pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Billings förslag om krav på nya val till Stortinget och därefter framställning till Sverige avslås
den 13 juli i särskilda utskottet med siffrorna 12–11 (Hjärnes anteckningar). Något motförslag
finns inte i denna votering.
I ett ärende af så utomordentlig räckvidd, som frågan om unionens uppehållande eller
upplösning är äfven för Norge, synes det norska folket böra gifva ett säkrare uttryck för
sin uppfattning än som skett genom det nyssnämnda stortingsbeslutet. Det synes därför
utskottet vara tydligt, att från svensk sida icke någon åtgärd för unionens upplösning eller
för att bereda erkännande åt den politiska ställning, hvari Norge genom revolutionen
kommit, bör vidtagas, förrän, efter det att nya val till stortinget ägt rum,
framställning i sådant syfte skett från Norge. Men framkommer sådan framställning, anser
utskottet Sverige icke böra däremot ställa sig afvisande.
Billings propå i särskilda utskottet den 13 juli om ”förvänta”
Förslaget är skrivet med Gottfrid Billings handstil – fastställt genom jämförelse med Billings
handskrivna debattreferat från särskilda utskottet i Billings samling, Lunds universitetsbiliotek
(LUB). En sida. Odaterat. Förvaras i Samling Billing Gottfrid, volym 44 ”Från urtima riksdagen
juni–juli 1905”, LUB.
I det stora Billingska förslaget till utskottsutlåtande nedvoterades den 13 juli i särskilda utskottet
stycket om bestämt svenskt krav på nytt stortingsval (”I ett ärende af så utomordentlig … afvisande”).
Ställningen blev 12–11. Senare samma dag lanserade Billing en ny propå vari kravet
tonats ner till en förväntan och nytt stortingsval mildrats till annan form än beslutet av den 7 juni.
Lundeberg uttalar senare samma dag följande: ”Här har varit tal om att man skulle i sin formulering
intaga en förväntan att Norge skulle vara berett att på ett eller annat sätt ge detta säkra
uttryck.” (Clason 13 juli).
Förslag af Gbg.
Vid afgörandet af ett ärende af den utomordentliga vikt, som frågan om unionens
uppehållande eller upplösning har, och det icke minst för Norge, är det att förvänta, att
åt det norska folket beredes tillfälle till att, om icke i den ordning, som anvisas af Norges
Grundlov §. 112, så i någon annan form gifva ett säkrare uttryck af sin vilja, än som
skett i och genom Stortingets nyss nämnda beslut.
999