pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Då han första gången blef statsminister uttalade sig Drottning Sophia synnerligen förhoppningsfullt
om honom under ett samtal med mig. Jag sade helt fåordigt att jag fruktade
det erfarenheten skulle komma att visa hurusom hon af honom väntat för mycket.
Säkerligen ansåg hon denna min reservation vara dikterad af frihandlarens misstro mot
protektionisten; jag ingick just derför ej vidare i ämnet. Men när kronprinsen sade mig,
efter v. Otters afgång, att Boström skulle åter bli statsminister, förklarade jag uppriktigt
hur oklokt jag ansåg detta vara och motiverade denna min mening med anförda skäl.
Jag erinrade att B. icke hade stöd i någon af kamrarne utan måste kompromissa sig fram,
under det att en ministär Lundeberg hade säker majoritet i 1sta och genom agrarerna
stark tillslutning i 2dra; säkerligen skulle väl en sådan ministär snart förbrukas – men då
vore tiden inne för en vensterministär Sixten v. Friesen-Staaff 1. Kronprinsen delade
dock konungens mening – och Boström böjde sig för den. Sedan han åter afgått,
omnämde jag för honom hvad jag sagt kronprinsen. ”Det är dock märkvärdigt”, sade
han då, ”att vi som i det hela stå på så olika ståndpunkter, i somligt kunna tänka så lika!”
Detta gällde dock mindre hans nya öfvertagande af ministären än min opposition
mot de hos oss vanliga ministärbildningar, som saknade bestämdt stöd inom riksdagen
och derför aldrig kunde komma öfver kompromissens ståndpunkt. Så blefve regeringen
ett blott embetsverk, hvilket ock fylldes med embetsmän utan politisk auktoritet, under
det riksdagen växte i magt utan att känna motsvarande ansvar. Han hade nog haft sin
dryga känning häraf och kunde svårligen stanna vid annan slutsats än den, jag anfört.
Vid remissdebatten den 27 juni exploderade känslostämningen i första Kammaren på
väntadt sätt; men intrycket af debatten förstördes derigenom att grosshandlanden Lithander,
en ärans man men utan sinne för stundens kraf, tog sig för att uppläsa ett, som
man trodde, af professor Kjellén skrifvet diktamen, hvars innehåll dock på grund af
föreläsarens svaga röst omöjligen kunde af andra än de allra närmast sittande uppfattas.
Det gjorde att två tredjedelar af kammaren bröto upp och gingo ut. Stämningen kunde
sedan ej rätt återställas. I andra kammaren talades mindre men der förekom heller icke
något dylikt intermezzo. Justitieministern der likasom statsministern hos oss talade mot
mitt förslag, ehuru jag först efter debattens slut väckte det. Sedan väckte baron de Geer
sin motion. Redan dagen derpå började särskilda utskottet sina arbeten. De flesta af
öfriga riksdagsmän foro hem. Veckor förgingo utan arbete för kamrarne.
1 ”Jag erinrade ... Staaff” är i originalet placerat i fotnot.
1167