pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
batt; jag, som fann det egendomligt, att Billing, än hvilken ingen i kammaren talade
oftare, alltid skulle arbeta för munlås å andra, varnade åter för den byråkratiska anda,
som sökte inrita [sic!] sig ibland oss och som i ”chefernas” intresse sökte göra alla de
öfriga till nollor inför nationen, förklarande derjemte, att då särskilda utskottet icke
egde motionsrätt, det vore nödvändigt att motioner väcktes, för så vidt icke utskottets
verksamhet skulle bli begränsad till den k. propositionen. Sjelf ernade jag väcka motion
i kändt syfte. Vid senare förhandlingar mellan de båda partiernas förtroendemän öfverenskom
man om vallistan för särskilda utskottet; man berättade mig sedan, att majoriteten
förväntat det minoriteten, de moderata, skulle såsom en af sina tre kandidater
presenterat mig, men att man derå svarat att jag icke vore nog moderat – i hvad? I min
fosterlandskärlek? Deri hade [de] otvifvelaktigt rätt!
Den afgångne statsministern [Erik Gustaf Boström] förvånade oss alla med att under
mötet å jernkontoret uppträda till försvar för regeringen och dess undfallenhetspolitik;
vi tyckte temligen allmänt att den som så misslyckats som han, icke borde finna det
lämpligt att uppträda som vår rådgifvare. Lektor Säve svarade honom ock med ganska
allvarliga ord, erinrande honom om huru föga han aktat på våra meningar, hvilkas riktighet
verkligheten nu dock tillfullo verifierat. Med vanlig sjelfgodhet fullföljde emellertid
E.G. Boström sitt arbete i den riktning, landshöfdingen, baron de Geers motion
anvisade, och man talade mycket om den agitation, han bedref bland särskilda utskottets
andrakammarledamöter, hvilka han bjöd ut till Östanå och der påverkade. Det var ju
dock hans fulla rätt; men han förtörnade många genom sitt tillvägagående och ådrog sig
på dessa håll beteckningen af att vara urtima riksdagens ”onda genius”.
Ofta förut har jag i mina anteckningar haft anledning att beröra denne ”statsmans”
ovanliga brist på objektiv uppfattning, det månde angå vare sig personer eller saklägen.
Mycken godmodighet och redlig afsigt förenar sig hos honom med den födde fideikommissariens
tvärsäkra tilltro till sig sjelf och kraf på andras underkastelse under hans
vilja. Sådant kan imponera på mängden så länge allt går väl; men när det går illa, gnuggar
sig samma mängd i ögonen och ser nu den nyss beundrade på helt annat sätt än dittills.
En af hans forna kamrater både i skola och regering sade en gång om honom att
han vore en god affärsman men saknade alla betingelser för statsmannavärf. Ja, sade en
annan, för hvilken yttrandet anfördes, ”han är verkligen en god affärsman, dock under
förutsättning att de affärer, han befattar sig med, äro små.” – Skulle denna k[a]raktäristik,
som jag tror, vara riktig, innefattar den en svår dom öfver våra regeringsförhållanden.
Att han tillvunnit sig stort förtroende inom den kungliga familjen, är onekligt.
1I marginalen har SW antecknat: d. 19 juli 1905. Anteckningen är markerad med ett lodrätt streck. Tydligen
blev anteckningarna här skrivna först den 19 juli.
1166