pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Når kommunikén kom, var jag en lika bestämd motståndare till densamma, som någonsin
Åkerhielm eller Lars Berg. Jag ansåg problemet – om man tog hänsyn till hvad
svensk och norsk uppfattning kunde gemensamt omfatta – vara quadratura circuli. Det
skulle skapas sjelfständigt norskt konsulatväsen, dvs. konsuler som icke subordinerade
under (den svenska) utrikesministern såsom chef; men utrikesministern skulle dock ha i
sin makt att förhindra skadlig inverkan på förhållandet till utrikes makter gm konsulernas
åtgöranden. Den punkten var – såsom jag sedan sett af d.sk. Diltenprotokoll – under
förhandlingarne berörd – men lemnad olöst. Ehuru den var sjelfva kärnpunkten.
Att jag motsatte mig motionen i 1:sta K:n mot kommunikén berodde blott deraf att
jag icke ville att 1:sta K:m skulle vålla förhandlingarnes afbrytande i förtid. Saken borde
ha sin orubbade gång. Min öfvertygelse var att antingen skulle vid närmare förhandling
man finna problemet olösligt och helt naturligt glida öfver till den bredare bas, på hvilken
lösningen var lätt – dvs. den gemensamma utrikesministern – eller ock skulle en
lösnig komma fram, som finge förkastas af andra länders representationer. Intetdera
skedde.
Att Boströms förslag icke var i högre mening lojalt var mig klart. Hans kolleger uttalade
att han af räddhåga för 1:sta K:n ”vändt”. Sjelf nekade han dertill. Uttalanden i
Dec 1902 kunde berättiga honom till att ställa dylika fordringar. Men det måsta ha varit
honom uppenbart att dessa aldrig kunde från norsk sida antas, och detta kunde han från
början haft klart för sig. Genom den ställning, B. intog, var allt hopp ute för hans kolleger
att göra något af saken – de vågade det icke, det hela var blott en figuré mellan de
båda ländernas statsråd, hvilketdera skulle göra den bästa sortien.
Under denna tid – Dec 1904 – hade jag besök af Hagrup. Dittills hade han varit
främmande för tanken på unionsupplösning. För mig stod den nu klar, likasom också
för v. Friesen. De båda folkens uppfattning var alltför motsatt att kunna enas till fredlig
sammanlefnad. Och en tvångsunion skulle aldrig ge verklig styrka. Bättre då att skiljas
på fredlig väg.
Men huru skulle detta tillgå?
För mig stod det klart att Sverige väl icke kunde ta initiativet men dock uttala första
ordet. Ville Sverige skiljas, skulle Sverige medge att det finge förhandlas om sättet.
Händelserna i Norge, förtrytelsen mot Boström, underlåtenheten från svensk sida att
uttala det ogillande, men dock på de flesta håll hyste, ehuru af olika skäl, påskyndade
krisen. Hagerup ställde sitt program: förhandling om eventuell upplösning. Det tillfredsställde
icke den uppjagade norska folkmeningen. Norge hade obestridlig rätt till
eget konsulatväsen. Det skulle drifvas igenom. Det var, efter kronprinsens pronunciamento
i Norge, revolutionen. Och att, om man skulle sanktionera konsulatlagen,
Sverige icke skulle låta den träda i verket, var lika klart.
1152