pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
den hos oss så vanliga statsrådstypen: dugtiga jurister, men ej ett spår statsmän. Meyer
hörde till en annan hos oss vanlig typ: män, som genom ett lyckligt sätt att forma sitt tal
och genom ett angenämt uppträdande vunnit en eljest omöjlig och alldeles oförtjent
framgång. Då Boström tog honom till finansminister, vann valet gillande i vida kretsar,
ty folk trodde att han satt en skicklig affärsman till att leda landets finanser. De visste ej
att M. såsom affärsman visat sig alldeles oduglig och att han af sin ärfda förmögenhet,
ung. 1.400.000 kr., endast hade en obetydlighet qvar (hösten 1905 lär han hafva egt
40.000 kr.). Resten hade han hushållat bort. Den enda kraft, som M. visade i norska
frågan, utvecklade han under urtima Riksdagen, då han flitigt bearbetade 2dra kammarens
ledamöter af särskilda utskottet, för att förmå dem att ej vidtaga kraftåtgärder, som
skulle föranleda den Ramstedtska Ministärens fall. Om Sjöministern Palander, den
gamle Vegamannen, är ej mycket att säga i detta sammanhang. Deremot anser jag att
Krigsministern Virgin utvecklade ett ödesdigert inflytande. Han ville tydligen på intet
sätt hafva krig och motarbetade allt, som kunde taga sig ut som ett kraftigt uppträdande.
Jag minns, huru nedstämd jag blef, då jag sittande med honom på klubbens balkong vid
början af urtiman, dels talade om nödvändigheten att skicka ner flottan till Göteborg,
dels yttrade mig om fördelen af en mobilisering, åtminstone partiell. Virgin ville ej höra
talas om några kraftåtgärder. Han ansåg, att alla dylika voro bortkastade pengar.
Ministärens styfvaste karl, Ecklesiastik Ministern Carl von Friesen, hade dött i början
af Maj. Om han hade lefvat och varit vid god helsa, så hade säkert Ministärens hållning
blifvit mindre tarflig.
För denna hållning finnas 2 vägande ursäkter:
1o) Kungens svaghetstillstånd, hvilket verkade förlamande och kronprinsens öfvertygelse,
som han under sin utländska resa i Juni utbasunade vid Surgpas hof – mest i Berlin
och i London –, att svenska folket ej under några vilkor kunde förmås att försvara
sina rättigheter med vapen i hand och
2o) Stämningen inom lagtima Riksdagen 1905. Man kan nog utan öfverdrift säga, att
denna var alldeles bestämdt mot att tvinga Norge att göra sin skyldighet mot oss.
Regeringen begärde af Riksdagen att få öfverlägga med sådana deputerade, som omförmälas
i 54 § Regeringsformen. Detta hemliga utskotts protokoll såg jag i Utr. Departementet
under min Ministertid, men jag läste dem ej (af brist på tid) och jag är derföre
obunden att säga hvad jag på annat sätt vet derom.
En af Regeringens ledamöter har berättat mig, att de råd, som lemnades af Utskottet
voro så afgjordt fredliga (undandag fanns: Gripenstedt), att han t.ex. ej kunde förstå,
huru det var möjligt för Staaff att vara med om Urtima Riksdagens Särskilda Utskotts
beslut efter hvad han yttrat i Lagtima Riksdagens Hemliga Utskott.
Efter lagtima Riksdagens slut hade jag åtskilligt att göra dela såsom chef för Domänstyrelsen
och dels för de båda Akademierna. Underrättelsen att Regeringen samman-
1161