pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
knappt tillerkännas villkoren. Gränsfästningarne voro som offensivt stöd värdelösa,
”faran” för Sverige deraf minimal. Omröstningens resultat är höjdt öfver allt tvifvel.
Det enda af något reelt värde är villkoret om lapparne; men detta var enligt uppfattning
vår klara, samt af Askehaug erkända rätt. Hvad som kan vinnas i fråga om transitofarten
kan vinnas genom intressenas ömsesidighet. ”Villkoren” äro sålunda endast luft,
tillkomna för att rädda utseendet. I sjelfva verket var detta också regeringens program,
ehuru under påverkan af Kronprinsen det fick ett alltför matt uttryck. Kan emellertid
fredligt förhållande på halfön på denna väg återupprättas ju allt väl.
Man tillskref Lundeberg stor förtjenst om utgången i Utskottet. Faktiskt är att han
alls icke förstod kärnan af saken eller såg den stort, utan blott tänkte på ock talte om
hvad som skulle kunna genomdrifvas i F. K:n. Han var ock är, såsom alla partiledare,
ytterst osjelfständig just emot sitt parti. Deremot tillmäter jag herrarne af samlingspartiet
– Staaff och Zetterström – stor förtjenst af utgången. Ehuru nog måhända den drifvande
kraften här var alldeles densamma.
Svenskarna äro en trög nation, full af hetsighet.
Teofron Säves minnen från unionsupplösningen 1905
Säve deltog i bägge särskilda utskotten vid urtima riksdagarna 1905. Han gjorde sig känd för en
hård linje mot Norge.
Hans minnnen är hämtade från T. Säve-släkten Säve, X 299y, UUB.
Kom så året 1905 med norrmännens sorgliga unionsbrott. Boström såg sig föranlåten att
avgå från sitt statsministersämbete i april 1905, och konsultativa statsrådet Ramstedt,
som förmåddes att intaga hans plats, saknade all kraft att värna Sveriges rätt. Så antog det
norska stortinget följande maj en lag om eget norskt konsulatväsen med konsuler oberoende
av utrikesministern. Då konung Oskar, begagnande sig av sin grundlagsenliga
rätt, vägrade att sanktionera denna lag, vilken om den bleve effektiv skulle i väsentligaste
delar hava sönderbrutit de båda rikenas gemensamma utrikesrepresentation, begärde
de norska statsråden avsked.
Konungen förklarade, att han ej kunde bevilja dem detta avsked, enär han ej såge sig
i stånd att nu kunna bilda någon annan regering. De norska statsråden nedlade det oaktat
sina ämbeten, varpå stortinget, helt visst i övertygelsen att Sverige ej skulle skrida till
några maktmedel, den 7 juni tog det revolutionära steget att förklara, att då konungen
tillkännagivit sig vara ur stånd att skaffa landet en ny regering, så hade konungamakten
trätt ur funktion, vadan det bemyndigade de avgångna statsråden att tillsvidare fungera
1156