pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Den 5 juli 1905
Under de veckor som förflutit sedan jag sist antecknade något å dessa blad, har urtima
riksdagen öppnats och pågått, utan att man ännu vet mera om ställningen i det hela än
då.
Den 19 juni på f.m. voro vi smnkallade till ett smnträde hos statsministern uppe i
statsrådsberedningens rum. Från 1 sta kammaren mötte E.G. Boström, Ivar Afzelius,
Hugo Tamm, G. Östberg, landsh. Svedelius, Almström, Gustaf Tamm och jag; från 2 dra
kammaren Per Persson i Törneryd, h[äradshö]fd[ing] Staaf, Daniel Persson i Tällberg,
Mallmin, öfverdirektören Ernst Carlsson, J. Eriksson i Vallsta och en landtman till.
Statsministern näm[n]de anledningen till smnträdet, meddelade hvad regeringen
ernade föreslå och bad oss uttala våra tankar. Det utspann sig en lång diskussion, derunder
redan framställda förslag åter framlades och motiverades; Svedelius talade för mitt
folkomröstningsförslag, såsom alternativ hvartill Carlsson näm[n]de ett overordentligt
storting efter 1814 års prejudikat; Persson i Tällberg opponerade mot allt som kunde
leda till krig, d.v.s. mot hvarje villkor och Staaf ironiserade öfver regeringens skiljedomsförslag.
Statsminister Ramstedt hade näml[igen] omtalat för oss hvad regeringen
äfven i detta stycke ernade komma med. Det hela lopp ut i ord och den ene efter den
andre af oss aflägsnade sig, då klockan började gå mot ett e.m.
Den 20 hade moderata partiet likasom ock skyddspartiet smnträden å Grand Hotell.
Afzelius öfverraskade mig med att å det förra tala för mitt folkomröstningsprojekt.
Detta gillades deremot icke af kronprinsen, som den 22 på morgonen telefonerade efter
mig och hade med mig ett långt samspråk, på mer än halfannan timme. Han visade mig
derunder mycket betydelsefulla uttalanden af hemlig karaktär och ansåg det enda kloka
vara att tvärt gå in på upplösningen utan hänsyn till svensk ”känslopolitik”. Men häri
kunde jag ej instämma med honom. Nationalkänslan, fosterlandskärleken, vore magter,
hvilka man ej finge anse likgiltiga eller betydelselösa; tvärtom borde de noga vårdas. Jag
ansåg folkomröstningskrafvet kunna tillgodose den svenska utan att kränka den norska
nationalkänslan; derför ernade jag väcka motion härom.
När jag gick, mötte jag prins Carl i trappan. Han stannade och vi talade länge om
sagda förslag, hvilket han lifligt senterade. Men jag sade honom att den stora mängden i
riksdagen skulle ej komma att göra det. Jag framlade det utan förväntan om större tillslutning.
Samma dag på qvällen var hela första kammaren kallad till enskildt smnträde å jernkontoret.
Der talades så mycket att jag ej, då jag nu d. 19 juli fortsätter mina anteckningar,
1 kan närmare redogöra för förhandlingarna dervid. Hugo Tamm och Billing
varnade båda mycket emfatiskt mot motioner och uttalanden i kammaren, ehuru den
senare vidgick att det icke torde vara möjligt förekomma en redan påyrkad remissde-
1165