pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
kallat Riksdagen till urtima möte den 20 Juni träffade mig under en inspektionsresa i
Dalarna och jag reste direkte från Orsa besparingsskog till Stockholm för att närvara vid
Riksdagens öppnande. Det märktes genast vid det första sammanträffandet med kollegerna,
att sinnesstämningen rörande norska frågan var en helt annan än under lagtiman.
Man skildes snart åt för att om man så kunde tillbringa Midsommaren i sina hem. Förtroendemännen
stannade qvar i Stockholm för att öfverenskomma om och kompromissa
ihop listorna till Riksdagens Särskilda Utskott. Jag hade alls ingen aning om, att
mitt namn var på tapeten. Hade jag haft det, skulle jag sökt någon hvila före Riksdagen.
Nu fick jag börja det ansträngande utskottsarbetet med allt hvad som derefter kom, utan
att egentligen hafva åtnjutit någon hvila sedan föregående sommar. Det kom surt efter
på hösten.
Sedan Utskottet strax efter Midsommar blifvit valdt, arbetade det i fyra veckor, innan
det kunde enas om hvad från Sveriges sida borde göras.
Utskottet började med att infordra yttranden från Generalstabschefen och andra
högtstående militärer och sjömän, hvilka inför Utskottet fingo redogöra för Sveriges
militäriska nu och om Sveriges eventuela utsigter vid ett krig. Äfven hördes dessa ang.
skilnaden i vårt krigspolitiska läge med och utan union med Norge. Kabinettssekreteraren
Trolle fick göra reda för hvad man i Utrikes Departementet visste om främmande
makters tanker om Unionskrisen. Särdeles märkligt föreföll det oss, att Svenska Regeringen
alls intet visste om hvilka militära förberedelser som vidtagits i Norge. General
Rappe försvarade sig med, att sådant kunskapande kräfde pengar, men att inga pengar
funnos tillgängliga för dylikt ändamål. Och dock funnos 7 1/2 millioner i lilla kreditivet,
som voro orörda. En följd af Utskottets undersökningar var, att Regeringen fann
för godt att skicka flottan till Göteborg, så att en öfverrumpling der blef omöjlig.
I allmänhet kan man säga att konungamakten suspenderades och att hela landet hade
sina ögon fästade på Utskottet och väntade på dess afgörande. Utskottets öfverläggningar
höllos hemliga och det var märkligt, att intet slapp ut om hvad som der förehades.
Pressen var vidtalad att tiga och teg.
Till en början rådde ett fullkomligt chaos af åsigter och det föreföll som om det
skulle blifva omöjligt att åstadkomma någon enighet. Många voro tilltalade af De Geers
motion, som gick ut på att ingenting göra, andra lutade åt Wieselgrens tanke, att man
skulle låta Norge gå, om norska folket genom folkomröstning (somliga ville genom
nyvaldt storting) gaf sin sanktion åt 7de Juni, andra åter ville skänka sitt erkännande åt
Regeringsförslaget, hvilket som vilkor upptog skiljedomstanken (en fördel, för Norge!)
och ytterst tveksamt rörde vid neutral zon, få, L. Åkerhielm främst, Lundeberg äfven
och bland suppleanterna Lindman, ville tänka på att uppehålla unionen med vapenmakt.
1162