pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
att riksdagen [?] att den Kungl. propositionen icke kunnat bifallas, sådan den blifvit
riksdagen förelagd måtte besluta att till Kongl. Majt såsom svar derå på Kungl. Majts
proposition till den urtima riksdagen af den 21 Juni 1905 aflåta följande skrifvelse:
Från Sveriges sida hafva upprepade försök gjorts att bevara och befästa unionen. Så
skedde senast, då Svenska riksdagen den 3 maj 1905 gaf sin tillslutning till H.K.H.
Kronprinsen regentens uttalande den 5 April samma år. Det härmed gifna anbudet af
tillbakavisades från Norges sida. Underkännande det värde, unionen kunde och borde
ega för tryggande af de Skandinaviska folkens sjelfständighet, hafva Norges regering och
storting föredragit upplösning af unionen framför dess reformering på basis af likställighet
mellan de begge folken. Detta mål hafva de dock icke sökt vinna på ett lojalt sätt
genom framställning till Sverige om unionens upplösning och riksaktens upphäfvande, i
hvilket fall de kunnat räkna på tillmötesgående ompröfning, utan de hafva valt revolutionens
väg. I strid emot sin egen grundlag och mot riksakten har norska stortinget
genom beslut af den 7 Juni detta år förklarat, att konungen upphört att fungera såsom
Norsk konung och att, såsom följd häraf, unionen med Sverige är upplöst.
Häremot måste riksdagen afgifva den kraftigaste protest. Unionen är icke upplöst
genom stortingets beslut och kan icke lagligen upplösas, med mindre än att Sveriges
konung och riksdag dertill lemnat sitt medgifvande dertill.
Svenska folket har hitintills städse ansett det vara sin oeftergifliga plikt att upprätthålla
och söka stärka unionen, och känslan häraf har icke kunnat försvagas genom de stridigheter,
som så ofta uppkommit mellan rikena de förenade rikena. Men om Norska folket
enigt fordrar unionens upplösning, är det uppenbart, att dess upprätthållande en union,
som, upprätthålles emot det ena folkets vilja, icke skulle blifva en källa till svaghet i stället
för kraft för de begge Skandinaviska folken. Under sådana förhållanden kan det icke
längre vara Sveriges plikt att upprätthålla unionen.
Men Sverige eger icke rätt att uppgifva unionen, förr än fullständig visshet vunnits,
att Norge orubbligt vidhåller sin fordran om unionens upplösning. Att Norska folket
verkligen önskar detta verkligen är Norska folkets önskan är icke ådagalagt genom ett
revolutionärt beslut af ett storting, som är valdt på programmet af förhandling med
Sverige om omformering af unionsförhållandet. Det måste derföre vara ett Förr än
Norska folket tydligt gifvit sin önskan om unionens upplösning tillkänna, kan icke
Svenska folket anse sig löst från sina förpliktelser att hålla unionen vid makt icke gif
lemna sitt medgifvande dertill.
Det måste derföre vara ett kraf en förutsättning från Svensk sida att Norges folk
antingen genom folkomröstning eller genom beslut af ett storting, som sammanträder
efter nya val, uttalar sig för unionens upplösning, innan Svenska riksdagen därtill gifver
sitt medgifvande.
1038