Ladda hem uppsatsen - Mediestudier

Den moderna samhällsutbyggnaden med vägar och järnvägar, storskaligt skogsbruk,
gruvnäring och vattenkraft, som ägde rum under 1900-talets andra hälft, ledde till
ansträngningar för renskötande samer, och strider uppstod mellan samebyar och markägare
(Hagsgård 2003:122, Olofsson 2004:135).
Perioden mellan 1970 och 2010, som är av intresse i denna undersökning, är på flera vis
en händelserik tid ur samiskt perspektiv. I likhet med många andra ursprungsbefolkningar
hade samerna upplevt ett kulturellt och politiskt uppsving på 1960- och 1970-talet, och
deras kulturella och politiska status fortsatte sakta att stärkas, vilket delvis tog sig uttryck
1977 när Sveriges riksdag erkände samernas status som urfolk (Sjölin 1981:235, Green
2009:62). Med rennäringslagen, som trädde i kraft 1971, avskaffades lappväsendet – som
hade styrt de renskötande samernas liv i nästan ett sekel. Nu talade lagstiftaren inte längre
om ”lapp”, utan same blev i stället norm. Dessutom fick samebyarna en ny, mer
självstyrande roll (Amft 2000:80 f., Green 2009:65).
På 1980-talet växte föreställningen att samer är en grupp, med en egen kultur och
gruppidentitet, sig allt starkare och rennäringen ansågs inom svensk politik inte längre vara
den enda samiska kulturbäraren. Samtidigt kom flera händelser att direkt/indirekt påverka
stora delar av den samiska befolkningen. Det välkända Skattefjällsmålet, som handlade om
markrättigheter, avslutades t.ex. 1981 med att Högsta domstolen i huvudsak dömde till de
berörda samernas nackdel. Fem år senare orsakade därtill radioaktivt nedfall från
Tjernobylolyckan ekonomiska problem för många renskötare (Lundmark 1998:128).
Rennäringslagen reviderades 1993. Efter lagändringen blev samerna som folkgrupp
bärare av renskötselrätten. Ingen skulle längre uteslutas från den. I praktiken medförde
revideringen dock inga större förändringar: för att få bedriva renskötsel var man tvungen att
vara medlem i en sameby, vilket de allra flesta samer inte var (Amft 2000:92). Samma år
inrättades Sametinget, som både är ett folkvalt organ och en statlig myndighet.
Tillsammans med rennäringslagen 1971 illustrerade och bidrog etableringen av Sametinget
till att den ”moderna samepolitiken” inrättades. Det var först nu som föreställningen om
samer som minoritetsgrupp institutionaliserades och distinktionen mellan olika kategorier
av samer upplöstes (Mörkenstam 1999:224−229). Samernas inflytande fortsatte förvisso att
vara begränsat, och staten definierade fortfarande vilka som kunde och inte kunde ställa
krav på särrättigheter, men politiken var likväl mer modernt och demokratiskt formulerad
än tidigare (Mörkenstam 1999:119, 225). Samernas juridiska status reglerades ytterligare i
december 1999, när Sveriges riksdag beslutade att erkänna fem befolkningsgrupper,
däribland samerna, som nationella minoriteter.
8