pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Brytningen kom tidigare än man väntat och öfverraskade äfven statsråden. Men
hvarken de, Kungen eller kronprinsen hade väntat något annat. När Kungen vägrade
sanktion på Stortingets konsulatbeslut – detta som hvar enda själ i Norge ansåg vara
Norges rikes klara rätt – och icke ens vårdade sig som att för den sakens skull lita till
Norge, kan man knappast förtänka Norrmännen om de häri sågo en slags abdikation.
Det var oförlåtligt – liksom mycket annat till förene.
När underrättelsen kommit bad mig Ramstedt om ett råd. Kronprinsen, likasom
Boström, ville utan vidare upphäfva riksakten äfven från svensk sida. Jag tillrådde att
blott protestera, förklara att förr än norrmännen proponerade förhandling om riksaktens
upphäfvande och unionens upplösning, hade Sverige intet åtgöra. Jag litade på att
utländska makterna ej skulle erkänna Norge förr än Sverige gjorde det. Senare – några
dar – var jag åter tillkallad jemte flera andra: Boström, Trygger, Staaff, Gust Tamm tillrådde
omedelbart upphäfvande af riksakten. R. upplyste att man ej kunde förvänta att
makterna mer än en mycket kort tid skulle uppskjuta erkännandet. Jag framstälde då
såsom något beaktansvärt att vi skulle fordra nya val i Norge. Emellertid upprätta Westring
och Husberg förslag till proposition, afsedt att gå en medelväg mellan Kronprinsens
ståndpunkt och uppskofvet. Först sättet för afveckling, sedan beslut om upplösning,
när allt klart. Därigenom afsågs att lemna riksdagen förhinder. Ty regeringen kände att
den var svag.
Under detta var Kronprinsen utomlands och telegraferade ifrigt att man skulle
påskynda saken. Han ville ha slut tvert och åberopade härför Englands och Tysklands
mening. Detta påverkade i hög grad statsrådet. Emellertid reste sig småningom i landet
en stark men mycket obestämd opinion mot den korta afvecklingen. Under adresserna
till Konungen låg mer än en personlig känsla af deltagande. När riksdagen samlats höll
jag samma dag för vår grupp ett orienterande föredrag, deri jag framhöll att verklig
upprättelse endast genom att upprätthålla unionen kunde vinnas, allt detta vore både
omöjligt och ej ens önskeligt ock att vi endast hade så mycken tid på oss som erfordrades
för att på ett anständigt sätt uppgöra saken. En länsman H. fann detta tal alltför tamt,
kan rapporterade det för ytterlighetsmännen, utsände spränglistor och lyckades, trots att
moderata gruppen enhälligt (H uteblef) uppsatte mig som främste kandidat, så mitt röstetal
nedsatt med 31 röster.
Stämningen i riksdagen var på vissa håll hetsig. Och märkligt var att se huru denna
spred sig. Folk som ena dagen blott ville ha t.ex. skiljedom som villkor, predikade andra
dagen ”kraftmedel”. Jag omfattade såsom bästa medel tanken Wieselgrens motion. Ej
folkomröstning, som ju var utan ändamål, då Norge, såsom jag väl visste, stod enigt om
7 juni-beslutet. Men nytt beslut af ett nytt storting. Vi skulle derigenom eliminera det
revolutionära beslutet och få förhandla med ett storting hvars lagliga kompetens vi
1154