pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Det var under sådana förhållanden det hemliga utskottet tillfallit. Jag hade på det ifrigaste
tillrådt Boström, att vid den förhandling hvartill man ville inbjuda Norge, äfven
skulle medtagas en eventuel upplösning, dock först efter det Norge hade gått till val på
ett sådant program. Men efter att ha tänkt på saken afvisade han förslaget. Lika liten
framgång fick det hos kronprinsen. När vi skildes förklarade jag, men hänsyn till möjligheten
att bli indragen i den praktiska politiken: E. K. H. skall aldrig få krig att frångå
att det är det rätta. Mig syntes det alldeles uppenbart att hänsyn till Sverige fordrade det.
I begge kamrarne, öfverallt, upprepade man: ingen tvångsunion, ej makt bakom. Men
om så var, huru skulle man ställa sig, när, såsom antagligt var, Norge bröt unionen?
Kunde icke Europa rent af tvinga oss att upprätthålla den? Och huru skulle vi kunna se
oss sjelfva i synen? Ville vi bevara vårt rykte, ville vi lägga grund för fredliga förtroendefulla
förhållanden på halfön var väl en af oss på förhand medgifven afveckling det enda
möjliga.
B. förklarade mig – så vidt jag förstått honom rätt – att utländska makter aldrig skulle
mot Sveriges protest erkänna Norge som sjelfständig makt (ehuru han visserligen yttrade
att det var kronprinsen som satt inne med kännedom om de storpolitiska faktorerna
i frågan). Däri skulle hindret ligga.
Så kom förhandlingarne Hemliga Utskottets och Kronprinsens uppmaning till förhandling
(hvarom jag på förhand tog till råd) samt riksdagens beslut. På många håll uppfattades
detta anbud om förhandling endast såsom något hvilket var beräknadt på
utlandet, åsyftande att visa huru långt vi voro villiga att sträcka oss, huru orimliga norrmännen
voro. På några håll, särskildt i 2:ra K:n togs nog saken på allvar, men trodde att
anbudet skulle antagas och leda till en ny union. För min del ansåg jag den fulla likställigheten,
om den verkligen genomfördes till den ytterlighet, norrmännen helt säkert
skulle fordra, vara absolut oantaglig för Sverige; och om jag ändock var med om anbudet
var det derföre att jag var öfvertygad att på detta sätt det skulle bli allom uppenbart
att unionen dåmera var blifven omöjlig. Ty den rena personalunionen hade icke många
anhängare i Sverige.
Hemliga Utskottet var klart sammansatt. Äfven samlingspartiet var svagt representeradt
och hade ännu tro på möjligheten att upprätthålla unionen. Första kammarherrarne
litade på att norrmännen icke skulle våga bryta. Om hvad i utskottet förekom på
handlingarna i sinom tid tala.
När riksdagen sköts var allmänna meningen, som ock utsades, den att vi snart åter
skulle samlas till urtima möte för unionsfrågan. Tankarne om hvad som skulle komma
att ske voro på många håll oklara. För mig var det alldeles gifvet att norrmännen skulle
bryta unionen ock alla som kunde saken närmare måste ha samma uppfattning. Men
huru det skulle ske var ovisst, när likaså.
1153