Gård, gräns, gravfält

Gård, gräns, gravfält 

Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar 

från vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och Gästrikland 

Torun Zachrisson

, 

i 

Omslagsbilden visar runstenen (U 328) vid Lundby, Markims sn, Uppland. Stenen 

var ursprungligen rest vid Lundbys östra ägogräns, i ängsmarken nedanför den plats 

där den nu står. Foto: ATA.

4 

Akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen 1998 

Arkeologiska institutionen 

10691 STOCKHOLM 

Torun Zachrisson 

Gård, gräns, gravfält 

Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från 

vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och Gästrikland 

Farm, Boundary, Cemetery. Connections between Precious Metal Deposits and Rune 

Stones from the Viking Age and Early Middle Ages in Uppland and Gästrikland. 

(With an English summary) 

Abstract 

Silver and gold deposits from the Viking Age give the contemporaneous societies in the Nordic 

countries, in particular Sweden, a shining and impressive exterior. Why was this gold and silver 

unclaimed? What kind of cultural traditions surrounded the deposits of silver and gold from the 

Viking Age and Early Middle Ages? To reach an understanding of this the author analyses two different 

aspects, namely, the conceptions that can have been associated with deposits of silver and 

gold, and the reconstructed milieus where the precious metal was deposited in the provinces of 

Uppland and Gästrikland in middle Sweden. 

A person's fortune was intimately linked to the precious metal he owned. Treasure legends 

indicate that treasures could be perceived distinctly in the landscape, but at the same time were 

impossible to reach for anyone but their true owners. If one took a treasure by force, one also stol e 

the other person's well-being and luck. This was probably considered to be a fatal act. 

Both written source material and material culture show that people viewed and trea ted gold 

and silver differently. There are 52 silver and 13 gold deposits known from the period c. 850-1200 

in Uppland and Gästrikland. The "normal" deposit is small; three fourths of the finds have a 

weight below 500 grams. 

It is the farm with its farmstead, cemeteries and boundaries that is the relevant context for the 

silver deposits. The gold deposits, on the other hand, might have belonged to another level in the 

landscape than the farm. The Late Viking Age rune stone is the key to a deeper understanding of 

the place s for silver deposits. The rune stone is interpreted as a Christian monument which, in 

words and images, tries to help the deceased remembered on the stone to reach the eternallight. I 

argue that the older group among the se rune stones was erected by people who had a double identity, 

that is, they were both members of the royally founded town of Sigtuna and owners of farms 

in the countryside. The later group of rune stones was more closely connected with the Church and 

can be interpreted as a result of a missionary campaign. 

An analysis of a limited district shows that rune stones during the entire eleventh century were 

erected at the boundaries of a farm and at certain times also in the farmyard. This is interpreted 

as if the rune stone constituted a gate inwards to the farm domain and a protection outwards for 

a Christian farm. The silver deposits from c. 850-1100 can have been part of the heathen rituals 

to guard and secure the welfare of a farm, whereas the later silver deposits from c. 11 00-1200 

require a different explanation. 

Key words: precious metal deposits, silver deposits, gold deposits, treasure traditions, rune 

stones, Sigtuna, rune carvers, farm domain, Christianization. 

© 1998 Torun Zachrisson 

ISBN 91-7153-695-7 

Layout: Kerstin Öström, AB Vinghästen 

Teckningar: Torun Zachrisson (om inget annat anges) 

Tryck: Gotab, Stockholm 1998

Innehållsförteckning 

Abstract 3 

Förord 7 

I. Inledning 9 

Avhandlingsarbetet som process 9 

Avstamp 12 

Syfte 25 

Disposition och metod 26 

II. Silvret och det mytiska guldet 29 

Att handha silver, men tänka i guld 30 

Samtida benämningar på pengar, rikedom och skatter 32 

III. Skattsägner och mentalitet 37 

Fenomenet depåer 37 

Offer eller värdedepå - gränserna för det rituella handlandet 39 

Sägner och värderingar 40 

Föreställningen om att binda och lösa 47 

Vilka värden speglar traditionerna om skatter? 53 

IV. Silver- och gulddepåerna 55 

Definitioner och avgränsningar 55 

Tillvägagångssätt 66 

En presentation av källmaterialet 67 

Guld och silver: olika metaller, olika sfärer 84 

De sociala miljöerna 87 

V. Den utvalda platsen 93 

Vad säger oss de arkeologiskt undersökta 

och efterundersökta depåfyndplatserna? 94 

Silverdepåerna på landsbygden 95 

Silverdepåerna i staden 105 

Gulddepåerna i staden och på landsbygden 106 

Oundersökta fyndplatser i staden och på landsbygden 108 

Platsen i landskapet - silverdepåerna 111 

Kopplingen till gravfält 111 5

I: 

j 

6 

GÅRD, GRÄNS, GRAVFÄLT 

Kopplingen till bebyggelse 112 

Kopplingen till gränser 114 

Platsen i landskapet - gulddepåerna 117 

En sammanfattande iakttagelse 118 

VI. Bunden med runor och fästad i sten. Om runstenar i allmänhet 

och de uppländska i synnerhet. 123 

Stildatering och kronologi 123 

De tidiga runstensresarna i Mälardalen 126 

Varför föregår ordet bilden? 129 

Från ordkonst till bildkonst 135 

Ormen och livsträdet 136 

Att hjälpa själen till ljus och paradis 147 

Det historiska skeendet 149 

De sociala konsekvenserna 154 

Förändringar 155 

Varför upphör runstensresandet? 159 

Slutledning 162 

VII. Runristningarna i gårdslandskapet 165 

Det "goda exemplet" 

- runstensgårdarna i Markim och Orkesta 174 

Rumsdimensionen 174 

Tidsdimensionen 188 

Runstenar och gränser - ett tolkningsförslag 194 

Att skapa och vidmakthålla gränser 197 

Den signande rörelsen 200 

VIII. Att förstå silverdepåer genom runstenar 201 

1100-talets föremålsdepåer - ett tolkningsförsök 204 

Mannen och jorden, kvinnan och lösöret 

- vem var deponeraren? 215 

IX. Summary 219 

X. Katalog 229 

XI. Appendix 369 

XII. Referenser 379 

Förkortningar 411

Förord 

Så har jag kommit till vägs ände - vilken tid det tog. Sent i november 1985 

registrerade jag mig på forskarutbildningen i arkeologi. Det gick lätt. Att 

bestämma ämnesinriktningen var heller inte svårt. Och i professor Mats P. 

Malmer och docent Anders Carlsson hade jag två intresserade och kunniga 

handledare. Sedan började det svåra. 

Tidigt i mitt avhandlingsarbete fick jag doktorandbidrag. Åren 1987 till 

1991 hade jag egentligen all tid i världen att bara ägna åt avhandlingen, men 

tyngdes av den stora uppgift jag tagit på mig. Jag samlade in material och utarbetade 

katalogen, men arbetetet saknade sin profil. Mot slutet av 1980-talet 

utvecklades det arkeologiska doktorandseminariet till en forskarmiljö som var 

både uppfordrande och stimulerande. Jag hade den stora förmånen att vara 

där då. 

1991 fick jag mitt första barn, 1994 och 1996 föddes de bägge andra. Den 

egna tiden krympte raskt, men barnen katalyserade både den egna och yrkesmässiga 

mognaden och kreativiteten. Sedan dess har det varit den ändliga tiden 

och inte våndan som gjort att arbetet dragit ut på tiden. Tack vare välvilliga 

stipendier från Svea Orden och Hildebrandsfonden arbetade jag vidare under 

en period 1993. Därefter var jag sysselsatt med en helt annan bok under resten 

av 1993 och 1994-1996. Först under våren 1996, tack vare ett generöst arbetsstipendium 

från Berit Wallenbergs stiftelse återupptog jag avhandlingsskrivandet. 

Under 1997 då jag varit barnledig, har skrivandet varit intensivt på "lediga 

stunder" . 

Många är ni som på olika sätt stött och uppmuntrat mitt arbete, ingen 

nämnd och ingen glömd. För en person som har hållit på länge som jag, så är 

detta extra värdefullt. 

Ett varmt tack till alla er som läst och kommenterat olika delar av min text: 

FK Inger Hedengran, professor Åke Hyenstrand, docent Ingmar Jansson, professor 

Kenneth Jonsson, folklorist Bengt af Klintberg, docent Ola Kyhlberg, 

docent Sigurd Rahmqvist och FD Björn Varenius. Tacksamma tankar går också 

till FD Anders Broberg som fast han var så sjuk, gärna läste och gav synpunkter. 

Docent Mats Burström, som är kunnig i den svåra konsten att ge konstruktiv 

kritik, tackas särskilt för att ha granskat hela avhandlingsmanuskriptet. 

Min handledare Anders Carlsson tackas för att han inte bara läst mina 

manus, hur osammanhängande de än varit, utan främst för att han ständigt 

och med förnyad entusiasm varit beredd att ompröva sina planer på min framtida 

disputation, även då den tett sig mycket avlägsen. 7

8 


Många har på olika sätt hjälpt mig med underlagsmaterial eller bilder till 

vissa avsnitt: FK Gunn-Britt Aagård, docent Björn Ambrosiani, docent Frands 

Herschend, FD Michael Olausson ,FK Birgitta Sander, FK Thorgunn Snxdal 

och FD Sten Tesch tackas för sin hjälpsamhet. Alicja Grenberger har förvandlat 

vissa av mina kartor till begriplighet. Dag Hammar har i sista stund varit 

en räddande ängel och gjort mina stora gyttriga kartor till mindre och läsbara 

sådana. Laura Wrang har omsorgsfullt språkgranskat den engelska sammanfattningen. 

Damerna och herrarna vid Vitterhetsakademiens bibliotek och Antikvarisk 

Topografiska Arkivet tackas varmt för den vänlighet och det stora tålamod 

med vilket de genom alla år expedierat mina boklån, arkiv- och bildbeställmngar. 

Berit Wallenbergs stiftelse har fortsatt stött mitt arbete genom att tillskjuta 

medel för avhandlingens layout, som utförts av Kerstin Öström. Ur Greta 

Arwidssons fond och Birger Nermans fond har jag erhållit bidrag för kart- och 

bildframställning. Gunnar Ekströms stiftelse för numismatik har haft vänligheten 

att bekosta tryckningen av avhandlingens hela katalogdel. 

Att vara förälder till små barn kan vara lite körigt, att vara två föräldrar 

som båda skriver avhandling är väl körigt för en familj. I vanliga fall brukar vi 

leva. De senaste månaderna har gått ut på att överleva. Tack Joar, Torkel, 

Styrbjörn och sist men mest Linus, för att ni höll ut under hösten. 

Islinge i december 1997 

Torun Zachrisson

I. Inledning 

Avhandlingsarbetet som process 

Mitt val av arkeologiskt avhandlingsämne skedde tämligen oreflekterat. Redan 

tidigare, på C-nivå, hade jag intresserat mig för vikingatida runstenar och 

deras anknytning till den samtida bebyggelsen i min uppsats om det småländska 

runstensmaterialet (Zachrisson 1985). I Upplands "silverskatter", d.v.s. 

depåer av guld och silver, från samma tid fanns ett material som saknade en 

samlad betraktelse. Det vikingatida samhället i Mälardalen hade varit föremål 

för debatt med bidrag från många olika forskare, men ingen hade ännu tagit 

sig an ädelmetall depåerna i Uppland. Samtidigt hade två numismatiska projekt, 

Landskapsinventeringen och forskningsprojektet Corpus Nummorum 

Sceculorum in Suecia repertis sunt (vanligen förkortat CNS) över Uppland, 

påbörjats (se Wisehn 1989). Det var därför fördelaktigt att välja just landskapet 

Uppland som analysområde. 

Min tanke var att fånga in ädelmetalldepåerna i den samhälleliga helheten: 

Vilka bebyggelser hade depåfynd och varför? Varför uppvisade bara vissa 

områden ädelmetalldepåer, medan andra helt saknade sådana? Det vikingatida 

och tidigmedeltida Uppland var ett bebyggelsearkeologiskt väl genomarbetat 

landskap, vilket hade skapat en plattform för en fortsatt diskussion kring 

olika typer av bebyggelser: normalgård! storgård! kungsgård! torp. Min tanke 

var att studera depåfyndplatserna i relation till en differentierad bebyggelsestruktur. 

Avhandlingens arbetstitel löd i det initiala skedet Ädelmetalldepåer 

800-1150: arkeologiska studier i uppländsk bebyggelsehistoria. Min ambition 

var att rekonstruera en forntida verklighet. 

Till att börja med sökte jag ställa ädelmetalldepåerna mot ett annat samtida 

källmaterial - runstenarna - och särskilt då de som nämner utlandsfärder 

och rikedomar. Detta gjordes eftersom förvärv av ädelmetall är kopplat till 

kontakter med samhällen utanför det egna, vare sig det rör sig om tagande av 

byte, utbytande av gåvor eller handelsverksamhet. Jag förutsatte att ädelmetallen 

inte omsattes i det dagliga livet, utan antog istället att den låg deponerad 

som en slags passiv rikedom på de enskilda gårdarna/byarna i Uppland. 

Var det så att man i områden som uppvisade utlandsfararstenar också hade 

påträffat depåfynd från samma tid, alltså ungefär perioden 900-talets slut till 

1100? Nej, förtätningar av ädelmetalldepåer och utlandsfararstenar sammanföll 

inte. Områden med utlandsfararstenar anslöt i stort sett till den centrala 

yngre järnåldersbygden, medan ädelmetalldepåerna hade ett mer marginellt 

läge i förhållande till denna. Möjligen kunde detta bero på att man i margi- 9

GARD, GRÄNS, GRAVFÄLT 

nalbygderna i Uppland kunde förfoga över ett större ekonomiskt överskott, än 

i landskapets centrala delar där man hade inlemmats i en feodal ekonomi, vars 

villkor dikterades aven kunglig överhöghet (Broberg & Svensson 1987:479ff). 

Det fanns dock en överensstämmelse mellan utlandsfararstenar och ädelmetall 

depåer, men inte på det sätt jag hade förväntat mig. På ett övergripande 

regionalt plan, kunde dessa båda källmaterial sammanfalla. När nordvästra 

och sydöstra Uppland jämfördes, så uppvisade sydöstra Uppland en överrepresentation 

av både utlandsfararstenar och ädelmetalldepåer (Zachrisson 

1989a). Hade jag alltså valt fel analysnivå? Skulle jag behöva utöka analysen 

till att omfatta flera landskap och större regioner? Ja, sannolikt var landskapet 

Uppland ett för litet område, för den här sortens frågeställningar. 

De uppländska ädelmetalldepåernas utbredning tycktes alltså inte sammanfalla 

med bebyggelsen i stort. Det som styrde deras lokalisering verkade istället 

vara de dåtida vattenvägarna. 80-90% av ädelmetalldepåerna hamnade 

inom en farledszon på 2 km:s bredd. Under loppet av vikingatid kunde ett kronologiskt 

förlopp skönjas. Under äldre vikingatid anslöt depåfynden till 

Mälarens inre fjärdsystem och centrala farleder, medan de under yngre vikingatid 

alltmer uppvisade en förskjutning mot Östersjöns kuststräcka. Möjligen 

kunde man tolka detta som att kusten hela tiden var det centrala för depåernas 

lokalisering, men att uppfattningen om vad som ansågs vara kust förändrades 

över tid (Zachrisson 1989a). 

Mot detta resonemang kunde man rikta källkritiska aspekter. Var det så att 

närhet till vattenvägar var ett generellt drag som utmärkte stora delar av den 

uppländska yngre järnåldersbebyggelsen och inte något som enbart gick att 

koppla till bebyggelser med ädelmetalldepåer ? Det återstod för mig att visa att 

depåfyndsbebyggelser var en speciell grupp bebyggelser, vars lokalisering hade 

samband med vattenvägarna, medan det stora flertalet bebyggelser i övrigt 

hade placerats där de låg av andra skäl. Det här var en stor uppgift och medan 

jag funderade på hur den bäst skulle angripas, försökte jag att på olika sätt 

ringa in "depåfyndsgården " . 

Fanns det några minsta gemensamma nämnare för de bebyggelser där ädelmetalldepåer 

hade påträffats? Jag antog att det skulle kunna vara möjligt att 

dra generella slutsatser genom att studera olika kategorier av depåfyndsbebyggelser. 

Därför undersökte jag ädelmetallens förekomst i relation till extrem bebyggelser 

(gods och kungsgårdar), lands bebyggelse, tidiga stadsbildningar 

(Birka, Sigtuna), samt miljöer utan synlig yngre järnåldersbebyggelse, såsom 

skärgårdsområden och allmänningsmarker. För att utföra denna analys fordrades 

en utredning av den exakta fyndplatsen för depåfynden. Sedan krävdes 

också att deras ursprungliga deponeringsmiljö rekonstruerades genom kartstudier 

och genomgångar av fornlämningar och fynd. Vid det här laget hade analysområdet 

utökats till att omfatta även Gästrikland, som under tidigmedeltid 

och förmodligen tidigare tillhört folklandet Tiundaland och Roden inom det 

ro som senare blev Uppland (jfr Ambrosiani 1985a samt Broberg 1990:13ff).

INLEDNING 

Med de nu aktuella frågeställningarna kunde analys området knappast 

inskränkas till Uppland och Gästrikland, utan det fordrades att större delar av 

Sverige eller Norden behandlades. Samtidigt kändes den inriktning som arbetet 

tagit otillfredsställande för mitt vidkommande. Mitt primära intresse var 

inte att förstå varför vissa regioner uppvisar depåfynd och andra inte. Jag hade 

dittills värjt mig för den "traditionella" diskussionen om ädelmetalldepåer och 

försökt närma mig depåerna utan att fråga vad de stod för eller varför de hade 

blivit kvar" i jorden". Samtidigt ansåg jag mig nödgad att i en forskningsöversikt 

ta upp detta till diskussion. Det stod med tiden alltmera klart för mig att 

det i mitt tycke mest intressanta problemet var just själva kvarliggandet. Inte 

det faktum att ädelmetallen var fördelad på olika händer - gårdar - ute i landskapet, 

utan det faktum att den lämnats kvar till eftervärlden att återfinna. 

Denna insikt sammanföll i tid med att jag var engagerad i utgrävningen 

(1989) aven vikingatida "stormannagård" vid Granby-Hyppinge i Orkesta sn 

i Uppland (se Carlsson 1989; Hedman 1989a). Jag gjorde då en specialinventering 

av yngre järnåldersbebyggelsen i Markims och Orkesta socknar för att 

utröna om där fanns möjliga paralleller till miljön vid Granby-Hyppinge (vid 

det laget hade jag varit säsongsanstälId vid Raä:s fornminnesinventering sedan 

1982). Mitt sökande efter yngre järnålderns landskapsrum utifrån den enskilda 

bebyggelsens perspektiv blev med ens mycket fruktbart (Zachrisson 1989b). 

Jag tyckte mig se ett mönster i placeringen av runstenar på de enskilda gårdarna, 

som gav mig ett slags" aha-upplevelse" i relation till depåfyndplatserna. 

Ädelmetalldepåernas placering tycktes med ens möjlig att förstå utifrån det 

lilla landskapsrummet, representerat av den enskilda gården/byn och dennas 

granngårdar. Det var den nivån som innebar nyckeln till förståelsen av depåfynden 

som samhälleligt fenomen. Runstenarnas och depåernas placering tycktes 

utvisa vissa "laddade" zoner i landskapet, såsom gårdsplats, gravfält och 

gräns mot andra gårdar. Dessa zoner representerar enligt mitt sätt att se symboliska 

delar i gårdens landskap, som ger identitet och mening åt sina invånare. 

Det är också ett landskap som ständigt återskapas (jfr Burström 1995). 

Ädelmetalldepåernas, runinskrifternas och gravarnas existens och placering är 

en del i detta skapande. 

Jag deltog fortlöpande i det stundtals mycket livliga debatterandet vid det 

arkeologiska doktorandseminariet i Stockholm. Till en början var jag motsträvig 

till de nya influenserna från den postprocessuella tolkande arkeologin, men 

med tiden kom jag att inkorporera vissa av deras grundteser och göra dem till 

mina egna. Tanken på den tänkande och intentionelIt handlande vikingatida 

människan, sökandet efter en förståelse för mänskligt handlande som det 

uttrycks genom de materiella lämningarna och vikten av att försöka göra tillämpningar 

av denna arkeologis principiella utgångspunkter gav goda incitament 

till en "förlossning" avavhandlingsarbetet. 

De visioner om de nordiska samhällena i vikingatid och tidigmedeltid, som 

Aron J. Gurevich målar upp i sina studier, har inspirerat min syn på den viking- I I


atida människan och hennes tankevärld (t. ex. 1985). På liknande sätt inspirerar 

R. J. Collingwoods ideer om historisk kunskap som kunskapen om tankens 

göranden i det förgångna och på samma gång återskapandet av denna 

(Collingwood 1961:217f). Hans respekt för de människor som levt före oss 

manar också till efterföljd. Den kognitiva arkeologi, som Jarl Nordbladh har 

skisserat, vars syfte är att rekonstruera förhistoriska tankesätt uppfattar jag 

som mycket väsentlig (Nordbladh 1980:33f). Jag inser att en total och integrerad 

historia som förmår att på ett övertygande sätt diskutera vikingatida människors 

värderingar och vanor kan vara svår att genomföra, men den kan fungera 

som ett högt ställt mål (jfr Oden 1978 om Annalesskolans syn på total historia 

och på mentalitetshistoria). 

Avstamp 

De vikingatida ädelmetalldepåerna omfattar en stor mängd fynd, som fortfarande 

idag har en alldeles speciell dragningskraft på oss, den i våra ögon "bortglömda" 

ädelmetallen. Fenomenet ädelmetalldepåer uppträder inte i nutida 

mening rationellt och den debatt som har förekommit visar på svårigheterna 

att ge rimliga tolkningar av fenomenet. 

Tyvärr är Erik Lönnroths kritik, att skattfynden från vikingatid blivit infekterade 

av nationalekonomiska schabloner, lika aktuell idag som då den formulerades 

(1977:20). Denna kritik måste arkeologerna och numismatikerna ta till 

sig. Både arkeologi och numismatik är ämnen där man inte sällan valt att ägna 

sig åt grundforskning: en systematisering och klassificering av källmaterialet 

för att nå frågor som främst rör morfologi, kronologi och proviniens. Man 

menar att frågor som rör ädelmetallens roll i det vikingatida samhället visserligen 

är viktiga, men att de måste anstå till en senare fas i forskningsarbetet. 

Forskningen ger, ofta underförstått, uttryck för en syn som visar att vikingatiden 

bör förstås utifrån ett marknadsekonomiskt synsätt (jfr Henrik 

Klackenbergs kritik rörande numismatiska studier om svensk medeltid, 

1992:24f). 

Numismatiska arbeten rörande vikingatida depåfynd uppvisar ofta en evolutionistisk 

syn på det vikingatida och tidigmedeltida samhället. Det är ett samhälle 

som saknar en fungerande penningmarknad och som i stort sett styrs av 

handelns och marknadernas önskemål. I samhället råder en bristande insikt om 

myntets ide och vidare saknas det avsättningsmöjligheter för mynten (exempelvis 

Malmer, B. 1983, 1985; Jonsson 1985; Wisehn 1987:55). Läsaren kan 

förledas att tro att det är en lättnad när högmedeltiden äntligen inträder, så att 

den primitivitet som anses utmärka den vikingatida och tidigmedeltida människans 

uppfattning om ädelmetallen och dennas värde äntligen ersätts aven 

monetarisering och en äkta ekonomisk rationalitet. Den "primitive vikingen" 

ersätts av något som börjar närma sig homo economicus, det som tycks vara 

12 den eftersträvansvärda idealmänniskan.

INLEDNING 

Trots att numismatik som vetenskap behandlar både mynt och myntsubstitut 

(t. ex. Nilsson 1994:307), fokuseras intresset när det gäller vikingatida silverskatter 

helt på mynten, medan den s.k. omyntade delen av skatterna som 

kan bestå av bitsilver, barrar och smycken av ädelmetall spelar en undanskymd 

roll i den numismatiska diskussionen. Denna del av silverskatterna ägnar sig 

istället arkeologerna åt (t. ex. Stenberger 1947, 1958; Arrhenius m. fl. 1973; 

Thunmark 1974; Hårdh 1976a; Lundström 1973a, 1973b; Duczko 1987a). 

Det är självfallet viktigt att silverskatternas hela innehåll beaktas i diskussionerna. 

Ralph Wiechmann har, i sin avhandling (1996) om ädelmetall depåerna 

från Schleswig-Holstein, hjälpt upp denna brist. Där har han gjort ingående 

studier av både monetära och icke-monetära depåer. Särskild möda ägnar han 

den utbredning och det tidsinnehåll som de enskilda delarna av depåerna rymmer. 

Birgitta Hårdhs monografi rörande silverskatterna från Norden och från 

Östersjöområdet ger oss vidare en bred överblick över de olika regionala 

uttrycken i depåfynden (1996, jfr även 1992). 

Den brist som gör sig gällande i tidigare forskning är främst avsaknaden av 

en analys av de samhällen i Norden som givit upphov till företeelsen silverskatter. 

Detta yttrar sig i en bristande förståelse av de motiv och värderingar 

som styrde den vikingatida människan. Redan etnologen Sigurd Erixon opponerade 

sig mot denna typ av åsikter, då han kritiserade Sture Bolin (Bolin 1926 

m. fl.): "Sture Bolins mening att motiven för skattegömmande alltid måste vara 

desamma, oberoende av tid och rum, är omöjlig att godkänna. Det ligger i 

öppen dag, att frågan måste bedömas också med hänsyn tagna till kulturståndpunkt 

och miljö" (Erixon 1936:157). Vad Erixon efterlyser är just den 

samhälleliga ram som skatterna bör ses i relation till. Inom exempelvis mentalitetshistorien 

finns ett antal namnkunniga personer som har diskuterat kring 

företeelser som rör rikedom, gåvogivande och myntens roll i det tidiga Europa 

(Duby 1981:70ff; Gurevich 1985, 1992). Denna diskussion har emellertid fått 

mycket litet genomslag på arkeologins och numismatikens område (jfr dock 

Grierson 1959; Thurborg 1989). 

När det gäller ädelmetallens roll i det nordiska samhället så har forskarna 

ensidigt betraktat den i relation till en värld dominerad av män, menar Birgit 

Arrhenius. Därmed har man underlåtit att beakta den roll som ädelmetallen 

spelat bland kvinnorna. En stor del av kvinnans morgongåva och hemgift 

utgjordes av ädelmetall. Ädelmetallen kom härigenom att ansamlas i kvinnornas 

värld och det är därför följdriktigt att man finner den i skattnedläggningar 

i hus eller i gårdens närhet (Arrhenius 1992b). 

Mats Burström är inne på liknande tankegångar då han vill tolka den stora 

mängden silverskatter på Gotland. Det är rimligt, menar han, att silvret i sin 

huvudsakliga funktion av prestigevara utgjorde det brudpris som mannen erlade 

till kvinnans familj för att ett giftermål skulle kunna komma till stånd. När 

denna transaktion var över deponerades silvret på brudens föräldrars gård, där 

det låg i kraft av sitt symboliska värde. Bebyggelsesituationen på Gotland var 13


sådan att man ville undvika en uppsplittring i små gårdar. Detta var det huvudsakliga 

skälet till att en kulturell tradition med silver som brudpris kom att 

utvecklas som skiljer Gotland från t. ex. Uppland (Burström 1993). 

Både Arrhenius och Burströms ideer framstår som intresseväckande och 

uppslagsrika visioner av hur man kan betrakta silverskatter ur ett samhälleligt 

perspektiv - det som annars lyser med sin frånvaro i debatten. På liknande sätt 

bryter Henrik Klackenbergs avhandling om monetariseringen i medeltidens 

Sverige mönstret. Den ger en bild av bruket av mynt på landsbygden och sätter 

detta i relation till urbaniseringen. Dessa bägge processer är frukter aven 

ökad regal kontroll och starkare statsmakt, något som sammantaget leder fram 

till en europeisering av det medeltida samhället i Sverige (Klackenberg 1992). 

Silver- och guldskatter från vikingatid har under senare år intresserat arkeologer 

som exempelvis Birgitta Hårdh, Majvor Östergren och Anders Carlsson 

samt numismatiker som exempelvis Brita Malmer, Kenneth Jonsson och 

Michael Metcalf, men även historiker som Peter Sawyer och Thomas Noonan 

för att nämna några. När det gäller den allmänna debatt där personer från de 

olika akademiska disciplinerna deltagit, så har denna i stor utsträckning kommit 

att handla om förvärvet av främst silver och om innehållet i de olika depåfynden. 

Detta har kanske sin grund i att numismatikerna ofta initierat diskussionen. 

Arkeologerna har i större utsträckning varit drivande i debatten då det 

gäller deponeringen av silverskatterna och kanske främst i frågor rörande placeringen 

av skatterna (särskilt Östergren 1989). 

Man har framhållit nödvändigheten av att strukturera diskussionen genom 

att exempelvis skilja på ackumulation av ädelmetall och deposition av densamma 

(t. ex. Herschend 1980:34ff; Hatz 1974). Jag har valt att här ta upp 

vissa begrepp, för att kunna lösa upp fenomenet ädelmetalldepåer. De delbegrepp 

som jag redovisar är förvärvet av ädelmetallen, innehållet i depån, själva 

deponeringen som sådan och placeringen av depån. Begreppen får ses som 

de trubbiga verktyg jag utnyttjar för att försöka problematisera fenomenet 

ädelmetalldepåer. 

Forskningsöversikten gör inte anspråk på att vara heltäckande, utan syftar 

till att lyfta fram vissa frågor och problem i diskussionen kring depåfynden. I 

de fall en utförligare redovisning av tidigare forskning önskas, hänvisas till 

Gert Hatz (1974) och till Birgitta Hårdh (1989). Nedan kommer de båda 

begreppen ädelmetalldepåer och silverskatter att användas om samma företeelse. 

Detta är ett resultat av att de nyttjas synonymt i litteraturen. I kapitel IV 

kommer detta att förtydligas. 

Förvärv 

När man i den arkeologiska debatten möter vikingatida silverskatter, så är väl 

de flesta av oss vana vid att associera till den diskussion som pågått i ett flertal 

år; d.v.s. om skatterna är ett resultat av fredlig handel, eller av krigisk plun- 

14 dring och krävande av tributer. Man har i diskussionerna kring de vikingatida

INLEDNING 

depåfynden ägnat stort intresse åt "metall transporten " som sådan till Sverige 

och Norden. I Norden har man hittat stora mängder mynt och även smycken, 

som ursprungligen härstammar från områden utanför det nordiska. Under 

vilka omständigheter och på vilket sätt kom ädelmetallen hit? 

Vissa forskare har liksom Philip Grierson tänkt sig att själva införseln är en 

produkt aven mängd handlingar, som t. ex. plundring, tribut, sold, handel 

(1959:129ff). Andra forskare har drivit en mer ensidig linje. Kenneth Jonsson 

har exempelvis ansett att ädelmetallen nått de nordiska samhällena genom 

främst handel (1986), medan exempelvis Peter Sawyer och Anders Carlsson 

menat att den nått Norden företrädesvis genom krig och plundringar (Sawyer 

1985; Carlsson 1983). 

Man har i huvudsak diskuterat själva införseln av silver och guld till Sverige 

och/eller Norden från ett mer eller mindre väl definierat utland. Mer sällan har 

man diskuterat införseln av ädelmetall till enskilda samhällen inom det nuvarande 

Sverige (jfr Burström 1991:28ff vad gäller olika regioner). Där finns 

dock ett tydligt undantag - ön Gotland, som livligt debatterats: ett avgränsat 

samhälle med stora kvantiteter depåfynd. Möjligheten att "utlandet" egentligen 

omfattar alla områden utanför det egna samhället, har inte till fullo utnyttjats 

(jfr dock Keller 1976). 

Diskussionen har kommit att bli låst. Man kan antingen sälla sig till fraktionen 

handel eller fraktionen plundring eller tillhöra de som förespråkar flera 

alternativ utan att låsa sig vid det ena eller det andra. Det är olyckligt och det 

gäller att försöka modifiera frågeställningarna, så att ytterligare förståelse kan 

vinnas kring problemet. Man måste fråga sig om distinktionen mellan handel 

och plundring hade någon relevans i de nordiska samhällena under vikingatid. 

Eller var det två sidor av samma sak i kontakten med samhällen utanför det 

egna (se t. ex. Keller 1976)? 

Det tycks som om bara skriftliga källor tillerkännts någon beviskraft i 

denna diskussion. De skriftliga källorna som beskriver handel och plundring är 

emellertid få och vanligen utomnordiska. Det finns då en uppenbar risk att 

man som forskare ser med en utomståendes ögon på de nordiska samhällena, 

i stället för att söka nå en förståelse för fenomenen inom det samhälle man är 

ute efter att analysera. Vi kan ta exemplet med de stora gälder som frankerna 

tvingades att betala till nordbor, främst norrmän och danskar under 800-talet. 

De har inte givit några nämnvärda spår i fyndmaterialet i Norden i form av 

karolingiska mynt eller dylikt. Detta har vållat forskningen mycken huvudbry 

(exempelvis Schnittger 1915:245f; Jonsson 1987:7). Det har varit svårt att förklara 

det faktum att frankerna utbetalade en mängd ädelmetall i gäld till daner 

och norrmän under 800-talet, då detta inte "syns" i nordiska fynd. Man har 

därför bl. a. föreslagit att mynten smältes ned (Musset 1954:33). När det gäller 

de senare danagälderna på anglosaxiskt område (991-1018 e.Kr.), så tycks 

många forskare vara eniga om att merparten av de engelska mynten har förts 

till Norden (dock inte Kenneth Jonsson, se 1987:17, 1990:140). Peter Spufford 15

6 


(1988:91) har till och med menat att alla de engelska mynten i Sverige skulle 

kunna vara resultatet av danagälder. 

Om man använder danagälderna omkring år 1000 i England som måttstock, 

så blir avsaknaden av frankiska mynt under 800-talet i Norden ett problem. 

Men då förutsätter man samtidigt att organisationen och villkoren för de 

frankiska myntens spridning hos daner eller norrmän ska vara desamma som 

för de engelska mynten 100-150 år senare. Sannolikt gör man sig då skyldig 

till en projicering av den sena vikingatidens förhållanden på den tidiga vikingatidens. 

Man kan tvärtemot utifrån de sporadiska uppgifterna i källorna förmoda 

att organisationen av de s.k. vikingatågen förändrades under denna 

senare period, något som kan ha fått stora effekter på den materiella kulturen 

i Norden. Orsaken till avsaknaden av frankiska mynt i Norden skulle därigenom 

stå att finna inom det samhälle som utkrävde gälderna. 

På 800-talet ledde inte kungar vikingatåg, av den anledningen att inga 

vikingahövdingar (sjökonungar) förmådde att bli kungar i sina länder. Peter 

Sawyer konstaterar att " ... de flesta vikingahövdingar vid den tiden tycks ha 

varit landsflyktiga som fick nöja sig med vad de kunde komma över i det kristna 

Europa eller i Ryssland" (1985:181). Jag förmodar att vi i de här uttalandena 

har nyckeln till varför så få frankiska mynt och värdeföremål hittats i 

Skandinavien. De landsflyktiga "kungarna" åtföljdes, som framgår av frankiska 

annaler, av sina följesmän på räderna i Europa. Men de misslyckades med 

att etablera en maktbas i sina hemländer och fortsatte därför att leva som 

landsflyktiga i Frankrike och Normandie (jfr Price 1989:89f). 

" Under slutet av niohundratalet och under tiohundratalet ledde nordiska 

kungar vikingatåg - deras företrädare på BOD-talet gjorde det däremot inte" 

(Sawyer 1985:181). Kungarna på 900- och 1000-talen var ledare för plundringståg, 

men kunde sedan återvända till makten i sina hemländer. De belönade 

sina följesmän, som etablerade sig på hemmaplan i en realviktsekonomi 

och i en social struktur, som hade helt andra drag än Frankerrikets. I Norden 

fungerade ädelmetallen som rikedom och deponerades i stor utsträckning. 

I diskussionerna om ädelmetallens uppträdande i Norden under vikingatid 

fokuseras intresset inte bara på nordbornas räder i västra Europa, utan även 

på de stora kvantiteter silver som nått Norden från den islamiska världen. De 

nordbor som färdades i österled ägnade sig i viss utsträckning åt räder. Men 

det är rimligt att hålla med Thomas Noonan när han framhåller att förhållandena 

för en lyckad räd var mycket bättre i västra Europa än i Ryssland. Med 

grundgående skepp kunde kusterna längs England och Frankrike härjas. På 

Frankrikes och Englands breda floder var det möjligt att fly undan förföljare. 

På rysk mark däremot var man tvungen att släpa båtar mellan olika vattensystem, 

göra forsfärder och ta sig genom öde skogsmarker. Behoven av att 

köpa eller byta sig till fri lejd eller beskydd var därför stora (Noonan 

1994:216ff). 

Thomas Noonan har gjort en genomgång av de kvantiteter islamiska mynt

INLEDNING 

som påträffats i depåfynd i Östersjöområdet. Mer än hälften av dessa har hittats 

i nuvarande Sverige. Som vanligt när det gäller vikingatida silverskatter är 

detta till stor del Gotlands förtjänst. Gotland kan uppvisa tre gånger så många 

dirhemer som fastlandet inklusive Öland (Noonan 1994:tabell 1). Det som är 

intressant att notera, och som förvisso är ett välkänt fenomen bland numismatiker, 

är att Gotlands stora andel islamiskt silver i huvudsak är ett 900-talsfenomen. 

Det svenska fastlandet och Öland dominerar däremot under andra 

hälften av 800-talet. Närmare bestämt ökar inflödet av islamiskt silver till det 

svenska fastlandet och Öland markant på 860-talet. Thomas Noonan, som är 

historiker specialiserad på det tidiga Ryssland, har noterat att detta i tid sammanfaller 

med de delvis mytiska traditionerna om Ruriks etablering av det 

ryska riket, men han avstår ifrån att utveckla saken. Han nöjer sig med att konstatera 

att en eller flera grupper från det nuvarande Sverige tog kontroll över 

farleden floden Neva-Ladogasjön-floden Volkhov någon gång på 850/60-talen. 

Farleden kontrollerades via centralorterna Staraja Ladoga och Novgorod 

(a.a:226). 

Om vi rekapitulerar vad som ovan sagts så har Sverige en stor andel av 

Östersjöområdets samlade mängd islamiska silvermynt. Under 800-talet dominerar 

depåfynden från det svenska fastlandet, medan 900-talet domineras av 

de gotländska fynden. Fastlandssveriges framträdande position är främst knuten 

till perioden 850-950. En markerad nedgång sker efter omkring 950. 

Nedgången infaller under den period då det riktigt stora inflödet av islamiskt 

silver till Östersjöområdet inträffar, under åren 940-980. Från omkring 990 är 

inflödet av islamiskt silver till Östersjöområdet ringa och efter 1020 förekommer 

här inga depåfynd med arabiska slutmynt. (Noonan 1994:227ff.) 

Som Noonan påpekar etableras rusernas rike i mitten av 800-talet. Ordet 

rus går enligt de flesta filologer tillbaka på det fornsvenska ordet för rodd 

(Jansson 1992:76). Ruserna och deras furste omtalas i Annales Bertiniani 

redan år 839. De uppges vara svear (MeInikova & Petruchin 1991:215 med 

citat ur den latinska texten i annalen; Jansson 1992:75 med en svensk översättning 

av samma avsnitt). Det innebär att det fanns ruser i området redan 

under 800-talets första hälft. Bland människorna på östslaviskt område fanns 

en önskan om det skydd och den kontroll som ett rike skulle kunna ge. Det är 

åtminstone Nestorskrönikans syn på saken. Enligt den källan sände olika stammar 

bland östslaverna bud efter en varjaghövding vid namn Rurik för att han 

med sin hird skulle kunna ena landet (Melnikova & Petruchin 1991). Dessa 

ruser tycks initialt ha utgjorts av svear. Men mycket snart kom ruserna att 

utveckla en egen kultur, som från en polyetnisk grund gav upphov till en ny 

identitet (a.a:227; Jansson 1992:75f). 

Om vi sammanställer de historiska källornas uppgifter med de islamiska 

myntens uppträdande i Östersjöområdet så skulle följande hypotetiska bild 

kunna skisseras. Vi antar att etableringen av rusernas rike under mitten av 800talet 

skedde genom aktivt deltagande av följesledare och deras följen. Dessa 17


---------------------------------------,,, 

räknade sig som tillhöriga svearna. Därigenom skulle man kunna betrakta den 

stora mängden islamiska silvermynt på fastlandssvenskt område från 850 och 

cirka hundra år framåt som resultat av ett slags monopol på varuutbyte (och 

tagande av tributer?) mellan svear och deras fränder i öst (jfr dock Birnbaum 

1981:35, som anser att de inbjudna varjagerprinsarna tillhörde en skandinavisk 

befolkning som bodde i norra Estland). Detta monopol skulle ha sin grund 

i och upprätthållas genom vän- och släktskapsallianser. Efter 100 år, eller cirka 

tre generationer, hade kopplingen försvagats och ruserna blivit en egen grupp 

med en självständig kultur som inte längre favoriserade sina avlägsna släktingar 

i väster. Istället hade man etablerat lika starka eller starkare kontakter med 

västslaver eller gutar. 

Innehåll 

De flesta forskare anser att silverskatterna är att betrakta som betalningsmedel. 

Denna syn på skatterna blev vanlig under 1950-talet och är så än idag. 

Birgitta Hårdh menar att detta främst har sin grund i de numismatiska studierna 

av silverskatternas sammansättning (1989:44). Grundantagandet är att 

det deponerade innehållet även är liktydigt med ett utsnitt ur den cirkulerande 

pengamassan (mynt och omyntat silver). Utgångspunkten för den här diskussionen 

är att depåfyndens sammansättning anses spegla den ekonomiska situationen 

i fyndområdet vid tiden för nedläggningen (Tabaczynski 1962; 

Kiersnowski 1961) och vidare att områden med få depåer anses ekonomiskt 

mer avancerade än områden med många depåer (Suchodolski 1972:22). 

Samma ekonomiska grundsyn har bl.a. arkeologer som Lillemor Lundström 

(1973b) och Birgitta Hårdh (1976a, 1978) samt numismatiker som Brita 

Malmer (1983, 1985) förespråkat. 

Från ekonomhistoriskt håll växte det emellertid fram en kritik mot detta 

sätt att överföra begrepp som handel och ekonomi på äldre samhällen. Denna 

kritik formulerades av Karl Polanyi och den substantivistiska skolan. 

Huvudkritiken är att ekonomin i äldre samhällen styrs av de sociala relationerna 

(Polanyi 1968:7). Denna grundsyn har sedan diskuterats vidare inom 

den ekonomiska antropologin (se sammanfattning hos Thurborg 1989). Johan 

Callmer (1976, 1980a) och Märit Thurborg har, i anslutning till denna grundsyn, 

valt att se de kvalitativa skillnaderna i depåfynden som uttryck för en ekonomisk 

struktur med olika sfärer. Thurborg har bearbetat det öländska depåfyndsmaterialet 

på detta sätt. De inhemska pengarna (som kan bestå av mynt, 

bitsilver eller smycken) visar att den regionala cirkulationen inte var öppen 

eller kontinuerlig utan bunden i ett utbytessystem som utgjorde en del av hela 

den socioekonomiska strukturen (Thurborg 1988:321). 

Denna diskussion har sin fördel i att den fokuserar på nordbornas sätt att 

behandla metallen. Svårigheten med metoden är dock att fynden är så komplexa, 

att det sätt på vilket sfärerna skär i varandra inte blir särskilt väl belyst 

18 (exempel på problemen, se Odner 1973). På senare tid har även detta synsätt

---"". 

INLEDNING 

blivit kritiserat. Peter Sawyer menar t. ex. att de antropologiska rättesnörena 

inte är hållbara eftersom vissa grund teser har visat sig kunna ifrågasättas 

(1990:284). Han menar att man inte kan stötta sig på enbart analogier från 

antropologiskt material. För att göra en tolkning måste man ha direkta och 

samtida belägg (a.a.). Även Marie-Louise Stig S0rensen (1990:9) har kritiserat 

de etnografiska analogierna som man tillämpat på handel och utbyte. Hon 

menar att dessa förhållningssätt i stort har samma brist som den tidigare forskningen 

som försökte applicera ett västeuropeiskt kapitalistiskt ekonomiskt synsätt 

på förhistoriska förhållanden; båda tar för liten hänsyn till det arkeologiska 

källmaterialet. 

Deponeringen 

Man har, som nämnts, diskuterat förekomsten av ädelmetalldepåer som en 

måttstock på ekonomisk utveckling. Den polske forskaren Kiersnowski lanserade 

iden att ju fler depåer desto större var graden av ekonomisk primitivitet. 

Mats och Brita Malmer har förordat att den stora rikedomen på skattfynd på 

Gotland skulle vara resultatet av primitiv ekonomi och att mynten knappast 

cirkulerat på ön (Malmer, M. 1973; Malmer, B. 1985). Mats Malmer menar 

att rikedomen på skattfynd är ett uttryck för en marginalitet - ett missförhållande 

mellan myntens ide och funktion (1973). 

Att anse att silverskatter är produkten aven primitiv ekonomi, är att se de 

skandinaviska länderna i relation till ett mer kultiverat och högre utvecklat 

"ekonomiskt" Europa. Men de nordiska samhällena upplevde sig knappast 

som underutvecklade. Det vore därför väsentligt att i större utsträckning söka 

förstå och belysa deras syn på saken. 

Forskare har påpekat ädelmetalldepåernas fördelning till kuster, älvar och 

kommunikationsleder för hela Norden och Baltikum. Man har ansett att detta 

visar på ett samband med utrikeskontakter (Schnittger 1915; Stenberger 

1964:716ff). Sune Lindqvist hävdade tidigt att vikingatida skattfynd utvisade 

dåtida handelsplatser (1915:154). Nils Blomkvist har i sitt arbete om de sena 

uppländska silverskatterna karterat dessa fynd och de samtida marknadsplatserna/köpstäderna. 

Det framgår inte av texten, men förmodligen avses ett samband 

föreligga mellan skattfynd och handelscentra (Blomkvist 1972). I ett 

senare arbete har han gjort en isometrisk framställning av silverskatter och 

runstenar som omtalar utlandsfärder och menar att de tidigmedeltida städerna 

framträder som förtätningar på kartbilden (1974:66f). Samtidigt så undviks 

frågorna kring vad deponeringen kan ha för orsak. Depositionen ses bara som 

indikator på handel och kommunikation. Men även detta är så att säga ett utifrånperspektiv. 

Hur har sambandet sett ut med det vikingatida samhällets 

ögon? 

Förekomsten av deponerad ädelmetall har man tolkat på olika sätt. Många 

anser att deponerad ädelmetall är ett resultat aven yttre eller inre hotsituation, 

som exempelvis krig, överfall eller social oro och maktanspråk. Sture Bolin 19


(1926:206) menade att en stor mängd fynd tydde på att området utsatts för 

upprepade härjningar (se Herschends forskningsöversikt 1980:34ff om Vedels 

och Bolins ideer). Att silver och guld överhuvudtaget uppträder i t. ex. Norden 

beror på myntväsendets feodalisering, som gör att mynten blir till olämpliga 

tesaureringsmedel i sina hemländer. Depåfynden av ädelmetall blir på så vis 

intimt förknippat med penningpolitik. Ädelmetalldepåer upphör så fort den 

egna myntningen kommer igång (Bolin 1962:142f). 

En som, i likhet med Bolin, har sett skattfynden som tecken på krig och oro, 

är Klavs Randsborg (1980). Silverskatter ses som ett mått på aggressivitet; ju 

fler skattfynd desto mer krig. Skattfynden ses dock på samma gång som en 

marginalbygdsföreteelse (se kritik av Carlsson 1981). I centralområden 

omsätts metallen och grävs därför ej ned i jorden. Skattfynden används dessutom 

för att visa samhällets sociala stratifieringsgrad. Skattfynden utnyttjas i 

Randsborgs studie i högsta grad rumsligt och visar på Jellingstatens expansion 

samt de därmed förändrade formerna för markägande (1980). 

I sin recension av Anders Carlssons avhandling om djurhuvudformiga spännen, 

tar Åke Hyenstrand upp något om problemen kring de gotländska silverskatterna. 

Han återknyter där till en tanke, som ofta uttalats men aldrig fått 

riktigt genomslag i diskussionen, nämligen möjligheten att människor medvetet 

undanhöll silver, för att hindra en central byråkrati att tillgodogöra sig det 

(Hyenstrand 1985:64). Detta skulle alltså vara en aktiv strategi i en konfliktfylld 

situation. 

Själva deponeringen har vanligen setts som en funktionell lösning på ett 

praktiskt problem. Man har hävdat att jorden i gången tid var vad ett bankfack 

är idag (t. ex. Carlsson 1988a:203ff). Andra har menat att depåfynden 

endast i undantagsfall grävdes ned i jorden - det vanliga var istället att man 

gömde dem inomhus (Östergren 1989:235). Depåer funna inne i boningshus 

eller andra typer av hus har tolkats som att de ligger där i kraft av sin funktion 

som enskild förmögenhet, för att plockas fram vid behov (Östergren 1983:48). 

Det finns de som har ansett att deponeringen i sig är betydelsefull. Det argument 

man oftast har använt sig av är något som i litteraturen lite slarvigt kommit 

att kallas för "Odens lag". Låt oss se vad denna s.k. Odens lag egentligen 

består i. Den som först uppmärksammade detta var Oscar Almgren i en artikel 

"Ur Herjeådalens folktro. 1. En sen kvarlefva af en forntida tro" (1900:229ff). 

Han inleder med att citera två ställen i Egil Skallagrimsons saga, där 

Skallagrim respektive Egil gömmer undan sina rikedomar strax innan de skall 

dö. Sagoförfattaren vill enligt Almgren mena att deponeraren inte ansåg 

arvingarna värda de rikedomar som man eventuellt kunde lämna efter sig. Men 

Almgren vill även hävda att ett annat" kanske starkare, men mera hemligt" 

motiv spelat en avgörande roll (a.a:230). Han fäster vår uppmärksamhet på ett 

kapitel i Snorre Sturlusons Ynglingasaga (Norges kungasagor 1919:20ff). Efter 

att Snorre har beskrivit Odens egenskaper kommer han till det kapitel där han 

20 beskriver hur Oden stiftar lagar. "Oden stiftade i sitt land samma lagar som

INLEDNING 

hade gällt bland åsarna. Han förordade, att alla döda män skulle brännas och 

deras ägodelar bäras på bålet med dem. Han sade, att var och en skulle komma 

till Valhall med den rikedom som han hade på bålet; han skulle också njuta det 

som han själv hade grävt ned i jorden. Askan av de brända liken skulle man 

bära ut på sjön eller gräva ned i jorden; efter framstående män skulle man göra 

hög till minne, och efter alla män som visat någon manlighet skulle man resa 

bautastenar. Denna sed bibehöll sig sedan länge. 11 (a.a:21). I Valhall skulle man 

alltså kunna njuta av det man hade grävt ned i jorden. Lagstiftningen gällde 

vidare hur man skulle blota och offra och att man skulle ge Odens skatt, en 

penning för var näsa. 

För att återgå till Oscar Almgren så har han velat framhålla en sentida rest 

av denna, som han anser, allmänt rådande tro under hednatiden i Norden 

(Almgren 1900:231). Detta kan naturligtvis diskuteras (se t. ex. Stenberger 

1964:738), men det visar på en väsentlig faktor, nämligen att det inte utan 

vidare går att förutsätta att deponeringar endast tillhör de levandes sfär. 

Deponeringen behöver alltså inte ha mist sin betydelse i de fall ägaren avlidit, 

något som forskningen gärna har antagit. 

Skattfynden skulle alltså visa människans föreställningar om det kommande 

hinsides livet. Oftast har denna ena Odens lag tolkats som en av många förklaringar 

till deponering. Sune Lindqvist har mer konsekvent än andra tolkat 

förtätningar av ädelmetalldepåer i östra Sverige, som att man där tillämpade 

detta bruk (1920:78). Lena Thunmark-Nylen vill i de gotländska skattfynden 

se en övergång från privata förmögenheter till familjeskatter. De förra skulle 

vara deponerade enligt Odens lag, och avsedda att kvarligga, medan de senare 

skulle vara gömda endast för förvaring (1986). Kenneth Jonsson avfärdar tanken 

på att skattdepositionen skulle ha med religiösa föreställningar att göra 

eller som han uttrycker det "att man 'på andra sidan' fick med sig de ägodelar 

man hade när man dog" (Jonsson 1986:79). Om så vore fallet menar han att 

skatterna skulle ha lagts ned i gravarna. Det har man inte gjort och han tycks 

därför mena att religiösa förklaringar till deponering kan avföras från diskussionen. 

Att enbart koppla en persons ägodelar till dennes grav, är dock som 

referatet visar, att feltolka Snorre. 

Under medeltid och historisk tid symboliserade det ärvda silvret för allmogen 

själva släktkänslan. Sigurd Grieg anför tecken på att silvret utnyttjades 

som trolldomsmedel och att det ansågs ha magisk kraft (1929:303ff). Dessa 

aspekter har utvecklas av den ryske mentalitetshistorikern Aron J. Gurevich, 

som utförligt diskuterat ämnet. Han anser att den ädelmetall och de skatter 

som en man ägde var förbundna med hans egna personliga kvaliteter. De var 

intimt förknippade med hans egen lycka och välgång. Gurevich ser depåfynden 

som bevarare aven mans framgång. Denna funktion hade ädelmetallen även 

när den var undanstoppad i jorden. Den utövade då en magisk makt över ägaren 

(Gurevich 1985:218ff). 

De som ansett att kvarliggandet varit avsiktligt har alltså vanligen kopplat 21


---------------------------------------",,; 

samman detta med hedniska sedvänjor och religion, men även med kulturella 

föreställningar av annat slag (jfr Burström 1993). Men religion och rituella 

handlingar i ett samhälle som det nordiska förhistoriska samhället går inte att 

separera från övrigt liv, utan är integrerat i detta (Steinsland 1989:206). Väljer 

man att försöka analysera detta så står man inför en stor komplexitet. 

Placeringen 

Synen på varför depåfynden har gömts eller "glömts" på olika platser i landskapet 

tycks ha påverkats av synen på den funktion forskarna har tillerkänt 

depåerna (begreppet "glömmas" återfinns hos Thunmark-Nylen 1986). De 

flesta verkar anse att depåerna varit avsedda att återtas; att skatterna har deponerats 

i väntan på att uppmärksammas av ägaren (Stenberger 1958; Carlsson 

1983, 1988a; Östergren 1989). Det är därför, menar Mårten Stenberger, som 

depåerna ofta markerades genom ett kännetecken (stor sten e. d.), som skulle 

underlätta för ägaren vid återtagandet (1958:18ff). Samtidigt kan man rikta 

källkritik gentemot detta resonemang. Den utfrågning som en upphittare av ett 

depåfynd utsattes för i samband med fyndets inlösen kan ha resulterat i att 

olika kännetecken oftare nämns än de skulle ha gjort om upphittaren själv fått 

berätta fritt. 

Lena Thunmark-Nylen har som nämnts velat se en kronologisk utveckling 

från privatförmögenhet till familjeförmögenhet och en därpå följande förändring. 

De äldre depåerna ligger i övergivna stengrundshus ("kämpgravar") 

eller invid små stenar, medan de yngre ligger vid boningshusen eller intill stora 

stenar. De senare skulle därmed vara ordentligt markerade och lätta att återfinna. 

De äldre depåerna har varit privatägda och deras syfte var att kvarligga 

i jorden; de yngre depåerna har varit familjeägda och var avsedda att återtas 

av ägarna. I samband med religionsskiftet överges tanken på att deponera för 

det hinsides livet och därvid knyts depån till huset och familjen (Thunmark 

Nylen 1986:23f). En kämpgrav bör emellertid ha varit en minst lika tydlig 

markering, som den stora sten, som hon menar att depåer som varit avsedda 

att återtas, varit nedgrävda vid. Och varför kvarligger depån, när man flyttar 

gårdsplatsen; ett fenomen som är iakttagbart på Gotland? (se Östergren 

1983:48 för en utförligare diskussion). 

Majvor Östergren har genom skattfyndprojektet på Gotland kunnat styrka 

påståendet om silverskatternas bebyggelseanknytning. Hon menar dessutom 

att det stora flertalet skatter har gömts inuti samtida boningshus (1989:62). 

Senare undersökningar som utförts på Gotland har understrukit ädelmetalldepåernas 

bebyggelseanknytning i stort. Johan Callmer har visat att skattfynden 

i Skåne ansluter till fosfatkoncentrationer. De skånska skattfynden anknyter på 

så vis, likt de gotländska, till bebyggelseområden (1980b:132ff). 

Lena Thunmark-Nylen anser att depåer rymmer olika slag av medvetenhet. 

Hon vill därför skilja på aktiv och passiv deponering. Vi uppfattar deponera- 

22 ren som alltför aktiv, menar hon (1986:24ff). Det är förstås en definitionsfrå-

INLEDNING 

ga och beror på vad man avser med aktiv roll. Men den som har deponerat 

ädelmetall har valt att placera den i ett visst utrymme eller gräva ned den på 

en viss plats. Oavsett om den enskilda människan upplevde detta som ett val 

eller ej, så krävs ett ställningstagande för att depån överhuvudtaget skall placeras 

någonstans. Mitt synsätt gör det därför svårt att diskutera något sådant 

som en passiv deponering. 

Problemet med kvarliggandet 

Anders Carlsson har med kraft drivit tesen att "silverskatterna är ett resultat 

av vikingatågen" (1983, 1988a). Handelstanken måste förkastas, menar han, 

eftersom depåerna inte har tagits upp igen. Om man bedrivit handel borde vinsten 

inte ha tillhört den enskilde, utan husbonden eller gården och skulle inte 

ha tillåtits gömmas aven enskild och ligga kvar (Carlsson 1983:120). Om en 

ogift son däremot hade avlidit till följd av vikingatåg, så kan 11 den personliga 

vinsten 11 från tidigare resor "tillåtas" gå förlorad och depån kvarligga. 

Gårdarna uppfattar Carlsson som självförsörjande och de "behövde" därför 

inte silvret. Eftersom silverskatter tillhör varje stor gård på Gotland, så kan de 

alltså inte vara ett resultat av handel, anser han. Carlsson citerar Curt Weibull 

och menar att synen på vikingen som köpman är en anakronism, som beror på 

den roll man tillskrivit handeln i historieskrivningen. Efter de ogifta sönernas 

upprepade färder kom till slut en mängd silver att ligga gömt i jorden (Carlsson 

198 8a:204). Anders Carlsson menar alltså att vikingatågen förklarar hur silvret 

förvärvades, varför det grävdes ned och varför det kvarligger. Men detta 

resonemang fordrar två hjälpantaganden, dels ett antagande om att handeln 

har en hierarkisk struktur och att den helt kontrolleras av den enskilde husbonden 

på gården, dels ett ytterligare antagande att det inte förekommer andra 

sätt som får silvret att cirkulera inom ön, utan att silverförekomst är en direkt 

frukt av utlandsfärderna. Carlssons resonemang har kritiserats av Mats 

Burström som visat på dess inbyggda "dödslogik ". De söner som inte hade 

möjlighet att ärva gården drevs ut på vikingatåg i jakt på silver. Men i 

Carlssons tolkning finns få sätt som sönerna kan använda silvret på. Istället 

drivs de ut på ständigt nya vikingatåg för att till slut omkomma (se Burström 

1993:35). 

Majvor Östergren menar i polemik mot Anders Carlsson att plundring som 

huvudsakligt förvärvssätt måste förkastas eftersom skatterna är gömda vid 

gården (1989:235). Östergren tycks mena, att plundrar man så har man en förmögenhet 

som man vill gömma i lönndom. Bedriver man däremot handel, så 

förvarar man silvret vid gården eller inne i själva boningshuset. Detta resonemang 

synes underförstå att om man förvärvar silvret genom plundring så skall 

det vara gömt och osynligt för andra ute i markerna. Men om man förvärvar 

det genom handel så har man det hemmavid och behöver då inte gömma det, 

utan har kontroll över det på platsen. 

Men finns det en så entydig relation mellan förvärvet och kvarliggandet? 23


______________________________________ ·c.

---"" 

INLEDNING 

ganska allmänt, dels att skatterna huvudsakligen varit enskilda människors 

ägodelar, vilka av olika anledningar gömts undan i hemmet och sedan blivit 

kvar." (1983:48). Kenneth Jonsson skriver att "man har fortsatt att bo och 

verka bokstavligt talat ovanpå sedan länge undangömda/undanstoppade förmögenheter 

i form av framför allt silvermynt" (Jonsson 1986:79). Undersökningarna 

på de 29 stycken vikingatida skattfyndplatserna - gårdar som varit 

bebodda in i medeltid - visar att silverskatten inte hittats trots att samma plats 

varit bebodd både under vikingatid och medeltid (Östergren 1989:236). Då 

måste man fråga sig: var det meningen att ädelmetalldepån skulle hittas? 

Debatten har i mitt tycke alltför mycket färgats av vad vi idag upplever som 

ett naturligt sätt att förhålla sig till ädelmetall. Forskningen har menat att ädelmetalldepåer 

eller silverskatter är profana värdedepåer. Jag anser att detta är 

en frukt av att vi lever i en materiell värld och är uppfostrade efter principen 

att kapitalet skall arbeta. Det är med nutida ögon irrationellt att låta fullt 

användbara tillgångar av ädelmetall ligga obrukade. Vi anser att man inte kan 

ha haft någon annan avsikt än att ta fram det förvarade silvret eller gräva upp 

depån. I Mats Burströms tolkning av de gotländska silverskatterna har silvret 

ett symbolvärde, som varit kopplat till gården. Det viktiga var innehavet - själva 

ägandet - av silvret, därför var det naturligt att silvret blivit kvar på gårdarna 

(Burström 1993:36f). Detta kan förefalla främmande för oss, men ett 

liknande symbolvärde har silvret även i dagens samhälle, där dopsilver och silverbestick 

förvaras i hemmen i kraft av sitt symboliska värde. 

Vad jag tycker har saknats i tidigare forskning är de sammanhang inom 

vilka människor verkade och där materiell kultur skapades. Sammanhangen 

blir de som den enskilde forskaren bedömer vara meningsfulla för förståelsen 

a vett fenomen. Man kan sedan i efterhand söka rekonstruera bedömningen, 

men upprinnelsen till valet baseras på ett intuitivt val eller om man så vill en 

för-förståelse. Med sammanhang avser jag inte enbart de företeelser som är 

samtida. Det gäller även företeelser som var" historia" och på så vis fanns närvarande 

i människors medvetande (jfr Burström 1989). Om den kulturella traditionen 

på Gotland föreskrev att det skulle finnas gårdssilver på gården, hur 

såg då de kulturella traditionerna kring silver och guld ut i Uppland och 

Gästrikland? 

Syfte 

Ädelmetalldepåerna har blivit ett slags vikingatida ledartefakt för de nordiska 

länderna och främst då det nuvarande Sverige. Det arkeologiska problem som 

jag vill diskutera är existensen av detta stora källmaterial. Problemet kan förklaras 

om man antar att människor avsiktligt lämnat kvar ädelmetall på olika 

platser i landskapet. 

Depåfynden har inte placerats godtyckligt i landskapet. Detta kan tyckas 

vara en truism. Oavsett om den enskilda människan upplevde detta som ett val 25


eller ej, så krävs ett ställningstagande för att depån överhuvudtaget skall placeras 

någonstans. Valet av plats för deposition av ädelmetall kan vara lika 

medvetet som valet att anlägga gravfält eller uppföra en gård. Valet att placera 

ädelmetall på olika platser i ett landskaps rum, är styrt av konventioner och 

föreställningar som ytterst går att föra tillbaka på den världsbild som en människa 

omfattas av. 

Avhandlingens syfte är att försöka förstå varför ädelmetalldepåer II lämnats 

kvar II och därmed nå de kulturella traditioner som kan ha omgärdat depositioner 

av ädelmetall från vikingatid och tidigmedeltid i Uppland och 

Gästrikland. Medlet för att nå detta mål är att analysera två olika aspekter, 

dels de föreställningar som kan ha förknippats med deponering av silver och 

guld, dels söka rekonstruera var människor valt att placera ädelmetalldepåer. 

Som tolkningsram för ädelmetalldepåerna använder jag de senvikingatida runstenarna. 

Genom hela avhandlingen är de ständigt närvarande, till en början i 

bakgrunden, sedan får runstenarna alltmer utrymme. De senvikingatida runstenarna 

är ett arkivaliskt välkänt och manifest källmaterial, som sedan länge 

tilldragit sig forskningens särskilda intresse. Inte desto mindre fordras det, för 

att jag ska kunna visa på rimligheten i att jämföra dessa båda källmaterial - 

runstenar och ädelmetalldepåer - en längre utredning om hur man bör förstå 

den senvikingatida runstenen i Mälardalen som generell företeelse. 

Disposition och metod 

Bokens tre första kapitel är ett försök att ringa in ädelmetallen och depositionen 

av densamma som fenomen. Inledningen är tänkt att ge läsaren en forskningshistorisk 

överblick. Samtidigt vill den visa var någonstans i detta forskningsfält 

som jag började och var jag slutade. I kapitel II om silvret och det 

mytiska guldet beskrivs, på ett övergripande plan, människors förhållande till 

ädelmetall under järnålder i Norden. Det tredje kapitlet söker fånga den mentalitet 

som har funnits kring depositioner av silver och guld. Språkligt, historiskt 

och folkloristiskt källmaterial används som en ingång till den vidare föreställningsvärld 

i vilken ädelmetalldepåerna varit en del. Undersökningen har 

härigenom vida tidsmässiga och rumsliga ramar och varierar med tillgången på 

källmaterial. 

Det fjärde kapitlet belyser depån i sig, själva det källmaterial som studien 

tar sin utgångspunkt i. Analysområdet omfattar de nuvarande landskapen 

Uppland och Gästrikland, vilket motsvarar de tidigmedeltida folklanden 

Tiundaland, Fjädrundaland, Attundaland samt Roden. Området sträcker sig 

från Mälaren i syd till Ödmården i nord. Ädelmetalldepåerna utgörs a v 65 

fynd, varav 60 från Uppland och 5 från Gästrikland. Det kan tyckas vara ett 

litet material och ett begränsat geografiskt område, men syftet med detta arbete 

är inte att skapa förklaringsmodeller med generell giltighet över ett större 

26 område, utan syftet är att nå fram till en förståelse av kvarliggandet som feno-

INLEDNING 

(/ Fig 1. Analysområdet består av 

de tidigmedeltida folklanden 

Tiundaland, Fjädrundaland, 

Attundaland samt Raden, som 

motsvarar landskapen Uppland 

och Gästrikland. 

men. I större analyser förlorar man ofta i djup vad man vinner i mängd. Den 

ökade representativitet, som ett större material skulle kunna erbjuda torde inte 

öka förståelsen för de skeenden som genererat handlingarna (jfr Daun 1973). 

Kapitel V fokuserar på den plats i landskapet där silvret och guldet lämnats. 

Mönstret är beroende av den analysnivå man väljer att betrakta platserna från. 

Den struktur som är mest meningsfull blir tydlig först på nivån som utgörs av 

gården och dess grannbebyggelser. Valet av gårdslandskapet som rumslig nivå 

gjorde jag mot bakgrund av vetskapen om hur de senvikingatida runristningarna 

placerats i sina respektive landskap. Metoden blir att i görligaste mån kartera 

guld- och silverdepåernas fyndplatser. Utifrån dessa görs i varje enskilt fall 

ett försök att rekonstruera det vikingatida/tidigmedeltida kulturlandskap där 

deponeringen skett. Vid rekonstruktionen av detta landskapsrum utnyttjas 

olika källmaterial, såsom ortnamn, kamerala källor och äldre kartmaterial förutom 

gravar, lösfynd, runstenar samt övriga fornlämningar. Rekonstruktionen 

av deponeringsplatserna återfinns i arbetets katalogdel; den övergripande diskussionen 

förs däremot i kapitel V. 27

, 

_____________________________ G_Å __ R_D_,_G_R_A_··_N_S_,_G_R_A_V_F_A_ .. L_T ____________________________ lf 

Innan jag går vidare med kapitlet om de utvalda platser i landskapet där 

runstenarna restes, så bygger jag upp en "plattform" som ger en tolkning av 

den sen vikingatida runstenen som generellt fenomen. Där redogör jag för min 

syn på vilka som reste dessa runstenar, varför de restes och hur det kom sig att 

man slutade med sedvänjan att resa dem. Därefter studeras även runristningarnas 

placering i landskapet, i kapitel VII. Jag har inte velat göra en kvantitativ 

studie över ett större område, utan istället använda mig av det goda exemplets 

makt. Detta exempel består av den begränsade bygden i Markims och 

Orkesta socknar i Uppland. Avslutningsvis så försöker jag med hjälp av de 

tolkningar som runstenskapitlen givit upphov till i kapitel VIII att antyda varför 

depositioner av guld och silver kan ha ägt rum, men framför allt söker jag 

begripliggöra varför en grupp bland de uppländska och gästrikländska ädelmetalldepåerna, 

I föremålsskatterna I från 1100-talet, har deponerats. 

Paradoxalt nog kom avhandlingen att ge mig fler svar på frågorna kring de 

senvikingatida runristningarna som fenomen än den gjort för mitt ursprungliga 

källmaterial, ädelmetalldepåerna. Det kan kanske bero på att det man har 

mitt för ögonen, det ser man inte. Men det som finns i ögonvrån, kan ibland 

framträda såsom i ett förklarat ljus.

II. Silvret och det mytiska guldet 

Man har kallat vikingatiden för en silverålder (t. ex. Malmer 1968; Gurevich 

1985:217). Detta till skillnad från den mellersta järnåldern, en tid präglad av 

guldet. Samtidigt så tycks det som om silvret under vikingatid endast var ett 

substitut för det forna, ärorika guldet. När man skaldade eller fäste minnen i 

stenskrift då var bara guldet intressant att omnämna. 

Guld åtnjuter en speciell ställning under järnåldern. Det är oförstörbart, 

förknippas med ett mytiskt ursprung och anses ha magisk kraft (Holtsmark 

1960:573ff). Ordet är gemensamt för de germanska språken och är en bildning 

på gul (Wessen 1975). Under den allra äldsta järnåldern är guldet ytterst sällsynt 

i Norden. Först under romersk järnålder får guldsmidet en större geografisk 

spridning och når samtidigt fler människor än det tidigare gjort. Från perioden 

2101220-250/260 e. Kr., som markerar början på många andra samhälleliga 

förändringar, sker en ständig ökning av det guld som når Norden. 

Förekomsten av guld i de nordiska samhällena kulminerar i folkvandringstid 

(se Andersson, K. 1995:10ff). En hel del av detta guld kan ha offrats vid officiella 

ritualer aven etablerad elit som ville försäkra sig om gudars gunst 

(Hedeager 1990:204f - tolkningen gäller egentligen Danmark, men är sannolikt 

giltig även för Sverige). 

Guldet och andra statusföremål är intimt förknippade med följesväsendet. 

Här är guldet instrument i sociala relationer för att binda följesmän till en ledare 

vars egenskaper identifierades med det guld han slösade på sina mannar. 

Ringbrytare, guldslösare - många är de anspelningar i skaldediktningen som 

refererar till det generösa gåvogivandet som var en förutsättning för följesväsendets 

fortlevnad (för följesväsendet, se Hedeager 1990:184ff; för gåvogivning 

se t. ex. Gurevich 1985:216ff; Gustafsson, B. 1989). Liksom hjältar omtalas 

hövdingar och kungar som rikedomsslösare och ringbrytare. 

Guldet har i högre grad än silvret ingått i det statusbetonade gåvoutbyte, 

som sagamaterialet ger uttryck för. Armringar av guld var en stormannagåva. 

Man var inte omedveten om deras vikt. De isländska sagorna omnämner t. ex. 

att kung Ethelstan gav Egil Skallagrimson två guldringar, vardera med en vikt 

på en mark (Alving 1938:128). I andra sagor finns liknande beskrivet och ofta 

är det angivet om det rör sig om enmarks- eller halvmarksringar (se Hildebrand, 

H. 1892-93:141). I England tycks bruket ha varit likartat. Krönikören 

Florence av Worchester beskriver omkring 1040 en gåva från en jarl till en 

kung, av ett skepp bemannat med krigare, som alla bar en 16 uns guldring på 

var arm (Sawyer, P. 1988:280). I vikten låg ett värde. 29


Att handha silver, men tänka i guld 

Det norröna skriftliga materialets särbehandling av guldet kan illustreras 

genom det utrymme Snorre Sturluson i sin Edda ägnar åt hur guld skulle 

omskrivas av skalderna. I Collinders översättning berättas på 13 sidor om hur 

guldet skall kännemärkas. Där finns Snorres förklaringar av de poetiska 

omskrivningarna, kenningarna, kring guldet. Snorre förknippar guldet med 

Frejas gråt, Draupnes dropp, Sifs hår, Ägirs eld, Fyrisvalls säde ... De är sammanhang 

som har att göra med den roll ädelmetallen tillskrivits i mytens värld 

(se Snorres Edda [1978]:105-117). Om guldet diktar skalder och strider hjältar. 

Mycket litet utrymme ägnar Snorre däremot åt silvret, som han heller inte 

ger några "mytiska" omskrivningar för. När han tar upp kenningar för ädelmetall 

utan mytisk referens, så får silver samsas med guld på 1/4 sida. Guldet 

kan man kännemärka genom att kalla det handens eller armens eld säger 

Snorre, medan silvret kallas snö, svallis eller rimfrost eftersom det är vitt. Både 

silver och guld kan kallas handens sten eller "någon sådan mans halsgjord, 

som brukade ha halsring" . Ädelmetall kan även omskrivas med ord som pung, 

degel eller smältugn (Snorres Edda [1978]:117). Silvret saknar alltså guldets 

roll i mytens och hjältarnas värld. Ordet silver är gemensamt för de germanska 

språken, och av dunkelt ursprung (Wessen 1975). 

Ser vi till hur ädelmetall omtalas i de vikingatida runinskrifter som ingår i 

katalogverket Sveriges runinskrifter, så är det på samma vis slående att guld 

nämns vid namn, men inte silver. I de fall man skulle kunna misstänka att 

runordet syftar på silver, som i de inskrifter som beskriver gälder, så står det 

som att ta gäld, giald taka (U194, U241, U344, U614, Sö166 och Vgl19). 

Andra fall som sannolikt refererar till silver är inskrifter som omtalar ett allmänt 

berikande: af/a, med den ungefärliga betydelsen förvärv (U209) och förvärva 

rikedomar, gods, re af/a (U792). Guld nämns däremot uttryckligen som 

skifta guld, gull skifta (Sö163, Sö165) eller mer poetiskt som att fara fjärran 

efter guld, fiarri at gulli (Sö179) (för dessa uppgifter, se Peterson 1994). 

Man skulle kunna hävda att man under vikingatid främst handskas med 

silver, men det är guldet man drömmer om, skaldar om och åtrår. Själva värderingen 

av ädelmetall tycks vara etablerad redan tidigare under järnåldern 

och den mentaliteten bar man med sig in i vikingatid. Om vi accepterar tanken 

på att man under vikingatid så att säga värderar ädelmetall ur ett historiskt 

perspektiv, vad kan då guldet ha givit upphov till för associationer? Det bör ha 

manat fram bilder som gudar och kejserlig prakt, folkvandringstida riken och 

hunner. Alltså kopplingar till en historisk och mytisk verklighet, som har framställts 

i hjältedikter och gudamyter, i ord och i bild. 

Under järnåldern har människor i de övre sociala skikten i de nordiska länderna 

förhållit sig till olika maktcentra på kontinenten, om det så varit det 

antika Rom, det östromerska riket eller Karl den Stores frankiska rike. Man 

30 har i Norden anammat och omformat olika uttryck för makt och rikedom vars

SILVRET OCH DET MYTISKA GULDET 

ursprung i många fall ytterst står att finna på kontinenten. Germanernas insikt 

i den kontinentala världens makt- och rangspråk har framför allt sin grund i 

germaniseringen av den romerska armen och i den romerska politiken att förläna 

mark i de kejserliga provinserna till olika germanska krigargrupper 

(Goffart 1980; RusselI 1994:127ff). Politiska allianser manifesterades genom 

olika gåvor och giftermåls förbindelser mellan olika germanska grupper och det 

kom i sin tur att verka enande på den materiella kulturen över stora områden 

(jfr t. ex. Odner 1973; Arrhenius 1992b). 

Guld, ädelstenar och purpur användes för att bevisa och bekräfta en exklusiv 

social position. De högsta nivåerna i det antika samhället markerade sin 

ställning genom att bära sidenkläder samt kläder i purpur (rödviolett färg 

framställd ur körtelsekret från purpursnäckan) och rött. Purpur förknippades 

även med den romerska och bysantinska kejsarvärdigheten (Nationalencyklopedin 

1994:221, 356; Hägg 1983:210ff). I hövdingagravar från folkvandringstid 

i Norden, som exempelvis Evebö och Snarterno i Norge, är männen 

gravlagda i röda tunikor med bårder; de röda kläderna utmärkte, liksom i det 

senantika Rom, en person av rang (Hägg 1983:217). Vikingatida exempel på 

denna sedvänja är t.ex. mansdräkten i graven från Mammen, Jylland i 

Danmark (Viking og Hvite Krist 1992:193, fig. 3). 

Till de purpur- eller rödfärgade kläderna hade man utrustning och smycken 

av ädelmetall och ädelsten. Den romerske och bysantinske kejsaren och 

hans underlydande hade monopol på alla dyrbarare ädelstenar (Arrhenius 

1992a: 141ff). Vanligast bland de klassiska ädelstenarna var granaten. Bland 

många folk förband man stenarnas röda färg med härskaren. I den senromerska 

och bysantinska smyckekonsten användes granatcloisonne. Sådana föremål 

gavs som gåva åt olika germanfurstar från kejsaren i Bysans (Arrhenius 

1969, 1990). 

I det romerska riket, det tidiga bysantinska kejsardömet och de folkvandringstida 

germanrikena var guldet värdemätare (Arrhenius 1992b:19). Bland 

många rangindikerande tecken fanns armringen. Den var sannolikt en symbol 

för lojalitet och trohet till en ledare (Arrhenius 1990:129ff). Under folkvandringstid 

bar vissa män på sin svärdsarm en s.k. Kolbenarmring. Dessa ringar 

hade sitt urspung i det bysantinska riket. De var ämnade att för alltid sitta på 

sin bärares arm och böjdes därför på plats (jfr Werner 1980:38; Arrhenius 

1990:129 samt 1992a:142). De associerades med hunniskt ledarskap 

(Kyhlberg 1980a:13ff). I Hildebrandssången som nedtecknades på 800-talet, 

talas om armringar, gjorda av nedsmälta kejsarmynt som Hildebrand erhållit 

av hunnerkungen (se referens hos Kyhlberg 1980a:32). 

Mycket av det folkvandringstida guldet i Norden utgjordes av romerska 

guldmynt, s.k. solidi, som hade nått Skandinavien i olika omgångar. Ola 

Kyhlberg och Frands Herschend har argumenterat för att detta är resultatet av 

löner och tributer som utbetalats till skandinaviska ledare eller krigare 

(Kyhlberg 1980a, 1986; Herschend 1980). Dessa solidi bör till största delen ha 3 I


kommit VIa det östgotiska rikets förmedling (Kyhlberg 1986:64; Hedeager 

1988:298). Guldmynten förbands med status och makt. I själva Bysans, som vi 

uppfattar som ett "ekonomiskt utvecklat" område, cirkulerade guldmynt bara 

i en begränsad del av det dåtida samhället - i olika förehavanden mellan staten, 

militären och de stora jordägarna (Hendy 1985). Mest prestigeladdade var 

de stora guldmynten. Dessa nyttjade kejsaren som gåvor för att befästa vänskap 

er och allianser (Andren 1991b:245). Det är dessa medaljonger som kom 

att bli inspirationskällor för de nordiska guld brakteaterna. Men på brakteaterna 

avbildas inte längre en jordisk gudomlig härskare som i den romerska 

världen. I Norden är det den högste bland gudar - Oden - som pryder amuletten 

(Axboe 1991:191ff). En hel del av det guld som var i omlopp under folkvandringstid 

var sannolikt på ett eller annat sätt kopplat till gudarnas värld. 

Guldsmycken kunde liksom svärd, skepp, hjälmar, brynjor och andra värdeladdade 

föremål bära egennamn. Ett exempel är Sveagris, den guldring som 

kung Adils i Uppsala ägde och som han fått efter sina förfäder (Snorres Edda 

[1978]:115f). På samma vis ägde skalden Eyvind skaldespillare (död ca 990) en 

gammal guldring, som för länge sedan hittats i jorden. Den bar namnet Molde 

och den hade hans far haft före honom (Sturluson [1991]:169). 

Tingen var besjälade: de hade egna namn och egenskaper och så att säga en 

egen existens. Tingens varande framlevdes i symbios med ägarens och de frameller 

motgångar som ägaren hade smittade av sig på hans ägodelar (fritt efter 

Gurevich 1985:222f och 1992:180ff). Det var ett känslomässigt och laddat förhållande 

mellan en ägare och hans eller hennes rikedomar. Guldet och silvret 

var det materiella uttrycket för en familjs eller persons framgång och rykte. Det 

kom att suga åt sig sina ägares egenskaper och bevarade men också förökade 

ägarens framgång och goda lycka. På samma sätt överförde en gåva en del av 

rikedomsslösarens ära och ryktbarhet på den som erhöll gåvan, guldet eller 

kanske silvret (Gurevich 1992:182ff). 

Gåvogivandet i ett sådant samhälle kan eftervärlden ibland uppleva som 

mycket förpliktigande (jfr t.ex. Gustafsson, B. 1989). Men mottagaren åtrådde 

dessa gåvor, inte av ren och skär vinningslystnad, utan av den anledningen 

att tingen, i detta fall ädelmetallen, var "berikade" med rikedomsslösarens ära, 

framgång och lycka (Gurevich 1992:183). Även rikedomar som var dolda hade 

alltså dessa kvaliteter; de var bevarare och "förmerare " av ära och lycka. 

Samtida benämningar på pengar, rikedom och skatter 

När pengar har funktionerna betalningsmedel, värdemätare, värdebevarare 

och bytesmedel, så kallas de universalpengar. I många olika sammanhang har 

pengar bara en del av dessa funktioner och kallas då specialpengar. Märit 

Thurborg har kategoriserat olika sorters specialpengar i de öländska silverdepåerna. 

Där förekommer primitiva pengar (t. ex. tackor och tenar), kontrolle- 

32 rad valuta (inhemska tidiga mynt knutna till kungamakten), statuspengar (t.


överförda betydelsen rikedom. Engeler utvecklar inte sin tankegång utan säger 

att väktaren här bör förstås som en väktare av egendom, inte av boskap. Man 

skulle kunna uppfatta det så här. Jättarna är i den nordiska mytologin kända 

för att besitta rikedomar, särskilt i form av guld. Den gård som Frejs sändebud 

Skirne kom till var jätten Gymes gård och jättedottern Gerd säger också till 

Skirne att hon alls inte vill fara till Frej eftersom hon har guld så det räcker i 

sin faders gård (Den Poetiska Eddan [1972]:94). I många andra sammanhang 

omtalas skatter i form av högar. Man kan alltså förstå det som att Skirne, vid 

ankomsten till jätten Gymes boning, träffar på en egendomsväktare som sitter 

på en hög dyrbarheter. 

Som synonymer till fe kunde man använda aUdr, rikedom eller aurar, öre. 

Ordet öre har lånats från latinets aureus - gyllene - och syftar på de romerska 

guldmynten, som präglades fram till omkring år 300 e. Kr. Därefter kallas 

dessa mynt inte längre aureus utan solidus, d. v.s. massivt guldmynt. Ordet har 

alltså tidigt lånats in till Skandinavien. Öre har varit ett centralt begrepp i 

Skandinavien och med stor betydelsebredd; det står såväl för viktenhet, som 

för mer allmänna betalningsmedel, förmögenhet eller egendom (märk sammansättningarna 

land och lösöre, eller löst och fast öre, Engeler 1991:131ff). 

Öre är intressant då det används som omskrivning, kenning, för kvinnor. Det 

har då en betydelse rikedom, guld eller smycke (a.a:133ff). 

Det innehåll som vi känner från vikingatida ädelmetalldepåer specificeras 

ibland i Edda- och skaldelitteraturen. Silvermynt benämndes efter sina anglosaxiska 

och frankiska motsvarigheter för penningar (Engeler 1991:55). Ibland 

kunde man helt enkelt kalla det enskr silfr- engelskt silver (a.a:194). Mer sällsynt 

är att det omyntade silvret omtalas - det förekommer i enstaka fall. Barrar 

kallades silfr- eller gull-hella, d. v.s. flata stenar av guld eller silver. Hacksilvret 

kallades brota-silfr, om det inte var av ringar för då specificerades det som 

bauga-brot. I Bandmannasagan (ca 1270-1290) talas om att silvret skulle betalas 

i baugabrot ok harkagripir, d.v.s. i bitar av ringar och ihopskrapade värdesaker 

(a.a:48f). 

Hade man ett särskilt ord för skatter, för undangömda dyrbarheter? Den 

stora guldskatt, dvärgen Andvares skatt, sedermera Fafnes drakskatt som senare 

under en tid var i Sigurds vård är den egentliga företeelse kring vilken 

Sigurdsagan kretsar. När denna skatt, som vaktas av skattdraken Fafne omtalas, 

så används ordet fe. I Fafnesmål förekommer fe som synonym för det glänsande 

guldet, den blodröda rikedomen - ith gialla gull ith gl6drauda fe. (Fafnesmål 

och Reginsmål i Den poetiska Eddan, se Engeler 1991:72ff). På motsvarande 

sätt använder Snorre ordet fe, när han i början av Ynglingasagan 

berättar om: Oden som kände till all rikedom som låg i jorden och var den låg 

gömd ... (Sturluson [1991]:30]). Han kallar det helt enkelt jardfe, rikedom i 

jord. Om Th6rdr Atlason sägs i Landnamab6k att han gömmer fe mikit då han 

ska fara till Island (Grieg 1929: 19 och där anförd referens). 

34 Det väsentliga i Edda- och skaldediktningen, tycks ha varit själva den all-

7 

) 

l 

SILVRET OCH DET MYTISKA GULDET 

männa referensen till den egna rikedomen, som alltså täcktes in av ordet fe. 

Sedan kunde detta preciseras i olika typer av kategorier, som exemplet ovan 

från Bandmannasaga visar. Man skulle kunna tolka det som att det var själva 

innehavet av rikedom och vilken sorts rikedom det var, som varit det väsentliga. 

Användandet av uttryck för rikedomar i Edda- och skaldediktningen talar 

för en liknande syn på rikedom under nordisk vikingatid och tidig medeltid 

som den Aaron J. Gurevich förespråkar och som jag här har försökt ge en arkeologisk 

vinkling av. 

35

III. Skattsägner och mentalitet 

Fenomenet depåer 

Med depåfynd menas vanligen en samling avsiktligt nedlagda föremål, som 

kommit i jorden i egenskap av värdeföremål eller offer. I allmänhet utgår den 

enskilde forskaren från innehållet i depån och kategoriserar depån efter den 

förmodade funktion den har haft i sin samtid: offer, hantverksdepå, skrotdepå 

eller skattfynd. Innehållet antas även styra tidsaspekten i deponeringen: om 

depån är ett skattfynd, så anses den vara avsedd att återtas. Om den däremot 

är nedlagd i egenskap av offer, så anses den vara deponerad för evigt (se t. ex. 

Thunmark-Nylen 1995a:48). 

Kännetecknande för offerfynden är vanligen att föremålen är medvetet förstörda 

och/eller att de är deponerade i vatten (jfr Hagberg 1967:63f). När det 

gäller depåer från bronsålder så anser Janet Levy att hela föremål är nedlagda 

av rituella skäl, medan fragmentariserade föremål är undanstoppade av ickerituella 

orsaker (1982). Sigurd Grieg har samma uppfattning när det gäller 

vikingatid och anser att hela föremål av ädelmetall som deponerats i mossmark 

bör uppfattas som offer (1929:288; se referenser hos Stenberger 1958:310). Ett 

fynd där det ingår mynt och bitsilver uppfattar han dock som "en skatt av 

betalningss0lv" trots att det deponerats i en myr (1929:289). 

Enligt Berta Stjernquists definition är depåfynd alla avsiktligt nedlagda fynd 

(i jord, mossmark eller vattendrag) som inte har med begravningar att göra (se 

Stjernquist 1963:18ff). Andra forskare har menat att det inte finns någon 

egentlig skillnad mellan begravningar och depåfynd; de står för samma komplex 

av föreställningar. Depåer är rituella offer, som är intimt kopplade till 

gravsederna. Man har t. ex. rituellt förstört föremål i både gravar och depåer 

(Worsaae 1866; för denna forskningstradition, se översikt hos Geisslinger 

1967). Hans Jiirgen Hundt är en av dem som anslutit sig till Worsaaes tankar. 

Han anser att bronsålderns depåfynd är döds skatter, som fungerar som ersättning 

för gravgåvor i samband med likbränningssedens införande (1955). 

Depåerna är beroende av och knutna till begravningsritualen. Om den döde 

ännu ej har bränts, så läggs föremålen ned hela i våtmarken. Om likbränningen 

har ägt rum, så "förstörs" föremålen före nedläggandet, på samma sätt som 

kroppen förstördes i elden. Ett argument som stöttar dessa resonemang är att 

många forskare har kunnat konstatera att depåer och gravar rumsligt och kronologiskt 

utesluter varandra (exempelvis Hundt 1955; Geisslinger 1967). 

Richard Bradley - den som framför andra studerat depåer ur ett arkeologiskt 

långtidsperspektiv - har uppmärksammat att då enkla gravar uppträder, så 37


finns samtidigt många depåer. Under tider då gravarna är komplexa, så finns 

det däremot få depåer (Bradley 1984, för långtidsstudier se t. ex. 1985, 1988, 

men framför allt 1990). 

Järnålderns rituella investeringar uppvisar ett återkommande mönster, 

anser Lotte Hedeager, som visar att de varit kopplade till samhälleliga faktorer 

av generellt slag. Under perioder då nya eliter etablerar sig visar de sin särställning 

genom att låta gravlägga sig med rika gravgåvor och/eller i monumentala 

gravar. När deras ställning är tryggad avtar fokuseringen på den rika 

graven. Istället blir de officiella offernedläggelserna viktiga för att legitimera de 

ledande släkternas gudomliga karaktär (Hedeager 1990:207). 

Heiko Steuer menar att ett övre samhällsskikt gör sig mer gällande i depåfyndsmaterialet 

än i gravmaterialet. Som exempel anför han Terslevspännen. 

Dessa hittas framför allt i depåer och sällan i gravar. När de förekommer i gravar, 

så är det i rikt utstyrda kammargravar i Birka och Hedeby. Dessa kammargravar 

motsvarar ungefär 5% av den gravlagda befolkningen. Trots att 

kammargra varna är mycket rikt utstyrda, så är det ändå i depåerna som det 

övre skiktet verkligen gör sig gällande (Steuer 1982:453 och not 77). 

Depåfynden visar därigenom bara en begränsad del aven samhällsstruktur. 

Steuer menar att depåfynd har ett annorlunda källvärde för arkeologer än 

boplatsfynden. Depåfynden, liksom gravfynden, är tillrättalagda källor; 

boplatsfynden däremot är ett oförvanskat stycke verklighet (Steuer 1982:73ff). 

Att boplatserna skulle vara verklighetsavspeglande, medan man som arkeolog 

skall förhålla sig avvaktande inför depåer och gravar verkar inte rimligt. Det 

som brister mellan de olika källgrupperna är sannolikt snarare vår förmåga att 

uppfatta sambanden dem emellan och också vår förmåga att se det med Steuers 

ord "tillrättalagda" i boplatserna (kanske har den diskussionen sin parallell i 

Anders Andrens manifesta och latenta källmaterial, se 1997:152 och där anförda 

referenser). Också huset och gården har omgärdats aven mängd föreställningar 

som tagit sig materiella uttryck, liknande de som råder i föreställningarna 

omkring gravar (t. ex. Hodder 1990). Detta faktum är tydligt också i nordiskt 

etnologiskt material (se Honko 1962). Föreställningarna kring depåer, 

gravar och boplatser ingår i en och samma världsbild. 

När man i den arkeologiska litteraturen diskuterat depåfynd, så har man 

alltså velat se en tydlig skillnad mellan rituella offerfynd och profana värdedepåer 

(se Notelid 1990 för en diskussion om forskningen kring depåfynd). 

Offerfynd förutsätts vara deponerade utan tanke på ett återupptagande och 

vara omgärdade aven mängd rituella handlingar. Värdedepåer eller skattfynd 

förutsetts vara tillfälligt deponerade och sakna spår av rituella inslag. Men det 

är i många fall tveksamt om vi idag förmår urskilja den funktion depån en gång 

har haft. Är tidsaspekten - slutgiltig eller tillfällig deposition - en relevant 

aspekt? För oss är det självklart att det åtminstone borde vara det. Har vi inte 

fastnat i en etnocentrisk fälla (jfr Gurevitj 1979:244f), genom att överföra våra 

38 materialistiskt färgade ställningstaganden på de förhistoriska människorna?

l 

i 

t 

t 

l 

? 

SKATTSÄGNER OCH MENTALITET 

Religion och rituella handlingar i ett samhälle som det nordiska förhistoriska 

samhället går inte att separera från övrigt liv (Steinsland 1989:206). Är det då 

möjligt för oss att göra en gränsdragning mellan rituellt och icke-rituellt? Och 

är den distinktionen betydelsefull? 

Offer eller värdedepå 

- gränserna för det rituella handlandet 

Svårigheten att avgöra var gränserna för det rituella handlandet går, får illustreras 

med några exempel. Knut Kjellmark grävde år 1909 ut en hällkista i hög 

i Räppe, Öjaby sn i Småland. Hällkistan var skadad genom att en del hällar 

hade tagits bort, men i övrigt välbevarad. Utanför det södra gavelpartiet hittades 

en depå med mynt från 1200-talets första hälft och en del aven stenyxa. 

Kjellmark tolkade det hela så att man grävt en grop i högen och ur den plockat 

upp sten. Därefter hade man lagt ned en nackdel till en skafthålsyxa i gropens 

botten och ovanpå den placerat 385 medeltida silverbrakteater, sannolikt 

i en påse eller liknande. Så hade man täckt det hela med den borttagna fyllningen. 

Utgrävaren anser att stenyxan lades dit samtidigt med myntdepån. Om 

yxdelen ursprungligen kom från graven eller ej går inte att avgöra. Vid en senare 

grävning framkom också i anslutning till det södra gavelpartiet ett ringspänne 

i silver av medeltida typ (Kjellmark & Thordeman 1939:65ff). 

Bengt Thordeman, som beskriver myntfyndet, menar att vi bör se yxan i 

förhållande till de folkliga traditionerna kring stenyxor. De kallades för torviggar. 

De ansågs ha övernaturlig kraft och ha slungats ned från himlen i samband 

med blixtnedslag (Kjellmark & Thordeman 1939:79ff; se även af 

Klintberg 1986:28). Torviggar ansågs ha lyckobringande egenskaper. Vid skogseld 

bar man runt torviggar för att stoppa elden "för de tillades här en slags 

bindande förmåga" (Kjellmark & Thordeman 1939:80). Thordeman uppfattar 

det så att deponeraren kan ha haft en mer preciserad förhoppning att kunna 

binda depositionen till nedläggningsplatsen (a.a:80). Också Kjellmark redovisar 

samma tankegång att deponeraren på grund av vidskepliga föreställningar 

velat binda depån (a.a:70). 

Om inte graven hade blivit sakkunnigt undersökt, så kanske inte yxfragmentet 

hade observerats. Den förmodade rituella handlingen hade därigenom 

varit dold. Det är möjligt att den här typen av inslag i ädelmetalldepåerna är 

vanligare än vad vi trott. Depåfynd är en grupp fynd som sällan blivit föremål 

för arkeologiska undersökningar. Därför ser man sällan "orörda" depåer. När 

man efterundersöker osakkunnigt framtagna depåfynd, så kan det vara svårt 

att avgöra vad som ursprungligen ingått i depån (jfr kap. IV). 

Man finner ibland strö mynt på boplatser. I vissa fall menar man att även 

dessa borde kallas skatter, eftersom de för den enskilde kan representera stora 

värden. För att illustrera några av föreställningarna kring denna typ av depositioner, 

så kan vi gå till folktrouppteckningar från Ingermanland: området 39


mellan Ladoga och Narva. Där gjordes byggnadsoffer ständigt. Ett kopparmynt, 

en kopek eller silverrubel lades vid uppförandet av huset på bestämda 

platser; under golvet, på tröskeln, mellan sockel och vägg osv. När man byggde 

ett nytt hus måste man lägga silvermynt till husanden på den tredje balken 

(Honko 1962:195, not 11). Man lade ofta också mynt i husets heliga hörn. Det 

gjordes, som meddelarna uppger, för att huset aldrig skulle utarmas eller att 

bonden aldrig skulle vara fattig (Honko 1962:194ff). Det var ett sätt att säkra 

gårdens lycka. 

Gränsen mellan rituella fynd och icke-rituella fynd är inte så tydlig, som 

man har velat göra gällande. Det visar sig också vid jämförelser i litteraturen 

att enskilda forskare inte är överens om vad termerna står för (Notelid 1990, 

1996). Ovanstående exempel visar att det rituella handlandet var närvarande 

både i det som av oss uppfattas som rituella, såväl som i icke-rituella depositioner. 

Det är snarare en grad- än en artskillnad. 

Normer och värden 

Det vore väsentligt att försöka komma åt vad deponeringen av ädelmetall, som 

handling är uttryck för. Och vilka värden som ligger bakom dessa handlingar. 

Att fynden har omgärdats av ett komplex av föreställningar är självklart. Vi 

kan ta ett sentida exempel, som uttryck för föreställningar som berör ädelmetall. 

"En man dog. Han begravdes med ett silverkors om halsen. När silver lägges 

ned tillsammans med de döda (eller kring halsen) har de ingen plats 'i jorden'. 

De blir utan hemvist. Jorden vill inte ta emot silvret. De som på grund av 

silvret blir utan hemvist, är icke manalaiset (invånare i underjorden). De är 

bara hemlösa och har ingen plats i jorden eller himlen. De måste alltid sväva 

och vandra omkring. Ända til/s dess silvret blivit borttaget." (Vuonninen. S. 

Paulaharju b) 14456. Finska litteratursällskapets folkminnesarkiv, citerad hos 

Pentikäinen 1977:3). Den här uppteckningen kommer från ett grekisk-ortodoxt 

område. Där var man gammaltroende och ansåg att det var syndigt att 

lägga ned silver i gravarna. Det här är ett exempel på normer som har omgärdat 

ädelmetall i sen tid. Normen blir då: Man skall inte lägga ned silver i gravar, 

för då blir de döda osaliga. Liknande bruk finns under andra tider. På 

Gotland förekommer vikingatida ringspännen av silver i depåfynd (totalt ca 70 

st) medan de ringspännen som läggs ned i gravarna är av brons eller i undantagsfall 

av järn (totalt 1363 st i brons och 15 st i järn) (Carlsson 1988b:7). 

Sägner och värderingar 

Ett sätt att nå fram till de bakomliggande värderingar, som omgärdat ädelmetalldepåer, 

är att se till sägenmaterialet. Sägnen är en genre i den muntliga 

berättartraditionen. Man har sedan en lång tid tillbaka försökt definiera vad 

som karakteriserar en sägen och har då ofta kontrasterat den mot sagan. En 

40 sägen har man ansett är en kort berättelse, som vanligen bara innehåller en epi-


sod och som är avsedd att bli trodd, till skillnad från sagan som inte gör 

anspråk på att bli trodd och som har ett fast formellt schema och består av 

flera episoder (se t. ex. af Klintberg 1986:11ff). Trosfaktorn har dock utsatts 

för kritik av Linda Degh och Andrew Vazsonyi som anser att kravet på att 

både berättaren och åhöraren måste tro på sägnens sanning måste tas bort ur 

sägendefinitionen (1973:88f). Efter analyser av berättarsituationen och samspelet 

mellan sägenberättare och lyssnare anser de att sägenbärarnas subjektiva 

tro inte är en grundläggande beståndsdel i sägnen. Men en sägen påstår alltid 

någonting och genom detta påstående får sägnen åhörarna att ta ställning 

för eller emot trovärdigheten i detta påstående (a.a: 113 ). 

Sägner har en djup förankring i ett samhälles sociala verklighet (Degh & 

Vazsonyi 1973:101). Man anser att det "inte skapas några sägner i ett lokalsamhälle 

om det inte finns en gemensam grundval som vidmakthåller dem" 

(a.a:94; om begreppet referensram se Honko 1962). Sägnerna fortlever i en ständig 

växelverkan mellan den gemensamma tron och individernas personliga tro. 

Sägnernas stil är kort och fragmentarisk, eftersom en mängd detaljer utelämnas 

då åhörarna är delaktiga i den gemensamma kollektiva folktron (a.a:94). 

Det blir här väsentligt att granska sägnerna om skatter, för att om möjligt 

nå en äldre syn. Här är inte den historiska sanningshalten i dessa sägner av 

intresse, om det t. e.x har funnits en skatt på en utpekad plats eller ej (se Alver 

1973). Det väsentliga blir istället deras strukturella innehåll och den gemensamma 

föreställningsvärld som de speglar. De sena sägenbeläggen är så spridda 

och så vanligt förekommande, att de för skandinaviskt vidkommande kan 

sägas stå för en kollektivtradition (jfr af Klintberg 1986:279; för diskussion av 

kollektivtradition se Honko 1973:51f). De tidiga beläggen är däremot betydligt 

färre. 

Den sena folktraditionen och skatten 

Det finns en rik flora av skattsägner från framför allt nyare tid (se Norlind 

1918). Ett genomgående drag hos dem är att skatterna är synliga i landskapet 

genom det eldsken, som utvisar platsen där de är nedgrävda. Det här ljusskenet 

kallas godseld, drakeld eller pengabloss (af Klintberg 1986:45). Man hade 

föreställningen att guld och silver lyste i mörker, både ovan och under jord 

(Norlind 1918:35). Detta innebär att folk i allmänhet trott sig veta var skatter 

varit belägna; de har varit" synliga" i landskapet. 

Skatterna har, sin tydlighet till trots, varit mycket svåra att bemäktiga sig. 

De har ofta skyddats aven väktare, vanligen i form av ett djur - t. ex. en orm, 

drake, svart hund eller höna (Holbek & Pi0 1967:163). Ibland kan skatten 

vara förvandlad, så att den ser ut som torra löv eller träkol (Norlind 1918:56). 

För att vinna en skatt måste man i allmänhet uppfylla vissa villkor. Man 

skall vanligen vara helt tyst när man försöker gräva upp den, försäger man sig, 

så försvinner skatten ned i jorden. I ett par populära sägentyper berättas att 

man ska utföra vissa handlingar, som att plöja med en tupp, harva med en 41


höna eller att dra upp skatten med ett par förspända tvillingoxar uppfödda på 

oskummad mjölk (se Thordeman 1941:23). Vanligen luras man av gyckelsyner, 

så att man försäger sig och då försvinner genast skatten (jfr Hildebrand, H. 

1872:129ff; Norlind 1918:59ff). 

I vissa fall kan man komma i åtnjutande av skatten genom att man lyckas 

få reda på den besvärjelse som uttalats över skatten vid deponeringen. Den som 

ursprungligen uttalat besvärjelsen är den som nedlagt depån. Genom att ha 

kunska p om besvärjelsen, så kan man som utomstående lyckas bemäktiga sig 

skatten (Norlind 1918:55). Den kunskapen har man vanligen vunnit genom att 

stå gömd och få höra besvärjelsen uttalas av deponeraren. Eva Wigström har 

upptecknat ett skånskt exempel: "En skatt var nedgräfd af en gubbe och fäst 

med orden: 'Här sätter jag dig och här skall du stå, tills samma hand tager dig 

upP!' Gubbens sonson hade vaktat på honom och hört orden, och då den 

gamle var död, skar han handen af liket och tog tillhjälp af den upp skatten" 

(1881:266). Enligt en annan besvärjelse kunde en skatt endast tas upp genom 

att låta sju bröders blod rinna över skatten. En som i hemlighet hade lyssnat 

på besvärjelsen gick hem och nackade 7 tuppkycklingar och lät blodet rinna 

över skatten och tog på så sätt upp den (af Klintberg 1986:264, uppteckning 

från Tving sn, Blekinge). 

Det finns också sägner som omtalar att skatter kunde erhållas genom särskilda 

medel. Skatten bands till den som hade detta medel i sin hand. Medlet 

kunde vara en växt eller en viss sorts sten. Man kunde även äta s.k. vitorm och 

därigenom bli allvetande (Norlind 1918:19ff och 37). 

Om man lyckades få upp skatten, så blev man nästan alltid straffad. Det 

kunde yttra sig i att man ständigt blev drabbad av olycka. I Finnveden har det 

berättats om folk som tilltvingat sig drakskatter att de blivit sinnesrubbade, 

blinda, halta, lama eller fått en obotlig sjukdom (Eneström 1910:259). Detta 

gäller särskilt skatter som hämtats ur forntida gravar. 

Den tidiga traditionen och skatten 

Under senmedeltid och renässansen var de som ägnade sig åt skattjakt och rovgrävningar 

av gravar ansedda som samhällets avskum, tillsammans med häxor, 

trollkarlar och annat löst folk. Dessa personer ägnade sig åt magiska riter för 

att söka efter skatter (Beard 1933:34ff). Riterna var nödvändiga, eftersom 

skatterna vaktades av demoner. I denna utövning nyttjade man speciella böcker. 

En kallad Clavicula Salamonis har ett kapitel med titeln How to render thyself 

Master of a treasure possessed by spirits. Det hela gick till så att man aktivt 

manade fram demonen som vaktade skatten. Det gjorde man genom att nämna 

demonens namn, Parasiel, Herre och Mästare över skatterna. För att gräva 

nyttjade man svärd med magisk inskrift (the sword for the Art of Digging), 

som man läste olika besvärjelser över. De medeltida och förmedeltida föreställningarna 

om att skatterna bevakades av demoner försvann gradvis under 

42 1600-talet i England (a.a:73).


De engelska föreställningarna från 1400- och ISOO-tal, att skatterna är vaktade, 

finns belagda också i norra och västra Europa under äldre medeltid. 

Beläggen är då, av naturliga skäl, inte lika många. Det är svårt att ur dessa 

spridda belägg hävda att det rör sig om folkliga traditioner. Det är traditioner 

upptecknade av lärda män: präster, munkar och historieskrivare. Men som vi 

kommer att se nedan är innehållet ändå till sin struktur likartat, i förhållande 

till sena tiders sägner. Beläggen får ses som indikationer på en utbredd föreställningsvärld. 

I Den poetiska Eddan ingår berättelserna om Sigurd Fafnesbane. Fafne i 

Sigurdssagan, förvandlar sig till en drake, som sägs vara lysande och ligga på 

sin skatt av guld. Snorre uttrycker det så att Fafne förvandlade sig till en orm 

och lade sig på guldet (Snorres Edda [1978]:110). Sigurd dräper Fafne och tilltvingar 

sig skatten. Det blir hans bane, vilket också Fafne förutsåg. Fafnesmål 

heter den del, där dessa händelser omtalas. Den anses vara författad på 1200talet 

(Den poetiska Eddan [1972]:210, för dateringen se s.13). Runan r = fä, 

gods, rikedom, beskrivs i en isländsk vers, som "ett stridsäpple mellan fränder 

och älvens eld och vägen som (den skattbevakande) ormen skrider över" 

(Lindquist 1923:69; jfr även Zeller 1977:174). Versen torde syfta på Fafnes 

guld, som orsakade fränders död och sägs ligga gömt i floden Rhen (jfr Snorres 

Edda [1978]:112f). Sigurdssagan har varit en allmäneuropeisk tradition. 

Saxo beskriver i berättelsen om kung Frode i Lejre på Själland, en skattdrake 

som vaktar en hög a v guld. Bara en klok man som känner draken kan 

bemäktiga sig den skatten. Det gör man genom att hugga draken med ett svärd 

på en bestämd fläck på dess buk. Därefter kan man ta skatten (Sakses 

Danesaga [1911]:67). Berättelsen ingår i Saxos Gesta Danorum och är nedtecknad 

vid 1200-talets början. 

Ormen eller lindormen, var det nordiska namnet för draken. Det används 

utan åtskillnad i sägnerna, som exemplet ovan och nästa exempel visar 

(Norlind 1918:72ff). ]omsvikingahövdingen Bue digre tog sin skattkista och 

hoppade överbord, när fienden blev honom övermäktig i slaget vid 

Hjörungavåg. Han förvandlades till en orm efter sin död och la sig på sina 

guldkistor. Det berättas i ]6msvlkinga saga, som ungefärligen kan dateras till 

1200-tal (Benediktsson 1962:608). 

I Annalerna om benediktinerklostret i Corvey i Saxen, står upptaget underår 

1048, att en stor skatt låg gömd, som bevakades aven svart hund med brinnande 

ögon. "Ad. an 1 048. Aiunt in Brunsberg magnum thesaurum absconditum 

esse, quen niger canis custodit cum oculis igneis" I översättning lyder 

detta: År 1 048 påstods det att det skulle finnas en stor skatt gömd i Brunsberg 

och att den vaktades aven svart hund med glödande ögon (översatt av Bo 

Varenius). Det beskrivs utförligare längre fram i samma källa. Som språklektor 

Erland Kruckenberg har uppmärksammat mig på, så har uppgiften poetisk 

form: den är skriven på s.k. elegiskt distikon. Carmen de Brunsbero Horrendis 

canis est tenebrosum vinctus ad antrum Thesauri custos, qui latet unus ibi; 43


Igneus est visus, color atque niger rimus illi, Os patulum et cunctis habitus 

. " 

usque gravts . 

Sägen från Brunsberg: 

Hemsk är den hund som fjättrats vid 

kolmörka grottan 

vaktande skatten där - ensam där 

gömmer han sig 

Glödande ögon han har och hans färg 

är svartaste svarta. 

Vidöppet jämt är hans gap, hotfull 

hela hans gestalt. 

(Översatt och tolkad av Erland Kruckenberg) 

Stycket finns citerat hos Charles R. Beard. Han uppger källan vara Christian 

Franz Paullinis Annaler och att de rör klostret Corvey i Saxen (Beard 1933:386 

och 399). Tyvärr finns ingen ytterligare källhänvisning (a.a:17). Corvey var ett 

nordtyskt lärocentrum, med täta kontakter till ärkesätet i Hamburg-Bremen 

(Hallencreutz & Odelman 1986:122). Annales Corbeienses, d.v.s. årskrönikorna 

från klostret nya Corvey, är en viktig samtida källa för belysningen av 

nordtysk kyrkohistoria. Denna källa tar inte upp avsnittet. Där anförs för år 

1047 påven Clemens II död; för 1048 och 1049 finns inga notiser (Prinz 

1982:129, not 509). I den kommentar och textbearbetning som utförts av 

Joseph Prinz återfinns inte Christian Franz Paullinis annaler. 

Beard anser att det är en sång, som omtalar att skatten var bunden med 

magiska handlingar. Sannolikt har han inte riktigt haft klart för sig hela den 

latinska textens innebörd. Eftersom det uttryckligen sägs att det rör sig om en 

sägen, så torde vetskapen om skatten vara spridd i området. Men den latinska 

kortdikten av klassiskt snitt, får man förmoda författades i klostret. Sägnen 

tycks ha väckt uppmärksamhet, då man bemödat sig om att versifiera berättelsen. 

I hjältedikten om Beowulf omtalas en skatt som i generationer samlats av 

en ansedd geatisk släkt. Den siste av ättlingarna lät sig begravas tillsammans 

med samma skatt. Som Robert Payson Creed påpekat utför denne siste kvarlevande 

en ritual då han deponerade skatten (1989). Han uttalar en besvärjelse 

följt aven förbannelseformel. I besvärjelsen vänder han sig till moder Jord: 

"HOLD THOU NOW, earth, (What) NOW men MUST not, the possessians 

of earIs. Indeed, GOOD ones GOT IT before in THEE. "(Beowulf 

[1954]:2247-49a). Mannen manar Jorden att ta emot vad människorna ej 

längre kan behålla, den skatt som de en gång tog ifrån henne för länge sedan 

(han kallar henne hruse - en feminin form av ett ord för Jord, Payson Creed 

1989:164). Genom denna besvärjelse sluts cirkeln och skatten återbördas till 

44 den som den en gång tillhörde. Därpå följer den kraftfulla förbannelseformeln:


också ha "förbundit en del säregna sätt med skattens häfvande" (1918:53). 

Norlind menar att skatterna i folktron först varit den dödes skatter och att 

väktaren i djurgestalten är liktydigt med den döde. På ett senare utvecklingsstadium 

har den döde försvunnit ur handlingen och då har den folkliga tolkningen 

blivit att ett djur offrats för att vakta skatten. Norlind ser det hela i evolutionistiska 

termer och betraktar därför det vaktande djuret som ett sent tillägg 

- helt främmande för den äldre tron (1918:54). 

Ewa Wigström berättar att" Seden att i största hemlighet nedgräva levande 

djur står i direkt samband med sägnerna om de offer, vilka blivit förrättade vid 

nedgrävning av penningar och andra dyrbarheter. Det sägs och tros, att sådana 

skatter blivit 'fästa i jorden' genom hemlighetsfulla offer och villkor, samt 

att de djur, som då blivit offrade, utgöra skattens 'drakar''' (se referens hos 

Pape 1946:110). Man hade ett särskilt namn på skattväktaren, han kallades 

grimmen, enligt en uppteckning från Andrarums sn i Albo härad i Skåne (Pape 

1946:110ff). 

Min tolkning ansluter sig till Norlinds, men på andra grunder. Genom list 

och vishet kan man vinna skatter. Men det tillhör ovanligheterna. Skatterna är 

svårfångade, eftersom de är bevakade. Väktaren gör allt för att hindra att obehöriga 

kommer åt skatten. Den djupare strukturen i dessa sägner, menar jag, 

är att det finns en individ/ägare som har rätt till skatten; vi andra har det inte. 

Väktaren är synonym med den individ, som deponerat skatten. Väktaren ersätter 

deponeraren och ikläder sig dennes roll. Individen är förbunden med skatten, 

på så sätt att han/hon är den enda som kan göra verkligt anspråk på den. 

Bandet mellan depån och individen som deponerar kan ytterligare understrykas 

genom att han/hon uttalar en besvärjelse, vid själva deponeringstillfället. 

Det binder i än högre grad skatten, tills dess att ägaren/deponeraren löser den. 

Själva bindandet av skatten, är främst ett sätt att hindra andra från att göra 

anspråk på den. Skatten är tydlig i landskapet - men på samma gång onåbar 

eftersom bara ägaren eller med honom/henne utbytbara personer, kan ställa 

rättmätiga krav på den. 

I vissa fall kan man, som obehörig ändå få tillgång till skatten. Antingen 

genom att ha kunskap om besvärjelsen, som binder skatten till sin plats och på 

så sätt lösa den. Eller genom att i tysthet överskrida symboliska gränser. 

Traditionen har föreskrivit hur man skall uppträda. Det är kanske ingen tillfällighet 

att då man inte känner till besvärjelsen skall man vara tyst. I de fall 

man har vetskap om den, så finns inget krav på tystnad, eftersom man då vet 

hur man löser besvärjelsen. Om man aven slump råkar hitta en skatt, så utlöses 

inga av ovan refererade mönster. Det är bara i de fall man vill tilltvinga sig 

skatten som det sker. 

Denna skattsägnernas grundstruktur är densamma genom århundradena. 

Skatterna är vaktade av ett djur. De kan ibland bli synliga och man är medveten 

om var de finns. Men de är oåtkomliga, eftersom de är bundna med ritu- 

46 ella handlingar.


Föreställningen om att binda och lösa 

Man har sedan åtminstone yngre järnålder, men sannolikt mycket längre än så, 

haft kunskaper om att binda och lösa. Det är dessa föreställningar om att 

binda och lösa som vi möter i sägnerna om skatter under yngre 

järnålderImedeltid och under senare tid. Det talas i källorna om att binda fiender, 

d.v.s. att oskadliggöra dem genom en osynlig förlamning. I själva bindandet 

tycks också ha legat föreställningar om att göra platser eller föremål oåtkomliga 

för oinvigda. De blev då omöjliga att beträda eller nå. 

Man tycks ha kunnat binda genom att slå någon i fjättrar. Det är inte alltid 

klart om man avser faktiska fjättrar eller om det rör sig om magiska bindslen 

(Lindquist 1923:19ff). En av valkyrjorna hette Härfjätter. Hon hade gåvan att 

kunna fjättra härar, så att de blev orörliga under strid (Lindquist 1923:19). 

Hennes namn betyder också förlamande hämning under strid (jfr Snorres Edda 

[1978]:137). 

Själva handlingen, bindandet eller lösandet, utfördes antingen med hjälp av 

galdrar eller med hjälp av runmagi. Galdrar var besvärjelsesånger eller trollformler 

och tillhörde sejden. Ordet galder kommer av verbet gala. Man anser 

att de sjöngs i ett högt, gällt tonläge (Lindquist 1923:1ff). De användes för att 

t. ex. väcka upp döda och för att driva ut sjukdomsandar (jfr Groas galdrar i 

Den poetiska Eddan [1972]:158ff; Sigtunagaldern i Galder, Vikingatidens ABC 

1995:80). När man besvärjer något vänder man sig till det onda för att fördriva 

det eller för att binda det (af Klintberg 1978:13). Det är tydligt att de här 

föreställningarna och kunskaperna är samgermanska (för galdrar, se Lindquist 

1923:11). 

Det finns enstaka belägg för uttrycket att binda i runinskrifter från yngre 

järnålder. Invid boningshuset på gården Oklunda på Vikbolandet i Östergöt- 

Fig 2. Runristningen, 

som upptäcktes 1929, 

finns på en berghäll vid 

gården Oklunda i Östra 

Husby sn i Östergötland 

(ritad efter 

Ruthström 1988). 

47

GÄRD, GRÄNS, GRAVFÄLT 

land finns en i litteraturen ofta omtalad runristning i fast häll (se t. ex. Jansson 

1977:40). Ristningen är utförd med Rökrunor, d.v.s. kortkvistrunor. Den har 

antingen ansetts tillhöra en tidig del av vikingatiden, 800-talets början (Sanness 

Johnsen 1968:138ff) respektive 800-talets senare dell900-talets början 

(Norden 1931) eller dateras till mellersta vikingatid, alltså 900-talet (von 

Friesen 1933:153). Oklunda anser man bör tolkas som" lunden eller offerlunden 

vid oket", där ok är en höjdbeteckning (Norden 1931:347; anförd litteratur 

hos Salberger 1980:not 11). 

Ristningen består av 4 vågräta rader, som i sin högra del är sammanlänkade 

med en lodrät rad (Norden 1931:333). Den liknar till sin komposition närmast 

Rökstenen. Evert Salberger (1980) har tagit upp ristningen till förnyad 

behandling. Han visar övertygande i en längre analys av inskriftens ordföljd, 

interpunktion och språkliga uppbyggnad att den lodräta raden fungerar som 

början och slut på inskriften och binder samman den till en helhet (1980:17ff). 

Denna helhet lyder då som följer: "Detta ristade Gunnar, ristade dessa runor. 

Och han flydde saker, sökte upp detta vi. Och han har landröjning sedan, och 

han band Vi-Finn". Binda kan här uppfattas på litet olika sätt. Salberger visar 

på exempel ur den isländska litteraturen, där binda är nämnt. Han tar upp 

omnämnandet av det fysiska bindandet aven man. I Västgötalagen I och II, 

sägs att det är nidingsverk att binda en man i skogen vid ett träd (a.a:20). Men 

binda behöver inte uppfattas som ett faktiskt bindande aven person. I 

Oklundaskriftens sammanhang skulle det kunna betyda oskadliggöra, 

betvinga; Gunnar oskadliggjorde Vi-Finn. Denne Vi-Finn har sannolikt varit 

knuten till viet vid lunden på höjden. Bo Ruthström har istället velat uppfatta 

inskriften som ett förlikningsavtal: "Gunnar ristade dessa runor. Och han hade 

flytt skyldig till dråp. Han tog sin tillflykt till denna offerlund. Och han fick fri 

lejd (eller sedan) (till tinget). Och han slöt bindande förlikning med Vifinn 

(som) ristade detta" (Ruthström 1988:74). Detta gör inskriftens innehåll mer 

sammanhängande. Samtidigt noterar Ruthström att texten i hans tolkning blir 

oklar efter bat, binda. Möjligen skulle det alltså gå att kombinera Salbergers 

tolkning av textens början med Ruthströms fortsättning om förlikning och fri 

lejd. Det faktum att Gunnar genom att rista den lodräta raden bundit samman 

inskriftens början och slut skulle då vara en del i den bindande handlingen. 

Uttrycket att binda finns också på en sörmländsk runsten (Sö 213). På 

1600-talet stod den i Nybble asplund, inte långt från några ättebackar. 

Inskriften omtalar: "Stenen högg Asbjörn målad till minnesmärke han band 

den med runor Gylla den reste elter Gerbjörn sin make, och Gudfrid efter sin 

fader. Han var den bäste bonde i Kil. Tyd den som kan" (Sm-e da l, Brink & 

Wachtmeister, 1984:nr 46. Kil åsyftar sannolikt en mindre bygd på Selaön). 

Stenen eller märket sägs vara bundet med runor. Ornamentiken består av två 

sammanbundna ormar/drakar som bär runtexten. Emanuel Linderholm menar 

att i runstenarnas drak- och ormslingor ursprungligen torde ha legat ett 

48 magiskt bindande, som dock avtagit något under runstens resandets tid


Fig 3. Nybblestenen 

Sö 213. 

(1918:129). Men bindandet kan även ha syftat på den döde. Dennes namn är 

ristat i stenen och på så sätt finns han bunden där. 

De äldre beläggen kan kompletteras med en uppteckning ur 

Rannsakningarna som dateras till 1667. Från Kökars socken på Åland kommer 

följande relation nedtecknad av "Gabriel Olai Hamnodius Sacel. in 

Kiökar" (Rannsakningar efter antikviteter [1960]:281ff). Det står berättat om 

två runstenar, som finns vid och i Calby Opsiöö: "Men Orsaken hwarföre 

dhesse Stenar äro tijt lagde, säija the: Att emedan theras förfäder j hedendomen, 

woro grufweligen rättde för ett Troll, som skulle hafwa sitt tillhåld j 

förbe:te Träsk, så att ingen fördristade sigh dher vthi draga Noth, fiskia etc. 

Altså haffwa dhe leegdt en Runokarl, som haar föregifwit sigh samma Troll 

wilja fastbinda medh sijn Runeskrifft på dhesse Stenar; Skall och haffwa sagdt: 

Att så länge Skrifften skulle kunna synas på thesse stenar, så lenge skulle dhe 

hafwa roligheet för Trollet: Men så snart Sk riff ten skulle blifwa förnött, skulle 

dhet få sijn förra macht igen. Hwarföre och Kiökarsborna i förtijden, (som 

föbe:t är) öffwertächte honom medh näffwer, på thet Skriften inthet skulle förnötas, 

och Trollet få sijn förra macht igen." Här binder man och oskadliggör 

därmed onda makter -trollet- genom att rista runor (om bruket att binda näcken, 

se Wikman 1912). 

I folksägnernas värld är bindandet med hjälp av runor särskilt förknippat 

med gestalten Kettil Runske. De äldsta uppteckningarna om honom finns i 

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från år 1555. Därefter före- 49


kommer han i berättelser i äldre litteratur och olika uppteckningar från 1500talets 

slut och framåt (för en översikt se Carlsson 1975). Kettil är, precis som 

hans tillnamn Runske avslöjar, runkunnig. Han har fått tag på tre runkavlar 

från självaste Oden. Med hjälp av dessa binder han trollkarlen Gilbert i en håla 

på Visingsö. Binderunorna är så kraftfulla att Gilbert fastnar på runkaveln som 

illustrationen ur Olaus Magnus bok visar (se fig. 51). Kettil binder inte bara 

Gilbert utan även andra kaoskrafter som den spökande Taksteinarn på 

Gotland. Särskilt intressant är berättelsen om när Kettil binder Storsjöodjuret 

i Storsjön i Jämtland. Det gör han genom att hugga runor på runstenen vid 

Frösön (Granlund 1963). Så länge runstenen finns kvar vid Frösön, så är 

ormen bunden vid Storsjöns botten heter det enligt en dansk skildring från 

1592 (se referens hos Enqvist 1938:168). 

Kettil är den mest namnkunnige runokarlen eller runbindaren, men det 

finns berättelser om människor med liknande utförsgåvor. Vid ett berg mellan 

Bräcke och Borgsjö i Jämtland höll förr en gammal trollkvinna till. Henne 

brände man på bål. "Över hennes aska restes en sten med runbindartavla - vars 

skrift endast troll och runbindare kunna tolka - på det att intet troll mera skulle 

få makt över berget." (Enqvist 1938:165). En man född 1820 i Borgsjö sn 

berättade "Gammalt i tiden fanns det mycket av troll, som människor fick vara 

rädda för, men då fanns det också folk, som kunde förvisa de där trollen till 

någon plats, där de skulle vistas och som de inte fick lämna. De kallades rumbindare. 

De där konstmakarna brukade resa upp stora stenar, som nuförtiden 

kallas runstenar, men från början rumbindarstenar." (a.a:164). 

Även i de nordiska medeltidsballaderna används runmagi bl. a. för att 

binda övernaturliga väsen (Danielson 1973:135ff). Bindandet har uppfattats 

som något mycket fysiskt påtagligt av den som blev utsatt för det. Eva 

Danielson anser att de nordiska balladdiktarna måste ha hämtat föreställningarna 

om runmagi i den folktro, som var rådande under medeltid. Det runmagiska 

motivet överlever i balladerna eftersom det ingår i de formelartade 

uttryck som balladdiktningen är uppbyggd av (a.a:138). 

Man binder med runor eller med besvärjelser och på samma sätt går man 

tillväga då man löser, som ett antal exempel visar. På 700-talets början nedtecknade 

den vördnadsvärde Beda vid klostret Jarrow i Northumbria sin kyrkohistoria. 

I en av mirakelberättelserna berättar Beda om en ung northumbrisk 

thegn, vid namn Imma, som hölls fången år 679. Hans fjättrar föll av honom 

varje gång hans bror, som trodde han var död, höll mässa för hans själs frälsning. 

Imma blev då tillfrågad om han inom sig bar litteras solutorias. Som 

Ralph W. Elliott visar så lyder den gammalengelska texten: 'hwaeder he tha 

aly-sendlecan rune cude and tha stafas mid him awritene hafde '; alltså, om han 

hade kunskap om lösningsrunor och om han hade med sig skrivna stavar 

('whether he knew loosening runes and had about him the letters written 

down', se Elliott 1989:81; jfr Bede 1979:bok IV, kap. 22). 

50 Det är oklart huruvida Immas position som thegn, i sig gjorde att det låg


Fig 4. Gilbert har fastnat på de runkavlar som Kettil Runske tagit från självaste Oden 

(Olaus Magnus [1909], bok III, kapitel 20). De mäktiga runor som finns ristade på 

runkavlarna är så kraftfulla att Gilbert bokstavligt talat binds vid dem. Där sitter han 

i hålan på Visingsö på en bädd av lindkol och med en oxhud intill. Vart år får han 

plocka ett hårstrå av huden. Fri blir han först när lindkolen ruttnar och huden är renplockad 

(sägenvarianterna är sammanfattade av Carlsson 1975:6ff). Som Knut Ahnlund 

visat bör Gilbert ursprungligen varit identisk med den historiskt kände Gerbert 

av Auvergne, som åren 999-1003 fungerade som påve i Rom under namnet Sylvester 

II. Denne man utsattes för en förtalskampanj och uppfattades därför som svartkonstnär 

(Ahnlund 1945). Gilbert har troligen fått sin anknytning till Visingsö och Vätternbygden 

genom miljön vid kungahovet på Näs slott. Den förmedlande länken har sannolikt 

varit Alvastra kloster (Granlund 1951:102). 

nära till hands att anta att han hade runmagiska kunskaper. Anders Baeksted 

skriver i sin runmagiska studie att översättningen av Bedas historia till gammalengelska 

ägde rum först på slutet av 900-talet och därför vill han inte tillmäta 

textavsnittet någon betydelse som primär källa för runmagi (Baeksted 

1952:56). Här är det inte intressant om vi har att göra med en primär källa 

eller ej. Det som är av intresse är att man vid den engelska översättningen av 

verket på 900-talet associerade litteras solutarias med runkunskap. 

Liknande exempel på gammal germansk formelmagi är de båda 

Merseburgformlerna; den ena för att lösa bojor, den andra för att bota vrickning. 

De är nedtecknade på 900-talet (Lindquist 1923:14ff). Galdern för att 

lösa bojor lyder: "Först sutto högförnäma möar, sedan sutto huldrika möar. 

Somliga slogo i bojor och gjorde hären därigenom stridsoduglig, men andra 

löste bojorna. Spring undan de hämmande fjättrarna! Fly undan de hållfasta 

fjättrarna!" Ivar Lindquist menar att de förnäma kvinnorna som omtalas är ett 

annat namn för valkyrjor (a.a:32). Den höge, Oden, omtalar i Havamal hur 

han fick kunskapen om runorna, därefter beskriver han sina andra magiska 

kunskaper. Bland dessa är förmågan att kunna lösa fjättrar: "Det minns jag för


det fjärde: om folk skulle slå mina böjliga lemmar i länkar, då galdrar jag så 

att jag går dit jag vill och fjättern faller av foten." (Den poetiska Eddan 

[1972]:71 och 150.) 

Snorre beskriver Oden i sin Ynglingasaga: Odin visste om alt gods som blev 

gravd ned, och han kunne sanger som gjorde at jord og berg og hauger og steiner 

åpnet seg for ham; han bandt med ord de vesener som holdt til der og gikk 

så inn og tok det han ville. (Ynglingasaga, Kbhvn 1952, citerad hos Holtsmark 

1970:127.) 

Runorna blir medlet för att binda och själva ristandet kan man förmoda har 

varit den bindande handlingen. Bedas berättelse från 700-talets början visar att 

man löste på samma sätt som man band. I 1600-talsexemplet från Kökar sägs 

uttryckligen att man binder trollet med skriften och därigenom blir det oskadliggjort. 

Så länge skriften finns kvar äger bindandet giltighet. Det tycks också 

som om själva bindandet även innebar ett bindande till en viss plats. 

Antingen så galdrar man eller så använder man sig av runor för att binda 

och lösa. I Beowulfkvädet och Ynglingasagan talas bara om galdrar, i de 

medeltida balladerna är det istället runorna man nämner. Denna förändring 

kan spegla ett samhälle som gått från en övervägande muntlig talspråklig kultur 

till en övervägande skriftlig kultur med den mentala förändring som detta 

inneburit; något som förändrat tilltron till det talade ordets fulla kraft (Ong 

1990:44ff). 

Föreställningen om att bryta det som är bundet 

Det sägs i Beowulfkvädet att guldet är värnat av galdrar (se ovan eller Beowulf 

[1954]:rad 3068-3077). Man kan lägga märke till att uttryckssättet i förbannelsen 

i Beowulfkvädet i stora drag liknar de som återfinns på de äldsta runinskrifterna 

i Blekinge och på de äldre runstenarna i Danmark (jfr Linderholm 

1918:106; Jacobsen 1935). Det rör sig om runinskrifterna från Stentoften och 

Björketorp i Blekinge och Glavendrup och Tryggvrelde i Danmark, Glemminge 

i Skåne och Saleby i Västergötland (se Jacobsen 1935:57). Förbannelseformeln 

på Björketorpsstenarna lyder i S. B. F. Janssons tolkning" Mäktiga runor dolde 

jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta rrzinnesmärke skall ständigt plågas 

av arghet. Jag spår fördärv" (Jansson 1977:25). Denna typ av förbannelser 

förekommer i samband med gravplatser, men också på en runsten vars inskrift 

omtalar ett blot (Jacobsen 1935; Lillemor Santessons ny tolkning av 

Stentoftenstenen, se Santesson 1989; Ottar Gr0nviks ny tolkningar av dessa 

bägge runinskrifter, 1996:155ff). 

Det är viktigt att lägga märke till att förbannelsen gällde oavsett om runorna 

var synliga eller ej - oavsett om man kunde läsa inskriften på platsen eller 

ej. En del omtalas som dolda och en av inskrifterna ligger med ristningsytan 

vänd mot marken (Eggjumstenen, Jacobsen 1935:66). Det väsentliga tycks ha 

varit själva handlingen - uttalandet av förbannelsen och ristandet av runorna. 

52 I och med att detta var gjort gällde skyddet. Våldshandlingen som formlerna


skall skydda emot omnämns som "bryta" eller "bryta upp". Lis Jacobsen tolkar 

detta som ett fysiskt uppbrytande av t. ex. en gravhög (a.a:66f). Jag menar 

att det även skulle kunna röra sig om intrång av mindre påtagligt slag, att man 

genom sin närvaro bryter en krets eller ett område. 

Förbannelseformlerna är enligt min mening det hot man ställs inför vid ett 

eventuellt normbrott. Hotet uttrycks på liknande sätt om det gäller brott mot 

en grav, en nedgrävd skatt eller en kultplats. Det som förenar dessa olika materiella 

företeelser kan vara att de just är bundna, genom olika handlingar. 

Vilka värden speglar traditionerna om skatter? 

Lyckades man med företaget att få upp en skatt, så ledde det vanligen till 

olycka och sjukdom (Norlind 1918:61 med referenser). Olycka och sjukdom 

är alltså de straff, de sanktioner, som man utsätts för som resultatet av normöverträdelsen 

- att söka bemäktiga sig skatter. De utgör en varning för övriga 

att inte göra samma sak. Normen kan tolkas som: Om Du är obehörig, skall 

Du inte gräva upp skatter, för då drabbas Du av olycka (för en utförlig diskussion 

kring normer, normbrott och värderingar se Honko 1962:115ff). 

Man kan fråga sig vilka värden som normen skyddar. Varför är det viktigt 

att man inte gräver upp skatter och varför har vi något som heter skattsägner? 

Här är det på sin plats att skilja på de sena och de tidiga traditionerna om skatter. 

Den omfattande sägenfloran från främst 1800-talet menar Bengt af 

Klintberg att vi bör se i relation till äldre tiders fattigdom - skattsägnerna 

beskriver den folkliga drömmen om att bli rik (1986:44). Bengt Thordeman 

anser att sägnernas moral är att säga oss ungefär - lätt fånget, lätt förgånget 

(1941 :22). I dessa berättelser möter vi personer från bondesamhällets lägre 

skikt, som drängar och pigor, torpare och småbrukare. Det är helt andra sociala 

kategorier än de frejdade drottar och följesmän som framträder i 

BeoWulfskvädet. Bengt af Klintberg har därför föreslagit att skattsägnerna i det 

långtidsperspektiv jag här har skisserat illustrerar en "social resa" (muntligen, 

maj 1997). Under järnåldern kan skattgömmandet och de därmed förbundna 

riterna uppfattas som något som hört samhällets övre skikt till. Det är där de 

kraftfulla galdrarna och besvärjelserna har hört hemma och det tycks röra sig 

om guldskatter. I nyare tiders skattsägner har besvärjelserna ofta ett löjets 

skimmer över sig. Där möter vi den girige drängen som antingen snuvas på sin 

åtrådda rikedom eller som lyckas med konststycket att nacka 7 tuppkycklingar 

och hälla deras blod över skatten så att den kan bli hans. Själva skatterna 

tycks nu vara synonymt med allt värdefullt. 

Vid tiden för upptecknandet av Rannsakningarna är skattgrävning ett 

normbrott, som får olycka och sjukdom som följd. I senare tiders skattgrävningsföretag 

misslyckas lycksökarna, men klarar sig vanligen helskinnade från 

äventyret. 53

54 


Vad värnar då normerna bakom de tidiga skattsägnerna? Möjligen kan de 

bakomliggande värderingarna hänga samman med olika föreställningar om 

lycka. 

Föreställningen om den begränsade lyckomängden 

Lycka ansåg man under såväl medeltid som under 1800-talet vara en begränsad 

storhet (Gurevich 1985; af Klintberg 1986:39). Om någon hade en alltför 

stor del av lyckan, det kunde vara jaktlycka eller boskapslycka eller liknande, 

så kunde man försöka stjäla en del av den. Till detta handlande hade man rätt, 

eftersom ens granne hade tillskansat sig även en del avens egen andel av den 

begränsade lyckomängden (Hastrup & Löfgren 1992:240ff). I botten ligger en 

konflikt - någon inkräktar på ens del av den gemensamma lyckan. Lyckan är 

ett slags värde begrepp (Honko 1973:31). Det här värdet är den förenande länken 

mellan sins emellan mycket olika beteenden. 

Ä ven guld och silver betraktades som ett uttryck för lycka och välgång. Att 

förlora sådana egendomar var också att tyna bort, att bli berövad sin manlighet 

(Gurevich 1985:218ff samt 1992:180ff; jfr kap. II). 

Om man ser ädelmetallen ur detta perspektiv, så kan de normer som omgärdar 

de tidiga nedgrävda skatterna bli förståeliga. Genom att bemäktiga sig 

otillbörliga skatter, tilltvingar man sig någon annans rikedomar. Man bryter 

mot något man inte har rätt att bryta emot och straffas då enligt kända sanktioner. 

Man gör intrång i och tilltvingar sig någon annans lycka. Eftersom lyckan 

uppfattades som en begränsad storhet, så stjäl man samtidigt en annan 

människas välgång. Detta torde ha uppfattats som något mycket ödesdigert. 

Insikten om betydelsen och användbarheten av begreppsparet binda -lösa vann jag 

inte ensam, utan vid de samtal som jag och Inger Hedengren förde hösten 1990.

IV. Silver- och gulddepåerna 

Ordet skatt kan i våra öron ha en ålderdomlig klang, men man har under 

vikingatid knappast haft ett speciellt ord för undangömda dyrbarheter som jag 

försökt visa i kap. II. Jag har därför valt att kalla det material som jag behandlar 

för depåer och inte skatter. Depå är ett vidare begrepp, som inte tar ställning 

till om vi har att göra med en skattgömma eller ett offer (se kapitel III; jfr 

Hårdh 1976b:7). 

Man kan lätt få uppfattningen att gulddepåer förekommer under äldre järnålder, 

medan silverdepåer uppträder i vikingatid. Detta är riktigt om man ser 

det hela i grova drag. Men silverdepåer innehållande bitsilver finns exempelvis 

i det folkvandringstida Danmark (se Hedeager 1990:73; Fabech 1990:113), 

om än ej i samma mängd som i vikingatid. På samma sätt uppträder gulddepåer 

i vikingatid, men de är då i minoritet till silverdepåerna. 

Kapitlet är ett försök till presentation av det främsta källmaterial - depåfynden 

- som arbetet bygger på. Sammanställningen baserar sig på avhandlingens 

katalog, där varje fynd i detalj är redovisat vad gäller sammansättning, 

datering, grad av inlösen, vikt, fyndomständigheter m.m. (se katalogdelen). 

De källkritiska a pekter man kan lägga på de enskilda depåerna varierar 

med de frågor man är intresserad av att få besvarade. Denna nödvändiga källkritik 

finns inte samlad på ett ställe i avhandlingen utan förekommer på olika 

håll i arbetet i samband med den där aktuella frågeställningen. 

Redan av kapitel II framgår det att människor under vikingatid och tidigmedeltid 

separerat guld och silver (jfr Hårdh 1996:161). Trots detta har jag 

använt termen ädelmetalldepå, exempelvis i avhandlingens titel och i den operationella 

definitionen som jag använt för att avgränsa depåer från gravfynd. 

Ädelmetalldepå är ett inarbetat begrepp i nyare arkeologisk litteratur (se 

Hårdh 1976a:7; Wiechmann 1996:12). Termen borde emellertid överges till 

förmån för en uppdelning i silver- och gulddepåer, något som kommer att 

framgå av både detta och nästkommande kapitel. 

Definitioner och avgränsningar 

När det gäller en sådan grupp som ädelmetalldepåer, så kommer de för en 

arkeolog att representera olika sorters fynd. Vissa depåer är att betrakta som 

lösfynd, andra som hopade fynd, medan åter andra kommer att vara slutna 

depåfynd (jfr Moberg 1969:49ff). Vid kronologiska studier strävar man efter 

att i så hög grad som möjligt arbeta med slutna fynd, samtidigt som man inser 55


att ett slutet fynd i sig är ett idealtillstånd som sällan uppträder i verkligheten 

(Malmer, M. 1963:32). Depåfynden utgör i dessa sammanhang en svårbearbetad 

materialkategori. Dels kan en depå bestå av upprepade nedläggningar av 

föremål, dels kan föremål läggas till och plockas ut ur II ursprungsdepån II • 

Dessutom råder ofta osäkerhet om depåfyndens framkomstsätt och därmed 

sammansättning (Gräslund 1974:39f; Notelid 1990:11ff). 

En depå kan definieras som en samling föremål, d. v.s. två eller flera ting. Då 

utesluts lösfynden (jfr Stjernquist 1963:19ff; Thunmark-Nylen 1995a:48). 

Birgitta Hårdh (1976a:25f) menar att detta leder till orimliga konsekvenser, då 

exempelvis en ensamfunnen vikingatida guldarmring inte skulle II kvala in II i 

kategorien depåfynd. Vanligen försöker man därför i likhet med Birgitta Hårdh 

att separera depåer från gravfynd, men accepterar att ädelmetalldepåer omfattar 

lösfynd, hopade fynd och boplatsfynd (jfr Hårdh 1976b:7). 

Eftersom avhandlingens syfte är att försöka göra kvarliggandet av depåer 

begripligt, så är det inte önskvärt att få eventuella fynd från förstörda gravar 

inom depåfyndsgruppen och min strategi blir därför att försöka separera depåfynd 

från gravfynd. Därför blir det väsentligt att syna den skillnad som vi uppfattar 

finns mellan den mängd guld och silver som förekommer i gravar och 

den som uppträder i depåer. 

Avgränsning mot gravfynd 

I vilken utsträckning förekommer ting av silver och guld i vikingatida gravar i 

Uppland och Gästrikland? Det förekommer, men vanligen i ringa mängd. Det 

rör sig om enstaka silvermynt (vanligen 1 eller 2 stycken, t. ex. Oppala, Hille 

sn, Vibyhögen, Kalmar sn,Gä, jfr Wisehn 1987 och 1989) eller någon eller 

några silverpärlor (t. ex. SHM 17907, grav 7 vid Tierps prästgård, Up) eller 

enstaka hängen av silver (t. ex. SHM 22668:2, graven från Eke i Skuttunge sn, 

Up). 

Vikingatida gravar som innehåller guld är mycket sällsynta. I Uppland (förutom 

Birka) rör det sig om gravhögen Skopintull vid Adelsö kungsgård, Adelsö 

sn, en grav vid Grävsta i Skuttunge sn och en grav vid Roslags-Näsby i Täby 

sn (se nedan). I Gästrikland saknas guld i vikingatida gravar. 

För att upprätta en operationell definition av ädelmetalldepå gällande för 

analysområdet, så har jag försökt finna en gräns vid ett visst metallvärde, som 

skiljer gravfynd från depåfynd. Det lämpligaste är då att använda sig av vikten 

på de föremål som ingår i fyndet. Jag har därför gjort en genomgång av gravfunna 

mynt och föremål som innehållit störst mängd ädelmetall och vägt de 

olika silver- och guldföremålen (SHM:s katalogrum, landskapskartoteket för 

järnåldern; Wisehn 1987, 1989). Dessa gravar presenteras nedan. 

Vid Hovgården på Adelsö i Uppland undersökte Hanna Rydh grav 9, som 

innehöll 2 nordiska mynt, 4 silverringar och 1 silverpärla. Silverföremålen har 

tydligen suttit som hängsmycken på ett pärlhalsband. Silverringarna är små 

56 och håller fast en eller tre pärlor. Vikten på en av silverringarna var möjlig att


I Alsike socken i Uppland har det vid upprepade tillfällen gjorts fynd vid det 

flatmarksgravfält, bl. a. innehållande 10 -11 båtgravar, och ytterligare ett antal 

skelettgravar, som legat vid by tomten till Tuna gård. De första fynden hittades 

i samband med lertäkt 1893 och kommer från åtminstone en båtgrav (Arne 

1934:51). Förmodligen rör det sig om en förstörd dubbelgrav, bestående aven 

kvinnograv från tidigt 800-tal och en mansgrav av något yngre datum. De 9 

arabiska silvermynt som då hittades bör höra samman med den förstörda kvinnograven, 

eftersom alla mynten är försedda med ögla. Mynt som varit avsedda 

att bäras som hängsmycken förekommer endast i kvinnogravar i Uppland 

(Andersson, E. 1992). Myntens sammanlagda vikt är ungefär 18 g. I båtgrav 

Vlb, som dateras till 900-talets första hälft, framkom ovala spännbucklor, 11 

små silverringar liknande de i graven vid Hovgården, 1 silverring med fästad 

pärla, silvertråd och 1 umajjadiskt mynt; liksom Hovgården tycks silverföremålen 

ha varit fästade vid ett halssmycke. Eftersom silverringarna är fästade 

vid ett pärlhalsband så måste vikten uppskattas. Silvertråden väger 0,2 g och 

myntet omkring 2,7g. Silvrets totala vikt torde uppgå till omkring 10 g (SHM 

10289; Arne 1934). 

På samma gravfält fanns ytterligare en båtgrav (nr III) innehållande en 

mansgrav daterad till 900-talets andra hälft. I södra änden av denna grav låg 

föremål som sannolikt härrör från en kvinnograv, kanske har dessa kastats ut 

då båtgraven plundrats eller så kan det vara rester aven äldre begravning (jfr 

Arne 1934:28). Föremålen bestod av ett silverspänne med vendeltida ornamentik, 

ett påsynings beslag i form aven kvinnofigur i silver och två silverbeslag, 

som förmodligen suttit fästade på ett dryckeshorn eller en knivslida. 

"Dryckeshornsbeslagen " vägde 1 0,4 g och tillsammans med kvinnofigurens 

4,4g och fågelspännets 9,3g blir den totala vikten 24,lg silver (SHM 10035; 

Arne 1934). Det är dock osäkert om föremålen verkligen härrör från en och 

samma grav (Arne 1934:11 och 26). Om de skulle göra det så är denna grav 

ovanligt silverrik för att vara en vikingatida grav i Uppland. 

I en av båtgravarna i Valsgärde, Gamla Uppsala sn, Uppland framkom en 

läderpung med mynt, en viktsats och bitsilver (UMF Vgde 12:1429, 1428). Det 

är en mansgrav från mellersta vikingatid (grav 12). På hela gravfältet finns 

sammanlagt 11 vikingatida båtgravar (800-1050), medan 4 båtgravar är från 

vendeltid (Lundström 1980:65). Graven ligger som femte båtgrav norrifrån 

räknat, på den del av gravfältet som vetter ut åt åkröken, omgiven av båtgravar 

från vikingatid. Förutom en stor vapenuppsättning, hästutrustning och 

köksgeråd, hade mannen fått med sig ädelmetall. På hans östra sida låg ett klädesplagg 

med silverbroderier; detta låg svept om en större och en mindre 

läderpung. I den större pungen förvarades en bronsdosa innehållande en våg 

samt en ring av silvertråd med flätade knutar. Den mindre pungen var garnerad 

med läderremsor och innehöll 32 bitar av arabiska mynt, 10 järnvikter och 

tennfragment (UMF 5912:1428-1429:1-32; ATA, dnr 2480/1949). Den sam- 

58 manlagda silvervikten torde uppgå till omkring 11 g (jfr Herschend 1987:191).

SILVER- OCH GULDDEPÅERNA 

Detta är den silverrikaste graven i Valsgärde; de övriga innehåller enstaka mynt 

och silver broderade dräkter. 

Storhögen vid Viby i Kalmar sn i Uppland anlades i sent 800-tal eller tidigt 

900-tal. Den man som där gravlagts hade förutom en stor mängd djur, bl. a. 5 

hästar, 6 hundar, 1 duvhök och 1 berguv fått med sig ädelmetall i form aven 

flätad guldring, ett guldbleck, silvers mältor, 2 silverbeslag, en hake och hyska 

i silver samt 3 silvernitar och ett bleck (Svensson 1983:13). Jag har inte lyckats 

få tag på några viktuppgifter för dessa ting. 

Vid Grävsta by i Skuttunge sn, Uppland undersöktes ett överodlat gravfält 

(SHM 19464). I en rund stensättning med stor mittsten uppförd över en kvinna, 

fanns förutom brända ben, en ringformig guldten (2,9g) och ett silverbeslag 

(hjort biter över orm, 0,8g) och pärlor (grav 3, rapport av Ivar Schnell iATA). 

Per Lundström undersökte 1953 en kvinnograv på ett gravfält söder om 

Stavby kyrka, i Stavby sn, Uppland (SHM 24988, grav 28). Graven innehöll en 

kista med ett skelett vid vars huvud och hals fanns ett halvmånformigt hänge 

av silver (3,0 g), ett silverfiligranhänge (saknas i magasinet, men ett liknande 

hänge från grav 7 i Grävsta, Skuttunge SHM 19464:7 väger 4,9 g), ett arabiskt 

silvermynt ca 900 e.Kr. (2,7 g), en pärla av silvertråd (0,8 g), en liten silverring 

med vidhängande pärla (knappt 1 g), tio pärlor av guldfolierat glas och 1 glasflusspärla 

(Lundström 1955:35ff; avbildat i Stenberger 1958:Abb.42; Duczko 

1986:130f). Silvervikten uppgår sannolikt till omkring 12g. 

Vid Ullunda vad i Tillinge sn, Uppland gjorde Holger Arbman en efterundersökning 

av två förstörda brandgravar. Där fanns bl. a. rester aven sönderplöjd 

mansgrav, som innehöll ett flertal spjut och hästutrustning (jfr Bodin 

1987:22). Det framkom då att det tidigare i samma åker hade gjorts ett lösfynd, 

i form av ett litet runt spänne i silver av Terslevtyp (Stenberger 

1958:Abb.11; ATA 2383/1933). Spännet var mycket nött och skadat och bar 

spår av rost. Arbman anser därför att spännet säkerligen kommit ur en sönderplöjd 

grav (Arbman 1937:266). Denna typ av spännen förekommer annars 

bara som gravgåvor i Birka. Detta spänne är dock mycket lätt och väger endast 

7,9g (SHM 20407:3). 

I Täby sn vid Roslags-Näsby, Uppland påträffades på gravfältet i grav 20, 

en guldfingerring (0,34g) och 2 silverpärlor (SHM 25917). Pärlorna väger 

båda under 1 g stycket. 

Vid de omfattande undersökningarna av gravar i Norra Spånga framstår en 

av dessa som mer silverrik än övriga. Det är en kammargrav från Hjulsta innehållande 

en man och en kvinna. Detta är den enda kammargraven som hittats 

i Norra Spånga och liknar de som undersökts på Birkas gravfält. Mannen i 

dubbelgraven hade fått med sig en behållare av näver och läder som innehöll 7 

fragmentariska arabiska silvermynt. Myntfragmentens vikt är dock ringa, sammanlagt 

2,04g (grav 80 på gravfält 94, se Thorberg 1975:74; Biuw 1992:150; 

jfr Wisehn 1989; viktuppgifterna har Kenneth Jonsson, Numismatiska forskningsgruppen, 

vänligen meddelat). 59


Denna genomgång visar att mycket få av de gravar inom analysområdet 

som innehåller föremål av ädelmetall, når över en sammanlagd vikt på 10 g silver. 

I Gästrikland saknas sådana gravar. I Uppland rör det sig alltså främst om 

båtgraven från Valsgärde och graven från Stavby sn samt en eller möjligen två 

gravar vid Tuna i Alsike sn som har en silvervikt på 10-12 g. (Grav 14 på gravfält 

70 A-B vid Stora Tensta i Spånga sn innehåller bronshängen och inte tre 

silverhängen som anges i Biuw 1992:174. Muntlig information från Lasse 

Ullander och Helena Fennö, Stockholms Stadsmuseum, februari 1997). Om 

man skulle välja en vikt under ca lOg så skulle sannolikt en inblandning av 

gravfynd kunna äga rum i depåfyndsgruppen. 

De döda har alltså vid gravläggningen fått med sig små och lätta föremål av 

framför allt silver; vanligen i form av fingerprydnader eller hängsmycken. De 

här föremålen skiljer sig från de man finner i depåfynden. Beröringspunkterna 

mellan gravar och depåer ligger främst i att mynt, hängen, pärlor, beslag av silver 

samt bitsilver förekommer i både gravar och depåer i Uppland och 

Gästrikland. 

Många depåer har hittats av icke-arkeologer; kanske finns föremålen inte 

heller bevarade. Då finns inga uppgifter om hur mycket fyndet vägt, men gärna 

berättelser om vad slags ting fyndet innehållit. Det rör sig ofta om mynt, som 

beroende på präglingsområde och tidsperiod kan väga mycket olika. Det 

enskilda myntet kan ha en vikt på 0.3 - 3 g. När det gäller att bestämma en 

gräns för hur många mynt som ska uppfattas som en depå, så blir detta mått 

förknippat med större eller mindre osäkerhet. Jag har valt gränsen: ett eller 

flera föremål av silver tillsammans tyngre än lOg, eller minst 10 mynt av silver 

funna tillsammans, som jag anser vara en rimlig kompromiss i sammanhanget. 

Guld i gravar är mycket sällsynt. Det förekommer i graven från Grävsta och 

den från Roslags-Näsby. Om guldföremål ingår i en ädelmetalldepå, så räknas 

alla föremål eller mynt av guld. Med föremål avses då inte fragment eller guldspill. 

Sådant har t. ex. framkommit vid grävningarna i kv. Trädgårdsmästaren 

i Sigtuna och vid grävningarna efter Adelsö kungsgård. Dessa fragment har en 

vikt på ca 1 g. 

Birka är i det här avseendet speciellt. Där finner man aldrig exempelvis armeller 

halsringar av silver i gravarna, men väl tillbehör till dräkten som i övriga 

analysområdet inte läggs ned i gravar, såsom ringspännen, ringnålar, runda-, 

treflikiga- och likarmade spännen, dräktnålar, nålhus, örslevar, kapselberlocker, 

torshammare, eldstålsformiga och korsformiga hängen av silver (genomgång 

av SHM katalogrum, järnålderskartotek; jfr BIRKA II 1984). 

Då ädelmetall förekommer, både i Birka och i Uppland övrigt, så är det i 

störst mängd i kvinnogravar. Om vi går till materialet från Björkö, så visar en 

genomgång av de större silverföremålen (spännen, hängen, fingerringar och 

bitsilver) att det till övervägande del är just kvinnogravar med ovala spänn- 

60 bucklor (antingen enskilt eller i dubbelgravar) som är silverförande (jfr Birka

SILVER· OCH GULDDEPAERNA 

II 1984). Därför kan Ingmar Janssons sammanställningar av antal föremål av 

ädelmetall i gravar med ovala spännbucklor, ge en översiktlig bild av föremålens 

antal i Björkös gravar. Av de 169 gravarna med ovalspännen innehåller 

64% ädelmetall (Jansson 1985:126-129). 

På samma sätt visar Janssons sammanställningar av gravar med ovala 

spännbucklor från Mellansverige och Åland i grova mått den skillnad i kvantitet 

silver som existerar mellan Björkös gravar och de i övriga områden 

(Jansson 1985:156f, se även s. 126f). 13% av de 115 mellansvenska och åländska 

gravarna med ovalspännen har ädelmetall, att jämföras med 64% på 

Björkö. Tendensen i uppländska och gästrikländska gravar är dock inte lika 

tydlig som i Birka, d.v.s. att gravar med ovala spännbucklor också är de, som 

innehåller mest ädelmetall. Det visar en genomgång av inventarienummerförda 

ädelmetall föremål ifrån gravar i Uppland och Gästrikland (SHM:s katalogrum, 

landskapskartotek järnålder). Däremot kvarstår fortfarande skillnaden 

att kvantiteten ädelmetallföremål är mindre. 

Slutsatsen av genomgången blir alltså att man främst på Björkö borde 

kunna stöta på problem med att få eventuella förstörda gravfynd bland ädelmetalldepåerna. 

På Björkö får varje ädelmetallfynd därför studeras särskilt 

noggrannt för att utröna om det kan uppfattas som grav eller depå. Vad gäller 

övriga delar av analysområdet torde definitionen ovan utgöra en rimlig 

avgränsning. Vid de tillfällen då osäkerhet ändå råder om det har rört sig om 

ett depåfynd eller ett gravfynd, så tas dessa upp i katalogens bihang och utreds 

separat. 

Ädelmetalldepå ges den operationella definitionen: ett eller flera föremål av 

silver tillsammans tyngre än lOg, eller minst 10 mynt av silver funna tillsammans 

samt föremål och mynt av guld. Definitionen gäller såvida inte 

fyndomständigheterna visar annat. Definitionen gäller vidare för Gästrikland 

och Uppland, utom Björkö, Adelsö socken i Uppland. 

Definitionen ovan medför att sammanlagt 65 fynd kategoriseras som depåfynd 

inom analys området. Av dessa depåer härrör merparten, 60 stycken, från 

Uppland, medan 5 stycken kommer från Gästrikland. 

Avgränsning i rummet 

Analysområdet utgörs av Uppland och Gästrikland. Ursprungligen valdes de 

uppländska ädelmetalldepåerna som ett lämpligt källmaterial. Det föreföll 

efter hand rimligt att till området också knyta landskapet Gästrikland, eftersom 

det under lång tid räknades som en del av Uppland (jfr Hedblom 1958:27; 

Broberg 1990:13f). 

Ekerö har sent inkorporerats i Uppland, tidigare tillhörde det Svartlösa 

härad i Södermanland. Vore jag konsekvent så skulle Ekerö uteslutas i denna 

studie av samma skäl som Gästrikland inkorporerades. Men då Karin Jonsson 61

Fig 6. Karta över l 

analysområdet 

Uppland och 

Gästrikland med 

folklanden Attundaland,Tiundaland 

och Fjädrundaland 

samt 

skeppslagen 

Roden (efter 

Ambrosiani 

1983:69 och 

Broberg 1990:10). 

o 

! 


MTTENHAVfT 

inte inkluderar Ekerö i sin uppsats om sörmländska silverskatter (1986), skulle 

det i så fall leda till att vikingatida/tidigmedeltida depåfynd från Ekerö inte 

alls behandlades, vare sig av mig eller av henne och det vore mindre lyckat. 

Analysområdet inbegriper alltså landskapen Uppland och Gästrikland med den 

omfattning de har idag. 

Upplands lagsaga skapades inte förrän 1296. Egentligen vore det därför riktigare 

att benämna analysområdet efter de olika ingående folklanden. Dessa 

var under tidigmedeltid och sannolikt även under vikingatid: Attundaland, 

Fjädrundaland och Tiundaland. Kustområdena i Attundaland och Tiundaland 

var indelade i skeppslag - det s.k. Roden. Även Gästriklands kustland räknades 

in i Roden, medan Gästriklands inland ingick som ett av Tiundalands hundaren 

(Hedblom 1958:27; Ambrosiani 1985a:316, 398f). Att pröva dessa folklands 

giltighet för den äldre vikingatiden, ligger utanför avhandlingens ramar. 

Gränserna mellan Fjädrundaland och Västmanland skulle likaså kunna diskuteras, 

men även det faller utanför det här arbetet. Analysområdet utgörs alltså 

av Attundaland, Fjädrundaland, Tiundaland och Roden. Av praktiska skäl kallas 

dock området i avhandlingen för Uppland och Gästrikland. 

Avgränsning i tiden 

Källmaterialet omfattar ädelmetalldepåer från vikingatid (800-11 00) och äld- 

62 sta medeltid (1100-1200). Under en period hade jag svårigheter med att

SILVER- OCH GULDDEPÄERNA 

avgränsa vikingatiden mot medeltiden. Jag övervägde att kalla hela perioden 

800-1200 för vikingatid, men detta framstod som alltmer orimligt. Efter hand 

stod det klart för mig att jag egentligen inte hade svårt att avgränsa perioden, 

utan istället de fynd som hade vikingatida karaktär. Lena Thunmark-Nylens 

redogörelse för hur hon tacklat dessa problem i samband med arbetet om 

Gotlands vikingatid var på många sätt klargörande (1995b). 

Den bakre gränsen mot vendeltiden utgörs aven fyndlucka, då det saknas 

depåfynd av ädelmetall från hela 700-talet. I det här fallet är tendensen i 

Uppland och Gästrikland liknande den man kan notera i övriga delar av 

Sverige (t. ex. Hårdh 1976a:25). Detta är ett fenomen som är väl känt bland 

arkeologer, men söker man efter diskussioner i litteraturen så är exemplen fåtaliga 

(jfr dock Hedeager 1990:79). 

Från sent 500-tal och från större delen av 600-talet finns de karakteristiska 

rituella ädelmetallfynden av dräktspännen och svärdsdetaljer från södra 

Sverige och Danmark. Det yngsta fyndet i denna grupp är, menar John Hines, 

Bildsosvärdet från Danmark som dateras till sent 600-tal eller tidigt 700-tal 

(Hines 1989:197 och 202). Aron Andersson nämner likaså att under 600- och 

700-tal försvinner gedigna guldföremål så gott som helt ur fynden; det enda 

som förekommer är vissa prydnadsbleck (1960:566). 

De vikingatida ädelmetalldepåernas tidigaste myntdatering (terminus post 

quem, tpq, d.v.s. tid efter vilken deponering tidigast kan ha ägt rum) i Uppland 

och Gästrikland är 857/8 och den senaste är 1180-tal. Möjligen skall den bakre 

gränsen istället vara 825, beroende på hur man väljer att tolka uppgifterna om 

ett fynd från Hammarby sn i Uppland. Fyndet är nu förkommet, men enligt en 

myntförteckning som gjordes samma år fyndet inkom till myndigheterna, så 

skall slutmyntet vara 864/5. Specialisten på arabiska mynt, magister Tornberg, 

gjorde 14 år senare en genomgång aven del av mynten och angav då slutmyntet 

till 825. En rad överväganden (se fynd 26), gör att depåfyndet i det här 

arbetet ändå anses ha tpq 864/65. 

De ädelmetalldepåer som enbart innehåller smyckesilver utgörs av fynd från 

900-, 1000- och 1100-talen. De har sällan behandlats i litteraturen och saknar 

därför ofta datering. Vid föremålsdateringarna av dessa fynd har information 

inhämtats från Mårten Stenbergers Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit 

(1958). När det gäller armoch halsringars datering, så har Lillemor 

Lundströms dateringar nyttjats istället för Stenbergers (Lundström 1973a). 

I avhandlingen ingår en grupp sena fynd, som ingående har diskuterats av 

Nils Blomkvist (1972). Han daterar dem till perioden 1060/70-1130/40. 

Wladyslaw Duczko har i diskussionen om fyndet från Allmänninge, Valbo sn i 

Gästrikland framhållit att detta fynd bör ses i relation till de uppländska fynden 

av liknande karaktär; alltså de av Blomkvist berörda. Allmänningefyndet 

är det enda i denna grupp som, förutom det förkomna Skåfyndet, innehåller 

mynt. Slutmyntet i Allmänningedepån ges idag en datering till 1083 (se fynd 

52). Eftersom alla mynt i fyndet har bäröglor och varit avsedda att bäras som

GÅRD , GRÄNS, GRAVFÄLT 

Fig 7. Allmänningefyndet från Valbo sn i Gästrikland. Foto Gunnel Jansson, 1986. 

ATA. 

hängsmycken, så bör inte fyndet dateras efter slutmyntet, utan efter de olika 

ingående föremålen. Duczko menar att Allmänningedepån bör vara nedlagd i 

början av 1100-talet, medan de övriga fynden bör vara deponerade något senare, 

omkring 1150 eller 1150-1200 (1987a:36f). 

Traditionellt har denna grupp 1100-talsdepåer räknats som medeltida. Det 

märks bl. a. i Statens historiska museum där de har ingått i medeltidsavdelningens 

ansvarsområde. Nu uppfattas depåerna från Gamla Uppsala, Hållnäs, 

Skederid, Skå och Älvkarleby socknar i Uppland och Valbo socken i 

Gästrikland lika gärna som senvikingatida (bl.a. Duczko 1987a). Den här 

gruppen depåfynd illustrerar den flytande gränsen mellan våra konstruktioner 

vikingatid och medeltid. 

Det finns ytterligare illustrativa exempel på detta ibland Upplands och 

Gästriklands ädelmetalldepåer. Det är de tre myntfynd som är daterade till 

1180-tal. Ett av dessa fynd är en uppländsk depå från Gillberga by i Kårsta sn, 

som innehåller två tyska mynt från vikingatid, men i övrigt bara svenska mynt. 

Mynten är inhemska, slagna för Knut Eriksson och dessutom finns i depån gotländska 

penningar. De båda andra är dels en depå från Generalsbacken i Solna 

sn i Uppland, dels Mackmyrafyndet, hittat på Ön i Valbo sn, Gästrikland. 

Även här ingår Knut Eriksson-mynt och gotländska penningar (se katalog för 

64 respektive fynd).

SILVER- OCH GULDDEPAERNA 

Fig 8. Silverdepån från 

Gillberga i Kårsta sn, 

Uppland bestod av 

mynt i ett kärl. Foto 

Gabriel Hildebrand, 

1975. ATA. 

Dessa myntfynd står onekligen med ena benet i vikingatid och det andra i 

medeltid. Det är först i och med Knut Eriksson (1167-96) som en varaktig 

myntning uppstår i Sverige. Myntningen tros ha sin början på 1180-talet 

(Jonsson 1983:79). Först då, under Knut Erikssons tid, går riksbildningen in i 

en konstruktiv fas. Det är därför lätt att uppfatta det som om det vore ett förändrat 

samhälle som möter oss. Om vi däremot ställer perioden 1100-talets 

slut i relation till monetariseringen i Sverige, så bör Gillberga-, Generalsbacken- 

och Mackmyrafynden ses som vikingatidens sista utposter. 

Monetariseringen, d. v.s. den process då en statskontrollerad valuta i form 

av myntad metall vinner insteg i samhällsekonomin, har Henrik Klackenberg 

studerat i sin avhandling. Han tar kyrkfynden som utgångspunkt för att studera 

bruket av mynt hos allmogen i Sverige (Klackenberg 1992:41). Han kan 

då konstatera att Knut Erikssons myntning inte ledde till någon monetarisering 

av landsbygden i Svealand och Norrland. Han ser i denna myntning snarare en 

parallell till Olof Skötkonungs Sigtunamyntning kring år 1000. Både Knut och 

Olof har sannolikt använt sin myntning i syfte att politiskt markera och manifestera 

sin kungavärdighet, snarare än att reformera ekonomin. Först under 

1200-talets första hälft ser Klackenberg en trevande början på en monetarisering 

av landsbygden i Svealand och Norrland (Klackenberg 1992:185ff). 

Det" sista" vikingatida depåfyndet i Sverige, sett ur numismatisk synvinkel, 

är nedlagt efter 1140 (Jonsson 1985:189). Skulle jag ta fasta på detta och sätta 

gränsen för min undersökning vid 1150, så skulle jag vara nödgad att ta med


smyckesilverdepåerna, men samtidigt utesluta myntdepåerna från 1180-tal. 

Detta är inte rimligt. Intresset i den här avhandlingen riktas visserligen mot 

ansamlingen av depåfynd under vikingatid, men det är med tanke på Henrik 

Klackenbergs analys rimligare att inbegripa den äldsta medeltiden, än att utesluta 

den. Således dras den främre tidsgränsen i detta arbete vid år 1200 och 

alltså efter smyckesilverdepåerna med en datering till 1150, eller 1150-1200 

och de tre myntdepåerna från 1180-tal. 

Från 1200-talet, då monetariseringen tar sin trevande början i analysområdet, 

finns inga depåfynd. De medeltida depåfynden i Uppland har en datering 

till perioden 1300-talet - 1520. I Gästrikland saknas depåfynd från denna tid 

(se Wisehn 1987). Som en jämförelse kan nämnas att de uppländska depåernas 

antal är 16 st (Wisehn 1989:nr 2A, 63,80,111,200,231,272,351,369,596, 

644, 726A, 745, 779, 827 och 833. Dessutom förekommer två fynd, med fler 

än 10 mynt vardera, som är upptagna som gravfynd, nr 169 och 182. Vid sammanställningen 

av de medeltida depåfynden i analysområdet har alla fynd med 

10 eller fler mynt medräknats. Jag har använt mig av de uppgifter som finns i 

Wisehn 1989 och där ingår som regel inte viktuppgifter). 

Sålunda blir gränsen mellan de äldsta medeltida deponeringarna och de 

övriga medeltida på liknande sätt som gränsen mellan de vendeltida och 

vikingatida deponeringarna en följd aven sorts fyndlucka. Om dessa fyndluckor 

har en relation till den förhistoriska/historiska verkligheten eller om de 

är en frukt av våra begränsade kunskaper återstår ännu att se. 

Eftersom frågeställningarna i avhandlingen är sådana att inga finkronologiska 

analyser görs, så sker inga nya dateringar av enskilda fynd annat än när 

tidigare datering saknas i litteraturen. I de fall mynt ingår i fyndet tas term inus 

post quem (tpq), vanligen som dateringsgrund (för en sammanfattning av 

diskussionen om tpq som dateringsmetod, se Hårdh 1976a:33ff). Detta görs 

trots att antydningar finns om att smyckesilver i myntdaterade depåer ofta har 

en senare datering än vad tpq vill ge sken av (jfr t. ex. Duczko 1987a:37f). I 

något enstaka fall sker ändå dateringen efter smyckesilvret snarare än efter 

myntens tpq. Dateringsgrunderna redovisas för varje depåfynd i katalogen, 

kap. X. 

Tillvägagångssätt 

I avhandlingens katalog redovisas de olika depåfynden och deras innehåll. 

Materialet har ursprungligen excerperats via en genomgång av Statens historiska 

museum/Kungliga myntkabinettets (SHMlKMK) tillväxtkatalog. Vidare 

företogs en genomgång av SHM:s kartotek över järnåldersfynd från Uppland 

och Gästrikland, samt förteckningar över utställningsföremål i äldre nu nedmonterade 

utställningar vid SHM. Därefter granskades uppgifterna om fynden 

i Antikvarisk-Topografiska Arkivets sockenmappar och i SHM/KMK:s inventarium 

med bilagor vilket inkluderar Bror Emil Hildebrands katalog samt de 

66 oinbundna bilagorna till inventariet som förvaras iATA.

antal fynd 

8 

Fig 13. På 

1660-talet hit- 4 

ta des det första 

officiellt kända 

depåfyndet i 2 

Uppland och 

Gästrikland. 

Tillväxten i 

fyndmängden 

räknat i 10-årsperioder. 

6 


Depåfyndstillväxt räknat i lO-årsperioder 

1820 omfattaT L ex. alla fynd från 182O-tal 

tre forskningsgrävningar (se fynd 7, 16 och 55). 2 % eller ett fynd har hittats 

vid vistelse i skog och mark år 1745 (se fynd 54) och slutligen ett fynd (2 %) 

har påträffats vid skattjakt med metalldetektor 1984 (se fynd 17). 

Under de senaste årtiondena har fyndens framkomstsätt alltså förändrats. 

Det är nu arkeologiska undersökningar, som har bidragit med de flesta depåfynden. 

Vid ett fall på 1980-talet har ett depåfynd dessutom påträffats genom 

användande av metalldetektor. Hur kommer då fyndfrekvensen att se ut i framtiden? 

Det beror dels på hur effektiva metalldetektorer som produceras, dels i 

vad mån man lyckas hävda det användningsförbud som råder när det gäller 

metallsökare inom svenskt territorium (Metallsökare 1993:10ff). Fyndfrekvensen 

kan i framtiden komma att öka om fler vikingatida boplatser med tillhörande 

marker berörs av exploateringar (jfr Hedman 1987:132, samt 140 när 

det gäller undersökta boplatser från yngre järnålder). Men framför allt bör nya 

undersökningar i tidiga städer som Birka och det äldsta Sigtuna kunna ge ytterligare 

ädelmetallfynd. De redan kända depåernas fyndinnehåll kan komma att 

utökas genom det projekt som har startats av Cecilia Persson och Christoph 

Kilger vid Numismatiska forskningsgruppen, Stockholms universitet vars syfte 

är att efterundersöka skattfyndplatser med metalldetektor. 

Varför hittades ädelmetallen? 

Från 1820-talet, men framför allt under 1800-talets senare del, ökade antalet 

depåfynd som kom till myndigheternas kännedom. Detta sammanfaller i tid 

med förändringar i lantbruket. På 1830-talet tar man i med krafttag för att 

förbättra lanthushålIningen i Uppland (Juhlin-Dannfelt 1908:58). Vid 1800talets 

mitt hade de viktigaste skiftena fått genomslag i området (Ahlenius & 

Kempe 1909:723). Vid samma tid, på 1840-60-talet, lanserades järnplogarna 

70 såsom Åkers- och Ulltunaplogarna kraftigt och fick stor spridning i landska-

Arkeologiskt efterundersölcta 

Besökta av arkeolog 

SILVER- OCH GULDDEP Å ERNA 

Depåfyndens framkomstsätt 

Fig 16. Förhållandet 

mellan sakkunnigt 

och osakkunnigt 

framtagna fynd. 

depåerna djupare än mullagret (a.a:137). Han framhåller det senare alternativet, 

eftersom hans undersökningar visar att depåerna på Jylland är djupare 

deponerade än de på Själland och alltså ser han deponeringsdjupet som en konsekvens 

av olika historiska preferenser. Ser man till deponeringen av fynd i 

mossar, som ju inte har störts av jordbruksaktiviteter såsom plöjning i så hög 

grad som markfynden, så är även de knutna till ett visst fynddjup. Detta djup 

nådde man förbi omkring 1885 och därför framkommer heller inga ytterligare 

depåer, trots att man efter 1885 har hunnit djupare ned i torvmossarna 

(a.a: 142f). Slutsatsen bör då bli att i de fall deponering av ädelmetall från yngre 

järnålder eller brons från yngre bronsålder har skett ute i terrängen, så finns 

det en praxis för hur djupt man gräver ned föremålen. 

Vem gjorde fyndet? 

Merparten (72%) av ädelmetalldepåerna funna inom analysområdet är osakkunnigt 

framtagna. Det gör att fynden inte alltid är tillfredsställande kända till 

omständigheter och innehåll. I vissa fall känner man exempelvis till att andra 

än upphittaren letat på fyndplatsen efter det att det blev känt att fynd hade 

gjorts (t. ex. fynd 18 och 26). 

I antikvariskt hänseende är analysområdet ändå gynnat. Så mycket som 

20% av depåfynden är hittade vid arkeologiska undersökningar. Fyra av dessa 

är tidiga fynd från Hjalmar Stolpes Birkaundersökningar på 1870-talet (fynd 

1,2, 3,4 samt ev. även 6), medan ett fynd hittades vid den senaste Birkaundersökningen 

(fynd 5). Sju fynd har gjorts vid arkeologiska utgrävningar i Sigtuna 

(fynd 37-43). En depå är funnen vid Helgöundersökningen (fynd 16) och slutligen 

är en depå hittad vid Olhamra i Angarnsjöområdet i samband med en 

forskningsgrävning (fynd 55). 

Ytterligare 6% av depåfyndplatserna är efterundersökta av antikvarisk 73


myndighet (fynd 17,24,29 och 45). Dessutom har en av fyndplatserna besökts 

av amanuens Folke Bergman från Museet för Nordiska Fornsaker i Uppsala - 

en mycket nogrann observatör för sin tid (fynd 9). 

De uppländska depåfyndens bevarande har gynnats av det faktum att Uppsala 

universitet funnits. Många av 1700-talets lärde var knutna till universitetet 

och hade dessutom ofta ett intresse för numismatiken; gynnsamt inte bara för 

fyndens inlösen utan även för informationen omkring dem (se fynd 11). Tack 

vare det Myntkabinett som fanns vid Uppsala universitet, så kom vissa fynd att 

inlösas där, som annars hade skingrats eftersom myndigheterna ne-kade inlösen. 

Denna tradition har delvis fortsatt i Museet för Nordiska Fornsaker vid 

arkeologiska institutionen i Uppsala dit ett fynd inkommit på 1930-talet, som 

egentligen borde ha hembjudits Statens historiska museum (se fynd 22). 

Hur stor del av depåerna är bevarade åt eftervärlden? 

Landskapet Uppland är relativt väl gynnat då det gäller undersökta depåfyndplatser. 

Men ändå så har en del av fynden innehållit föremål som aldrig inlösts 

till staten. 11 % har överhuvudtaget inte inlösts, medan 18% delvis inlösts 

(mellan 1-98%). Detta har sin grund i att mer än hälften (57%) av ädelmetalldepåerna 

är funna före 1890. Först då förbjöds nedsmältning av skattfynd enligt 

lag (Arne 1931:262). Efter 1890 har mycket riktigt så gott som alla fynd 

som framkommit i Uppland och Gästrikland inlösts till 100%; undantag är 

några fynd som aldrig kom till myndigheternas kännedom (del av fynd 19 samt 

fynd 24). 

Under perioden före 1890 har myndigheternas intresse för att inlösa fynd 

varierat. Man har stundtals avböjt inlösen, med motiveringen att man redan 

tidigare hade så många dubletter av samma slags mynt eller liknande, kanske 

främst under Johan Helins (1679-1753) tid som riksantikvarie. Vid de tillfällen 

då man endast inlöste en del av depåfyndet, så kom vissa kategorier av föremål 

att diskrimineras framför andra. Detta gäller särskilt arabiska och tyska 

mynt samt bitsilver, som ofta återgick till upphittaren. De arabiska mynten 

hade man gott om i samlingarna, medan de tyska ofta var slitna och otydliga 

och därför valdes bort. De här myntsorterna diskriminerades till förmån för 

mer spektakulära myntgrupper, som exempelvis svenska och bysantinska 

mynt. Bitsilver var en kategori som man också valde bort; istället löste man in 

smyckesilver och hela föremål. Riktigt stora fynd har paradoxalt nog missgynnats. 

Det två största fynden löstes bara in till ungefär 40% av sin totala vikt, 

som för båda fynden var ca 4 kg. 

Kvaliteten på fyndbeskrivningarna varierar, vanligen uppges dock fyndets 

sammanlagda vikt; ibland med specificering av bitsilvrets eller myntens vikt. 

Dessutom anges oftast de olika ingående myntens präglingsområden och förekomst 

av bitsilver. 

Materialets bevarandegrad kan alltså visas vara sådan att mer finkronolo- 

74 giska analyser svårligen låter sig göras, eftersom en stor del av fynden har för-


kommit, smälts ned eller aldrig inlösts. Sannolikt kvarligger dessutom delar av 

kända depåfynd på fyndplatserna, som bl. a. depåfyndet från Hårnacka, Estuna 

sn (fynd 17) har visat. Frågeställningarna som har valts i det här arbetet 

är inte sådana att annat än grova dateringar och kategoriseringar av fynden 

görs, varför dessa olägenheter här är av mindre betydelse än om målsättningen 

med arbetet hade varit en annan. 

Kan de kända ädelmetall depåerna vara representativa 

för de som en gång funnits? 

Anders Carlsson har i sin avhandling om de gotländska djurhuvudformiga 

spännena från vikingatid väckt tanken att de vikingatida ädelmetalldepåernas 

mängd och fördelning på Gotland delvis skulle vara ett resultat av sentida 

påverkan (1983:117f). Han menar att depåfynden funnits, alternativt kvarligger, 

på så gott som samtliga "stora" gårdar under vikingatid, oavsett var inom 

den vikingatida bygden man befinner sig. På Gotland har uppodlingen av de 

gamla gårdsplatserna, förorsakat av skiftena, ägt rum vid en tidpunkt då fynden 

har kunnat omhändertas av antikvariska myndigheter. Därför kommer 

ädelmetalldepåernas fördelning att spegla jordbruksaktiviteter och vägbyggen 

på ön vid tiden för skiftena. 

I Uppland och Gästrikland tycks inte ädelmetalldepåerna vara lika knutna 

till gårdsplats som de på Gotland. De förhistoriska gårdstomterna har heller 

inte lika ofta varit placerade så att de kommit att uppodlas. Därför borde inte 

vikingatida ädelmetalldepåer vara mer förekommande i socknar med hög än 

med låg uppodlingsgrad. 

Om vi antar att en del av de fynd för vilka fyndomständigheterna ovan 

redovisas som okända i själva verket är att betrakta som jordbruksfynd och ser 

till den uppodlade arealen för socknarna i Uppland 1909 och i Gästrikland 

1924 (Ahlenius & Kempe 1909; Ekman 1924; andelen åker- och ängsmark 

räknad i % av socknarnas totala yta), så framgår det att fynden ansluter till 

socknar av väldigt varierande uppodlingsgrad. Det verkar därför inte troligt att 

deras fördelning i landskapet enbart skulle vara resultatet av jordbruksaktiviteter. 

Men för att undersöka detta kan man försöka hitta en annan kategori 

fynd att relatera de vikingatida/tidigmedeltida depåerna i analysområdet till. 

En materialgrupp som kan understryka tendensen i ädelmetalldepåernas 

utbredning är guldfynden från romersk järnålder och folkvandringstid, som 

har påträffats i Uppland och Gästrikland. (Excerperat via Janse 1922, samt 

SHM:s topografiska kartotek, järnåldersdelen; för de äldsta och därmed eventuellt 

oinlösta fynden har Schiick 1935-44 konsulterats. Dessa uppgifter har 

senare kontrollerats mot Andersson, K. 1993:236-239; Wikborg 1997:207). 

De här 47 fynden har framkommit av delvis samma orsaker som de vikingatida 

och tidigmedeltida fynden. 51 % har påträffats vid jordbruksarbete (inklusive 

dikning), 26% vid markplaneringsarbete eller grävning, 2 % vid vistelse i 

skog och mark, 2 % vid arkeologisk utgrävning och 17% under oklara omstän- 75 

digheter.

76 


Jämför vi med procentsiffrorna för de vikingatida och tidigmedeltida depåfynden, 

så har dubbelt så många av guldfynden hittats vid jordbruksarbete. En 

möjlig förklaring till varför så många fler av de äldre fynden hittats vid jordbruksarbete 

eller dikning, skulle kunna vara att dessa i större utsträckning än 

de senare fynden har deponerats i vattensjuka marker. Markerna har sedan i 

takt med landhöjningen kommit att odlas upp, varvid fynden påträffats. 

Siffran för de depåfynd från romersk järnålder och folkvandringstid som 

undersökts av arkeologisk myndighet är lägre än för de vikingatida depåfynden. 

Denna skillnad försvinner dock om man undantar alla de vikingatida fynd 

som gjorts i de urbana miljöerna Birka och Sigtuna. 

Guldfynden från äldre järnålder har påträffats i äldre järnålderns gravfältstäta 

områden såsom Oland, längs Långhundraleden och i Örsundaåns dalgång. 

Ädelmetalldepåerna från vikingatid och tidigmedeltid har i stora drag ett 

annat läge. Om äldre järnålderns fynd får utgöra ett mittpunkt i en cirkel, kan 

vikingatidens fynd sägas hamna i den cirkelns periferi. Vi ser alltså att koncentrationer 

av äldre fynd inte motsvaras av koncentrationer av yngre fynd, 

utan att dessa har en annorlunda rumslig fördelning. Detta mönster upprepas 

Fig 17. Karta 

över gulddepåer 

från romerskjärnålder 

och folkvandrings 

tid 

(Uppland) i 

relation till 

den sockenvisauppodlingsgraden 

år 

1909. 

Kartbearbetning 

Dag 

Hammar. 

1 

D 0-20% 

!illJ.l 21-33% 

g 34-38% 

• 49-66% 

.67%> "" 

V' gulddepå 

från romersk 

järnålder/folkvandringstid 

10 

I

I 

t 

f 


1 

Fig 18. Karta 

över vikingatida 

och tidigmedeltidaädelmetalldepåer{Uppland} 

i relation 

till den 

sockenvisa 

uppodlingsgraden 

år 

1909. Kartbearbetning 

Dag Hammar 

D 0-20% 

lEll3 21-33% 

llBII 34-38 % 

.49-66% 

.67%> 

O ädelmetalldepåer 

från 

vik inga tid/ 

tidigmedeltid 

Fig 19. Karta över gulddepåer från 

äldre järnålder och silverdepåer från 

vikingatid/tidig medeltid {Gästrikland} 

i relation till den sockenvisa uppodlingsgraden 

år 1924. Kartbearbetning 

Dag Hammar. Se teckenförklaring fig 

17och18. 

77


i Gästrikland. Detta faktum antyder att de vikingatida/tidigmedeltida ädelmetalldepåernas 

rumsliga mönster har relevans för förhistorisk tid. Guldfynden 

från äldre järnålder och silver- och guldfynden från vikingatid och tidigmedeltid 

knyter sig alltså till vissa bygder, men inte alla. 

Anders Carlsson har för Gotlands vidkommande uppskattat hur stor andel 

av silver- och gulddepåerna som är kända jämfört med det antal depåer som 

ursprungligen kan ha funnits (1983:34ff). Motsvarande räkneoperation låter 

sig knappast göras i Gästrikland och Uppland. Att det funnits olika kulturella 

traditioner på Gotland och i Uppland visavi silverdepåer torde dock vara 

uppenbart. Det framgår om man ser till de arkeologiskt undersökta vikingatida 

gårdarna i Uppland. Ett femtontal har blivit föremål för undersökning: 

Tuna i Sollentuna sn, Hässelby i Börje sn, Helgö i Ekerö sn, Lingnåre i Hållnäs 

sn, Olhamra i Vallentuna sn, Gredelby i Knivsta sn, Pollista i Övergrans socken, 

Fornsigtuna i Håtuna sn, Granby-Hyppinge i Orkesta sn, Hovgården, 

Adelsö sn, Sanda i Fresta sn samt Säby och Valsta i Norrsunda sn (muntlig 

information Kenneth Svensson oktober 1997; på vissa av dessa 12 platser, som 

i Pollista, har gårdarna varit två). Av dessa gårdar har endast Olhamrahuset 

varit försett med silverdepå. I Uppland kan det alltså inte vara frågan om en 

silverdepå per generation och gård som Anders Carlsson skisserat för Gotlands 

del. 

Jag har i ovanstående resonemang undvikit att ta upp Olof Skötkonungs 

Sigtunamyntning och den eventuella påverkan den kan ha haft på antalet depåer. 

De flesta forskare, numismatiker såväl som arkeologer, tycks vara ense om 

att den tidiga 1000-tals myntningen i de nordiska länderna har haft ett beskedligt 

omfång, men inte desto mindre varit av stor politisk/symbolisk betydelse. 

Så menar exempelvis Jörgen Steen Jensen, Carl Johan Becker, Kolbj0rn Skaare 

och Axel Christophersen att den tidiga danska och norska myntningen under 

sådana kungar som Olav Haraldsson, Harald Hårdråde och Magnus den gode 

varit aven omfattning som motsvarar omkring 20 kg silver vardera (för dansk 

myntning se Becker 1990:30; Jensen 1983:22; för Olav Haraldssons myntning 

se Skaare 1974:452ff; för Olav Haraldsson och Harald Hårdrådes myntningar 

se Christophersen 1989:135ff). Det som tycks känneteckna de tidiga präglingarna 

av mynt är att stamparna är underutnyttjade och att antalet stampar i 

relation till präglingarna är mycket stort (t. ex. Metcalf 1981 :343; Becker 

1990:30; Thurborg 1989:96). Det viktiga har inte varit att få ut så många mynt 

som möjligt per stamp; handlingen ska ses mot en politisk bakgrund (t. ex. 

Becker 1990:34 för Odensemyntningen). 

Olof Skötkonungs myntning i Sigtuna tycks däremot ha haft aven avsevärd 

omfattning. Brita Malmer uttrycker det så att Olofs Sigtuna myntning när den 

var som livligast bör ha motsvarat myntningen i en medelstor engelsk stad 

(Malmer, B. 1995:14). Kenneth Jonsson har uppskattat att myntningen kan ha 

motsvarat en silveråtgång på bort emot 2 ton (muntligt meddelande maj 1997). 

78 Om Olof, oavsett på vilket sätt, erhållit detta silver av folk boende främst i


Tpq Österl. Västerl. mynt Tpq Österl. Västerl. mynt 

857/8 100% 991 6% 94% 

85 8/9 100% 1006 0,3% 99,7% 

864/5 100% 1011 100% 

866/7 100% 1017 20% 80% 

892/3 100% 1018 2% 98% 

9 17/8 100% 1046 2% 98% 

9 24/5 100% 1051 100% 

938/9 100% 1051 3% 97% 

952/3 100% 1079 0,20/0 99,8% 

953/4 100% C.II80 100% 

954/5 100% C.II80 100% 

955/6 100% C.II80 100% 

957/8 100% Summa 12 fynd 

9 63/4 100% 

9 69/70 100% 

Summa 15 fynd 

Tabell 1. Fram till ungefär 970-tal innehåller depåerna endast österländska mynt 

(islamiska och bysantinska). Därefter sjunker de österländska myntens andel till 

några procent och merparten utgörs istället av västerländska och inhemska mynt. 

mynt. Gruppen med okända tpq består till 63% av sådana fynd med övervägande 

österländska mynt; en siffra som ansluter till gruppen daterade fynd med 

österländska mynt på 58%. 

29% av depåfynden med övervägande österländska mynt är ifrån de abbasidiska 

eller umajjadiska dynastierna. Merparten (71 %) innehåller till största 

delen samanidiska mynt. Om vi utnyttjar dessa andelstal och låter dem gälla 

även för de fynd som vi endast vet har innehållit arabiska mynt skulle det inne- 

Fyndår Österl. Västerl. mynt Fynd år Österl. Västerl. mynt 

(1686) 100% (169 8) x% x% 

(1707) 100% (1729) x% x% 

(1724) 100% (1824) 100% 

(1741) 100% 

(1802) 100% 

Summa 5 fynd 3 fynd 

Tabell 2. Dessa fynd har man endast summariska uppgifter om. De olika ingående 

myntslagen är dock redovisade. Därför går depåerna att hänföra antingen till den 

äldre gruppen med österländska mynt eller till den yngre gruppen med övervägan- 

80 de västerländska eller inhemska mynt.


Om vi summerar iakttagelserna för Upplands och Gästriklands ädelmetalldepåer, 

d. v.s. både myntförande och icke-myntförande depåer, så kan man 

urskilja 4 kronologiska grupperingar, som tabellen nedan visar. Vid en jämförelse 

med övriga depåfynd funna på fastlandet, så visar det sig att depåfynden 

i undersökningen både till kronologisk horisont och till sammansättning generellt 

överensstämmer med övriga fastlandssvenska fynd. Något som skiljer 

området är den grupp föremålsdepåer som på stilistiska grunder kan föras till 

1100-talet (Christensen 1995:29). 

Grov datering Antal Relativ andel 

800-tal 5 fynd 8% 

900-tal 23 fynd 35% 

Iooo-tal 17 fynd 26% 

IIoo-tal 13 fynd 20% 

800-90o-tal 3 fynd 5% 

975-Iooo-tal 3 fynd 5% 

vikingatid I fynd I% 

65 fynd 100% 

Tabell 4. En mycket grov uppskattning av hur de olika fynden fördelar sig över tid. 

De osäkra fynden är markerade med kursiverad stil. 

Fyndsammansättningen 

Vi tänker oss gärna ädelmetalldepåer som" rena" fynd bestående av mynt, bitsilver 

och kanske hela smycken. Den bilden får man anledning att revidera när 

det gäller depåfynd ifrån analysområdet. Orsaken är naturligtvis det innehåll 

som de arkeologiskt undersökta depåfynden uppvisar. Vi bortser här från de 

depåer som framkom vid Hjalmar Stolpes grävningar i Birkas Svarta Jord och 

ser till de depåfynd som framkommit i modern tid: Helgö, Ekerö sn; Olhamra, 

Vallentuna sn och Birka, Adelsö sn (Sigtunadepåerna utesluts här eftersom de 

bara innehåller ett föremål alternativt är osäkra till fyndinnehåll). Av dessa 

representerar Olhamra-depån vår idealbild av ett depåfynd: 10 arabiska mynt 

och ett myntämne av silver, medan de båda andra depåerna har ett betydligt 

mer varierat innehåll. Helgö-depån består av 24 arabiska silvermynt, 2 silvertrådar 

a v vriden kvadratisk ten, 1 egyptisk glasvikt och 1 guldfoliepärla 

(Sander 1990:36f). Den nyfunna Birka-depån har ännu mer varierat innehåll 

och består av 18 arabiska mynt och 1 myntämne av silver, 1 myntvikt?, 7 vikter, 

1 sigill?, 2 bärnstensbitar, 1 guldfoliepärla, 1 bergkristallpärla, 1 krona till 

ovalspänne, 1 del aven järnten samt bronsfragment. I ungefär var tionde grävd 

grav på Björkö har man hittat börsar, pungar och penningväskor med likartade 

innehåll som depån uppvisar (Gustin 1996). 

82 När det gäller innehållet är det väsentligt att se till just de depåer som fram-

i:. 

• J 

, I.; .. '.·.·.:.· ••. · ( 

i 


kommit vid en arkeologisk utgrävning och inte de efterundersökta depåerna, 

d.v.s. depåfynd som hittas vid ett tillfälle och där arkeologen kommer dit vid 

ett senare tillfälle för att undersöka fyndplatsen. De efterundersökta depåfynden 

samlas ofta in genom att en åkeryta söks av med hjälp av metall detektor. 

I åkern kan det också dölja sig spår av bosättning eller rester efter gödsling med 

boplatsavfall. Det blir upp till den ansvarige arkeologen att bedöma vad som 

tillhör vad. Ofta kan ädelmetallen uppfattas som tillhörigt depåfyndet, medan 

föremål av järn eller glaspärlor antas vara boplatsrester. I ljuset av de arkeologiskt 

undersökta depåerna så kan man fråga sig om den krona till ovalspänne 

som framkommit vid efterundersökningen av Hårnackafyndet i Estuna sn i 

Uppland istället borde uppfattas som tillhörigt själva depån. 

Hur stora är depåfynden? 

En del fynd saknar viktuppgifter. I normalfallet uppges i fyndbeskrivningarna 

depåns sammanlagda vikt, ibland med specificering av bitsilvrets eller myntens 

vikt. Då det gäller förkomna eller oinlösta fynd, som saknar sådana uppgifter 

görs en rekonstruktion av deras vikt. Tidiga fynd av arabiska myntdepåer, 

innehåller ibland anteckningar om hur många mynt som ingått i fyndet. På 

basis av islamiska mynts vikt under olika århundraden kan en grov uppskattning 

av fyndets ursprungliga vikt göras. Arabiska mynt från 700-800-talet 

väger ungefär 2,75-3g, medan 900-talsmynten väger ca 3 g (muntlig uppgift 

Gert Rispling, Numismatiska forskningsgruppen, Stockholms universitet). 

Större svårigheter inställer sig när det gäller fynd med övervägande västeuropeiska 

mynt. Dessa uppskattningar kan inte vara mer än mycket grova viktsangivelser. 

Efter en rekonstruktion av vikten blir den totala summan fynd med viktuppgifter 

59 stycken. Medianvärdet för dessa depåer är 191 g, medan medelvärdet 

är 468 g. Detta visar att den "normala" depån är liten. Några större 

fynd gör att medelvärdet ändå blir nära ett halvt kilo. 

Antal 

dep\er 

35 - 

30 

25 

20 

15 

10 

!5 

O 

O 

- 

500 1000 1500 2000 2500 3000 3SOO 4000 4500 

Vikl i gram 

Fig 21. Ädelmetalldepåernasfördelning 

avseende vikten. 

Tre fjärdedelar 

av fynden har vägt 

mindre än 500 g.


vikt i gram Guld och silverdepåemas vikt över tid 

4000 

3000 

2000 

1000 

Fig 22. Ett försök till grov skiss av hur ädelmetalldepåernas vikt fördelar sig över tid. 

För de myntdaterade depåerna har tpq angivits. För de föremålsdaterade fynden anges 

den mittersta punkten i det dateringsintervall som föremålen omfattar. Grönsö-fYl1det 

med en datering till perioden 900-1000 ges exempelvis det skattade värdet 950. Myntrespektive 

föremålsdepåernas dateringar framgår av kap. XI, Appendix (s. 372 ff). 

Guld och silver: olika metaller, olika sfärer 

Insikten om den starka kopplingen mellan ekonomi och ett samhälles sociala 

förhållanden, har gjort att man inte längre diskuterar ekonomi under vikingatid 

som en självständig faktor. Ekonomin är så integrerad i sociala, religiösa 

och politiska förhållanden att den ses som beroende av samhället i stort. Denna 

insikt har lett till att man kommit att diskutera de sfärer som olika varor, tjänster 

och betalningsmedel cirkulerar inom (CalImer 1976; Thurborg 1986, 

1988,1989:90). 

Märit Thurborg har ägnat kvalitativa skillnader mellan de olika ingående 

delarna i de vikingatida öländska silverdepåerna stort intresse, eftersom hon 

anser att de kan reflektera media i olika ekonomiska sfärer (Thurborg 

1989:94). Hur olika typer av pengar kombineras med varandra kan ses som 

skärningspunkter för olika ekonomiska sfärer i en komplicerad ekonomi. Armoch 

halsringar kombineras mer sällan med andra ekonomiska media och tycks 

utgöra en självständig ekonomisk sfär (Thurborg 1989:1 OOf). 

De vikingatida guldfynd som gjorts på Öland förekommer helt skilda från 

silverdepåerna (jfr Stenberger 1933:79). Öland är därmed ett gott exempel på 

att man har separerat guld och silver; de olika ädelmetallerna har ingått i olika 

84 sfärer. Vanligen består depåer innehållande guld av enstaka föremål, främst


armringar (jfr Forsberg 1968:22; Hårdh 1976a:143f). Dessa fynd kallas av den 

anledningen av Birgitta Hårdh för icke-kommersiella depåer (a.a:143). 

Guldarmringarna i depåfynden tycks inte desto mindre ha haft en vikt anpassad 

efter öret (Stenberger 1958:98; Lundström 1973b:ll). Det överensstämmer 

alltså med de skriftliga källorna och bör tolkas som att det ekonomiska 

värdet var sammanflätat med status och värdighet. 

I ringarna ligger en omvandlingsmöjlighet, som Märit Thurborg har påpekat, 

från betalningsmedel till värdighet i form av status och från värdighet till 

värde genom sönderdelandet av ringen (Thurborg 1989:95). Ringar av guld 

tycks normalt ha bibehållits som värdighet istället för att omvandlas till värde, 

men exempel finns i fyndet från Drothems sn, Östergötland (Forsberg 1968:25; 

jfr Stenberger 1958:113). 

Guld och silver förekommer vanligen inte tillsammans i depåfynden. Av de 

15 vikingatida ädelmetalldepåer i analysområdet som innehåller guldföremål, 

så har 2 en inblandning av silver (14%, fynd 18 och 54, se katalogen). För 

Gotlands del är motsvarande siffra 16% (12 av 73, Stenberger 1947:tabeller). 

I Östergötland är samma siffra 10% (1 av 10, Forsberg 1968:23) och i 

Västergötland 13% (1 av 8, jfr Wideen 1955). I Sydsverige är 20% av depåfynden 

som innehåller guld blandade fynd (5 av 25, se figurtext nedan). I 

Södermanland liksom på Öland har man vid deponering, till synes konsekvent 

skilt på ting av guld och silver, eftersom här saknas blandade depåer 

(Södermanland ° av 4, d.v.s. depåerna SHM 43, 1425, 10444 och 24417, se 

Linder Welin 1935:49, Stenberger 1951; för Ölands del ° av 10, se Stenberger 

1933:79). 

Det guld som förekommer i de bägge blandade depåerna i Uppland utgörs 

av dels fingerring (fynd 54), dels fingerring och hängen i form av två arabiska 

Landskap Guld Silver Relativ guldandel Silverdepåer, okänd vikt 

Gä 0,0 kg 2,1 kg 0% l 

Up 1,2 kg 24,3 kg 5% 4 

Sö 0,6 kg 13 kg 5% 10 

Ög 1,4 kg 7,7 kg 18% 3 

Sk 1,1 kg 37,3 kg 3% 8 

Ble 0,3 kg 9,8 kg 3% 

Ha 0,3 kg 3,3 kg 9% 

Tabell 5. Känd totalvikt för guld och silver i depåer från olika landskap. (Gästrikland 

och Uppland, se katalog; Södermanland, SHM jäå kartotek samt Jonsson, 

Karin 1986; Östergötland, Forsberg 1968; Blekinge fynd nr 7, 12 samt blandade 

fynd 2 och 6 = 375g; Halland fynd nr 14, 22, 26 = 187g; Skåne fynd nr 37, 51, 

54, 55, 56, 70, 72, 95, 97, 118, 121, 129, 133, 145, 154 och blandade fynd nr 

85, 134, 151 = 1111g. Samtliga uppgifter Hårdh 1976b). 

85

86 


guldmynt (fynd 18). Guldfingerringar kan också, precis som guldarmringar, 

uppträda ensamma som i fynden från Husby-Långhundra och Kulla socknar 

(fynd 28 och 31). Detta kan antyda att fingerringar av guld har spelat en annan 

roll än vad armringarna gjort. 

Det kan vara av intresse att jämföra förekomst av guld i relation till silverförekomst 

i olika delar av det som senare kom att bli Sverige. I tabell 5 visas 

därför den totala kända vikten för guld och silver i depåfynden i olika landskap. 

De enskilda författarnas olika definitioner har nyttjats. 

Relationen mellan guld och silver i Östergötland är anmärkningsvärd: 

18 %. Det har alltså hittats väldigt mycket guld i förhållande till mängden silver. 

Ä ven rent faktiskt så uppvisar Östergötland en stor mängd guld. Området 

framstår som extraordinärt om man jämför med de övriga landskap som presenteras 

ovan. 

I Östergötland upphör depåfynden tidigare än i andra områden, de arabiska 

mynten i tidiga depåer är finfördelade och många av mynten återfinns i gravar. 

Detta, menar Brita Malmer, tyder på att man i Östergötland hanterat silver 

på ett delvis annorlunda sätt än övriga fastlandet och Gotland (Malmer, B. 

1985:189). 

Guldet i de östgötska depåerna förekommer främst i form av armringar 

(Forsberg 1968:22). Så många som 17 stycken guldarmringar har hittats i 

landskapet. Som en jämförelse kan nämnas att det i Uppland har hittats 6 

stycken (se fynd 6, 33, 42 och 52) och i Södermanland 3 stycken (SHM 1425 

och SHM 24417). 

Östergötland anses av t. ex. historikern Thomas Lindkvist vara ett område 

som tidigt visar tecken på att hysa en statsbärande kungamakt (Lindkvist 

1989:179f). Här hade kungamakten sina ättegods, man främjade kloster- och 

kyrkobyggande. Man gjorde anspråk på skatter som hade sin grund i kungamaktens 

konkreta närvaro i området, såsom utkrävande av gästningar och 

uppbörd ifrån allmänningsmarkerna, samt skatt som erlades till varje nyvald 

kung (Lindkvist 1989:175). Möjligen uppstod även ledungen som kungligt 

militärt redskap i Östergötland (a.a:180). 

Det är sannolikt i ljuset av detta man bör se den stora förekomsten av guld 

i Östergötland och särskilt då armringar av guld, som är kända som stormanna- 

och kungagåvor (se ovan). Man kan förmoda att det under den period då 

kungamakten konsolideras var viktigt att anknyta till guldets mytiska roll och 

koppling till gudar, kungar och hjältar. Kungliga släkter var angelägna om att 

föra sin härstamning tillbaka till mytiska anfäder. Folkungaätten var på 1000talets 

slut t. ex. ingifta i det danska hovet, och räknade som sin stamfader (den 

mytiske) hedningen Folke Filbyter (Lagerqvist 1985).


De sociala miljöerna 

Jag nämnde i inledningen att jag inte avsåg att göra regionala studier över analysområdet 

för att förklara ädelmetalldepåernas förekomst respektive frånvaro. 

Samtidigt kan jag inte undgå att notera att ädelmetalldepåer till synes helt 

följdriktigt ansluter till vissa sociala miljöer. 

Vi kan ta exemplet Gästrikland, som är intressant som rand bygd till 

Uppland och en stor vikingatida expansionsbygd (Hyenstrand 1974:153; 

Broberg 1995). Här kan vi konstatera att det sker en förändring mellan å ena 

sidan romersk järnålder och folkvandringstida ädelmetalldepåer och å andra 

sidan vikingatida och tidigmedeltida ädelmetalldepåer. De tidiga gulddepåerna 

återfinns i Hedesundaområdet, medan de vikingatida och tidigmedeltida silverdepåerna 

alla har påträffats i Valboområdet (se fig. 19, s. 77). 

Man brukar hävda att det i randbygden går att studera företeelser, som i 

centralbygder blir så komplexa att de blir svårfångade. Valbobygdens depåfynd 

tycks uppvisa en sådan" randbygdseffekt" . Här förekommer ett av analysområdets 

allra äldsta depåfynd, det ifrån Häcklinge som är nära nog samtida 

med det äldsta fyndet i Uppland, Bona på Helgö i Ekerö socken. Dessutom 

finns här ett av de tidigmedeltida depåfynden, med en depositionstid i sent 

1100-tal eller kanske möjligen kring år 1200, nämligen depåfyndet från Ön. 

Valbobygdens dominans tar sig förnyade uttryck under medeltid. Traktens 

ekonomiska möjligheter och sociala och religiösa ambition visar sig i att här 

uppförs den enda romanska kyrkan norr om Uppsala. Den fungerade som 

moderkyrka för övriga kyrkor i Gästrikland (Broberg 1987:59). Kyrkan uppfördes 

på gården Valls ägor, vars mark gränsade till kungsgården Vi (Hedblom 

1958:75,82f). 

Depositionerna från Valboområdet uppvisar på samma gång en rumslig 

närhet och varaktighet över tid som är svår att hitta paralleller till i Uppland. 

Solna/Stockholmstrakten skulle kunna vara en sådan motsvarighet i rummet, 

men knappast över tid. Området kring Norrtäljeviken skulle kanske kunna 

vara en tänkbar parallell, men där är depåerna mer koncentrerade i tid och mer 

geografiskt spridda. 

Valboområdet kan alltså ses som en vikingatida expansionsbygd i koncentrat. 

Här finns också den klassiska kombinationen "runstenar och silverskatter", 

men de byar i Valbo som verkar ha rest runsten saknar ännu vad vi vet 

ädelmetalldepåer och vice versa (GsI0-13, jag föredrar att ta Rannsakningarnas 

uttryckliga uppgift om en runehäll vid Alborga på allvar, vilket S.B.F. 

Jansson inte vill göra). Valbobygden saknar dock det yttersta uttryck för makt 

och allianser som guldet utgör. Gästrikland är egentligen inte något undantag, 

utan sällar sig till hela området mellan Föret och Ödmården. Strax söder om 

Uppsala uppträder nämligen de vikingatida gulddepåerna (se fig. 23, depåer 

som innehåller både silver och guld har rubricerats som silverdepå). 

Guld förekommer i kulturlager som avsatts vid speciella bebyggelser under 

vikingatid. På gårdsplanen vid Sanda i Fresta sn i Uppland har bitar av guldte- 87

88 


nar hittats i marken. Eftersom tunet är omtrampat är fynden svåra att tidsfästa 

- de kan, men behöver inte, vara vikingatida (se Bihang e, s. 363). Likaså 

finns i de omrörda kulturlagren intill runstenen vid Adelsö kungsgård klipp av 

guld. De är rester aven smeds arbete och kan vara från vikingatid, men även 

här är dateringen osäker (se fynd 7). 

Upplands i särklass tyngsta gulddepå är den som hittats på Björkö. Den 

består av två massiva guldarmringar, som är fästade vid varandra med en vriden, 

facetterad guldten. Vid en av armringarna är en mindre ring fästad (se 

färgbild i Ambrosiani & Ericsson 1991:50). Märit Thurborg har väckt tanken 

att större ringar som på detta sätt har mindre ringar fästade invid sig skulle 

kunna kopplas samman med företeelsen mansbot, d.v.s. blodspengar (jfr 

1989:96f). I det isländska Baugatal beskrivs hur ringar ska fördelas till de efterlevande 

och att det till varje ring ska följa ett visst värde i "ringdcekke" och 

"hvid" som Thurborg skriver. Det är mycket sällan som guldringar har additament 

i Sverige i övrigt. I det skånska fyndet från Husie, Husie sn finns en 

guldarmring med additament i form av 6 mindre ringar (Hårdh 1976b:nr 54 

och Taf. 41:11). Denna ring väger dock bara 34,89 g och inte 528,7 g som 

Björköguldet. Om det verkligen rör sig om ringguld som fungerat som mans- 

Fig 23. Upplands 

och Gästriklands 

silverdepåer från 

vikingatid och 

tidig medeltid. 

Kartan visar en 

ungefärlig vikingatida 

strandlinje 

(ritad efter topografiska 

kartornas 

5 -meterskurvor).


bot, så torde boten varit speciell eftersom dessa är de grövsta och tyngsta armringarna 

i något svenskt guld fynd från vikingatiden (Stenberger 1964:772). 

På en plats i analysområdet påträffas guld vid upprepade tillfällen, i 

Sigtuna. På samma sätt som Birka utmärker sig i fråga om silverrikt utrustade 

döda och levande, så framstår det äldsta Sigtuna som en plats där människor 

och guld möttes. Här är det frågan om hela föremål av guld: armring, hängsmycke, 

fingerringar och pärlor av guld samt en barr. De flesta av dessa ting 

har påträffats vid arkeologiska utgrävningar och kan därför fästas någorlunda 

i tid. Vi rör oss ungefär i perioden 980-tal till 1000-talets mitt. Dessa gulddepositioner 

tycks tillhöra det äldsta Sigtuna, då kungsgården låg i hjärtat av staden. 

Vid 1000-talets mitt verkar kungen ha donerat kungsgården till biskopen 

och låtit uppföra en ny kungsgård ett stycke utanför stadskärnan (jfr Tesch & 

Pettersson 1995). 

Gulddepositionerna är gjorda inom olika gårdstomter i Sigtuna. I detta 

skede av stadens historia, så tycks det inte finnas något specialiserat hantverk. 

När hantverk förekommit så har det varit i boningshus. Hantverkaren har 

varit en mångkunnig person som kunnat bearbeta olika sorters ämnen (jfr Ros 

1991:10). Guldfynden knyts alltså till den kronologiska fas i stadens historia 

då kungen genom sin kungsgård var närvarande i stadens mitt. 

Fig 24. Gulddepåer 

från vikingatid 

och tidig medeltid. 

Kartan visar en 

ungefärlig vikingatida 

strandslinje 

(ritad efter topografiska 

kartornas 

5 -meterskurvor).


Ett liknande mönster verkar de myntfynd uppvisa som gjordes i samband 

med den stora Sigtunagrävningen 1988-90. Inga av dessa mynt var från 1100talet. 

22 stycken var vikingatida. Förutom ett arabiskt mynt präglat tidigt på 

900-talet faller alla de övriga utom ett inom tidsrummet 970-tal till 10S0-tal 

(Svensson, E. 1990:69, särskilt fig. 2). 

Gulddepositionerna tycks alltså knytas till det äldsta skedet i stadens historia, 

det skede som domineras av kungen. Då uppfattas Sigtuna inte som en 

mötesplats för handel, utan som en mötesplats för kungen och de människor 

han önskade knyta kontakter med (Tesch 1991). Det är sannolikt hans närvaro 

i staden med de sociala följder i form av gåvor och gengåvor som detta innebär, 

som gör guldet och kungens Sigtuna synonymt. Man har antagit att de 

människor som tilldelades gårdstomter av kungen inne i staden hade gårdar 

eller byar ute i omlandet. Det är främst det nära omlandet som exempelvis 

Frestatrakten, som man då diskuterat (Tesch & Pettersson 1995). Sannolikt så 

får man väl tänka sig att de människor som kungen ville visa sin generositet 

kunde ha sina rötter i olika delar av (åtminstone) Mälardalen. Det vore följdriktigt 

om en spridningsbild över dessa människors hemvist skulle ge ungefär 

samma sorts intryck som den bild av de runinskrifter som rests över de som for 

ut med Ingvar gör (jfr Larsson 1990:107). 

Livet i de tidiga städerna tycks vara ett liv i ädelmetallens närhet. I äldre 

vikingatid var ädelmetallen silver, i yngre vikingatid företrädesvis guld. Det är 

möjligt att silver blev så vardagligt i vissa kretsar att guldet var det enda som 

till sist hade verklig attraktionskraft (jfr Hårdh 1996:183). Så stod ju också 

guld för kopplingen till hjältar och gudar, medan silver hade en mer prosaisk 

framtoning. 

På den tid då Birka var orten framför andra i trakterna kring Mälaren så 

var silver i mängd en nyhet. Där tycks rikedomar och dyrbarheter funnits i stor 

mängd, om man får tro samtida iakttagare (Boken om Ansgar 1986:36ff). 

Också de döda blev rikt utrustade med smycken och prydnader av silver. Att 

sedvänjan var sådan i Birka förefaller kanske naturligt; det var ju en stad med 

förnödenheter och ädelmetall i relativt överflöd, alltså är det självklart att människorna 

begravdes med andra sociala förtecken än de gjorde i de omkringliggande 

områdena. Men det märkliga med Birka är kanske inte så mycket själva 

staden, som det faktum att flera tusen personer låtit gravlägga sig där och inte 

vid sin hemgård. Det är inget annat än en social revolution sett i ljuset av det 

omgivande mälardalska vikingatida samhället. Detta förhållande torde även ha 

inverkat på hur människor ärvde mark och lösöre av varandra. Birkaborna 

skulle därigenom i högre utsträckning kunnat äga rörliga rikedomar, men haft 

få eller inga tillgångar i form av jord. Det kan vara en av orsakerna till att man 

i Birka varit mer benägen att begrava sina döda med smycken och prydnader 

av massivt silver än man gjort i områdena runt staden. 

Depositioner är i ett samhälle som det nordiska under vikingatid och tidig- 

90 medeltid egentligen en paradox, eftersom man i generositetens namn ska spri-


da sitt guld och silver omkring sig och inte lägga det på hög. Det är möjligt att 

de depositioner vi ser är så att säga toppen på isberget - den ädelmetall som är 

under toppen har man slösat bort på generösa gåvor. Även om deponeringarna 

vanligen är små, så vittnar de om att man aven eller annan anledning lagt 

undan (en del av) sin ädelmetall. 

På vissa gårdar finns det en geografisk kontinuitet i ädelmetalldepositioner 

mellan äldre och yngre järnålder. Det kan vara frågan om en strukturell kontinuitet 

och i så fall skulle man kunna tala om en över flera hundra år bibehållen 

social värdighet. I Tibble i Torstuna socken har man deponerat guld tenar i 

folkvandringstid och silver- och guldföremål i 1000-tal (fynd 54). På gården 

eller gårdarna Bona, Helgö i Ekerö socken finns den äldsta silverdepån i 

Uppland (tpq 859). Inom samma bebyggelse har man även deponerat guld 

under folkvandringstid (Kyhlberg 1986). På motsvarande sätt finns det i 

Hammarby socken en tidig silverdepå (tpq 865) som hittats nära gravfältet vid 

Väsby. Västerut på Väsby ägor finns en av folkvandringstidens praktföremål i 

form av den svärdsknapp som hittats i våtmarken där (jfr fynd 26). 

Det kan verka uppseendeväckande att makten skulle vara orörlig under 

flera hundratals år. Men det finns vissa paralleller till detta, i t. ex. storgodset 

vid Vendel som Sigurd Rahmqvist beskriver i sin avhandling (1996). Mats G. 

Larsson har diskuterat fenomenet bebyggelsetradition och social status när han 

skärskådat bebyggelser med monumentala fornlämningar som större högar 

och skeppssättningar (Larsson 1997:178ff). Människor från dessa typer av 

bebyggelser har i högre grad än andra deltagit i utlandsfärderna som beskrivs 

på vikingatida runstenar. Det är också denna forntida bygdearistokrati som 

bör ha gjort sig gällande i det första kyrkobyggandet i Mälardalen, eftersom 

det finns en stark koppling mellan kyrkor och dessa bebyggelser (Larsson 

1997: 181). Denna grupps sociala dominans bryts under tidigmedeltid. Det 

framväxande frälset bör, menar Larsson, ha haft sitt ursprung ur delvis andra 

sociala grupperingar än den gamla stormannagruppen. Om Mats G. Larsson 

har rätt i sin förmodan, så utgör Vendelgodsets sociala" konstans" och de uppmärksammade 

släktbanden mellan människor som nämns på runstenar och 

inflytelserika medeltida frälseätter några av undantagen (U200, jfr Ambrosiani 

1964:139ff; Gustavson 1991:167). Att det finns en kontinuitet i depositioner 

av ädelmetall på vissa gårdar under järnåldern, är således snarare följdriktigt 

än uppseendeväckande. 

I undantagsfall finns ädelmetall i depå, i grav och omnämnt på runsten 

inom en mindre bygd. Så är fallet i Tillinge socken i västra Uppland (se fynd 

53). Från Hagby finns en mindre silverdepå från 900-talet. Ungefär 2 kilometer 

bort vid den forna Eriksgatan är det betydelsefulla åmötet vid Ullbro och 

Ullunda vad. Där står ett runstenspar. Den västra av dessa stenar talar om en 

man som förvärvat ägodelar i det bysantinska riket. "Kår lät resa denna sten 

efter Horse, sin fader och Kabbe efter sin svåger. Han for dristigt, förvärvade 

ägodelar ute i Grekland åt sin arvinge." (U792). Det är ett av de få belägg på 91

9 2 


referens till lösöre (förmodligen avses silver, jfr kapitel II), som finns på runstenar 

i Mälardalen. Den östra stenen berättar att "Helga reste denna sten efter 

Rolf, sin man. Gud hjälpe hans ande." (U793). Vid vadets östra sida undersökte 

Holger Arbman 1933 resterna av ett överodlat gravfält, med en vapenryttargrav 

och rester av flera förstörda gravar. I åkern påträffades vad som 

Arbman betecknar som gravfynd - eftersom det bär spår av järnrost från ett 

annat föremål - ett runt silverspänne från 1000-tal i filigran och granulation 

(Arbman 1937:266, fig. 4). Detta runda spänne i silver är unikt som gravfynd, 

men förekommer i depåfynden (t. ex. i fynd 50). 

Många intressanta aspekter lämnar jag härmed. Jag går exempelvis inte in 

på deponeringssedens möjliga förändring över tid. Precis som när det gäller 

runstensresarseden som behandlas i kapitel VI, så kan seden att deponera silver 

och guld ha engagerat olika sociala grupper under den period (ca 850- 

1200) som jag behandlar. I framtiden hoppas jag att kunna återkomma till 

detta spörsmål i ett stabilare resonemangsbygge än jag idag kan prestera.

v. Den utvalda platsen 

Mitt tillvägagångssätt när det gäller att rekonstruera den miljö där depåfynden 

påträffats är bebyggelsearkeologisk och går tillbaka på Björn Ambrosianis och 

Åke Hyenstrands arbeten. Ett av grundantagandena för dessa är att de historiskt 

kända ägogränserna för en bebyggelse i stort sett varit desamma under 

yngre järnålder (Ambrosiani 1964:91). Hyenstrand menar att "en avgränsning 

av den egna domänen var en primär uppgift i samband med bebyggelseetableringen" 

(Hyenstrand 1974:35). På denna avgränsade bebyggelses marker finns 

lämningar i form av fasta fornlämningar och fornfynd. Dessa tillsammans med 

det namn som bebyggelsen bär och bebyggelsens storlek under historisk tid är 

företeelser som måste beaktas när man ska rekonstruera den enskilda bebyggelsen 

(jfr Rahmqvist 1996:76ff). 

Genom de senaste årens arkeologiska utgrävningar av gårdar och gravfält 

står det klart att vi måste räkna med en mer differentierad bebyggelsestruktur 

i Mälardalen än vad man tidigare tänkt sig bland bebyggelsearkeologer (jfr t. 

ex. Ambrosiani 1964:223). I översikterna av de enskilda gårdar där fynden 

påträffats har jag försökt ge utrymme för de olika uttryck en sådan differentiering 

kunde ta sig (liksom i avsnittet om runstensgårdarna i kap. VII). Det finns 

bland depåfyndsbebyggelserna exempel på såväl sannolika gårdar, byar och 

storgårdar som avgärda och ingärda enheter. 

Gängse inom bebyggelsearkeologisk forskning är att man nödgas söka 

datera gravfält utan undersökning och så har även jag gjort i rekonstruktionen 

av de bebyggelser där det hittats depåfynd. Jag har däremot endast gjort mycket 

grova försök till tidsfästning av de olika bebyggelserna utifrån antal fornlämningar. 

Denna försiktighet kommer sig av att antalet fornlämningar inom 

en bebyggelse inte alltid är fullständigt bevarat, även om Mälardalen kan uppvisa 

en fullständigare fornlämningsbild än många andra områden. Det har 

trots allt skett en bortodling av gravar och gravfält i framför allt ådalarna i 

Uppland och Gästrikland (jfr Sporrong 1985:164ff; Englund 1987). På vissa 

platser tycks denna bortodling av gravar varit omfattande (se t. ex. fynd 20). 

Men min försiktighet kommer sig även av att antalet gravar på gravfälten inte 

alltid motsvarar den befolkning som funnits på gården eller gårdarna inom en 

by (jfr t. ex. Pollista i Övergrans sn, Up). 

Själva tolkningen av vad varje deponeringsplats relaterar till finns att läsa i 

avhandlingens katalog. Den läsare som är specialintresserad av något depåfynds 

lokalisering kommer att finna att varje enskild depåfyndplats är utredd 

där, både vad gäller platsens utseende idag och dess förmodade vikingatida 93


karaktär. Denna vikingatida/ tidigmedeltida miljö har rekonstruerats med hjälp 

av kartmaterial, historiskt källmaterial och ortnamnsmaterial samt fynd och 

fornlämningar. 

Det förekommer att man undantar vissa typer av deponeringslokaler i en 

analys. Så bortser exempelvis Lena Thunmark-Nylen från depåer som framkommit 

i gravar och i våtmark när hon diskuterar gotländska ädelmetalldepåer 

och deras fyndplatser (1986:26). Jag anser att ett specifikt deponeringssammanhang 

inte initialt får styra urvalet, därför omfattar det här arbetet hela 

gruppen ädelmetalldepåer. Intresset kommer att fokuseras på den rekonstruerade 

platsen för depositionen. 

I samband med att jag deltog i utgrävningen aven vikingatida gård - Granby-Hyppinge 

i Orkesta socken - så utförde jag även en specialinventering av 

yngre järnåldersbebyggelsen i Markims och Orkesta socknar i Uppland, i syfte 

att finna möjliga paralleller till Granby-Hyppinge (för denna gård, se Hedman 

1989a; Carlsson 1989b). Denna inventeringen låg därefter till grund för en studie 

av yngre järnåldersbygden och särskilt dess vikingatida utseende (Zachrisson 

1989b). Studien fokuserade dels på beroendeförhållanden mellan gårdar, 

dels på runristningarna, deras textinnehåll och placering i landskapet. Där 

framkom att runstenarna vanligen anslöt till gränser mellan bebyggelser. Även 

gravar kunde vara knutna till en sådan gränszon markerad av runsten/ar. I 

några fall fanns även runristningar, vars texter rörde innehav av odaljord, uppe 

vid tunet på respektive gård. I ett annat fall fanns runstenar resta på ömse sidor 

om en bäck, vid ett vadställe inom en gårds ägor (Zachrisson 1989b: 21ff). Jag 

uppfattade det som att runristningarna genom sina placeringar var ett sätt att 

synliggöra symboliskt laddade zoner i gårdslandskapet. Att resa runsten vid 

gård, gräns och grav (och eventuellt våtmark?) var ett sätt för gårdens ägare att 

värna och vårda sitt gårdsinnehav, sin odal (Zachrisson 1994:234). Det var 

denna för-förståelse jag bar med mig när jag tog itu med depåfyndens placeringar 

i gårdslandskapen. 

Vad säger oss de arkeologiskt undersökta och efterundersökta 

depåfyndplatserna? 

Uppland är så lyckligt lottat att här har framkommit ett stort antal vikingatida 

silver- och gulddepåer i samband med arkeologiska utgrävningar. Tio av 

dessa har hittats vid forskningsgrävningar, medan bara tre påträffats vid de 

långt mer talrika exploateringsundersökningarna (dessa tre härrör från Sigtuna 

stad, se fynd 38, 39 och 41). Totalt har alltså 13 depåfynd hittats vid arkeologiska 

undersökningar. Det innebär att ungefär var femte depå hittats i en 

utgrävningssituation, vilket i jämförelse med andra svenska landskap är ovanligt 

många. Skälet till det stora antalet arkeologiskt undersökta depåfynd i 

Uppland, är utgrävningarna i de urbana miljöerna Birka och Sigtuna. Undantar 

94 man dessa urbana miljöerna så har tre depåer påträffats vid arkeologiska

DEN UTVALDA PLATSEN 

utgrävningar (fynd 7, 16 och 55). Alla dessa utgrävningar har dock inte ägt 

rum med moderna arkeologiska metoder. Vid Hjalmar Stolpes 

Birkaundersökningar på 1870-talet framkom tre silverdepåer (fynd 2-4), men 

där är dokumentationen sådan att det är svårt att i efterhand lokalisera fyndplatserna. 

Ytterligare fem depåfynd platser har varit föremål för efterundersökningar. 

Sammantaget är de undersökta och efter undersökta depåfyndsplatserna, totalt 

18 stycken, att betrakta som ett slags nycklar. De kommer att ge oss en ide om 

i vilken riktning vi bör söka förståelsen för ädelmetalldepåerna och deras förhållande 

till sitt omgivande landskap. 

Av diskussionen i kapitel II och IV framgick att man under vikingatid skilt 

guld och silver åt, något som både skriftligt källmaterial och materiell kultur 

visar. Därför behandlar jag fyndplatserna för silverdepåerna för sig och gulddepåerna 

för sig. De depåer som innehåller ting av både silver och guld (fynd 

18 och 54), förs i detta sammanhang till silverdepåerna. 

Silverdepåerna på landsbygden 

Helgö 

En av de utgrävda silverdepåerna är hittad på klassisk arkeologisk mark - 

Helgö (fynd 16). Den framkom vid totalundersökningen av gravfält 116 i samband 

med Helgöundersökningarna år 1976. Depån påträffades i östra kanten 

av gravfältet, på en plan terrasserad yta. På denna plana terrass fanns rester av 

ett äldre kulturlager. Det ingår i ett diffust och osammanhängande boplatslager, 

kallat Husgrupp 6, och består av ett grophus, spridda härdar, stolphål och 

en avfallshög. 14 C-dateringar gör att man har tidsfäst detta till perioden 400- 

650 e.Kr. Silverdepån, som tycks ha varit förvarad i ett skrin med tillhörande 

nyckel, hittades på 1 dm djup invid en större sten på terrassen, nedgrävd i det 

äldre kulturlagret. Sju till nio meter sydväst och väst om fyndplatsen vidtar 

gravfältet. Det är undersökt och dateras till tiden ca 450-950 e.Kr. Skrinet har 

alltså deponerats i gravfältets utkant någon gång under 800-talets senare hälft. 

De gravar som legat närmast depån är inte vikingatida utan fanns redan där 

sedan folkvandringstid och vendeltid. På den motsatta delen av gravfältet, sett 

i förhållande till depåfyndet, så pågick under vikingatid anläggandet av nya 

gravar i ytterligare ett par, tre generationer (Sander 1990:36ff samt 1997). 

Man måste tolka det så att silverdepåns utvalda plats är i gravfältets omedelbara 

närhet. Skrinet är nedlagt på den plana terrass som utgör gravfältets 

begränsning mot öster. Terrassen har i öster en kant (N-S) och i söder en naturlig 

sluttning. Depån ligger alltså på samma höjdsträckning som gravarna och 

innanför den naturliga och konstruerade begränsning som sluttningen och terrasskanten 

utgör. Platsen måste av sin samtid ha associerats med gravfältet och 

kanske då särskilt med en äldre del av gravfältet. 

95


Fig 25. Helgödepån är den äldsta av depåerna i Uppland. Den består av 24 arabiska 

silvermynt (4 hela och resten bitar), två silvertrådar, en glasvikt och en guldfoliepärla 

(jfr Sander 1997: omslag samt fig 4:13). Fyndet måste vara deponerat någon gång efter 

858/9 e. Kr., som är årtalet för det yngsta myntet (Hoven 1986:8). Foto Gunnel 

Jansson, ATA. 

BIOr 

8001- 

7901- 

780r 

770 r 

760 f- 

..L 

220 

..L 

210 

..L 

lOO 

Fig 26. Kartan visar när de olika gravarna anlagts. Fyndplatsen för silverdepån ligger 

i gravfältets östra kant (ur Sander 1997: fig 2:1). 

..L 

190 

..L 

180 

..L 

170 

..L 

160 

..L 

ISO 

..L 

140 

...Ly 

130


Fig 27. En rekonstruktion 

av järnålderns 

Bona på Helgö 

som visar den förmodade 

brukade marken 

samt fornlämningar 

i form av bebyggelselämningar, 

gravfält, fornborg 

och ensamliggande 

gravar (Carlsson, D. 

1988:46). 

Birgitta Sander har i sin studie över gravfältet och boplatsen tolkat dess historia. 

Vid 400-talets mitt anläggs ett grophus invid en höjdsträckning, på Helgös 

nordöstra del. Höjden bildar här ett näs, som skjuter ut mot Norrsundet. I 

anslutning till grophuset, försiggår aktiviteter som ger upphov till "spridda 

boplatsrester" . Under 400-talet börjar man att gravlägga i grophusets närhet. 

Detta är då sannolikt inte längre i bruk (Sander 1990:38). Ola Kyhlberg menar 

att denna kortvariga bosättning (Husgrupp 6), skiljer sig från de "fria" gårdarna 

Husgrupp 1, 2 och 3. Grophuset vid Hgr 6 har bebotts av egendomslösa 

i beroendeförhållande till människorna i gårdarna. Det faktum att de bägge 

mindre boplatserna (Hgr 6 och 7) båda är lagda norr om de "riktiga" gårdarna 

och i närheten av gravfältsområdena ser han som uttryck för en rumslig och 

social separering aven underklass (Kyhlberg 1980b:3lff). 

Gravläggandet fortsätter under folkvandrings- och ven deltid. Under vikingatid 

sker en stor ökning i antalet gravlagda. Man "skadar och förstör" då delar 

av tidigare gravläggningar (Sander 1990:39). Efter det att depåfyndet läggs ned 

fortsätter man att gravlägga på platsen i ytterligare 50 eller knappt 100 år. 

Både väster och nordöst om gravfältet är ytterligare, förmodligen vikingatida, 

gravfält (raä 118, 115 och 114, Ekerö sn, Sander 1990:38). 

Under folkvandringstid och vendeltid skiljer sig gravfältet (116) från ett 

normalt gårdsgravfält, genom vissa utifrån kommande föremål. I fyllningen till 

grav 36 har man exempelvis påträffat det enda svenska fyndet av ett frisiskt 

sceattamynt (Sander 1990:25). I den vikingatida delen av gravfältet förekommer 

bland gravgåvorna liknande föremål, som hittats i depåfyndet. I en vikingatida 

mansgrav, som överlagrar två folkvandringstida gravar, hittades ett arabiskt 

silvermynt slaget 812-818 e. Kr. (grav A 31). Denna grav innehåller bl.a. 

delar aven tennfolierad kanna, ett s.k. Tatingerkärl. l gravfältets treudd framkom 

också ett arabiskt silvermynt slaget under perioden 749-833 e.Kr (grav A 

48). Arabiska mynt liknande de på gravfältet har även hittats vid Helgös 

boplatser, främst vid Husgrupp 2 och 3, men även något enstaka vid Husgrupp 

1 (Hoven 1986). De vikingatida föremålen i gravarna visar, enligt Birgitta 

Sander, att man hade täta kontakter med staden Birka (Sander 1990:39). 97


Det ligger närmast till hands att koppla gravfältet (116) till Husgrupp 1, 

anser Birgitta Sander. Hon motiverar inte varför, men man kan kanske ana att 

det skulle bero på gravfältets och husgruppens exklusiva karaktär (jfr t. ex. 

Herschend 1995 för Hgr l:s exklusivitet i folkvandringstid). Ola Kyhlberg 

menar att gravfältets äldsta delar kan ha använts av människorna boende i 

Husgrupp 1, men att det därefter bör ha tillhört människorna som bott i 

Husgrupp 2 (1982:23ff). Husgrupp 2 är platsen för många av de fynd som 

Helgö har blivit berömt för: guldgubbarna, den iriska kräklan och Buddha-statyetten 

bland mycket annat. Detta har fått Åke Hyenstrand att föreslå att vi i 

Husgrupp 2 skulle kunna ha hittat platsen för Gautberts kyrka och att Helgö 

således ska uppfattat som Birkas hövitsman, Hergeirs, fädernegård 

(1996: 1 07ff). 

Birgitta Sander uppfattar det som att man skadar och förstör delar av tidigare 

gravläggningar under vikingatid (1990:39). Det kan dock tolkas som att 

de som gravlade sina döda på gravfält 116 på Helgö var så angelägna om att 

etablera en relation till de förfäder som begravts på gravfältet under folkvandringstid, 

att man placerade sina döda ovanpå de äldre gravarna och inkorporerade 

förfädernas gravar då man uppförde nya gravar i vikingatid (jfr 

Zachrisson 1994). Man skulle, i linje med detta resonemang, kunna uppfatta 

silverdepositionen som ytterligare ett sätt varpå de vikingatida människorna på 

Helgö sökte att etablera en sådan relation. Gravfältet kan alltså uppfattas som 

tillhörigt Helgös övre sociala skikt. Det kan vara bland dessa människor som 

man även ska söka deponeraren av denna tidiga silverdepå. 

O/hamra 

Det andra depåfyndet som framkommit vid en arkeologisk undersökning är 

inte placerat på ett gravfält, utan inne i ett samtida hus. Huset, som ligger på 

gården Olhamras marker i Vallentuna sn, undersöktes vid en seminariegrävning 

1981 under ledning av Michael Olausson, då vid Arkeologiska institutionen 

vid Stockholms universitet (fynd 55). Depån påträffades i anslutning till 

golvnivån i detta vikingatida syllstenshus, ca 5 x 5 m stort. Centralt i huset 

fanns en härd med brända ben; i husets ena hörn fanns depån - i det andra 

fanns bitar av yngre järnålderskeramik. Ytterligare terrasseringar finns i 

anslutning till den grävda husgrunden och tillsammans kan de utgöra olika 

delar i ett bebyggelsekomplex av okänd utsträckning (Olausson & Petre 

1982: 17f). Silverdepån kan alltså kopplas till vikingatida bebyggelse och då 

närmast boningshus. 

Huset var under vikingatid beläget på en östsluttning som vette nedåt 

Angarnsjöängen och andra låglänta ängsmarker. På krönet av höjdsträckningen 

fanns en fornborg, som anlagts under yngsta bronsålder/äldsta järnålder 

(Olausson & Petre 1982:16). Lite längre norrut längs den östsluttning där husgrunden 

ligger finns ett gravfält med 27 synliga gravar. Två av gravarna under- 

98 söktes i samband med seminariegrävningen och visade sig båda vara senvi-

100 


Gården Olhamra ligger i södra änden av Angarnsjöängen. På gårdens ägor 

finns ett större gravfält med 55 synliga gravar, 200 m sydväst om det tidigare 

nämnda. Detta större gravfält är sannolikt från yngre järnålder (Ambrosiani 

1964:142). Den senvikingatida etablering, i form av bl.a. trähuset, som sker 

nedanför fornborgen tycks representera en andra vikingatida bebyggelse inom 

det som är 1600-talets Olhamra. Det lilla gravfältet antyder att enheten har en 

självständig ställning i yngre vikingatid. 

Denna vikingatida etablering på Olhamra ägor är inte en avgärda enhet, 

enligt den definition som brukar användas i bebyggelsearkeologisk litteratur, 

utan en ingärda utflyttning. Avgärda enhet kallar man en nyetablerad by på en 

gammal bolbys mark, med egna fastighetsgränser. I kartmaterialet framstår 

den avgärda enheten ofta som en mindre ägofigur, som ligger innesluten i bolbyns 

mark. Gränserna till den avgärda enheten, ger vanligen ett konstruerat 

intryck (Ambrosiani 1964:198f). Ny status som fristående hemman, markerades 

sannolikt genom anläggandet av ett gravfält (jfr Petre 1981). I sina studier 

över Attundalands och Södertörns bebyggelse tyckte sig Björn Ambrosiani 

kunna finna 58 avgärda enheter. Så många som 30 av dessa saknade fornlämningar 

(1964:199). 

Eva Pettersson har tagit upp fenomenet ingärda utflyttningar under vikingatid. 

Det rör sig om nyetableringar inom en moderenhets marker, som inte 

kommit att bilda självständiga enheter av någon varaktighet och därför inte är 

avgränsade fastigheter på kartan (1983). Det senvikingatida komplexet på 

Olhamra ägor kan man uppfatta som ett sådant exempel. Silverdepåns datering 

ansluter till 900-talets senare del. Depån har av sin samtid förmodligen 

associerats med vikingatida hus, möjligen även med etablering av gård. 

Hårnacka 

I Mälardalen är det numera ganska sällsynt att nya depåfynd framkommer. 

Men påsken 1984 hittade två pojkar som var på skattjakt en vikingtida silverdepå 

med hjälp aven metalldetektor. Silvret hittades i en plöjd åker på 

Hårnacka ägor i Estuna sn, Uppland. Platsen efterundersöktes av antikvarie 

Anders Broberg, vid UV. Fyndet bestod, efter avslutad efterundersökning, av 

185 mynt, 2 plantsar och 5 bitsilverbitar. Av silvermyntens blandade sammansättning 

framgår att depån är från senvikingatid. Årtalet för slutmyntet är 

1046 (fynd 17). 

Hårnacka by ligger vid Gillfjärden, som genom Lundaströmmen är förbunden 

med Norrtäljeviken och havet. Själva Hårnacka ligger inne vid vad som 

under vikingatid var en lagunliknande vik. Viken mynnade genom en smal passage 

ut i Gillfjärden. Depåfyndplatsen (ca 6-7,5 m.ö.h.) var då belägen på en 

udde, som sköt ut i lagunen. Landhöjningen i området gör att den under 1000talet 

legat i den direkta strandzonen, som Anders Broberg uttrycker det i sin 

rapport från undersökningen (1986). Depåfyndplatsen bör därför av sin samtid 

ha förknippats med zonen land - vatten. 

• 

t 

I

AÄFSJA 

500m 

• yngre jamåldBrsgravfalt 

, bytomt 

grav 

• runsten fI\ osakert laga 

" depåfotnq,lats 

_ ./ aoograns 

irnpeöment- och skogsmarker 


GiHfjIJrden _ _ 

NorrtlJljeviken 

Fig 30. Hårnacka i 

Estuna sn (renritad 

karta efter registerkartan, 

FMR, för 

kartblad se fynd 

17). Ritning Alicja 

Grenberger. 

Hårnacka omgavs under vikingatid av Räfsja i väster och Upplunda i öster. 

I norr på andra sidan Gillfjärden låg den nu försvunna bebyggelsen Utby. Det 

är idag inte möjligt att uttala sig om exakt när Hårnacka kan ha etablerats. 

Men det bör vara en vikingatida etablering, eftersom det inom ägorna finns 

sammanlagt 14 synliga gravar (övertorvade stensättningar). Grannbyn Räfsja i 

väster har fler registrerade gravar (40 st) och en fornborg. Det kan ha varit 

människor ifrån Räfsja som under vikingatid skapade denna nya bebyggelse 

vid Hårnacka. 

Nere på Hårnacka äng finns en runsten, som förmodligen står kvar där den 

en gång restes. Stenen omtalar att:" Vidbjörn, Gudbjörns arvinge, reste stenen 

efter sina bröder Orme och ... Gere, Gude och Ljuv efter sina bröder" (U579). 

Ristningsytan vetter ut mot Lundaströmmen. Stenen står på en så låg höjd över 

havet (under 5 m.ö.h.), att den bör ha varit placerad i strömmens ena kant. 

Möjligen markerar stenen stället där det var lämpligast att ta sig över till andra 

sidan. Men eftersom strömmen samtidigt utgör gräns mot Upplunda, så kan 

stenen markera gränsen mellan gårdarnas domäner. 

Inom Hårnacka ägor finns ytterligare en runsten. Den är numera i bitar och 

påträffades i en stenmur vid Sjöstugan (U580) : " ... reste denna sten efter Sven, 

sin son". Sjöstugan ligger på vad som under vikingatid var en udde som stack 

ut i Gillfjärden. Det är möjligt att stenen har haft sin ursprungliga plats ute på 

udden. I så fall kan runstenarna och gravgrupperna ha synliggjort Hårnackas 

gränser mot Gillfjärden och Lundaströmmen. Gårdens gravfält finns vid i den 

historisk tid kända by tomten. 101

102 

G Ä RD, GR Ä N S , GRAVFÄLT 

----_._----- 

Fig 31. Kärven-depån består av fyra halsringar, en armbygel, fem pärlor och en skål, 

allt i silver. Dessutom ingår även en bronsvåg med dosa, en mosaik-, en ametist- och 

två glaspärlor. Foto iATA. 

Kärven 

Ytterligare en av de uppländska depåerna har blivit föremål för en ordentlig 

efterundersökning. Det gäller den senvikingatida depå som hittades vid Kärven 

i Hållnäs sn på mitten av 1950-talet. Den undersöktes fyra år senare med 

"minsökare ", d. V.s. metalldetektor, av Evert Ba udou och Gunnar Ekelund, 

Riksantikvarieämbetet. Man kunde göra fler fynd på platsen och själva lokaliseringen 

av fyndplatsen är inte det som gör Kärvenfyndet problematiskt. Det 

gör istället det faktum att Kärven ligger i Norra Roden och helt saknar synliga 

gravar eller andra registrerade fornlämningar, frånsett själva depåfyndplatsen 

(fynd 29). De nuvarande gårdarna liksom själva fyndplatsen ligger på 15 

m.ö.h., på svaga höjdryggar i landskapet. 

Depån framkom på Västerkärvens ägor. Bengt Windelhed menar att detta 

utgör det äldsta bebyggelse läget i Kärven. Det ligger högt och har en väldränerad 

jordmån. Det är möjligt att Kärven hyst bebyggelse redan under 1100talets 

andra hälft, då depåfyndet kan vara nedlagt. Deponeringsplatsen ansluter 

till inägomarken som den finns redovisad på 1770-talskartan och bör ha 

gjort så även i medeltid. Vad den i övrigt anslutit till är en öppen fråga. Bengt 

Windelhed har specialinventerat området, men inte kunnat påträffa några 

fornlämningar (Windelhed 1995:208ff). 

Redan på 1300-talet donerar Kärven mark till kyrkan. Detta är något 

mycket ovanligt i H ållnäsområdet och tyder på att det fanns ett produktionsöverskott 

inom bebyggelsen (Windelhed 1995:215). 

Strandförskjutningen i Hållnästrakten gör att man inte kan räkna med en


mer omfattande bebyggelse förrän under vendeltid (Broberg 1990:40). Då skapades 

två bebyggelser, Vavd och Slada. På Vavds marker etablerades under 

900-talets slut gården Barknåre. Ungefär 100 år senare utökades Barknåre med 

ytterligare en gård. De två familjerna i Barknåre gravlade sina döda på var sitt 

gravfält; den äldre gården hade sitt gravfält i söder, den yngre i norr 

(Windelhed 1995:kap. 10, jfr Broberg 1990:86). Gårdarna hade separata 

domäner med egen inägo- och utmark (Windelhed 1995:170). 

På extensivt utnyttjade kulturmarker som varit tillhöriga ursprungsenheten 

Vavd etablerades efter ca 1100 bebyggelserna Böle, Griggebo, Segerbo/Skållbo 

och Kärven. Närmast var och en av dessa glest liggande bebyggelser fanns "en 

gårdsrelaterad territoriell kärna av inägomark och begränsad utmark" . Mellan 

bebyggelserna fanns "stora och ägandemässigt diffusa skogsområden" 

(Windelhed 1995:296). 

Vare sig Kärven eller de andra bebyggelserna har gravfält och bör därför ha 

tillkommit efter det att man börjat begrava sina döda på kyrkogårdar, kanske 

vid slutet av 1l00-talet (Broberg 1990:75f, 128ff och 1991:66ff), något som 

även styrks av den kulturgeografiska analysen (Windelhed 1995:223ff). 

Fortfarande på 900-talet var Vavd den enda bebyggelsen i södra delen av 

Hållnäshalvön. Bengt Windelhed menar att den äldsta gården i Barknåre flyttat 

ut från Vavd, men att den andra gården kom från annat håll (1995:252). 

För de tidiga bebyggelserna där Kärven ingår preciserar han inte huruvida man 

ska uppfatta Vavd eller Barknåre som moderenhet. Sammantaget så kan alltså 

Kärven ha varit en nyetablerad bebyggelse då silverdepån nedlades inom gårdens 

domäner någon gång under 1l00-talet (troligen dess senare hälft). 

De här fyra fyndplatserna Helgö, Olhamra, Hårnacka och Kärven är de 

man idag har de bästa kunskaperna om när det gäller silverdepåerna från 

landsbygden i Uppland och Gästrikland. Förutom dessa platser så har ytterligare 

tre depåfynd platser efterundersökts. Det gäller fyndplatserna för ett silverarmband 

som hittades vid Västerbyn på Gräsö, för en silverdepå som hittats 

i en potatisåker vid Gillberga by i Kårsta sn och för en silverdepå som hittats 

på en lagårdsbacke vid Gullunge by i Skederids sn (fynd 24, 32 och 45). Inga 

ytterligare fynd framkom på någondera platsen. Då det gäller Gullungefyndet 

är det oklart om man ska tolka detta som om depån inte innehållit några ytterligare 

föremål eller om efterundersökningen ägt rum på fel plats, eftersom 

efterundersökningen skett 70 år efter det att fyndet gjordes. I fallet med 

Gillberga-depån anges det tydligt att nedgrävningsplatsen inte kunde återfinnas. 

Fyndplatsen för Gräsöarmbandet bör emellertid vara rätt lokaliserad. Den 

efterundersöktes tämligen snart efter det att fyndet gjorts. Stället kallas 

Djursten och är beläget på Gräsös västra sida. Under vikingatid var Djursten 

en ö (ca 300x200 m) som låg som en utpost på Västerbyns marker mot havet 

i väster. Det bör ha varit ungefär 500 m till fasta land (fynd 24). 

Efterundersökningen visade att inga andra förhistoriska lämningar fanns på 

104 platsen än armbandet. Antingen hade armbandet alltså oavsiktligt kommit att


hamna där eller så kan platsen ha associerats med en gränszon på Västerbyns 

marker. 

Sammanfattningsvis så ger denna genomgång av de depåfyndsplatser som 

man har den mest ingående kunskapen om ledtrådar för den fortsatta diskussionen. 

Dessa platser ger oss en vision av de miljöer och landskap där de en 

gång deponerades. De tycks alltså kunna associeras med gravfält, med bebyggelse 

i form av hus och gårdsplats, i några fall med nyetablerad bebyggelse och 

med zonen land - vatten. 

Silverdepåerna i staden 

Birka 

I Birkas Svarta Jord framkom i samband med Hjalmar Stolpes undersökningar 

tre silverdepåer. Stolpe var en mycket noggrann fältarkeolog om man ser 

honom i relation till sina samtida kollegor. När det gäller dokumentationen av 

gravarna så är den föredömlig. Tyvärr kan man inte säga samma sak om 

boplatsgrävningarna i Svarta Jorden. Visserligen har Stolpe gjort anteckningar 

om olika iakttagelser och fynd i sina fältdagböcker. Men det finns bara mycket 

summariska anteckningar på några enstaka "översiktsplaner" och det är 

därför mycket svårt att göra sig en bild av depåernas fyndmiljö (fynd 2, 3 och 

4). De båda silverdepåer (den stora Birkaskatten och den väsentligt mindre) 

som hittades 1872, påträffades norr om vägen genom Svarta Jorden i anslutning 

till ett impediment i åkern. Kanske kom även den mindre silverdepån som 

hittades 1873 från samma område (jfr fynd 4). Vad gäller den stora depån med 

tpq 96314, så är Stolpe ganska utförlig i sin beskrivning av fyndmiljön. Den låg 

ovanpå ett asklager och var, som han uppfattar det, nedgrävd i en åsbildning 

bestående av lager som var äldre än depån själv (Stolpe 1873:24). Björn 

Ambrosiani har skäl att tro att denna ås bildning är identisk med Birkas första 

stadsvall (efterforskningarna om denna stadsvall pågår som bäst och situationsbilden 

från 8S0-talet i Ambrosiani & Eriksson 1996:39 är mycket preliminär, 

muntligt meddelande Björn Ambrosiani). Om han har rätt i denna förmodan, 

så torde silverdepåns placering ha associerats med en form av gammal 

gräns. Den gamla stadsvallen kan antingen ha uppfattats som en tidigare gräns 

mellan fredat/icke-fredat område eller som en tidigare gräns mellan stadsområde/gravområde. 

De bägge andra silverdepåerna i Birka ser Hjalmar Stolpe som "tillhöriga" 

de lager de deponerats i (1873:9). Han ger inte i något av dessa fall uppgifter 

om vilka konstruktioner som depåerna kunde knytas till. Man får därför se 

dem som tillhöriga bebyggelse, men på ett väldigt allmänt plan. Har depåerna 

legat i tomtgräns, inne i hus, utanför hus? Det har vi idag ingen kunskap om. 

Möjligen skulle man kunna spekulera i om det större depåfyndet från Svarta 

Jorden, nedlagt tidigast efter 964 skulle kunna ha något att göra med övergivandet 

av staden (jfr Arbman 1939:130ff). 

Den Birka-depå som man har bäst kunskap om är den lilla depå som fram- 105


Deponeringsplatsen har antingen legat invid husväggens inner- eller yttersida 

eller i ett prång mellan två hus på tomten. Barren härrör från stadens äldsta tid, 

ca 980-1000 (se fynd 43). Möjligen kan depositionsplatsen ha associerats med 

boningshus. 

Att ett depåfynd är lokaliserat till en bestämd plats i det vikingatida Sigtuna 

behöver inte betyda att det är lätt att uppfatta den miljö där fyndet en gång 

deponerades, eftersom kulturlagertillväxten varit kraftig. Här fordras även ett 

precist fynddjup för att man ska kunna uttala sig om den kontext depån är 

kommen ur. Exempelvis så har det på 1930-talet hittats en vikingatida guldarmring 

i kvarteret Trädgårdsmästaren, inte långt från den plats där den stora 

Sigtunautgrävningen genomfördes 1988-90. Genom jämförelser med lagerföljden 

i den utgrävda ytan intill, så kan man sluta sig till att armringen tillhör en 

äldre del i stadens historia (ca 980-1025). Armringen går därmed att koppla 

till den stadsgårdsmiljö som föregår det specialiserade hantverket vid 1100talets 

början. Fyndplatsens läge går inte att detaljbestämma, därför kan armringen 

antingen härröra från en tomt (inne i ett boningshus?) eller tomtgräns 

(ägogräns) (jfr fynd 42). 

Fig 35. Före - efter. Guldarmringen 

från kv. Trädgårdsmästaren i Sigtuna 

var då den hittades kraftigt deformerad 

- med handkraft? - S0111 

SHM:s inventarium formulerar det. 

Vid den tid då fyndet gjordes hade 

man en annan syn på föremål än 

man idag har. Den antikvarie som 

beskrivit fyndet begärde att armringen 

skulle slås ut, eftersom 

"Ingen som helst omständighet af 

kulturhistoriskt upplysande slag" 

kan kopplas till ringens deformering, 

som istället "vanställer ett 

vackert föremål" (se fynd 42). Armringar 

av guld omnämns i skriftliga 

källor som gåvor från kungar eller 

stormän. Det faktum att ringen 

tryckts ihop, måhända med handkraft, 

kan vara ett uttryck för en 

osämja mellan gåvans givare (kungen?) 

och dess mottagare (stormannen?). 

I själva verket kanske den 

deformerade armringen ger oss en 

glimt av det sociala spel som försiggick 

inne i Sigtuna. 

r07

108 

Fig 36. Guldarmring-arna 

som Josef Jansson 

plöjde upp vid 

Sil/inge på västra Ljusterö. 

Den öppna armringen 

anser Mårten 

Stenberger vara en 

gotländsk typ som hör 

första halvan av 1000talet 

till. Foto ATA. 

GÄRD, GRÄNS , GRAVFÄLT 

Exploateringsundersökningar inne i Sigtuna har de två senaste åren givit 

ytterligare guldfynd (fynd 38, 39). Sten Tesch anser att föremålen (pärlor, fingerringar 

o. dyl.) har offrats i vattnet nära stranden vid upprepade tillfällen. 

Oavsett om man väljer att godta hans tolkning eller ej, så bör föremålens läge 

förknippats med vatten. 

Genom fyndplatserna inne i Sigtuna, så får vi en förhållandevis god uppfattning 

om de miljöer där guldet en gång deponerades. Sämre beställt är det 

med gulddepåerna på landsbygden. Här finns bara en depå som kan ge besked. 

Det är de bägge vikingatida guldarmringar som hittats på Ljusterös nordvästra 

sida. Efterundersökningen av fyndplatsen gav inga ytterligare fynd (fynd 33). 

Gården Sillinge saknar (ortnamnet till trots) kända fasta fornlämningar. 

Fyndplatsen är belägen på mellan 5 och 10 m.ö.h. invid, vad som under vikingatid 

var, en mindre vik. Depositionsplatsen kan ha associerats med zonen land 

- vatten eller stranden. 

Oundersökta fyndplatser i staden och på landsbygden 

Det är av stor vikt för den fortsatta analysen att depåfynden i största möjligaste 

mån går att lokalisera till fyndplats. Den förtätade miljö och den kulturlagertillväxt 

som de båda tidiga urbana miljöerna Birka och Sigtuna representerar 

gör att depåfyndens koppling till sin samtida kontext blir mycket svår att skissera 

om inte fyndplatsen gått att precist lokalisera. Den metod för att rekonstruera 

en vikingatida och tidigmedeltida miljö som jag använt för fynd i landsbygdsmiljöer 

fungerar dåligt inne i en tätortsmiljö. I stort sett krävs det att "de 

urbana" depåerna ska ha framkommit vid en arkeologisk undersökning för att 

det ska gå att få något verkligt grepp om deras fyndmiljö. 

När det gäller depåfynd från landsbygden har jag nyttjat en indelning i en 

skala från mycket grovt inringad fyndplats, omfattande flera socknar till en 

lokaliserad fyndplats, då ett område av ca 50 m storlek har accepterats. 

Resultatet av denna genomgång blir som följer. De undersökta platserna som 

behandlats ovan finns med i nedanstående förteckning. 

I 

I 

j 

I 

i


Lokalisering av fyndplatser 

Region (2-3 socknar) F 60, 6 

Socken 

F IS, 25, 27, 30, 49, 58 

By 

Del av by, torp, 

hemman 

Åker-betesmark 

Lokaliserad 

Summa fynd 

F 13,44,48, SI, 53, 63 

F II, 12, 14, 19, 20, 21, 28, 

F 3 I, 34, 35,46, 50, 54, 56 

Fig 37. De vikingatida gårdarna 

på Ljusterö med 

1600-talets bygränser (med 

viss korrigering). Sillinge 

saknar, till skillnad från de 

andra gårdarna, yngre järnåldersgravfält. 

Krysset på 

kartan visar fyndplatsen för 

guldarmringarna (strandlinjen 

visar vattennivån 5 

m.ö.h., rekonstruktionen av 

det vikingatida Ljusterö är 

utförd av Hellström & 

Wickman 1989: fig. 5. Kartan 

är ritad efter denna 

figur). 

3% 

9% 

9% 

22% 

F I, 2, 3,4,6,8,22,36,47,62 15% 

F 5, 7,9, 10, 16, 17, 18,23, 24, 

F 26, 29, 32, 33, 37, 38, 39,4°, 

F 41, 4 2, 43, 45,5 2,55,57,59, 4 2% 

F 61, 64 

65 

De fyndplatser som kan komma ifråga för analysen av deponeringslokalen är 

de som gått att hänföra till åker/betesmark eller de som gått att lokalisera, 

d.v.s. ungefär hälften av materialet. 

När det i förteckningen nedan står anknytning så innebär det den företeelse 

som depåfyndplatsen kan ha förknippats med i det vikingatida och tidigmedeltida 

landskapet (grf=gravfält; gr=gräns; be=bebyggelse i de fall där gräns 

sammanfaller med topografisk gräns i form av våtmark anges detta). Gränszonen 

omfattar ägogräns mellan bebyggelser och tomtgräns mellan stadstomter. 

Jag har även rubricerat den zon där en gårds ägor möter vatten, i form av 

havsvik eller sjö, som gräns. 109

Lokaliserade silverdepåer 


Fyndnr Socken/ motsvarande By/gård Anknytning 

r6. Ekerö Bona grf 

26. Hammarby Hammarby grf? 

2. Adelsö Björkö, Sv. Jo.b. gr? 

5· Adelsö Björkö, Sv. Jo.e. gr? 

9· Almunge Näsby gr (våtmark) 

r7· Estuna Hårnacka gr (strandzon) 

r8. Estuna Kullsta gr (våtmark) 

24· Gräsö Västerbyn gr? 

ro. Bogiösa Kumla be? 

23· G:a Uppsala Kungsgården be? 

45· Skederid Gullunge be? 

55· Vallentuna Olhamra be 

57· Vätö Uppveda be? 

59· Österåker Näs be? 

29· Hållnäs Kärven 

32. Kårsta Gillberga 

6r. Valbo Allmänninge 

64· Valbo Ön 

Silverdepåer inringade till åker-betesmark 

Fyndnr Socken By/gård Anknytning 

8. Adelsö Lindby gr?(strandzon?) 

22, Frötuna Ösbyholm gr? (strandzon?) 

47· Solna Generalsbacken gr 

62. Valbo Häcklinge gr? 

3· Adelsö Björkö, Sv. Jo.c. be? 

4· Adelsö Björkö, Sv. Jo.d. be? 

7· Adelsö Hovgården be 

36. S:t Olof Venngarn 

Lokaliserade gulddepåer 

Fyndnr Socken/ motsvarande By/gård Anknytning 

33· Ljusterö Sillinge gr (strandzon) 

38. Sigtuna K v. Professorn gr (vatten) 

39· Sigtuna K v. Professorn gr (vatten) 

4r. Sigtuna K v. Tryckaren be 

4 2. Sigtuna K v. Trädgårdsm. be? 

43· Sigtuna K v. Trädgårdsm. be 

37· Sigtuna K v. Klockaren/L. ? 

4°· Sigtuna Kv. S:ta Gertrud ? 

52. Stockholm Rörstrandsgatan ? 

Gulddepåer inringade till åker-betesmark 

Fyndnr Socken By/gård Anknytning 

r. Adelsö Björkö, Sv. Jo.a. be? 

110 6. Adelsö Grönsö? ?(fast mark)


För de depåer som anses vara lokaliserade till ursprunglig fyndplats återkommer 

samma typ av associationer, som vi har kunna se i de undersökta och efterundersökta 

fyndplatserna. När det gäller silverdepåerna så förekommer placeringarna: 

i gravfälts närhet, i anslutning till bebyggelse och i närhet av gräns. 

Då det gäller gulddepåerna så tycks de ha deponerats vid strandkant eller i 

vatten, förutom i Sigtuna där de under stadens äldsta historia 980-1025 kan 

uppträda i eller i anslutning till boningshus. 

Platsen i landskapet - silverdepåerna 

Kopplingen till gravfält 

Det tycks inte vara särskilt vanligt att depåfynd har påträffats invid gravfält. 

Eftersom järnåldersgravfält i Mälardalen är relativt tydliga, så borde det i så 

fall förekomma uppgifter om detta i fyndberättelserna i större utsträckning än 

det faktiskt gör. Förutom silverdepån från Helgö, så är det bara ett av de övriga 

depåfynden som går att härleda till ett gravfälts närhet. Även denna depå 

tillhör, liksom Helgödepån, ett av de äldsta vikingatida depåfynden i Uppland. 

Till Väsby eller Hammarby vikingatida bebyggelser i Hammarby socken 

kan knytas en silverdepå från 800-talets senare del (fynd 26). Den hittades 35 

m närmast öster om Väsbys gravfält. Gravfältet har yngre järnålderskaraktär 

och är mycket stort, i jämförelse med övriga gravfält i trakten. Det omfattar 

145 synliga högar och övertorvade stensättningar. Gravfältsbegränsningen är 

relativt tydlig i terrängen, men man kan inte utesluta att det under mark finns 

rester av ytterligare gravar. Platsen där depåfyndet är gjort sluttar svagt åt östnordöst 

mot en dalsänka. Om man utgår från naturliga topografiska gränser i 

landskapet, så borde gränsen mellan Väsby och Hammarby ha löpt i dalsänkan 

och fyndet på så vis vara tillhörigt Väsby. Men den sedan gammalt kända 

gränsen mellan byarna går precis innanför gravfältets östra begränsning och 

fyndet blir därigenom tillhörigt Hammarby. 

Dessa bägge bebyggelser utmärker sig under yngre järnålder och tidig 

medeltid. Väsby genom sitt stora gravfält och genom den almandinprydda 

svärdsknapp i guld (folkvandringstida? depå) som hittades i ett låglänt område 

nära Oxundasjöns sydspets (Stolpes noteringar, SHM lnv. 10348 Åtk.; jfr 

Arrhenius 1985:115, 145ff; Ambrosiani 1985b:110ff). Väsby är från 1200talets 

slut omnämnt som tillhörigt frälset och består då av 2 gårdar. Hammarby 

bebos under vikingatid av minst två familjer, som under åtminstone ett par 

generationer reser runstenar inom ägorna. Vid Hammarby kan under 11 OO-tal 

ha funnits ett gårdskapell som omkring 1200 får sin efterföljare i den stenkyrka 

som uppförs på byns ägor (Nordström 1973:61; Bonnier 1987:269). 

Platsen för silverdepån torde ha associerats med närhet till gravfältet. Men 

den kan samtidigt ha uppfattats som belägen i närheten av gränsen mellan 

Väsby och Hammarby. 

III

GÄRD , GRÄNS, GRAVFÄLT 

Fig 38. Silverdepån från Uppveda i Vätö sn, Uppland består av 195 mynt {arabiska, 

engelska, tyska, ungerska, danska och en skandinavisk efterprägling}, ett sköldformigt 

hänge och en bit av ett runt spänne. Foto iATA. 

Kopplingen till bebyggelse 

En lika tydlig koppling mellan silverdepå och vikingatida hus eller bebyggelse 

som i fallet Olhamra finns inte bland övriga depåfynd. Däremot så har en rad 

fynd framkommit i anslutning till den plats byn hade under 1600-talet eller i 

senare tid. Detta gäller bland andra fynden från Näs by i Österåkers sn (fynd 

59), Kumla i Bogiösa sn (fynd 10), Gullunge i Skederids sn (fynd 45) och 

Uppveda i Vätö sn (fynd 57). 

Vid Näs i Österåkers sn är ett depåfynd påträffat på Västergårdens tomt 

(fynd 59). Om denna plats även är identisk med den vikingatida bebyggelsens 

är oklart, men inte osannolikt. Näs räknas som en avgärda enhet och anses av 

Björn Ambrosiani vara en avsöndring ifrån Husby i Österåker (1964:152). Det 

låga antalet fornlämningar antyder möjligen att avsöndringen ifrån Husby 

skett under vikingatid. Depåfyndet har en datering till 1000-talets första årtionde. 

Det är inte omöjligt att deponeringen av ädelmetall och Näs etablering 

som självständig enhet skall ses i samband med varandra. Därigenom skulle det 

kunna utgöra en parallell till depån och bebyggelsen på Klosterbacken vid 

Olhamra i Vallentuna. 

En annan avgärda enhet utgör Uppveda i Vätö sn i Roden. Depåfyndet, som 

har en datering till 1050-tal, är påträffat på by tomten (fynd 57). Bebyggelsen 

Uppveda saknar synliga gravar. Det är därför ovisst om det funnits någon 

I I2 bosättning på platsen under yngsta järnålder. Det senvikingatida och tidigme-

• yngre jamåldersgravfalt 

• bytomt O osaker1 lage 

• grav 

)( depåfynlats 

..,./ agograns 

impediment-och skogsmar1


Kullstas marker gjordes på I800-talets slut ett depåfynd. Fyndet består av arabiska 

silver- och guldmynt, silver armring, guldfingerring och pärlor. Området 

har under historisk tid varit en sank ängsmark och bör ha varit så redan då 

fyndet lades ned under vikingatid (fynd 18). Det finns ingenting som hindrar 

att denna gräns mellan byarna skulle kunna ha rötter i järnålder. 

Depositionsplatsen har sannolikt associerats med ägogräns, men man kan inte 

heller utesluta att den förknippats med våtmarken. 

Ett av exemplen på deponering i zonen land - vatten finns i Ösbyholm. Här 

har någon, kanske på 900-talet, lagt ned en halsring och en ringnål av silver 

vid, som det tycks, kanten aven mindre vik. Vid det nuvarande Ösbyholm 

fanns under tidig medeltid tre gårdar: Ösby, Holm och Näs (fynd 22). Om alla 

enheterna har existerat under yngre järnålder har de skiljts åt av våtmarker 

eller en grund och vindlande vik. Av de tre enheterna är sannolikt Holm den 

senast tillkomna. Holm ger intryck av att vara en medeltida skapelse, både vad 

gäller topografiskt läge och avsaknaden av synliga gravar. Både Ösby och den 

förmodade platsen för Näs ligger i kontakt med gravfält. 

Fyndplatsen för ädelmetalldepån från 900-tal var under yngre järnålder 

belägen på Ösbysidan i sydsluttande terräng ned mot inloppet till den ovan 

omtalade viken. Öster om deponeringsplatsen vidtog Holmsjön som var farbar 

ut till Norrtäljeviken. Deponeringsområdet är låglänt och ansluter till zonen 

land - vatten. Depositionen har placerats mitt emot den backe som bär namnet 

Holmbacken, alltså platsen för det som troligen kom att bli Holm. Platsen 

skulle kunna utgöra gräns mot utmarken i söder, men detta är oklart eftersom 

området tidigt är frälseägt och det historiska kartmaterialet därför är mycket 

magert. 

Depåfyndet från Lindby på Adelsö är nedlagt i närheten av Rörviken, på 

mellan 5 och 10 m.ö.h. (fynd 8). Platsen har legat i anslutning till en sydsluttande 

avsats, som vetter ned mot den vikingatida Rörviken. På så vis tycks den 

likna fyndet från Hårnacka genom att anknyta till strandzonen. Om denna 

strand hyst bryggor eller hamnvik vet vi ej. Stranden bildar Lindbys gräns i 

söder och möjligen kan depåfyndet därigenom ha associerats med gränsen. 

Också ett av de gästrikländska fynden - en silverdepå med senaste mynt 

präglat 857/8 från Häcklinge by i Valbo sn, kan vara nedlagt i zonen landvatten. 

Det hittades vid lertäkt på byns marker nära Gavleån (fynd 62). På liknande 

sätt som i fallet med Lindby så skulle depåfyndets placering av sin samtid 

ha associerats med Häcklinges gräns i norr. 

I Almunge har en silverarmring och två silverarmband lagts ned i vattensjuk 

mark vid kanten av sjön Kärven (fynd 9). Sannolikt har området under vikingatid 

utgjorts av sanka ängsmarker under Näsby gård eller by. Fyndet är gjort 

där ängsmarken möter skogsmarken i söder. I Näsby skog finns inga registrerade 

fornlämningar. Platsen för silverdepån ligger perifert i förhållande till 

Näsbys gravfält, som förmodligen utvisar gårdens eller byns vikingatida läge. 

r r 6 Möjligen har platsen associerats med våtmark?


En plats av mer svårbedömt slag utgör det område där den s.k. 

Venngarnsskatten är hittad. Fyndet innehöll över 4 kg silver och är därmed den 

största vikingatida depå som påträffats i Mälardalen. Den hittades vid torpet 

Glädjen under Venngarns kungsgård, inte långt ifrån Sigtuna stad (fynd 36). 

Markerna kring Glädjen har ingått i ett av de tidiga storgodsen i Mälardalen, 

VibyNenngarns-godset. Det var för sin tid ovanligt stort (Andrx 1960:91). Till 

Viby förlades på 1160-talet ett cistercienserkloster, tack vare en donation aven 

kvinna - Dotter. Men hennes son Gere motsatte sig detta och saken växte till 

en godstvist. På grund av denna tvist har man kunskap om godsets storlek. 

Både Viby och Venngarn har under yngre järnålder fått stora tillskott av 

mark i samband med den fortgående landhöjningen. Gravfältens läge i jämförelse 

med bebyggelsens antyder att bebyggelseomflyttningar har ägt rum. Dessa 

kan ha sin grund i nytillskottet av mark, men även i det faktum att det är frågan 

om ett tidigt storgods. 

Silverdepån är perifert placerad i förhållande till omgivande bebyggelser, 

som vid tidpunkten för nedläggandet någon gång efter 1079, utgjordes av 

Sigtuna då 100-åriga stad (som från 1060 var biskopssäte), Viby (med betydelsen 

byn vid viken) och Venngarn (jfr fynd 32). Sett i relation till de samtida 

bebyggelserna och staden måste depåfyndplatsen närmast uppfattas som belägen 

på storgodsets utmarker. Det råder osäkerhet om fyndplatsen, men den kan 

möjligen ursprungligen ha legat i anslutning till den gamla häradsvägen som 

från Sigtuna gick norrut. 

Platsen i landskapet - gulddepåerna 

Depositionerna av guld uppträder både i anslutning till boningshus inne i det 

äldsta Sigtuna och i vattnet vid stadens strand. Fyndplatsen för en sörmländsk 

guldarmring kan ytterligare förstärka bilden av vikingatida gulddepåers 

vattenanknytning i Mälardalen. Armringen har hittats vid Eldsundet på gården 

Kingers ägor i Vansö sn (Stenberger 1951:185f). Mårten Stenberger menar att 

den vikingatida guldarmringen, med tanke på fyndplatsens nivå över havet, 

ursprungligen bör ha placerats i vattenbrynet eller strax under vattenytan. 

Knappt två kilometer från fyndplatsen finns den nu uppgrundade sjön 

Guldringen, som tidigare legat i Eldsundets mitt. Till sjönamnet knyter sig en 

gammal förklaringssägen om en rik kvinna som i högmod kastat sin guldfingerring 

i vattnet med orden "det är lika omöjligt för mig att bli fattig som att 

återfå denna ring" (a.a:186; Wahlfisk 1895:62f). Sägnen slutar med att kvinnan 

återfick ringen varefter hon drabbades av mångahanda olyckor. 

Vansöringen är intressant därför att den uppenbarligen deponerats i vatten 

eller vattensjuk mark och alltså bygger vidare på den tradition från äldre järnålder 

som föreskrev att guld skulle läggas ned i våtmark eller vatten. 

Vansöringen är också intressant därför att depositionsplatsen för den ligger i 

sjön Guldringens närhet. I kapitel III framgick att forskare tänkt sig våtmarks- I I7

118 


depåerna som resultatet a V offer från samhällets högsta skikt till gudarna. 

Förklaringssägnen som knyts till sjön innehåller de tänkvärda komponenterna: 

rik kvinna - slösar med guld - kastar ring i vatten. 

Sillingefyndet visar att gulddepåer kan förekomma i strandnära område, i 

periferin av den kända vikingatida bygden. Möjligen kan Grönsöfyndet antyda 

något liknande. Om de uppgifter som inkom till myndigheterna vid inlösen 

av detta fynd är korrekta (se fynd 6), så ska depån vara funnen på fast mark 

på Grönsö, Adelsö sn i Uppland. Ön är idag förenad med Björkö, men var 

under vikingatid skild från denna genom ett sund. Grönsö är höglänt och hyser 

gravar, men saknar känd bebyggelse från yngre järnålder. Två av gravarna är 

ensamliggande, medan de övriga sju finns inom ett område med gravar och 

skärvstenshögar. I centrum av detta är röset, "Ingas grav", som ligger på öns 

krön, ungefär 40 m.ö.h. (grav- och boplatsområdet är troligen från bronsålder, 

se Bertilsson 1982:S4). Fyndet består av två massiva guldarmringar förenade 

med ihopböjd guldten samt en vid den större ringen vidhängande mindre guldring. 

Det är de grövsta och tyngsta guldarmringar som hittats i något svenskt 

guldfynd från vikingatid (se fynd 6). Grönsö har i historisk tid hyst Björkö bys 

skogs- och hagmarker. 

Charlotte Fabech har när det gäller sydskandinaviska offertraditioner visat 

att man vid slutet av SOO-talet upphörde att använda de våtmarker i vilka man 

offrat under tusentals år (Fabech 1991:291ff; 1994:169f). Samtidigt skedde en 

förändring i vad som offrades. Exempelvis så upphörde fruktbarhetsoffer av 

djur och kärl med födoämnen, medan offerfynd av guldgubbar tillkom (Fabech 

1991:288). Den enda offerkategori som har kontinuitet genom hela järnåldern 

är människooffer. Men även här sker en förändring från offer i våtmarker till 

offer på fast mark. Fabech anser att vissa släkter under folkvandringstid varit 

mäktiga nog att förflytta offerritualerna från mossar och sjöar som varit 

gemensamma för en hel bygd in i sina egna gårdslandskap (1991:300). 

Inte bara de uppländska och sörmländska gulddepåerna, utan även guldfynd 

från Skåne och Halland (se Hårdh 1996:134) visar att guldet fortsatt 

deponerats i vatten, eller vid vattenbryn. Den traditionsförändring som 

Charlotte Fabech spårat i Sydskandinavien, främst Danmark tycks alltså ha 

sett annorlunda ut i åtminstone Mellansverige. Silvret tycks kunna kopplas till 

den enskilda gårdens landskap. Sillingefyndet kan antyda att guldet saknar 

denna gårdskoppling, men det får tillsvidare bli en öppen fråga. 

En sammanfattande iakttagelse 

Fastän vi rör oss med större osäkerhetsmarginaler när det gäller fyndplatser för 

silverdepåer som inte undersökts av arkeologisk expertis, så tycks det mönster 

som gick att skissera då det gällde de undersökta fyndplatserna upprepa sig. 

Silverdepositionerna verkar anknyta till flera typer av platser i sina samtida 

landskap. Dessa platser kan utgöras av gravfält, av gård i form av hus och 

gårdsplats samt av ägogränser.


Om vi jämför dessa mönster med de som framkommit för övriga Sveriges 

del, hur blir då en sådan jämförelse? Majvor Östergren har när det gäller de 

gotländska depåfynden fokuserat intresset på depositioner gjorda inne i, eller i 

anslutning till, samtida bebyggelse. Den nära knytningen till bebyggelsen och 

särskilt kopplingen till boningshuset är ett förhållande som syns tydligast på 

den yngre vikingatidens boplatser, anser hon. De äldre depåerna från 800-talet 

går inte på samma tydliga vis att hänföra till samtida bebyggelse. Men Östergren 

argumenterar ändå för att det rör sig om samma typ av bebyggelselokalisering 

som för depåerna från yngre vikingatid. De äldre boplatserna är fyndfattigare 

än de yngre och det är orsaken till att kopplingen till boplatsen inte 

framstår lika tydligt under äldre som under yngre vikingatid (1989:49f, 53ff, 

181ff). Hon redovisar att en av de totalt 82 av henne undersökta depåfyndplatserna 

saknar bebyggelseanknytning. Det är Sälle i Fröjels sn, en depåfyndplats 

från yngre vikingatiden (fynd 18, a.a:49). 

Det framgår dock av Östergrens katalog (1989:54, fig. 40; 1989:183, fig. 

171) att ytterligare ett antal depåer endast med stor svårighet går att knyta till 

boplatslämningar. Fynd 55 och 59 har inga övriga fynd förutom depån och har 

heller inga boplatsindikationer. Fynd 44, 48 och 58 saknar likaså övriga fynd, 

men har som boplatsindikation mörk myllig jord av varierande grad och i ett 

fall även större gråstenar på fyndplatsen. Fynd 45 har som fynd ett huvud till 

dräktnål i brons; på platsen finns även mörk myllig jord av varierande grad. 

Och slutligen fynd 71, som har en bronssmälta, samt som boplatsindikator 

mörk myllig jord av varierande grad och mindre koncentrationer av kol. 

Sammantaget bildar dessa nio fyndplatser en grupp om 11 % av det totala 

antalet depåfyndplatser i Östergrens undersökning. Fynd 45 har en datering till 

900-talets första hälft, fynd 48 har en datering till 1000-talets mitt; alla de 

övriga faller inom perioden 950-1000. Det rör sig alltså om depåfynd som 

huvudsakligen hör yngre vikingatid till och som Östergren menar har klara 

kopplingar till bebyggelse. Det är i de här fallen inte lika klart för en utomstående 

betraktare att det rör sig om bebyggelseanknutna fynd. Materialet förefaller 

här ha pressats en del. Östergren gör ett förbehåll när det gäller fynd 44, 

48, 58, och 59 att platserna inte har undersökts vid mer än ett tillfälle (a.a: 

181). Kanske är denna källkritiska anmärkning en del av förklaringen till att 

boplatsanknytningen saknas, men man kan också tänka sig andra möjligheter. 

Gotländska vikingatida silverskatter har de facto påträffats på andra platser 

i kulturlandskapet än boplatser. Detta var också den huvudkritik som 

opponenten Dan Carlsson framförde vid Östergrens disputation. Han ansåg 

att silverskatterna i många fall lika gärna kunde relatera till andra, idag sönderodIade, 

företeelser i kulturlandskapet och att det som Östergren uppfattar 

som boplatsindikationer skulle kunna vara sönderodIade gravar eller stensträngar. 

Dan Carlsson kunde i sin kritik stötta sig på de uppgifter som Mårten 

Stenberger anför i Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit (1947, 1958). I 

76 av de över 600 vikingatida guld- och silverskatterna känner Stenberger II9

120 


några närmare fyndomständigheter. Över hälften av dessa ger oss ingen särskild 

vägledning när det gäller kopplingen till andra företeelser i kulturlandskapet 

annat än att de är påträffade i anslutning till stenar eller stenhögar 

(58% av de totalt 76 kända, Stenberger 1958:18ff). Men de övriga 32 fyndplatserna 

är mer upplysande. 15 vikingatida depåfynd uppges vara gjorda i 

stensträngar, s.k. vastar. Fem eller möjligen sex depåer har påträffats i kämpgravar, 

d.v.s. äldre bebyggelse från romersk järnålder och folkvandringstid, 

medan tre depåer är funna i samtida vikingatida bebyggelse. Tre fynd är gjorda 

i äldre gravar och fem depåer uppges vara påträffade i myrmark (a.a:18ff). 

Nedläggandet av depåer i äldre gravar är en intressant handling. Tre eller 

eventuellt fyra av de kända gotländska depåerna har hittats i gravar från äldre 

perioder. En depå är nedlagd i en stensättning från förromersk järnålder på 

gravfältet Domarlunden i Lärbro sno Gravfältet har en datering från yngre 

bronsålder till ca 50 f. Kr. (se Gerdin 1974, 1979). Ifrån Valdarve i Eskelhems 

sn finns uppgifter om att en vikingatida silverdepå påträffades vid huvudändan 

till en skelettgrav i stenkista (Stenberger 1947:fynd 126). Mårten Stenberger 

anser uppgifterna vara trovärdiga och menar att graven bör ha en datering till 

romersk järnålder (1958:20f). Stenberger undersökte själv en stensättning från 

romersk järnålder i Skälhorns i Källunge sno Intill stensättningens kantkedja 

påträffades en vikingatida depå, med en datering till 900-talets senare hälft 

(a.a:fynd 313). Dessutom finns det från Sjonhems sn uppgifter om att en 900talsdepå 

hittades i en åker nära ett människoskelett (Stenberger 1947:fynd 

472). Den uppgiften är dock osäker. 

Majvor Östergren antyder i sin avhandling att depåernas placering i äldre 

gravar kan ha skett långt efter vikingatiden och att gravarna därmed skulle 

sakna relevans som depositionslokal (1989:63f). Några alternativa förklaringar 

berörs ej, varför författaren tycks mena att även de här depåerna ursprungligen 

skulle kunna ha varit boplatsanknutna. Om man istället antar att någon 

medvetet har deponerat ädelmetallen i en äldre grav, så måste man fråga sig av 

vilken orsak. Mårten Stenberger är av den uppfattningen att det är gravarnas 

helgd som gör att deponeraren här kan kännas sig trygg i förvissningen att 

ingen kommer att ta upp ädelmetallen (Stenberger 1958: 21). Mot denna tanke 

kan man invända att gravplundring inte var en okänd företeelse under vikingatid 

(se Brendalsmo & R0the 1992). Om man nu verkligen var ute för att 

gömma en depå, så låg den antagligen lika skyddad var som helst ute i kulturlandska 

pet. 

Antar vi istället att graven i sig är av betydelse för depositionen, att placeringen 

är avsiktlig, så är det av intresse att se från vilken tid gravarna härrör. 

De få exempel som Stenberger anför tillsammans med den grav Anna-Lena 

Gerdin undersökt faller inom perioden sen förromersk järnålder - romersk 

järnålder. Det är känt att gravar utnyttjades för att hävda en ägares koppling 

till en plats. På motsvarande sätt skulle ädelmetallen kunna utnyttjas för att 

understryka detta band. 

t 

i 

t 

f 

l 

I 

{


Deponeringen av ädelmetall i gravar från äldre perioder aktualiserar frågan 

om depåfynd också kan ha varit nedgrävda/nedlagda i boplatser som upphört 

att existera. Fynd 10,33 och 58 i Östergrens avhandling ger en antydan om en 

sådan möjlighet. Dessa fyndplatser har dateringar till romersk järnålder, folkvandringstid 

och ven deltid (600-tal), men saknar daterande föremål från 

vikingatid (se fig. 179, 1989:191). Mårten Stenberger uppger att depåer har 

tillvaratagits som nedlagts i eller omedelbart intill kämpgravshus. Han anför 

några exempel: Hummelbos i Burs sn, Häggvalls i Gerums sn, Gervalds i 

Hogräns sn, Västris i Tingstäde sn och Kännungs i Hellvi sn (1947:fynden 67, 

193, 302, 534, 288). 

Både när det gäller placering av silverdepåer i äldre gravar, vid äldre bebyggelse 

och möjligen också i stensträngar, så skulle silvret kunna ha bidragit till 

att understryka en plats betydelse (om folktrons uppfattning om rätta platser 

för olika sorters ritualer, se Tillhagen 1978:154). Om vi gör detta antagande så 

blir depositionslokalen ett mål och inte ett medel. 

Seden att deponera silver i 500-åriga husgrunder, att återanvända äldre 

bildstenar i vikingatida gravar liksom att begrava sina döda i 500-åriga stenkistgravar 

ser Mats Burström som uttryck för ett vikingatida intresse för det 

förflutna. Han uppfattar det som en reaktion på de radikala samhällsförändringar 

som då ägde rum. Det förflutna kunde användas för att ge historisk 

legitimitet åt samtida ideer och krav (Burström 1996:25). Jag har i en artikel 

fäst uppmärksamheten på vikingatida gravar i Mälardalen som överlagrar gravar 

från romersk järnålder och folkvandringstid. Det har jag tolkat som att 

människorna i vikingatid var angelägna om att återknyta banden med sedan 

länge döda anförvanter. Det var innehavet aven ärvd gård, oavsett storleken 

på gården, som gav människorna deras sociala position. Den rätten kallades 

odal. Under vikingatid tycks det vara viktigt att genom olika ritualer synliggöra 

detta på samma gång abstrakta och konkreta begrepp i gårdslandskapet, 

genom att visa sin samhörighet med de tidigare generationer som etablerat 

släktgården (jfr Zachrisson 1994). 

Går det att skönja en förändring över tid i hur Upplands och Gästriklands 

silverdepåer placerats? De få belägg för att silverdepåer kan kopplas till gravar 

gäller några av de äldsta fynden, medan silverdepå i hus eller vid gräns uppträder 

senare. De äldre depåerna skulle möjligen i högre utsträckning kunna ha 

placerats i anslutning till gravar och gravfält, medan de yngre depåerna istället 

relaterat till gårdsplatser och ägogränser. Detta resonemang får ses som mycket 

preliminärt - en skiss som sannolikt kan komma att revideras i framtiden. 

Venngarnsfyndet ger en antydan om att de riktigt stora depåerna kan ha en 

avvikande placering i landskapet sett i relation till de många mindre depåerna. 

I vissa fall ansluter en ägogräns dit en silverdepå kan knytas, till en naturlig 

gränsformation i landskapet, som våtmark eller vatten. Går det då att 

bestämma vad som är överordnat, gränsen eller våtmarken? Är det fel att se 

gränsen och våtmarken/stranden i ett antingen-eller-förhållande till varandra? 121

122 


Det finns depåfynd som enbart tycks vara förknippade med våtmark och 

strandzon utan att ansluta till någon historiskt känd gräns. Ska man uppfatta 

det som att inte bara gulddepåerna utan även silverdepåernas fyndplatser 

anknyter till den gamla traditionen att deponera föremål i våtmark och vatten? 

För att kunna gå vidare med dessa spörsmål fordras en fördjupning. En 

sådan tar rimligen avstamp i det källmaterial som givit mig min för-förståelse 

av betydelsefulla platser i de vikingatida och tidigmedeltida gårdslandskapen, 

nämligen de senvikingatida runstenarna. Liksom silverdepåerna, så tillhör runstenarna 

gården. Innan jag övergår till runstenarnas placeringar i de olika 

gårdslandskapen, så vill jag ägna nästa kapitel åt att försöka fånga den senvikingatida 

runstenen som generellt fenomen i Mälardalen.

VI. Bunden med runor och fästad i sten 

Om runstenar i allmänhet och de uppländska i 

synnerhet 

Allt sedan fornforskningens barndom har runstenarna varit föremål för vetenskapligt 

intresse. Ändå är runstenarna som fenomen svårförståeligt och runstensresandet 

har därför beskrivits som ett mode och framväxten aven professionell 

kår av runristare som en gåta (senast Åhlen 1997:18ff). Många forskare 

har utifrån olika infallsvinklar belyst olika delar av fenomenet (för en 

kortfattad forskningsöversikt, se Herschend 1994: 1 01), medan de stora synteserna 

trots allt är få (frånsett von Friesen 1913). En av dem som försökt att ta 

ett samlat grepp på företeelsen är Birgit Sawyer, som i olika sammanhang sökt 

ringa in de vikingatida runstenarna på ett vällovligt sätt. I många av hennes 

resonemang ställer man sig dock frågan om det hon noterat som en kulturell/social 

skillnad i själva verket inte är en tidsmässig sådan. Hon har liksom 

många andra, varit medveten om att runstenar rests under olika perioder i 

olika delar av Skandinavien, men i sina analyser har hon valt att bortse ifrån 

detta och behandla dem som samtidiga (t. ex. Sawyer, B. 1988). Men tidsdimensionen 

i runstensresandet går inte att bortse ifrån om man vill förstå runstenarna 

som fenomen. De språkvetenskapliga avhandlingar som framlagts på 

senare år visar att de språkliga mönstren inte verkar vara det tidsmässiga rättesnöre 

som många efterfrågat (Williams 1990; Lagman 1990). Därför tror 

jag, precis som Mats G. Larsson, att runstensforskningen nu är på väg att ta 

ett stort steg framåt tack vare Anne-Sofie Gräslunds och Frands Herschends 

arbeten som med ornamentiken som utgångspunkt söker skikta Mälardalens 

runstenar kronologiskt (jfr Larsson 1996:144). Olika delproblem har vidareutvecklats 

av de studenter som skrivit sina uppsatser inom ramen för 

Gräslunds och Herschends projekt (särskilt värdefulla uppfattar jag Lager 

1995 och Thrainsson 1994 vara). 

Stil datering och kronologi 

De oornerade stenarna där runbandet har rak avslutning (RAK) anses allmänt 

bland olika forskare vara de äldsta av de senvikingatida runristningarna. 

Denna grupp inleder det kronologiska förlopp som Gräslund, Herschend mJl. 

har skisserat och uppträder i Mälardalen under sent 900-tal. Denna på många 

sätt intressantaste gruppen runristningar väntar ännu på sin specialstudie. Det 

är de långt talrikare runristningarna med djurornamentik som utgör basen för 

den mälardalska kronologin (Gräslund 1991a, 1992, 1994; Herschend 1994; 

Lindblad & Wirten 1992). Anne-Sofie Gräslund har genom studier av rundju- 123

124 


ret och främst dess huvud skapat en relativ kronologi och givit förslag till en 

absolut kronologi. De fem olika faserna har hon döpt efter det profilsedda 

rundjurets huvud (Pr, profil 1-5), som är det främsta kriteriet för att placera in 

runristningen i de olika grupperna. 

De oornerade stenarna förmodas tillhöra årtiondena kring år 1000, men 

eftersom de saknar djurornamentik går de därför inte att datera via stilen och 

är således svårare än de efterföljande grupperna att tidsfästa. Dessa stenar går 

i vissa fall att ringa in via genealogier på runstenar. Exempelvis har Ulv i 

Borresta rest en oornerad sten över sin farbroder Onäm (signerad, U336), den 

Ulv som även rest sten av Prl-typ över sin frände Ulv i Skålhamra, Onäms 

svärson (U161 är signerad av Ulv och U160 är attribuerad till honom) och med 

största säkerhet även ristat sten av Prl-typ över Onäm och hans andra svärson 

Assur. Ulv själv får slutligen två runstenar av typen Pd resta över sig av sina 

söner (U343 och U344). Om Ulv vet vi dessutom att han tre gånger tog gäld i 

England mellan åren 991 och 1018. Det är rimligt att förmoda att Ulv kan ha 

ristat den oornerade stenen någon gång under den tidsperiod som Gräslund 

föreslår (ungefär 990-1010). 

De ristningar, som följer på den oornerade gruppen benämns Prl, där det 

tidigare rakt avslutade runbandet försetts med huvud och käft och blivit till ett 

orm- eller drakliknande djur. Detta djur är vanligen bundet med s.k. iriskt koppel 

(Prl-3). När djuret blir än mer draklikt och förses med diminutiva ben hålls 

det på plats inte genom koppel utan genom att vara omgivet och inslingrat av 

mindre ormar, alternativt att huvudändan korsar över svansen, d.v.s. djuret 

biter i sig självt (Pr4-S). I de senare grupperna förekommer även ett fyrfota 

hundliknande djur, som vanligen även det är bundet med hjälp av iriska koppel 

eller mindre ormar. Jämsides med de tidiga grupperna Prl-2 förekommer 

runristningar där rundjuret ses ovaninfrån, i fågelperspektiv (Fp). Parallellt 

med denna äldsta fas finns en grupp runristningar, de s.k. korsbandsstenarna, 

som tycks vara samtida med RAK, Fp och Prl-2 (Lindblad & Wirten 1992). 

Portalstenarna tycks vara en övergångsform mellan de oornerade och korsbandsstenarna 

(jfr Christiansson 1959:92). 

Gräslund menar, med reservationer, att de zoomorfa runristningarna genom 

grupp Pr1 sannolikt har sin början i 1000-talets första fjärdedel och att denna 

grupp delvis är samtida med Pr2. Under samma tid förekommer alltså även 

korsbands- och portalstenar. Dateringsunderlaget för dessa äldre runristningar 

är svagt medger Gräslund. Rent stilistiskt har dock Pr2 kontakt med Pd, samtidigt 

som Pr2 förekommer tillsammans med ormhuvuden i fågelperspektiv, 

Fp. Pd antas på säkrare grunder ha sin början vid 1000-talets mitt och ca en 

generation framåt, Pr4 från ca 1060170 och till ca 1100 och slutligen grupp 

PrS ca 1100-1130 (Gräslund 1992:197f). 

! , 

I

BUNDEN MED RUNOR OCH FÄSTAD I STEN 

Fig 43. Typiska exempel på runstenar ur de olika stilgrupperna 

RAK = Sö131, Lundby; Fp = U876, 

Focksta; Prl = U328, Lundby; Pr2 = U812, Hjälsta; 

Pr3 = U93, Uppsala; Pr4 = U939, Uppsala; PrS = 

USS9, Malsta (teckningar i Thorallur Thrdinsson, se 

Thrdinsson 1994:40((). 

12 5

I 

t 


Många av de tidiga kristna mötte sannolikt den nya tron på resor i utlandet 

(Jansson 1977:114). Men jag menar att de uttrycksfulla bönerna på de äldsta 

oornerade stenarna som restes och ristades av anförvanter är just så utförliga 

därför att de ristats av människor som var aktiva kristna, som regelbundet 

deltog i kristna kulthandlingar. Denna kristna gemenskap fanns i staden 

Sigtuna. Varför jag anser att så varit fallet ska jag försöka utveckla nedan. 

Kerstin (Kyhlberg) Engvall (Kyhlberg, K. 1983) och senare Ola Kyhlberg 

(manus 1989) har gjort en typologisk seriation av Upplands vikingatida runristningar. 

De får som resultat fram en serie typer och en serie additativa element 

i en relativ tidsföljd. Själva seriationen har inte testats tillräckligt mot 

källmaterialet - runstenarna - eller kontrollerats mot tidigare forskning. 

Därför uppfattar de bägge två det som om de oornerade stenarna med öppna 

textbandsändar, som i likhet med Gräslunds och Herschends studie bildar en 

distinkt kronologisk grupp, skulle vara de yngsta runristningarna i Uppland. 

Istället måste man vända på den relativa serien så att den typ som de uppfattar 

vara äldst i själva verket är den yngsta. Ola Kyhlberg har även skisserat ett 

rumsligt innovationsförlopp för Attundaland. Innovationen har, enligt 

Kyhlberg, sin början i Färentuna och sin slutpunkt i Sigtuna. Eftersom det 

rumsliga förloppet, liksom den relativa serien, är den tidsmässigt omvända, så 

är Sigtuna alltså början och inte slutet i Ola Kyhlbergs innovationsförlopp. 

Och detta är ett mycket viktigt konstaterande. Sigtunaområdet är alltså ett 

tidigt centrum för de oornerade runstenarna med öppna textbandsändar; den 

grupp runstenar som man från både runologiskt och arkeologiskt håll uppfattar 

som den äldsta gruppen. Om Sigtuna också är en början för hela gruppen 

raka och oornerade runristningar i Mälardalen återstår att se, men jag menar 

att det finns goda skäl att anta det. 

Rent schematiskt skulle man lätt kunna uppfatta det som att seden att resa 

vikingatida minnesstenar med ett kristet budskap spritt sig som ringar på vattnet 

ifrån Sigtuna. Men då tar man inte tillräcklig hänsyn till den sociala och 

kulturella miljö där denna konvention skapades, en miljö som synliggjorts 

genom de senaste arkeologiska undersökningarna. Mitt antagande är att 

bakom de äldre, främst oornerade runstenarna i Mälardalen, döljer sig de 

människor som av kungen tilldelades tomt i staden Sigtuna. Dessa människor 

var inte antingen stadsbor eller lands bor, utan de var både stadsbor och landsbor. 

Genom utgrävningarna på slutet av 1980-talet har bilden av det äldsta 

Sigtuna klarnat. Det är inte en ort som långsamt vuxit sig stor, utan en plats 

som från första början var en verklig "stad" med en tät bebyggelse. Omkring 

980 skapades denna struktur med sina fasta tomter liggande på rad efter 

varandra, det visar de dendrokronologiska dateringarna av trärester i de 

ursprungliga tomtdikena. Sten Tesch menar att endast kungamakten vid denna 

tid var mäktig en sådan uppgift. Han anser att vi kan skönja kung Erik 

Segersälls hand bak stadens tillblivelse (Tesch 1990:28). 

127

BUNDEN MED RUNOR OCH FÄSTAD l STEN 

ning att spridningsbilden är en följd av att en kringresande missionär har rest 

från storman till storman, verkar mindre sannolik även av andra skäl. I runstensresandets 

äldsta skede i Mälardalen, under sent 900-tal, bör vi kanske inte 

tänka oss att missionärerna reste ut till enskilda stormän. Kyrkans män reste 

istället precis som de gjorde på Ansgars tid till Staden och i åtnjutande av kungens 

skydd verkade de där (Hallencreutz 1984:369ff). Och staden vid denna tid 

är just Sigtuna. 

Därmed får vi också en rimlig förklaring till hur det kan komma sig att 

kors formerna på runristningarna pekar i en riktning medan böneformuleringarna 

pekar i annan riktning när det gäller olika kristna influenser. Korsen på 

de mälardalska runristningarna är, som Linn Lager har kunnat visa, en företeelse 

som löper parallellt med frekvensen runstenar under hela runstensresarperioden 

- de stiger och faller i takt med runstensantalet. Korsformerna har sina 

närmaste paralleller i engelska stenkors och korsen på engelska mynt (Lager 

1995:67ff). Runstensbönerna, som exempelvis åkallan av Guds moder, anses 

kunna tyda på influenser från främst bysantinskt håll (Hallencreutz 1982, 

1993:32f; Söderqvist 1993:39ff; teologerna Beskow 1994 och Hellström 

1996:88ff har däremot närmast förnekat att det skulle röra sig om ett bysantinskt 

inflytande). Jag menar att vi bör tänka oss runstens bönerna som filtrerade 

ekon från de mässor som hölls i Sigtuna under sent 900-tal och tidigt 

1000-tal. Sigtuna var också en annorlunda miljö där det bysantinska mötte det 

engelska - en veritabel smältdegel för olika kristna influenser (jfr Roslund 

1990). 

Forskningen har förutsatt att den blandning som de enskilda runstenarna 

uppvisar är en frukt av att folk färdats i olika länder och inspirerats av många 

olika kulturer. Det har förvisso många av runstensresarna gjort. Men dessa färder 

har kommit att överskugga ett fundamentalt faktum, nämligen att runstenen 

ytterst är att uppfatta som ett kristet monument. Kristendomen som religion 

skiljer sig från den hedniska på ett mycket avgörande sätt, det är en religion 

som kräver ett utbildat prästerskap och egna kultbyggnader - det är en 

lära (jfr Steinsland 1992: 151). För att vara kristen, så räcker det inte med att 

ha mött Kristus i Miklagård eller i England. För människor som nyss lämnat 

de forna sederna, d. v.s. hedendomen, var kulten och inte tron det helt överskuggande 

(jfr Hellström 1996:202ff). Det var deltagandet i kristna kulthandlingar 

som gjorde att man var och uppfattade sig själv som kristen. Denna 

kristna miljö som fordrade lärda män och speciella byggnader fanns inte möjlighet 

att skapa på de enskilda gårdarna i Mälardalen under sent 900-tal. Som 

jag uppfattar det är det precis denna miljö som kungen skapar i staden Sigtuna. 

Varför föregår ordet bilden? 

Om vi ser hur Mälardalens runristningar fördelar sig över tid, så kan vi notera 

att det som gör området så speciellt inte är antalet äldre vikingatida run- 129


innebära att man som missionär använde sig av välkända metaforer för att 

beskriva företeelser i den kristna världen. Genom liknelser, religiösa bilder, 

talade de som missionerade med dem de ville omvända. Och sättet att tala var 

att skapa en brygga, en gemensam referensram. 

Från ordkonst till bildkonst 

Något som utmärker och särskiljer de nordiska samhällena i vikingatid (och 

sannolikt tidigare) är kenningarna i skaldekonsten och djurornamentiken i 

bildkonsten (Hallberg 1982; jfr Karlsson 1983 om djurornamentikens betydelse 

och särart). Peter Hallberg har vid ett symposium om vikingatidens stilforskning 

fäst uppmärksamheten på de paralleller som finns mellan vikingatidens 

ord- och bildkonst. Han tar sin utgångspunkt i den norske litteraturvetaren, 

experten på metrik och skaldediktning Hallvard Lies tankar. Lie ansåg att 

vikingatidens flät- och bandornamentik hade sina motsvarigheter i det hårt 

knutna flätverk som främst drottkvcett-diktningen gav uttryck för (1952). Både 

Hallberg och Lie ser bild- och ordkonsten som försök att binda tillvarons farliga 

makter (Lie 1952:36ff). Den äldsta skaldediktningen har mytologiska 

motiv; även i poesins värld fanns Midgårdsormen som i "någon kenning stack 

fram sitt huvud i ett fasansfullt ögonkast". Men drottkvxttstrofen snärjer 

ormen - "fjättrad i skaldens ordkonst" (Hallberg 1982). 

Många är de som diskuterat vikingatidens ornamentik, de olika stilar som 

florerat och sökt gruppera ting efter detta, men få har gett sig i kast med att 

försöka tolka ikonografin (jfr dock Andren 1991 a:23ff, 1993; Varenius 

1992:79 angående visualiserade kenningar på gotländska bildstenar; Trotzig 

1996 om ikonografin hos en grupp vikingatida spännen). Detta trots att det 

metaforiska tänkandet varit fundamentalt för de nordiska samhällena under 

järnåldern (Johansen 1997:49ff, särskilt 61ff och där anförd litteratur). Om vi 

vill försöka närma oss djurornamentikens innehåll så bör vi som Lie och 

Hallberg skisserat och som Birgitta Johansen uppmanat till, pröva att uppfatta 

den vikingatida ornamentiken som om den vore ett bildspråk, en kenning. 

Kenningarna, som kännetecknade den norröna poesin, kommer av verbet 

kenna och innebär att man "känner" eller kallar X vid Y:s namn. Kenningen 

är också sådan till sin konstruktion att delen representerar helheten (Lie 1952, 

1963; Amory 1993). Hos skalderna bildar kenningarna för den oinvigde stundtals 

ogenomträngliga gåtor, medan enklare tvåledade kenningar är lättare att 

tyda. Med kenningen som ett tankens redskap ska jag närma mig runristningen 

bestående av runor och ornamentik och försöka ge den innehåll. 

En mycket viktig utgångspunkt i resonemanget om de mälardalska runstenarnas 

innebörd bildar Thorhallur Thrainssons studie om Urnesstilens ikonografi. 

Han har, som nämnts, övertygande kunnat visa med utgångspunkt i den 

upprättade runstenskronologin att de äldsta inskrifterna (de raka, oornerade) 

också är de som har de mest komplexa texterna. Ornamentiken däremot upp- 135


visar en motsatt tendens. Den blir allt mer komplicerad ju längre tiden går - 

detta visar relationen mellan enklare slingor och ständigt överkorsande slingor. 

Det här är en mycket väsentlig iakttagelse för den visar - i och för sig föga 

förvånande - att det finns ett samband mellan ord och bild. I takt med att djurornamentiken 

blir alltmer komplex, så blir texterna enklare och mer formelartade 

och vice versa (Thrainsson 1994:46ff och fig. 41). Vi kan anta att det 

som uttrycks i de äldre runstenstexterna kan ha sin motsvarighet i vad ornamentiken 

på de yngre stenarna förmedlar. 

Ormen och livsträdet 

Den raka och oornerade stilen består av ett runband, ibland lagt i en eller ett 

par bågar. För att öka läsbarheten förses runbandet snart med ett ormhuvud. 

Det är funktionellt - det underlättar för läsaren eftersom man då lätt kan finna 

början av texten (Herschend 1994:8). Men vi bör kunna räkna med att det i 

runornas stavar och runbandet låg en dubbeltydighet (såsom i en kenning) som 

anspelade på ormen/draken. Denna dubbeltydighet, att ormen kunde uppfattas 

som staven, hade djupa rötter i den nordiska världsuppfattningen 

(Johansen 1997:79). Det är därför ingen tillfällighet att det är just ormen/draken 

som uppträder som bärare av runorna. 

Runbandet kunde även ge associationer till just band eller rem. Och rem - 

thvengr - är en av de kenningar som Brage Boddason ger för drakormen framför 

andra i den nordiska mytologin, Midgårdsormen (Lie 1952:42). Den går 

även under beteckningen jörmungandr med betydelsen storstaven, den väldiga 

staven (Völvans spådom 50, Den poetiska Eddan [1972]:335). Denna storstav 

som avgränsar världen har sin motsvarighet i de världsstöttor som uppträder i 

många religioner. Men drakormen är i sig dubbeltydig. Midgårdsormens eskatologiska 

motsvarighet heter Nidhögg, den drake som gnager på världsträdets 

rötter. Denna drakorm associerades i den nordiska världsbilden med död och 

förintelse. Efter Ragnarök sägs Nidhögg komma farande in i den nya världen 

och hans kropp bär på människolik (Clunies Ross 1994:64; se Völvans spådom 

66, Den poetiska Eddan [1972]:51). Att drakormen på runstenen inom 

sig bär den dödes namn är alltså följdriktigt. 

Ormen eller draken utgör oftast ramen på runristningarna, inuti finns korset 

- alternativt att korset kröner ormen/draken. På en del ristningar tycks korset 

ha drag av ett träd och vara försett med palmetter (korsegenskaper c:6 och 

d:9, Lager 1995). 

Om vi stannar upp inför detta, så kan det tyckas som om runstensornamentiken 

vore sammansatt av två halvor, en med foten kvar i hedendomen och 

den andra med foten in i kristendomen (se exempelvis Fuglesang 1986). Detta 

har blivit en runstensforskningens hämsko. För det är en synvilla, det är en 

frukt av att vi tolkar bilden som ett ornament, en utsmyckning. Tidigare har 

man sett användandet av stilar, som exempelvis djurornamentiken, som en tra- 

136 dition utan egentligt innehåll. Numer uppfattas stil som ett aktivt kommuni-


Fig 54. Det grönskande 

korset som det uttrycks på 

Granbyhällen (efter 

Peringskiölds teckning, se 

U337 ). 

kationsmedel (för en kortfattad översikt se Hedeager 1996:224ff; The Use of 

Style in Archaeology 1990). Först när bilden uppfattas som ett bildspråk, så 

kan den bli meningsfull. 

Lennart Karlsson har övertygande visat att runstenarnas banddjur är entydigt 

och särpräglat skandinaviska. Dessa banddjur är barn av sina inhemska 

föregångare (1983:80). Detta har vi uppfattat som att djurornamentiken i sig 

borde vara bärare av ett hedniskt budskap. Forskningen har uppehållit sig 

kring de korsprydda runstenarna och runstenar med kristna böner och sett 

dessa som rent kristna, medan man har förhållit sig något avvaktande till hur 

de som saknade tydliga kristna budskap borde uppfattas. Liksom Hans 

Christiansson så anser jag att vi förbigått kraften i det kristna budskap som 

runstenarna förmedlar (1995). Djurornamentiken är ett bildspråk, ett antal 

kenningar som går att leta sig fram till. 

Den stora drakorm som uppträder kan uppfattas som Midgårdsormen 

(Thrainsson 1994:57). I runristningarna är den bunden av mindre ormar alternativt 

av iriska koppel. Detta mytologiska väsen är en påminnelse om det sammanbrott 

som ska komma, den är en Ragnarökskenning. Vad har då Ragnarök 

att skaffa i det kristna budskapet på stenen? För den som inte känner 

Domedagen blir Ragnarök sättet att gestalta domedagen, då den segrande 

Kristus skall återkomma och uppväcka de döda. Såsom kenningen kännetecknas 

av att den inom sig bär på fröet till sin egen motsats, så ligger i 

Ragnaröks/Domedagsmetaforen också förhoppningen om det därpå kommande 

paradiset. 

Den nordiska mytologin ger uttryck för en kosmologi som på samma gång 

inrymmer en vertikal och en horisontell världsbild (se Clunies Ross 1994:63ff; 

Hastrup 1992). I den vertikala bilden ringlar draken Nidhögg nederst vid trädet 

Lärads rötter. I trädets topp sitter örnen och i dess mitt finns hjortar och 

ormar (beskriven i Grimnesmål 31-35, Den poetiska Eddan [1972]:86ff). Vid 137

GÅRD, GRÄNS, G RAVFÄLT 

--------------------------- ------------ 

Fig 55. Livsträdet omskrivs som de bägge bundna drakarmarna vid palmetten. 

Silverskålen har hittats vid Lilla Valla i Rute sn på Gotland. Den ingår i en silverskatt 

som nedlagts ca 1050 (Blomkvist 1972:23). Foto ATA. 

världsträdets rötter finns de döda, i dess mitt människorna och i himlen lever 

gudarna (Clunies Ross 1994:252). Midgårdsormen fungerar som världens 

yttersta gräns i den horisontella världsbilden vid vars mitt världsträdet, asken 

y ggdrasil, reser sig. Liksom Midgårdsormen har sin parallell i Nidhögg, så har 

asken Y ggdrasil sin parallell i trädet Lärad (jfr Clunies Ross 1994:63ff; för 

världsbilden se Johansen 1997; Hastrup 1985:149). 

På de tidiga runstenarna (Prl-3) kröns det koppel som binder drakormen 

av ett kors (se fig.57). Ibland är korset utbytt mot en palmett. Denna palmett 

är ett återkommande inslag i Urnesstilen, både i runristningar och exempelvis 

på metallföremål som silverskålen från Lilla Valla i Rute sn, Gotland. Lennart 

Karlsson uppger att i den samtida kontinentala konsten så kan enklare bladkonstellationer 

och rankor uppfattas som "emblematiska livsträd" (Karlsson 

1983:66). I den kristna konsten kom livsträdet tidigt att anta karaktären aven 

symbol - en enda palmett vars fot flankerades av ett djurpar (a.a: 78, fig. 113). 

När det gäller runstenarnas livsträd uppfattar Karlsson det som att dessa har 

ett levande symbol innehåll (1983:66), medan han anser det vara mer svårbedömt 

vad gäller andra grupper av föremål, som exempelvis vindflöjlarna. Att 

Lilla Vallaskålens schematiserade palmett verkligen ska uppfattas som ett livsträd 

visar Karlsson genom jämförelser med gotländska dosformiga spännen 

där palmetten ersätts med ett kors (se fig. 56). 

Livsträdet uttrycks alltså, på Lilla Vallaskålen, på ett i den kristna världen 

etablerat sätt genom ett antitetiskt djurpar - de två kopplade drakormarna - vid 

palmetten. Den ensamma bundna drakormen bör däremot uppfattas som om 

138 det kristna symbolspråket anpassats till en nordisk miljö. I båda dessa fall bör

BUNDEN MED RUNOR OCH FÄSTAD [ STEN 

Fig 56. Palmetten ersatt med kors på gotländska dosformiga spännen. 

Den vänstra är från Ganthems sn, den högra är av okänt ursprung 

(efter Karlsson 1983:79). Foto ATA. 

Fig 57. Runstenen vid 

Angarns kyrka (U201). 

Den tillhör Gräslunds 

grupp Pr 1 och visar en 

drakorm bunden med ett 

iriskt koppel, som kröns av 

ett kors. Foto ATA. 

syftet ha varit att framställa ett kristet livsträd. I det ena fallet har bildspråket 

hämtats ur rent kristna förebilder, i det andra fallet har världsträdet i den nordiska 

mytologin fungerat som kenning för det kristna världsträdet. 

Den äldre gruppen runristningar (Prl-3) tycks ta sin utgångspunkt i bildmässiga 

samtal kring det kristna livsträdet. Liknelsen om korset som träd var 

ett favorittema i kristen förkunnelse och konst i äldre tid (Borgehammar 

1993:344f). Livsträdet kunde också avbildas som en grönskande korsstam, 

eftersom det kors som Kristus korsfästes vid enligt legenden ansågs vara identiskt 

med Livets träd (Dahlby 1977:134f). Det kristna korset är ett segertecken 

och korset som livsträd symboliserar uppståndelse och evigt liv. 139

Fig 58. Drakarmarna, palmetterna 

och de iriska 

kopplen på en typisk PrJristning 

(efter Peringskiölds 

teckning, se U331). 


Bildspråket med livsträdet tydliggörs om vi går till ett arkeologiskt nyckelfynd. 

På Thingvellir - platsen där alltinget möttes på Island - har man funnit en 

så kallad taukräkla, en biskopsstav som kröns av två drakormar kopplade med 

ett iriskt koppel (Thd.insson 1994:10). Taustav (eller taukors) kallas en sådan 

biskopskräkla efter sin likhet med den grekiska bokstaven T, tau (Eldjarn 

1970). T-kors är ett kors där tvärarmen sitter överst på korsstammen. Detta 

kors ansågs ha demonavvärjande innebörd och var sedan gammalt ett tecken 

för liv och odödlighet. Sannolikt hade det tecken som nämns på olika ställen i 

Gamla testamentet Hesekiel 9:4, Uppbenbarelseboken 7:2f denna form (att 

göra korstecknet översätts signa thau, Dahlby 1977:47). 

Staven har hittats under vad som sannolikt varit ett brädgolv till ett hus 

som stått på själva Thingvellirgårdens marker, norr om mötesplatsen för 

Alltinget. Trädslaget (röd kornell) som staven är tillverkad av växer inte på ön, 

så staven bör ha förts dit. Biskopsstaven kan ha tillhört biskopen på Island 

själv - Isleifr. Men den kan även ha tillhört någon av de missions biskopar eller 

vagabonderande biskopar av förmodat östkyrkligt ursprung som biskop Isleifr 

med ärkebiskop Adalbert i Hamburg-Bremens bistånd lyckades fördriva ut ur 

landet (Eldjarn 1970:79; se även Sawyer, P. 1985:177). 

Biskopsstavens krön är tillverkat i brons och inte som på så många andra 

kräklor i elfenben eller valrosstand. Staven har inga direkta paralleller bland 

gruppen biskopsstavar. Besläktade kräklor av trä har hittats vid utgrävningar i 

Dublin och dateras till 950-1000 eller 1000-talet (Viking og Hvide Krist 

1992:314, samt iII. s.155). Men staven har, som Eldjarn också noterar, sina 

direkta motsvarigheter i mellansvenska runristningar. Särskilt tydliga är parallellerna 

med Gräslunds grupp Pr3. 

I40 Biskopsstaven var biskopens främsta värdighetstecken och symbol för det

BUNDEN MED RUNOR OCH FASTAD l STEN 

Fig 59. Taustaven från 

Thingvellir (Eldjarn 

1970:67). 

herde uppdrag som en biskop skulle uppfylla. Staven eller kräklan kunde vara 

krönt aven orm eller drake; i det fall det var fråga om en taustav, uppträdde 

drakormarna i par. Vid 1100-talet blev krumstaven allenarådande inom den 

romersk-katolska kyrkan, medan taustaven med två mot varandra vända 

ormar behölls av den östliga kyrkan. Taustaven har möjligen stått något lägre 

i rang i förhållande till krumstaven (Eldjarn 1970:78; Nationalencyklopedin 

1993:493). På kontinentalt område tycks man ha utvecklat liknelsen med biskopen 

som den besegrade drakormens baneman (jfr Johansen 1997:105 med 

referens till Le Goff 1980:175). Fran


De tidiga runstensresarna har sökt inspiration och kraft ur den kult de var 

delaktiga i och de ting och tecken som mässan var sammansatt av. Ett av dessa 

ting bör ha varit biskopsstaven, som redan av hävd var ett andligt och värdsligt 

myndighetstecken i Norden. Jag uppfattar alltså den äldre gruppen runristningar 

(RAK, KB, Profil 1-3) som en bildens kontemplation kring livsträdet. 

Den typ av taustav som hittats på Island är bärare av ett bildspråk som bör 

ha varit fullt tydligt för de kristna i Mälardalen. Den staven måste uppfattas 

som ett livsträd. Bildspråket med korset som är livsträdet har ytterst syftat till 

att påminna om den uppståndne Kristus och därigenom klä den förväntan i 

bild som var och en hade på den egna uppståndelsen. Den döde skrevs med 

runor in i ormen/ormarna som fanns vid livsträdet, som var sinnebilden för 

korset och därigenom den uppståndne och segrande Kristus. 

De ständiga upprepningarna av korset/livsträdet på runristningarna skulle 

kunna innebära att själva runstenen var en del av denna metafor. Harry Ståhl 

har antytt att ortnamnet Stav i vissa fall skulle kunna syfta på runstenar 

(1972:80). En av dessa platser är Stav i Roslags-Kulla sn i Uppland. Den hyser 

en stor runsten som blivit huggen i två omgångar. Den första runristningen har 

kanske inte tillräckligt tydligt förmedlat livsträdssymboliken och därför kan 

man ha huggit bort en del av ristningen för att "gjuta in mer" livsträd i bilden 

(U177). Ordet stav utgör ett intressant och komplicerat problem, senast har 

Stefan Brink i korthet berört det (1996:37). 

I den utvecklade Urnestilen som möter oss på de sena runristningarna, 

grupperna Pr4-5, förekommer inte längre iriska koppel. Drakormen hålls på 

plats genom att vara inslingrad i mindre ormar och genom att drakormens 

huvud korsar den egna svansändan (Gräslund 1994:122). I Gräslunds sista 

period Pr5, har den kraftfulla drakormen passiviserats helt. Här finns alltså 

inte längre vare sig palmett eller iriska koppel, det är inte längre livsträdet som 

är den aktuella metaforen. Det skulle kunna vara en kenning för det eviga livet. 

Ormen, som ömsar skinn och föds på nytt, kan i den kristna symboliken vara 

en uppståndelsemetafor. Den orm som biter sig själv i svansen och med sin 

kropp därmed formar en cirkel, är en kristen symbol för evigt liv (jfr Dahlby 

1977:29ff). 

Det bundna 

Mycket stor vikt tycks ha lagts vid bindandet i ornamentiken. Det orm- eller 

drakliknande väsen som finns på ristningarna framställs som fjättrat, antingen 

bundna med iriska koppel (i Prl-2) eller genom att hålla fast sig själv, alternativt 

hållas fast av mindre ormar (Pr3-5). Peter Paulsen menar att vi bör uppfatta 

ornamentiken kring portaler, runstenar och liknande som att man velat 

skydda sig mot demonerna med hjälp av ett bindandets magi (1967:51). Det är 

förvisso riktigt att människornas värld skulle skyddas och kaos kontrolleras. 

Men detta är fortfarande bara en beskrivning, hur ska man förstå det bundna? 

142 Den fjättrade drakorm som uppträder på runstenarna skulle kunna repre-

GÄRD , GRÄNS , GRAVFÄLT 

Fig 61. Korset och kopplet är framträdande på den s.k. frisergillestenen från Sigtuna. 

Runristningen är till minne av A/bod: "Frisernas gillebröder läto rista dessa runor 

efter Albod, Slodes bolagsman. Den helge Krist hjälpe hans ande. Torbjörn ristade" 

(U391). Den är ett exempel på en korsbandssten (KB). Foto ATA. 

symbol för uppståndelsen. Detta koppel brukas även på den grupp runstenar 

som kallas korsbandsstenar (Lindblad & Wirten 1992). Ristningarna saknar 

helt djurornamentik. Istället utmärks de av att runbandet övergår i ett kors. 

Trots detta så har över hälften av dem ändå koppel (a.a:57ff). 

Korsbandsstenarna visar kopplets kraft som symbol. Det bör tolkas som att 

den döde som var inskriven i runbandet skulle komma att förlossas, då korset, 

d.v.s. Kristus, själv gjorde det. På U391 syns kopplet som är förenat med korset. 

Denna ristning och ytterligare en i Sigtuna tillhör de berömda frisergillestenarna. 

Enligt min mening är det ingen tillfällighet att stenarna saknar djurornamentik, 

eftersom denna var förknippat med nordisk identitet och mentalitet. 

Signe Horn Fuglesang har i en artikel 1981 väckt frågan varför den korsfäste 

Kristus ofta framställs som bunden vid korset (1981:73ff). Teologerna 

har inte kunnat ge frågan något svar och Horn Fuglesang menar att den fortsatt 

är en gåta (1996: 19). Den bundna korsfästelsen är ett nordiskt särdrag, 

som tidigt uppmärksammats och som inte förekommer på annat håll (Salin 

1893:277ff; om bunden korsfästelse se även Holmqvist 1963:41, not 6). Min 

uppfattning är att det även här rör sig om magiska bindslen som de tidiga 

144 Kristusframställningarna vill åskådliggöra. Att man framställde Kristus på


detta sätt är ett uttryck för en nordisk 

mentalitet. Att predika om den segerrike 

Kristus som av sina fiender fastnaglats 

vid ett kors, det väcker inga eller 

få referenser hos nordbor. Om man däremot 

visar Kristus fjättrad vid korset, så 

inser alla att han är slagen i osynliga 

bojor och det är omöjligt för honom att 

ta sig därifrån (jfr Merseburggaldrarna; 

se kapitel III). Denna bild av den fjättrade 

Kristus bär liksom kenningen inom 

sig sin egen motsats - för den bundne 

kommer att bli den icke-fjättrade, den 

från korset löste, den uppståndne och 

igenkommande. 

Min tolkning av innebörden av runstenarnas 

bildspråk är i linje med den 

som Gunnar Danbolt har framfört för 

Gosforth-korset. Han ser det som en 

medveten missionsstrategi, där den 

insulära kyrkan på ett fruktbart sätt 

tycks ha använt den norröna mytologin 

som referens i sina samtal om den nya 

tron (1989:255f). 

Fig 62 På hängekrucifixet från 

Lilla Klintegårda i Väskinde sn på 

Gotland ses Kristus bunden vid 

korset (efter Salin 1893:fig. 7) . 

Teologen Anders Bugge har redan 1953 uppfattat de norska stavkyrkornas 

ornamentik, precis på det sätt som Hallvard Lie skisserat ovan, som bildmässiga 

kenningar. Bugge kallar bildspråket som möter oss på stavkyrkornas portaler 

för dekorativt skaldskaparmai (1953:36). I den berömda äldsta portalen 

från stavkyrkan i Urnes i Sogn i västra Norge finns det fyrfota djur med huggtänder 

och svans i kamp med ormar (se Anker 1997:226). Det vi ser anser 

Bugge vara en kenning för Frälsaren i hans segerrika strid mot ondskan: lejonet 

av Juda (1953:37). På motsvarande sätt är de bilder ur Sigurdssagan som 

möter oss på många stavkyrkoportaler andra omskrivningar för Kristi kamp 

mot ondskan, menar Bugge. De bildmässiga kenningarna tar där sin utgångspunkt 

i Sigurd som dräper draken (a.a:41). Det tycks alltså som om den verksamma 

metaforen på den berömda portalen från Urnes äldsta stavkyrka (nuvarande 

nordportalen) vore densamma som då Harald Gormsson lät rista sin 

runsten i Jelling. Haraids sten visar ett kristet budskap som kretsar kring den 

korsfäste segerrike (den ena sidan) - han som är lejonet av Juda (den andra 

sidan) (Christie 1964:sp.388; Hyenstrand 1996:162; jfr även Fuglesang 

1986:189). Det är ungefär 100 år som skiljer bilderna åt. Den bildmässiga kenningen 

är densamma, men de kulturella konventionerna gör att lejonet får 

olika utformning. 145

G ARD, GRÄNS, GRAVFÄLT 

Fig 63. Nordportalen på Urnes stavkyrka i Sogn, Norge. Analysteckningen av ornamentiken 

visar det fyrfota djuret - lejonet - i strid med ormar och drakormar (efter 

Anker 1997:226). 

Detta innebär alltså att det inte finns någon motsättning i runstenarnas 

varierade ornamentik. I vissa fall tar den sin utgångspunkt i det kristna livsträdet, 

som kunde omskrivs som det sedan gammalt kända världsträdet. I 

andra fall finns där ett fyrfota djur, lejonet av Juda. I åter andra fall tycks djuret 

ha antagit en varg- eller hundliknande gestalt. Det kan då vara frågan om 

Ragnarök-kenningar. Slutligen så bör runstenar med bilder ur Sigurdssagan 

146 som exempelvis många av de gästrikländska, tolkas på precis samma sätt som


Bugge föreslår när de gäller stavkyrkoportalerna, som visualiserade kenningar 

för den segerrike, för Kristus. 

Det ha funnits en tendens att se runstenarna som bygdekonst, med rötter i 

landsbygdens traditionalism. Med en svepande generalisering uppfattar jag det 

som om forskarna i allmänhet nickat instämmande åt Wilhelm Holmqvists 

beskrivning av runstenarna: "Det monumentala formatet bör ej förleda oss att 

intolka högre estetiska värden i denna konst än den i själva verket besitter" 

(1963:32). Runstensbönderna har som kollektiv varit passiva mottagare av den 

nya Urnesstilen. Metallkonsten däremot anser Holmqvist vara en slags hovkonst, 

beställningsverk av landets yppersta företrädare (1963:32ff, 150ff). 

Den vikingatida konsten tillåter oss inte att nå de tankar som hantverkarna 

eller beställarna av de ornerade föremålen kan ha haft, menar Peter Foote och 

David Wilson. Lite raljant påstår de att en psykolog kan försöka få ut någonting 

av de slingor och vändningar som mönstren gör, men den enda säkra kunskapen 

om mentaliteten hos de vikingatida nordborna står runtexterna och 

diktarkonsten för (Foote & Wilson 1980:316). Fastän Foote & Wilson i sin 

ännu mycket läsvärda bok The Viking Achievement (1980) talar om den nordiska 

konstens vitala idiom, så uppfattar de den till slut ändå som en gåta. 

Att skandinaverna inte bara anpassade västra Europas konstföremål till ett 

eget uttryck, utan att den senvikingatida konsten talar ett liknande språk som 

den västeuropeiska, men med utgångspunkt i en nordisk mentalitet har inte 

förefallit vara möjligt. " 1000-årene virker som en typisk overgangsfase i billedbruken: 

de hedniske guderne og reisen til d0dsriket var ikke lenger aktuelle 

tema, men man hadde ikke i scerlig grad tillgang til kristne bilder. Den store 

mengde kristne bilder finner vi f0rst i 11 OO-årene, og de är bevart i kirkekunsten 

... " (Fuglesang 1992: 182). Men man hade tillgång till kristna bilder, dessa 

bilder hade sin egen prägel och skapades i mötet mellan de människor som var 

bärare aven nordisk mentalitet och de människor som bar på visionerna om 

det kristna riket. 

Att hjälpa själen till ljus och paradis 

Både de utförliga böneformlerna på de äldre runristningarna och djurornamentiken 

på de yngre torde ytterst ha kretsat kring den avlidnes plats i det tillstånd 

som enligt både den hedniska och kristna synen föregick domedagen 

eller Ragnarök. En av de viktigaste stöttepelarna i de nordiska ländernas missionshistoria 

är eskatologin. Föreställningar om den yttersta domen har där 

varit närvarande, men spelat en underordnad roll i sammanhanget. Den bärande 

tanken var att människan efter döden skulle komma att tas upp i den himmelska 

världen. Denna plats förknippas med ljus och gröna ängar (Staats 

1993:14). Ljuset var en metafor för det eviga livet (Beskow 1993:28). Döden 

var under den tidiga medeltiden ett mellantillstånd, i väntan på att få vila ut i 

"ljus och paradis" där det var "härligt och grönt" (U 719; jfr trälinnans skå- 147


dande in i andra världar i Ibn Fadlans berättelse om rus, se Wikander 

1978:67). Man ansåg att den döde vilade eller sov i förväntan på det som 

komma skulle. Skärseldsläran var sannolikt inte utvecklad under missionstiden 

(Beskow 1994:25f). Och man tänkte sig heller ingen individuell domedag 

(Engberg 1996). Detta fick som konsekvens att den enskilda graven inte längre 

var intressant att manifestera. Nils Engberg har visat att till och med de danska 

kungliga gravarna gjordes så anspråkslösa att de under historiens gång 

"försvunnit" och inte längre går att återfinna. Den kraft som tidigare yttrade 

sig i uppförandet av monumentala gravar överförs istället till monumentala 

kyrkobyggen (a.a.). 

Det var de anhörigas sak att utrusta den döde inför uppehållet i ett temporärt 

dödsrike. Enligt hedendomens forna seder skulle den döde ha mat, dryck 

och ting med sig på denna dödsresa. Som kristen skulle inte denna utrustning 

få finnas. De efterlevande skulle fortfarande förbereda gravöl och dikta sorgekväden 

(jfr Jansson 1977:138). Men en stor del av förberedelserna för den 

dödes resa fanns inte längre att ombesörja. Den döde skulle avskalad alla 

hedendomens attribut vila i sin grav med huvudet i väster för att uppväckas på 

det yttersta av Kristus kommande från öster. I det tomrum som graven med 

gravgåvor lämnade efter sig, kunde de efterlevandes omsorger om den avlidne 

ta sig ett annat och kraftfullt uttryck, runstenen. 

I takt med att texterna blev allt mer formelartade övertog ornamentiken en 

stor del av budskapet om livet efter detta. Ornamentikens innehåll bör man 

uppfatta som eskatologisk, bilden på stenen för en dialog med betraktaren som 

kretsar kring den avlidnes liv efter döden, det tillstånd som den döde befann 

sig i i väntan på att vakna upp för att möta himla drottin, Kristus. Jag menar 

att det finns skäl att uppfatta de senvikingatida stilarna, Mammen-, Ringerikeoch 

Urnesstilen som olika bildmässiga uttryck för en kristen uppståndelseförväntan. 

Bilderna tar sin utgångspunkt i det kristna livsträdet och i en annan 

uppståndelsemetafor, den som visar bilden av lejonet av Juda. 

De äldsta vikingatida runstenarna restes av kristna som ber Gud om hjälp 

för sina döda anförvanters själar (Herschend 1994:101). Vad är det då för 

hjälp som avses? Genom böner och bilder skulle den döde släktingen hjälpas 

in i den bästa av världar för kristna. Dessa själaböner har, enligt teologen Per 

Beskow, haft sin främsta inspirationskälla i den latinska kyrkans dödsliturgi, 

bestående av commendatio animce, rekviemmässa och gravsättning. Rekviemmässan 

kallades under medeltiden själamässa. I denna fanns så gott som inga 

referenser till den yttersta domen, istället handlar den om själens öde efter 

döden, då den lämnat kroppen och av änglarna förts till saligheten. Själamässan 

hade till uppgift att bistå den döde på denna resa. Med de efterlevandes 

böner, med Guds och Guds moders hjälp och eventuellt ledd av ärkeängeln 

Mikael skulle själen hitta den rätta vägen till ljuset och paradiset. Under missionstiden 

tillämpades kristomonism och man skilde inte på Gud och Kristus 

I48 utan presenterade dem som en och samma, därav Gud och Guds moder 

(Beskow 1993:20ff, 1994).


runor och daterade till 800-tal. De inleds med en minnesformel som ställer den 

döde i fokus: Efter NN är denna sten (Palm 1992:134ff). En liknande sten är 

känd från Danmark (DR193). I Mälardalen finns denna sorts runstenar på två 

håll, Dalby på Adelsö i Uppland och en annan ifrån Ärja ödekyrka i 

Södermanland (UI0, se Palm 1992:144; Sö 176, nu i Kärnbo ödekyrka). Båda 

dessa är av sandsten, men har rests mycket tidigare än den stora gruppen sandstensrunstenar, 

som tillhör vikingatidens slutfas och den tidiga medeltiden (för 

den senare grupen, se Hagenfeldt & Palm 1996). Snarare bör dessa tidiga runinskrifter 

kopplas till den äldre och spridda traditionen att förse gravar med 

bild- eller runsten som fanns i östra Mälardalen under romersk järnålder och 

folkvandringstid (Ahlberg 1978; jfr Johansen 1997:160ff). Till dessa tidiga 

vikingatida minnesstenar i Mälardalen bör fogas de två, eventuellt tre, sandstensrunstenar 

som är kända från Birka (U4, samt den i fragment kända U5; 

U9 kan antingen vara en del av U5 eller ytterligare en sten). Även dessa inskrifter 

är ristade med svensk-norska runor. En av dessa är så gott som fullständigt 

bevarad. Likt kung Haraids sten i Jelling börjar de vågrätt lagda raderna - 

"Dotter bad göra detta kuml efter Jute". Mansnamnet Jute kan betyda man 

från Danmark, men stenen är alltså inte ristad med danska runor. Den hittades 

i början av 1800-talet och det finns två versioner om var stenens haft sin 

ursprungliga plats (U4; Nyström 1992). Jag föredrar att använda Alexander 

Setons platsangivelse, eftersom han tycks ha intervjuat människor på Björkö 

och dessutom på en karta markerat fyndplatsen (50 m norr om grav 414, på 

gravfältet i Borgs hage, jfr Arbman 1940-43). Med tanke på inskriftens ord 

kuml tycks Sune Lindqvists förmodan att runstenen stått rest på en grav invid 

Borg rimlig, men detta går inte att leda i bevis (Lindqvist 1923:94; för kuml - 

stenar i Södermanland, Västergötland och Danmark, se Johansen 1997:186ff). 

Att dessa tidiga runstenar från Birka och Dalby i Adelsö socken är små till storleken 

(se nedan), ungefär en meter höga, skulle kunna bero på att de placerats 

ovanpå graven, som i sig bör ha varit förhöjd (övertorvad stensättning eller 

hög, jfr Johansen 1997:187; se Schnittgers uppgifter i U4). 

De tidiga runstenarna som är kända från Birka, bör som Otto von Friesen 

påpekat tillhöra den befolkade staden Birka och följdaktligen härröra från 

tiden före 970-talet (von Friesen 1913:5ff; jfr Jansson 1985:182ff för tidpunkten 

för Birkas upphörande). Vid själva Björkö by har man påträffat fragment 

av två, eventuellt tre runstenar som tillhör 1000-talets senare hälft, de kan tillhöra 

stilgrupp Pr3, men är sannolikt senare (U6, U7 och U8; jfr Ambrosiani & 

Eriksson 1993:37). Att så många runstenar av de klassiska vikingatida typen 

med normalrunor hittats i Sigtuna, men inte förekommer i Birka måste tolkas 

som att sedvänjan att resa denna sorts runsten inte hade utvecklats förrän efter 

Birkatid, d. v.s. efter 970-tal. 

Omkring 965 antar kung Harald Gormsson kristendomen. Vid Jelling låter 

han då göra runsten till sina föräldrars minne som reses mellan kungsgårdens 

150 båda gravhögar (den norra, Gorms hög, dendrokronologiskt daterad till 958/9,

BUNDEN MED RUNOR OCH FÄSTAD 1 STEN 

Viking og Hvite Krist 1992:152, 278ff). Denna runinskrift - ett äreminne över 

den segerrike kungen och hans nykristnade folk, danerna - har sannolikt 

utgjort" impulsgivaren" för det vikingatida runstensresandet med kristet innehåll 

(Sawyer, B. 1989:195ff). 

Forskare har under lång tid ägnat sig åt att diskutera förhållandet mellan 

Birka och Sigtuna. Tidigare såg man en kontinuitet från handelsplatsen Helgö, 

via den internationella metropolen Birka fram till köpstaden Sigtuna (exempelvis 

Ambrosiani 1957; se även Douglas 1978:64ff). Idag är Sten Tesch angelägen 

om att vi istället ska uppfatta skillnaderna emellan dem. Tesch vill med 

rätta komma ifrån tanken på att Sigtuna i sitt äldsta skede varit en handelsplats, 

eftersom de nya undersökningarna inte visar några tecken på handelsaktiviteter. 

Utgrävarna uppfattar istället staden som en politisk, ekonomisk och 

social träffpunkt (Tesch & Pettersson 1995:30). Men som Anders Carlsson 

invänt så bör Birka hela tiden funnits som en historisk referens - en tankens 

jämförelse - för den som grundade Sigtuna (1997). Vad jag kan förstå så är det 

en aspekt på den nya staden Sigtuna, som inte utvecklats tillräckligt och det är 

staden sedd i ljuset av den nya tron. 

När Sigtuna skapas i tidigt 980-tal, sannolikt av kung Erik Segersäll finns 

kanske redan ambitionen att staden ska vara en kristen stad (Tesch 1992; 

Tesch & Pettersson 1995:29). Adam av Bremen skriver att Erik blev omvänd i 

Danmark och döpt där. Efter detta fick predikanter verka" frimodigt i Herrens 

namn" i Sverige (Adam av Bremen [1984]:90). Den kristna tanken tycks i alla 

fall ha utvecklats av kung Eriks son Olof Skötkonung, som omkring 995 börjar 

en omfattande myntning. Enligt myntens inskrifter var han ONLAFR REX 

AN SITUN (Malmer, B. 1995). På vissa inskrifter står istället ONLAFR REX 

AN SI DEl, något som vanligen tolkats som Olof kung i Guds Sigtuna. Många 

har varit skeptiska till denna tolkning (t. ex. Hellström 1996:258ff), men det 

faktum att inskriften - In nomine Dei , I Guds namn - förekommer kan tala 

för att tolkningen SI DEl - Guds Sigtuna - verkligen har fog för sig. 

Sigtunamynten hämtade sina förebilder ifrån de engelska och bysantinska rikena. 

Det var också därifrån man sökte sin andliga inspiration. Det arkeologiska 

fyndmaterialet från den stora Sigtunagrävningen 1988-90 vittnar om den religiösa 

kontakten österut (Roslund 1990:57). 

Den kristna staden gör det intressant för olika stormannasläkterna i 

Mälardalen att ta emot tomt av kungen. Kungen gör det möjligt för dessa släkter, 

som i många fall kanske redan var kristna, att få tillgång till missionsbiskopar, 

till gudstjänstlokal, till nattvardsvin, till själamässor för sina döda, till 

hela den nya uppsättning föremål som man som kristen borde bära. Kungen å 

sina sida skapar genom Sigtuna något nytt i relation till staden Birka. Han upplåter 

den största tomten till sig själv och är på så vis närvarande i staden, låt 

vara från en (topografiskt) upphöjd position, från krönet av stadscentrum. 

Men han finns mitt ibland de övriga stadsgårdsägarna och de är inbjudna, som 

jag uppfattar det, för att skapa Guds Sigtuna tillsammans med kungen. Medan I 5 I


Birkas främsta kännemärke kan ha varit tillgängligheten, till exotiska ting och 

ifråga om geografiskt läge som gjorde platsen till en social träffpunkt, så tycks 

livet i Sigtuna ha karakteriserats av exklusiviteten. Staden saknar spår av handel 

och hantverk i sitt äldsta skede (Tesch & Pettersson 1995). Den keramik 

som finns där sprids inte ut i omlandet (Roslund 1992a, 1992b:173). Detta 

uppfattar jag som följdriktigt, staden är inte öppen för alla, bara för en sluten 

krets av inbjudna - stadsgårdsägarna. 

I staden Birka tycks en kyrka ha uppförts inne i själva staden. Kungen däremot 

hade inte sin kungsgård inne staden utan en stycke därifrån, om man får 

tro Rimberts uttalanden i Ansgars levnadsbeskrivning (jfr Hyenstrand 

1996:113ff). Kungsgården fanns förmodligen på det närbelägna Adelsö, vilket 

de senaste utgrävningarna vid Hovgården på Adelsö indikerar. Trots att grävningarna 

som företagits där varit begränsade till yta och omfång, så visar daterande 

fynd att bebyggelsen löpt parallellt i tid med den på Birka, d.v.s. från 

ungefär mitten av 700-talet till 900-talets senare del. De arkeologiska fynden 

och fornlämningarna stöttar tanken på att platsen haft en kungsgårdsfunktion 

under vikingatid (se Brunstedt 1996:59f). Under Birkatid verkar kyrkan i staden 

ha funnits, vad som inte fanns var kyrkan på kungsgården i staden. 

Varför gör sig kungen då omaket att skapa staden Sigtuna - denna nya form 

av stad, där människorna bor tätt inpå kungsgården? I Mälardalen där de 

kristna sannolikt fortfarande var en minoritet, medan majoriteten levde enligt 

forna seder, d. v.s. var hedningar, så torde inte det faktum att man bekände sig 

till den ena eller andra tron ha varit det väsentliga. Det helt överskuggande var 

kulten, ritualerna och de ting som knöts till detta. Och den kristna kulten fordrar 

ett lärt prästerskap som ledare. Det är detta som kungen genom Sigtuna 

kan erbjuda. Det är en religion som visat sig segerrik på många andra håll. 

Denna vinnande strategi erbjuder kungen vissa stormän i Mälardalen - att fira 

mässa till Kristi ära tillsammans med kungen i staden Sigtuna. Kungen kan på 

detta vis skapa allianser som ingås på traditionellt sätt genom gåvor, men basen 

är den kristna tron. Detta bör sannolikt helt ha präglat den tidiga staden, då 

kungsgården låg i stadens mitt (d.v.s. perioden från ca 980-ca 1060). 

Mälardalen tycks ha haft rykte om sig att vara rikt, dels på tillgångar som skapats 

i närbelägna Järnbärarland och dels på ädelmetaller och andra ting som 

hämtats via plundringar i samhällen utanför det egna (jfr Lindkvist 1988). För 

en kung med maktbas i götalandskapen måste stormännen i Mälardalens gunst 

vinnas (för kungamaktens närvaro och kontroll, se Andren 1983:61ff; 

Lindkvist 1988:26ff; Hyenstrand 1989:17ff; Sawyer, B. 1991; Tesch 1992). 

Iden med den kristna staden måste ha inneburit stora kostnader för kungen. 

Att bjuda in präster, att ha den nya trons alla liturgiska redskap, oljor, vin, 

kors, relikvarier, kyrka, utsmyckningar o.s.v. Grävningarna i Sigtuna visar 

också att det fördes in en mängd kostbarheter till staden från bysantinska riket, 

kammar, orientaliska glasbägare, krucifix för att bara nämna något (se 

152 Roslund 1990; Vikingars guld ur Mälarens djup 1996). Kung Olof låter därför


även upprätta ett mynthus i staden. Han inbjuder engelska myntmästare, som 

Godwine, Leofman, JElfric och Ulfkettil och börjar sin myntning ca 995. 

Mynten har engelska förebilder och förändras delvis i takt med att de engelska 

mynten ändrar typ. Detta innebär, som Peter Sawyer påpekat, att Olof 

Skötkonung redan hade antagit kristendomen före sitt mytiska dop i Husaby i 

Västergötland som enligt traditionen ska ha skett år 1000, eftersom mynten 

från ca 995 dels är försedda med kors, dels förekommer inskriften In nomine 

Domini (1991:32). Som Brita Malmer visat tycks Olof ha utvidgat sin kungamakt 

i Mälarområdet eftersom han under slutet av 990-talet inte längre kallar 

sig kung i Sigtuna, utan kung över svearna (1995:16). Detta kan tolkas som att 

Olof lyckats i sin ambition att genom den kristna staden skapa allianser mellan 

sig och framträdande släkter i Mälarområdet. 

De engelska myntmästarna har tämligen snart lämnat staden. Myntens 

latinska inskrifter blir alltmer förvirrade och kommer med tiden att helt sakna 

innebörd. Förlagorna är engelska mynt. I något enstaka fall är förebilden 

bysantinsk (för utmärkta illustrationer se Malmer 1991:15). 

Sigtunamyntningen ökar i omfång under 1000-talets första decennium. Brita 

Malmer menar att det är märkligt att myntningen fortsätter i Svealand trots att 

området var administrativt outvecklat (1991:42). Dessa mynt menar hon har 

haft ett övervärde, annars har myntningen inte någon funktion. Detta övervärde 

tyder på en stark kungamakt. Samtidigt är det då förbryllande att mynten 

har obegripliga inskrifter och att kungens namn och titel är av så liten betydelse, 

på vissa mynt saknas t.o.m. kungens bild (Malmer, B. 1991:43). 

Myntningen är för tiden ovanligt stor. Kanske så mycket som 2 miljoner 

mynt kom att präglas under Olof Skötkonungs tid. Antalet är beräknat dels på 

hur många mynt som kunde präglas innan stamparna blev utslitna, men baseras 

även på antalet bevarade stampar (Malmer, B. 1991:25). Denna utmyntning 

är vida större än de norska kungarnas och går närmast att jämföra med 

den som ägde rum i Lund (professor Kenneth Jonsson, muntlig uppgift i april 

1997). Å andra sidan är Lund en så stor stad sett i relation till det danska riket, 

att Sigtuna egentligen bara borde ha haft en hälften så stor myntning som 

Lund, alltså kanske ungefär 1 miljon exemplar istället för de förmodade 2 miljonerna 

mynt. Om vi utgår från antagandet att det är skapandet och upprätthållandet 

av den kristna staden som är kungens främsta syfte, så kan den till 

synes överraskande stora myntningen i Sigtuna bli meningsfull. Det är korset, 

kristenhetens främsta symbol, som Sigtunamyntningen vill lyfta fram. Kungen 

och korset, men framför allt korset. 

På 1020-talet kom myntningen, nu under Olofs son Anund Jakob, att minska 

kraftigt för att helt avvecklas vid 1030-talets början. Brita Malmer ser i 

Sigtunamyntningen under Olof och Anund ett storslaget experiment som slutar 

i ett misslyckande - stängningen av mynthuset (1995:16). Med mitt sätt att 

resonera behöver detta inte uppfattas som ett misslyckande, stadens och härskarens 

kristna identitet kan på 1030-talet ha varit så stärkt att den "kristna" 153


myntningen inte längre fyllde samma behov som den tidigare gjort. 

Varifrån fick Olof Skötkonung den stora mängd silver (ca 20 ton) som 

behövdes för denna myntning? Det finns anledning att förmoda att silvret kom 

från de släkter i Mälardalen som berikat sig genom plundringsfärder bland 

andra folk och som kungen inbjudit att ha stadsgård i staden. Det nya kristna 

livet är enligt min mening den" ekonomiska motorn" i staden. Det bör ha funnits 

avtal mellan kungen och de missionsbiskopar som var knutna till kungsgårdskyrkan, 

hur de inkomster som gjordes via den kristna läran skulle fördelas 

mellan dem. Adam av Bremen berättar om förhållandena i Norge att de 

kristna fick betala dyrt för sådant de borde fått gratis - dop, konfirmation, 

sjukbesök och begravningar. Han menar att det berodde på prästernas girighet, 

men också på att norrmännen vid den tiden ännu inte betalade tionde. Vi bör 

kunna räkna med att förhållandena varit likartade i Mälardalen. Adam uppger 

uttryckligen att Adalvard den yngre för en enda mässa i Sigtuna fick 70 marker 

silver i betalning (Adam av Bremen bok 4:31 samt skolion 142 [1984]:230, 

253). 

De sociala konsekvenserna 

Både i Rimberts och Adam av Bremens beskrivningar av svearna och 

Mälarlandskapen framskymtar att tingen hade stort inflytande på kungens 

göranden och låtanden. Kungen måste i vissa lägen underordna sig folkets vilja 

(Adam av Bremen [1984]:bok 1:28,37-38,59, bok 11:3-4, 27,75, bok IV:6; se 

Hallencreutz 1984:366; Sawyer, P. 1991:62). På vissa runstenar berättas också 

om att man anlagt tingstad. Detta har vanligen uppfattats som ett hembygdens 

fredliga värv, till skillnad från de många våldsamheter som andra runstenar ger 

uttryck för (exempelvis Jansson 1977:106). Anläggandet aven tingstad uppfattas 

som helt okontroversiellt, fastän det egentligen är uppseendeväckande. 

Hur kan människor på vikingatida runstenar rista att de lät göra tingstad när 

tingsinstitutionen varit något som, enligt Rimbert och Adam, kännetecknat 

svearnas område och därmed måste ha varit fungerande sedan generationer 

tillbaka? 

Den kristna kulten var den gemensamma plattform som förenade kungen 

och de stormän som han inbjudit att ha stadsgård i staden. Denna gemenskap 

innebar i sin tur att stormännens lojalitet inte längre kunde vara kvar i de traditionella 

tingen ute i landet, eftersom tingsgemenskapen förutsatte en religiös 

gemenskap i kulten. Gutasagan ger en illustration till hur förknippat ting var 

med kult: "Men de smärre tingen hade mindre kultsammankomster med djuroffer, 

mat och öl, i vilka deltagarna kallas offerbröder eftersom de kokar 

(offerköttet) tillsammans" (Hultgård 1996:34 och där anförd referens; Brink 

l 996:44ff ger en vision av detta). När de kristna stormännen antog en kristen 

identitet, så kunde de inte längre gå till de traditionella tingen. Därför föredrog 

154 kristna stormän att skapa sina egna tingsplatser. Så bör vi förstå de tingsplat-


ser som i flera omgångar på 1000-talet skapas i Attundaland och i 

Södermanland. Detta är ett fenomen som löper över flera generationer, eftersom 

runstenarna är av Gräslunds olika typer (RAK, Prl vid Arkels tingstad 

U225, Pr3 Jarlabankestenen U212B; Husbyn i Markim? RAK?, U327, parsten 

med U326, Prl; Aspa löt, RAK, Sö 137B och Prl-FP Sö 196 vars inskrift möjligen 

omtalar ett ting, senare finns där tingsplatsen Kolhöga; jfr Wijkander 

1983:73). Under en övergångstid kan man ha fått två kategorier av tingsplatser 

i Mälardalen - sådana av gammal hävd och hedniska å ena sidan och nyskapade 

kristna å andra sidan. Det skulle kunna vara effekten av ett sådant fenomen 

som Keith Wijkander noterar som att mellannivån i tingsorganisationen i 

Södermanland ger ett överlastat intryck (1983:90). Vid de återkommande diskussionerna 

om Jarlabankes tingsplats, har man länge diskuterat vilket område 

och vilken grupp människor som inskriftens tingstad och" äga hela hundaret" 

åsyftade (jfr refererad litteratur i Gustavson & Selinge 1988). Det som 

kommit i skymundan är dock det faktum att tingsplatsen är kristen och de 

konsekvenser detta kan ha haft. 

Redan i Rimberts bok om Ansgars liv finns redogörelser för att det förekommit 

diskussioner på tinget om huruvida man skulle acceptera den nye 

guden, Kristus (Boken om Ansgar, kapitel 25 [1986]). Det ger intryck av att gå 

fredligt till, hur rimmar det med mitt påstående om stridigheterna kring tingen? 

Det är en sak att ha en gemensam diskussion inom tingskollektivet. Där 

kan man måhända överväga att precis som Alltinget på Island gjorde anta den 

nya tron, med vissa förbehåll. Det är en annan sak om kollektivet inte står 

enat. Det är så som händelserna i Mälardalen kan tolkas. Här tycks det som 

om vissa individer brutit sig ur det gamla "tingskollektivet" och skapat en ny 

parallell tingsorganisation. Det uppfattar jag som kärnan i de oroligheter i 

Mälardalen som förekommer under sen vikingatid, exempelvis Blot-Svens hedniska 

uppror (för detta se Sawyer, P. 1991 :36). Det är inte trosskiftet eller den 

kristna staden Sigtuna i sig som är hotet. Det är de nya kristna tingsplatserna 

som söndrar samhället i Mälardalen inifrån och ut. Eftersom kungarna står 

som garanter för den kristna livsföringen i staden är de därmed den yttersta 

symbolen för det som söndrar det gamla samhällets grundvalar. Det är därför 

kungarna stundtals måste retirera till andra delar av landet där deras maktbas 

var tryggad. 

Förändringar 

Den första vågens runstensresare har förmodligen, som jag sökt visa ovan, haft 

sin inspiration i den kristna gemenskapen i Sigtuna. Min tes styrks, vill jag 

hävda, om det går att visa att även det stora antalet sena runstenar är en företeelse 

som avspeglar parallella händelser inne i staden. Den andra runstensvågen 

bör som jag ser det förstås mot bakgrund av att staden Sigtunas mest 

grundläggande struktur förändras vid denna tid. Kungsgårdens tomt avhyses. 

Den upplåtes istället, tycks det, till biskopen, som där uppför kyrka med kyr- 155


kogård. Arkeologiska iakttagelser tidsfäster denna förändring till 1000-talets 

mitt (Tesch 1992; Rudbeck & Svensson 1984:24). Kungsgårdstomten i hjärtat 

av Sigtuna var ungefär 5 gånger större (1800 kvadratmeter) än en normal 

tomt. Denna stora tomt fanns enligt Sten Tesch med i den ursprungliga stadsplaneringen 

ca 980 (Tesch projektbeskrivning). 

Denna radikala förändring i stadens struktur kan ha haft samband med 

andra händelser. Omkring 1060 avlider kung Emund (Adam av Bremen 

[1984]:not 370). Adam av Bremen var njugg i sin inställning till Emund, mycket 

på grund av att kungen hos sig hade biskop Osmund, som inte var erkänd 

av den Hamburg-Bremensiska kyrkan (a.a:134ff, jfr s. 418f). Adam upprördes 

över att denne Osmund låtit bära kors framför sig som en ärkebiskop och att 

han förmått kung Emund att avvisa den delegation under ledning av Adalvard 

den äldre som ärkebiskopen i Bremen skickat till staden. 

Osmund, som var engelsman till börden, var enligt Adam vigd till biskop 

aven polansk ärkebiskop. Detta kan betyda att han vigts aven polsk ärkebiskop 

i Gniezno, Gnesen. Ärkebiskopen i Gnesen hade direkta förbindelser med 

påvestolen, utan Hamburg-Bremen som mellanled (Hallencreutz 1984:374; jfr 

Adam av Bremen [1984]:not 367). Samtidigt så kallar Adam Osmund för 

huvudlös, acephalus, vilket innebar att han inte lydde under något kyrkligt 

överhuvud (Adam av Bremen [1984]:138, 324, 374 samt not 367). Men det 

skulle likaväl som Toni Schrnid anfört kunna syfta på att han företrädde den 

kyrka som inte erkände Petri stol i Rom, d.v.s. den östliga kyrkan (1934:62ff) 

och att Osmunds biskopsvigning ägt rum i polianernas land, d.v.s. Kievriket 

(Arne 1947; jfr Sawyer, P. 1988:176). 

Emunds efterträdare och svärson, kung Stenkil, uppfattar Adam däremot 

som en from man, med rätt sorts kristen tro (Adam av Bremen [1984]:140). 

När Emund dör efter sommaren 1060, tycks Stenkil ha kallat till sig Adalvard 

den yngre (a.a:not 370). Osmund får lämna landet och dör sedermera i Ely 

kloster i England (Adam av Bremen [1984]:418f). Adam kallar Sigtuna vid 

denna tid för civitas magna. Det är då, ungefär 1060, som Sigtunastiftet inrättas 

från Hamburg-Bremen. Kungen och biskopen bör ha varit angelägna om 

att markera den förändring som skett. Därför kan avhysningen av kungsgårdstomten 

ha samband med denna förändring, från den "huvudlöse" biskop 

Osmund till ett i Hamburg-Bremensiska ögon mer rättroget andligt ledarskap 

under biskop Adalvard. Men dateringarna av förändringarna av kungsgårdstomten 

är ännu inte sådana att det går att utesluta att omstruktureringen av 

staden skett tidigare under kung Emunds och biskop Osmunds tid. Den tidiga 

kyrka som uppförs i hjärtat av Sigtuna på den forna kungsgårdstomten är 

Sigtunas och kanske Mälarområdets äldsta stenkyrka, senare sannolikt kallad 

S:ta Gertrud (se Tesch projektbeskrivning; Bonnier 1987:21). Denna kyrka kan 

ha uppförts på initiativ av kung Stenkil och biskop Adalvard d.y., men det är 

idag inte möjligt att avgöra med säkerhet (Tesch 1989:119). Med Adalvard d.y. 

156 i Sigtuna tycks Hamburg-Bremen ha kopplat greppet om Sigtunakyrkan. Men


det var bara tillfälligt. Efter 4 år i staden fördrivs Adalvard därifrån. 

Vad händer då kungsgårdstomten avhyses? Sten Teschs antagande är att 

kungen då låtit flytta kungsgården till en topografiskt än mer upphöjd plats, 

till den kulle där S:t Pers ruin idag befinner sig (Tesch projektbeskrivning). 

Gunnar Redelius har redan tidigare antagit att S:t Per skulle ha kungen som 

byggherre, eventuellt för en biskops räkning (1975). Kungen markerar alltså 

återigen distans genom att bo utanför staden, precis som han gjort under 

Birkatid. Vad sker då med de hantverkare och de centrala funktioner som 

uppenbarligen legat i kungsgårdens omedelbara närhet? Flyttas alltsammans 

bort till höjden vid S:t Pers ruin? Eller sker det ett reningsbad, så att det som 

associerades med kung Emunds och biskop Osmunds kyrkliga inriktning rensas 

bort? Är det dessa grupper av människor (kyrkans män och hantverkare?) 

som kom att ge upphov till den andra vågens runstensresande, människor som 

givit sig iväg från staden och missionerat med sin kristna lära? Eller är de 

utsända av biskopen i Sigtuna för samma ändamål? 

I det tysk-romerska riket stod biskoparna i ett vasallförhållande till kejsaren, 

vilket innebar att de fick mottaga ring och stav ur kejsarens hand som 

tecken på sin rätt att nyttja stiftets landinnehav (Hallencreutz 1993:46f). Hur 

var förhållandet mellan kung och biskop i tidigt 1000-tal i Sigtuna? Adam av 

Bremen var uppbragt över att biskop Osmund uppträdde likt en ärkebiskop 

hos kung Emund. (Jan Arvid Hellström anser att vi bör uppfatta Adams ord 

bära kors framför sig som att Osmund burit en biskopskräkla som inte varit 

en krumstav utan haft ett kors upptill [1996]:150, not 1. Var det en taustav ?) 

Vem gav honom den uppgiften? Fick Osmund sitt ärkebiskopliga uppdrag av 

kungen i Sigtuna? 

Den enda egentliga källa som skildrar biskopstillsättningen i äldre medeltid 

finns bevarad i Äldre Västgötalagen. Enligt denna "togs" biskopen av tinget 

och genomgick där en investiturakt som leddes av kungen. Då satte kungen 

staven i biskopens hand och en guldfingerring på hans finger. Därpå leddes biskopen 

från tinget in i biskopskyrkan och placerades i sitt högsäte, biskopsstolen 

(Hellström 1971:216ff). Jan Arvid Hellström har visat att biskopstillsättningen 

inte skiljer sig från andra sorters ämbetstillträden - den är direkt jämförbar 

med de doms- och investiturakter som ku.ngen, jarlen, lagmannen och 

tingsdomaren genomgick (a.a:231ff). 

Man har inom runstensforskningen väckt frågan om runristarnas sociala 

identitet. Otto von Friesen framkastade tanken att Åsmund Kåresson var identisk 

med biskop Osmund (von Friesen 1928:64f; Hallencreutz 1984; 

Thompson 1971; Åhlen 1997:20f). Runologen Claiborne Thompson har med 

kraft avvisat detta. Den ursprungliga frågan kvarstår dock. Vilka var de professionella 

runristarna som framträder från mitten av 1000-talet och framåt? 

Hur kommer det sig att de professionella runristarnas bildspråk liknar den biskopskräkla 

som hittats på Island? 

Det vore rimligt om den andra vågens runstensresande var effekten a v en 157

158 


riktad missionsinsats från biskopsstolen i Sigtuna i syfte att vinna fler själar för 

kristendomen. Det hade då gått ungefär 60 år sedan de äldsta kristna runstenarna 

restes, vilket innebar att det redan fanns spridda kristna miljöer runt 

omkring i Mälardalen, som berett väg för missionärers möjligheter att resa ut 

och omvända de ännu ej kristna. I så fall skulle de professionella runristarnas 

uppträdande i Uppland och Gästrikland ha direkt anknytning till kyrkan, precis 

som Carl-Ivar Ståhle förmodat för Södermanlands del (1950). Att runristarna 

stundtals kunde uppträdda i grupp (Sven med Åsmund, Livsten med 

Balle o.s.v. se Snredal 1995), verkar då följdriktigt. Om inte runristarna själva 

varit kyrkans män så bör de ha varit "hantverkare" som ingått i vagabonderande 

biskopars följe. Dessa eventuella följen bör ha fått betalning både för 

skapandet av runstenen och för de eventuella religiösa tjänster de kan tänkas 

ha utfört. Denna betalning har de sedan fört med sig tillbaka till biskopsstolen 

i Sigtuna. 

De mindre, extra kors (korsade kors) som uppträder på vissa runstenar och 

som avviker i utseende från runstenens (äldre?) kors, skulle då kunna vara konsekrationskors 

eller invigningskors, som Anne-Sofie Gräslund också föreslagit. 

Invigningen skulle kunna ha företagits av missionerande biskopar i följe med 

runristare i samband med att begravningar ägt rum på gravfälten (Gräslund 

1991 b:42f). 

Om den andra vågens runstensresande var en riktad missionssatsning som 

utgick från biskopsstolen i Sigtuna, så tycks i så fall denna mission ägt rum 

även fast den Hamburg-Bremensiske biskopen fördivits från staden. Rent generellt 

verkar runstenarna vara mer påverkade av engelsk än tysk mission. 

Runristningarnas korsformer präglas under hela runstensresarperioden av engelska 

eller insulära influenser (Lager 1995). När det gäller språkliga influenser 

i runstensmaterialet har man då det gäller Uppland, Västmanland och Norge 

kunnat konstatera en dominans för engelska ord (Segelberg 1983:48ff). 

Samma tendens finns när det gäller tidiga manuskript (Toy 1983:91). Det fornengelska 

inflytandet har varit särskilt stort när det gäller den kristna terminologi 

som användes i missionsarbetet, denna påverkan ersätts därefter av 

kontinentala, främst tyska begrepp. Språkvetaren Thors anser att denna engelska 

påverkan tidigt upphörde. Det tyska inflytandet gör sig istället starkt gällande 

inom den terminologi som är knuten till kyrkoorganisationen och klosterväsendet 

(1957:634). Som Linn Lager uttrycker det i sin uppsats om kors på 

svenska runstenar så tycks mycket av det "mest grundläggande missionsarbetet" 

utförts av engelska missionärer varefter tyska kyrkomän tog vid för att 

bygga upp själva den kyrkliga organisationen (1995:63). De engelska missionärerna 

tycks också helt följdriktigt ha varit mer välvilligt inställda till synkretistiska 

lösningar, medan den tyska kyrkan önskat förmedla ett nytt moral- och 

regelsystem (Danbolt 1989; Lager 1995). Den kyrkliga inriktning som är svårast 

att få grepp om är den östkyrkliga. Kyrkohistoriker som Per Beskow och 

särskilt Jan Arvid Hellström vill tona ned de östkyrkliga influenserna i run-

Fig 64. Sune Lindqvistsrekonstruktion 

av den kista 

som han undersökt 

i Eskilstuna 

och som givit 

namn åt de s.k. 

Eskilstunakistorna 

(Lindqvist 1915: 

fig. 12 utförd av 

O. Sörling). 


Eskilstunakistorna anknyter till runstenarna genom sin ornamentik och sina 

inskrifter (jfr Lindqvist 1915). Men Eskilstunakistan är en regelrätt grav, inunder 

vilken den döde vilar (jfr Wallenberg 1984; Ersgård 1996). Bildspråket är 

liknande det som de samtidiga runstenarna i Mälardalen uttrycker, livsträdet 

som är en symbol för Kristus. Platsen för monumentet är inte längre gården 

eller byn utan kyrkogården. Tom Neill och Stig Lundberg tänker sig att vi i 

Eskilstunakistorna i Södermanland, Öster- och Västergötland möjligen kan ha 

en parallell till det som skedde på engelskt område. Där lät stormän begrava 

sig vid de centrala huvudkyrkorna. Efter en tid började stormännen själva att 

uppföra egna kyrkor och lät sig istället begravas vid dessa (Neill & Lundberg 

1994:157). När den döde rent fysiskt lämnade gårdslandskapet för att vila på 

kyrkogården, så blev det återigen (precis som de äldsta vikingatida runstenarna) 

viktigt att knyta samman runristning, bildspråk och den döde till samma 

punkt. 

Den tid då runstensresandet tycks upphöra var en period av politisk och 

kyrklig nyorientering. Den gamla kungaätten med kopplingar till Erik 

Segersälls och Olof Skötkonungs dagar hade med Inge den yngre gått ur tiden. 

Istället trädde den Sverkerska ätten in på den politiska arenan. Kung Sverker 

var en storman från Östergötland, som även erkändes av svearna på 1130talets 

början (Lagerqvist 1985:385f). Sverker framstår som en kyrkligt mycket 

r60 medveten person. Han och hans första fru Ulfhild (Inge den yngres änka) gyn- 

:::.' -


nade kyrkor och kloster. De inbjöd cistercienserna från kontinenten att etablera 

sig på flera platser och peterspenningen infördes. Sverkers tid framstår som 

en tid då man var angelägen om att ha goda kontakter med de högsta kyrkliga 

kretsarna, med kloster och med påvestolen (se Hagerman 1996:325ff). 

För Upplands del sker under denna tid något mycket viktigt. På 1130-talet 

eller kanske omkring 1140, så flyttas biskopssätet från Sigtuna till platsen för 

det mytiska hednatemplet, kungsgården i Gamla Uppsala (Lindqvist 1915:167; 

Bonnier 1991:99ff). Innan dess bör stenkyrkor ha varit något som människor 

förknippat med Sigtuna, den kristna staden. Enligt en 1200-talskälla uppfördes 

stenkyrkan i Gamla Uppsala år 1138 (Kumlien 1967). Anne Catherine 

Bonnier menar att denna uppgift kan vara riktig. Det är den äldsta stenkyrkan 

på landsbygden i Uppland (Bonnier 1991:100f). Det vore rimligt om denna 

organisatoriska förändring skulle markera början på den mycket större förändring 

som förde med sig ett mer utbrett stenkyrkobyggande. Att flytta biskopssätet 

till Gamla Uppsala kan ha varit tecknet på att stenkyrkotraditionen 

fördes ut till landen. Det är följdriktigt att det är i detta tidsskede som sedvänjan 

att resa runstenar mister sin kraft. Runstensresandet uppfattades sannolikt 

som föråldrat och motsvarade inte tidens krav på religiös nyorientering. Den 

romanska stilen blev det bildmässiga beviset för att man inte bara var kristen 

- utan kristen på rätt sätt. 

Ola Kyhlberg har gjort ett försök att pröva sambandet mellan runstenar 

och kyrkor. För varje runstenssocken i Attundaland har han lagt in en datering 

för den äldsta sockenkyrkans byggnadsperiod. Han skapar en artificiell tidsskala 

med klassgränser om 20 år. Därefter gör han en översikt över var någonstans 

i kyrkan eller på kyrkogården som eventuella runstenar uppträder. 

Resultatet blir en kronologisk relation. Den äldsta årtalsklassen kyrkor (1150- 

±10) har runstenar som uppträder i eller intill bogårdsmurarna. Runstenar i 

bogårdskategorin sammanfaller alltså med den äldsta kyrkobyggnadsfasen och 

Ola Kyhlberg menar att de kan fungera som ett terminus ante quem för runstensresandets 

huvudperiod (tid före vilken runstenarna bör ha rests, Kyhlberg 

manus 1989:48). 

Runstensresandet upphör möjligen omkring 1120-30 enligt Anne-Sofie 

Gräslunds stildateringskronologi. Tämligen snart därefter har man börjat föra 

runstenar till de romanska stenkyrkor som uppförs kring llOO-talets mitt. 

Birgitta Johansen har visat att man omsorgsfullt valt ut vissa runstenar och fört 

dessa till kyrkan, medan man valt bort andra (1997:185ff). Som jag uppfattar 

det har människorna följt traditionen som funnits vad gäller placering av runstenar 

i gårdslandskapet och överfört denna till kyrkan och kyrkogården (se 

kommande kapitel VII). Man har därför placerat de flyttade runstenarna vid 

bogårdsmuren, den gräns där kyrkan i metaforisk betydelse började. 

Kyrkogården var en helig plats och skulle vara invigd aven biskop (Kyhlberg 

1991:106f; Johansen 1997:238f). Bogårdsmuren tycks ha underhållits (kanske 

även uppförts?) av socknens gårdar (Bennett 1985:226f). På samma sätt som 161


runstenarna under 1000-talet stått resta som portar in i gårdens landskap och 

värn utåt, så bör runstenar ha flyttats till bogårdsmuren för att stå som port in 

i kyrkogården och som värn utåt mot ohelgad mark. 

Vilka stenar valde man att flytta till kyrkan? Det beror säkerligen på vilka 

som initierade stenkyrkobygget och varifrån den mark kom som kyrkan restes 

på (jfr Johansen 1997:242f). Birgitta Johansen har visat att runstenar med 

inskrifter där ordet kumbl ingår är äldre än de där bro förekommer. Kumblinskrifterna 

har en tydligare koppling till kyrkor än bro-stenarna. Detta beror 

på att runstenarnas ursprungsmiljö, som i kumbl-runstenarnas fall är gravfält, 

har haft betydelse för flytten till kyrkorna menar Birgitta Johansen 

(1997:186ff, 223). Det vore rimligt om de äldsta kristna monumenten som 

släkt rest, vore de som flyttats till kyrkogårdsmuren så att de tidigaste kristna 

monumenten vaktat gränsen till kyrkans mark. Men man kan också tänka sig 

att runstensflyttningarna varit ett sätt att göra människor delaktiga i skapandet 

av den gemensamma sockenkyrkan. Även om kyrkan ursprungligen varit 

en gårdskyrka och alltså privat, så var det i 1100-talet viktigt att få människor 

att sluta upp bakom sockentanken. Runstensflyttningarna skulle kunna tolkas 

på detta sätt. 

Slutledning 

Om vi summerar argumentationen så menar jag att de äldre runristningarna 

(Gräslunds grupper RAK, Prl-2, KB och Fp samt portalstenar) som innehåller 

utförliga böner och som har ett innehåll baserat på komplexa texter med 

många olika runstensristare (icke-professionella) bör uppfattas som resta av 

kristna, som själva deltar i en kristen kult, troligen med utgångspunkt i 

Sigtuna. Den spridningsbild som dessa äldre runstenar uppvisar har många 

centra och detta anser jag vara en frukt av att dessa stenresare/ristare hade en 

dubbel hemmahörighet, både i stad och land. Det är rimligt att anta att dessa 

människor hörde till dem som tilldelats tomt i kungens stad, Sigtuna. 

Går denna tes att styrka ytterligare? Det vore angeläget att göra en översyn 

av de tidiga runstensgårdarna, de vars medlemmar har rest stenar med inskrifter 

av typerna RAK och Prl. Åtminstone en av dessa är delundersökt - Granby 

Hyppinge i Orkesta socken. Där har det stora platåhuset på höjden givits en 

preliminär datering till senvikingatid genom de fynd av östersjökeramik, viktlod, 

näbbsölja och pseudosamanidiska silvermynt som där gjorts (Hedman 

1989a:97 samt 1989b). Fyndmaterialet är ännu inte bearbetat. Om detta arkeologiska 

material (kanske främst keramiken) skulle uppvisa paralleller med 

fynd inne i Sigtuna, så skulle det här förda resonemanget kunna stöttas. Vidare 

borde en förnyad undersökning av personsamband på runstenar göras, i syfte 

att söka efter samband mellan land och stad. Det vore enligt min mening exempelvis 

helt följdriktigt om den Slode som är omnämnd på den korsbandssten 

162 som står rest vid Axala i Björnlunda socken och på en av runstenarna vid Aspa


löt i Ludgo socken (KB=Sö2; RAK-Pr1=Sö141; se Larsson 1997:64ff) vore 

samma person som den Slode, som omnämns på en av frisergillestenarna i 

Sigtuna och som var gillesbrodern Albods (e/aga (KB=U391). 

De tidiga runstenarna uppfattar jag som en frukt av sambandet stad-land, 

de senare runristningarna kan delvis vara resultatet aven missionskampanj. 

Däremellan har det gått ungefär två generationer. Under denna tid har de samhälleliga 

förutsättningarna förändrats. I trakterna kring Rekarnebygden och 

Strängnäs har sannolikt funnits ett antal tidiga kyrkor. Runstenarna där rundjuret 

ses i fågelperspektiv, däribland de s.k. Ingvarsstenarna, tycks inte riktigt 

passa in i det kronologiska schema som Herschend och Gräslund upprättat (jfr 

Thrainsson 1994:46 ff). Det kan ha sina grund i att den kristna kultgemenskap 

som de var uttryck för fanns någon annanstans än i Sigtuna, möjligen i trakterna 

kring Strängnäs. 

Antalet tomter i staden Sigtuna tycks ha fixerats vid planeringen av staden 

och sedan ligga fast över tid. (Det förmodade antalet stadstomter, 130-140, är 

sannolikt en minimisiffra. Senare undersökningar antyder att siffran snarast 

varit högre. Björn Pettersson, Sigtuna museer, muntlig uppgift.) Vad hände vid 

generationsväxlingarna? Hur ärvde man stadsgård? Kom vissa barn att ärva 

släktgården medan andra ärvde stadsgården? Eller övergick stadsgården i 

kungens ägo igen, då den första generationen stadsgårdsägare avlidit? På så 

sätt skulle nya människor dras in i runstensresartraditionen, så att ett nytillskott 

av runstenar skulle tillkomma på gårdar runt omkring i Mälardalen. 

I den andra vågens runstensresande uppträder de professionella runristarna. 

Då tar bildspråket överhanden på runstenarna. Detta kan tyda på att seden 

att låta resa runsten omfattar delvis andra grupper av människor än den tidigare 

gjort. Att runstenarna nu (Pr3) är många fler till antalet, att de täcker hela 

det område där man tidigare rest första vågens runstenar (Prl, Pr2 och Fp) och 

att de dessutom förekommer i det inre av Tiundaland (se Gräslund 1994:126ff) 

är tecken som kan tala för detta. Jag tolkar det som en riktad missionskampanj 

utgående från biskopsrolen i Sigtuna. I slutet av denna kampanj (Pr5) sker en 

förändring. Runstensresandet flyttar då till kyrkogården, istället för att som 

tidigare äga rum i gårdslandskapet. Samtidigt ändrar själva stenarna karaktär, 

från att vara runstenar av kristallin bergart till att bli runstenar sandsten 

(Hagenfeldt & Palm 1996:88). De människor som får sandstensrunstenar uppförda 

över sig vilar inte längre i gårdslandskapet, utan i en grav på en kyrkogård. 

Jag har ovan skisserat bilden av den tid då runstensresandet upphör (kanske 

omkring 1120-30) som en period av politisk och kyrklig nyorientering (jfr 

Hagerman 1996:274ff, 323ff). Om den andra vågens runstensresande varit så 

nära kopplad till kyrkan som jag har försökt göra gällande, så borde det innebära 

att svaret på runstensresandets upphörande står att finna där. Urnesstilen 

hade vid 11 OO-talets början mist sin kraft som bildspråk, uppger jag ovan, till 

skillnad från den romanska stilen som kunde uttrycka rätt sorts kristendom. r63


Det var också då som den första stenkyrkan byggdes i Uppland. Är dessa händelser 

bara olika effekter aven mycket större förändring som ägt rum vid 

denna tid - införandet av tiondet? Tiondets uppträdande har tidsfästs till 1100talets 

första hälft (se Brink 1990: 73). I så fall skulle det ytterst vara denna organisatoriska 

förändring som på sikt förde med sig stenkyrkan och socknen (för 

denna se Brink 1990:73, 1991:137ff) som gjorde att det inte längre fanns 

behov av att anlita de professionella runristarna. Från kyrkligt håll var det inte 

heller längre intressant att sända ut dessa män, eftersom man genom införandet 

av tiondet verkade med helt andra förutsättningar än man tidigare gjort.

VII. Runristningarna i gårdslandskapet 

I föregående kapitel har jag givit min tolkning av de senvikingatida runstenarna 

i Mälardalen som generellt fenomen. Här riktar vi, liksom i kapitlet om 

depåfyndens placering, blickarna mot det specifika - mot runstensgårdarna. 

Vilka platser i ett gårdslandskap har synliggjorts genom resandet av runstenar? 

Har platserna nyskapats eller har människorna som lät resa/reste runsten valt 

att anknyta till redan etablerade platser inom gårdens domäner och laddat 

dessa med nytt innehåll? 

Otto von Friesen byggde sin ide om runstenarnas funktion på att de var 

resta invid gravfält. Vid kristendomens införande kom man att föra sina döda 

till kyrkogården för att begravas. Då blev det sed att ersätta den dödes plats på 

släktens gravfält med en runsten (1933:168f). 

Gunnar Ekholm har i sin uppsats "Var restes runstenarna?" hävdat att runstenar 

hör ihop med rika jordbruksbygder och kommunikationsnät (1950). 

Han anser, i polemik med von Friesen, att runstenarna endast har en sekundär 

placering invid gravfält. Runstenarna är ofta placerade invid gravfält som är 

väsentligt äldre än själva runristningen. Gravfält och runsten har kommit att 

hamna i anslutning till varandra på grund av att de bägge anknyter till en överordnad 

företeelse - nämligen kommunikationsnätet. Avsikten har alltså inte 

varit att placera runstenen på gravfältet, det har blivit en konsekvens (Ekholm 

1950: 138ff). 

Anne-Sofie Gräslund har återanknutit till von Friesens argumentation. Hon 

visar med hjälp av 1600- och 1700-talsteckningar av de uppländska runstenarnas 

närmiljö att ett stort antal av dem har stått resta på nu försvunna gravfält. 

35% av runstenarna i det norra analysområdet (inre Tiundaland) och 

19% i det södra området (inre Attundaland) är resta i anslutning till gravfält. 

I det norra området i synnerhet, är runstenarna resta intill vikingatida gravfält. 

Över hälften av de här stenarna är korsrnärkta. Detta faktum föranleder 

Gräslund att anta att de korsförsedda runstenarna på gravfält kan innebära en 

vigning av platsen. Därefter kan man ha fortsatt att begrava kristna anförvanter 

på gravfältet, som förvandlats från hedniskt till kristet (Gräslund 

1987:250ff). 

Mats G. Larsson har i sin avhandling om utlandsfararstenarna i östra 

Mellansverige visat att ungefär 30% av dessa runstenar är placerade invid 

gravfält (där gravfältet är det överordnade i lokaliseringen, se 1990:21). Han 

tar även upp Ekholms tes att runstenar placerade vid äldre gravfält inte skulle 

ha någon innebörd i sig, utan endast vara en konsekvens av att både runsten 

165


och äldre gravfält anknöt till samma vägnät (jfr ovan). Larsson menar att det 

faktum att runstenen är placerad invid ett äldre gravfält är avsiktligt och bör 

ses som att runstenen knyter ägarens hävd till marken än fastare. Ytterligare en 

tredjedel av runstenarna i hans studie kan kopplas till vägar generellt. Dessa 

fördelar han sedan på väg allmänt och mer preciserat på mötet mellan väg och 

broövergång (vad eller bro) eller mötet mellan väg och gravfält (1990:2lff). 

En fråga som inte riktigt problematiserats i forskningen är den, som man 

uppfattar, självklara kopplingen mellan runsten och vägnät (Ekholm 1950). 

Det beror sannolikt på att forskningen mycket tidigt har kommit att fokusera 

på runinskrifterna som skriftliga källor. Det primära hos en runsten blir då själva 

texten och hur synlig och läsbar denna är. Följaktligen förefaller det helt 

naturligt att runstenar bör resas vid vägar för att kunna läsas av så många förbipasserande 

som möjligt (jfr Williams 1990: 11). Men ser man runstenen som 

ett monument bestående av sten, text och ornamentik knutet till en utvald plats 

i landskapet, så blir det intressanta att fråga sig var någonstans utefter vägen 

som man valt att resa runsten, i skärningspunkten med vad? Mats G. Larssons 

indelning (1990:21) i olika undergrupper visar att han tillmäter kopplingen 

väg/vad/bro eller väg/gravfält en sådan betydelse, men utan att det närmare 

utreds om någon av dessa placeringar skulle varit väsentligare än någon annan. 

Det framgår också att han uppmärksammat runstenar resta invid ägogränser. 

Ca 25% av de runstenar, som inte har flyttats tilI kyrkor står resta i anslutning 

till ägogränser (a.a.21). Det är en vanlig notering i katalogdelen både för de 

s.k. utlandsfararstenarna och för den referensgrupp han valt att ställa dessa 

emot. 

I Mälarlandskapen har runstensresandet olika kronologisk tyngdpunkt, de 

södermanländska tycks generellt vara äldre än de uppländska. I Södermanland 

tycks de senvikingatida runstenarna som omnämner kumbl ha varit placerade 

invid gravfält. Dessa utgör en äldre grupp än runstenarna som omnämner brobygge. 

Uppland saknar i stort sett kumbl-runstenar (Johansen 1997: 187ff). I 

Valbotrakten i Gästrikland tycks de runstenar för vilka det ursprungliga läget 

är känt ha stått resta invid gravfält (Jansson 1981). 

Att runstenar i sin placering ansluter till gränser mellan byar är tydligt bI.a. 

på Håbolandet (se Tollin 1989:82). Clas Tollin menar dock att by territorier 

med deras underuppdelning i gårdar i huvuddrag fastställdes först under 1200talets 

andra hälft. Denna datering kommer han fram till genom att marklandstaxeringen 

förutsätter stabila gränser. Eftersom gravfälten inte överensstämmer 

med bygränserna, så ska vi ska söka bygränserna och gårdsindelningens 

tillkomst under perioden 1100-1350. Tollin antar att läget låses omkring 1200talets 

slut; vid den tid då uppdelningen i skatte- och frälsejord görs. Då genomgick 

bygden en omfattande omstrukturering till följd av samhällets feodalisering 

(1989:97). 

Tollins resonemang blir dock något motsägelsefullt. Samtidigt kan han 

166 nämligen i sin genomgång av runstenarna inom Yttergrans sn konstatera att 5

RUNRISTNINGARNA I GÄRDSLANDSKAPET 

av 7 runstenar står resta där gårdarnas ägogränser möts (U641, U642, U643, 

U644 och U64S). I och för sig skulle man kunna tänka sig att runstenarna nyttjats 

vid senare gränsdragningar. Men då runstenar ofta är resta i anslutning till 

topografiska gränser, som våtmark och vattendrag, så styrker detta att runstenen 

faktiskt rests vid en äldre gräns. Som jag uppfattar det tillmäter Tollin 

gravfälten en alltför stor betydelse i relation till fastläggandet av by territorier. 

Gravfälten har vanligen en kontinuitet bakåt i tiden och speglar ofta hela den 

yngre järnåldern. Den plats man i folkvandringstid valde som gravplats kan på 

så vis vara den man fortsatt gravlägger sina döda på i vikingatid. På så vis kan 

gravfälten spänna över en alltför stor tidsrymd för att verka klargörande på 

by territoriernas framväxt. Runstenarna däremot är resta under den sena 

vikingatiden och tycks i många fall relatera till byarnas territorier. Detta resonemang 

skulle innebära att 1600-talets gränser faktiskt har relevans för 

åtminstone 1000- och 1100-talens gårds- eller bydomäner. 

Mats Riddersporre har i sin analys av runstenar och huvudgårdar sökt 

rekonstruera det äldsta kända läget för runstenen och sedan sätta detta i relation 

till samtida företeelser. Han kan visa att runstenarna varit placerade vid 

olika betydelsefulla punkter inom en bebyggelses domäner. Antingen i anslutning 

till den äldsta kända bebyggelsen i byn, eller i anslutning till gravar, eller 

så i anslutning till bygräns eller också invid väg/vad/bro. Runstenen har ofta 

varit placerad på samma tomt och ingått som en del i komplexet huvudgård 

och kyrka. Senare har runstenarna i många fall flyttats in i kyrkan 

(Riddersporre 1989:137ff). Vi kan alltså notera att Riddersporre i sin genomgång 

av Ystadområdets runstenar relaterar deras placeringar till vissa zoner i 

landskapet. En likartad bild ger min studie av runristningarnas placeringar i en 

mindre bygd i Attundaland (Zachrisson 1989b:21ff). För depåfynden upprepas 

detta mönster. De landskapszoner som återkommer är alltså gravar/gravfält, 

gårdsplats, ägogränser och zoner mellan land och vatten/våtmark. Den sistnämnda 

kategorin presenterar Mats Riddersporre inte på det sätt som jag gjort 

utan rubricerar det på motsvarande sätt som Mats G. Larsson gör, med 

väg/vad/bro. 

Som vi kan se från exemplen ovan har man visat intresse för runstenarnas 

placering i landskapet och med detta som utgångspunkt försökt att klassificera 

dem i olika kategorier. I dessa fall är inte inskriften styrande för hur forskaren 

uppfattar lokaliseringen, utan monumentets belägenhet. Forskaren försöker 

att rekonstruera det vikingatida landskapet på platsen för en runsten och 

därefter avgöra vad den bör ha associerats med: väg, vad, bro, gravfält e.d. 

Själva inskriften behöver exempelvis inte omtala brobygge, men runstenen kan 

ändå stå rest invid en sedan gammalt känd bro, alltså klassificeras den som rest 

vid bro (jfr t.ex. Gräslund 1989:fig. 3b). 

Om vi istället tar runinskriften som utgångspunkt, vad finns det då för 

belägg på att man i texten understryker en särskild placering i landskapet? Jag 

har valt att utesluta kumbl eftersom det delvis kan syfta på runstenen själv. Ord 167

" ) 

l 


för platser i landskapet är exempelvis aurr - grusbank, vadställe, oor - vadställe, 

braut - väg, bru, steinbru, hlaobru - bro, bryggia - brygga, byR - by, 

pingstaor - tingstad eller benämningar för gravar såsom haug - hög eller hrauR 

- röse (jfr Peterson 1994). 

Inom denna grupp finns bl. a. runstenar som varit resta på tingsplatser. Ulvs 

söner i Bällsta vid Vallentunasjön i Uppland låter på runstenen vid den s.k. 

Arkels tingstad omtala att "Ulvkel och Arnkel och Gye de gjorde här tingsplats 

... De reste stenarna och gjorde staven även den stora till hederstecken". 

(U225, U226; jfr Jansson 1977:12lf). Här meddelar man att man på samma 

gång låtit bygga tingsplats och resa runstenar och stav. 

Andra exempel ur gruppen ovan är den runsten vid Broby i Täby sn i 

Uppland, där en grupp bröder - "bro thessa gcerou ok haug thenna" - gjorde 

denna bro och denna hög efter sin far Östen, som dog i Grekland (U136; se 

Selinge 1980:292). Eller den runsten där en man låter omtala att han kastat 

upp ett röse åt sin bror Gairulf - "en aft Gairulf, broour minn, varp iak hraur" 

(Sö 176; jfr Selinge 1980:293). På liknande sätt omtalar runorna på 

Karlevistenen på Öland: "Denna sten är satt efter Sibbe gode, Foldars son. 

Och hans följe satte ... Dold ligger den de dolde - de flesta visste det - som följdes 

av de största dåd - valkyrjans följesvän - i denna hög". (J. P. Strids översättning 

i Eriksson & Strid 1991:44). I graven höglades goden(?) Sibbe 

Foldarsson av sitt följe (om titulaturen gode i denna inskrift, se Zachrisson 

1992). Stenen stod på 1600-talet rest nere på Karlevi äng mellan två gravhögar 

med kantkedja (jfr Öll). 

Dessa platser rör sig främst om av människan skapade platser. Vadställena 

kanske man kunde uppfatta som naturformationer, men även dessa har av runinskrifterna 

att döma konstruerats av människan (jfr U996; Holmberg 1975: 

202f; Strid 1983:239ff). När det gäller platserna ovan så upplyser inskrifterna 

om att man skapar platsen i landskapet i samband med att stenen reses: man 

gjorde bro, vadställe, tingsplats eller grav och reste samtidigt runsten. På så vis 

underströk man och markerade vikten av den skapade platsen i landskapet, 

men man nämner ingenting om varför man valde just den plats man valde för 

sina minnesmärken. 

För att fånga in de fall där man vid resandet av runsten valt att anknyta till 

redan etablerade platser i landskapet, får man gå annorlunda till väga. Ett sätt 

att söka sig fram till dessa runinskrifter är att gå via verbet stanoa - stå. I de 

fall man använder sig av stanoa, så tycks man referera till företeelser som redan 

tidigare finns på den utvalda platsen. 

Genom ordet stanoa fångar man in de klassiska exemplen: stå på högen, på 

tingstaden, vid vägen, vid bryggan, mellan byarna ... Men även de lite mindre 

specifika: Här står stenen ... (Peterson 1994 samt Gotlands runinskrifter och 

Danmarks Runeindskrifter för att få med samtliga svenska landskap, jfr 

Peterson 1994:III). 

r68 Stanoa förekommer även i sammanhang som har andra syftningar än en

RUNRISTNINGARNA I GARDSLANDSKAPET 

plats. Exempelvis måste man sålla bort de inskrifter som rör: efter NN stå 

dessa runor, Hög står stenen, ståtligt står stenen efter NN eller att stå manligen 

i stäven på skeppet (Sö61, Sö122, Sö138, Sö164, Sö206, Sö340; Vs15B). 

Standa-inskrifterna uttrycker tydligt den utvalda platsen i landskapet. I 

denna grupp finns några av de mer namnkunniga runristningarna, såsom 

Hällestadsmonumentet i Skåne, Hogränstenen från Gotland, en sten ur de som 

finns vid Aspa löt i Ludgo sn i Södermanland och Ågerstastenen i Uppland. 

Men även lite mer ordinära runristningar som de från Överselaö kyrka i 

Södermanland, vidare de från Husby i Markim, Stortjäran i Fasterna och 

Bärmö i S:t Per, de senare samtliga i Uppland. 

En av de skånska Hällestadsstenarna tycks förbinda runsten med gravhög. 

Den bär formuleringen: "Asgot reste denna sten efter Aerre sin broder. Och 

han var Tokes hirdman. Nu skall stenen stå på högen." (DR296 Hällestad 2, 

på DR295 formuleras det: "drängar satte / efter sin broder / stenen på högen/ 

stödd med runor" Hällestad 1; min övers. från danskan). Inskriften säger inte 

uttryckligen att stenen står på högen, utan att den står på berget stcein a biargi 

(jfr Jansson 1977:88f), men författarna till Danmarks Runeindskrifter Erik 

Moltke och Lis Jacobsen tolkar, utan vidare diskussion, berg som en omskrivning 

för hög. Hällestadstenarna är resta över Toke Gormsson och hans hirdkarl 

Aerre; den ryktbare Toke som inte flydde från striderna vid Uppsala (jfr 

Snredal Brink 1985). Den ursprungliga placeringen för runstenarna är oviss, 

numera finns runstenarna i Hällestads kyrka. Man måste uppfatta det som att 

stenen/stenarna har stått på berget, d.v.s. sannolikt (grav)högen, som minnesmärken 

efter de omkomna. I inskrifterna finns däremot inget som antyder att 

de döda verkligen skulle ha vilat i den hög eller det berg som omtalas. 

En identisk formulering finns på Hogränstenen på Gotland: "Sigmund lät 

resa stenen efter sina bröder och göra bro efter Sigbjärn - Sankt Mikael hjälpe 

hans själ - och efter Botraiv och Sigraiv och efter Aibjärn, fader till dem alla, 

och han bodde i byn (eller gården) längst söderut. Gäirvid lade ormslingorna 

... Sigmund har på så sätt åstadkommit vården. För män är detta ett känt minnesmärke. 

* Här skall stånda stenen som minnesmärke, bjärt på berget, och 

bron framför. Rodbjörn ristade dessa runor, Gairlaiv somliga, som väl det 

kan*. [Hier mun standa, stainn at merki, bicetr a bergi, en bro fyriRj" (Go203, 

men den sista delen av inskriften * - * är citerad efter Jansson 1977:161f, översättningarna 

skiljer sig något åt vad gäller formen, men inte vad avser innehållet). 

Birgitta Johansen anser att vi bör uppfatta Hogränstenens bergi på 

motsvarande sätt som Hällestadstenarnas, nämligen som en poetisk omskrivning 

för hög. Allitterationen bjärt på berget har gjort att Rodbjörn och 

Gairlaiv föredragit att bruka ordet berg framför hög, menar hon (1997:222). 

Författaren till Gotlands runinskrifter, Elisabeth Svärdström, tror däremot 

inte att inskriftens bergi skulle avse gravhög, utan menar att det syftar på terrängformationen 

hög eller backe. Stenen har flyttats till nuvarande plats och 

frågan är då var den ursprungligen kan ha stått. Det område i Hogräns sock- 169

17° 


en, som skulle kunna ha hyst både en backe och en bro ligger 1, 5 km sydost 

om kyrkan (se Go203). Marken där är delvis tillhörig Enbjänne. Gårdsnamnet 

visar att gården uppkallats efter en man vid namn Aibjärn. Svärdström anser 

att det är ovisst, men inte alls osannolikt att fadern Aibjärn i inskriften skulle 

kunna varit den som givit gården sitt namn. Men hon uppfattar sträckan 1 500 

m mellan Enbjänne och kyrkan som alltför lång, för en transport aven så stor 

sten. Annars har hon inga invändningar mot att runstenen ursprungligen skulle 

kunna stått rest vid en sankmark vid Enbjänne gård (Go203). 

Vad gäller svårigheterna med runstenstransporter, så är dessa beroende av 

vilken roll man tillmäter runstenens sekundära placering vid kyrkan. Om man 

är av den åsikten att runstenen enbart är vid kyrkan i kraft av sin lämplighet 

som byggnadsmaterial, så kan 1,5 km uppfattas som en onödigt lång sträcka. 

Men om man anser att det varit mycket väsentligt för de medeltida människorna 

i Hogrän att just den runstenen kom till kyrkan för att bli rest på sin nya 

plats (jfr Birgitta Johansens resonemang om runstenar i kyrkor, 1997:242ff), så 

är själva omplaceringen av stenen så väsentlig i sig, att transporten helt enkelt 

varit nödvändig. För övrigt har ett flertal liknande transporter ägt rum i 

Mälardalen; många av dessa har varit dubbelt så långa som Hogränstenens 

transport (se nedan). 

Sigmund i Hogrän lät alltså resa sten och göra bro. Det finns ingenting som 

antyder att han även skulle ha uppfört högen/berget. Den tycks ha funnits på 

platsen redan tidigare. Kanske ska man till och med uppfatta orden "För män 

är det ett känt minnesmärke", som att platsen med högen/berget är en sedan 

gammalt välkänd plats, som nu Sigmund ytterligare understryker betydelsen av 

genom att resa sten och göra bro. 

Vid Aspa i Ludgo sn finns en runsten som utrycker sambandet runsten och 

tingsplats: "Denna sten står efter Öpir på tingstaden efter Toras man" 

(sö137B). Stenen är rest på Rönö hundares medeltida tingsplats - Aspa löt. Det 

äldsta medeltida belägget på tingsplatsen är från 1381, men runinskriften visar 

att tingsplatsen varit etablerad åtminstone sedan vikingatid (jfr Wijkander 

1983:80). Här möts olika företeelser: väg, bro, (grav)hög och tingsplats. Det 

Öpirs efterlevande framhåller är dock att stenen är rest på tingstaden. Mats G. 

Larsson har övertygande argumenterat för att vi bör uppfatta det som att storgården 

Aspa har haft äganderätt över tingsplatsen (1997:26, 67f). Och att 

samma släkt, Öpir, Torarrorun och sönerna även ägt Viby längre söderut i 

Spelviks socken (Sn::edal Brink & Wachtmeister 1984:39 uppfattar tingsplatsen 

som allmänning och Viby som hemgården). En annan släkt representerade av 

Slode och Ragnfrid har låtit resa runstenar vid norra änden av den bro som 

leder till tingsplatsen i Aspa och har även ägt Axala i Björnlunda sn, där de 

också låtit resa sten (Larsson 1997:66ff). 

Sannolikt finns det ytterligare en runsten som kan uppvisa samma sorts 

koppling, men eftersom den inskriften är skadad blir det något mer osäkert. 

Det gäller en av de båda runstenar som varit resta vid Husby ör(e)n i Markims


sn, Uppland (U327). "Sigröd lät resa dessa stenar två efter Sven, sin son och 

gjorde bron för hans själ. Han bjöd stå där. .. (ständigt sten på tingstället, medan 

människor leva)". Runologerna Stephens, Bugge och Brate anser sig alla ha 

funnit delar av ordet tingsstad och medan människor leva. Men Elias Wessen 

är försiktigare och vill inte lämna någon tolkning alls för den delen som är satt 

inom parenteser, och reserverar sig något vad gäller den icke-kursiverade delen 

av texten (U327). Runstenen har förmodligen stått i mötet mellan väg/bro/vad 

invid tingsplatsen och samtidigt utgjort gräns mellan bebyggelser (se nedan s. 

184f). 

En runinskrift understryker kopplingen mellan runsten och väg. Den står 

vid landsvägen upp till Ryda kungsgård i Nysätra sn, Uppland och omtalar att: 

"To(ru)lf och Torfast de läto resa stenen efter Torbjörn, sin gode fader. Här ska 

stånda stenen vid vägen. Och Gillög lät göra minnesmärket efter sin man" 

(U838). 

Det finns ingen inskrift som omtalar att stenen ska stå vid bron. Detta är 

förvånande eftersom runsten vid bro är en återkommande företeelse. Det närmaste 

man kan komma är exempelvis Sälnastenens i Uppland: "Alltid ska 

ligga/ medan åldrarna leva/ bron hårdslagen/ och bred efter den gode.! 

Svennerna gjorde den/ efter sin fader" (U323; se Jansson 1977:109f). Detta 

faktum beror sannolikt inte på att man inte tillmätte kopplingen runsten och 

bro betydelse, utan på att bron oftast konstruerades i samband med att stenen 

restes. 

Det är dock möjligt att det faktiskt finns belägg för att en runsten sägs ska 

stå vid bron. Men i det här fallet har runristaren inte använt sig av det vanliga 

ordet för bro, utan av synonymen bryggia. "Här ska stånda/ stenen vid bryggan.! 

Söner efter fadern / satte, den gode". Stenen står rest i närheten av 

Metsjöns norra del, invid Sjuhundras gamla häradsväg vid Tjäran i Fasterna 

sn, Uppland. Metsjön hade förr via Långsjön förbindelse med havet i öster 

(U512; Jansson 1954; Ahlen 1992:57f). Jan Paul Strid har argumenterat för att 

vi inte ska uppfatta brygga som identiskt med vårt nutida ord, utan att runinskriftens 

brygga snarare skulle avse en bro. På liknande sätt kan de bryggor 

som omnämns på Fällbrostenen i Täby i Uppland och Jädrastenen i Hubbo sn 

i Västmanland, avse broar av olika slag (Strid 1988:16f). I det senare fallet 

tycks detta vara styrkt genom den utgrävning som Arkeologikonsult nyligen 

utfört av broläggningen i Jädra (Lars Andersson, muntlig uppgift november 

1996). 

Strids tolkning verkar rimlig med tanke på Tjäran-stenens fyndplats. Den 

har hittas i en åker ett stycke ifrån Metsjön (Jansson 1954). Metsjön ligger idag 

på 14,7 m.ö.h. och var alltså en sjö och ingen havsvik då stenen restes på platsen, 

varför man inte behöver ta hänsyn till någon landhöjning. Detta skulle tala 

för att tolkningen bro var den rimliga (Jansson 1954; Ahlen 1992:58 utgår från 

ordet brygga och menar att stenen måste varit rest vid segelleden, eftersom 

inskriften tydligt anger att den står vid bryggan; Strids invändning [jfr 171


1988:16], att en brygga inte kan ha varit av den digniteten att den motiverat 

runristarens bruk aven formfulländad helming i fornyrdirslag uppfattar jag 

som en smula anakronistisk - det är inte av det skälet som Strids tolkning är 

att föredra). Väljer man Strids tolkning så relaterar runstenen till bron. 

Nere på Bärmö sjöäng i S:t Pers sn i Sigtunatrakten har en runsten varit rest 

med inskriften: "Näsbjörn lät resa denna sten efter Olev, sin son. Här skall stenen 

stå på .... lai au" . Tyvärr är alltså inskriften skadad just där den preciserar 

sin plats i landskapet. Thorgunn Snaedal som undersökt stenen uppger att 

namnet inte går att tolka, p.g.a skadan, men att det bör ha rört sig om en terräng 

beteckning (Gustavson, Sn.rdal Brink & Strid 1983:228; jfr även U408). 

Det är inte osannolikt menar hon att den skadade delen av inskriften skulle 

kunna ha innehållit ett ord för sankäng; ett ord lau som exempelvis ingår i 

sockennamnet Lohärad eller lejden (muntligt meddelande, maj 1996). Om så 

vore fallet skulle det vara det enda belägget där man anknyter till en naturformation 

genom en standa-formulering. Möjligen har denna sjöäng varit speciell, 

den utmynnar i Håtunaviken mitt för Fornsigtuna. 

Belysande för företeelsen runsten rest vid rågång är inskriften på Ågerstastenen 

i Löts sn i sydvästra Uppland." Vidhugse lät resa denna sten efter Särev, 

sin gode fader. Han bodde i Agersta. Här ska stenen/ stå mellan byarna. / Råde 

den dräng, / som runvis är, / de runorna, / som Balle ristat" (U729). Stenen har 

fungerat som "rååskillnat " mellan byarna Hummelsta och Ågersta, fram till 

och med tidpunkten för laga skiftet 1856, då gränsen ändrades (Peringskiölds 

uttryck i Monumenta, LMV akt från 1702; se referenser i U729). Nordväst om 

stenen finns ett gravfält, förbi löper även en gammal väg. Men inskriften fokuserar 

helt på runstenens förhållande som gränssten mellan bebyggelser. 

Företeelsen gräns anges på ett intressant sätt; stenen står mellan byarna. 

Ordet mellan får här stå för mötet mellan ägorna eller gränsen. Många andra 

runstenar har genom sin placering uppenbarligen kunnat ha samma funktion 

(jfr Brate & Wessen 1924-36: LII; U729), men det är bara Ågerstastenen som 

ger uttryck för detta i själva inskriften. Det är följdriktigt att uppgiften om stenens 

placering i landskapet föregås av upplysningen att Särev bodde i Ågersta. 

Genom det uttryckssättet ansluter sig Ågerstastenen till en grupp av runinskrifter 

som talar om att bebo eller äga gård eller by. Dessa formuleringar kan 

uppfattas som ett sätt att hävda sin dispositionsrätt över en gård/by. Kanske 

kan det möjligen också ha haft innebörden att vara den förste i en familj, som 

bosatt sig i en gård eller by (jfr Zachrisson 1994). 

Så finns slutligen den för oss mer diffusa platsangivelserna: "Här skall stånda 

stenen" respektive "Här skall stånda stenar dessa,! röda av runor, / reste 

dem Gudlög / efter sina söner / och Hjälmlög / efter sina bröder" (Sö204, 

Sö206). Diffusa blir de eftersom bägge stenarna flyttats från sina ursprungliga 

platser till Överselaö kyrka i Södermanland, varvid inskrifternas Här helt mist 

sin syftning. Genom att en av stenarna (Sö206) har ingått tillsammans med 

172 ytterligare en sten (Sö208) i ett runstensmonument kan åtminstone den ena


stenen knytas till Fröslunda by i samma socken (ovisst dock om det gäller 

Fröslunda eller Kil-Fröslunda, se Sö208). Apropå Hogränsstenens flyttning 

ovan, så bör dessa flyttningar ha varit mellan 2,5 och 3 km långa. 

Sammanfattningsvis tycks vissa runinskrifter vilja kommunicera vikten av 

sin placering i landskapet. I dessa inskrifter används verbet stå - stanCJa. I de 

här fallen verkar runstenarnas lokaliseringar syfta till att anknyta till kända 

och redan etablerade företeelser i landskapet. 

De platser som stanCJa-inskrifterna lyfter fram rör sig om konstruerade platser 

på den egna gårdens marker: på berg/(grav)hög, vid tingsplats, vid väg, vid 

bro (brygga) och mellan byar. Vi kan egentligen inte se någon särskild skillnad 

på denna grupp av runinskrifter som relaterar till redan välkända platser i 

landskapet och den grupp inskrifter som anger platser i landskapet som skapas 

samtidigt med stenresandet. Det tycks ha varit i stort sett samma företeelser 

man velat anknyta till: broar, vägar, tingsplatser och sannolikt till gravar. Den 

enda stanCJa-inskrift som kompletterar bilden av platserna i landskapet är 

Ågerstastenen, som är mycket tydlig pa. att den ska uppfattas som en gränssten 

mellan byar. 

Hittills har vi rört oss på en generell nivå och med inskrifterna som utgångspunkt 

plockat ut de platsangivelser som har uppfattats som betydelsefulla av 

runstensresarna själva. För att få en större förståelse för de platser i landskapet 

som runstenarna associerats med är ingående studier av ett mindre område 

att föredra. När man ska studera vad runristningarna relaterat till i ett 

vikingatida - tidigmedeltida landskap är inte kvantitativa studier lämpliga. I de 

kvantitativa studierna klassificeras runstenarna efter vad de anslutit till i landskapet 

såsom bro, väg, vad eller gravar (exempelvis Zachrisson 1985; Johansen 

1997:185ff). Denna klassifikation tar vanligen sin utgångspunkt i hur författarna 

och illustratörerna av Sveriges runinskrifter uppfattat förhållandet. 

Eftersom dessa främst haft runtexten, runstenen som skriftligt historiskt dokument 

i fokus, så kommer anknytningen till kommunikationer att bli övervärderad 

(se ovan). De enskilda gårdarna på vars marker stenarna en gång restes 

glider ur fokus. Istället koncentreras intresset till inskriften och hur läsbar 

denna är; följaktligen blir oläsliga stenar med förvirrade inskrifter uppfattade 

som meningslösa. Runstenar med enbart ornamentik ges heller inga enskilda 

nummer i runcorpusen. Men min åsikt är att det inte finns några genvägar när 

det gäller studiet av vad runristningen kan ha anknutit till för plats i landskapet 

annat än kvalitativa studier på gårdsnivå (t. ex. Larsson 1990, 1996, 1997; 

Tollin 1989). 

För att den kvalitativa studien av runstensresandet på gårdsnivån ska bli så 

givande som möjligt så bör området vara "runstenstätt" i den mening att de 

enskilda gårdarna bör ha rest flera runstenar. På så vis kan man skärskåda hur 

en och samma gård väljer att placera ett antal olika runstenar inom sina ägor. 

Detta ger oss inte bara enstaka runstensplatser i landskapet, utan runstensplatser 

i relation till varandra. Så bör det i området finnas en lång runstensre- I73


sartradition, så att Anne-Sofie Gräslunds olika stilgrupper i görligaste mån 

finns representerade (1994). Tidsdjupet och de olika runstensplatserna kan på 

så vis bidra till att ge en ökad förståelse för processerna bakom runstensresandet 

och skapandet och upprätthållandet av gårdslandskapet. Jag har valt att 

återvända till Markims och Orkesta socknar i Seminghundra härad i 

Attundaland, Uppland (Zachrisson 1989b), för att där göra en fördjupad analys 

av runstenarnas placeringar i gårdslandskapen. Detta område motsvarar 

också de önskemål jag nyss uttryckte. 

Det "goda" exemplet: runstensgårdarna i Markim - Orkesta 

Uppland är det enskilda landskap som hyser flest av Sveriges vikingatida runstenar. 

Inom landskapet är Vallentuna och Seminghundra härader bland de 

härader som har flest runstenar i förhållande till samtida bebyggelse; 1.2 

respektive 0.8 runstenar/bebyggelseenhet från yngre järnålder (106 runinskrifter/91 

bebyggelseenheter respektive 84 runinskrifterll 01 bebyggelseenheter, 

andel runstenar efter Upplands runinskrifter och andel bebyggelseenheter efter 

Ambrosiani 1983). I det här sammanhanget eftersträvas endast ett grovt mått 

på relationen mellan dem varför jag bortser från bortodling av gravfält och 

möjligheten av försvunna runstenar. I nedanstående avsnitt kommer Markims 

och Orkesta socknar att behandlas gemensamt, som en bygd. Runstenarna 

visar genom sina texter att förbindelserna i form av beroendeförhållanden och 

giftermålsallianser förekommit mellan människorna i det som senare blev två 

skilda socknar. 

Rumsdimensionen 

Först måste de ursprungliga platserna, där runstenarna stått resta, rekonstrueras. 

Detta besvaras delvis i Upplands runinskrifter och ibland även i 

Fornminnesregistret, men i vissa fall har det krävts efterkontroller. För att utröna 

om lantmätarna har markerat runstenarna i äldre kartmaterial, har alla gårdar/byar 

i socknarna kontrollerats i äldre kartmaterial (Kulturgeografiska 

institutionen, Stockholms universitet samt Länstyrelsens lantmäterienhet). 

Resultatet blev tämligen magert. Runstensparet vid Husby, samt en av runstenarna 

vid Granby-Hyppinge i Söderby gärde är uppmärksammade (se nedan), 

medan de andra tyvärr är förbigångna. 

Ser man till runstenarnas ursprungliga placeringar och relaterar dem till 

samtida bebyggelser, så framgår det att runstenarna inte är jämnt spridda över 

bebyggelserna i bygden. Ser vi till Markim, så tycks Lundby, Husby, Vreta och 

Snåttsta samt eventuellt Bergby vara runstensgårdar, alla belägna i socknens 

västra del. Påfallande många av dessa runstensgårdar är enheter som anses ha 

avsöndrats ur Husbyn i Markim (jfr Ambrosiani 1964:122). I Orkesta är 

Borresta, Orkesta by och GranbylHyppinge de säkra runstensgårdarna. Detta 

174 gör att ca 40% av enheterna i Markim är runstensgårdar (totalt ungefär 14 st),

I 

RUNRISTNIN G ARNA I GÅRDSLANDSKAPET 

Fig 65. Kartan visar 

Markims och Orkesta 

socknars läge i Uppland. 

Fig 66. Yngre järnåldersbebyggelsen 

i Markim 

Orkesta och 1600-talets 

bygränser. Omarbetad 

och kompletterad efter 

specialinventering 1989 

(se Zachrisson 1989b), 

samt med hjälp av Sigurd 

Rahmqvists utredning om 

Lindholmens ursprung 

(Rahmqvist 1986). 

Grundkartan är efter 

Ambrosiani 1964:123. 

medan det i Orkesta rör sig om 25% av enheterna (totalt ca 12 st, jfr fig. ovan). 

Med runstensgård avses en bebyggelse från yngre järnålder/tidigmedeltid där 

människorna utfört eller låtit utföra runristningar på sten eller fast berg på sina 

marker. 

Det innebär att merparten av den vikingatida bebyggelsen inte består av 175


runstensgårdar, inte ens i ett så runstenstätt härad som Seminghundra. Trots att 

vi uppfattar runstensresandet som en relativt allmänt spridd företeelse i 

Uppland, så framstår den på det lokala planet ändå som en sedvänja som en 

begränsad del av befolkningen ägnat sig åt. 

De tidigaste runristningarna - de oornerade - som föregår stilgrupperna 

(Gräslund 1992:195) finns resta på Borresta och Granby-Hyppinge marker. 

Dessa bägge byar har börjat runstensresartraditionen i bygden och vi tar vår 

utgångspunkt här. 

Granby-Hyppinge 

Granby-Hyppinge är en by med en komplicerad bebyggelsehistoria. Granby 

har i historisk tid legat sydväst om en större höjd. Hyppinge är idag försvunnet. 

Ortnamnet Hyppinge, har Carl-Ivar Ståhle velat tolka som deras by, som 

bor uppe i backen (1946:373). Ståhle anser att den stora platåhusgrunden som 

ligger uppe på höjden norr om Granby by bör vara detta Hyppinge. Det skulle 

kunna vara den moderenhet ifrån vilken Granby har avsöndrats, men förhållandet 

kan vara det omvända; att Hyppinge är bildat i förhållandevis sen tid 

och Granby skulle då vara den äldre byn (a.a:372). 

De hagmarker som numera tillhör Söderby, norr och öster om Sofieberg, 

har under historisk tid varit utnyttjade av både Granby, Hyppinge och Söderby 

gemensamt (Morger 1972:17). Hagmarken i den östligaste delen av Granby 

bybackes förlängning, benämns på en rågångs förrättning över Söderby 1892- 

93, Hyppingehagen (LMVakt 54, Orkesta). På den odaterade kartan över en 

del av Seminghundra och Wallentuna härader, är Höppingen ett mindre frälsetorp, 

beläget nordöst om Granby nuvarande by, ungefär vid nuvarande 

Sofieberg (LMVakt 2, Seminghundra). 1703 görs en ägobeskrivning över 

Granby med Hyppinge av L.K. (möjligen Lars Kietzling, lantmätare verksam 

vid denna tid, LMV akt 4, Orkesta). De jordar som upptas under Hyppinge är 

"En wret wjdh Söderby Rörgång af mojord samt Ett Slåtter hagstycke wjdh 

Söderby rörgång af star och måssbeten" (a.a:blad 3). De marker som finns 

upptagna för Hyppinges räkning är alla belägna i den östligaste delen av 

Granby-Hyppinge marker, intill ägogränsen mot Söderby. 

Med hänsyn till ovan refererade källor, skulle man kunna anta att Hyppinge 

har legat österut inom Granby-Hyppinge ägor. Att hagmarkerna nyttjats 

gemensamt och att backen inom Söderby ägor kallas Hyppingehagen, skulle 

kunna tala för att Granby-Hyppinge marker sträckt sig ned mot 

Hästbergabäcken. Den gamla gränsen mellan Granby och Söderby bör alltså 

inte ha gått som 1600-talskartorna utvisar, utan i den bäck - Hästbergabäcken 

- som rinner öster om Hyppingehagen. Detta resonemang stämmer delvis överens 

med det som förts av bl. a. ortnamnsforskaren Carl-Ivar Ståhle, kulturgeografen 

Kersti Morger och runologen Helmer Gustavson (Ståhle 1946:371ff; 

för kritik av Ståhles resonemang, se Ambrosiani 1964:126; Morger 1972; 

Gustavson 1976). Antalet gravfält från äldre och yngre järnålder gör troligt att

GÄRD , GRÄNS, G RAVFÄLT 

Granbysidan i närheten av broövergången 

mot Borresta marker. Exakt var de har stått 

går inte att få någon klarhet i (jfr 

Gustavson 1991:156). På den ena runstenen 

nämns Granby vid namn: "Torsten och 

Ragnfrid de reste denna sten efter B jörn i 

Granby, Kalvs broder. Honom dräpte 

Vigmund. Gud hjälp e hans ande och själ 

bättre än han förtjänade" (U338). Denna 

är oornerad och hör till den äldsta gruppen 

senvikingatida runristningar i Uppland 

(Gräslunds grupp RAK). Nära denna sten 

har funnits ytterligare en, som idag är känd 

i mindre fragment. " ... Tove och ... [Gud] 

hjälpe själ.. .. " (U339). Det är oklart vilken 

stilgrupp ristningen tillhör. 

På Borrestas sida om bron finns ett vadställemonument 

från järnålder av liknande 

slag, som finns vid Ängeby i Lunda socken 

Fig 68. Björn i Granbys runsten 

(ur U338). 

längre norrut (Ambrosiani 1987:10; Carlsson 1989:44). Ett antal resta stenar 

står vända med sina bredsidor ned mot vadstället. På motsvarande sätt kan de 

båda runstenarna på Granbysidan ha stått vända mot vadstället invid den väg 

som löpt från vadstället och bort mot Granby-Hyppinge gårdar. 

Granbys gräns i nordöst har varit tydlig i landskapet genom de parställda 

runstenar som stått resta där. Runstensparet har varit placerat på västra sidan 

om Hästbergabäcken och, tycks det, markerat den östligaste punkten för 

GranbylHyppinge ägor (U341 och U342, upptagna under Söderby). Den ena 

runstenen (U341) finns utritad på en karta från sent 1800-tal, 12 meter väster 

om bäck kant och 5 meter norr om väg (LMVakt 54 från 1892-93). "Ingjald 

lät resa denna sten efter Kalv, sin fader, och efter Igul, sin broder, och efter 

Ragnvi, sin moder. Nu hjälpe Gud och Guds moder deras själ" (U341). Tyvärr 

känner man bara en del a v inskriften på den andra runstenen: " ... denna sten 

efter Kalv, broder. .. " (U342; Gustavson 1976). Den hittades vid plöjning 1975, 

nära intill den plats där den andra runstenen ursprungligen stått. Det går därför 

inte att säga om de bägge runstenarna varit resta på samma sida av den 

äldre vägen eller om de stått på vägens norra och södra sida. 

Uppe på backen ovanför Granby nuvarande by finns en stor runristning i 

fast häll. Här har tre söner låtit hugga häll efter sin fader Finnvid och efter 

modern samt en mängd fränder. "Häming och Själve och Johan de låta hugga 

efter sin fader Finnvid, och Vargas och Ragnfrid, och [efter} sin moder, och 

efter Ingegärd och efter Kalv och Gärdar och (Sigv)at. Han ägde ensam allt 

först. Det var deras fränder. Gud hjälpe deras ande. Visäte ristade dessa runor" 

178 (U 337). Runhällen tillhör Gräslunds grupp Pr4 och bör därför dateras till

RU N RISTNIN G ARNA I GÄ RDSLAND S KAPET 

Fig 69. De vikingatida husen grupperade kring den stora platåhusgrunden vid 

Granby-Hyppinge. Teckningen, som utförts av Anders Hedman (1989b), är här något 

beskuren för att endast återge de vikingatida och inte de medeltida husen. 

ungefär fjärde fjärdedelen av 1000-talet. Både Jan Paul Strid och Mats G. 

Larsson anser att Granbyhällen bör uppfattas som ett arvsdokument (Eriksson 

& Strid 1991:115; Larsson 1997:145). Det kan vara värt att notera att Kalv 

och Ingegärd tycks ha en särställning bland de uppräknade fränderna eftersom 

de och inte några andra bevärdigas med prepositionen at, efter (om ceftiR och 

at i inskrifter, se Herschend 1994:90ff). Mansnamnet Vargas är ytterligt sällsynt, 

det förekommer bara på en annan runsten - i Skepptuna kyrka (U357). 

Även Sigvat och Själve är ovanliga namn som också förekommer i Skepptuna 

sn, vid Ånsta (U372). Det är därför sannolikt att en del av dessa fränder har 

varit hemmahöriga där. Likaså skulle den kvinna Ragnfrid, som låtit resa Ängebymonumentet 

i Lunda sn (U346, U356, stilgrupp Pr3) till minne av sin och 

Kättilmunds son Björn, vara identisk med den Ragnfrid som nämns på runristningarna 

i Granby-Hyppinge. Ängebymonumentet är ett vadställemonument 

som bestått av ett par runstenar och ett antal resta stenar, liksom det 

monument som finns mellan Granby-Hyppinge och Borresta. (Jan Owe har 

sammanställt en förteckning över runsvenska personnamn, som jag använt för 

att kontrollera förekomsten av de olika namnen, Owe 1993.) 

Runristningen finns i fast berg uppe vid vad som varit tunet till en vikingatida 

bebyggelse. På krönet av samma backe ligger en platåhusgrund, som har 

delundersökts i samband med en forskningsgrävning under ledning av Anders 

Hedman (en mindre provundersökning företogs 1988, därefter en del undersökning, 

se Hedman 1989a). Platåhuset tillhör vikingatid, möjligen dess senare 

del. Kring detta platåhus har i en solfjädersformation grupperat sig ytterligare 

byggnader (se fig.). Detta kan vara platsen för det vikingatida Hyppinge 

(jfr Carlsson 1989). 

Björn i Granby förknippas av de efterlevande runstensresarna med den 

norra gränsen mot Borresta, medan runstenarna efter Kalv står resta vid den 

nordöstra gränsen, som kan ha utgjort sista utposten på Hyppinge marker. 179

180 


Dessa båda män var bröder. Björn skulle kunna ha bott i Granby, medan Kalv 

bott i Hyppinge. Kalv, men inte Björn är omtalad på runhällen vid tunet, vilket 

i så fall är konsekvent eftersom det bör ha rört sig om Hyppinges gårdstomt. 

Fortfarande relateras han till det som man kan uppfatta som 

Hyppingedelen av Granby-Hyppinge marker. Av runhällens inskrift framgår 

att Kalv är avliden. Där sägs också att Finnvid ensam ägde allt först; detta bör 

ha gällt Hyppinge. 

Borresta med Yttergärde 

Yttergärde tycks syfta på den yttre gården i Borresta by och vara en avsöndring 

ifrån denna. På de äldsta kartorna skrivs gårdens namn ytter gåle, fig. 9 (LMV 

akt 2, Seminghundra och även akt 2, Orkesta, en arealavmätning från 1690). 

1538 finns Yttergården omnämnd i det skriftliga materialet (Gehlin 1965). 

Dess ägor redovisas alltid samman med Borrestas (LMV exempelvis akterna 2, 

14 och 30, Orkesta sn; Mats G. Larsson rubricerar Yttergärde som tillhörigt 

Orkesta by, se 1997:139,147, men detta är ett missförstånd). På en av de äldsta 

kartorna, som är odaterad (1600-talets slut?) ligger Yttergåle omedelbart 

väster om Orkesta kyrka (LMVakt 2, Seminghundra). 

Yttergärde anges som ett prebendehemman, medan Borrestas 2 gårdar uppges 

vara skattehemman i Upplands handlingar 1538 (Gehlin 1965). (Prebenda 

är en donation vars inkomster var lön för en präst. En prebenda var normalt 

knuten till ett altare, där mässor under lång tid lästes för donatorn, se Tegner 

1985). En del av Borresta och ett torp inom Granby ägor tycks ha legat öde 

omkring 1475 (Dahlbäck 1977:165). Då tillhörde de bägge Vårfrukorets första 

prebendor, inom Uppsala domkyrka. Det bör alltså därför vara Yttergården 

(Yttergärde) i Borresta, som låg öde 1475. Är denna ödeläggelse mycket tillfällig? 

Eller är det i samband med att bebyggelsen ligger öde på 1400-talets slut 

och senare på nytt tas upp, som den yttre gården avsöndras? 

I Geometriska Jordeboken från 1700, finns uppe vid Yttergärdes nutida 

gårdsläge, en äga som benämns Tompt till Yttergåle (LMV A 13, folio 11). 

Samma äga återfinns på storskifteskartan från 1765 (LMVakt 14, Orkesta). 

Om detta kan tolkas som ett tidigare gårdsläge för den yttre gården i Borresta 

by, som senare flyttar ned öster om bäcken invid kyrkan, har jag svårt att bedöma. 

Vid laga skiftet 1867 för Borresta och Yttergärde har Yttergärde flyttat 

upp från sitt läge vid kyrkan, till det som tidigare kallades tompt eller tomthage. 

Den gamla gårdstomten ligger då kvar vid kyrkan i det som kallas norrängen 

och omnämns som ägostycke 1038 och 1039 Gamla tomten, sand och 

grusbunden (LMVakt 49, Orkesta). Sammanfattningsvis bör Yttergärde eller 

Ytter gåle och Borresta ses som en förhistorisk enhet - Borresta. I litteraturen 

är runstenarna upptagna under både Borresta och Yttergärde (se nedan). 

I öster gör gränsen mellan Orkesta by och BorrestalYttergärde en böj och 

omfattar marken närmast runt kyrkan. Sådan har gränsen sett ut sedan de tidigaste 

1600-talskartorna (se fig. 49) Orkesta by har ägor in i Borresta/


mellan häradsvägen och byvägen från Gran by. Ristningen vette ursprungligen 

åt Granby och vägen dit. Denna väg kantas av ett flertal runstenar och ett vadställernonument 

från järnålder och bör ha lång kontinuitet (se fig. 67; U338, 

U339, U341 och U342; se även Ambrosiani 1987:10). 

I ljuset av runstenstexten blir det faktum att bron i storskifteshandlingarna 

från 1765 över Yttergärde/Borresta, benämns ormbroen, intressant: " .. och 

hädanefter blifwer säker rågång till No 10 ormbroen nämnd, där Granby med 

sine ägor sluta och Markims prästgårds hage tager sin början ... " (LMVakt 14, 

Orkesta). Namnet bör knappast avfärdas som resultatet aven sentida" lärd" 

påverkan, eftersom runstenen kom till allmän kännedom först då Dybeck avritade 

och beskrev den 1872 (se anförda referenser till U345). Det finns en del 

belägg på broar med mansnamn som förled (exempelvis Östensbro över Sagån, 

se Ståhl 1985:77; Hjulsbro, 'Gjords bro', Strid 1987a:34). Trots att namnet på 

denna bro är Ormbroen, och inte Ormsbro, som hade varit det naturliga, så är 

det sannolikt att mansnamnet Orm på runinskriften kan ha samband med 

namnet på bron (runstenen saknar som synes rundjur, så namnet kan alltså inte 

syfta på en ormslinga). Kanske ska man uppfatta det som att platsen för minnesmärket 

över Orm och resaren associerades med rågång och bro över sankmark. 

Runstenen stod vid Dybecks besök på platsen rest i en skeppsformig stensättning 

(jfr kommentaren till U345). Tyvärr är både denna och själva stenen 

idag helt borta (raä 121). På den motsatta sidan av häradsvägen finns en 

ensamliggande hög, som tillsammans med stensättningen tidigare tycks ha 

utgjort en gravgrupp (raä 26, jfr Zachrisson 1989b:7). 

Vid den gamla platsen för Ytter gåle tomt (jfr ovan), har under årens lopp 

framkommit två runstenar (U343, U344). Den ena fanns 1673 i källardörren 

hos Anders Pedersson i Yttergården och den andra påträffade Richard Dybeck 

1868, som tröskelsten i en av Yttergårdens byggnader (troligen en av mangårdsbyggnaderna). 

Båda dessa runstenar är resta till minne av Ulv av sönerna 

Karse och Karlbjörn. "Karse och .... rn de läto resa denna sten efter Ulv, sin 

fader. Gud och Guds moder hjälpe hans ... (U343). Men Ulv har i England tagit 

tre gälder. Den var det första, som Toste gäldade. Sedan gäldade Torkel. Sedan 

gäldade Knut"(U344). Dessa bägge stenar är liksom övriga runstenar i 

Vallentunatrakten som omtalar Englandsgälder ristade av Åsmund Kåresson 

(Gustavson 1991:160f). 

Ulv har medan han levde rest sten över sin farbror Onäm. "Ulv lät resa 

denna sten efter Onäm, sin farbroder. De bodde båda i Borresta"(U 336). Den 

stenen stod i äldre tid vid kyrkans vapenhus - dess urspungliga plats känner 

man dock ej. Ulf tycks själv ha ristat stenen över Onäm (Gustavson 1991:161). 

Vi vet inte var runstenarna över Onäm och Ulv ursprungligen har varit placerade. 

Det är dock fullt möjligt att stenarna har haft sina platser längst österut 

inom Borresta ägor, någonstans i närheten av det, som under historisk tid 

182 fram till laga skiftet, varit Yttergården tomtplats. Det är rimligt att tänka sig


Fig 71. Den äldsta kända platsen 

för Ulvs sten (U336) över farbrodern 

Onäm är på Orkesta kyrkogård 

vid vapenhuset. 

Foto E. Brate. ATA 

att stenen över Onäm inte stått uppe i anslutning till själva tunet i Borresta, 

annars borde namnet på gården eller byn vara utelämnat som i fallet med 

Granby/Hyppinge och Snåttsta (jfr ovan och nedan). Stenen U336 borde därför 

med ledning av inskriften ha stått rest i utkanten av Borresta ägor. 

Måhända har stenarna stått i anslutning till Borrestas sydöstra gräns, invid 

vägen från Markim till Frösunda som gått förbi kyrkan. 

På Borrestas norra marker hittades för ett tjugotal år sedan en runsten. 

Fyndplatsen var belägen ca 10 meter söder om ägogränsen till Vaxtuna och 30 

meter väster om tregränsmötet mellan Vaxtuna, Finnberga och Borresta (EK 

11 I 2f). Det fanns anledning att förmoda att stenen hittades nära sin ursprungliga 

plats (Svärdström & Gustavson 1975:168). Den steniga backen där runstenen 

påträffades omnämns i lantmäterihandlingar som Sånghagen, en sidlänt 

betesmark. I hagmarkens södra delar löper en mindre brukningsväg ned mot 

Borresta by; det är dock svårt att avgöra om denna har haft förhistoriska anor 

(LMVakt 14, Orkesta, 1766, se särskilt rågångsmarkering 19 till 20). Tyvärr 

är inskriften kraftigt vittrad: " ... Igulfrid(?} reste stenen efter Utter, sin broder" 

(UINF74; Svärdström & Gustavson 1975:168ff). 

Borrestas runstenar har i likhet med Granbys har varit placerade ytterst i 

ägorna, vid de sydvästra och nordvästra delarna, där ägogräns och väg eller 

väg/bro sammanfaller. När det gäller runstenarna i östra delarna av byterrito- 183


riet är sammanhanget mera ovisst, men det är inte osannolikt att de hittats i 

närheten av sina ursprungliga platser som då närmast skulle anknyta till gränsen 

mellan Orkesta och Borresta (jfr Larsson 1997:147). 

Orkesta by 

Den sista bebyggelsen i Orkesta sn som förmodligen har haft runstenar resta 

på sina ägor är kyrkbyn Orkesta. Idag står ett fragment aven runsten vid bron 

som utgör gräns mellan Orkesta och Viggeby i öster. Där står ristat: " ... lät ... 

Sven och ... " (U340). När stenen för första gången uppmärksammades låg den 

inne i Orkesta by. Mer än så vet man ej om dess ursprungliga placering. 

Som tröskelsten i vapenhuset låg den runsten som är rest över en far, Björn 

och en mor (U334). Ytterligare en runsten är känd från Orkesta. Den inmurades 

omkring 1450 i sakristiemuren i kyrkan. Inskriften omtalar ett brobygge: 

"Holme lät resa denna sten och (göra) denna bro efter Hära, sin fader, Sigröds 

huskarl" (U335). Stenen bör därför ha stått invid en sankmark eller ett vattendrag. 

Den kan naturligtvis vara flyttad ett längre stycke, men det finns en möjlighet 

att den stått rest i anslutning till det vattendrag som i söder rinner förbi 

Orkesta kyrka, eller i närheten av den bäck mellan Orkesta och Borresta byar 

som mynnar ut i samma vattendrag. I detta vattendrag, ca 350 m sydöst om 

Orkesta kyrka, finns på registerkartan i Fornminnesregistret förtecknat en 

stensamling - vägbank? Detta skulle kunna vara en möjlig plats för runsten och 

broövergång. 

Husbyn 

Under medeltiden bär Husby namnet Husaby-Markim, det Markim som återfinns 

i sockennamnet. Under yngre järnålder bör det som idag kallas Husby 

hetat Markhem, med betydelsen skogsbygden eller bebyggelsen vid skogen (jfr 

Callissendorff 1986:49; Hellberg 1967:236; Brink 1994:278f). Den gränsskog 

som ortnamnet åsyftat har förmodligen varit den som skiljer Markim från 

Skånelabygden. 

I Markim finns liksom i Granby runstens par vid broövergångar, dels vid 

Snåttsta, dels vid Husby. I fallet Husby har vi att göra med anläggandet aven 

bro till minne aven avliden son: "Holmgärd och Sigröd de reste dessa stenar 

efter Sven, sin son, sent född". Sent född betyder sannolikt att sonen har fötts 

sent i deras liv (U326). Fastän båda makarna sägs resa dessa stenar på den ena 

runstenen, så tycks bara fadern Sigröd stå som resare av den andra runstenen, 

den som omtalar brobygge och möjligen även tingsplats. "Sigröd lät resa dessa 

stenar två efter Sven, sin son och gjorde bron för hans själ. Han bjöd stå 

där ... (ständigt sten på tingstället, medan människor leva}" (U327, se ovan). 

Husbys runstenar finns medtagna på en storskifteskarta från 1764 av Jonas 

Collin över Huseby By (LMVakt 7, Markim). Den ena runstenen är markerad 

184 omedelbart väster om bäck och norr om väg. Ytterligare en sten är utritad


söder om vägen, men den är inte lika markerad som den norra. Stenarna har 

alltså varit placerade på ömse sidor om den väg som löper från Husbyn och 

vidare österut bort mot Orkesta. Bron som Sigröd lät göra har gått över den 

bäck som utgör rågång mellan Husbyn å ena sidan och Prästgården samt 

Vivelsta byar å andra sidan. Den eventuella tingsplats som runinskriften kan 

omtala skulle då ha varit belägen på den plana marken på Husbysidan om 

bäcken. 

Här har runstenarna enligt inskriften rests samtidigt, de har rests på samma 

sida om bäcken och i anslutning till vägen mot Orkesta. Runstensparet har på 

så vis bildat en ingång som man skulle passera förbi för att komma in på 

Husby marker. Denna sorts runstensingång har förmodligen sina motsvarigheter 

i åtminstone det ena runstensparet i Granby-Hyppinge. 

Sigröd som reste runstenarna vid bron och gjorde den förmodade tingsplatsen 

tycks ha haft en man i beroendeställning knuten till sig - en huskarl. 

Denne Hära har ärats med brobygge och runstensresande av sonen Holme 

(U335; se Orkesta by). I inskriften står uttryckligen att han var Sigröds huskarl. 

Lundby 

Runstenen vid Lundby har varit rest invid den sankmark, som utgör gårdens 

östra gräns. På denna finns inskriften: "Gyrid och Gerläg de läto resa denna 

sten efter Onäm, sin fader, och (Gerläg) efter Ansur, sin man. Tyd 

dessa!" (U328). Namnet inom paranteser står inte i själva inskriften, men det 

är så Elias Wessen menar att vi måste uppfatta det. Jämförelser visar att det 

med största sannolikhet är systrarnas kusin Ulv i Borresta som svarat för ristandet 

av stenen (Gustavson 1991:136). Onäm (med betydelsen: den som är 

svår att förstå p.g.a. talsvårigheter eller liknande) är ett mycket ovanligt mansnamn. 

Man anser därför att den Onäm som omnämns på runblocket vid 

Kyrkstigen i Eds sn i Uppland, skulle kunna vara samme man. I så fall har 

Onäm haft ytterligare en dotter, Fastvi. Därigenom skulle han vara morfar till 

den Ragnvald, som var ledare för väringagardet i Bysans (jfr Jansson 

1977:45f). 

Runstensresarna var alltså döttrar till Onäm i Borresta (se ovan). En av 

dem, Gyrid, blev gift med Ulv i Skålhamra, nere vid Vallentunasjön (jfr 

Skålhamrasläktens runristningar - UI00, U160-161, U225-226). Den andra 

systern - Gerlög - blev gift med Assur i Lundby. Frågan är om denne Assur 

skulle kunna vara den Assur som beskrivs som Ragnfast i Snåttstas huskarl på 

en av runstenarna vid Snåttsta (U330). Det vet vi inte. Assur är inte ett helt 

ovanligt mansnamn (jfr U276, Hammarby sn). 

Titulaturen huskarl är sällsynt i Mälardalen. Den förekommer på en inskrift 

i Södermanland (Sö79) och dessutom alltså i dels Markim och Orkesta. 

Huskarl kallades en fri man som slöt sig till en storman och ingick i dennes 

följe (jfr Christophersen 1982:21; Strid 1987b). 185


------- -------------------------------- ---------------------------------- 

Bergby 

Vid arbetet med runstenarna vid Snåttsta fann jag en uppgift om en bortglömd 

runsten: " ... och Markims fornminnesrika socknar och lyckades vid Bärby i 

sistnämnde socken uppdaga en hittills icke känd, fullständig runsten, liggande 

i en sank äng icke långt från kyrkan" (Dybeck reseberättelse 1870:9, AT A) . 

Den sanka äng där Richard Dybeck fann den runsten som omtalas bör röra sig 

om de sanka områden, som i det samtida kartmaterialet kallas Gilsängen och 

Lötängen i området mellan Snåttsta och Bergby. Runstenen saknas tyvärr dock 

helt i detta kartmaterial (LMVakterna 33 och 52, Markim). Vare sig på Bergby 

eller i socknen finns idag någon kunskap om runstenen. Inga ytterligare uppgifter 

finns att tillgå (runstenen är ej upptagen i Upplands runinskrifter). 

Vid Markims kyrka finns en runsten som på 1400-talet inmurades i sakristian 

(U325). Runinskriften beskriver hur två söner och en frände lät resa sten 

över en man vid namn Frösten. Var denna ursprungligen stått är ovisst. 

Snåttsta 

Inom Snåttsta ägor finns idag tre bevarade runinskrifter (U329-330 och U331). 

En runristning i fast häll finns uppe vid by tomten, på dess krönrygg. Två runstenar 

kantar den "bro" över vilken den västra utfartsvägen från byn löper. 

Alla dessa runinskrifter är till både stil och innehåll så likartade att de därför 

anses vara ristade inom en kort tidsrymd. Dessa stenar har Inga Gudriksdotter 

låtit resa över Ragnfast i Snåttsta, sin man, efter det att han avlidit. 

På den runristade hällen uppe vid gården omtalar hon, förutom den välkända 

runstensformuleringen även ägoförhållandena för själva gården eller 

byn: "Inga lät rista runor efter Ragnfast, sin man (bonda sin). Han ägde ensam 

denna by efter Sigfast, sin fader. Gud hjälpe deras ande" (U331). 

Först så kan vi notera att byns namn är utelämnat. Det är naturligt eftersom 

hällen finns uppe vid själva boningshusen. En parallell till detta finns i 

Granby, där byns/gårdens namn finns ristat på den runsten som står nere vid 

utfartsvägen, men inte på den runhäll som befinner sig uppe vid en av gårdarna 

(U337, U338). I de fall där runinskrifterna nämner gården eller byn vid 

namn, så står de resta ett stycke ifrån själva gårdsplatsen. De 38 runinskrifter 

i Uppland som nämner bebyggelsenamn uppträder på ett likartat sätt (jfr 

Larsson 1990:20; med tillägg för Husum i Spånga, se Gustavson 1987 och 

U169, Ryd i Östra Ryd, se Åhlen 1992:68, samt U508, se Peterson 1993:175). 

Vi kan även notera att de allra närmsta släktförhållandena är de som finns 

redovisade närmast bebyggelsens centrum; Ragnfast var son till Sigfast och 

genom Ragnfast gick odaljorden vidare inom släkten och han var gift med 

Inga (för begreppet odals innebörd i det vikingatida Mälardalen, se Zachrisson 

1994). 

Vid broövergången väster om Snåttsta lät Inga resa ett runstenspar, som 

omtalar att hon lät resa dessa stenar efter Ragnfast, sin man. På stenen vid 

r86 brons östra kant finns tillägget: "Assur var hans huskarl"(U330), medan det


---------------------------------,------ 

vid brons västsida står: "Han var broder till Gyrid och Estrid" (U329). 

Stenarna har alltså stått resta på var sin sida om bäcken som rinner genom 

Snåttsta ägor. Här får vi upplysningar om Ragnfasts syskon och den man som 

ingick i hans följe. Kanske hade Ragnfast fler män i följet, men Assur var den 

som var viktig att nämna. 

En tid, hur lång vet vi ej, efter det att Ragnfast dött, så dör även Ingas och 

Ragnfasts enda barn. Då låter Inga resa en runsten med inskriften: "Inga reste 

stav och stenar efter Ragnfast, sin man. Hon kom till arv efter sitt barn" 

(U332). Genom runristningen vid Ingas föräldragård - Hilleshög - på 

Mälaröarna, så vet vi att detta barn var en son; han nämns aldrig vid namn, 

kanske för att han dog vid späd ålder (U29, samt not 1). Med anledning av vad 

som sagts ovan om placering och runstenstexter, så vore det av intresse att veta 

var Inga låtit placera den runsten, som indirekt omtalar att hon ärvde Snåttsta 

gård. Detta har inte visat sig vara en helt enkel uppgift. 

Den fjärde Ingastenen finns omtalad 1727 av Olof Celcius d.ä., som var en 

i dåtidens akademiska kretsar känd kulturpersonlighet och intresserad runforskare. 

Under sommaren 1727 gjorde han en resa i södra Uppland. Den 1 maj 

1727 har han vid samtal med sekreteraren i Antikvitetsarkivet - Johan Helin - 

på gården Vreta upplysts om att det fanns ytterligare en runsten rest av Inga; 

tre tidigare runristningar hade varit kända för forskningen genom 

Peringskiölds teckningar. I Celcius handskrivna bok om Svenska Runstenar 

står: "En runehäll wid byn derest trenne andra Runestenar finnas med Ingas 

nampn. Dixit dn. Secr. Helin d. 1 Maii 1727 wid Secr. Helins gård. qui mirabatur 

unam mulierem tot inscriptiones reliquisse" (förundrade sig över att en 

ensam kvinna hade rest alla dessa stenar, Celcius:389; jfr Zachrisson 

1989b:27ff). Celcius har uppfattat det som att gården Vreta var i Helins ägo, 

men i själva verket ägdes den av Helins syster Magdalena och hennes man 

(Gustafsson, Y. 1995:109). Man måste förstå Celcius som om han uppfattat att 

alla Inga-ristningarna fanns vid en och samma by - Snåttsta. 

Runstenen är känd genom den avbildning som C. Hagelberg, kanslist vid 

Antikvitetsarkivet, gjorde på uppdrag av dåvarande sekreterare Helin. 

Hagelberg teckande av runstenen den 21 juli 1742. Då teckningen publicerades 

i J. Liljegrens Fullständig Bautil (1832), står stenen som Seminghundra 

härad, Markims socken, Wreta (1832:nr 2010). Denna uppgift motsäger den 

förra. 

På Hagelbergs teckning ser stenen ut att ligga ned i en betesmark. Richard 

Dybeck skriver i sina reseberättelser från 1868, då han besökte Markims socken, 

att "C. Hagelbergs runsten vid Vreta, funnen 1742 (Lilj. 2010), söktes 

länge, men förgäfves" (Dybeck, reseberättelser 1868:16, ATA). 1936 och 1940 

eftersöktes stenen förgäves inför publiceringen av Upplands runinskrifter 

(U332). Bönderna i Vreta har även de letat, utan resultat. Kanske bör den 

sökas i anslutning till vägen mellan Vreta och Snåttsta?


Fig 72. Runstenstraditionen i Markim-Orkesta-området över tid. O = oornerad, 

RAK samt Prl-4 = Gräslunds stilgrupper Prl-4. 

Tidsdimensionen 

Hittills har vi bara sett runstenarnas placering i relation tilllandskapsrummet 

utan att ta hänsyn till den ordning i vilken de har rests. Nu är det dags att tillföra 

tidsapekten. Utgår vi från Gräslunds stilgrupperingar och ordnar runstenarna 

i Markim och Orkesta i enlighet med detta får vi ett intressant mönster. 

Stilgrupperingar för runristningarna i Markim-Orkesta 

RAK U336?, U338, U341, *U342 , #U345 

Fp 

Pr! 

pf2 

Pr3 

Pf4 

Pr5 

U3 26, 

U33 2 ? 

U3 2 9, 

U3 2 5, 

U33 0, U33 1, 

NF1974, U334, 

Fragment U339 (kan ha hört samman med U338 i ett par), U340, NF Bergby 

Tabell 6 visar i indelningen i stilgrupper efter information från databasen Mälsten, jfr 

Herschend 1994. 

'c De som är parstenar, men där den ena stenen är skadad, har givits samma stilvariant 

som den kompletta sten den står tillsammans med. 

# Stenen är visserligen oornerad, men textbanden tycks vara lagda i timglasform, vill 

8 8 ket skulle kunna tyda på att den har en annan placering i tiden än de övriga oornerade.

Fig 73. Runsten över Kalv har 

utgjort ena halvan i det runstenspar 

som stått som en port 

in på (Granby-) Hyppinge 

marker (U341). Stenen tillhör 

den äldsta gruppen av de senvikingatida 

runstenarna, de 

oornerade (RAK) . 

RUNRISTNIN G ARNA I GARDSLANDSKAPET 

Människorna som under årtiondena kring 

år 1000 reste de oornerade runstenarna i 

Uppland var innovatörer. I sina bygder skapade 

de en tradition för hur och var runstenar 

borde resas. De första runstenarna i området 

restes av personer med anknytning till grannbebyggelserna 

Borresta och Granby-Hyppinge. 

Dessa "tidiga" runstenar restes vid vadställen 

och broövergångar där vägar korsade ägogränser. 

Troligen var det Granbys gräns mot 

Borresta som först synliggjorts genom resandet 

aven runsten, eftersom Kalv bör ha varit i livet 

då runstenen över Björn i Granby restes 

(U338; se Gustavson 1991:156). Över Kalv lät 

man resa två runstenar. Den ena av dessa och 

möjligen även den andra har liksom Björns 

sten tillhört den oornerade gruppen. Dessa stenar 

har kantat det vadställe eller den bro som 

bildat början på gårdens eller byns marker. 

Också Borresta anammade runstensresartraditionen 

vid denna tid. Ulv i Borresta är ett 

typiskt exempel på de tidiga runstensresarna 

och ristarna, som själva skulle resa och rista 

sten efter sina döda (jfr Herschend 1994: 1 O). 

Den runsten Ulv ristade över Onäm (U336) 

har sannolikt stått i utkanten av ägorna (jfr 

ovan), men vi känner inte den ursprungliga 

platsen. Sannolikt har även runstenen i Borrestas sydvästra hörn till minne av 

sonen Orm och hans fader rests i detta skede (U345). Denne fader har låtit 

göra bro till minne av deras själar. Vem fadern var vet vi inte. Runstenen är 

oornerad, men är ristad på ett säreget sätt och tycks därmed utgöra en solitär 

i runstensmaterialet - därför är den också vansklig att söka tidsfästa. 

Ristningens textband är lagda i timglasform (se fig. 71). Stenen saknar kors. 

Det kan dock vara så att textbanden i sig ska läsas som ett kors - ett 

Andreaskors, X (för korsformer, se Dahlby 1977:47ff). Stenen tycks ha stått 

rest i en skeppsformad stensättning invid ett väg möte och omtala brobygge. 

Den omtalade bron har utgjort Borrestas gräns i sydväst. 

Nästa grupp runstenar - Gräslunds Prl - är på motsvarande sätt resta vid 

broövergångar invid ägogränserna till Husby respektive Lundby i Markim. 

Här har Onäms i Borresta döttrar låtit resa Lundbystenen över den ena dotterns 

man - Assur. Ristaren av monumentet är symptomatiskt nog deras kusin 

Ulv i Borresta, som redan ristat sten över Onäm. Runstensparet vid Husbyns

Fig 74 Gyrid och Ger/ögs runsten, 

ristad av Ulv i Borresta, 

över Assur och Onäm (U328, 

Gräslunds sti/grupp Prl). Foto 

ATA. 

GÄRD, G RÄN S, GRAVFÄLT 

nordöstra ägogräns har rests av Sigröd, vars huskarl Hära under samma skede 

ihågkoms på ett runstensmonument, nu i Orkesta kyrka. Tidsaspekten ger oss 

även runstensresandets sociala dimension. Vi kan se att det är en snäv krets av 

människor som reser de första runstenarna i bygden. 

Det som hände härnäst i bygden var märkligt och fordrar en längre utvikning 

som rör kvinnan Inga och hennes relationer till sina nära och till gården 

Snåttsta. Inga har som sagt låtit resa fyra runstenar. Man menar att hon först 

lät resa tre stenar över sin man Ragnfast. När även hennes och makens lille son 

dog, så reste hon både stavar och stenar över mannen (jfr U329-332; 

Gustavson 1991:138ff). Man förutsätter då att den fjärde inskriftens stenar 

syftar på alla fyra runstenarna: "Inga reste stav(ar) och stenar efter Ragnfast, 

sin man. H on kom till arv efter sitt barn ". 

Avbildningen av den fjärde runstenen - Vretastenen - må vara något felaktigt 

avtecknad, men hur man än resonerar så tillhör denna runristning en tidigare 

grupp - PrI eller möjligen Pr2 - än de övriga runristningarna som Inga 

låtit rista, vilka alla tre är skolexempel på Pr3 (ögats form, nosspetsens böjning, 

jfr dock Gräslund 1996:462 som uppger att alla fyra skulle vara av typen 

Pr3). Något som skulle tala för att det faktiskt är så att "Vretastenen " (U332) 

är ristad före de övriga tre är dels det faktum att Inga uppger att hon själv reste

RUNRISTNIN G ARNA l GARDSLAND S KAPET 

Fig 75. Vretastenen som Inga 

Gudriksdotter reste över sin 

man berättar också om att hon 

to g arv efter sitt barn. Stenen 

är förkommen. Det senaste 

spåret efter den är denna teckning 

som kanslisten C. Hage/berg 

utfört den 21 juli 1742, 

där stenen ses liggande på marken 

(U332; sannolikt Pr2, jfr 

Gräslund 1992:182f). 

stenen, dels det faktum att ristningen är mer" amatörmässigt" utförd, vilket till 

båda delar skulle stämma överens med Frands Herschends resonemang om 

tidiga och sena runinskrifter (1994: 10ff). Prl och 2 har varit i bruk i 1000talets 

första fjärdedel och fram emot dess mitt, medan Pd varit i bruk vid 

1000-talets mitt och en generation framåt (Gräslund 1992:198). Är det 

Gräslunds grupperingar som överlappar i tid eller kan detta till synes bakvända 

förhållande få en förklaring? 

Inga var kommen från Hillersjö gård på Svartsjölandet. Hon giftes bort 

med Ragnfast i Snåttsta. Han dog och den späde sonen ärvde Snåttsta efter 

fadern. Men också sonen dog och då reste Inga sten och stavar efter mannen 

och tog arv efter sitt barn. Detta är Vretastenen (U332). Om Inga sällade sig 

till runstensresartraditionen i Markim och Orkesta, så borde hon ha rest stenen 

vid en broövergång intill ägogräns på Snåttsta marker. Jag tror att den 

plats hon valde var invid den bäck som bildar Snåttstas ägogräns mot Vreta i 

sydvästra hörnet av Snåttsta marker (jfr EK -kartan bladet 11 I 2 f; 

Häradskartan över Seminghundra). Stenen tycks sedan ha fallit och blivit liggande 

i ängsmarken nära bäcken (jfr uppgifterna ovan). 

Så har Inga blivit gift ännu en gång, nu med Erik (se DMS 1.7.146ff). De 

kom inte att få några barn tillsammans, utan även Erik dog. Då lät Inga rista 19 1

Fig 76 Runristningen som 

Inga låtit utföra över sin 

man Ragnfast berättar att 

han ensam ägde byn efter 

sin fader Sigfast. Runorna 

är ristade i fast berg i östra 

delen av Snåttsta bybacke 

(U331). Foto H. Faith-Ell, 

1940. ATA. 


en sten över honom och över sin fader Gudrik, som även han dött under tiden. 

Denna sten finns i Färentuna kyrka (U21). Erik bör, som Elisabeth Svärdström 

har visat, vara bördig från trakterna kring Färentuna och Hillersjö (1970). 

Under tiden Inga var gift med Erik har hon ägt Snåttsta, fast hon då bör ha 

varit bosatt med sin man nere på Mälaröarna. Då, vid samma tillfälle, har Inga 

som ristningarna säger låtit resa eller rista de övriga runristningarna inom 

Snåttstas ägor (att låta resa sten, se Herschend 1994:14). 

Dessa stenar bryter med runstensresarmönstret i bygden - de är nyskapande 

sett i relation till platserna i gårdslandskapet. Inga låter rista runor i fast häll 

på gårdsplanen där det sägs att Ragnfast ensam ägde denna by efter Sigfast sin 

fader (U3 31). Det är viktigt, för om han var ensam arvtagare till gården så 

måste även den späde sonen ensam ha ärvt Snåttsta och därför har Inga alltså 

rätt till gården. Samtidigt reser Inga ytterligare två runstenar och låter göra 

bro, men hon har inget behov av att som traditionen förr bjöd resa stenarna 

vid ägogränserna. Hennes syfte är istället att visa sin omvärld att hela Snåttsta 

är hennes rättmätiga arv. Här står runstenarna därför vid en bäck inom 

Snåttsta ägor. Dessutom är runstenarna inte placerade på samma sida om bäcken, 

som i de tidigare fallen med runstenar vid ägogräns, utan de leder en eventuell 

besökare vidare längs vägen genom gårdens marker. Inga placerar alltså 

runstenarna på ömse sidor om den första broövergången inom gårdens domäner. 

Där sägs att Ragnfast var bror till Gyrid och Estrid (U329). Han hade tydligen 

inga bröder, utan bara systrar som kanske ärvde utjordar eller lösöre och 

inte kunde göra anspråk på gården. Den sista runstenen omtalar att Assur var

RUNRISTNINGARNA I GÅRDSLANDSKAPET 

Fig 77. Granbyhällen hyser en 

av Upplands längsta runinskrifter. 

Ristningen är utfärd 

av Visäte (U337). Foto H. 

Faith-Ell, 1940. ATA. 

Ragnfasts huskarl (U330). Varför nämns detta? Assur var Ragnfasts betrodde 

man, men kanske har han skött gården för Ingas räkning, medan hon var gift 

på annat håll? 

Inga Gudriksdotter förändrar runstensresartraditionen och hon drar även 

in tidigare släktled i minnesinskriften för att visa på sin legitimitet i relation till 

gården Snåttsta. Samma typ av historiska anspelningar gör Ulv i Borrestas 

söner - Karse och Karlbjörn. De reser ett runstensmonument i form av två runstenar 

med sammanhängande text (U343-344) efter den fader som i England 

hade tagit tre gälder och på detta sätt förmodligen berikat sin familj i flera led 

framgent. Dessa bägge stenar kan ha varit resta nära där de påträffades, vid 

Borresta yttergårds gamla tomt och nära bebyggelsens östra gräns. I så fall 

skulle platsen ansluta till de traditionella runstensresarplatserna i socknen, 

nära broövergång och ägogräns. 

Så infaller den sista fasen i Markim-Orkestaområdets runstensresarperiod 

ungefär 1060/70 till omkring 11 00, Gräslunds period Pr4 (1992: 198). I 

Borresta reser man runsten vid en punkt där tre gårdars ägogränser möts 

(UINF1974), men denna punkt sammanfaller inte med broövergång. I Granby 

Hyppinge fortsätter man Ingas nyskapande placering av ristning i fast häll på 

gårdstun (U337). Denna häll ristades efter ett ungefär 75-årigt uppehå ll i gårdens 

runstensresande. Ristningen placerades mitt på tunet till en av de viking- 193


atida gårdarna. Att den anslutit till själva boningshusen är tydligt. Var en eventuell 

gräns mellan Granby och Hyppinge kan ha gått oklart. 

Runristningarna i fast berg vid GranbylHyppinge och Snåttsta skiljer sig 

från de övriga inom Markim-Orkestaområdet, både genom sin placering och 

genom inskrifternas innehåll. De sammanfaller med en speciell grupp av runstenar 

i Attundaland. Denna särskilda grupp omtalar ägande av odaljord (by) 

och köpt jord. Runinskrifterna är uttryckliga och nämner att någon äger byn 

eller bebor byn. Inskrifter som rörde ägande av odaljord eller motsvarande 

höggs tydligen i fast berg eller i jordfast sten (Zachrisson 1994). Möjligen är 

det så att just dessa inskrifter som refererar till ägande av mark, skulle vara särskilt 

oförgängliga och därför ristades i något som ej gick att flytta. 

Dessa runinskrifter visar på ett nästan övertydligt sätt kopplingen mellan de 

människor som ägde gården och de som fanns nämnda på runhällen. Det faktum 

att namnen på gårdarna underförstås är verkningsfullt. När man befunnit 

sig vid boningshusen, på tunet, så har hela innebörden av "ägde denna by" 

eller" ägde allt först" varit uppenbar. 

Runstenarnas historia är i mycket 1000-talets historia. De platser i landskapet 

som var värda att synliggöra via runstensmonumenten var först och 

främst ägogränserna och tillika broövergångarna. I ett andra skede har det blivit 

viktigt att låta göra synligt vissa platser inne i gårdslandskapet, i form av 

exempelvis gårdstun. På dessa senare ställen tycks ristningarna vända sig lika 

mycket till dem som levde på gården, som till dem som levde utanför den. Här 

- i Snåttsta och Granby-Hyppinge - tycks de efterlevandes förhållande till arv 

och egendom vara komplicerat. I Borresta däremot fortsätter man att resa runsten 

vid ägogräns som traditionen först bjöd. Den sista fasen av runstensresandet 

i Uppland, Gräslunds Pr5, tycks inte ha berört bygden att döma av de 

bevarade runstenarna. 

Markim och Orkestabygdens främsta runstensresargårdar tycks ha varit 

Granby-Hyppinge och Borresta med åtminstone fem runristningar vardera. 

Det är delvis en frukt av att människorna där anammade runstensresartraditionen 

i dess tidigaste fas i Uppland. Men det beror sannolikt till lika stor del 

på att bägge bebyggelserna bestått av flera gårdar. I Borresta har det i yngre 

vikingatid funnits dels Onäms gård och brorsonen Ulvs gård; kanske kan ett 

odalskifte mellan Onäm och hans bror vara ursprunget till detta (jfr 

Zachrisson 1994). I Granby-Hyppinge kan bröderna Björn och Kalv ha haft 

var sin gård. Kalvs gård kan då ha burit det sannolikt äldre namnet Hyppinge, 

medan Björns gård kan ha kallats Granby. 

Runstenar och gränser - ett tolkningsförslag 

Om man ser till de äldsta kända karterade ägogränserna, så verkar ett stort 

antal runstenar vara placerade så att de kommer att synliggöra dessa. Gränsen 

I94 bör ha föregått runstenen eftersom den normalt löper i våtmark eller vatten-


Fig 78. Rest minnessten med ogaminskrift och ett 

senare (i äldre vikingatid?) tillfogat ringkors: NET 

TA SA GR U MAQI BRECI (?). "efter Nettasagrus, 

son till Brecos ättling". Stenen står på kyrkogården i 

Bridell, Pembrokeshire i södra Wales (ritad efter nr 

300 i Nash-Williams 1950:180, plate l). 

om den mark som förfäderna lämnade till dem, utom ogam på stenarna. 

Ytterligare en lagtext antyder att ogaminskriften var rest som gravsten, i kanten 

av markerna (Charles-Edwards 1976:84). Att bryta mot det som inskrifterna 

omtalade, var ett brott mot sanningen och ledde till att den som våldförde 

sig på det, förgjordes (a.a:85, not 7). 

Ogamstenar finns inte i anslutning till alla gravar över hela Irland. I vissa 

delar har graven i sig varit tillräcklig, som referens till tidigare släktled. 

Charles-Edwards menar att detta visar att de döda inte bara levde vidare i samhället, 

utan att de också tog en aktiv del i de efterlevandes liv. Om den döde 

gravlades vid gränsen till ägorna, så markerades därmed gränsen. Men den 

döde utgjorde samtidigt ett symboliskt hinder för inkräktare som kunde ställa 

orättmätiga krav på marken. Ogaminskriften, som har placerats på sten invid 

graven, gjorde den dödes förmåga än större när det gällde att stöta bort sådana 

som ej var släktingar och därmed inte hade rätt till marken (Charles 

Edwards 1976:85). 

Det faktum att man i lagtexten säger att man inte hade några minnen av de 

marker som förfäderna lämnat, om det inte vore för ogam på stenarna, säger 

oss att ogamstenarna fungerat som ett slags symbol för den egna marken. 

Detta gjorde de genom de referenser till döda förfäder som fanns i inskriften, 

men framför allt genom att markera utvalda platser i landskapet. 

Runinskrifterna behöver på liknande sätt inte vara särskilt explicita i själva 

inskriften vad gäller gårdens ägor eller hävden till marken, men själva inskriften 

i kombination med placeringen i landskapet kan ha fått den effekten. Man 

skulle därför kunna uppfatta runinskrifterna som en slags väktare av väsentliga 

delar i gårdens domäner - de som definierades av gränserna. 

Via vägarna lotsades man genom gårdens landskap, över bestämda passar 

96 ger i form av anlagda broar, väg bankar och vadställen. På väg från en gård till

l 

1 

f-- 


en annan passerade den besökande en gränszon. Påfallande ofta utgörs denna 

gränszon, dit runstensresarnas intresse riktats, av våtmark eller vattendrag. 

Här skulle den besökande ta sig över ett hinder. De tillrättalagda punkterna 

eller om man så vill de skapade platserna utgjordes av broar, väg- eller grusbankar. 

De här platserna i landskapet har runstensresarna önskat att man skulle 

passera. De har bildat ingångar in i gårdens domäner. Till dessa gränspunkter 

i landskapet knyter sig runstenarna. 

Här har man vanligen rest en runsten, ibland med en inskrift som omtalar 

brobygge eller anläggande av vadställe. Men det är tydligt att man i Markimoch 

Orkesta-bygden ofta valt att resa ett par runstenar vid dessa punkter. I de 

fall bäcken eller vattendraget också varit gräns till en granngård, så tycks runstenarna 

placerats i ett par på den egna sidan om bäcken. Vi kan förmoda att 

de även, liksom runstensparet i Husby, har stått på ömse sidor om den väg de 

kantat. 

En hel mängd runstenar omnämner att stenen restes samtidigt som en bro 

(läggning) gjordes till den dödes minne. Brobyggande ansågs vara en gudibehaglig 

gärning (jfr Hyenstrand 1973; Gräslund 1989). Det finns ingen runsten 

som omtalar att här ska sten stå vid bron, trots att en del runstenar bevisligen 

står vid sedan gammalt uppförda broar. En av dessa är exempelvis runstensbron 

vid Lingsberg undersökt av Michael Olausson (1986). I de fall stenen sägs 

stå vid bron så används synonymen bryggia. Skälet till att broarna i runinskrifterna 

framhålls som nyskapade skulle kunna vara att broarna eller bron in 

i gårdens domäner kan ha burit på en hednisk "belastning". Såsom vårdträd 

på gårdar kan ha uppfattats som det mytiska världsträdet i gårdens mikrokosmos 

(Hastrup 1992:30), så kan bron in i gårdslandskapet ha associerats med 

den vaktade bron, med Bifrost. 

Att skapa och vidmakthålla gränser 

Gränser i tidiga anglosaxiska urkunder beskrivs ofta som ålderdomliga och 

kända av invånarna eller som välkända (Sawyer, P. 1968, nr 19,21,31,35 refererad 

i Sawyer, P. 1976:5). Upprättandet av gränser runt en bebyggelse skedde 

troligen i samband med att man etablerade sig på platsen (Hyenstrand 

1974:35). 

Historieskrivningen i den isländska Landnamabok beskriver hur gränser 

kunde upprättas och vidmakthållas. Detta har Dag Strömbäck belyst i "Att 

helga land. Studier i Landnama och det äldsta rituella besittningstagandet." 

(1970:136ff; om Landnamaboks syfte, se Meulengracht S0rensen 1993:82ff 

för en sammanfattande diskussion). 

Redan då man närmade sig Island och hade kommit en bit in mot land heter 

det om flera av landnamsmännen att de lät skjuta ut sina högsätesstolpar överbord 

"för sin lycka". Där stolparna hade flutit iland, där skulle man bygga sin 

gård. Högsätet var förknippat med gårdens fortbestånd och med till den knutna 

odalsrättigheter. Genom att ta med stolparna från den gamla boplatsen så 197


kunde man försäkra sig om att en del av gårdens gamla lycka följde med och 

hjälpte till att styra valet av ny gårdsplats. 

Därefter skulle gränserna för landnamet definieras och det kunde försiggå 

på olika sätt. Det vanligaste var att man for med eld runt området. Man "for 

med eld och tog sig land som Sr:emundr från Sogn eller man gjorde eld och helgade 

landet åt sig" som Helge den magre. Man kunde även skjuta med en brinnande 

pil över området (Strömbäck 1970: 143). 

Om man ville tillägna sig mark i redan bebott område så tillgick det på liknande 

sätt: "Storbonden Odd Onundarson lägger beslag på egendom från en 

man som blivit innebränd på sin gård. Odd rider fram till ett hus som inte var 

helt nedbrunnet. Han sträckte sig efter en björkstör och rycker den loss ur 

taket, rider sedan motsols runtom husen och sade: 'Här tager jag nu land, ty 

här ser jag nu ingen byggd bostad. Höre detta de vittnen, som tillstädes voro '. 

Därpå driver han på hästen och rider bort" (Alving 1945:58). 

Dag Strömbäck tar upp ytterligare ett belysande exempel. I Viga Glums 

saga skildras hur Glum har blivit dömd att lämna sin gård. Men han förmår 

inte lämna gården förrän den nya innehavarens mor Hallbera har tvingat 

honom från platsen. " ... hon kom till Thverd, hälsade Glumr och sade: Var hälsad 

GlUmr, men icke skall Du längre vara här; jag har nu låtit föra eld på 

Thverdlandet och jag vräker nu bort dig med allt ditt; landet är helgat åt 

Einarr, min son" (Strömbäck 1970:150). Strömbäck tolkar det så "att man 

genom att utföra en rituell handling, som under landnamstiden måste ha varit 

bruklig vid nyförvärv av jordegendom, ville förstärka eller kraftigt hävda sin 

rätt till det nya, varpå man gjorde anspråk" (a.a:150f). 

Man kunde taga land inte bara genom att fara med eld, utan också genom 

att resa en stång och säga sig taga land. Till detta finns det paralleller i landskapslagarna 

från Götaland. Om någon försökte stjäla ens gröda skulle man 

sätta en skalad kvist (vide eller hassel) på samma gärde. Strömbäck anser att 

det finns ett samband mellan å ena sidan besittningstagandets ritualer och å 

andra sidan egendomshävdandets (Strömbäck 1970:151f). Vid den händelse 

att någon skulle ifrågasätta ens rätt till gården, så upprepade man alltså samma 

sorts ritual som den man utfört då man tog gården i besittning. 

Detta gäller alltså i de fall som man tagit ny mark i besittning. Vi får tänka 

oss att det även fanns ritualer, då man ärvde marken ifrån en nära släkting. 

Dessa ägde sannolikt rum i samband med att gravöl dracks över den döde. Det 

finns uppgifter i den norska Gulatingslagen om att en son genom att sätta sig 

i sin faders högsäte, tog allt arv efter fadern (Taranger 1934-36:120; jfr 

Ynglingasagans kap. 36, Sturluson [1991]:61 samt not 80). Den som satt i högsätet 

var också den som rådde över gården och därför innebar detta ett slags 

symboliskt övertagande av gården. Men man måste även räkna med att det 

funnits ritualer i samband med egendomsövertagandet, som i likhet med de 

isländska exemplen har försiggått ute på gårdens domäner. 

198 Det finns en berättelse om ett besittningstagande i Svarfdöla-sagan, som

1 

r 

'1 

r 

r 

v 

s 

r 

t 

t 

1 

t 

1 

l 

t 

r 

RUNRISTNINGARNA I GÅRDSLANDSKAPET 

Strömbäck inte omnämner. "Thorsten svörfud for nu mellan strand och fjäll 

och lade under sig dalen på ena sidan, då for han mot fjället och gör där kännemärke 

när han kommit längst in i dalen, bröt han där sönder sin kam, och 

kastar ned kamdelarna, och lämnar silver på tre ställen, halv mark på vart ställe, 

och kallas platsen "på kammen "; sedan tillkallar Thorsten vittnen och lägger 

beslag på hela dalen och nämnde den efter sig själv och kallade 

Svarfadardal" (Översättning av Thorgunn Snaedal Brink efter Islendinga 

Sögur, 1830:137f; detta avsnitt uppmärksammades av H. J. Eggers 1940; refererades 

av Stenberger 1958, Hatz 1974 och Jansson 1983). Detta är en intressant 

berättelse eftersom Thorsten deponerar några få, men symboliska och 

högst personliga saker på platser i landskapet för att ta sitt land i besittning. 

Kammen var under vikingatid och medeltid var mans och kvinnas egendom (jfr 

Ambrosiani, K. 1995:135; Cinthio 1985:196). Silver kan uppfattas som bärare 

och förmerare av sin ägares lycka (jfr kap. III). Det är alltså sannolikt ting, 

som varit starkt förknippade med Thorsten själv. Man förstår det som att 

Thorsten lade ned bitarna av kammen och silvret i utkanterna av sina marker. 

Jag tolkar det så att han själv därigenom skulle vara bunden vid sina ägors 

begränsning och att de personliga tingen skulle fungera som väktare av gränszonen 

i hans ställe. 

De döda kan ha värnat gården mot obehöriga. Hur sådant skulle kunna ha 

yttrat sig finns beskrivet i en irländsk lagtext från sent 500-talJtidigt 600-tal. 

Där beskrivs den handling man skulle utföra för att hävda ett stycke mark som 

man hade ärvd rätt till. Lagtexten förutsätter att marken har en definierad 

gräns och att där finns ett hus. Den rättmätige ägaren till marken kan antingen 

stämma ockupanten till en skiljedom, eller så kan han hävda sin rätt till 

marken genom en ritual. Det gick till så att den som gjorde anspråk på marken 

tog två selade parhästar och ledde in dem över gränsen i närvaro av ett vittne. 

Gränsen markerades aven gravhög eller ett gravfält. Han skulle då leda 

hästarna över gravarna och därefter låta de fortfarande selade hästarna gå och 

beta på marken. Om ockupanten fortfarande inte vill gå med på domsförhandlingar, 

så upprepas proceduren med än större kraft. Den andra gången 

genom att den som gör anspråk på marken leder in fyra hästar, i två vittnens 

närvaro och låter hästarna beta fritt. Den tredje och sista gången tar han med 

sig åtta hästar i tre vittnens närvaro. Om ockupanten fortfarande vägrar, så går 

"ägaren" till huset, ställer in sina djur, gör upp en eld och tillbringar natten där 

(Charles-Edwards 1976:83f, samt not 1, med referens till Ancient Laws of 

Ire/and). 

Charles-Edwards menar att man här kan urskilja två olika sorters ritualer. 

Dels ritualen för att visa sin hävd till och sitt anspråk på marken, dels ritualen 

för att visa ägandet. Hävden visas genom att man går in med hästar och vittne 

över gravhögen. Genom att göra upp en eld och stanna över natten visar 

"ägaren" att han är den rättmätige ägaren till marken (1976:84). Charles- 

Edwards menar att det bara är säkert för den att beträda graven, som verkli- I99

200 


gen var släkt med den döde, eftersom den döde ansågs ha kraft att stöta bort 

inkräktare (a.a:86). 

Den signande rörelsen 

Runstenen, i vilken den dödes minne lever, kan ha fungerat som en väktare och 

ett värn på betydelsefulla platser i gårdens symboliska landskap. Gränspunkter 

i form av broar, vägbankar och vadställen utgjorde just sådana kritiska punkter. 

På samma sätt har gravarna, d.v.s. egentligen förfäderna, kunnat fungera 

som väktare av utmarker eller gränszoner. Detta är åskådligt vid Borresta där 

runstenen rests i en skeppsformad stensättning, som ingår i en gravgrupp intill 

gårdens gräns i sydväst, vid en korsväg och nära en bro - Ormbroen (U345). 

Att reda ut vad som varit först på platsen: broövergång, gravar och vägmöte 

låter sig bara göras genom en arkeologisk undersökning. Knappast ens då går 

det kanske att fastställa vilken företeelse som varit först. Men platsen har tydligen 

varit så betydelsefull att den upprepade gånger i gårdens historia kommit 

att vara fokus för nya monument. 

Runstenar har i sig själva en dörrform; rent symboliskt kan de, liksom de 

gotländska bildstenarna uppfattas som dörrar till andra världar, som dörrar till 

de dödas värld (jfr Arrhenius 1970:392ff; Andren 1993). De döda som ihågkoms 

på runstenarna har i vissa fall omkommit utanför det egna samhället, 

men genom runstenen är de bundna i runor och fästade till en plats. På så vis 

är de fästade vid en punkt i det gårdslandskap de lämnat, men på samma gång 

lever kvar i. 

Både run- och bildstenar restes ofta parvis. Birgit Arrhenius menar att 

denna symboliska dubblering är något typiskt för den fornnordiska kulten 

(1970:393). I Markim och Orkesta står dessa runstenspar, likt öppningar i gårdens 

gränser vid bäckövergångar eller vadställen. De parvis placerade stenarna 

har sannolikt stått i form aven port och därmed ytterligare understrukit passagen, 

dörren eller öppningen in i gårdens landskap och samtidigt in till andra 

världar. 

Korset är ett påfallande inslag i de uppländska runstenarna (Fuglesang 

1986:208; Lager 1995). Denna kristenhetens främsta symbol var på samma 

gång en värnande symbol och ett segertecken (Kilström 1964; B0 1964:183ff). 

Genom att resa kristna minnestenarna över döda anförvanter har man värnat 

sina marker med olika skyddande tecken: böner, ornamentik och kors. De 

områden som bör ha varit särskilt angelägna är just gränszonerna. Att de tidiga 

runstenarna i Markim-Orkestabygden är resta vid gränser mot andra bebyggelser 

uppfattar jag som att runstensresarna med en "signande" rörelse sökt 

omfatta hela gårdens territorium (att göra korstecknet kallades i västnordiska 

mål, at signa sik, jfr B0 1964:203). Dessa runstenar skulle därigenom vara 

besläktade med de kors som höggs i sten eller tillverkades av trä (på Island 

jarCJkrossar) och som visade gränslinjen mellan egendomar (om Kors i ortnamn, 

se Hald 1964:187ff).

VIII. Att förstå silverdepåer genom 

runstenar 

Den senvikingatida runstenen, i vilken den döde är bunden med runor och fästad 

i sten, är som generell företeelse att betrakta som ett kristet monument. 

Detta monument, i vilket den dödes minne lever, är knutet till en utvald plats i 

ett gårdslandskap. I Markim och Orkesta verkar man ha etablerat en tradition 

omkring år 1000 som innebar att runstenarna placerades vid gårdens gränser, 

vanligen vid den punkt där gränsen korsade vägen in i gårdslandskapet. 

Eftersom gränser ofta löpte i våtmarker eller vattendrag så möttes vägen och 

gränsen i ett vadställe eller vid en broövergång. Denna tradition tycks har man 

bibehållit 1000-talet igenom (se kap. VII). Runstenarna har efterhand även 

kunnat placeras vid själva gården, i de fall där själva gårdsinnehavet på olika 

sätt varit komplicerat. 

Det faktum att runstenarna vanligen restes vid" huvudingången" till gården 

har här tolkats som att de utgjort en port in i gårdens domäner och ett värn 

utåt. Själva värnet har bestått i att den döde, symboliskt kunnat fungera som 

en väktare vid gränsen till gården. Runstenen dessutom genom sina böner, 

ornamentik och det ofta förekommande korset visat olika former av kristna 

tecken, som i sig själva uppfattats som beskyddande. Runstenarna har för en 

besökande slutligen gjort det tydligt att gården sedan en eller flera generationer 

tillbaka varit kristen. 

Silverdepåerna tycks, förutom att ansluta till gård och gravfält, även vara 

placerade vid gräns mellan bebyggelser (se kap. V). Om runstenarna står vid 

gränsen som ett värnande tecken, är då silverdepåerna placerade vid ägogränsen 

av liknande skäl? Är dessa företeelser samtida och representerar de i så fall 

olika sätt att värna gårdens marker eller tillhör depån och runstenen olika tider 

i gårdslandskapet? 

Det finns ett antal gårdar som både reser runsten och deponerar silver på 

sina ägor. I de flesta fall så tycks silver deponeras en tid innan runstenen restes 

(Fynd 11, 12, 17, 19, 20, 26, 34). I många av dessa fall är omständigheterna 

kring silvrets deponeringsplats alternativt runstenarnas placering alltför lite 

känd, för att det ska vara meningsfullt att ta upp dem till diskussion. Det hade 

exempelvis varit intressant att kunna detaljstudera Sundbro i Bälinge. I denna 

by har det hittats en silverdepå med tpq 1051 - ovisst var någonstans. I byn har 

sammanlagt fem runstenar funnits resta (U1097-U1101). Den äldsta av dessa 

tillhör Gräslunds Pr3-4, medan de andra tillhör stil grupperna Pr4-5 och Pr5 

(jfr Gräslund 1994). Sålunda skulle silverdepositionen kunna ha föregått runstensresandet 

i byn. 201


En annan av dessa depåfyndsgårdar har tidigare figurerat i kapitel V. 

Silverdepån i Hårnacka har placerats vid strandkanten till den innervik som 

legat centralt i gårdens ägor. se s. 101. Depositionen har gjorts någon gång 

efter 1046 (fynd 14). Vid vikens mynning och gårdens norra gräns finns, på en 

udde ut i Gillfjärden, fragment aven runsten (U580), av vilken stilgrupp går 

dock inte att bestämma. I öster, vid kanten av Lundaströmmen står den runsten 

(U579, Gräslunds grupp Pr3) som har synliggjort Hårnackas gräns mot 

Upplunda. Även om man får ta ett visst mått av osäkerhet med i beräkningen 

både när det gäller runstensdateringar och depåfyndsdateringar, så finns det 

ingenting som talar emot att silverdepositionen i tid föregår runstensresandet 

på gården. 

Bland de fall då runstenen eller runstenarna rests före depositionen av silver 

återfinner vi en av 1100-talets föremålsdepåer, fyndet från Gamla Uppsala 

(fynd 23) och Upplands största silverdepå, det alltför lite kända Venngarnsfyndet 

(fynd 36) och det mycket sena silverdepån med Knut Erikssonmynt från 

Kårsta i Gillberga (fynd 32). Hur detta kan komma sig ska jag återkomma till 

längre fram i kapitlet. 

Jag är medveten om att mina resonemang innehåller många osäkerhetsmoment 

och vill därför inte föra ett generellt resonemang kring orsakerna bakom 

silvrets depositioner vidare. När det gäller runstenarnas placering känner jag 

mig säkrare. Det beror på att runstenarna är ett av de mest utforskade källmaterialen 

vi har och att corpusverket Sveriges runinskrifter sammanfattat de 

uppgifter som finns om deras placering i landskapet, så att det på så vis varit 

tillgängligt för forskningen i större grad än ädelmetalldepåernas placeringar. 

Men det beror också på att nya studier, som exempelvis Mats G. Larssons Från 

stormannagård till bondby (1997) tycks visa på bl. a. kopplingen mellan runstenar 

och ägogränser. Silver- och gulddepåernas placering i landskapet har 

först ganska sent blivit föremål för intresse - innan var tingen i sig, mynten eller 

smyckena det centrala. 

Jag har hittills behandlat silver- och gulddepåerna utan att skilja olika typer 

av depåer åt, trots att det vid en ytlig anblick står klart att materialet innehåller 

vissa grova kategorier. Tabellen nedan är ett försök att åskådliggöra dessa 

kategorier. De dateringar som detta bygger på är i många fall mycket ungefärliga 

(jfr resonemanget i kap. IV). Föremål och föremålsdepåer som är daterade 

till ett tidsintervall har jag gjort en skattad datering som är det mittersta värdet 

i intervallet (se Appendix s. 374 f: en lista med enskilda fynd och skattad 

datering). 

Tabellerna 7 och 8 nedan. Ett försök att i mycket grova drag visa innehållet i olika 

sorters silver- och gulddepåer som förekommer under perioden ca 850-1200. 

Depåerna är ordnade enligt den skattade datering som finns i Appendix, s. 374 (, 

202 med de äldsta överst och de yngsta nederst. Dateringarna är ungefärliga.

ATT FÖRSTA SILVERDEPAER GENOM RUNSTENAR

Gulddepåer ca 850-1200 


Fyndnr smycken, stora smycken, små råämne 

27 x 

6 x 

I X 

52 

X 

4 1 x 

43 

X 

42 x 

38 x 

39 

x 

33 x 

37 

x 

28 x 

31 x 

Gulddepåerna består nästan uteslutande av smycken, antingen stora sådana 

(spännen, armringar) eller små (hängen, fingerringar, pärlor). Undantaget 

utgörs av den guldbarr som hittats inne i Sigtuna. 

I tidigare kapitel har jag använt de senvikingatida runstenarna som tolkningsram 

för silver- och gulddepåerna. Det finns en speciell grupp bland silverdepåerna 

vars innehåll kan ges en tolkning genom att spegla dem i de senvikingatida 

runstenarna. Det gäller de sena silverdepåer som innehållit bl. a. 

dryckesskålar och relikkors. 

1100-talets föremålsdepåer av silver - ett tolkningsförsök 

I ett tidigare kapitel har jag argumenterat för att Urnesstilen kan ses som olika 

bildmässiga sätt att åskådliggöra uppståndelse och evigt liv, i sig ett sätt att visa 

olika kristna segertecken (kapitel VI). Urnesstilen finns även representerad på 

silverföremål från Uppland (Gamla Uppsala, Hållnäs, Skederids och Älvkarleby 

socknar) i den grupp sena vikingatida depåer som innehåller dryckesskålar. 

I denna grupp av depåer uppträder även krucifix och relikkors (enkolpier) som 

hålls fast av halskedjor med djurhuvudavslutningar av samma typ som finns på 

runstenarna (Gräslunds grupp Pr4), fast de här har tredimensionell form. 

Därmed skapas kopplingar till ytterligare depåer från Uppland och 

Gästrikland, nämligen till Skå- och Väddöfynden i Uppland och 

Allmänningefyndet i Gästrikland (Duczko 1987a). Forskarna är ense om att 

dessa depåer har nedlagts under 1100-talet, men oeniga om i vilken del av 

århundradet det kan ha skett (Blomqvist 1972; Andersson 1983; Duczko 

1987a). 

204 Ser vi till relikkorsen så uppfattar jag det som om de är uttryck för ett lik-

ATT FÖRSTÅ SlLVERDEPÅER GENOM RUNSTENAR 

Fig 79. Relikkorset från 

Gullunge-depån visar samma 

sorts bild-språk som runstenarna 

för-medlar, de bägge ormdrakarna 

som är 

bundna/kopplade vid det grönskande 

korset. Foto ATA. 

artat bildspråk som det man finner på runstenarna. Ett av dessa är relikkorset 

från Gullunge i Skederids sn (se ovan). Kedjelänken utgör här ormdrakens 

kropp, dess huvud är den avslutande holken. Dessa parställda ormdrakar är, 

genom att bita vid en ring, kopplade vid korset. Korset är krönt aven palmett, 

vilket torde symbolisera korset som livsträd (jfr Fuglesang 1980). Ett liknande 

relikkors har hittats i Gåtebo i Bredsätra sn på Öland. På detta biter ormdrakarna 

om en pärla med spiralornament som är fästad vid byglar smyckade med 

palmetter som hålls samman av två ovala pärlor (The Viking Heritage 

1996:66). Detta är samma sorts bildspråk som runstenarna vill förmedla, fast 

det här har tredimensionell form. 

I relikkorsen finns plats för undergörande stickor från det heliga korset eller 

delar av heliga mäns eller kvinnors ben. I de uppländska och gästrikländska 

depåerna förekommer dessa enkolpier i depåerna från Gamla Uppsala by i 

samma sn och Gullunge i Skederids sno Då dessa relikkors uppträder tycks de 

vara fästade i halskedjor med djurhuvudformade avslutningar (Gamla 

Uppsala, Gullunge och även Gåtebokorset från Öland. Även enkolpiet i depåfyndet 

från Dörby i Norra Möckleby sn på Öland tycks ursprungligen ha haft 

en sådan kedja. När det inlöstes satt ännu djurhuvudholken - men utan resten 

av kedjan - kvar vid en ring som satt fästad i enkolpiet, jfr SHM 1672:5. 

Därefter har holken varit försvunnet, men är sannolikt identisk med den djurhuvudholk 

av obekant ursprung som givits nytt inventarienummer 21096). I 205

206 


Allmänningefyndet från Valbo finns en halv sådan kedja, med sin ena djurhuvudavslutning 

bevarad. Den kan ha hållit det hängekrucifix som finns i depån 

(se foto s. 64). En sådan kedja finns förutom i de ovan nämnda fallen även i 

fyndet från Älmsta i Väddö sn, men där saknas relikkorset. Kedjorna är enligt 

Duczko östsvenska produkter från 1000- eller UOO-talet (1987a:15). 

Omkring 1200 blev relikkors förbehållna biskoparna som bar sitt crux pectoraiis, 

ett kors - ibland försett med relikkapsel - i en kedja om halsen. 

Dessförinnan kunde de bäras av andra kristna (Stolt 1965:630). Vilka kristna 

har burit de relikkors som hittats i de uppländska depåfynden? Har de varit 

män eller kvinnor? Möjligen kan prydnadernas totala längd ge en fingervisning 

om bärarna. De bägge relikkors som är bevarade i ursprungligt skick har en 

total längd på ca 101 cm (Gullungekorset SHM 16136:3) och ca 104 cm 

(Gåtebokorset SHM 100). Det bör ha varit storvuxna personer som burit relikkorsen, 

snarare män än kvinnor? 

I Danmark har man genom metalldetektorundersökningar och arkeologiska 

utgrävningar på senare år funnit ett stort antal små kors och amuletter i 

metall från senvikingatid och tidigmedeltid. Relikkors har däremot inte alls hittats 

i samma utsträckning (Lindahl 1996:142). Detta är ett argument för att 

relikkorsen varit förbehållna vissa i samhället, kyrkans män eller de människor 

som haft ekonomiska medel och inflytande nog att skaffa sig de kostbara relikerna. 

Aron Andersson har presenterat dryckesskålarna i denna grupp av depåer. 

Han uppfattar dem som silverserviser i bättre beställda människors hushåll. 

Friis Johansens (1912) ide att den danska bägaren från Fejo kan haft en funktion 

i kulten avfärdar han som mindre rimlig (Andersson 1983:3, not 7). 

Andersson diskuterar den välkända silverskålen från Lilla Valla i Rute sn på 

Gotland - den enda kända från 1000-talet (a.a:4ff). Denna skål är kannelerad, 

se fig. s. 138. I den tidiga kristna konsten är det kannelerade kärlet ett omhuldat 

motiv uppger Andersson. Det fungerar som symbol för paradisets brunn 

och står för det eviga livet. Ibland växer grenar från Livsträdet ut ur kärlet, 

ibland står ett kors i centrum av kompositionen, men oftare utgör kärlets mynning 

brunnens kant och kring denna finns olika djur som kommer för att söka 

Livets vatten (a.a:5ff). Aron Andersson uppfattar detta som ett populärt motiv 

som levt kvar under medeltiden. Den kannelerade "skålen" som symbol för det 

eviga livet förekommer i rik mängd när det gäller dopfuntarna från romansk 

tid i Sverige och Danmark (Reutersvärd 1967). Paradiskällan framför andra 

utgörs av nattvardskalkerna, enstaka exemplar finns avbildade från 800-, 900och 

1000-talen. Aron Andersson menar att det kannelerade kärlet var vanligt 

i nattvardsserviser, men anser att de inte var mindre kända i silverserviserna 

från hemmiljö (Andersson 1983:5). 

Egon Wamers har på nytt diskuterat den grupp av bägare som silverbägaren 

från Fejo tillhör med utgångspunkt från ett fynd från Ribe. Han anser att 

"bägarna" spelat en central roll i den kristna kulten och varit pyxider, kärl med

ATT FÖRSTÅ SILVERDEPÅER GENOM RUNSTENAR 

Fig 80 & 81. Fyndet från Gamla Uppsala består av fem kannelerade silverskålar, ett 

relikkors, en halsring?, ett redskapsspänne, tre flätade silverkedjor med djurhuvudavslutningar, 

en flätad silverkedja, en mindre silverring. Foto H. Andersson 1929. ATA. 

lock för förvaring av det invigda nattvardsbröd som inte blev utdelat under 

mässan. Tillsammans med kalk, paten och mässkannan stod pyxis på altaret 

medan mässan firades. Bägarna är produkter från tiden kort före år 800 och 

har tillverkats i det karolingiska rikets hovskola. Det bildspråk som bägarna 

tar sin utgångspunkt i kretsar kring lidelsen och det eviga livet. Där förekommer 

korset som livsträd och bildmässiga uttryck för det himmelska Paradiset 

(Wamers 1991a:5ff, en fylligare ikonografisk tolkning ges i 1991b; jfr 

Andersson 1965 vad gäller liturgiska kärl). 

På skålarna från Gamla Uppsala, Gullunge, Kärven och en av Älvkarlebyskålarna 

finns livsträdsrankan längs skålarnas mynning. I botten finns på två av 

skålarna ett lejon (Gamla Uppsala, Älvkarleby) och på två, ett kors (båda 

Gamla Uppsala). En av skålarna från Gullunge har i botten ett Guds lamm, 

med uppenbarelseboken vid frambenen. Den enda skålen som är på fot, en av 

de fyra i Älvkarlebyfyndet, har en örn med gloria och en bok i sina klor - en 

symbol för evangelisten Johannes. Slutligen finns i Älvkarlebyfyndet ytterligare 

två helt ornerade skålar med fyra lejon i medaljonger mellan akantusbuskar 

(Andersson 1983:9ff). Det är ett kristet bildspråk med utgångspunkt i olika 

metaforer, vars paralleller finns i kyrkorummen från romansk tid. 

Aron Andersson menar att skålarna tillverkats som sekulära dryckesserviser. 

Han argumenterar egentligen inte för detta, utan vill att vi ska se dem som 

dryckesbägare som funnits i privata hem. Ornamentiken uppfattar han ibland 2°7

208 


som rent dekorativ (Andersson 1983:5). I andra fall anser han att vi inte bör 

förundras över att så laddade symboler som Gudslammet med uppenbareleseboken 

förekommer på dryckesskålar i sekulära hem. Dryckesbägaren själv 

kunde uttrycka en ny syn på brödet och drycken som gåvor från Gud, menar 

han (a.a: 1 Of). J ag har svårt att förstå varför Andersson kategoriserar dryckesskålarna 

som "domestic ". Som läsare undrar man om det är skålarnas fyndmiljö 

som gör att han fastnat för denna tolkning. Den verkar inte övertygande. 

Man måste på nytt väcka frågan om inte skålarna ursprungligen varit 

ämnade att ingå den kristna liturgin under 1000-tal och tidigt 1100-tal. De 

kannelerade dryckesskålarna bör i likhet med dopfuntarna och kalkerna uppfattas 

som symboliska representationer av Livets källa. Den bladranka som 

förekommer kring skålarnas mynning, eller som i Lilla Vallaskålens fall de 

kopplade ormarna kring palmetten, är olika sätt att uttrycka livsträdet 

(Karlsson 1981, 1983:78f). Andersson uppfattar det i Lilla Vallaskålens fall 

som ett livsträd (ett rent dekorativt element), på de yngre skålarna talar han 

om en vinranka (Andersson 1983:5 och 10). Jag menar att det fortsatt rör sig 

om livsträdet och dess grenar, vid vars fot de parställda djuren grupperar sig. 

Detta bildspråk känner vi igen från runstenarnas bildvärld. Bilderna är olika 

metaforer för uppståndelsen och det eviga livet. Tyvärr är det "Låck" som 

omtalas vid Älvkarlebyfyndets inlösten 1718 förkommet och kan inte längre 

identifieras i samlingarna. Det bör ha vägt ungefär 140 g (jfr Christensen 

1995:22) och alltså varit något tyngre än de fyra skålar som fyndet även omfattar. 

Locket kan, precis som i fallet med bägarna från karolingisk tid, ha varit 

ett lock till ett hostiekärl. 

Då är frågan om dryckesskålarna har fortsatt att spela en roll i den kristna 

kulten fram tills dess att de deponerades eller om de varit liturgiska kärl som i 

ett sekundärt sammanhang har fått en annan funktion? Om vi återigen ser till 

parallellen med de bägare som Wamers diskuterar, så menar han att bägarna 

har tillhört det gods som nordborna rövat från kyrkor i Frankerriket. Dessa 

bägare skattades emellertid så högt i Norden att de reparerades och användes 

i flera generationer innan de till slut kom i jorden. Vissa av bägarna förekommer 

i set tillsammans med fem till sju mindre silverbägare. Wamers prövar tanken 

på att dessa använts i mindre sällskap av kultisk-social natur. Han jämför 

med senvikingatidens edssvurna, kultiska bordssammanslutningar - gillena 

(Wamers 1991a:10ff). Wamers menar alltså att bägare från Frankerrikets altaren 

fördes med till Norden, där de användes i speciella kultiska dryckesceremonier. 

Hur ska de uppländska skålarna från 11 OO-tal uppfattas? 

Det finns ett relativt okänt fynd från Uppland, som förtjänar uppmärksamhet 

i det här sammanhanget. Vid Märsta i Husby-Ärlinghundra hittades för ett 

trettiotal år sedan tre dryckesskålar och en bronsnyckel med vidhängande 

kedja. I litteraturen har skålarna knappast diskuterats, eftersom de är av brons 

och inte silver. Men hantverkaren som gjort skålarna och nyckeln med kedja

ATT FÖRSTA SILVERDEPAER GENOM RUNSTENAR 

Fig BL De silverliknande skålarna och kedjan med nyckeln från Märsta i Husby 

Ärlinghundra sn, Uppland. Foto ATA. 

har velat få dem att se silverlika ut, de bär alla samma speciella patina (se 

bihanget fynd g). Skålarna är helt släta utvändigt och har invändigt en enkel 

ornering bestående av två koncentriska cirklar. Det intressanta är att de relativt 

anonyma skålarna uppträder med en sorts nyckel som Bertil Almgren har 

behandlat i sin avhandling (1955). Bronsnycklar som dateras till äldre vikingatid 

kan ha haft en koppling till missionen och symbolisera S:t Pers nycklar som 

öppnar himmelrikets port. Almgren vill att vi ska uppfatta detta som en hypotes 

man bör bygga vidare på. Jag ser Märstafyndet som ytterligare ett indicium 

på att kärl av silver eller silverliknande ämne skulle kunna kopplas till tidiga 

kristna miljöer. 

Denna grupp av depåfynd, där skålarna ingår, innehåller såvitt jag kan förstå 

ting som kan ha burits av både män och kvinnor. Där finns runda silverspännena 

som är ornerade med en centrerad korsformig figur som omges av 

fyra djurfigurer, fåglar eller drakar (Älvkarlebyfyndet, Skåfyndet och 

Valbofyndet, se fynd 58, 46 och 61). Andra silverspännen av liknande typ kan 

istället ha en palmettornering (se Holmqvist 1963:112ff). Ornamentiken på 

dessa runda spännen tar sin utgångspunkt i samma typ av metaforer som i runstenarnas 

bildvärld, olika sätt att uttrycka det kristna livsträdet som symboliserat 

korset. Dessa spännen saknas i samtida gravar. De bör inte heller upp- 2°9

2IO 


träda där, eftersom gravarna efter de kvinnor som under sin levnad burit spännena 

borde vara anordnade enligt kristen sed och alltså vara fynd tomma skelettgravar. 

Ovalspännen verkar enligt Ingmar Jansson ha gått ur bruk mellan 980 och 

1000. I Sigtuna, liksom i Lund, saknas de helt (1985:185). På Gotland tillåts 

kvinnornas traditionella dosformiga och djurhuvudformiga spännen att förnyas 

genom ornamentik i Urnes- eller runstensstil (se Carlsson 1983:53; 

Thunmark-Nylc:?n 1983:99; jfr Jansson 1985:203). Detta har inte skett på det 

svenska fastlandet utan där - liksom i övriga Skandinavien - har kvinnorna bytt 

ut hela sin traditionella smyckeuppsättning, ja sannolikt hela sin" gamla" klädedräkt. 

Mammen-, Ringerike- och Urnesstilarna innebär ett radikalt stilbrott 

i Skandinavien och dessa förändringar bör även ha samband med Birkas upphörande, 

anser Ingmar Jansson (1985:203). 

Detta skulle kunna tolkas som om ovalspännena burit på en hednisk belastning, 

så att det varit näst intill omöjligt att förse en oval spännbuckla med 

ornament i någon av de senvikingatida stilar som jag uppfattar tar sin utgångspunkt 

i ett kristet bildspråk (här finns förstås ett undantag som bekräftar 

regeln; tre ovala spännbucklor med ornamentik i närmast Ringerikestil från 

Västannor i Leksands sn i Dalarna, se Jansson 1985:202f). Från depåfynden 

känner man istället stora runda filigranspännen i silver, som bör ha tillhört 

bättre bemedlade kvinnors dräkt. 

I depåfyndet som hittats på vad som varit Gamla Uppsala kungsgårds mark 

finns förutom de fem dryckesskålarna även som nämnts tre fyrkantiga kedjor 

med djurhuvudformade ändar samt ett relikkors på en fyrkantig kedja (dock 

utan djurhuvudavslutning) och ett enkelt spänne av silvertråd, ett redskapsspänne. 

Redskapsspännen bars av kvinnor. I detta spänne hängdes i kedjor, 

snoddar eller band olika redskap som behövde finnas nära till hands - det 

kunde vara nycklar, nålhus, kniv och knivslida eller liknande. På fastlandet är 

redskapsspännen inte så vanliga eftersom kvinnorna tycks ha fäst sina redskap 

direkt i den ovala spännbucklan (se Thunmark-Nylen 1995a:208). På spännet 

från Gamla Uppsala finns fästat vid varsin mindre kedja: en tandpetare, en 

örslev och något som tolkats som en näspetare (Guldrummet 

Föremålskatalog:24). Den fjärde kedjan har bara ringen kvar, men saknar det 

vidhängande föremålet. I depån ingår dessutom en mindre ring som varit fästad 

i någon typ av hänge. Till sist finns något som Hans Hilde brand tolkat som 

en halsring (1891:157). Den är flätad och har rektangulärt tvärsnitt och avslutas 

i vardera änden aven ögla (och liknar inte de gängse vikingatida typerna 

som Birgitta Hårdh diskuterar 1996:50ff). 

Nils Blomkvist har i en artikel prövat att ställa utbredningen av dessa uppländska 

depåer emot samtida marknadsplatser (Blomkvist 1972:fig. 7). Med 

den argumentation som jag för öppnar sig en annan möjlighet. Dessa depåfynd 

skulle kunna utgöra spår avegenkyrkornas tid och deras innehåll spegla ting 

som ägts av de män och kvinnor som lät uppföra de första gårds kyrkorna i


landskapen Uppland och Gästrikland. Silverskålarna har ett sådant utseende 

att de skulle kunna tjänstgjort som liturgiska kärl. Samtidigt så kombineras de 

med silverpärlor med palmetter, med silverhalsringar av klassiskt vikingatida 

utseende och med stora runda filigranspännen. Den glidning mellan profant 

och sakralt (halsringar till enkolpier och liturgiska kärl?) skulle i så fall motsvara 

glidningen mellan husbonden och husfruns makt och myndighet på den 

egna gården och i sin egen kyrka. 

Kyrkor uppfördes till att börja med av dels kungamakten på kronogodsen, 

dels av enskilda stormän på den egna gården (Brink 1991:138). Dessa egenkyrkor 

finns det få spår av. Sättet att närma sig de tidigmedeltida, och måhända 

vikingatida, privatkyrkorna blir som Stefan Hagenfeldt och Rune Palm visat 

via sandstensrunstenarna (1996). (Här kan även sockennamnen ge vägledning; 

se Brink 1991:128f och 134; jfr även Ferm & Rahmqvist 1985). 

De senvikingatida runstenarna kunde i vissa fall vara av sandsten, i områden 

där sandsten uppträdde naturligt, normalt var de dock av kristallin bergart. 

Den stora andel sandstensrunstenar som kan knytas till kyrkor antyder att 

denna sorts runstenar ursprungligen varit avsedda att vara kyrkogårdsmonument. 

Inga av runristaren Åsmund Kåressons sandstensrunstenar verkar 

ursprungligen ha varit placerad på en kyrkogård medan några av Balles och 

många av Öpirs sandstenrunstenar har varit det. Detta tolkar Stefan 

Hagenfeldt och Rune Palm som att den vikingatida runstenen i Mälardalen 

under dessa ristares verksamhetstid flyttades in på kyrkogården och förändrades 

till att bli medeltida gravvård (1996:60, 88ff). Hagenfeldt och Palm anser 

att sandstensrunstenar (i åtminstone Uppland) blev mycket eftertraktade och 

de transporterades ibland långa sträckor. Detta skedde efter omkring 1050 

(a.a:88). Varför de väljer tidsavsnittet efter ca 1050 sägs inte uttryckligen, men 

baseras förmodligen på en uppskattning av den tidpunkt då Åsmund Kåressons 

ristarepok var till ända och Balles tog vid. Traditionellt har man uppfattat att 

Åsmund varit verksam ungefär 1020-1050. Det tycks vara den gängse dateringen 

som Hagenfeldt och Palm har följt. Men enligt Anne-Sofie Gräslunds 

förslag till stildateringskronologi, så är just Åsmund en av de ristare som får 

sin verksamhetstid" flyttad". Denna anser Gräslund ha infallit ca 1 050-80, vilket 

möjligen skulle föra sandstensrunstenarnas uppträdande på de tidiga kyrkogårdarna 

något längre fram i tiden än vad Hagenfeldt och Palm föreslår 

(Gräslund 1994:130). Kanske skulle man istället ange tredje fjärdedelen av 

1000-talet som ett riktmärke för detta. 

Bruket att resa runstenar över döda anförvanter upphör under 1100-talets 

första hälft, sannolikt till följd av att kyrkan efter en nära nog 100-årig etabIeringsfas 

är "rotad" i Mälardalen och att det uppstått ett behov aven religiös 

nyorientering. Denna nyorientering innebär att den djurornamentik som i en 

övergångsfas etablerade den gemensamma referensram som var nödvändig för 

att ge en vision av de kristna värdena nu uppfattades som föråldrad och med 

ett innehåll som inte motsvarade synen på vad som var "rätt" kristet. Vid 2 I I


te in i den nya organisationen och var i vissa fall sannolikt dess utgångspunkt. 

Vi kan anta att det jämsides med detta kyrkobyggande ägde rum en religiös 

retorik och argumentation. Bekräftelsen på att man ägde den rätta sortens 

kristna tro torde ha varit viktig i Mälardalen, där den kristna övertygelsen varit 

stor i vissa delar (som i Attundaland) medan den helt saknats i andra (som i 

det inre av Tiundaland). Den romanska stilen torde ha utgjort det bildmässiga 

beviset på att man var en rättänkande kristen (jfr Karlsson 1983:81f). Med en 

kyrkoutsmyckning och arkitektur helt i den romanska stilen lämnade man så 

att säga brobyggandets tid - den tid då man använt djurornamentiken som en 

visuell metafor för att predika ljus, salighet och det kristna världsrike som 

komma skulle. 

På motsvarande sätt som runstenarna med sin ornamentik kom att uppfattas 

som föråldrade, så var tingen i 1100-talsdepåerna bärare a v fel sorts bildspråk. 

Jag uppfattar det som om dessa föremålsdepåer har lagts ned, kanske 

vid en officiell ceremoni, därför att de inte längre motsvarade tidens krav. Det 

vore rimligt om dessa depositioner ägt rum vid ungefär samma tid som runstenarna 

upphörde att tillverkas, kanske omkring 1130-40 (se kap. V). I Gamla 

Uppsalas fall skulle föremålen som ingår i depåfyndet kunna höra samman 

med föregångaren till den nuvarande stenkyrkan. Enligt historiska uppgifter 

grundlades stenkyrkan av kung Sverker år 1138 (Bonnier 1991:88). Detta skifte 

mellan den gamla tiden och den nya kan ha inbegripit en deponering av de 

föremål som hört samman med personerna och kyrkan i den gamla ordningen. 

Själva deponeringsritualen skulle därför i sig kunna utgöra ett tecken på att en 

ny tid skulle komma. 

Ser vi till sandstensrunstenarna och depåfyndsplatserna så uppträder de i 

samma områden i södra Uppland, men knappast i norra. Beror det på att vi 

ännu känner de tidiga kyrkorna alltför dåligt, eller på att mitt förslag saknar 

grund? Om det inte på sikt går att relatera föremålsdepåerna från 1100-talet 

till egenkyrkor, som jag här har skisserat, så kan jag tänka mig att man bör 

pröva en annan möjlighet: att sätta föremålsdepåerna i samband med runristarna. 

Det bildspråk som finns på runstenarna är i många fall likartat det som 

finns på dryckesskålarna. Samtidigt så blir det då svårare att förklara den 

kvinnliga närvaron som föremålen i depåerna röjer. Runristarnas värld tycks i 

huvudsak vara en mansdominerad värld, det enda undantaget utgör den kvinnliga 

ristaren Gunnborga i Hälsingland (se Gräslund 1996:469f). Men detta är 

måhända felaktigt tänkt, vi vet ännu för lite om hur gruppen kring en runristare 

var sammansatt. 

Carl-Ivar Ståhle har antytt att runristarna skulle vara knutna direkt till kyrkan 

(1950:100; jfr även Åhlen 1997:20ff). I så fall skulle man kunna tänka sig 

att runristarna och deras följe bar med sig föremål som enkolpier och liturgiska 

kärl. Anne-Sofie Gräslund har diskuterat de extrakors som förekommer på 

vissa runstenar och som skiljer sig från runstenens centrala kors. Hon tänker 

sig att de kan ha varit konsekrationskors och att de haft en likartad funktion 213


Fig 84. En av skålarna från Gullunge i Skederids sn, i Uppland är känd endast i fragment. 

Teckning av B. Hände11981. (Andersson 1983:76). 

Fig 85 Runstenen vid Kalmar 

kyrka (U632; även diskuterad av 

Christiansson 1995:449ff). 

som de kors som biskopen strök på kyrkväggarna vid en kyrkas invigning 

(Gräslund 1991 b:42f). Depån från Gullunge blir med en sådan tolkning särskilt 

intressant. Relikkorset i denna (se nedan) har på baksidan små korsade 

kors, alldeles av den typ som uppträder på runstenarna (jfr Gräslund 

1991b:42; se runstenen ovan. Den speciella variant av bildspråket med de 

kopplade djuren vid livsträdet - i detta fall en face-ställda lejon - som finns på 

dryckesskålen från Gullunge återfinns på en runsten i Kalmar sn i Uppland. 

Dessa en face-ställda lejon uppträder även på stenskulpturer som smyckat ett 

antal tidiga kyrkor i Rekarnebygden i Södermanland. Wilhelm Holmqvist 

214 menar att dessa stenskulpturer är produkter av den självständiga romanska


1=1 

Fig 86. Hängekrucifixet från Gullungedepån 

tycks tidigt ha brutits itu. Trots att Kristusfigurens 

överdel har gått förlorad, har man 

ändå försett krucifixet med ny hängeögla. 

Denne Kristus kan vara ytterligare ett exempel 

på bunden korsfästelse, som diskuteras i 

kap. IV. 

skola som funnits i Rekarnebygden och Sigtuna (Holmqvist 1948:26). Detta 

kan vara indikationer på den förmodade koppling som jag diskuterade i föregående 

kapitel mellan kyrkans folk och professionella runristare. 

Det tredje alternativet är att, som Wamers föreslår för Ribebägaren, se 

dessa silverföremål som rövade ifrån kyrkliga miljöer och deponerade tillsammans 

med andra värdesaker av någon som inte sett till föremålens kristna innehåll. 

Detta alternativ uppfattar jag som det minst tilltalande, åtminstone för de 

depåer som innehållit flera skålar (en skål kan alltid avfärdas som behållare). 

Depåerna bär genomgående på ett kristet symbolspråk, vilket jag försökt att 

visa ovan. I Gullungedepån finns exempelvis förutom relikkorset ett hängekrucifix. 

Endast halva är bevarat (se nedan). Detta bär den undre delen av den 

korsfäste Kristus, men har likväl försetts med en hängeögla. 

Mannen och jorden och kvinnan och lösöret 

- Vem var deponeraren? 

I danska medeltidskyrkor finns i sex fall under romansk tid kalkmålningar, 

som visar kyrkans stiftare. De är de enda värdsliga figurerna som avbildas på 

kalkmålningarna under perioden 1080-1175. I vissa fall förekommer enbart 

män, men i fem fall avbildas både en man och en kvinna. Personerna är rikt 

klädda och representerar överheten: stormän och deras fruar eller personer ur 

den kungliga familjen. Vanligen räcker personerna fram en gåva som de håller 

i handen, som symboliserar den donation de gjort till kyrkan (Danske kalkematerier 

1986:58ff). 

Ett av dessa fall förtjänar här särskilt intresse. I kyrkan i Fjenneslev på 

Själland, med en datering till 1125-1150, finns på triumfväggen en målning av 

ett stiftarpar (Danske kalkemalerier 1986:190). Personerna anses vara stormannen 

Asser Rig och hans hustru Inge, tillhöriga den inflytelserika 

Hvideätten med stort godsinnehav på Själland och nära förbindelser med 

kungaätten (a.a:122; jfr även N0flund 1935). Mannen överräcker en byggnadsmodell 

över en kyrka, medan kvinnan i sin hand håller en tvinnad guld- 

21 5

Fig 87 Stiftarbilden i 

Fjenneslev kyrka visar 

hur stormannen Asser 

Rig och hans hustru 

Inge ger donationer till 

k yrkan. Hustruns gåva 

symboliseras aven tvinnad 

ring (ritad efter 

Danske kalkemalerier 

1986:58ffJ· 

GÄRD , G RÄNS , G RAVFÄLT 

ring av vikingatidaltidigmedeltida typ, se ovan. Bilden kan tänkas symbolisera 

mannens donation av byggnad och jord, medan kvinnan donerar lösöre 

(tack till Anders Andren, som gjort mig uppmärksam på målningen). 

Denna bild kan säga oss något om vilka som var deponerarna. Var det kvinnorna 

vars dräktsmycken ibland förekommer i depåfynden och som oftare 

ärvde lösöre än jord, var det de som utgjorde många av deponerarna? Det finns 

mig veterligen ingen studie som behandlat vikingatida guld- och silverdepåer 

ur ett genderperspektiv, men Birgit Arrhenius har fäst vår uppmärksamhet på 

kvinnorna och deras relation till ädelmetallen (1992b). Och Birgitta Hårdh har 

visat hur regionalt bundna de olika typerna av halsringar är till olika delar av 

Norden (senast 1996). Att försöka bilda sig en uppfattning om vilka - män eller 

kvinnor och vilken sorts människor - som kan ha burit de prydnader som depåerna 

innehåller är en viktig forskningsuppgift. Men kalkmålningen säger oss 

även något annat. 

Johan Christensen har i en uppsats om centralmakt, myntning och skattfynd 

1050-1250 tagit upp den fyndtomma perioden 1143-1175, då depåer 

saknas från de svenska landskapen (till Sverige räknas ej Skåne, Halland, 

Blekinge, Bohuslän och Jämtland). Han finner fenomenet gåtfullt och svårförklarligt 

(Christensen 1995:33f). Med mitt sätt att argumentera är det inte så 

märkligt. Vid 1100-talets mitt är tiondeinstitutionen belagd i Norden (Brink 

1991:138) och kyrkobyggandet har tagit verklig fart. Silvret skulle då inte 

användas för att trygga den egna gårdens fortbestånd. Rikedomarna skulle 

istället komma kyrkan till godo, för att kyrkan och dess män skulle sörja för 

att den enskilde skulle nå ljuset, paradiset och det eviga livet. 

Kalkmålningarnas stiftar bilder med män som räcker jordtorvor eller kyrkobyggnader 

och kvinnor som överräcker lösöre visar hur man skulle uppträda 

om man tillhörde bemedlade släkter i 1100-talets Norden. 

216 Ur mitt perspektiv blir de vikingatida silver- och gulddepåerna som generell

ATT FÖRSTÅ SILVERDEPÅER GENOM RUNSTENAR 

företeelse förknippade med en mentalitet som hörde det gamla samhället till. 

Det är till synes följdriktigt, att då de nordiska samhällena dras in i en mer 

organiserad fas i kristnandeprocessen så upphör människorna med bruket att 

deponera silver på den enskilda gården så som man tidigare hade haft för vana. 

Dessa rikedomar skulle inte lämnas kvar på den enskilda gården - de ska 

komma Kristus och de många kyrkorna i vardande tillgodo (jfr Duby 

1981:62ff). 

Birgitta Johansen har visat på vikten av att människorna inte bara hade en 

kristen tro utan rätt sorts kristen tro (Johansen 1997:228ff). Det vore därför 

följdriktigt om också de svenska stormän som lät uppföra de tidigaste kyrkorna 

i sten eller trä likt Asser Rig och hans hustru burit sina rikedomar till kyrkan. 

I Danmark upphör bruket att deponera "vikingatida silverskatter" 

omkring 1050 (Kilger 1995:30). På Gotland är den sista rent vikingatida depån 

den från Burge i Lummelunda sn, med tpq 1143 (Jonsson 1995:52). Burgedepåns 

tpq sammanfaller i tid med att de gotländska kvinnorna omkring 1130- 

40 överger sin traditionella dräkt, den dräkt som de även gravlagts i på de tidiga 

gotländska kyrkogårdarna (Carlsson 1983:53). Denna förändring i klädedräkten 

bör enligt mitt sätt att se det vara en frukt av att Gotland vid ungefär 

denna tid inlemmats i Linköpings stift. Ola Kyhlberg anser att vi bör kunna 

räkna med att inlemmandet skett på 1120-talet (Kyhlberg 1991:246ff; jfr 

Pernler 1977:64). Det är vid denna tid som kraven ökar på att man inte bara 

ska tro, utan tro och uppföra sig på rätt sätt. De släkter i Uppland och 

Gästrikland som rest sandstensrunstenar på de tidiga kyrkogårdarna och som 

deponerat silver på skilda platser i landskapet hade inte längre intresse av att 

vidmakthålla sådana traditioner - de var istället angelägna om att bli rätt sorts 

kristna i den nya "romanska" tidens anda. 

Det märkliga är enligt min mening inte avsaknaden av mynt och föremålsdepåer 

under 1100-talet. Det svårförklarliga blir i mina ögon istället de depåer 

med Knut Erikssonmynt från 1100-talets allra sista årtionden som lagts ned 

i Solna och Kårsta i Uppland samt i Valbo i Gästrikland (fynd 47, 32 och 64). 

De tycks vara deponerade på "traditionella" platser i sina respektive gårdslandskap. 

I Solna har silverdepån placerats i Ösbys östra gräns, medan silvret 

i Gillberga och på Ön har deponerats i närheten av den från historisk tid kända 

by tomten. 

Så slutar avhandlingen där den började med de för vikingatiden så klassiska 

ingredienserna silverskatter och runstenar (se Inledningens första sida). När 

jag började fundera över detta för alltför länge sedan så förutsatte jag att de 

hörde ihop men jag visste inte hur. När denna studie nu är till ända, så lämnar 

jag den med ett frågetecken. Guldet och silvret var ett av uttrycken för en persons 

framgång och ära, en bärare och förmerare av lycka. Med hjälp av silver 

och guld kunde man binda människor till sig (se kap. III). Kan det vara så att 

silverdepåerna och runstenarna varit olika sätt att värna sin ära och sin egendom? 

Att de varit sätt att med hjälp av skyddande makter i olika skepnad tryg- 217

2I8 


ga sig och sina efterlevandes liv på den egna gården. 

Den tidsdimension som jag menar är så viktig i runstensresandet har jag 

haft svårare att uppfatta i depåfyndstraditionen. En mycket preliminär skiss 

skulle se ut på detta sätt. Silverdepåerna från ca 850 - ca 1100 kan ha placerats, 

måhända tidigast vid gravfälten, senare även vid gårdsplatsen och vid 

ägogränsen. När gården väl blivit en kristen gård så förändrades de ritualer 

som var ägnade att värna gården och att trygga dess fortbestånd. Istället kom 

runstensresandet i gårdslandskapet att fylla liknande behov som ädelmetalldepåerna 

tidigare gjort. Föremålsdepåerna från 1100-talet utgör en grupp för sig 

som har deponerats av alldeles särskilda skäl. Gulddepåerna förekommer dels 

i kungens stad Sigtuna, dels i vatten och vid stränder. Dessa depåer kan då det 

gäller guldfingerringar kopplas till enskilda gårdar (fynd 28, 31, jfr även 

bihang j). Vad gäller armringarna kan dessa ha kopplingar till en rumslig nivå 

som ligger över gården. Det vore följdriktigt om framtida undersökningar skulle 

styrka ett sådant antagande att "guda- och kungaguld " skulle uppvisa andra 

rumsliga mönster än "gårdssilver " . 

De vikingatida källmaterialen silverdepåer och runstenar, ett till synes dolt 

- ett tydligt och manifest - skulle ha varit olika sätt att skapa platsens identitet, 

att skapa sin gårds landskap (jfr även Burström 1994; Tilley 1994). De skulle 

vara en del i att vidmakthålla och ständigt återskapa sin gårds landskap, att 

värna sin egendom, att visa omsorg om och vårda minnet av sina döda. Snorre 

Sturlasson nämner de kenningar som skalder bör använda för att kännemärka 

odalmän: egendomsgivare, egendomsvårdare och mäns förlikare (Snorres Edda 

1978:120). I guldet och silvret förenas dessa tre aspekter. Därmed tangeras de 

stora hedersbegreppen i vikingatidens samhälle.

IX. Summary 

Precious metal deposits from the Viking Age have become a symbol for the 

Nordic countries in general and Sweden in particular. The archaeological problem 

that I discuss is the existence of this large source material. The problem 

can be explained if one assumes that people deliberately left precious metal 

behind at different places in the landscape. Where people have chosen to place 

their silver and gold is governed by conventions and conceptions that ultimately 

depend on the world-view of the individual. 

The aim of this thesis is to try to understand why precious metal deposits 

were "left behind", thereby coming closer to the cultural traditions that surrounded 

deposits of silver and gol d from the Viking Age and Early Middle 

Ages in the provinces of Uppland and Gästrikland. This aim is achieved partly 

by analysing the conceptions that can have been associated with deposits of 

silver and gold, and partly by reconstructing the places where the precious 

metal was deposited. As a frame of interpretation I will use the Late Viking Age 

rune stones. They are present throughout the entire thesis, at first in the background 

but gradually becoming more prominent. The Late Viking Age rune 

stones are a well-known and manifest source material that has long since 

attracted special interest from scholars. To show the relevance in comparing 

these two source materials - the rune stones and the precious metal deposits - 

a thorough investigation on how to understand the Late Viking Age rune stone 

as a general phenomenon is needed. 

The first three chapters of the book are an attempt to close in on the precious 

metal and its deposition as a phenomenon. The introduction gives the 

reader a survey of earlier research. At the same time it shows where in this field 

of survey I started and where I ended up. The research on precious metal deposits 

is illustrated by discussing four different aspects of the deposits: the acquisition 

of the precious metal, the contents of the deposit, the deposition as such, 

and the placing of the deposit. The question of why silver and gold were left 

behind is best answered by studying the two later aspects. 

Chapter II discusses, on a generallevel, people's relation to silver and gold 

during the Iron Age in the Nordic countries. Gold was associated with a mythical 

origin and was believed to possess magical powers. Like horses, ships, weapons 

and other value-Iaden objects, jewellery of goJd could bear proper names. 

Skalds wrote poems about gold and heroes fought for it. Silver lacked this role 

in the world of myths and heroes. In the Norse written source-material, gol d 219


holds a unique position in comparison with silver. Evidence of this is also 

found in the Late Viking Age runic inscriptions. There gold is mentioned by 

name, but not silver. Silver seems to have been mediated by words that refer to 

a more general enrichment. During the Viking Age it became more usual for 

people to handle silver, but still it was gold that one dreamt of, wrote poems 

about, and desired. With its link to gods, heroes, myths and thereby history, 

gold had a special luminosity. 

In the Eddaic poems and the skaldic verses different words for wealth in the 

form of gold and silver are mentioned. In special cases there occur words for 

objects that we know from the precious metal deposits, for example coins, 

hack silver and ingots. It is, however, more usual to describe onels wealth by 

referring to more common words such as fe, audr or aurar. People probably did 

not have a special word for hidden fortunes. Instead they can have expressed 

themselves as Snorre Sturluson does when he describes how Oden knew of all 

wealth that lay buried in the earth. Snorre calls this jardre - wealth within 

earth. 

Chapter III tries to grasp the mentality that surrounded deposits of silver 

and gold. Linguistic, historical and folkloristic source materials are used as an 

entrance to the wider world of conceptions of which the precious metal deposits 

we re a part. This is an outlook with a wide scope in time and space, varying 

with the access to source material. 

In the archaeological literature scholars have usually perceived a distinct 

difference between sacrificial finds and profane value-deposits. I deal very briefly 

with the difficulties in, and the propriety of, defining the limits of ritual 

and non-ritual deposits. 

To come doser to the culturai values that have surrounded precious metal 

deposits, I use the folkloristic genre of legends. There is a rich collection of treasure 

legends from the later centuries. From the Middle Ages and the Iron Age 

there exist treasure traditions, but they are much fewer. The structural contents 

of the treasure legends is nevertheless similar over time. It can be summarised 

as follows. The treasures were visible in the landscape by means of the firelight 

that appeared at the spot where they were buried. But the treasures we re 

impossible to reach, since they were guarded by a watcher in the form of an 

animal, for example a dragon, a hen or a dog. The trea sures could also be 

bound and fastened to a place by means of magical incantations which the 

owner of the treasure uttered at the time of deposition. To "bind" someone or 

something means to render a person immobile by putting him in fetters or to 

make something impossible to reach. The act, the binding or the subsequent 

loosening, was performed by means of enchanted songs or runic magic. These 

conceptions were widespread among the Germanic peoples during the Iron 

Age, and were vivid for people in the Nordic countries during the Late Iron 

Age and onwards. Treasures thus could be perceived distinctly in the landsca- 

220 pe, but at the same time were impossible to reach for anyone but their true


and the amount that occurs in deposits. With this as a starting-point, I have set 

up a definition. 

Precious metal deposit is defined operationallyas one or more objects 

of silver with a total weight of more than 10 grams, or at least 10 coins of 

silver found together, or objects or coins of gold. The definition is valid as 

long as the find circumstances do not show anything contradictory. The 

definition is furthermore valid for the provinces of Gästrikland and 

Uppland, except for Björkö, Adelsö parish, in Uppland. 

If there is still uncertainty as to whether a find should be classified as a 

deposit or a grave-find, it will be dealt with separately in the supplement of the 

catalogue (see end of chapter X). 

The definition above means that 65 finds in all are categorised as precious 

meta l deposits within the area of analysis. The majority, 60 deposits, come 

from Uppland, whereas five deposits derive from Gästrikland (see figs. 9 and 

10). Fifty of them are silver deposits, two deposits contain both silver and gold, 

while 13 are gold deposits. Deposits in which gold is present occur on ly in 

Uppland. 

The known silver and gold deposits have been found from the 1660s and 

onwards. Formerly deposits were discovered during cultivation of the soil or 

during digging and building, but nowadays archaeological excavations yield 

the most finds. As much as 20% of the deposits have been found during archaeological 

excavations. This high figure is primarily dependent on the repeated 

excavations in the early towns of Birka and Sigtuna. 

Nearly halt of the deposits can be dated roughly to the 9th and 10th centuries, 

while the other halt belong to the 11th and 12th centuries. The "normal" 

deposit is light in weight; the median is 191 grams. Some larger finds 

cause the mean to come close to halt a kilo, however. Three fourths of the finds 

have a weight below 500 grams. 

Already in chapter II it was apparent that people during the Viking Age and 

Early Middle Ages viewed silver and gol d differently. In spite of this I have used 

the concept "precious metal deposit" in, for example, the title of this thesis and 

in the definition which I employ to delimit grave-finds from deposits. Precious 

meta l deposit is a well-known concept in newer archaeological literature, but 

it should be abandoned in favour of a division into silver deposits and gold 

deposits. Gold and silver normally do not occur together in the deposits, neither 

in the area of this analysis nor in other parts of present-day Sweden. 

A comparison between Uppland and other provinces concerning the known 

total weight of all gold and the known total weight of all silver from the deposits 

in each province shows that Uppland has a rather high relative share of 

gold - 5%. But it is especially Östergötland, with a relative gold share of 18%, 

that is remarkable. Östergötland is considered to be a region that shows early 

222 signs of housing the royal power connected with the early state. It is assumed

224 


The discussion begins with an account of the archaeologicaIly excavated 

deposits. I make a separation into gold deposits and silver deposits, as weIl as 

deposits from town and those from the countryside. The places for the silver 

deposits in the countryside might have been associated with a cemetery, with a 

settlement in the form of dweIling-house and farmyard, or with the border 

zone of land-water. The gold deposits in the town of Sigtuna can have been 

connected with dweIling-houses and also with water or the seashore. In a corresponding 

way one of the gold deposits in the countryside might have been 

associated with the shore or with the border zone of land-water. 

Of the total known 65 find-spots for gold and silver deposits, I have been 

able to localise 42 % of them. I have then accepted an area of c. 50 m in size. 

Furthermore I have been able to assign yet another part (15 %) of the deposits 

to a certain field or pasture-ground. On the whole this comprises a bit more 

than half of the find-spots. These spots constitute the basis for the discussion 

in chapter V. The earlier-discerned pattern seems to be repeated. The silver 

deposits appear to be connected with cemeteries, with farms consisting of 

dweIling-house and farmyard, with boundaries, and with wetlands or water. In 

some cases a boundary converges with a natural border in the landscape in the 

form of a waterlogged area or a watercourse. Should this be interpreted as if 

not only the gol d deposits but als o the silver deposits are tied to the old tradition 

from the Early Iron Age of depositing objects in wetlands? 

To pursue this discussion further, I have chosen to link up with the source 

material that has formed my conception of significant places in the landscape 

of farms from the Viking Age and Early Middle Ages, namely, the Late Viking 

Age rune stones. Just like the silver deposits, the rune stones belong to the 

farm. In chapter VI I give my interpretation of the Late Viking Age rune stone 

as a general phenomenon in the Mälar VaIley. I discuss thoroughly who raised 

these rune stones, why they were erected, and why people stopped erecting 

them. I touch upon the consequences that the erection of rune stones can have 

had for the social organisation in the Mälar VaIley. A starting-point for my discussion 

is Anne-Sofie Gräslund's (1994) and Frands Herschend's (1994) analyses 

concerning the chronology of the Late Viking Age rune stone in the Mälar 

VaIley. 

My hypothesis is in short that the older rune stones from the decades 

around the year 1000 which have detailed prayers, complicated texts, and 

which were raised and carved by non-professionals (i.e. relatives of the dead 

who are remembered on the stones), were erected by Christians who were part 

of a Christian community. This Christian community was situated in Sigtuna. 

The distribution of these early rune stones is multi-centred. This can be interpreted 

as if the erectors of the rune stones had a double affiliation, that is, the y 

belonged both to the town and to their home farm. It seems reasonable to assume 

that these people were among those who received a town plot in the royal 

town of Sigtuna from the king.

d 

s 

:r 

a 

:r 

n 

"- 

n 

n 

:s 

e 

n 

:r 

If 

n 

e 

lf 

l- 

e 

e 

g 

e 

e 

d 

g 

e 

;- 

r 

's 

d 

d 

l. 

"- 

y 

.I 

SUMMARY 

The rune ston e is ultimately a Christian monument. Christianity differs 

from paganism by demanding trained clergy and cult buildings. Such amilieu 

is exactly what the king created in Sigtuna. In the town the culturai convention 

"Christian rune ston e " was formed. This vision was taken by the magnates to 

the farm that they came from. Their social identity was tied to the farm. The 

rune ston e was therefore erected within the landscape of the farm, not in the 

town yard. This hypothesis might als o explain why rune stones show influences 

from different cultural regions; this mixture can be understood as a reflection 

of the multiculturai town of Sigtuna. The motives behind the establishment 

of this Christian town with its royal mint are also discussed. 

What makes the Mälar Valley so special when it comes to rune stones is not 

the older group of stones that was discussed above, but the great amount of 

rune stones erected in Uppland from c. 1050 to 1120-30. This second wave of 

rune-ston e raising coincides with the appearance of the professionai rune carvers. 

Gradually the metaphorical language takes over the textual message on 

the stone. I interpret this second wave as a result of a missionary campaign 

directed from the archdiocese in Sigtuna. Toward the end of this campaign 

there is a change. The erection of rune stones then shifts from the landscape of 

the farm to the churchyard. 

I further argue that the ornamentation of the Late Viking Age rune stones 

can be understood if it is perceived as a metaphorical language, like the kennings 

of the skaldic poetry. The image on the ston e can be interpreted as different 

metaphors illustra ting the resurrection. The detailed prayers of the earlier 

rune stones and the ornamentation of the later stones can both be perceived as 

different ways of helping the deceased, who are remembered on the stones, to 

reach the eternallight and paradise. I also discuss the iconography of the Irish 

loop, which is such a common element in the ornamentation on the rune stones. 

This loop is interpreted as a metaphorical figure for the abstract concept 

of binding and loosening that was discussed in chapter III. A similar phenomenon 

is known from the crucifixion iconography. It shows Christ bound to 

the cross (see p. 145) and is a peculiarity for the Nordic countries. This bound 

crucifixion has hitherto not been explained. It is interpreted in the same way 

as the Irish loop, as a resurrection metaphor. The dichotomy of bindinglloosening 

has been used in the Nordic countries as a metaphor for the resurrection. 

The erection of rune stones ceased around 1120-30. This time period was 

characterised by new directions in politics and religious matters. If the second 

wave of rune-stone raising was as closely connected with the Church as I have 

tried to show, the answer to why the erection of rune stones ceased should be 

sought there. The question I raise is whether it was the introduction of tithes 

that changed the whole foundation of the Church. This new ecclesiastical organisation 

would have affected also the professionai rune carvers and brought an 

end to the need and desire for erecting rune stones . 

Af ter this broad survey I return to the landscape of the individual farm in 225


chapter VII. I prefer to study the locations of rune stones in a limited district, 

instead of making a quantitative analysis of a wider area. The chosen example 

consists of the parishes of Markim and Orkesta in Uppland. Around the year 

1000, people in these parishes established a tradition of placing rune stones at 

the farm boundaries, normaIIy at the spot where the boundary crossed the road 

that led in to the farm landscape. Since the boundaries often foIIowed watercourses 

and waterlogged areas, the road and the boundary normaIIy met at a 

ford or a bridge (see fig. 72 p. 188). After some decades the rune stones could 

also be placed in the farmyard, in ca se the ownership of the farm was questioned. 

In my interpretation, the fact that rune stones were usuaIIy placed at "the 

main entrance" to the farm implies that they constituted a gate inwards to the 

farm domain and a protection outwards. The protection can have been given 

by the deceased person remembered on the stone, who symbolicaIIy acted as a 

guardian at the boundary of the farm. Furthermore the rune stone, with its 

prayers, ornamentation and the of ten occurring cross, has shown different 

forms of Christian signs which in themselves can have been perceived as protective. 

Lastly the rune stone has made clear to visitors that the farm, for the 

past generation or so, has been a Christian farm. 

Finally, in chapter VIII, I try to sum up the needs that the silver deposits can 

have fiIIed for the people of a farm, by using the interpretations given in chapters 

VI and VII. 

Silver deposits seem to have been placed at the farmstead, at the cemetery, 

or at the boundary between farms. If the rune stones were raised at the boundary 

of the farm to symbolicaIIy guard it, could the silver deposits have been 

placed the re for a similar reason? Were these phenomena contemporaneous 

and in that case do they represent different ways of guarding the farm domain, 

or do they belong to separate time periods in the history of the farm? When I 

examined the farms that had both deposited silver and erected rune stones, I 

found that the deposit seemed to precede the rune stone. The time-dimension 

that I find so important for the rune-stone tradition has been difficult to grasp 

with regard to the deposits. Therefore I make only a very preliminary sketch of 

the latter. The silver deposits from c. 850-1100 might have been placed first at 

cemeteries, then later also at the farmstead and close to the boundary. When 

the farm became a Christian farm, there may have occurred a change in the 

rituals connected with the guarding of the farm and the securing of its continued 

welfare. The rune stones can have fiIIed needs that we re similar to those 

fiIIed earlier by the silver deposits. The deposits from the 12th century can be 

understood on other grounds. 

The question of why silver was deposited can also be ilIuminated by the 

contents of the silver deposits, although I began this thesis by declaring that I 

would concentrate on the deposition of silver and gold and the spots where 

226 they we re once placed and not deal with the contents of the deposits. But the

t 

:l 

l 

:l 

1 

l 

S 

t 

1 

r , 

1 

S 

I 

I 

1 

) 

f 

t 

1 

SUMMARY 

rune-stone analysis above may enable a better understanding of one group 

among the silver deposits. This group comprises the well-known finds from the 

12th century that contain reliquary crosses, pendant crosses, silver bowls, 

chains with animal-head ends, neck rings and round filigree brooches. They are 

characteristic traits of the late deposits in Uppland and Gästrikland. I argue 

that the silver bowls, due to their appearance and iconography, should be interpreted 

as liturgical vessels. The objects could have belonged to the owners of 

the first private churches in the landscape, since the objects bear Christian signs 

and see m to have been worn by both men and women. But the parallels in 

metaphoricallanguage between the objects of the deposits and the last group 

of rune stones, may also imply that the objects belonged to the rune carvers or 

the retinue of which they were a part. In that case these deposits can be explained 

with the same line of reasoning as that proposed for the final phase of the 

rune-stone raising. 

227

l 

I 

i 

J 

l 

I

Avhandlingen ställer två olika källmaterial 

i fokus, runstenarna och guld- och silverdepåerna 

i Uppland och Gästrikland 

från vikingatid och tidigmedeltid. Runstenarna, 

deras ornamentik, text och tidigaste 

kända placering, är utförligt redogjorda 

för i corpusverket Sveriges runinskrifter 

(SRI). Uppland behandlas i SRI 6- 

9 (U1-Ul181) och Gästrikland i SRI 15:1 

(Gs1-Gs22). Nyfynd av runstenar och tillrättalägganden 

finns sammanställda av 

Jan Owe i Svensk Runbibliografi (1995). 

Guld- och silverdepåerna är inte publicerade 

på ett motsvarande sätt. Eva Wisehn 

har inom ramen för projektet Sveriges 

mynthistoria - Landskapsinventeringen - 

givit en utförlig beskrivning av mynten i 

de myntförande depåerna från Uppland 

och en kortfattad beskrivning av fyndomständigheterna 

för dessa (1989). Hon har 

publicerat de gästrikländska myntförande 

depåerna på liknande sätt (1987). Det är 

angeläget att se guld- och silverdepåerna, 

både de som innehåller mynt och de som 

innehåller föremål, som delar aven och 

samma helhet. Jag ser det som en brist att 

en samlad beskrivning saknas och har 

därför skapat denna katalog. 

Eftersom jag uppfattar placeringen av 

de enskilda guld- och silverdepåerna som 

mycket väsentlig för att förstå varför silver- 

och gulddepåerna "ligger kvar" har 

jag velat sammanfatta den spridda information 

som finns om varje enskild depås 

innehåll och fyndplats. Med hjälp av 

detta har jag så vitt möjligt sökt rekonstruera 

den miljö där fyndet deponerades. 

Denna katalogdel är mycket omfångsrik, 

men den har ett vidare syfte än att enbart 

x. Katalog 

ge information till avhandlingens textdel. 

Min förhoppning är att katalogen ska 

komma att utnyttjas även av andra. Den 

är inte tänkt att läsas i en obruten följd, 

utan fungera som ett uppslagsverk för det 

fynd man vill fördjupa sig i. I kap. XI 

Appendix finns olika sökmöjligheter som 

ska underlätta för läsaren, så att man 

snabbt kan finna det eller de fynd man 

söker. 

Det innebär alltid en risk att låta 

publicera sammanställningar av guld- och 

silver depåer och deras fyndplatser eftersom 

denna information kan utnyttjas av 

personer med oärliga avsikter. Samtidigt 

så utgör även den bristande kunskap som 

finns i arkeologsamhället om depåernas 

fyndplatser en potentiell risk. Jag uppfattar 

det som angeläget att höja depåfyndens 

antikvariska status och hoppas vidare 

att avhandlingens textdel bjuder på 

argument som gör att fyndplatserna för 

dessa guld- och silverdepåer får ökad 

uppmärksamhet. Därför har jag valt att 

publicera katalogen i sin helhet istället för 

att arbeta fram en förkortad version, väl 

medveten om att hela den information 

som den rymmer inte utnyttjas fullt ut i 

avhandlingens textdel. 

Depåfyndsmaterialet excerperades till 

att börja med genom en genomgång av 

SHM/KMK:s tillväxtkatalog. Därefter 

företogs en genomgång av SHM:s kartotek 

över järnåldersfynd från Uppland och 

Gästrikland och de gamla utställningspärmarna 

över ädelmetallföremål granskades. 

Vidare genomsöktes kartoteken på 

medeltidsavdelningen vid SHM. Därefter 

granskades uppgifterna i KMK:s karto- 

229

23° 


tek. Hela tillväxtkatalogen över samling- Därför har hela SHMlKMK:s inventari- 

arna i Uppsala Universitets museum för 

Nordiska fornsaker har kontrollerats, för 

att fånga upp den omyntade ädelmetallen. 

Det kan tyckas överflödigt eftersom ädelmetall 

fynd i princip borde ha kommit till 

SHMlKMK:s kännedom, men det resulterade 

faktiskt i att ett känt depåfynd fick 

ytterligare innehåll (fynd 22). 

Endast de socknar som har depåfynd 

har kontrollerats i Antikvarisk-Topografiska 

Arkivet. Jag har alltså inte gått igenom 

Upplands och Gästriklands samtliga 

socknar. Det skulle ha varit ett mycket 

tidsödande arbete, som knappast skulle 

ge en sådan utdelning att det vore mödan 

värt. Dessutom hade Eva Wisehn redan 

letat igenom alla uppländska socknar i 

ATA i sitt sökande efter myntfynd i samband 

med arbetet med Landskapsinventeringen 

för Uppland (1989). Wisehns 

Myntfynd från Uppland (1989) och hennes 

uppsats om "Skatter och myntfynd i 

Gästrikland" (1987) har kommit att fungera 

som en extra kontroll på att det 

ihopsamlade materialet, vad gäller vikingatida 

och tidigmedeltida depåfynd 

som innehåller mynt, blivit fullständigt. 

Kvarstår gör alltså möjligheten att jag 

skulle ha kunnat missat föremål av ädelmetall 

från tidigare okända depåfynd i de 

båda landskapen. Därför har jag även 

sökt igenom Mårten Stenbergers kartotek 

över vikingatida skattfynd från fastlandet 

(SHM järnåldersavdelningen), som ytterligare 

en kontroll. 

Min genomgång bör därför ha fångat 

upp de aktuella depåfynden. Samtidigt så 

är en materialsammanställning som 

denna givetvis omöjlig att få fullständig. 

Vissa depåer har påträffats långt tidigare 

än 1660-talet då de första rapporterna 

om fynd inkommit till myndigheterna. 

Min ambition har varit att försöka fånga 

upp så många som möjligt av de fynd som 

påträffades på 1600- och 1700-talen. 

um med oinbundna bilagor, som förvaras 

i ATA genomlästs. Det har varit ett tidsödande 

arbete att läsa handlingarna från 

1600- och 1700-talen. Det har inte varit 

möjligt att göra samma sak i Uppsala universitets 

myntkabinetts samlingar, men 

kapslarna över kabinettets tillväxt fram 

till 1900-talet har kontrollerats. Särskilt 

väsentligt är det eftersom Antikvitetsarkivet 

under en period inte var särskilt 

intresserat av att lösa in fyndmynt, istället 

tog Uppsala universitets myntkabinett 

emot samma depåfynd för inlösen. Ur 

Schiicks stora och gedigna verk 

(1935-44) över Kungliga Vitterhets 

Historie och Antikvitets Akademien och 

dess historia har många värdefulla upplysningar 

om fyndinnehåll och fyndplatser 

kunnat hämtas. 

På det ovan beskrivna sättet har jag 

samlat in upplysningar om fyndens innehåll, 

inlösen, vikt och stundtals datering. 

Där har även framgått vilka fyndens upphittare 

varit liksom vanligen även en ganska 

summarisk beskrivning av fyndplatsen. 

Jag har normalt redogjort för de uppgifter 

jag funnit om fyndplatsen och 

omständigheterna kring fyndet. En del av 

denna information hade jag kunnat utelämna. 

Samtidigt så saknas det ingående 

beskrivningar i litteraturen kring de flesta 

av dessa depåfynd. Med hänsyn till detta 

och med hänsyn till att dessa handskrifter 

är ömtåliga, så har jag ansett det vara 

rimligt att hela denna utförliga information 

ändå finns med i katalogtexten. 

För att så vitt möjligt kunna lokalisera 

fyndet till exakt fyndplats har stor 

möda lagts ned på a tt utröna omständigheterna 

kring varje fynds framkomst 

genom arkivstudier (ATA, SHM lnv. och 

bilagor till lnv.). Jordeböcker och husförhörs- 

och mantalslängder har i vissa fall 

studerats på Landsarkivet i Uppsala för 

Uppsala län och på Stockholms stadsar-

kiv för Stockholms län. Detta arbete har 

kompletterats med kartstudier i Lantmäterimyndighetens 

arkiv i Stockholm 

och Uppsala. Kartstudier har även företagits 

på Kulturgeografiska institutionen 

vid Stockholms universitet. Excerperingar 

har skett av material från Det Medeltida 

Sverige (DMS) och från Fornminnesregistret 

vid Riksantikvarieämbetet (FMR). 

I något fall har tjänstemän vid Ortnamnsarkivet 

i Uppsala konsulterats. Vidare har 

jag gjort egna inventeringar och intervjuer 

i fält. Däremot har jag inte utfört några 

efterundersökningar av fyndplatser inom 

ramen för avhandlingsarbetet. Dock har 

jag kommit att närvara vid en efterundersökning 

vid Sillinge, Ljusterö socken, där 

Anders Hedman, då vid UV-mitt vid 

Riksantikvarieämbetet, ansvarade för 

undersökningen. Jag har även medverkat 

vid en metalldetektorkontroll av fyndplatsen 

för depån från Lindby, Adelsö sn som 

utfördes av Cecilia Persson, Numismatiska 

forskningsgruppen, Stockholms universitet. 

I vissa fall kan det finnas en del upprepningar 

i katalogtexten vad gäller fyndmiljöer 

om två fynd skulle vara gjorda i 

nära anslutning till varandra (t. ex. Solna 

eller Sigtuna). Tanken är dock att man ska 

kunna gå in och läsa på just det fynd man 

är intresserad av, snarare än att läsa katalogen 

i en följd och därför har jag tillåtit 

upprepnmgarna. 

Katalogen innehåller inte bilder på de 

olika depåfynden, eftersom jag inte 

behandlar fyndens innehåll och datering 

annat än i mycket grova drag. Istället 

hänvisar jag i förekommande fall till de 

publikationer där föremålen finns att 

beskåda i form av teckning eller fotografi. 

Om depån inte finns avbildad, så har jag 

sökt upp liknande föremål i litteraturen 

och ger då en sådan referens. 

Kataloginsamlingen påbörjades 1989 

och avslutades i en första etapp i januari 

KATALOG 

1990. Därefter har kompletteringar och 

förnyade genomgångar gjorts under våren 

1993 och hösten 1996/vintern 1997. 

Katalogen är uppställd på följande 

sätt. 

Landskap 

Socken 

Fyndnummer. By, Äga 

Inventarienummer Ekonomiskt Kartblad 

Innehåll: antal föremål eller mynt. 

Om man inte känner exakt antal mynt 

anges det med x, x bysantinska mynt. 

Ibland finns uppgifter på antal hela och 

fragmentariska mynt. Detta skrivs i numismatisk 

litteratur som 5+2 mynt och 

den principen har jag försökt tillämpa i de 

fall uppgifterna funnits att tillgå. Om ej 

annat anges är metallen silver. Eventuell 

behållare eller andra föremål som ej är 

ädelmetall. 

Inlöst: 100% (% anger hur stor andel 

av det kända fyndet som inlösts av myndigheterna 

i förhållande till känd eller 

rekonstruerad vikt). 

Vikt: ädelmetall i gram, d.v.s. de material 

som ej är silver eller guld är inte medräknade. 

Om vikten är rekonstruerad så 

är texten kursiverad. I de fall där uppgifter 

finns om hur stor andel mynt som 

ingått i fyndet, så anges detta i procent. 

Datering: tpq om mynt ingår, annars 

en datering av smyckesilver. Om dateringen 

är rekonstruerad är texten kursiverad. 

Dateringen av smyckesilvret anger tillverkningstid, 

medan tpq anger tid efter 

vilken depositionen kan ha ägt rum. I 

vissa fall där silver- eller guldföremål 

framkommit vid arkeologiska undersökningar, 

så kan ädelmetallföremålet ha en 

mer preciserad stratigrafisk datering. 

Eftersom detta ändå hör till undantagen, 

så anges datering på samma sätt som för 

övriga fynd, d.v.s. med den hävdvunna 

tillverkningstidsdateringen, men dessutom 

med den stratigrafiska dateringen som 

23 I

23 2 

ett tillägg (jfr fynd 42). 

Eventuell kommentar efter dateringen: 

Dateringar efter Stenberger 1958 och 

Lundström 1973b för smyckesilvret. Tpq 

efter Kenneth Jonsson (opublicerad förteckning 

över vikingatida myntdepåers 

tpq och innehåll som förvaras på Numismatiska 

forskningsgruppen, Stockholms 

universitet). Om dateringen av fyndet har 

diskuterats i litteraturen, så sammanfattas 

denna diskussion i de fall där detta har 

varit föremål för tvistigheter. 

Fyndomständigheter och fyndplats: 

Beskrivs och kommenteras, så utförligt 

som möjligt. Om nödvändigt citeras 

ursprungskällorna. Upphittare, året fyndet 

gjordes, samt olika källkritiska aspekter 

berörs. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Med 

hjälp av äldre kartmaterial och fältinventeringar 

görs en rekonstruktion av miljön 

där fyndet påträffats, från den tid då fyndet 

gjordes och via ortnamn och historiska 

källmaterial, tillbaka till en rekonstruerad 

vikingatida/tidigmedeltida miljö. Det 

vikinga tida/medeltida kulturlandska pet 

på den enskilda depåfyndsbebyggelsen 

och i den nära bygden diskuteras. 

Litt. Artiklar eller verk som mer ingående 

diskuterar fyndet. Referenser sker 

annars i den löpande texten. 

Uppland 

Adelsö sn 

1. Björkö, Svarta Jorden.a. 

SHM 5208:1 EK 10 H 6 j 

Innehåll: 1 guldfingerring 

Inlöst: 1 00% Vikt: 1 ,27 g 

Datering: 900-1000 

Fingeringen, som är oornerad, är 

gjord aven ihopböjd guldplåt 6 cm lång; 

på mitten är den 7,5 cm bred, sedan smal- 


nar den långsamt av mot de spetsiga 

ändarna (Stolpe 1873:6). Dessa oornerade 

fingerringar med avsmalnande ändar 

finns i en rad 900-talsdepåer enligt Mårten 

Stenberger (1958:134). De ringar 

Stenberger anför är av silver. 

Ytterligare ett litet fragment av guld 

hittades vid Stolpes grävningar i Svarta 

Jorden (jfr 5208:2, fragment av liten tunn 

rund guldplåt, omgiven aven pålödd spiralvriden 

dubbeltråd, 1 cm i diarn); det är 

dock av så ringa vikt att det inte behandlas 

här. 


Fingerringen är hittad under 1872 års 

grävningssäsong på 4 fots djup, d.v.s. ca 

1,20 m djup, bland ben i Svarta Jorden. 

Eftersom Stolpe uppfattar ringen som 

borttappad alternativt bortkastad, så ger 

han inga ytterligare beskrivningar av fyndet 

(jfr Stolpe 1888:10). Fynddjupet ger 

dock en antydan om att det bör röra sig 

om den tidiga perioden i Birkas historia 

(jfr Eva Hyenstrand 1991:50). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: se 

nedan. 

Litt. Stolpe 1873. 

2. Björkö, Svarta Jorden.b. 

SHM 5208:3 EK 10H 6j 

Innehåll: x sassanidiska, 89+360 arabiska 

och 1 bysantinskt mynt, 4+3 myntplantsar, 

15 armringar, 1 armbygel, 2 ringnålar, 

1 del av nål till ringnål, 3 hela och 3 fragment 

a v tenar, 41 bitar bitsilver bestående 

av delar av tenar och armringar samt 1 i 

två delar avhuggen tacka, 2 fragment av 

filigranarbete, 1 fragment diverse samt 1 

järnfat 

Inlöst:100% Vikt: 2160,98g 

Datering: tpq 963/4 

De arabiska mynten i det stora fyndet 

från 1872 bestämdes av C. J. Tornberg på 

våren 1873. Genomgången finns publicerad 

tillsammans med Stolpes övriga mate-

l 

r 

! 

j 

234 

(Gustawsson 1977:100, not 2). Detta 

trots, att Stolpes uppgifter entydigt visar, 

att det var Wärner som gjorde det första 

depåfyndet; det som låg på järnfatet. 

Kanske får denna förändring av berättelsen 

kring det stora silverfyndet, ses som 

ett utslag av den betydelse, som man på 

Björkö och Adelsö i efterhand kom att 

tillmäta Eriksson (se nedan, Svarta 

Jorden.c.). 

1871 hade man grävt en mängd små 

schakt över ett större område, medan 

man 1872 istället koncentrerade undersökningarna 

till en begränsad del av 

Svarta Jorden, där kulturlagren grävdes i 

en större sammanhängande yta (jfr Stolpe 

1873:79). Tre depåfynd (fynd 1,2 och 3) 

gjordes i samband med Stolpes intensifierade 

undersökningar i Svarta Jorden år 

1872. Denna grävning ägde rum på en väl 

avgränsad åkerteg, som ägdes av E. 

Steffansson. Tegen låg på norra sidan om 

den väg som går genom Svarta Jorden ned 

mot Mälaren (se Stolpes koncept till grävrapport 

till Kong!. Vetenskapsakademien 

i Ambrosiani & Eriksson 1991:89f). 

Denna uppgift bekräftas av Johan 

Erikssons berättelse om grävningen. År 

1906 intervjuade Gustaf Hallström den 

då 80-årige Johan Eriksson i Wester-gården 

om Stolpes undersökningar. Några 

mindre notiser finns om arbetet i Svarta 

Jorden:"25/12 06 Bystan Ungefär ett 

tunnland är gräfdt. Här och där på västra 

sidan - åt Borg till. Dessutom 'en hel åker' 

Ö. om vägen till bryggan. - fram mot det 

längre berget i åkern. Här hittades silfverskatten." 

(Hallström, kapsel 7:4, J. 

Eriksson i Westergården; uppgifterna om 

grävd yta i Bystan skiljer sig från de tidigare 

kända, men kan väl överensstämma 

med de faktiska förhållandena på platsen). 

Eriksson uppger alltså att 'silfverskatten' 

hittades öster om vägen, d.v.s. 

egentligen norrut, i området mellan vägen 

och det långsmala impedimentet i åkern. 


När han här talar om 'silfverskatten' rör 

det sig med största sannolikhet om det 2 

kg tunga fyndet på järnfatet, eftersom de 

andra depåerna är betydligt mindre och 

alls ej så spektakulära till sitt utseende. 

De båda silverdepåerna från 1872 

(fynd 2 och 3) framkom på 9,5 meters 

avstånd från varandra. Den stora depån 

låg inunder matjordslagret ovanpå ett 

ljust asklager. Läget anges "1 fot under 

jordytan noga räknadt {10. överstruket} 

8,5 d.t. " (Stolpe bok la:164; d.t.=decimal 

tums längd jfr t. ex. 1873:16ff). Den 

stora depån från 1872 påträffades alltså 

på 25 cm dj. Detta djup motsvarar också 

djupet för den silverdepå som hittades 

1873. Eftersom båda depåfynden sägs 

ligga i gränsen mellan omrörda och orörda, 

undre lager (Stolpe 1873:18), bör 

plogdjupet ha varit ca 0,25 - 0,3 m. Den 

lilla depån från 1872 (Svarta Jorden c) 

sägs vara påträffad på ca 0,6 m dj; här 

nämns dock inte depåns förhållande till 

olika lager (Stolpe bok la:165). Stolpe 

anger kulturlagrens tjocklek i Svarta 

Jorden till 3 till 8 fot, d.v.s. av 0,89 till 

2,37 m t j (1888:8, de första åren räknar 

han med ett djup på 5 till 6 fot, se 

1873:5). Detta innebär alltså att depåfynden 

skulle befinna sig i de översta delarna 

av de avsatta kulturlagren, vilket stämmer 

väl med att den stora depåns tpq ligger i 

en mycket sen fas av staden Birkas histona. 

Stolpe har gjort en del intressanta 

iakttagelser, när det gäller lagerföljden i 

området där den stora silverdepån från 

1872 påträffades ( jfr ovan). Ifrån en 

berghäll i åkerns mitt utgick en förhöjning, 

som var uppbyggd av ett fyndfattigt 

lager av kol, aska och sand. Förhöjningen 

sträckte sig knappt 15 m bort. Dess bredd 

var 4,75 m och ursprunglig höjd torde ha 

varit 2,08 m; genom plöjning hade den 

minska ts till ca 1,48 m. Denna "ås bildning" 

tolkar Stolpe som tillhörig en kro-

nologiskt äldre fas "af Björkökoloniens 

tillvaro". Mot denna "stödde sig" "de 

sedermera bildade horisontela lagren" 

(Stolpe 1873:24). Silverdepån påträffades 

"Midt i den antikliniska linien av denna 

denuderade ås"(a.a.), d.v.s. mitt uppe på 

åsryggen. Depån var alltså nedgrävd i kulturlager, 

som inte var samtida med silverdepån 

i sig. Stolpe håller det för troligt att 

silverdepån ursprungligen varit placerad 

på ca 3 fots dj (a.a:24). Åsen har senare 

genom jordbruksarbete, plöjts ned, så att 

fyndet slutligen kommit att hamna på 1 

fots dj. 

Det är svårt att avgöra vad depåernas 

läge i kulturlagren mer precist står för. 

Lagertillväxten har varit ojämn; ibland 

tycks en tydlig lagerföljd vara obefintlig 

och andra gånger kan Stolpe tydligt se 

skilda lager - ibland upp till 10 på varandra 

följande kol- och askhorisonter 

(1873:13ff). Han menar att de allra flesta 

fynden i detta kulturlager är "tillfälligt 

tappade", förutom det stora silverfyndet 

från 1872, "som tydligen blifvit avsiktligt 

nedgräfd." (a.a: 9). Hjalmar Stolpe tycks 

vara pessimistisk när det gäller utsikterna 

att lösa dateringsfrågor med hjälp av 

lagerföljden i Svarta Jorden (a.a:9). Eva 

Hyenstrand har dock kunnat visa att det 

trots Stolpes pessimism går att fånga en 

stratigrafi i fynden från Svarta Jorden. 

Föremål med dateringar före Birkatid 

knyts till fynddjup under 2,5 fot, medan 

föremål som tillhör Birkaperioden påträffats 

på fynddjup över 2,5 fot. De flesta 

fynden har gjorts på 60-90 cm fynddjup, 

d.v.s. 2-3 fots djup. Genom jämförelser 

med utgrävningen i Svarta Jorden 1970- 

71 hänför Eva Hyenstrand detta fynddjup 

till 900-talet (1992:49f). I relation till 

detta så kan det fynddjup 1 fot, som fynd 

1 och 3 påträffats på tyckas ringa och 

därmed rimligen representera mycket sen 

Birka-tid. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Redan 

KATALOG 

innan staden etablerats fanns bebyggelsen 

vid Björkö by på ön (jfr Holmquist Olausson 

1993). Denna by fortsatte att existera 

efter det att staden upphört. Vid slutet av 

medeltiden var Björkö by Adelsös största 

och bestod av 4 hemman på sammanlagt 

4 markland, 3 öresland, 1 örtugaland och 

4 penningland (DMS 1. 7:220ff). 

På 770-talet skapades på öns nordvästra 

del en stadssamhälle. De tomter, 

gränser och gränder som då lades ut 

respekterades och vidmakthölls så länge 

staden fanns till (Svensson, K. 1996). 

Detta samhälle var känt som Birka, namnet 

anses vara en latinisering av önamnet. 

Man anser att Birka upphörde som stadssamhälle 

på 970-talet. Då biskop 

Adalward gjorde ett besök på platsen för 

Birka omkring 1060 var stället öde och 

nästan inga spår syntes av den forna staden 

(Adam av Bremen [1984]:253). 

Brita Malmer har med ledning av 

myntfynden velat tidsfästa Birkas upphörande 

som handelsplats redan till 950talet, 

eftersom platsen saknar fynd av 

engelska och tyska mynt och nordiska 

mynt ur Malmers kombinationsgrupp 8 

(1966:22lf). Gravarnas myntdateringar 

till 950-tal och det faktum att nordiska 

mynt ur KG 8 saknas i depåfynden gör att 

mynttillförseln till Birka borde ha upphört 

under senare delen av 950-talet 

(a.a:22lf). Detta förhållande gör att hon 

kan tänka sig möjligheten att depåfyndet 

med slutmynt 963/4 är nedlagt efter 

Birkas upphörande som handelsplats. 

Ingmar Jansson har fört ett liknande resonemang 

när det gäller de ovala spännbucklorna 

som påträffats på Björkö. 

Eftersom P 48 - som är ganska vanlig i 

Mellansverige - saknas på Björkö, så bör 

staden ha upphört före år 980 (Jansson 

1985: 183ff). 

De yngsta husen i Birka, efter ca 950, 

är helt bortodlade och kan inte belysa stadens 

sista tid (Ambrosiani 1995). Depå- 

235

fyndet 963/4 tycks vara nedlagt någon 

gång under de sista årtiondena av stadens 

levnad. Detta slutmynt ansluter i tid till 

det yngsta av alla de lösfunna mynt som 

hittills framkommit i Svarta Jorden; ett 

mynt som är slaget 964/7 (Ambrosiani & 

Eriksson 1996:42). De mynt som har 

lagts ned på eller i gravarna på Björkö har 

präglats på 950-talet (954/55), men inte 

senare (Wisehn 1989: 22ff observera dock 

att grav 495= ett samanidiskt mynt från 

966, förmodligen har en felaktig datering, 

den stämmer inte med uppgiften på sidan 

24 om yngsta mynt inom samma gravfälts 

avsnitt. Enligt Gert Risplings anteckningar, 

Numismatiska forskningsgruppen, 

Stockholms universitet så har myntet slagits 

928/9). Det stora depåfyndet skulle 

eventuellt kunna kopplas till ett övergivande 

av bebyggelse (jfr Arbman 

1939:132). 

Hjalmar Stolpe tycks mena att depån 

var nedlagd i kulturlager som tillhörde en 

äldre fas "af Björkö koloniens tillvaro" 

(Stolpe 1873:24). Björn Ambrosiani har 

skäl att tro att den ås bildning som depån 

var nedgrävd i är identisk med Birkas första 

stadsvall (se situationsbild från 850talet 

i Ambrosiani & Eriksson 1996:39). 

De övriga depåfynden från Svarta Jorden 

(fynd 2,3) verkar Stolpe uppfatta som tillhöriga 

den fyndmiljö de påträffats i 

(1873:9). 

Ungefärlig fyndplats framgår av kartan 

på s. 169. 

Litt. Stolpe 1873, 1888. 

3. Björkö, Svarta Jorden.c. 

SHM 5208:4 EK 10H 6j 

Innehåll: 1 större vriden armring med 

additament i form av 4 små silverringar 

samt 1, om armringen vikt, arabiskt mynt 

Inlöst:100% Vikt: 14,6g, varav mynt 

ca 20% 



Myntet är ej bestämt, men Stolpe uppger 

att det rör sig om ett "kufiskt silvermynt" 

(Stolpe 1873:34, jfr även Wisehn 

1989:32, nr 16 c). Ringar med additament 

tycks ha en datering till 900-talet 

eller vid ca 1000 enligt en undersökning 

som gjorts a v Lillemor Lundström 

(1973b:27). 


Efter berättelsen om det första depåfyndet 

fynd 2.), finns på nästa sida i anteckningsboken, 

ytterligare ett fynd aven 

mindre silverdepå. Möjligen påträffades 

detta fynd under fredagen den 19 september 

1872 (jfr ovan), kanske även något 

senare. "1. Eriksson w.g. 

1 silfverring med 4 små ringar ' 2 fot 

djupt ' nere mellan stenar, 32 fot från 

Wärners stora fynd. I grannskapet några 

perlor och bernstensbitar (på 1 a två 

alnars afstånd från ringen}". Till samma 

stycke finns tillfogat en marginalanteckning: 

"(Straxt bredvid låga messingsnålen 

o jernstycket)" som referar till fynd som 

Eriksson gjort i samma område:" 1 kam 

(fullständigt i bitar) 3,5' ; 4 st. bernsten 

3,5'; (1 messingsnål 2,00' 1 sty. jern 

2,00' ( tecknet ' hänvisar till det djup 

uttryckt i antal fot, varpå föremålet 

påträffats, jfr Stolpe bok 1 a:165). 

Upphittare var Johan Eriksson i 

Westergården. Han deltog i undersökningarna 

sannolikt under hela den tid 

som Hjalmar Stolpe var sysselsatt ute på 

Birka, från starten 1871 till den sista 

grävningen 1895. Eriksson fungerade som 

professorns ställföreträdare och var förman 

för arbetet (Hallström 1913:23; 

Gustawsson 1977:100, not 2). Han förde 

också vissa av Stolpes anteckningsböcker 

(nr 5, 13 och nästan hela nr 10) och uppmätte 

ett åttiotal av gravarna (Hallström 

1913:21ff; för något avvikande uppgifter 

se Kyhlberg 1980b:89 och 40ff). Att det i 

anteckningsboken står, att den lilla silverdepån 

från 1872 påträffades '''2 fot

djupt' ", (där djupet står inom citationstecken, 

Stolpe bok la:165), bör väl sannolikt 

tolkas som ett direkt citat av upphittaren 

Johan Eriksson. Det här ett onormalt 

förfaringssätt i Stolpes anteckningar 

från denna tid - kanske har det att göra 

med den ställning Eriksson hade. 

Se vidare fynd nr 2 ovan. 

4. Björkö, Svarta Jorden.d. 

SHM 5208:7/5208B EK 10H 6j 

Innehåll: 24+83 arabiska mynt, 1 bysantiskt 

mynt, 2 myntplantsar, 1 ten med 

hake och 1 ten med ögla, 1 vriden ten, 1 

bit aven ringspännetorn, 4 bitar rektangulär 

ten och 2 bitar trind ten och 1 spiralvriden 

ten 

Inlöst: 100% Vikt: 277,2g 


Slutmyntet i silverdepån från 1873 är 

ett samanidiskt mynt präglat i Buchara år 

957/58 (Wisehn 1989, nr 16D). Enligt 

Stolpes uppgifter, som förmodligen går 

tillbaka på C. J. Tornbergs myntbestämningar, 

så skall det äldsta myntet vara 

från år 893 (Stolpe 1888:10). Den här 

depån är, om man enbart ser till mynten, 

endast 1/4 så stor som den stora depån 

(fynd 2 från 1872), och har dessutom ett 

snävare tidsinnehåll, 64-65 år jämfört 

med de 249-259 år, eller hellre drygt 300 

år, som den stora depån representerar. 

Depåerna innehåller båda till största 

delen samanidiska mynt 70% (1872) 

respektive 77% (1873). I båda depåerna 

ingår även 1 bysantinskt mynt präglat för 

samma kejsare Konstantin VII Porfyrogennetos 

och hans son Romanus II (948- 

59) (jfr Wisehn 1989, nr 16B+C). Det är 

troligen detta likartade innehåll, som 

gjort att man stundtals har trott att det 

rört sig om endast en depå från Svarta 

Jorden, då man i allmänhet bortsett från 

det minsta fyndet. 

Till skillnad från det stora fyndet med 

KATALOG 

österländska mynt från 1872, har Stolpe 

angivit myntens proviniens redan i sina 

fältanteckningar (se nedan). Möjligen 

blev han hemmastadd med de österländska 

myntens utseende, i samband med att 

C. J. Tornberg under våren 1873 bestämde 

mynten från 1872 års stora fynd. 

Stolpe utförde under 1870-talets senare 

del myntbestämningarna själv; då gällde 

det ju främst mynt funna i samband med 

gravundersökningarna (se exempelvis ett 

mynt från Edward den äldres regeringstid, 

brev till Hans Hildebrand, Björkö 30 

juli 1879, ATA; se även grav 967, Wisehn 

1989:27 nr 4). Uppgifterna om att två 

myntplantsar skulle ha ingått finns hos 

Stolpe, men saknas i Sörlings uppgifter i 

in ven tariet. 

Fyndomständigheter och fyndplats: På 

sidan 21 i 1873 års anteckningsbok finns 

nästa silverdepå förtecknad: "Si/fret 1 

fots djup i skillnaden mell. asklagren o 

matjorden. (obs. denna djupare än på 

angränsande ställen). 24 hela 83 brutna 

Kuf. mynt 1/2 + 1/4 plans utan någon 

prägel 1 Byzant. mynt. (Constant X o 

Rom II) - 11 fragm. af armringar & mynt 

tenar etc. Intet omhölje. Några mynt ergiga 

o rostiga. 277, 2 Gr. 6S0.22K." 

(Stolpe bok 1:21). Fyndet föregås aven 

anteckning om undersökningen av grav 

229; denna var sannolikt belägen i Hemlanden, 

nordöst om Kugghamn mot vattnet 

till, inom gravfältsavsnitt 1 D 

(Kyhlberg 1980b:52; benämnt ad 1 D i 

BIRKA II: 1 , Tab 1). Omedelbart efter det 

att fyndet står omnämnt har Stolpe 

uppenbarligen räknat grävd yta i Svarta 

Jorden; först nämns "Fredr. Anderssons 

åker söder om vägen 194 fot från vägen", 

där "990 kvadrat fot genomgräfda", därefter 

"E. Steffansson. norr om vägen utefter 

diket invid 1872 års gräfn. 70 fot från 

vestra råsten. 60 1/2 fr öfre ändan af 

diket", där 1870 kvadrat fot har grävts 

(Stople bok 1:22). Möjligen var det alltså 

237

inom markägarna Anderssons eller 

Steffanssons delar av Svarta Jorden fyndet 

som framkom. D.v.s. antingen i närheten 

av där fynd 1 och 2 blivit gjorda, eller i 

närheten av den vid Birkagrävningen 

1990-94 undersökta ytan. 

I anteckningsboken finns ingen notering 

om vem som hittade fyndet eller när 

detta gjordes. Det bör dock ha varit efter 

den 1 september 1873, som är det närmast 

föregående datum som finns antecknat 

(Stolpe bok 1:16). Troligen gjordes 

fyndet av någon i det manskap, som finns 

redovisat ungefär två veckor tidigare: 

"16 Aug. Gräfning i jorden - 1 

Tälgstensgryta m. jernnitar -- 1,5' 

Johan Eriksson i Westergården, Johan 

Eriksson i Skogaiund, Fr. Björkegren, 

Wärner fr. Adelsö, Glans fr. Adelsö, G. 

Andersson fr. Adelsö" (a.a:6). 

Se vidare fynd 2 ovan. 

s. Björkö, Svarta Jorden.e. 

SHMlKMK - EK 10H 6j 

Innehåll: 18 arabiska mynt, 1 myntplants, 

1 myntvikt?, 7 vikter, 1 sigill?, 2 bärnstensbitar, 

1 guldfoliepärla, 1 bergkristallpärla, 

1 krona till ovalspänne, 1 del av 

järnten samt bronsfragment 

Inlöst: 100% Vikt: 36,89 g 



1991 hittades, i samband med den senaste 

Birkaundersökningen (1990-95),4 ihoprostade 

klumpar bestående av metallföremål 

och pärlor. Vid konserveringen stod 

det klart att detta med största sannolikhet 

var ett depåfynd. Föremålen har varit 

ihopkorroderade och måste därför 

ursprungligen ha legat väldigt tätt ihop, 

snarast kanske i en börs eller ett träskrin. 

Depåns samlade innehåll överensstämmer 

också väl med det innehåll som börsarna 

i Birkas gravar uppvisar. Depåfyndet var 

brandpåverkat och har legat i närheten av 


ett brunnet hus. Markytan låg här ca 7.25 

m.ö.h. och depån har legat 30 till 40 cm 

under markytan, alltså ungefär på 1 fots 

djup (skriftligt meddelande från Björn 

Ambrosiani, 970124). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Birka 

grundades på 770-talet. Då delades marken 

vid Svarta Jorden in i olika tomter, 

som var avgränsade av diken. Mellan 

tomterna löpte gränder eller passager, 

som utmynnade vid vattenbrynet och 

Mälaren (Svensson, K. 1996:3). Passagerna 

kantas av rännor eller diken. Ibland 

utgör dessa rännor grunder till byggnader 

vid sidan om gränden, men de tycks vanligen 

utnyttjats som avfallsdiken 

(Ambrosiani & Eriksson 1993:16). 

Depåfyndet är påträffat nära ett nedbränt 

hus och därigenom i anslutning till 

bebyggelse. Samtidigt så låg depån i ett 

dike intill en passage men i ett raseringslager, 

d. v. s. i sekundärt läge (jfr Ambrosiani 

& Eriksson 1992:25). Se skiss s. 

106. 

Litt. Gustin 1996. 

6. Björkö, Grönsö? 

SHM 5405 EK 10H 6j 

Innehåll: 2 massiva guldarmringar, förenade 

genom 1 ihopböjd, mångkantig 

guldten, samt 1 på den större ringen vidhängande 

mindre guldring 



Lillemor Lundström har undersökt 

ringar av silver med additament och 

menar att dessa har en datering till 900talet 

eller ca 1000 (Lundström 1973b:27). 

En ring som liknar den ena Birkaringen är 

exempelvis silverringen från Hammarlöv i 

Hammarlövs sn, Skåne (se Hårdh 

1976b:Taf. 34:11). I det skånska fyndet 

från Husie, Husie sn finns en guldarmring 

med additament i form av 6 mindre ringar 

(Hårdh 1976b:katalog 54 och Taf.

5 

n 

:s 

n 

a 

'- 

r, 

n 

r, 

fl 

j 

r 

1 

t 

41:II). Denna ring väger dock bara 34,89 

g. 

Hela fyndet vägde" 1 skålpund 24,35 

ort = 528,57 gr" (SHM inv 5405). 

Fyndets guldhalt varierade från 94,1- 

96%. Den hos Kungliga Myntet beslutade 

inlösensumman om 1406 riksdaler och 71 

öre, höjdes till 1425 riksdaler riksmynt, 

enligt protokollet Dagb. den 24 

November samma år (SHM Inv. Bil.). Det 

är en ansenlig mängd guld och också de 

grövsta och tyngsta armringarna i något 

svenskt guld fynd från vikingatiden 

(Stenberger 1964:772). Ringarna skiljer 

sig från nästan alla övriga vikingatida 

guldarmringar som är funna i Sverige, 

genom att ha additament i form aven 

mindre guldring som är fastsatt runt en av 

de större; de större ringarna är ju sedan i 

sm tur fästade vid varandra (jfr 

Stenberger 1958:98, som inte tar upp det 

skånska fyndet från Husie, se ovan). 

Att armringar har vidhängande småringar 

o.dyl. (additament) anses tala för 

att de har använts som betalningsmedel 

med normaliserad vikt (Lundström 

1973b:ll). Guldfyndet från Björkö väger 

528,7 g, vilket motsvarar exakt 10 gallogermanska 

unciae om 52,87 g (Kyhlberg 

1980b:156; här möjligen Hallströms uppgift 

528,7g, Hallström 1913:7). Detta 

senare faktum, kanske talar för uppfattningen 

att man, när det gäller detta guldfynd, 

har justerat det efter en speciell vikt. 

Fyndomständigheter och fyndplats: I 

Inventeriet och dess bilagor finns närmare 

uppgifter om hur och när fyndet påträffades 

och vem upphittaren var: 

"2 stora massiva guldringar. Anders Lund 

- På Sivert Björklunds skog å Björkö. 

Ringarne hade blifvit uppryckta ur jorden 

med en för flera år sedan kullblåst stubbe, 

å södra hälften af ön. Den kullblåsta granen 

hade stått invid en större hvit sten, 

invid hwilken ringarne påtagligen varit 

gömda. Ej långt från skogsvägen från 

KATALOG 

Grönsö hagar till öns södra del. " 

"Fyndet hittades i Skogen på en låglend 

plats endast full med tred och nogra större 

Stenar, inga Ruiner eller minnesmärken 

finnes på flera Hundra famnars omkrets. 

Det låg på öfver kanten af en Kullfallen 

och ruttnad Stubbe, och såg ut som det 

skolat legat i dagen i flera Ar. Det hittades 

af undertecknad den 12te November 

1874. Björkö i Adelsö Socken af 

Stockholms som ofvan Anders Lund" 

(utdrag ur SHM Inv. Bil. 5405). 

Anders Lund deltog i undersökningarna 

på Björkö åren 1874 och 1875 enligt 

Stolpes anteckningar (Kyhlberg 1980b: 

43). Säsongen 1874 pågick, enligt fältdagböckerna, 

från den 3 juli till åtminstone 

den 3 november samma år (a.a:41). Fyndet 

gjordes alltså då 1874 års säsong helt 

eller delvis hade avslutats. 

De ägor på Björkö som heter 

Lundsvreten, Lundsåkrarna, Lundsflatarna 

och Lundskäret finns upptagna 

redan på storskifteskartan över Björkö by 

från 1747 och har alltså ingenting med 

denne Anders Lund att skaffa (LMV, akt 

8, Adelsö sn). Då finns heller inte några 

personer med namnet Lund i byn (a.a.). 

"Lund Skiär" och "Lunds Wyken" återfinner 

man för övrigt redan på Carl 

Gripenhielms karta över Björkö, publicerad 

hos Hadorph i Bjärköarätten 1687 (se 

Hallström 1913:III, eller Stolpe 1874, 

plansch). Ägonamnet Lunds Borg, som 

finns som beteckning i orienteringskartan 

över Björkö hos Hallström, har ej återfunnits 

i kartmaterialet; det är möjligt att 

detta går att spåra med ett fördjupat kartstudium 

(jfr Hallström 1913:fig. 7). 

I litteraturen går det under beteckningen 

fyndet från GrÖnsö. Den södra 

delen av Björkö kallas Grönsö och var 

tidigare, som namnet avslöjar, en egen ö, 

avskiljd från Björkö genom ett smalt sund 

vilket under den förhistoriska tidens slut 

gradvis grundades upp. Området där fyn- 

239

det sägs vara gjort går att i grova drag 

identifiera med hjälp av laga skifteshandlingarna 

för Björkö by från 1897-1900 (L 

MV akt 93, Adelsö sn). På laga skifteskartan 

finns söder om Ingaberg, ett 

område inom Storgårdens skog (idag 

markerat som Björkö 2:3,4, ekonomiska 

kartan bladet 10 I Sa), som ligger nära 

vägen till Grönsö hage. Detta är ett av de 

få ställen inom denna del av Storgårdens 

skog, där marken sägs vara jämn, i övrigt 

är den mest bergbunden (nr 1395 i 

beskrivningen över Storgårdens del av 

byns skog, akt 93 Adelsö sn). Området 

kan knappast sägas vara låglänt, eftersom 

marken ligger på 25 och 30 m.ö.h 

(Topografiska kartan 10 I NY). Identifikationen 

är alltså inte helt oproblematisk. 

Hjalmar Stolpe hade sannolikt redan 

lämnat Björkö, vid den tidpunkt då fyndet 

gjordes. 14 år senare skriver han, att 

guldfyndet hittades i skogen hängande på 

roten till ett träd (1888:20f). Stolpe hyste 

alltså inga misstankar mot uppgifterna 

om fyndets framkomstsätt (brev till O. 

Montelius 12.9.1875, ATA). Gustaf 

Hallström omtalar också fyndet på liknande 

vis (1913:7). Karl Alfred Gustawsson 

har varit en av de som hade hört en 

annan version av fyndets tillkomsthistorIa. 

Han uppmanades av Erik B. 

Lundberg att tillfoga en kommentar om 

detta i sin uppsats om "Björköområdets 

skötsel" i Fornvännen 1977. Gustawsson 

beskriver i artikeln uppodlingen av 

Bystan och den bortodling och förstörelse 

som man i övrigt utsatt fornlämningarna 

på Björkö för. Till detta avsnitt hör en 

not, där Gustawsson redogör för vad han 

visste om omständigheterna kring guldfyndet. 

Detta har han förmodligen fått 

berättat för sig under besök ute på 

Björkö, sannolikt från år 1923 men kanske 

särskilt från och med hösten år 1931, 

då röjningsarbetena igångsattes på Björkö 

(a.a:99). "Byborna berättade under 1930- 


talet, samstämmigt, att den omtalade 

guldringen från Björkö var funnen i 

Bystan. Fyndet gjordes 1874. Om det 

skedde vid odling eller vid Stolpes pågående 

utgrävning är oklart. Sannolikt var 

det vid utgrävningen. Den som fann ringen 

hette Anders Lund. Han tycks ha varit 

en filur. Förmodligen för att få hittelön 

uppgav han att ringen var funnen på hans 

mark på södra delen av ön (Grönsö) 

under en rotvälta vilket Stolpe uppger i 

ovan a.a. Hur hade Stolpe kunnat tro på 

denna i alla avseenden orimliga historia? 

Lund anmodades visa fyndplatsen. Det 

kunde han inte. Han kunde inte finna 

någon rotvälta. Anders Lund deltog i 

Stolpes utgrävning liksom andra bybor. 

Utgrävningen pågick även när Stolpe var 

frånvarande. Arbetarna fick då gräva på 

egen hand. "Västergårdaren " Johan 

Eriksson var därvid förman. Fynden som 

gjordes skulle läggas på marken nära 

fyndplatsen, "ungefär som man funnit 

dem". Stolpe skulle avrita dem när han 

kom tillbaka. Stolpe var en mycket skicklig 

tecknare. Det torde dock ha blivit fel 

och missförstånd mången gång, särskilt 

som grävningarna skedde med stor hastighet. 

Det var Johan Eriksson som gjorde 

det stora silverfyndet i Bystan. Det låg 

på ett fat och såg ut 'som en snorskvabla' 

{en l. uppgift av Edvin Karlsson på 

Björkö)." (Gustawsson 1977:100, hela 

not 2). 

Det är inte bara K.A. Gustawsson som 

har känt till denna berättelse - även på 

Adelsö är detta bekant. Linnea Kulle 

Lindblad, Hovgården, Adelsö, var en av 

dem som kände till att de officiella uppgifterna 

om fyndet inte varit riktiga." 

Lunds fornfynd. I artikeln om 

Johan Erik Janssons bouppteckning i 

Lundkulla nämns en Anders Lund från 

Björkö som gifte sig med dottern Lovisa 

Gustafva omkring 1850 och köpte enligt 

köpebrev 1892 3/112 mantal kronoskatte

Hallsta. Om denne Anders Lund berättas 

det att han hjälpte till vid utgrävningarna 

på Björkö under ledning av doktor Stolpe 

... En vacker dag kom Lund och visade ett 

par massiva guldarmband från forntiden 

som han hade hittat. Hans egen förklaring 

om var han funnit det, var det inte 

många som trodde. Han sa att han under 

vandring på Björkö hade sett en ikullfallen 

fura och på dess rötter hängde armbanden. 

Men när han skulle visa fyndplatsen 

kunde han ju inte hitta den. Lund 

sålde fyndet till Nationalmuseet (där det 

finns än idag). Enligt hörsägen skulle han 

ha fått 1 500 kronor för det och för dessa 

slantar kunde han sålunda köpa ovannämnda 

fastighet." (muntligen, efter 

manus, enligt samtal 13.1.1990). 

Det kan tyckas något märkligt att 

upphittaren Anders Lund så noga påpekar 

att fyndet gjordes helt utan kontakt 

med fornlämningar men det kan bero på 

de frågor man ställde till Lund vid fyndets 

inlösen. Lund talar om att fyndet såg ut 

som om det hade legat i dagen i flera år - 

det skall i så fall vara det faktum att stubben 

var ruttnad, som föranledde denna 

utsaga; själva guldföremålen bör ju ha 

varit opåverkade av väder och vind. 

1 425 riksdaler riksmynt var en ansenlig 

summa pengar på 1870-talets mitt. Vid 

samma tid var en industriarbetares dagslön 

1,50; 1,50 var också vad en trädgårdsarbetare 

hade i ersättning för ett 

dagsverke år 1880 (Lagerqvist & 

Nathorst-Böös 1984:99). Man var troligen 

vid det här laget väl medveten om att 

hittelön ej skulle utgå om man fann något 

vid utgrävningarna i Svarta Jorden, utan 

att betalningen endast skulle bli den sedvanliga 

lönen för dagsverket (Stolpe betalade 

dock för lösfunna föremål från bl. a. 

Bystan, "Inköpt hittegods" - denna post 

verkar öka från 1870-talets mitt, se exempelvis 

bok 2:114 och bok 7: 272). 

Gustawsson talar om att Björkö- 

KATALOG 

borna var samstämmiga 1 sma uppgifter 

om att Lund inte hade hittat gulddepån 

nere på GrÖnsö. Det är därför något förvånande 

att Hallström, som var på 

Björkö varje sommar mellan åtminstone 

1896 och 1913, inte uttrycker någon 

tveksamhet inför de officiella fynduppgifterna 

(Hallström 1913:7 och 24). Det är 

också märkligt att Lund köpte gården på 

Adelsö först 1892 - 18 år efter det att han 

gjort fyndet - om nu dessa båda händelser 

skall stå i någon relation till varandra 

(tyvärr känner jag inte närmare Lunds 

förehavanden på Björkö och senare på 

Adelsö, mellan 1875, det sista år han 

grävde på Björkö, och 1892 då han köpte 

en gård i Hallsta). En mindre invändning 

kan dessutom anföras; Lund uppgav 

aldrig, att han hittade fyndet på sin mark, 

utan istället på Sivert Björklund skog. 

Trots dessa invändningar så kan de alternativa 

fynduppgifterna, ha fog för sig. 

Tillsvidare verkar det dock rimligt att 

acceptera den fyndplats som nämns i 

1870-tals uppgifterna - GrÖnsö. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Grönsö 

var förr en egen ö, då ett smalt sund 

skiljde det från Björkö. Detta sund grundades 

upp allt mer under vikingatid. Det 

är ovisst om Grönsö hyst bebyggelse 

under vikingatid. Något som talar för att 

så inte varit fallet är att här inte finns vare 

sig något gårdsgravfält från yngre järnålder 

eller runstenar. Båda dessa företeelser 

finns vid själva Björkö by rakt norr om 

Grönsö (gravfälten och runstenarna, U5- 

9). Ön hyser visserligen fornlämningar, 

men de tycks vara av äldre datum. 

På krönet av Grönsö finns en gravgrupp 

med ett röse som största fornlämning 

(raä 105). Detta kallas Ingaberg. På 

norra och västra Grönsö och på det som 

kallas Gisseludden, men som under 

vikingatid var en liten holme sydöst om 

Grönsö, finns spridda stensättningar (raä 

103, 104 och 101). Grönsö är betydligt

l 

( 

r 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Eftersom 

lagren är omrörda så går det inte att 

avgöra om silverspännet exempelvis varit 

deponerat tillsammans med arabiska silvermynt 

i anslutning till bebyggelse i eller 

invid hamnviken. Silverspännet kan därför 

bara på ett mycket övergripande plan, 

förknippas med den vikingatida kungsgården 

på Adelsö. 

Under tidig vikingatid lät man stensko 

den södra delen av hamnviken. Möjligen 

fanns bebyggelse direkt intill hamnviken. 

Men man kan även tänka sig att det funnits 

vikingatida bebyggelse uppe på den 

plana ytan öster om hamnviken, det som 

Bengt Thordeman då han grävde ut det 

medeltida Alsnö hus uppfattade som en 

borggård och gårdsplan. I vilket fall bör 

de omrörda kulturlager där 

Terslevspännet ingår vara rester av någon 

av dessa båda eventuella bebyggelser 

(Brunstedt 1996:44f). 

Litt. Brunstedt 1996. 

8. Lindby 

SHM 6666, 7344, 11344 EK 10H 6j 

Innehåll: 2+7 arabiska mynt, 1 del aven 

halsring, 1 frgm aven ringnål, 1 holkyxa 

i järn 

Inlöst: 100% Vikt: ca 42g, varav 40% 

mynt 

Datering: tpq 955156 

De båda fragmenten av silversmycken 

väger tillsammans 25,7 g. SHM 11344 

saknas i KMK:s samlingar och inga foton 

finns av fyndet (d.v.s. fragmentens storlek 

är okända) varför den sammanlagda 

myntvikten är uppskattad till knappt 17g. 

Fyndets rekonstruerade vikt är ca 42g. 


Fyndet gjordes i omgångar. På försommaren 

1880 hittade Carl Gustaf Classon, när 

han dikade en åker mitt för Bystan, en del 

aven halsring och en järnyxa. Föremålen 

låg intill varandra, invid en mycket stor 

KATALOG 

sten, en bra bit från stranden (SHM 6666 

Inv. Åtk.). 1883 hittade Carl Aug. 

Carlsson i samma åker, där det tidigare 

fyndet gjorts, en bit till en ring(nål?) och 

2 hela och 5 fragment av arabiska mynt 

(SHM 7344 Inv. Åtk.). År 1901 uppges 

det att ytterligare två bitar av arabiska 

mynt har hittats vid Lindby, "där förut 

silfversaker och mynt anträffats" (SHM 

11344 Inv. Åtk.). 

Åkern mitt emot Bystan kallas 

Rörviksvreten eller Rörviksängen. Fram 

till åtminstone laga skiftet 1862 är 

Rörviksvreten åker och marken söder 

därom, Rörviksängen, då ängsmark 

(LMVakt 5, storskifte och 69, laga skifte). 

Idag är all denna mark åker. Det är 

troligt att ängsmarken odlades upp under 

1800-talets sista årtionden. Den nuvarande 

brukaren Lindblad har ingen kännedom 

om när detta skedde. 

Marken sluttar ned mot Rörviken och 

Ellholmen. Mitt på åkern är en mindre 

slänt. Nedanför denna åt söder är åkern 

närmast plan (den f.d. ängsmarken). 

Slänten är sannolikt det vikingatida 

strandhaket. I åkerns mellersta och östra 

del är här en avsats ca 30x30 m (NNV 

SSÖ), som sluttar åt söder. I östra kanten 

av denna är ett dike; intill detta ligger en 

större jordfast sten. Avsatsen ligger enligt 

topografiska kartan över 5 m.ö.h. Kanske 

är det denna sten och detta dike som 

beskrivs i fyndomständigheterna. Depån 

kan ha varit nedlagd invid den stora stenen. 

Det faktum att en järnyxa påträffades 

bredvid biten aven halsring, talar 

möjligen för att den utnyttjats för dela 

sönder silverringen. Inga senare fynd, som 

skulle kunna tillhöra depåfyndet, har 

enligt markägaren gjorts på platsen. 

Den förmodade fyndplatsen besöktes i 

september 1993 av Cecilia Persson, 

Numismatiska forskningsgruppen, Stockholms 

universitet och mig själv. Platsen 

söktes av med hjälp av metalldetektor 

243

som under vikingatid trängde djupare in 

mot nordnordväst än idag. Platsen kan då 

ha utgjort ett hamnläge, skyddat från alla 

vindar utom från sydöst (jfr topografiska 

kartan). Den sydsluttande avsats där 

deponeringen ägt rum, skulle möjligen 

kunna vara platsen för en brygga eller 

bodar. Det mot vattnet neddragna läget, 

gör att det inte torde röra sig om ett 

gårds- eller byläge i vanlig mening. 

Depåns placering kan ha associerats med 

området mellan fast mark och vatten. 

Depån kan tillföras Lindby gård eller 

by. Men möjligheten finns också att den 

är tillhörig de som gravlades på 

Ellholmen. Den förmodade avgärda enheten 

skulle kunna ha samband med en 

eventuell hamn iRörviken. Ellholmen och 

Rörviken ligger mitt emot Borg på Björkö 

och på andra sidan Björkösundet. I denna 

miljö och intill denna viktiga vattenled 

skulle man kunna förvänta sig att vakthållning 

var en väsentlig syssla. Kanske är 

det så man bör se en eventuell nyetablering 

på Ellholmen. 

Litt. Rydh 1936:182ff; Wisehn 

1989:nr 41 A och B. 

Almunge sn 

9. Näsby, Sjöudden 

SHM 18225, 18425 EK 11 I 9f, 11 I9g 

Innehåll: 1 armring och 2 armband 

Inlöst: 100% Vikt: 56,1 g 


Birgitta Hårdh vill föra armband av 

silver till perioden 950-1050 (1976a:64, 

Abb. 3), medan dateringen enligt W. 

Duczko bör vara 950-1150, där majoriteten 

av fynden tillhör 1000-talets mitt 

(1987a:35). 


Fyndet från Näsby har inkommit i 

omgångar till SHM. Det påträffades 

under jordbruksarbete vid två olika till- 

KATALOG 

fällen i en sank ängsmark väster om sjön 

Kärven mellan Näsby och Aneberg (ATA 

1036/1926). 

Under såningsarbete hittades våren 

1924 en armring och ett armband 

(SHM18425). Armbandet fastnade på 

harven. Dessa hittades av dåvarande ägaren 

till Näsbys söner Konrad och Lars 

Peterson (ATA 98/1927, 3129/1927). År 

1925 hittades ännu ett silverarmband, av 

Nils Jonsson, Sjöudden. Detta påträffades 

"på en bro mellan ett par åkrar nära 

Aneberg"; i samma åker som man ett år 

tidigare hade hittat ett silverarmband och 

en silverarmring (SHM Inv. Åtk.). Folke 

Bergman besökte sommaren 1925 Nils 

Jonsson i Sjöudden. Det var denne 

Bergman som fick Jonsson att sända in 

fyndet (ATA 1036/1926). Han uppmanade 

också de antikvariska myndigheterna 

att göra efterforskningar om de tidigare 

funna föremålen. Bergman visades fyndplatsen. 

Han beskriver den som en sank 

ängsmark, som om vårarna översvämmades, 

och i söder begränsades av ett högt 

berg. Bergman bifogade ett kartutdrag, 

där fyndplatsen är inprickad. 

Fyndplatsen motsvaras av den äga 

som på storskifteskartan 1765 kallas 

Qvarnkärret och som då bestod av starrvall 

(LMVakt 35). I laga skiftesmaterialet 

från år 1873, står marken omnämnd som 

dy jord på lerbotten (nr 1274-82, LMV 

akt 96). Området, idag åkermark, är beläget 

norr om Hästhagen. Fyndet sades vara 

gjort i anslutning till en bro mellan ett par 

åkrar (se ovan). Väster om Kvarnkärret är 

en ägoväg. Möjligen gjordes fyndet i 

anslutning till vägen, eller kanske invid 

någon mindre bro över det utfallsdike 

som tidigare löpte från Träskmossen i 

västnordväst, över Kvarnkärret och ut 

mot sjön Kärven i östsydöst (LMVakt 

96). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Byn 

Näsby ligger på ett näs, som skjuter ut vid 

245

med en ungefärlig datering till 975/80 (se 

Hatz et al. 1968:286, samt not 7). Det får 

tillsvidare utgöra den rekonstruerade 

dateringens tpq. 


"1699. En bonde Johan Johansson 

hemma uti Bogiösa Sochn och Kumbla by 

gästgifvare gården Blacksta, skall hafwa 

funnit uti sitt fähuus en skatt af en temmelig 

myckenhet med småt Silfr. Mynt, 

hel gammalt och af åtskillige Sorter, hwilket 

berättade Krögaren uppå Lislena 

Krog straxt wid Eneköping Erik Janson 

Beckenström benämnd, som ock sade sig 

hafwa fått 3 ne st: af bem: te bonde utaf 

samma gamla penningar." (ATA, Bilagor 

till inventariet 1670-1719). Den 6 februari 

1699 har lP. (Johan Peringskiöld) i ett 

brev till landshövding Hoghusen nedskrivit 

följande: " ... bonden Johan Johansson i 

Kumbla by i Bogiösa Sochn hafwer i förliden 

höst under sit fähuus funnit en 

ansenlig skatt af gammalt Swenskt samt 

Arabiskt och Engliskt mynt jämte några 

stora Silfwer ringar, hwar af han til förbijresande 

en dehl föryttrat men större 

dehlen emot annat utharbetat Sölfwer i 

Upsala och Eneköping nyligen förbytt, så 

at befruchtandes är, det sama raritet torde 

alldeles supprimeras och omsmältas ... " 

(a.a.) I sitt brev uppmanar Peringskiöld 

landshövdingen att göra förfrågningar om 

fyndet och att hindra guldsmederna att 

smälta ned det. Redan tre dagar senare 

(den 9 februari) kommer ett svar från 

Hoghusen att han till Magistraten i 

Uppsala och Enköping och till häradsfogde 

Sparrman givit order om att de skall 

"undersökia och ransaka sampt dher 

något af samma fynd och hittemynt ännu 

qwar och oförryckt ware" (a.a.). Den 31 

mars återkommer landshövdingen i 

samma ärende. Han har undersökt om 

"intet man skulle kunna omländer få dhet 

gambia mynt och annat silfr" som bonden 

Johan Johansson funnit under sitt 

KATALOG 

fähus "men ej mehr deraf kunnat bekomma 

än dessa nu inlösta twenne små penningar, 

föregifwandes Bondhen att mestadehlen 

söndergått, då man begynt att 

hantera dhet och dhet som han kunnat 

upskura, har han, för än man här effter 

frågat, försåldt till Rådmannen och 

Gullsmeden Upsala Mr Petter 

Ingmunson ... " . Landshövding Hoghusen 

anordnade även en förhör i allmänna rådstugan 

i Enköping, för att få veta om 

någon av Enköpingsborna kände till mer 

om fyndet (ATA. Bilagor till inventariet, 

se ovan). Med brevet följde en kopia på 

den "relation" som guldsmeden Ingmundson 

hade avgivit till landshövdingen: 

"Det warder härmed betygat at iag 

uthi förleden Tiugudag Marknaden i 

Enköping mig till handlat af en bonde 

ifrån Bogiösa Socken, något smått gammalt 

Silfr. till wigt ungefhr 17 a 18 lod af 

hwilket i en dehl syntes som det warit 

sönder bruttna eller sönderråstade penningar, 

så att ingen skapnad till mynt 

Kunde synas på dem, en dehl såg uth som 

det warit arbetat Silfwertråd och länge 

sedan af klyft uti bijtar så att iag intet 

kunde wetta hwad det warit. Alt detta 

war ock igenom råstat och ergat bonden 

gaf iag här för 40 silvermynt?.. d. 10 

Februari dett iag smalt silft. Hade iag wettat 

höga öfwerheten skulle frågat efter 

sådant, skulle iag haft det osmält, men iag 

kunde ej Troo att någon skulle wijdare 

fråga efter sådant som war så af råst och 

erg förderfwat at det smulades sönder 

emilia händren på mig, när iag dett hanterade 

wad dess opsmältning förlorade 

iag derpå in emot 3 lod .. " Berättelsen är 

undertecknad den 16 februari 1699 av 

Petter Ingmundson (ATA. Bilagor till 

inventariet 1670-1719). 

Fyndet tycks vara gjort på själva bytomten 

i Kumla by. Det framgår av uppgifterna 

ovan. Den första anmälan om 

fyndet tycks ha kommit Antikvitetsarki- 

247

vet tillhanda genom en krögare i Litslena. 

Det arket sitter fastnålat ovanpå de senare 

breven och kan ha varit en slags första 

minnesanteckning i ärendet. Det faktum 

att den saknar underskrift skulle kunna 

tyda på detta. Där sägs att fyndet är gjort 

aven bonde i Kumla by. Handstilen tycks 

inte vara sekreterare Peringskiölds, men 

han tycks däremot ha gjort de två tillägg, 

som notisen rymmer. Vid En bonde är 

inskjutet "Johan Johans" och i kanten 

och ovanför Kumbla by är antecknat 

"gästgifware gården Blacksta" (se ovan). 

Att det är Peringskiölds hand som gjort de 

två tilläggen framgår om man jämför med 

hans utkast till brev 6.2.1699 eller ett 

utkast till kvitto 3.6.1704 (ATA Bilagor 

till inventariet 1670-1719; Hatz m.fl. 

1968:284). Det första tillägget är inte så 

intressant eftersom det redan har framgått 

av andra uppgifter, men hur skall tillägget 

om gästgivaregården Blacksta tolkas? 

Blacksta är grannby till Kumla och 

belägen sydöst om den senare. Går man 

till det äldre kartmaterialet över Kumla 

by, så framgår det aven delning av vretar 

1742, samt en örtugadelning 1747 att en 

av gårdarna i Kumla by (D, eller nr 4) om 

5 öresland är utjord i Blacksta (LMVakt 

16, 17, se även 27). Det är den fjärde 

tomten utefter bygatan norrifrån räknat 

på storskifteskartan (LMVakt 27, 1768). 

Men vid en kontroll av Jordebok över 

Asunda och Trögds härader 1691-93 så 

står Johan Johansson upptagen under 

byns andra skattehemman (Jordebok 

1691-93:224 Landsarkivet, Uppsala). 

Hemmanet är om 16 1/6 öresland och 

delas av Johan Johansson och Bengt 

Ersson, som äger halva var, d.v.s. 8 1/12 

öresland. Jämför man dessa uppgifter 

med lantmäteriakten 17 från 1747, så 

framgår det att det rör sig om skattehemmanen 

B och C. Bonden Johan 

Johanssons fähus bör återfinnas i hemmanet 

B. Det ligger som näst nordligaste 


gårdsgrupp i Kumla by (se fig 91). Peringskiölds 

uppgifter om gästgivaregården 

Blacksta, tycks alltså inte som jag först 

trodde syfta på det fjärde hemmanet längs 

bygatan. Varför han gjort denna notering 

vet jag ej. Kanske är det bara en ytterligare 

precisering av fyndplatsen. Blacksta 

bör som gästgivaregård ha varit mer välkänt 

än det intilliggande Kumla. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Blacksta 

var vid lS00-talets mitt en by om tre 

skattehemman, med en skatteutjord i 

Kumla. Kumla var då en by om tre skattehemman 

och ett frälsehemman, med två 

skatteutjordar varav en i Blacksta, om 

sammanlagt 5 markland, 1 öresland och 4 

penningland (Ferm 1975). Detta kan jämföras 

med grannbyn Gåde som var den 

största byn i BogIösa sn med 12 gårdar på 

8 markland (Rahmqvist 1986:267). 

Ett större åkerområde sydsydöst om 

Kumla och Blacksta bär namnet Blackfjärden. 

Det vittnar om det fjärdlandskap, 

som tidigare bredde ut sig här. 

Fortfarande under vikingatid har trakten i 

söder och öster nåtts av mälarvikar. Den 

större viken var då den östra, som från 

Ekolsundsviken över Säby och Fånö 

nådde in förbi Enhälja och Långarnö till 

de nuvarande ängsmarkerna öster om 

Kumla och Blacksta (Fritidskarta över 

Enköping 83 eller topografiska kartan 11 

H SÖl. Enhälja i vikens innersta del var 

under medeltiden tingsplats. Namnet 

kommer av fornsvenska *O(i)n haelgha, 

med betydelsen den heliga ön (Hellberg 

1986:60f; jfr Calissendorff 1964:133ff). 

Den bör ha varit ö fram till äldre järnålder. 

Viken hade alltså sin början 1 km 

öster om Kumla nuvarande by tomt. 

Kumla gränsar i öster till Enhälja, i söder 

till Blacksta, i väster till Kärrby och i norr 

till Gåde. 

I "trädgårdsbacken" vid Kumla by 

hittades vid grävning för trädplantering 

två ovala spännbucklor och delar av ett

,.,.. ... --o 

,,;..,...- 

KATALOG 

Fig 73. Bog/ösa by med gårdar som det tedde sig vid storskiftet 1768 (akt 27, 

Bog/ösa by). 

bronsspänne. Det inkom till myndigheterna 

genom den Schiirer von Waltheimska 

samlingen 1885 (SHM 7742). Då påpekades 

att man på samma ställe hade funnit 

ett dubbelvikt svärd, en spjutspets (eller 

dolk) och delar av ett betsel; allt av järn 

och kraftigt förrostat. Detta tidigare fynd 

tycks inte ha inlösts (ATA, Bogiösa sn, 

Kumla). Spännbucklorna är av typen P48; 

den yngsta typen av alla ovala spänn- 

bucklor. Man räknar med att de var aktuella 

på 900-talets två sista decennier 

(Jansson 1985:185). Det är tänkbart att 

de övriga fynden härrör från en vikingatida 

vapenryttargrav, innehållande svärd, 

spjut eller kanske vapenkniv och ett betsel. 

Vikingatida vapen och ryttargravar är 

vanliga i Fjädundraland (Simonsson 

1969; jfr fig. hos Gräslund 1985:fig. 4). 

Förmodligen har man alltså vid grävning- 

249

ar uppe på by tomten förstört åtminstone 

en kvinnograv och en mansgrav från 

vikingatid. Grannbyn Blacksta har på 

motsvarande sätt sitt gravfält uppe vid 

den nuvarande (och vikingatida?) by tomten 

(raä 227). Vid vägarbete i Kumla by, 

kom man att skada ytterligare en grav. 

Denna undersöktes av Holger Arbman 

1936. Det visade sig vara en grav med 

brandlager, som innehöll 1 påsynings beslag 

i brons, 1 järnnitbricka samt brända 

ben, med en datering till vikingatid (SHM 

21417). 

Öster om by tomten ligger två övertorvade 

stensättningar, invid vad som är 

registrerat som rest av bebyggelse (raä 

223). Möjligen hör dessa båda stensättningar 

samman med de förstörda gra varna 

vid "trädgårds backen ". I FMR finns 

inga noteringar om att det framkommit 

lösfynd på by tomten och därmed heller 

ingen lägesangivelse för var fynden gjorts. 

Att de förstörda vikingatida gravarna i 

Kumla by har legat öster om by tomten 

stöds av uppgifter ur Rannsakningar efter 

antikviteter, antecknat 3.6.1672. "lO. J 

Matz Mattsons Wreet i Kumbla, Östersijdan 

om Byen, åthskillige Steenlagde 

Grifftställen. 11. Dito i Johan Persons 

Hästhaga der Brede wid, finnes sammaledes 

Grifftställen ... " (Rannsak-ningar efter 

antikviteter 1960:39). 

Richard Dybeck har vid besök på 

platsen förtecknat att det fanns gravar 

både öster och väster om byn: "I gärdet 

öster ut från Kumla äro å oupptagna ställen 

femton stenkretsar, sex till en del skadade 

grafk u Ila r, en liten bautasten och en 

något skadad mindre treudd. I en till 

Kumla hörande hage äro sexton gravfkullar, 

flere med midtstenar och dessutom ett 

större antal skadade och otydliga stensättningar." 

(ATA, BogIösa sn). Av det 

gravfält om ca 23 gravar, som Dybeck 

med största sannolikhet omtalar finns 

idag bara två stensättningarna vid raä 


223 samt en stensättning, raä 222, som 

ligger på grannbyn Blackstas mark i sydvästra 

delen av samma impediment. I 

Kumla och Blackstas allra östligaste del 

finns ett impediment i åkermark, som 

innehåller ca 9 runda övertorvade stensättningar 

och 1 rektangulär övertorvad 

stensättning a v yngre järnålderstyp (raä 

225 och 226) - möjligen är det dessa 

Dybeck avser med uppgiften i Kumla 

hage, men gravarna saknar dock mittstenar. 

Åtminstone raä 225 ligger så lågt, att 

det bör tillhöra yngsta järnålder. (Från 

BogIösa sn finns i ATA, utan närmare 

fynduppgifter, finns en handskriven lapp 

att greve Lewenhaupt innehar: ett ornerat 

gravklot, brända ben, lerkärl och en större 

mosaikpärla och 60-70 mindre blå, 

gula och svarta, några dubbla och fyra 

tillsammans. Fynd som uppenbarligen 

härrör från en förstörd kvinnograv.) 

Inom Kumlas marker finns för övrigt 

en mängd lämningar från bronsålder och 

äldre järnålder. Dessa utgörs av älvkvarnsförekomster, 

ensamliggande vanligen 

fyllda stensättningar och stensträngar 

(raä 400-402, 326, 345, raä 202, 210, 

222, 514= 2 övertorvade stensättningar, 

varav en med mittblock, belägna omedelbart 

invid stensträng, raä 524 samt raä 

485-86, 491, 493). 

Depåfyndplatsen ligger uppe på själva 

by tomten. Här har åtminstone funnits 

gravar från vikingatid; sannolikt hyser 

höjdsträckningen även platsen för det 

vikingatida Kumlas bebyggelse. Det går 

därför inte med säkerhet att uttala sig om 

fyndplatsen ansluter till samtida bebyggelse 

eller till gravfält. Om läget för 1600talets 

by tomt också är vikingatidens, så 

kan deponeringsplatsen ansluta till bebyggelse. 

Detta är dock ovisst. 

Litt. Wisehn 1989:nr 76

l 

S 

r 

t 

r 

n 

å 

,- 

, 

Bonkyrko sn 

11. Flogsta, Snörom 

ej inlöst EK 11H 7j 

Innehåll: 21 arabiska mynt 

Inlöst: 0% Vikt: 63g 

Datering: tpq under 800-900-tal 

Eftersom fyndet tycks ha innehållit 21 

hela arabiska mynt, så blir den rekonstruerade 

vikten ungefär 63g. 


"Wår Cursor här wid Academien Eklund 

har blifvit ägare af 21 st. arabiska penningar 

som en bondhustru funnit wid 

gräfvandet intet långt från Landswägen i 

Snörom och Bondkyrkia sokn. Och som 

sådana fynden bör först hembjudas 

Kongl. Antiquitets Archiv, så har jag den 

äran at öfwersända en penning til prof, 

med hovsam begäran, det Hr Secreteraren 

behagade låta mig weta, om Kongl. 

Archivum will dem allesammans behålla, 

fast jag skulle tro där finnas redan af 

sådana mynt ett godt förråd... Upsala 

d.ll Aug 1741. And. Celcius" (ATA 

Oinbundna bilagor till inventariet 1741- 

1802). Sekreteraren vid Antikvitetsarkivet 

Helin har därefter tydligen skickat 

Benzelstierna för att bestämma mynten 

och förhöra sig om fyndet. Det framgår 

av Benzelstiernas brevsvar: "Jag har efter 

min ankomst hit i anledning af Min Hr 

Broders åstundan besedt det lilla här 

befintliga och eij länge sedan uptäckta 

fyndet af de Arabiska mynten och funnit 

dem allesammans lika med det ena som 

blef til Stockholm öfwersändt samt nästan 

af enahanda storlek. De äro in alles 20 

stycken, hwaribland dock allenast 7 st äro 

fullkomnligen läsliga, de öfriga 13 äro så 

otydliga att man knapt kan på dem se ett 

eller annat ord, hwilka dock utwisa att de 

äro af enahanda Sorte med de öfriga och 

inga Europeiska ibland. De äro, som 

redan börer wara bekant, fundne i en 

sandbacke wid pass en half mil härifrån i 

KATALOG 

wäster uti Läby Sockn. Academiae 

Cursor bend. Ekelund är innehafware af 

dem och har, som han berättar, därföre 

betalt til upfinnaren 9 rdr KoppMt af 

egna medel, för hwilken lilla Summa 

hwarken någon af w ne Professorerne 

eller ock någon Gul/smed skal wara 

hågad at dem af honom inlösa. Jag tror 

dock at någon af de senare skulle eij 

komma til Korte wid deras inlösande för 

det priset, emedan så wida silfwret är 

gott, det altid synes hålla wik ten för 9 rdr 

KoppMt. Be mte Ekelund berättar sig 

några gånger wara påmint af Krono 

Ländsmannen i Ulleråkers härad att til 

honom öfwerlämna detta fynd, hwartil 

han menar sig eij wara pliktig, åtminstone 

innan han får sina utlagda penningar tilbaka. 

Som jag nu eij har Lagboken til 

hands, så tilstår jag mig wara okunnig om 

huruwida Ländsmannen kan på Embetes 

wägnar giöra detta påstående." Brevet är 

undertecknat i Uppsala den 1.9.1741 av 

G. Benzelstierna (ATA Oinbundna bilagor 

till inventariet 1741-1802). Eftersom man 

redan tidigare hade sådana mynt i 

Antikvitetsarkivet och sekreterare Helin 

dessutom var ointresserad av arabiska 

mynt, så inlöstes inte fyndet utan gick tillbaka 

till ägaren (Schlick 1935:488). 

Hur skall man ställa sig till de olika 

uppgifterna om var fyndplatsen varit 

belägen? Fyndet uppges av Celsius vara 

gjort vid Snörom i Bondkyrko sn, medan 

Benzelstierna omnämner det som Läby 

sn,"en half mil härifrån i wäster" (han 

befinner sig då i Uppsala). De har båda 

två fått sina uppgifter muntligen genom 

universitetets kursor Ekelund. Ingen av 

dem verkar ha besökt fyndplatsen. 

Anders Celsius tycks ha varit den som 

rapporterat in fyndet. Han ger oss den 

tydligaste platsangivelsen. Anders Celsius 

var en stor begåvning; matematiker och 

naturvetenskapsman. Som ung, företog 

han tillsammans med farbrodern Olof

t 

r 

1 

1 

1 

1 

r 

;t 

d 

e 

a 

lt 

v 

I 

a 

tl 

Bcnclkyr1uo oooI

254 

ning af en åker påträffat fynd, bestående 

av 111 stycken silvermynt, 57 stycken 

bitar af mynt samt 21 stycken andra bitar, 

troligen allt av silfver ... " (SHM Inv. Åtk.). 

Fyndet vägde 56 ort och 60 korn. Det 

inlöstes den 9 december samma år (a.a.). 

Lantmäterihandlingarna avslöjar 

ingen arrendator Ålander (LMVakt 251, 

1848, akt 279, 1858). Kanske kan 

Frälsegården nr 7 under Kong!. Akademien 

i Uppsala, som ägdes av häradsdomare 

P. Jakobsson ha varit utarrenderat 

då (akt 279). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Sundbro 

är nämnt 1322, "in Sunnubro" (DMS 

1.3.:66). Byn ligger invid Åloppeån, vid 

dess sammanflöde med Tunabäcken. 

Förleden i namnet syftar möjligen på åns 

gamla namn (Calissendorff 1986:135). 

Sundbro är under medeltid en mycket stor 

by som omfattar totalt över 9 markland, 

som på 1500-talets mitt fördelade sig på 3 

skattehemman, 1 S:t Erikshemman (bitvis 

arv och eget), 2 S:t Erikshemman, 1 kanonikatshemman 

och 3 frälsehemman. 

Under 1300- och 1400-tal omsätts jord i 

Sundbro i form av gåvor, arv och byten 

(DMS 1.3.:66). Sundbro är Bälinges näst 

största by efter Forkarby, som omfattar 

hela 22 markland (a.a.). 

Bara inom Sund bros ägor finns uppgift 

om 5 runstenar (UI097, UI098, 

UI099, UllOO och UllOl). UI097 uppges 

i Rannsakningarna finnas i Sund bros 

södra gärde, invid en grav med kantkedja. 

Senare är denna runsten inmurad i nämndeman 

A. Anderssons hus: Hårdsten och 

Ingelev och Torunn läto resa ... och 

Holmfrid efter Agmund, sin man. (raä 

301:1, jfr raä 336). Både UI098 och 1099 

har enligt Rannsakningarna funnits resta i 

Sund bros västra löt, i täet invid bron, där 

Åloppeån utlöper. Där ska även ha funnits 

en gravhög. UI099 är förkommen 

idag och av UI098 finns ett fragment, 

som numera är placerat invid UI097 (raä 


301:2). UI098: Jovurfrid och ... -fast läto 

resa denna sten efter Fas tu Iv, sin fader 

godan. UI099: Vibjörn och emki ... efter 

Gunne, sin fader. Då Rannsakningarna 

nedtecknades fanns UllOO vid Johan 

Nielssons lada, på 1800-talets slut kallat 

trumpetareboställets lada (raä 302). 

UllOO: ... Torger bad Öpir rista runorna. 

För runstenen Ull 01 finns endast uppgift 

om ett fragment; det är okänt var inom 

byns ägor som detta fanns ... och efter 

Styr(björn?). (För uppgifterna se 

Rannsakningar efter antikviteter 1960: 

76f; för de senare uppgifterna om placenngar 

se Klingspor 1877-90:237). 

Runstenarna nämner inte brobyggen, 

trots att byn heter "Sunnubro". De finns 

dock möjlighet att de gjort det, eftersom 

inskrifterna är skadade och av vissa återstår 

endast mindre fragment. 

Runstenarna har stått resta i anslutning 

till gravar och väg genom byn, samt troligen 

även i anslutning till bron (broarna?). 

Sund bros läge i en öppen slättbygd 

invid en ådal har inte verkat gynnsamt för 

bevarandet av fornlämningar. Ulf Sporrong 

menar att just de bebyggelser som 

ligger i åläge, där både bebyggelse och 

gravfält ligger på fluviala jordrnateriai 

utan kontakt med grövre morän, är de 

som blivit särskilt drabbade av bortodling 

(1985:164). Idag har Sundbro, förutom 

runstenarna i byn, registrerade fornlämningar 

på en höjd som ligger mellan 

Sundbro och Rörby. Där finns ett gravfält 

av yngre järnålderstyp (8 gravar, 3 högar 

och 5 runda övertorvade stensättningar), 

en älvkvarnsförekomst samt ett område 

med tre husgrundsterrasser (7x6m, 15xl0 

m och 16x6m, närmast Ö-V orienterade, 

raä 333). Detta är ett äldre bebyggelseläge, 

men det är oklart vilken tidsperiod det 

tillhör. I södra delen av Sundbros marker 

undersöktes 1991 ett boplatsområde med 

härdar stolphål och nedgrävningar (raä 

288, en!. uppgift i FMR).

) 

r 

r 

1 

t 

t 

1 

r 

S 

1 

:r 

:> 

De gravar - högar och stensättningar 

med kantkedja - i byn och i Sundbro löt, 

som Rannsakningarna omtalar är helt 

försvunna idag (se Rannsakningar efter 

antikviteter 1960:76f). Inga uppgifter 

finns om tillvaratagna lösfynd. En av 

Sundbros grannbyar Målsta har i sina 

gärden ett antal överodlade högar, vilket 

också det visar på den betydande åverkan 

som skett på fornlämningsmaterialet i 

dessa trakter (raä 335 och 383). 

Eftersom deponeringsplatsen är 

okänd, är det ovisst vad i det vikingatida 

landskapet som den kan ha anslutit till. 

Litt. Wisehn 1989:nr 116. 

Danderyds sn 

13. Djursholm 

SHM 3559 EK 10 I 7g 

Innehåll: 169 mynt: 10 arabiska, 4 karolingiska, 

84 tyska, 63 engelska, 6 nordiska 

och 2 skandinaviska efterpräglingar; 

61 st bitsilverbitar:l ändplatta till snodd 

halsring, 7 bitar stämpelornerad platt ten, 

1 bit stämpelornerad trind ten, 1 bit av ett 

kärl, 2 bitar filigranornerat bleck, 4 bitar 

tunt bleck, 1 bit?, 6 snodda bitar, 4 hamrade 

tackor, 1 bit gjuten tacka, 25 bitar 

trind ten, 3 bitar fyrkantig ten, 5 bitar 

bandformig ten 

Inlöst: 100% Vikt: 408,lg 


Slutmyntet i fyndet är ett Otto 

Adelheidmynt från tiden ca 991-1040 

(Wisehn 1989:nr 130). I Inventariet står 

att "Smulorna af mynt af/a des genast till 

nedsmältning". Detta innebär att fyndet 

tycks vara inlöst i sin helhet, men att en 

mindre del av det omgående smältes ned. 


Om detta fynd finns endast summariska 

upplysningar. I inventariet från år 1866 

finns noterat:" Hittades af fyra lärlingar 

vid Djursholms landtbruksskola och 

KATALOG 

inlemnades af skolans föreståndare Hr. 

Lejsner" (SHM Inv.). 

I lantmäterihandlingarna från ungefär 

samma tid, 1877-80, finns en uppmätning 

och rågångsförrättning. Ingenstans i 

denna handling nämns lantbruksskolan 

(LMVakt 50). Närmast föregående akt är 

från år 1816, då hela godset Djursholms 

säteri med Ösby samt underliggande 

lägenheter redovisat i en arealavmätning 

(akt 20). Denna är sannolikt för gammal 

för att hjälpa oss att avgöra var lantbruksskolan 

varit belägen (se nedan). 

I Stockholms län inrättade hushållningssällska 

pet lan tbruksskoleverksamhet 

från och med år 1851. Den första skolan 

fanns på Edeby på Lovön. Denna 

verksamhet kom att flytta mellan olika 

platser i länet under 1800-talets slut. 

Mellan åren 1865-1876 fanns den på 

Djursholm (Juhlin-Dannfelt 1908:107f). 

Man hade sammanlagt 12 lärlingsplatser. 

Dessa lärlingar "utförde de för skoIegendomens 

skötsel nödiga arbetet" (a.a:l08). 

Djursholm är ursprungligen bildat av 

bebyggelserna Ösby och Staf (Heijkenskiöld 

1935:30). Nils Jönsson Oxenstierna 

bytte 1433 till sig två gårdar i Ösby 

och Staf "som nu Diursholm är byggt 

uppå" av S:ta Clara kloster. Kärnan i säteriet 

bestod under 1600-talet av Eneby, 

Ekeby, Staf, Skedvik, Långäng, Stokaby 

samt tre hemman i Mörby (Heijkenskiöld 

1935:31). I jordeboken från år 1816 tas 

följande hemman upp under Djursholm: 

Ekeby, Skärvik, Stockeby, Långängen, 

Rinkeby, Ösby, Svalnäs, Stock boda, 

Berga, Nyby, Klingsta, Nora, samt underliggande 

torpen Callmar, Mjölnartorp, 

Gärdestorpen, Svarfvartorp, Snickartorp, 

Skärsvikstorp, Gnidom, Nybytorp, Sandbro, 

Näset, Norrängen, Kohagen och 

Altorp ( a.a:52f). På 1860-talet började 

det dittills så välskötta jordbruket att 

eftersättas. För att klara ekonomin såldes 

vissa underlydande hemman av till som- 

255

i 

,i 

I 

I' 

marnöjen för stockholmare. Detta skedde 

med Skärviken, Svalnäs med Stockboda 

och Stockby (a.a:50). 

Under åren 1865-1876 fanns i Djursholm 

en lantbruksskola under ledning av 

Ferdinand Leissner (Heijkenskiöld 1935: 

50). Om lantbruksskolan hade sin verksamhet 

på hela Djursholms dåvarande 

ägor, så blir området där fyndet kan ha 

gjorts lika omfattande som i jordeboksuppräkningen 

ovan. Därmed kan man 

begränsa det möjliga området för fyndet 

till Djursholm, Ekeby, Långängen, 

Rinkeby, Ösby, Berga, Nyby, Klingsta och 

Nora; d.v.s. ett ca 3,5x5 km stort område. 

Här har undantagits de på 1860-talet 

frånsålda hemmanen som blivit sommarnOJen. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Djursholm 

är namnet på den första sätesgården 

på platsen, som anlades på en liten ö eller 

holme, sydöst om det nuvarande slottet 

(Mattisson 1986:87). Där uppfördes, sannolikt 

under senare delen av medeltiden, 

ett stenhus med försvarsvall. Det beboddes 

på 1400-talet av släkten Oxenstierna 

(Styffe 1911:378). På 1500-talet flyttades 

gården till sin nuvarande plats, där det nu 

försvunna Stav låg (Jansson, B. 1966: 

209). Sta v var under 1400-talet ett torp 

under godset (a.a:216). Djursholm bestod 

av 2 mantal frälse (a.a:209). 

Deponeringsplatsen återfinns sannolikt 

inom någon av de 7 bebyggelser, som 

nämnts ovan, och som enligt namnform 

och fornlämningar bör vara enheter från 

yngre järnålder. De utgörs av Berga, 

Ekeby, Klingsta, Nora, Rinkeby och 

Ösby. Nyby har sannolikt tillkommit 

under historisk tid (jfr även Bratt & 

Källman 1985:9, som dock ej räknar 

Klingsta som förhistorisk enhet, se 

nedan). Till dessa bör fogas Stav, som 

tycks ha avhysts under Djursholm, eftersom 

det upphör att nämnas i handlingarna. 

Stav kan ha gränsat till Ösby och 


Svalnäs. De bebyggelseenheter som idag 

har gravfält är Ekeby och Ösby (Bratt & 

Källman 1985:9; se även Gustawsson 

1935:13). På Ekebygravfältet finns 70 

fornlämningar av både äldre och yngre 

järnålderskaraktär; på Ösbys marker 

finns 35 gravar, också de av både yngre 

och äldre järnålderskaraktär (Bratt & 

Källman 1985:9). Vid Mörby har två 

gravfält undersökts; det ena, beläget 

nordväst om gården, var ett senvikingatida 

skelettgravfält (raä 9) och det andra 

som låg söder om gården gav dateringar 

till folkvandringstid (Nordström 1963: 

42ff; Bratt & Källman 1985:8). 

Varken Rinkeby, Berga eller Nora har 

idag kända förhistoriska gravar, men 

åtminstone de två förstnämnda har tidigare 

haft det. På en runristad häll söder 

om Nora gård står ristat: "Björn, 

Finnvids son, lät hugga denna häll efter 

o lev, sin broder. Han blev sviken på 

Finnheden. Gud hjälpe hans själ. Denna 

gård är deras odal och ättarv, 

Finnvidssönerna på Älgesta. " (U130). 

Richard Dybeck omnämner att det i 

Rinkeby gärde har funnits en stor mängd 

gravar - högar och stensättningar - som 

nästan helt fyllde fältet mellan runstenen 

(U 131) och kyrkan (Nordström 

1963:40). I samma gärde på en hög fanns 

förr runstenen U131 rest - nu är den flyttad 

130 m söder om sin ursprungliga placering 

(enligt Runverkets uppgifter). 

Sannolikt var den rest på en av de omtalade 

gravarna. Dybeck har även omtalat 

att det fanns gravar vid Berga, söder om 

Danderyds kyrka (raä 148). 

Peter Bratt och Rolf Källman har, i ett 

kulturminnesvårds program över Danderyds 

kommun, framställt en karta med de 

förmodade bebyggelserna från järnålder, 

med gravfält och runstenar (Bratt & 

Källman 1985:9). På denna saknas dock 

Klingsta. Klingsta är under medeltid och 

senare ett avgärdatorp under Nora (jfr

till en sammanlagd vikt av 287, 87 g. I 

Uppsala behöll han "två kanthela mynt 

och en hel hop bitar; men dessa har jag 

inte ansett nödigt att sända." Om man 

jämför detta med uppgifterna i Uppsala 

universitets myntkabinett, så framgår det 

att dessa 16 bitar tillsammans vägde 

20,lg (se ovan). Och att hela det till 

UUMK inlösta fyndet vägde 307,97g. De 

tre ytterligare mynten som tillhört fyndet 

hade förmodligen en sammanlagd vikt på 

8,25 g - 9g, eftersom tidiga arabiska mynt 

(700-800-tal), som kandidat Cronas, normalt 

väger ungefär 2,75-3g (muntlig uppgift 

Gert Rispling, Numismatiska forskningsgruppen, 

Stockholms universitet). 

Enligt Eva Wisehn ska 78+75 mynt finnas 

i Nyköpings högre allmänna läroverks 

mynt- och medaljsamiing. Där anges även 

att mynten ska ha legat i två rullar 

(1989:750 A-C). De 16 fragmenten som 

blev kvar i Uppsala lånade Ulla L. Welin 

1972 för studium och foto (dnr 5998/72). 

Fyndplats och fyndomständigheter: 

"En samling af kufiska mynt, funnen af 

järnvägsarbetare vid gräfning för järnvägen 

d. 13 act. 1865 invid kanten af en 

stor rullsten invid Norrskogen under 

Öfver-Säfja by i Danmarks socken." 

(UUMK, Kapsel I, Berättelse om tillväxt 

1864-65). Carl Säve i Uppsala skriver i ett 

brev den 23.5.1868 till CJ. Tornberg i 

Lund om fyndet: " K ste Broder 

Tornberg, Framlemnaren af detta bref och 

en ask med Kufiska Silfvermynt är 

Docenten i mitt ämne M.B.Richert, hvilken 

jag hos Dig till det bästa förordar, då 

han är en af våra utmärktaste yngre 

Academiker! Jag sänder härhos, ändteligen, 

största delen af ett fynd, som alldeles 

uteslutande bestod af Kufiska silfvermynt, 

mer och mindre nötta. Jag hade bort 

sända dem för flera år sedan; men dels har 

det under läseterminen vanligen varit 

knappt om tiden och dels har jag hört, att 

Du under mellan terminerna varit stadd å 


resor och dels har jag sjelf varit det. 

Fyndet gjordes i actober månad år 1864 

af 4 st. järnvägsarbetare (Småländingar) 

vid den då började järnvägen nära Öfver 

Säfja by i Danmarks socken, 1/2 mil från 

Uppsala och 1/6 mil från Fyrisån. Mynten 

lågo på knappt 2 fots djup alldeles invid 

sidan af en större vräksten i en grusbacke, 

och hop liggande i en tät klunga, alldeles 

som om de varit nedlagda i en sedermera 

förruttnad pung. Vigten af de nu till Prof 

Tornberg sända mynten är: grammes 

287.87, och de utgöras af: 65 stycken hela 

mynt, 8 nära hela (mer än 3/4), 36 

omkring halfva samt 28 mindre segment= 

137 stycken i allt. Ganska många af dessa 

mynt äro rätt betydligt nötta, på somliga 

är väl den ena sidan rätt tydlig, under det 

att den andra sidan är alldeles förnött, på 

somliga åter är hvarje spor af prägel rent 

af försvunnet eller nära nog försvunnet å 

båda sidor. Af denna sistnämnda sort finnes 

det två kanthela mynt och en hel hop 

bitar; men dessa har jag inte ansett nödigt 

att sända. Nu är det Uppsala Universitets 

genom mig framställda, begäran, att Du 

ville vara så god och göra vetenskapen 

och Din gamla alma mater, Uppsala, den 

t jens ten att granska fyndet och så långt 

möjligt bestämma de särsk?l. mynten eller 

bitarne samt därefter återsända dem hit, 

hvarje slag eller mynt inkapslade och 

påskrifna. Till en början anhåler jag, att 

Du med möjligaste först ville hafva godheten 

att tillsända mig Ditt qvitto på mottagandet. 

Om Du vill skrifva och offentliggöra 

någon beskrifning af fyndet, så 

har man här ej allenast ingenting att 

invända deremot, men skulle se det synnerligen 

gerna! - Jag tillägger,att, så vidt 

jag vet, Uppsala lyckades att få hela fyndet 

odeladt, möjligen med undantag för 

högst 2 el. 3 mynt, som bortsåldes af hittmännen, 

innan jag fick veta af det. Lycka 

till Edert Jubileum! .. från Din gamle vän 

Carl Säve" (avskrift av Ulla Linder Welin

260 

Fig 93. Karta över Sävja med grannbebygge/ser. 

De nummer som finns markerade 

anger gravfältens fornlämningsnummer 

i FMR. Depåfyndet hittades sannolikt 

rakt söder om gravfält 111, en bit 

upp i markerna (efter Hyenstrand 1974: 

fig. 14 samt kompletterad med uppgifter 

ur DMS 1.2.:137ff). 

Sävja tycks under medeltiden vara en by, 

och tillhör tillsammans med Berga, 

Kumla, Säby och Vallby de största byarna 

socknen under 1500-talet (DMS 

1.2.: 161ff). Den består då av 1 kyrkohemman, 

6 domprostehemman och 1 S:t 

Eriksäng (a.a.). Sävja gränsar i väster till 

Nåntuna och i öster till Ekeby (idag 

Bergsbrunna) (jfr Calissendorff 1986:87). 

Norr om Sävjas marker fanns under 

vikingatid sannolikt en stor slättsjö (jfr 

Löfstrand 1973). Namnet Sävja syftar på 

det här läget och betyder 'deras by som 

bor vid sävstranden' (Calissendorff 

1986:87). 

Åke Hyenstrand menar i sin bebyggelsearkeologiska 

översikt över Danmarks 

socken att Sävja bör ha uppstått under 

yngre järnålder (Hyenstrand 1974:41). 

Inom Sävja ägor finns numer sammanlagt 

ungefär 100 synliga gravar, fördelade på 

tre gravfält (raä 108, 111, 112, 128, de 

två senare numren hänförs sig till samma 

gravfält, som är delat i två av Sävja 

byväg). 

Sävja har varit föremål för ett flertal 

utgrävningar. Under sekelskiftet och ett 

par decennier framåt ägde grävningar 

rum av vetenskapliga skäl i Oscar 

Almgrens och Uppsala universitets regi. 

Det gravfält som man framför allt kom 

att intressera sig för var raä 111, som nu 

består av 49 anläggningar, varav 36 runda 

övertorvade stensättningar och 13 rektangulära 

övertorvade stensättningar. 

Gravfältet ligger på ett impediment som 


) 

) 

) 

-"-"'\ ) 

), " , ) 

) l ) 

J l , 

-) ........ , "'\ 

l , 

( ) 

( ) 

\ ) 

l l l 

Cc 

c 

l l 

o Il< .. 

'-' -----', 

skjuter ut mot den vikingatida slättsjön i 

norr. Det består till övervägande delen 

består av senvikingatida skelettgravar 

(1899, 1901 och 1904 leddes grävningarna 

av O. Almgren, 1907 av E. Ullen och 

N. Lithberg och 1918 av A. Julius). Av de 

33 undersökta anläggningarna var 27 

skelettgravar i kista med få eller inga 

gravgåvor (enstaka pärlor, knivar och 

kammar; någon grav innehöll ytterligare 

fynd). Skelettgravarna framkom främst i 

rektangulära stensättningar, men även 

under runda stensättningar och högar (t. 

ex. SHM 16250). 4 var brandgravar 

(SHM 12143 och 13320), som innehöll 

något fler fynd och 2 gravar var fyndtomma 

(SHM 12143 och 16250; för samtliga 

gravar se ATA, Danmarks sn, Sävja, och 

SHM 10773, 11355, 12143, 13320 och 

16250). Under Almgrens sista grävning 

1904 hittades i en brandgrav, ett lerkärl 

med "wellenornament" - östersjökeramik 

(SHM 12143). Av Almgrens skrivna rapporter 

i ATA framgår att han även måste 

ha undersökt några gravar på raä 112, 

öster om Översävja (graf. c. "Från graffältet 

mellan Nedre och Öfre Säfja gårdar

Vallby, Hammarby eller Granby, utan den 

variant av namn som har slutled - arvaby 

och som främst tillhör medeltiden (se 

Hellberg 1950:64ff). Den vikingatida bygden 

bör ha omfattat åtminstone bebyggelserna 

Gryttjom, Bräcksta och eventuellt 

Myra. 


Ekerö sn 

16. Bona 

SHM 30249 EK 10 I 4b 

Innehåll: 24 arabiska mynt bestående av 4 

umajjadiska, 17 abbasidiska och 2 obestämbara 

mynt, samt 1 armenisk(?) imitation 

av 1 umajjadiskt mynt; 2 trådar, 1 

guldfoliepärla och 1 egyptisk glasvikt, 1 

skrinbeslag av järn, ca 10 fragment av 1 

järnlås, 1 järnnyckel 

Inlöst: 100% Vikt:28,26g, varav mynt 

84% 


Mynten i fyndet spänner över en period 

från ca 703 till 859 e.Kr. Bengt Hoven 

tar i sin genomgång av fyndet upp 23 arabiska 

mynt (Hoven 1986:8). Själva fyndet 

tycks dock ursprungligen ha bestått av 24 

arabiska mynt (4 hela+20 fragment). Ulla 

Linder Welin har bestämt ett av de umajja 

diska mynten till 698/9. Antingen är 

Welins bestämning felaktig eller så är 

detta det felande 24:e myntet (Ulla Linder 

Welins anteckningar i Numismatiska 

forskningsgruppens arkiv). 

Den ljusgröna, genomskinliga glasvikt 

som ingår i depån har på den plana sidan 

en otydlig inskrift. Ulla Linder Welin 

anser därför att den är egyptisk och vikten 

bör föras till 700-talet. En liknande vikt, 

men tyngre, finns depån från 

Djurgårdsäng (Ulla Linder Welins anteckningar 

i Numismatiska forskningsgruppens 

arkiv). Birgitta Sander anser att glasvikten 

i depån skulle kunna sättas i sam- 


band med de bägge "spelpjäser" (F6170, 

F8254) som hittats i Husgrupp 2. En av 

dessa skulle också kunna vara en glasvikt 

(Sander 1990:36). 

Fyndplats och fyndomständigheter: 

Fyndet framkom vid de arkeologiska 

undersökningarna på Helgö sommaren 

1976. I östra kanten av gravfält 116 fanns 

en plan yta, som inte innehöll några gravläggningar. 

Detta område begränsades i 

öster aven terrasskant som löpte i nordsydlig 

riktning. I den östsydöstra delen av 

detta plana område fanns ett decimetertjockt 

kulturlager och under detta vidtog 

en småstenspackning, som var lagd ovanpå 

terrasskanten. Intill kanten och innanför 

terrassen påträffades depån, på ca 1 

dm djup. Den var spridd inom ett 4 x 3,5 

m stort område intill en 0,8 m stor sten. 

Skrinbeslaget, låsfragmenten och nyckeln 

tyder på att depån sannolikt förvarades i 

ett träskrin. I kulturjorden från samma 

område, påträffades ett bronsbleck, ett 

degelhandtag, keramikbitar, bränd lera, 

slagg, enstaka bitar brända ben och en bit 

förkolnat organiskt material (Sander 

1990:36f och fig. 2). 

Fyndplatsen anges i arealavmätningen 

från år 1780, som "Beteshage, skarp och 

stenrik, dels tjenlig til åker" (LMVakt 

19). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: I det 

äldsta skriftliga materialet tillhör Ekerö 

Övra Tör och därmed Södermanland 

(Bratt 1988:38). I senare tid räknas det till 

Uppland. Det nuvarande Helgö har, som 

Karin Calissendorff uppmärksammat, 

även haft ett annat namn knutet till sig - 

Vitulsö (1986). Vitul är ett fornnordiskt 

ord, en avledning av ett västnordiskt ord 

för "vårdkase" (Stahre 1986:301). 

Hadorph nämner i sitt förord till 

Bjärköarätten att det stått vårdkasar" den 

tridie åth Blockhuussundz Leeden på 

Vårdbyborg ... Fierde i Blockhuussund" 

(hos Stahre 1986:306). Stahre antar att

1 

t 

den fjärde vårdkasen skulle stå vid 

Bockholmssund och på Helgö (a.a.). 

Namnet Vitulsö indikerar att en vårdkase 

stått där. Man kan fråga sig om inte 

exempelvis den nuvarande bergiga västra 

delen av Helgö, under vikingatiden skiljt 

från Helgös östra delar genom ett sund, 

varit Vitulsön medan den östra bebodda 

delen som hyste Bona, kallats Helgö (för 

jämförelser a v strandlinjer se Bratt 

1988:18ff). "Wekilsjö" är sedermera 

namnet på nuvarande Kaggeholm. 

Knut Mattsson donerade 1287 "curia 

Helghö" till Sko kloster (SD 948). 

Förmodligen avses med detta Bona 

(Ambrosiani 1988b:16). Dan Carlsson 

har rekonstruerat det medeltida Bona utifrån 

1700-talets kartor. Han menar att 

Bona-området under järnåldern hade tillräckliga 

resurser för att underhålla 2-3 

gårdar. Husgruppernas placering i förhållande 

till inägorna antyder att ekonomin 

huvudsakligen var jordbruks baserad 

(Carlsson, D. 1988:48f). 1S00-talets Bona 

bestod av två hemman. Vettersjö och 

Helgetorp på västra delen av Helgö saknar 

fornlämningar och bör ses som 

medeltida skapelser (a.a:4S). 

Några av de som bodde på Bona har 

blivit gravlagda på gravfältet (raä 116). 

Det är totalundersökt och omfattar 45 

säkra och fyra osäkra gravläggningar från 

perioden folkvandringstid till mellersta 

vikingatid (450-950 e.Kr.). Till största 

delen består det av runda stensättningar 

39 st, därtill sju högar, en rektangulär 

stensättning och en treudd (Sander 1990: 

2ff). Skrinet har deponerats i kanten av 

gravfältet någon gång under 800-talets senare 

hälft. De närmaste gravarna på gravfältet 

är äldre än så och fanns där redan 

under folkvandringstid och vendeltid. I de 

delarna som ligger på motsatta delen av 

gravfältet, sett i förhållande till depåfyndet, 

så pågick anläggandet av nya gravar. 

I den vikingatida delen av gravfältet 

KATALOG 

förekommer bland gravgåvorna liknande 

föremål, som finns i depåfyndet. I en 

vikingatida mansgrav, som placerats 

ovanpå två folkvandringstida gravar, hittades 

ett arabiskt silvermynt slaget 812- 

818 e. Kr. Mannen hade också fått med 

sig två bronsbeslag, varav ett med djurornamentik, 

en glasflusspärla, en kam och 

bitar av lerkärl, av vilka en var från ett 

Tatingerkärl (drejad tennfolierad kanna), 

samt hund och ben av nöt och får/get 

(Sander 1990:31; Hoven 1986:no. 5). I en 

barngrav, hade en flicka? fått med sig en 

pärluppsättning, som bl.a. innehöll en 

guldfolierad pärla, ett hänge av silvertråd 

och ett eldstålsformat hänge, samt en 

kam, en torshammarring och en smält 

glasbägare? Hon hade gravlagts med 

hund och ben av nöt, får/get, fågel och 

svin (Sander 1990:29 och A 35 i tab.). 

Graven (A 37) var troligen en mansgrav, 

som förutom en guldfoliepärla innehöll 

en torshammarring och ett bronsbeslag 

med djurornamentik, eventuellt till en 

sköld. Han? hade begravts tillsammans 

med en hund, och ben av får/get, nöt och 

fågel. I ena spetsen på treudden, A48, 

framkom ett arabiskt silvermynt slaget 

under perioden 749-833 e.Kr (a.a:28f). 

Under gravfältet finns bevarat ett diffust 

boplatslager, som har kallats husgrupp 6. 

Detta avser förutom ett grophus och en 

avfallshög, spridda härdar, stolphål och 

gropar. Boplatslagret är C 14-daterat till 

tiden från 400-talets början till 600-talets 

mitt (Sander 1990:2). 

Birgitta Sander har i sin studie över 

gravfältet och boplatsen tolkat dess historia 

på följande sätt. Vid 400-talets mitt 

anläggs ett grophus invid en höjdsträckning, 

på Helgös nordöstra del. Höjden 

bildar här ett näs, som skjuter ut mot 

Norrsundet. I anslutning till grophuset, 

försiggår aktiviteter som ger upphov till 

"spridda boplatsrester" . Under 400-talet 

börjar man att gravlägga i grophusets

närhet. Detta är då sannolikt inte längre i 

bruk (Sander 1990:38). Gravläggandet 

fortsätter under folkvandrings- och vendeltid. 

Under det folkvandringstida 

utnyttjandet av gravfältet anläggs rituella 

gropar med fyllda med sot och obrända 

djurben. Under folkvandringstid och vendeltid 

skiljer sig gravfält 116 från ett normalt 

gårdsgravfält, genom vissa utifrån 

kommande föremål. I fyllningen till grav 

36 hittades ett frisiskt mynt, den enda s.k. 

sceattas som hittills påträffats i Sverige 

(Sander 1990:25; Malmer, B. 1986:127). 

Under vikingatid sker en stor ökning i 

antalet gravlagda. Gravgåvornas karaktär 

och kvalitet tolkas som att man hade täta 

kontakter med handelsplatsen Birka 

(Sander 1990:39). Efter det att depåfyndet 

läggs ned fortsätter man att gravlägga 

på platsen i ytterligare 50 eller knappt 

100 år (se även Sander 1997). 

Husgrupp 6 som legat inunder gravfältet 

uppfattar Ola Kyhlberg som en 

osjälvständig bebyggelse i beroendeställning 

till en av Bonas båda gårdar. Denna 

bosättning skiljer sig både vad gäller 

topografiskt läge och rent materiellt från 

de högre liggande gårdarna i söder 

(Kyhlberg 1982b:28). Depositionsplatsen 

bör därför knappast ha associerats med 

denna äldre bebyggelse, utan med gravfältet. 

Ola Kyhlberg menar att gravfältets 

äldsta delar kan ha använts av människorna 

boende i Husgrupp 1, senare bör 

det ha tillhört människorna som bott i 

Husgrupp 2 (1982b:23ff). Denna senare 

husgrupp är den som givit de spektakulära 

fynd som gjort Helgö berömt: kräklan, 

skopan, buddha -bilden, kristusfiguren? , 

guldgubbarna... (jfr Hyenstrand 1996: 

107ff). Birgitta Sanders förmodan att den 

lilla spelpjäsen från Husgrupp 2 är en vikt 

av liknande slag som den i gravfältet kan 

vara ett indicium i samma riktning (se 

ovan). 


Birgitta Sander uppfattar det som att 

man skadar och förstör delar a v tidigare 

gravläggningar under vikingatid (a.a.). 

Det kan dock tolkas som att de som gravlade 

sina döda på gravfält 116 på Helgö 

var så angelägna om att etablera en relation 

till de förfäder som begravts på gravfältet 

under folkvandringstid, att man 

placerade sina döda ovanpå de äldre gravarna 

och inkorporerade förfädernas gravar 

då man uppförde nya gravar i vikingatid 

(jfr Zachrisson 1994). Man skulle, i 

linje med detta resonemang, kunna uppfatta 

silverdepositionen som ytterligare ett 

sätt varpå de vikingatida människorna på 

Helgö sökte att etablera en sådan relation. 

För illustrationer, se kartor s. 96 f. 

Litt. Hoven 1986; Wisehn 1989:nr 

153D; Sander 1990, 1997. 

Estuna sn 

17. Hårnacka 

SHM 31650/ KMK 101227, 101741 

EK 11 J 6d 

Innehåll: 185 mynt: 3 arabiska, 84 tyska, 

82 engelska, 1 irländskt, 13 skandinaviska, 

1 danskt och 1 svenskt mynt samt 1 

mynt?, 2 myntplantsar; 4 bitar bitsilver i 

form av 1 bit av runt spänne, 1 del av 

bandformig ten, 1 bit ornerad ten, 1 bit 

ornerat bleck 

Inlöst:100% Vikt:260,lg varav mynt+plants 

244,8g 

Datering:tpq 1046 

Huvuddelen av mynten uppvisar en 

spännvidd på drygt 140 år (880/1 - 1027) 

(Wisehn 1989:nr 176A). Dessutom så 

finns det i den del av depån som hittades 

vid själva skattjakten (se nedan) ett tyskt 

mynt från 1046. Det går idag inte att 

avgöra om det varit en "svans" till själva 

skatten eller om myntet funnits i depåns 

närhet och därför kommit att räknas in i

den, trots att det ursprungligen varit 

ensamt. I Ingmar Janssons anteckningar 

finns nämnt en krona till ovalspänne, av 

typen P52, använd som viktlod (I. 

Jansson anteckningar om fynd av ovala 

spännbucklor, som han vänligt ställt till 

förfogande). 


påsken 1984 hittade Tobias Hildeberg 

och Kenneth Stefansson, vid skattjakt 

med hjälp av metalldetektor, ett vikingatida 

depåfynd bestående av 52 mynt. 

Fyndet gjordes i plöjd åker, bestående av 

sandig lerjord. Föremålen påträffades 

inom ett område 20 cm i diameter i åkerytan 

(SHM inv. bilagor). I maj anmäldes 

fyndet till KMK. Under våren och hösten 

efterundersöktes platsen av antikvarie 

Anders Broberg, UV (ATA dm 2278/84). 

En sammanlagd yta på 1.000 m 2 genomsöktes 

med metalldetektor. Antalet mynt 

ökade då till sammanlagt 185 stycken. 

Fyndet består också av två myntplantsar 

och 5 st. bitsilverbitar. Vid efterundersökningen 

framkom en krona till oval spännbuckla 

i brons, en sölja, en nyckel och en 

ten - alla av brons. Övriga föremål var av 

järn: ett bultlås med nyckel, ett kistbeslag, 

ett korsformigt beslag, två söljor, en 

brodd, ett 1500-tals mynt och en tånge till 

en pilspets (ATA dm 2642/84). 

Huvuddelen av fyndmaterialet menar 

Broberg är recent, med enstaka förhistoriska 

inslag (Broberg 1986). Fyndet 

påträffades inom en 40x35 m stort område, 

vilket Broberg tolkar som ett resultat 

av sekundära faktorer (jordbruksarbete). 

Fyndet är gjort inom Hårnacka bys 

ägor. Området där fyndet hittades är i 

kartmaterialet markerat som ett impediment 

i åkermark. På arealavmätningen 

från 1727 ligger platsen alldeles norr om 

"små starr slät ängsmark" (LMVakt 11). 

Även på storskifteskartan från 1814, står 

ägorna söder om området som 

Kärrängen, starräng (LMVakt 73), 

KATALOG 

medan fyndplatsen betecknas som hårdvallsäng 

(LMVakt 98). Fyndplatsen är 

belägen i åkermark på ca 6-7,5 m.ö.h. 

Landhöjningen i området gör att den 

under 1000-talet legat i den direkta 

strandzonen, som Anders Broberg uttrycker 

det i sin rapport av undersökningen 

(Broberg 1986; för landhöjningen i 

området jfr Söderberg 1985:75ff). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Hårnacka 

by ligger vid Gillfjärden, som genom 

Lundaströmmen är förbunden med 

Norrtäljeviken och havet. Själva Hårnacka 

ligger inne vid, vad som under 

vikingatid var en lagunliknande vik (se 

kartan s. 101). 

Viken mynnade, genom en smal passage, 

ut i Gillfjärden. Depåfyndplatsen 

var då belägen på en udde, som sköt ut i 

den 850 x 450 m stora lagunen. Där 

udden sköt ut var lagunen som trängst 

och nådde en bredd på ca 70m. Platsen 

där fyndet gjordes bör ha legat invid eller 

på strandkanten (5-meterskurvan enligt 

EK 11J 6d, edition 4, mars 1984). 

På by tomten finns ett mindre gravfält 

bestående av 8 osäkra anläggningar (raä 

105). 175 m härifrån i nordöstlig riktning, 

uppe vid den tidigare lagunens 

inlopp, finns 4 anläggningar (raä 104). 

Detta är förutom 2 spridda gravar belägna 

österut, på andra sidan Hårnacka berg 

ut mot Lundaströmmen till (raä 102, 

157), de enda fornlämningar som finns 

inom Hårnackas ägor. Det ger totalt 14 

inventerade gravar, varav merparten torde 

härstamma från yngre järnålder. Detta 

bör tyda på att Hårnacka varit en självständig 

bebyggelse under vikingatid. 

Ortnamnet Hårnacka innehåller efterleden 

-nacke, med betydelsen berg, bergskam. 

Det är troligt att det är berget 

Hårnackaberg, 40 m högt, som givit 

bebyggelsen dess namn. Vid grannbyn 

Räfsja finns en fornborg (raä 84) och ett 

större gravfält bestående av 9 högar, 28

266 

runda övertorvade stensättningar och 3 

rektangulära stensättningar (raä 82). 

Nere på Hårnacka äng finns en runsten, 

som förmodligen står kvar där den 

en gång restes. 30 meter längre upp på 

ängen är en osäker rund stensättning (raä 

157). Stenen omtalar att:" Vidbjörn, 

Gudbjörns arvinge, reste stenen efter sina 

bröder Orme och ... Gere, Gude och 

Ljuv efter sina bröder" (U 579). 

Ristningsytan vetter ut mot strömmen. 

Stenen står på en så låg höjd över havet 

(under 5 möh), så att den bör ha varit placerad 

i strömmens ena kant. Möjligen 

markerar stället, där det var lämpligast 

att ta sig över till andra sidan. Men eftersom 

strömmen också är gräns mot 

Upplunda, så kan den även utmärka gränsen. 

Upplunda har inga runstenar i 

samma läge, men bebyggelsens två gravfält 

är på liknande sätt placerade nere vid 

Lundaströmmen, på Upplundas sida av 

strömmen (raä 61 och 108). 

Vid Sjöstugan 350 m nordöst om 

Hårnacka by har i en stenmur hittats tre 

fragment av runstenen U580:" ... reste 

denna sten efter Sven, sin son". Sjöstugan 

ligger på vad som under vikingatid var en 

udde som stack ut i Gillfjärden. Det är 

möjligt att stenen har haft sin ursprungliga 

plats ute på udden. Med den tänkta 

placeringen, så kan den markera inloppet 

till lagunviken, men också Hårnackas 

gräns mot norr. 

Hårnacka omgavs under vikingatid av 

Räfsja i väster och Upplunda i öster. I 

norr på andra sidan Gillfjärden låg den nu 

försvunna bebyggelsen Utby (DMS 1.5.: 

35). Hårnacka nämns första gången 1363 

" J Harnaktum", då Nils Kettilsson 

(Vasa) bytte till sig jord i byn av Jon i Utål 

(Jansson, B. 1966:142). Under 1300-talet 

och 1400-talet är Hårnacka fortsatt föremål 

för transaktioner mellan olika herrar. 

Upplands handlingar redovisar 1557-67 

att Hårnacka bestod av 2 skattehemman 


och 3 frälsehemman (a.a). Då räknades 

det till Frötuna skeppslag, numera hör det 

hemma i Estuna sn, Lyhundra. 

Litt. Klotz & Jonsson 1986; Wisehn 

1989:nr 176; Broberg 1986. 

18. Kullsta 

SHM 8610, 18273 EK 11] 7c 

Innehåll: 18 arabiska mynt, varav 2 guldmynt; 

1 armring, 1 filigranornerat hängsmycke, 

82 pärlor av karneol, bergkristall 

och glasfluss, 1 fingerring av guld, ytterligare 

okända föremål 

Inlöst: X% Vikt: mer än 83, 16g 


Fyndets kronologiska spännvidd 

omfattar ungefär 88 år (871/72 till 958/9) 

(Wisehn 1989:nr 177 A och B, slutmyntet 

ombestämt av Gert Rispling vid 


universitet). SHMlKMK 8610: silvret 

vägde 71.8g, guldet 3.92g; 

SHMlKMK 18273: 5.01g guld, silvermynt 

0.87 g, silverhänge 2.85g. 


Från länstyrelsen kom till KVHAA en 

anmälan om inlösen av ett fynd. " ... af 

hemmansegaren Johan Rudin å Nora, 

Estuna socken, vid plöjning å ängsmark 

på Kullsta egor i samma socken påträffadt 

jordfynd, bestående, enligt Kronofogden 

i orten vid fyndets öfverlemnande 

hit meddelade uppgift, "af en spiralformigt 

vriden ten, liknande ett armband, ett 

mynt af gul metall liknande guld, 14 

stycken större och ett mindre mynt, 

antagligen af silfver samt 60 stycken hela 

större och mindre glas- och stenperlor och 

två halfva perlor". Stockholm å landskansliet 

den 30 September 1889" (SHM 

lnv. Åtk.). De löstes in för 50 kronor. 

Silvret vägde 71,8g och guldet 3,92 g. 

Mynten har beskrivits av Tegner, i en förteckning 

som finns i åtkomsthandlingarna.

I 

i 

l 

268 

den och senare VIa landskansliet. Den 

andra uppgiften är en intervju med en av 

upphittarna, men 30 år efter det att fyndet 

blev gjort. Möjligen bör man här sätta 

större tilltro till drängen Gustaf Eriksson. 

Han vet ju också att Rudin var den som 

sände in fyndet. Men Eriksson säger att 

Rudin var bonde i Eneby, medan man 

1889 skriver honom som bonde i Nora. 

En kontroll av mantalslängden för Estuna 

socken det året visar mycket riktigt att 

Johan Rudin f. 1847 innehar hemman nr 

3 i Nora by (mantals- och skattskrifningslängd 

i Estuna sn 1889, Stockholms stadsarkiv). 

Drängen Gustaf Eriksson saknas 

däremot detta år och finns inte iKullsta 

eller Nora åren närmast före och efter 

1889. Båda uppgifterna är dock samstämmiga 

vad gäller fyndinnehållet och var 

fyndet blev gjort. Det är däremot svårt att 

uppskatta hur stor del av fyndet, som har 

blivit inlöst hos myndigheterna, eftersom 

även andra sägs ha varit på platsen och 

letat. 

Fyndplatsen markerad på den SGUkarta, 

som medföljer Bergmans anmälan. 

Platsen finns på samma grunder förtecknad 

i FMR (raä 117), men denna bör flyttas 

österut för att helt överensstämma 

med den inprickning som Bergman gjort 

(ATA dnr 2091/1926). 

Området står i fyndbeskrivningen 

omtalat som:" var förr naturlig äng" (se 

ovan). Det beskrivs på ett liknande sätt 

vid storskiftet 1769: "Kalfhagen, måssvall 

med små starr samt sank ängsmark utan 

skog" (LMVakt 26, nr 23). Gustaf 

Eriksson uppger att först efter Brosjöns 

sänkning, började området kring fyndplatsen 

att odlas. I en beskrivning av 

nyodlingen i Uppland, så uppges det att 

Brosjön sänktes på slutet av 1860-talet 

(Juhlin-Dannfeldt 1908:68). Om man 

räknar med att odlingen började vid 

1870-talets början, så innebär det att 

området bör ha varit odlat i närmare 20 


år, när bönderna gjorde fynden. 

Depåfyndet borde därför ha varit nedgrävt 

omkring 30 cm dj (en uppskattning 

av äldre plogdjup). 1915 gjordes en plan 

över avdikning av bland andra Kullstas 

och Enebys ägor. Där beskrivs fyndplatsen 

som" dy jord på lera, åker" (LMVakt 

166, nr 94 och 95). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: 

Kullsta ligger mellan Nora och Eneby i 

den småkuperade slättbygden mellan sjön 

Erken i väster och Broströmmen i öster. 

Nora bör ha namngivits efter den trånga 

vik (nor) som från Norasjön faller ut i 

Brosjön. Dessa vattendrag var alla farbara 

under vikingatid och var de vatten i 

norra Estuna, som ledde ut till 

Norrtäljeviken och havet. Depåfyndplatsen 

ligger ca 20 m norr om gränsen mellan 

två byars marker på mellan 10-15 

m.ö.h. Denna fyndplats ansluter till gränsen 

mellan Eneby och Kullsta byar, som 

den är redovisad i det äldsta kartmaterialet 

(se kartan s. 114). Gränsen är naturlig 

så tillvida att den följer en sank dalsänka 

mellan två mot väster utskjutande moränsträckningar. 

Rimligen bör området ha 

varit minst lika sankt under vikingatiden 

som det var på 1700- och 1800-talen. Det 

har troligen även under yngsta järnålder 

utnyttjats som betes- eller ängsmark. 

Depåfyndplatsen bör alltså sammankopplas 

med våtmark, tillika gräns mellan 

bebyggelser. 

Så gott som samtliga gravfält på 

Nora, Kullsta och Enebys marker ligger 

uppe på respektive bys by tomt. Det är 

därför sannolikt att en del gravar därigenom 

har skadats eller helt förstörts. 

Antalet gravar måste alltså ses som ett 

minimiantal. På Nora och Kullsta utmarker 

finns spridda anläggningar av äldre 

karaktär, som jag har bedömt vara från 

bronsålder och äldre järnålder (raä 96, 

130, 173). De tas inte upp i genomgången 

nedan.

t 

1 

Kullsta har få förhistoriska gravar på 

sina ägor; 14 stycken (raä 95, 127, 128 

och 129). Av dessa ligger de tre sistnämnda 

uppe på by tomten, medan gravfält raä 

95, som omfattar 6 gravar, ligger 300 m 

västsydväst om själva byn. En bit ifrån 

detta gravfält (70 m Vom) är ett område 

med bebyggelselämningar, belägna på en 

terrass i den sydsluttande terrängen. Vid 

inventeringen 1977, gjordes anmärkningen 

att det inte är uteslutet att det kan röra 

sig om en äldre bebyggelseenhet (raä 

115). På och invid ägogränsen mellan 

Kullsta och Nora i norr ligger ett gravfält 

(raä 4). Man skulle kunna tänka sig att 

Nora är en utbrytning från Kullsta. Nora 

har med sina två gravfält (raä 3 och 4) 

sammanlagt 31 gravar. Nora och Kullstas 

by tomter och gravfält (utom raä 95) ligger 

längs med samma höjdsträckning. 

Eneby däremot är skilt från Kullsta 

genom ett sankstråk. Enebys gravfält 

omfattar 42 anläggningar (raä 6,7,8 och 

112). Vid Eneby fanns förr en runsten. 

Den var känd under 1700-talet, men läget 

för den anges bara som Eneby i Estuna sno 

1700-tals teckningen visar att inskriften 

" ... reste stenen efter sin broder ribut, 

Gud hjälpe hans ande och Gudfrid efter 

sin son" (U578). 

Det äldsta skriftliga belägget på byn 

är från 1409, då också Eneby finns belagt. 

På 1400-talets slut beboddes Kullsta aven 

av nämndemännen på tinget. Vid 1500talets 

mitt är Kullsta, liksom Eneby, byar 

om 3 skattehemman (DMS 1.5.:42). 

Kullsta är då en normalstor by i Estuna 

socken på ungefär 2 markland och 5 öresland, 

medan Eneby har ett lägre jordetal - 

ungefär 1 markland och 5 öresland (jfr 

jordetalen i socknen DMS 1.5.:37). 

Depositionsplatsen bör ha associerats 

med den vattensjuka ängsmarken, som 

samtidigt var gräns mellan byarna Eneby 

och Kullsta. Ädelmetalldepån ligger nära 

gränsen, på Kullstas ägor. 

KATALOG 

Litt. Floderus 1946:42; Wisehn 

1989:nr 177 A och B. 

19. NorrNånö 

SHM 94 EK 11 J 6c 

Innehåll: 100 mynt, varav 99 arabiska 

och 1 bysantinskt; 1 armband, "åtskilliga 

silfverbitar" 

Inlöst: X% Vikt: 1.863,56g 


Fyndet bestod av abbasidiska och 

samanidiska mynt och ett bysantinskt 

mynt slaget för Constantin VII och 

Romanus II (Se nedan i Aurivillius myntlista). 

Det omyntade silvret utgjordes förutom 

armbandet (i inlösenshandlingarna 

upptaget som halsring) uppenbarligen av 

bitsilver. Det senare inlöstes aldrig (se 

nedan). 

I den numismatiska litteraturen förekommer 

ytterligare ett fynd som uppges 

vara gjort i Roslagen 1781. Det sägs bestå 

"141 1 /2 lod gamla silfverpenningar, och 

deribland 100 Arabiska mynt. " (Liljegren 

1830:nr 231). Alldeles säkert rör det sig 

om samma fynd. Det verkar annars osannolikt 

att två fynd som vägt exakt lika 

mycket och som bestått av 99 eller 100 

arabiska mynt, skulle ha hittats 

Roslagen samma år. 


kansliprotokollet för den 20 september 

1781 omtalas:" anmältes det fynd af arabiske 

mynt, som blifwit funnit på 

Rusthållet Norrnanis ägor uti Estuna 

Sockn och Roslagen, och fant Kongl. 

Collegium för godt at anmoda Professoren 

Aurivillius i Upsala at om deras 

ålder och beskaffenhet lemna Kongl. 

Collegium nödig uplysning" (Schiick 

1936:658). Aurivillius inkom med en 

skrivelse till Antikvitetsarkivet "Beskrifning 

på hundrade stycken Penningar, 

fundne på Skatte Rusthållet Norrnanis 

Ägor i Estuna Sochn och Roslagen, Ar

27° 

1781." Han tillstyrker inlösen av mynten 

och motiverar det på följande framsynta 

sätt: "Hwad de Arabiska angår, finns 

redan förut, i Konglig Antiquitets Archivo 

uti Stockholm, betydeligt antal af just 

samma slag, som de här beskrifna. Men 

medan dylika myntsorter, så wida hittills 

kunnat förspörjas, på inga andra orter i 

Europa, än wid tragterna omkring Östersjön 

blifwit fundne, och de äfwen tidt och 

oftta, samt i stor myckenhet derstädes 

träffats, tyckes orsaken härtill böra sökas 

i någon besynnerlig hendelse omkring 

10 de och nästföljande Seder, som, kanske, 

låta sig framdeles uppdagas, om 

äfwen desse nu hittade, såsom ur Swensk 

jord tagne, finge till efterkommandes 

nogare undersökning förwaras. " (ATA, 

bilagor till Inventariet 1741-1802). 

Fyndet bestod aven halsring och 100 

stycken mynt, "utom åtskilliga silfverbitar, 

hwilka icke inlöstes" (SHM Inv. Åtk.). 

Den övriga delen av fyndet var sådant 

som man redan tidigare hade i arkivet och 

det var dessutom också så skadat, att det 

därför ej inlöstes (Schiick 1936:658). 

Hela fyndet "skall hafva vägt 141 1/2 

lod" (ATA Estuna sn, NorrNånö). För 

den inlösta delen utbetalades 9 riksdaler, 

13 skilling och 6 runstycken specie (a.a.). 

Inlösensbeloppet verkar ringa; om 

man erhöll samma silvervärde som vid 

Venngarnsfyndets inlösen 10 år senare 

innebär det att bara 25 lod eller 329,25g 

inlöstes (ATA, protokoll den 13 

November 1781, Antikvitetsarkivet). 

Armband av liknande slag som i det här 

fyndet har påträffats i fynd 6, Almunge. 

De har en vikt på ca 20-25 g, vilket skulle 

innebära att mynten som inlösts vägt 

ungefär 300 g, tillsammans d.v.s. 3 g 

styck. Det är en rimlig viktuppgift för arabiska 

mynt. Kanske äger det alltså sin riktighet 

att bara ungefär 1/6 del av fyndets 

vikt kom att inlösas. 

Lantmäterihandlingarna över Norr- 


Nånö avslöjar att storskiftet genomfördes 

i byn 16 år före det att fyndet gjordes. 

Byn beskrivs som:"Denna Norr-Nånö by 

består af 4 1/2 mantal, samt 48 öresland 

tilsamman hwaraf 3 mantal 34 I 16 penningl 

d äro Skatterustnings hemman under 

Kongl. Majt. Lif Regemente till häst och 

Roslags Compagni bestående thet ena 

Rusthållet, som nämndemannen Eric 

Jansson och Bröderne Jan och Eric 

Ersöner åbo, af 13 öresland. Thet andra 

åbos af Bröderne Jan och Matts Jansöner 

till 314 (?) och ena tionde delen tillkommer 

deras omyndiga syskon sonen Eric 

Jansson och dottern Britta Jansdot-ter 

och består hela mantalet af 12 1/6 Iland. 

Thet tredie åbos af Per Jansson och Pehr 

Andersson och är 9 1/2 Iland. The öfriga 

1 1/2 mantal a 13 1/3 Iland äro Skatte 

augmentshemman ... " (LMVakt 20:3, 

1765 upprättad av Jonas Collin). Av 

samma handlingar framgår det att de tre 

olika uppräknade skatterusthållen kallas, 

i samma ordning som ovan, Storgården 

1 1 , Norrgården 2 2 , 2 3 och 2 4 och 

Millangården 4 2 och 4 3 . I jordeboken för 

Stockholms län från år 1787 återkommer 

samma tre skatterusthåll, men nu bebos 

de av delvis andra personer: 

"NorrNånö 

1.1 

13 öresland 

Jan Erssons hustru 

Erik Ersson 

Olof Olsson 

Matts Mattsson 

2.1. 

12 1/6 öresland 

Gl. Matts Mattsson 

Matts Jansso 

Erik Jansson 

Rusthåll på 

No 60 af 

Roslags Compagnie 

Rusthåll på 

No 59 i 

Roslags Compagnie

272 

belägen' och syftar troligen på läget i förhållande 

till kyrkbyn, Estuna och den 

längre utåt Norrtäljeviken belägna Ut by - 

nuvarande Uddeboö (Calissendorff 

1986:128). År 1412 testamenterade Jon 

Djäkn 1 markland i byn till själakoret i 

Uppsala domkyrka till domkyrkans fabrica 

(DMS 1.5:45). Detta trädde troligen 

aldrig i kraft. 

På 1500-talets mitt består det av 4 

hela och ett halvt skattehemman om 

totalt 5 markland och 4 öresland. Byn är 

därigenom tillsammans med SödraNånö 

om två hemman och 6 markland de största 

byarna i 1500-talets Estuna (DMS 

1.5.:45; med det förbehållet att frälsejorden 

bara är uppskattad i socknen). 

NorraNånö utmärker sig framför andra 

bebyggelser under senmedeltid genom att 

vara Lyhundra härads tingsplats vid lagmanstinget 

1493 (a.a.). 

Norra och Södra Nånö är exempel på 

ett fenomen bland Roslagens bebyggelser 

som Klas-Göran Selinge uppmärksammat. 

Byarna uppträder parvis under 

samma namn, men har egna primära 

by tomter och vanligen även gravfält från 

yngre järnålder och detta ger anledning 

att anta att de redan i förhistoriskt tid 

varit delade (Selinge i DMS 1.5.:21). 

Litt. Floderus 1946:41f; Wisehn 

1989:nr 178. 

Fittja sn 

20. Fittja 

SHM 6373, 6419 EK11H4i 

Innehåll: 139 mynt: 2 sassanidiska, 137 

arabiska mynt 

Inlöst: 100% Vikt: 372,73g, varav 

mynt 100% 


Mynten omspänner i tid 250 år och är 

slagna mellan åren 613 och 863 (Linder 

1938a:109-124). 



Fyndet inkom i två omgångar sommaren 

1879. Den 16 juli insändes 115+2 arabiska 

mynt av "kammarjunkare CH. 

Tersmeden". Inga ytterligare uppgifter 

finns att tillgå (SHM 6373, Inv. Åtk.). 

Den 20 augusti inlämnades 22 brutna 

arabiska mynt funna "af Herr Godsegaren 

S.F. W. Tersmeden " (SHM 6419; Inv. 

Åtk.). 

Av akt 29, från 1834-41 framgår att 

Ryttmästare H.A. Tersmeden ägde 3 hemman 

4 1 , 5 1 0ch 6 1 i Fittja by. Vid laga 

skifte år 1842 ägs samma hemman av 

kammarherre Nils Tersmeden (LMVakt 

31). Nils T. övertog säteriet Hässle med 

den avhysta enheten Hälke, efter sin 

faders, ryttmästarens, död 1836 (Svenska 

män och kvinnor 1954). Tersmedens 

hemman i Fittja omfattade hela den västra 

delen av byn, samt en del aven holme 

i Lårstaviken. Ägorna sträckte sig från 

KällhagalFittja by ner till Bodarna och 

ända bort till Hässle och Lårstaviken. 

Tersmeden hade vidare del i byns utmarker 

i sydvästra delen av byns ägor (LMV 

akt 31 och 29). Det är sannolikt att fyndet 

har framkommit inom Tersmedens 

ägor i Fittja by; ett ca 1,5 km stort område. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Fittja 

by omfattar det centrala området i socknen, 

som vetter ut mot Lårstaviken; en av 

Mälarens innersta vikar. I ortnamnet 

Fittja ingår fit - den låglänta vattensjuka 

marken (Calissendorff 1986:39) - som 

förmodligen syftar på markerna ned mot 

Lårstaviken. Fittja gränsade i väster mot 

Hässle och Hälke. Hälke och Hässle var 

förr två separata hemman, som senare 

sammanflyttat (Sporrong 1985:173). 

Hässle var under 1400-talet sätesgård. 

Senare är det säteri om 2 mantal. Både 

Hässle och Hälke är ortnamn som anknyter 

till träd eller träddungar. Hässle betyder 

'hasseldungen' och Hälke, tolkas som

1 

1 

l. 

1- 

s 

a 

,v 

:a 

ffi 

If 

re 

, ). 

d. 

:le 

yym 

'den heliga eklunden' (Hellberg 1986:50 ; 

Calissendorff 1986:46). 

Fittja by är kyrkby. Kyrkan är sannolikt 

romansk och tros ha uppförts under 

1200-talet (Bonnier & Bennett 1970a: 

127). Fittja omtalas 1303 i samband med 

en biskopsvisitation och 1310 donerar 

Magnus Gregersson mark hit (Bonnier & 

Bennett 1970a:109). Under yngsta järnålder 

begränsades Fittjas marker i öster av 

en smal vik, som från Lårstaviken löpte i 

sydöstlig riktning ned mot Mälarviken 

Gorran (jfr EK 11H 4i, 5-meterskurva). 

Trakterna kan under tidig medeltid ha 

varit föremål för bebyggelseomflyttningar, 

i samband med det nytillskott av mark, 

som landhöjningen gav (Hyenstrand 

1974:68). 

Fittja bys bodar låg samlade i sydöstra 

delen av byns utmark och kallades 

Bodarne (Fitiabode 1475) (jfr Calissendorff 

1986:78). Här står en runsten rest 

(U828), vars inskrift lyder:"Gag och 

Håkon läto hugga stenen och göra bro 

efter Ärengisl, sin gode fader. Gud hjälpe 

hans själ. Tidkume högg denna sten". 

Den bro, som stenen omtalar bör ha varit 

en anlagd väg över sank mark (jfr 

Ronnevik 1978:30 och tabell 2). I 

Rannsakningarna 1667-84 sägs den ha 

stått söder om Bodabyn (Rannsakningar 

efter antikviteter 1960: 47). Det är osäkert 

om stenens placering är ursprunglig. 

Kanske har den varit rest ännu längre ned 

mot den dalsänka, som skiljer Fittja och 

ÄlvIösa marker. Fittja by är den enda 

bebyggelsen i socknen som veterligen låtit 

resa runsten. 

Socknen har få inventerade fornlämningar. 

Utgår man enbart från de kända 

förhistoriska gravarna, så skulle det innebära 

att det i socknen bara har funnits en 

eller två förhistoriska bebyggelseenheter, 

ÄlvIösa och Hälke (Hyenstrand 1974:fig. 

34). Vid Hälke finns idag 16 gravar a v 

yngre järnålderstyp (raä 3 och 16) och vid 

KATALOG 

ÄlvIösa 53 gravar av yngre järnålderstyp 

(raä 4, 5, 6, 9, 10). Ortnamnen kan tyda 

på att man istället skulle kunna räkna 

med dubbelt så många bebyggelseenheter 

under yngre järnålder: Hälke, Hässle, 

Fittja och ÄlvIösa. Hur skall detta tolkas? 

Fittja socken tillhör ett av 

Mälarbygdens mest uppodlade områden 

(Sporrong 1985:178, fig 119). Därigenom 

kan en del fornlämningar ha skadats 

och/eller bortodlats. Exempelvis så finns, 

söder om Fittja kyrka, en osäker uppgift 

om en överodlad hög (raä12). Vid Hårsta 

by har man i en åker påträffat skelettfynd 

(raä 25). Eftersom det dock inte heller 

finns några lösfynd från järnålder från 

socknen, så är antingen den här framlagda 

tanken fel, vilket delvis motsägs av 

fyndet vid Hårsta eller så har uppodlingen 

skett så tidigt att inga fynd inkommit 

till myndigheterna. Sannolikt är det senare 

antagandet att föredra. 

Litt. Linder 1938a; Wisehn 1989, nr 

183. 

Frötuna sn 

21. Harka 

SHM 1087 EK 11 J 5d och 11 J 6d 




Mynten har en ovanligt snäv spännvidd 

i tid, bara ungefär 20 år (Wisehn 

1989:nr 191). 


Den 29.11.1843 inkom till KVHAA en 

anmälan om ett ärende från landshövdingen 

i Stockholms län:"Hos Landshöfdinge 

Embetet har frälse Bonden Anders 

Jansson i Harka, Frötuna Socken, anmält, 

att hans Dräng, nu mera Rote Båtsmannen 

Johan Holst i sistlidne October 

månad, under dikning å en till Anders 

Janssons hemman hörande odal-åker 

273

år 1934-35. Några fynd upptäcktes inte 

under detta vägbygge. Ösbyholm, 

Norrtälje, den 26 okt. 1936" (ATA 

4243/1936). Upphittaren var, enligt inlösensanteckningarna, 

diakon Olle Johansson, 

med samma adress som ovan (SHM 

Inv. Åtk.). 

1938 inköpte Uppsala universitets 

museum för Nordiska fornsaker en nål till 

en ringnål av antikhandlare J. A. Ohlson i 

Uppsala. Nålen uppges vara hittad "av 

gipsröraren K E Adolfsson, Ösbyholms 

arbetshem, Norrtälje i ett potatisland" 

(UUMF tillväxt). Det var först vid genomgången 

av UUMF:s tillväxtkatalog, som 

jag fick kännedom om det senare fyndet. 

Det är dock uppenbart att de båda, nålen 

och ringen, hör samman på grund av sin 

storlek, ornering och typ (se ovan). 

Förmodligen har fyndet från 1938 gjorts i 

samma trädgårdsland, nu kallat potatisland, 

som fyndet från 1936. Emil Larsson 

var då sannolikt fortfarande verksam som 

föreståndare på Ösbyholm, då det andra 

fyndet gjordes (jfr bröderna Larsson uttalande 

nedan). Kanske har gipsröraren 

Adolfsson på egen hand sålt fyndet vidare. 

Det hade annars varit rimligt att föreståndare 

Larsson hade anmält det senare 

fyndet på liknande sätt som det första. 

1938 fornminnesinventerades Frötuna sn 

av H. Thålin och G. Westin. Då nämns 

endast kortfattat att "Vid Ösbyholm ha 

hittats 2 silverhalsringar från vikingatidens 

slut" (LMVakt 339:11). Man 

beskriver inte närmare fyndet eller yndplatsen 

vid denna inventering. 

För att få fatt i fyndplatsen krävs att 

man fastställer vilken väg, som nyanlades 

1934-35. Lantmäterihandlingarna från 

1924-25 visar en ägostyckning och 

rågångsförrättning, där de då befintliga 

vägarna finns utritade (LMVakt 229). 

Detta kan även studeras på häradskartan 

över Frötuna (LMVakt 339). Vägarna 

norr om gården är i stort sätt oförändra- 


de fram till idag, vilket gör det troligt att 

den nyanlagda vägen bör ha löpt S om 

gården (jfr första EK-kartan). 

Den 26 april 1989 besöktes socknen. 

Vid samtal med Sixten Jansson, Väsby 

f.1911 och Helge Jansson, Buddboda 

framkom följande. Bröderna Janssons far, 

Axel Jansson, ägde på 1920-talet Ösbyholm. 

Senare sålde han gården och flyttade 

till Väsby. Axel Jansson var på 1930talet 

god vän med föreståndaren för 

Ösbyholms arbetshem (i Svenska diakonistyreIsens 

regi). Trots detta har bröderna 

Jansson ingen kännedom om fyndet. 

Under Larssons tid sysselsattes de arbetspliktiga 

med vägbyggen och skogsarbete. 

Bröderna Larsson uppger båda samstämmigt 

att Larsson på 1930-talet lät uppföra 

en väg rakt söderut från gården ned 

mot Hjärpvreten (torplämning, raä 100). 

Tidigare hade vägen löpt förbi raä 64, 

över Kyrkbacken. Vägen ned förbi raä 63 

är av senare datum. Fyndplatsen bör alltså 

vara belägen på den åker som skärs av 

väg i väster och i söder stöter emot ett 

dike, som faller ut i Holmsjön. Arrendatorn 

Ture Pettersson har brukat marken 

sedan 1930-talet, men har aldrig 

noterat något speciellt på platsen. Åkern 

ligger låglänt praktiskt taget helt under 10 

m.ö.h. och på samma nivå som den vid 

5,6 m avsnörda Holmsjön. Åkern sluttar 

ned mot diket i söder. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Ösbyholm 

anses ha bildats av de gamla gårdarna 

Ösby och Holm (Styffe 1911:382, 

not 2). 1401 "af Holm", 1418 "i Naes" 

och 1367 "ij ostby" (Jansson 1966: 

140,146 och 152). Ösbyholm är under 

medeltiden frälseägt. På 1300-talets slut 

och 1400-talets början ägdes Holm av 

Jeppe Diekn, d.v.s. riddaren Jakob 

Abrahamsson, hövitsman på Åbo slott 

och länsinnehavare av norra Uppland. 

Sedermera ägdes det aven väpnare och 

syssloman vid Klara kloster (Styffe

1911:382). 1422 omtalas en gränstvist 

rörande Frötuna kyrkas jord i Håtö. I 

samband härmed har råläggning ägt rum 

mellan Näs och Väsby, varvid brevutfärdaren 

Jöns Lafransson i Holms "bolstadh" 

i Näs har åtskilts från Väsby 

(Jansson, B. 1966:140). Där framgår 

också att det funnits en rågata mellan Näs 

och Håtö. 1452 omtalas en gränsdragning 

mellan Näs och "naesby", som troligen 

är en felskrivning för Väsby. En odaterad 

regest omnämner rå och rör mellan 

Näs, Holmboda och Väsby i Frötuna sno 

1485 byts, enligt DMS, Holm och Ösby 

bort mot Björnö gård i Frötuna sno 1500 

ingår en gård i Ösby i Björnögodsen, men 

då ingår inte längre Holm. I Upplands 

Handlingar 1557-67 består Holm av 2 

skattehemman om 0:6 + 0:6, alltså totalt 

1 markland och 4 öresland, Näs 2 skattehemman 

om 0:6 + 0:6, totalt 1 markland 

och 4 öresland och slutligen Ösby 2 skattehemman 

om 0:5 + 0:4, d.v.s. 1 markland 

och 1 öresland och dessutom 1 frälsehemman 

(Jansson, B. 1966:140, 146 

och 152). Redan före 1656 skapades säteriet 

Ösbyholm (Almqvist 1931:663). 

Den vid Björknäsfjärden under Ösbyholm 

belägna "Snäckholmen" vittnar 

möjligen om bebyggelseenhetens betydelse 

under den tidiga medeltiden (LMVakt 

112). På holmen finns ett torpställe 

Snäcktorp (EK 11 J 5 e). 

Området ligger i en i Frötuna socken 

markerad ansamling av gravfält; en mindre 

bygd. De gravfält och gravgrupper, 

som finns registrerade vid Ösbyholm ger 

intryck av att vara yngre järnålder, d.v.s. 

de består av högar och runda stensättningar 

(totalt 90 registrerade gravar: raä 

60, 61, 62, 63, 64, 65, 66). Ett av gravfälten 

nordöst om gården har del undersökts 

(3 anl., raä 61). En grav har genom 

ett kamfragment givit en datering till 800tal; 

de övriga två dateras till yngre järnålder 

(ATA 3427/1981). På gravfältet raä 

KATALOG 

65 i väster, finns registrerat ett gravklot. 

Dessa kan, enligt Bo Petres undersökningar 

på Lovö, härstamma från hela järnåldern 

(Petre 1984:39f). Gravfältet innehåller 

även en rektangulär övertorvad stensättning, 

vilka vanligen tidsfästs till 

vikingatid (Hedlund 1989). Det finns alltså 

inget som talar emot att även detta 

gravfält bör föras till yngre järnålder. 

Intill gravfältet är en terrasserad yta. Raä 

110 utgörs av ett område med otydliga 

bebyggelselämningar, ej R-markerade. De 

kan, enligt Klas-Göran Selinge som var 

avsvarig platsledare vid fornminnesinventeringen 

i området, möjligen utgöra platsen 

för Holm (se inventeringsboken, raä 

100). Platsen kallas också mycket riktigt 

enligt Sixten Jansson, Väsby för 

"Holmbacken" . 

Även Väsby har ett stort antal gravar 

från yngre järnålder, totalt 115 st (raä 67, 

68, 69, 70, 71, 72 och 59? - gravfält raä 

59, beläget på gränsen mellan Väsby och 

Ösbyholm har räknats till Väsby). Norr 

och väster om Väsby och Ösbyholm finns 

Hammarby och Vreta, som också de har 

registrerade gravar, fast betydligt färre 

(raä 57, 58, 59, 83). Öster om Ösbyholm 

tar den förhistoriska bygden vid ute på 

Rådmansö. 

Inom enheten Ösbyholms nuvarande 

ägor tycks under tidig medeltid 3 gårdar 

varit belägna: Ösby, Holm och Näs. Ösby 

är sannolikt namngivet i förhållande till 

Väs by. Ösby bör ha legat i jämnhöjd med 

och öster om Väsby i närheten av det 

nuvarande gårdsläget för Ösbyholm emellan 

de tre yngre järnåldergravfälten raä 

60, 61 och 62. Näs har enligt gränsläggningarna 

gränsat till Väsby och åtskilts 

därifrån. Näs kan möjligen ha legat vid 

nuvarande Eknäset i området kring raä 

65 och 66. Gränsen mellan Holm och Näs 

kan ha gått i den lilla bäck som idag rinner 

från en torrlagd sjö. Holm bör utgöras 

av de svaga bebyggelsespår, som är 

277

synliga på "Holmbacken ", raä 110. 

Platsen bör under vikingatid och tidig 

medeltid ha utgjorts aven holme omgiven 

av vattensjuka marker. Möjligheten finns 

dock att Näs kan ha legat vid nuvarande 

Ösbyholms gård och raä 62, på det näs 

som lO-meters kurvan där bildar och att 

Ösby har legat norr härom i anslutning 

till gravfälten raä 60 och 61. Eknäset med 

gravfälten raä 65 och 66, skulle med sina 

mot de övriga gravfälten avvikande gravformer, 

gravklot och rest mittsten, då 

föras till en äldre del av yngre järnålder. 

Om alla enheterna har existerat under 

yngre järnålder har de skilts åt av våtmarker 

eller en grund och vindlande småvik. 

Både Ösby och den förmodade platsen för 

Näs ligger i kontakt med gravfält. Av de 

tre enheterna är sannolikt Holm den 

senast tillkomna och ger intryck av att 

vara en medeltida skapelse. Fyndplatsen 

var under yngre järnålder belägen på 

Ösbysidan (alternativt Näs i det andra 

förslaget) i syd-sluttande terräng ned mot 

inloppet till den ovan omtalade små vik, 

mitt emot Holmbacken (se kartan s. 115). 

Deponeringsområdet är låglänt och 

kan knappast ha hyst bebyggelse under 

vikingatid. 

Litt. Floderus 1946:42. 

Gamla Uppsala sn 

23. Gamla Uppsala, Kungsgården 

SHM 8889 EK 11 I 8a 

Innehåll: 5 skålar, 4 flätade kedjor med 

djurhuvudformiga ändstycken, 1 spänne 

med 4 hela vidhängande flätade silverkedjor 

vid vars ändar är fästade 1 örslev, 1 

tandpetare och 1 liten slev med smalt blad 

i vars mitt är ett hål (näspetare?), 1 flätad 

halsring? , 1 mindre ring med omböjda 

ändar, 1 enkolpium av förgyllt silver 

Inlöst: 100% Vikt: 1.170,695 g 

Datering: 1100-tal 


Blomkvist daterar denna grupp av 

fynd som Gamla Uppsala tillhör till perioden 

1060170-1130/40 (1972). Aron 

Andersson anser att man idag endast kan 

datera denna grupp fynd till 1100-talet 

(1983:8f, 5H), men tycks samtidigt anse 

att fyndet från Gamla Uppsala bör tillhöra 

den äldre delen av 1100-talet (1983:9). 

I föremålskatalogen till Statens historiska 

museums guld rum anges depositionsår till 

omkring 1160 (där finns även uppgiften 

om att ett av redskapen eventuellt är en 

näspetare (Guldrummet:24). Wladyslaw 

Duczko menar att de bör vara deponerade 

något senare, omkring 1150 eller 

1150-1200 (1987a:37f). Här följs 

Anderssons och Duczkos datering till 

1100-tal (se kap. IV). 


Den 7 juli 1891 påträffade hemmansägare 

CF. Carlsson Kungsgården i Gamla 

Uppsala by en del av ett depåfynd: " ... har 

Länsmannen F. Fryklöf till länstyreisen 

inlemnat fem stycken skålar och fyra 

stycken kedjor, antagligen af silfver, hvilka 

den 7 innevarande Juli blifvit anträffade 

i jorden af Hemmansegaren C. F. 

Carlsson, då han på åkern tillhörande 

hemmanet Kungsgården NQ 1 i Gamla 

Upsala socken varit sysselsatt med jordbruksarbete. 

Hemmanet Kungsgården är 

beläget norr om och strax invid Gamla 

Upsala kyrka och dervarande ättehögar. 

Fornsakerna anträffades i jorden på 

omkring 1/3 meters djup." (SHM Åtk.). 

Påföljande dag fann en dräng, ytterligare 

en del av samma fynd: "har Länsmannen 

Fr. Fryklöf till Länstyreisen inlemnat ett 

skulpterat kors fyra stycken kedjor, fästade 

i en ring, och två kedjestycken; allt af 

metall hvilka den 8 innevarande Juli blifvit 

anträffat i jorden af Drängen Hjalmar 

Mattsson, då han varit sysselsatt med 

jordbruksarbete på åkern, tillhörande 

hemmanet Kungsgården NQ 1 i Gamla 

Upsala socken eller å samma ställe, der de 

I

280 

des berättas att Carlsson hittade silverföremålen 

då han med en mullskopa la igen 

ett dike "ett stycke norr om Gamla 

Uppsala kyrka" (tidningen Upsala 7/7 

1891; Wladyslaw Duczko tackas för 

dessa uppgifter). 

Platsen som utpekas av Lindqvist ligger 

ca 145 m 118 gon om vägkorsning 

(landsvägIbrukningsväg) . På 1800-talets 

slut och vid storskiftet 1796 är platsen 

åkermark (LMVakt 77). Vid karteringen 

för Geometriska Jordeboken 1640, markerar 

Mårten Christernsson marken som 

ängsmark (LMV A5). Ser man till den 

karta som upprättades 1934 av Ivar 

Rydell för Sune Lindqvists publikation 

där 1640-talets gränser finns överförda, 

så framgår det att depåfyndet hittades i 

det östligaste hörnet av den lilla ängsmark 

som låg mellan vägen och Östra gärdet 

och som i söder nådde ned till Kyrkbyn 

(Lindqvist 1936:pl. 4; jfr Rahmqvist 

1986:fig. 80). 

Vid medeltidens slut består Kungsgårdarna 

av 4 liks tora kronohemman om 

vardera 2 markland. Sigurd Rahmqvist 

har visat att Kungsgårdarna i Geometriska 

jordeboken från 1640 till största del 

har sina åkrar i stora sammanhängande 

ytor närmast by tomten. De har sin åkermark 

i huvudsak norr och väster om kyrkan 

(jfr Rahmqvist 1986:256 samt fig. 

80). Depåfyndet är gjort i ängsmarken 

som helt omslutes av Kungsgårdsåkrarna 

(a.a.). 

Området kring kungsgårdarna och 

kyrkan och vidare ut i åkermarken norr 

om kungsgårdarna framträder vid den 

fosfatkartering som Riksantikvarieämbetet 

utförde 1969 i Gamla Uppsala, som 

det område som har de högsta fosfatvärdena 

(proverna tagna med 50 m intervall, 

se DamellI980). Dessa höga fosfatvärden 

ansluter till de båda Kungsgårdsterrasserna 

och fortsätter vidare ut i den nuvarande 

åkermarken i norr och öster. Det 


verkar möjligt att depåfyndet varit placerat 

i anslutning till den bebyggelse, som 

förmodligen har omgärdat den vikingatidaltidig 

medeltida kungsgården. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: I ortnamnet 

Uppsala menade sig tidigare 

forskning hitta ordet sal med betydelsen 

tillfällig bostad (jfr Sahlgren 1953). På 

senare tid har Bo Gräslund menat att Sala 

skulle kunna betyda "platsen med de 

stora hallarna", där hallar ska förstås 

som gästabudshallar (1993:179ff). Gamla 

Uppsala är platsen för det av Adam av 

Bremen omtalade hednatemplet (Adam av 

Bremen, bok IV, kap. 25-27). Enligt 

Snorre Sturluson hölls marknad och ting 

vid Gamla Uppsala också efter det att 

kristendomen kommit till Svithiod. Olle 

Ferm håller det för troligt a tt tinget och 

marknaden upphörde senast vid 1100talets 

mitt i Gamla Uppsala (Ferm 

1986:67 samt där anförda referenser). 

Uppsala var under vikingatidens senare 

del ett begrepp av delvis mytisk karaktär. 

Dess första omnämnande i skrift är på 

Sparlösastenen, som vanligen dateras till 

ca 800 (Hellberg 1979:214). I runinskrifter 

omnämns de som inte flydde vid 

Uppsala. Om Toke, Gorms son heter det 

"Han flydde icke vid Uppsala" och om 

Åsbjörn sägs "Han flydde icke vid 

Uppsala men kämpade så länge han 

vapen hade" (DR 279 och 295). "Blott 

den av dem lever som flydde undan ... " så 

skaldar Thorvald Hjalteson vid 900-talets 

slut om denna drabbning (Jonsson 

1908:117). Troligen åsyftar man slaget 

vid Fyrisvallarna som stod någon gång 

under 980-talet ur vilket Erik Segersäll 

gick segrande. Det antas ha stått vid 

Föresängarna vid Föret (Snaedal Brink 

1985:20; jfr Gräslund 1993). 

Vid Gamla Uppsala finns på åsen 

invid Kungshögarna ett stort gravfält (raä 

123). Vid 1700-talets början fanns i byns 

östra, södra och västra delar ytterligare 6 

I 

f 

l

gravfält, av vilka det idag återstår skadade 

rester (raä 113, 116, 117, 121, 122, 

124, 125, 250 och 256). Det framgår av 

Truls Arwidssons karta över Gamla 

Uppsala från 1709, som gjordes för sekreteraren 

vid antikvitetsarkivet, Johan 

Peringskiölds räkning, att det i området 

fanns drygt 700 synliga högar och stensättningar 

(Lindqvist 1936:pl. 14; Duczko 

1993). Lars-König Königsson har genom 

pollenprover i det s.k. Myrby träsk kunnat 

konstatera att där redan från romersk 

järnålder finns ett mycket kraftigt inslag 

av korn och havrepollen; något som särskiljer 

det här pollendiagrammet från 

andra samtida bebyggelser (Königsson et 

al. 1993:82ff). Det kompletterar bilden av 

bebyggelsen från äldre och mellersta järnålder, 

som annars främst är indirekt känd 

genom kungshögarna. De flesta lösfynd 

inom Gamla Uppsala by härstammar vanligtvis 

från vikingatid (Duczko 1993). Vid 

de senaste undersökningarna av kungsgårdsterrasserna, 

som Uppsala universitet 

företagit, så finns dock indikationer på att 

det under de vikingatida byggnaderna 

finns kulturlager från folkvandringstid 

(Duczko 1993:18). 

I sin analys av Gamla Uppsalas bys 

utveckling kan Sigurd Rahmqvist visa att 

den västra delen av byn har utgjorts aven 

stor kungsgård, som varit skild från den 

övriga byn som varit belägen öster om 

åsen (1986:264f). På 1100-talet har kungen 

låtit bygga kyrka invid kungsgården 

och till kyrkan har därefter donerats jord 

ur kungsgårdens ägor. Vid 1100-talets 

början blev Gamla Uppsala biskopssäte 

(Ferm 1986:62). År 1164 upphöjdes det 

till ärkesäte (Ferm 1986:44). Men redan 

snart därefter, på 1210-talet, kom krav på 

ärkesätets flyttning till Sigtuna. Tydligen 

grundades dessa krav från ärkebiskop och 

domkapitel på att kyrkan i Gamla 

Uppsala var rest "på en usel och föraktad 

plats" (se citat hos Ferm 1986:44). 

KATALOG 

Kyrkobesökarna var få och domkyrkan 

saknade inkomster. Dessutom hade kyrkan 

eldhärjats före 1245, och behovet av 

intäkter var stort. När förnyade krav på 

flyttning restes på 1250-talet var inte 

längre Sigtuna aktuellt, utan istället Aros. 

Kungen upplät mark på västsidan om ån 

vid Aros och flyttningen skedde omkring 

1273 (a.a:45). Ärkebiskopsgården i 

Gamla Uppsala har troligen återtagits av 

kungamakten vid ärkesätets flyttning på 

1250-talet (Rahmqvist 1986:265). Vid 

medeltidens slut var Gamla Uppsala 

Upplands i särklass största by om totalt 

ca 30 markland (Rahmqvist 1986). 

Depån har alltså placerats i anslutning 

till den förmodade bebyggelsen invid 

Kungsgården, sannolikt under 1100-talets 

första hälft. 

Litt. Andersson 1983. 

Gräsö sn 

24. Västerbyn, Djursten 

SHM 25180 EK 12 I 9 i 

Innehåll: 1 armband 



Armband av denna typ hör de östligaste 

delarna av Sverige till. De förekommer 

i fynd från 900-talets slut till 1100talets 

mitt, men den övervägande delen 

dateras till 1000-talets mitt (Duczko 

1987a:36). 


Den 27 januari 1954 anmälde Riksantikvarieämbetets 

ombud för Gräsö socken 

ett fynd av ett silverarmband: "Undertecknad 

erhöll den 18/11 1953 brev av 

1 :ste fyrvaktmästaren vid Djurstens fyr, 

Hj. Holmström /brevet här bifogat som 

avskrift/, besökte H. den 24 januari, 

besåg fyndplatsen ... ". Anmälan är undertecknad 

den 27 januari 1954 av Erik 

Lindblad, Villa Diorama, Djurgården

(ATA, dnr 1020/1954). Holmströms brev 

lyder i Lindblads avskrift: " Till kapten E. 

Lindblad Med anledning av att jag har 

hittat ett silverföremål, troligen en armring 

av äldre typ, finnes ingen kontrollstämpel 

på den. '" När det nu arbetas på 

en ny bostad så har det körts med lastbilar 

med en tyngd opp till 1 O ton så hjulspåren 

har pressats ner till en 30 å 40 cm 

djup. Det var i ett sådant som jag fann 

föremålet. Jag skall göra ett avtryck av 

föremålet så kapten Lindblad får se något 

så när hur det ser ut. Djurstens fyr den 

18/11-1953 Hj. A. Holmström" (ATA dnr 

1020/1954). 

Fyndplatsen besiktigades den 25 

november 1954 av Gerhard Winberg. 

Han beskriver fyndet på följande sätt: 

"Fyndplatsen är belägen c:a 110m Ö om 

Djurstens fyr och c:a 3,5 m N om NÖ 

hörnet av bostadshus ... Fyndet gjordes på 

hösten av förste fyrvaktmästaren vid 

Djurstens fyr Hj. A. Holmström. Han 

fann föremålet i ett hjulspår, som uppkommit 

vid fraktning av byggnadsmaterial 

till nya fyrvaktarbostaden. Hjulspåret 

hade vid fyndplatsen skurit in i en låg 

moränvall, som där löper vinkelrätt mot 

körvägen. Någon fast fornlämning eller 

rest därav kunde vid besiktningen inte 

identifieras på fyndplatsen eller i dess 

omgivningar." (ATA dnr 5823/1954). 

Riksantikvarieämbetet lät sig tydligen inte 

nöja med detta, utan sände den 29 maj 

1956 ut Henrik Ahnlund för att efterundersöka 

platsen: "Hjulspåret på vägens 

vänstra sida, var i fyndet gjordes, var nu 

närmare tre år senare ej synligt. I samband 

med övriga byggnadsarbeten på fyrplatsen 

hade även vägen påbättrats och 

fyllning pålagts. Därvid hade även jorden 

i de övre skikten i den låga moränvallen 

kringrörts. Någon ny jord hade emellertid 

ej tillförts. Med den antagna fyndplatsen 

som mittpunkt grävdes ett schakt längs 

vägens sida genom moränvallen, ca 2,5 m 


långt, 50-70 cm brett och 50 cm djupt. 

Under ett 5-10 cm tjockt lager mylla 

fanns till ett djup av ca 50 cm stenfylld 

mycket hård backjord. Inga fynd anträffades." 

(ATA dnr 3357/1956). Platsen är 

markerad på ekonomiska kartan (raä 7). 

Djurstens fyrplats ligger på 

Västerbyns ägor på Gräsö. På storskifteskartan 

från 1764-73 står området kring 

fyren som slåtterängar under Västerbyn 

(LMVakt 9). Fyndplatsen var ej bebyggd, 

utan låg i kanten aven slåtteräng. Ute vid 

Djursten fanns då fyrbåk och fyrbåksbyggnad. 

1856 äger en lantmäteriförrättning 

rum, då tomter och landningsplatser 

till fyrinrättningen karteras (LMVakt 

35). Fyndplatsen står då upptagen som 

"1. Torr och skarp hårdvallsslåtter på 

grusblandad mylla och grusbotten ". 

Nordöst om fyndplatsen verkar möjligen 

en kallkälla vara markerad. Den är ritad 

som en blå kvadrat från vilken löper en 

liten rännil. Ingen förklarande text finns 

dock (a.a). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Gräsö 

är nämnt 1291 "in Gresö", i samband 

med att kaniken i Uppsala testamenterar 

1 öresland till Nils i Smaras söner (DMS 

1.1.:101). Ön hör då till Börstils socken. I 

socknen finns vid medeltidens slut 48 

bebyggelser, varav 12 på Gräsö (a.a.). 

Namnet betyder 'den gräsrika ön' och för 

tankarna till bete- och slåttermark 

(Calissendorff 1986:31). Gräsö består 

1533 av 12 arv-och-egethemman och 12 

skattehemman. 1552 vill Gustav Vasa att 

bönderna skall ge sig av från Gräsö, eftersom 

han 1549 hade friköpt deras hemman 

(DMS 1.1.:101). Av dessa bildade 

han senare Gräsö kungsgård (Bygd att 

vårda 1984/2:77). 

Gräsö har endast inventerats i samband 

med den s.k. förstagångsinventeringen 

1952. Vid detta tillfälle noterades 

ett enda säkert gravfält på ön. Det är 

beläget i Klockarhagen öster om Gräsö

kyrka. Gravfältet har totalt ca 30 anläggningar, 

och består av 23 runda övertorvade 

stensättningar, 1 kvadratisk övertorvad 

stensättning samt 1 fylld rund stensättning. 

I beskrivningen noteras att en del av 

stensättningarna har svackor (raä 8). 

Förmodligen är gravfältet från yngre järnålder. 

Vid Väster- respektive Österbybyfjärdens 

innnersta delar finns två stensättningar 

(raä 2 och 3). Inventeraren har 

dock känt sig osäker beträffande dessa 

båda och de har inte markerats som fornlämningar 

på den ekonomiska kartan, 

trots att det åtminstone vid raä 3 finns 

uppgifter om att man påträffat aska och 

keramik där (raä 3). 

Anders Broberg har i sin avhandling 

om Norra Rodens agrarsamhälle 700- 

1350, visat att Norra Roden har ett fornlämningsmaterial 

som till alldeles övervägande 

del består av yngre järnålderstyper. 

Antalet gravar av yngre järnålderstyp sett 

i relation till äldre gravtyper är ca 95% 

(Broberg 1990:33, tab.3). Den mest förekommande 

typen är runda stensättningar 

(dock saknas uppgift om de är övertorvade 

eller har stenfyllning; för röseliknande 

stensättningar, jfr Broberg 1990:36). 

Dessa kan innehålla både brand- och skelettgravar 

och har anlagts åtminstone 

fram till 1000-talets mitt (a.a:32). 

På Gräsö finns inga runstenar; de två 

som Börstils sn uppvisar finns vid gården 

Sund, belägen på fastlandet, sydväst om 

Djurstens fyr på andra sidan om Öregrundsgrepen 

(U600=raä 1 och U601). 

Den närmaste järnåldersbygden finns 

också där, tvärs över va ttnet vid 

Olandsåns mynning och söderöver: 

Snesslinge, Sund och längs Söderön ända 

ner till Ytters by (jfr Söderberg 1985:8). 

Djursten och fyndplatsen är belägna 

ovanför 5-meterskurvan. Marken ligger 

under Västerbyn. Flacka ängsmarker skiljer 

det idag från det fasta Gräsölandet. 

Under vikingatid fram till tidig medeltid, 

KATALOG 

bör Djursten ha varit en ö, ca 350 x 250 

m lång (NY-SÖ) (jfr EK-kartan). Djursten 

var då en utpost, möjligen på Västerbyns 

marker mot havet i väst. Det är svårt att 

tänka sig att platsen var permanent 

bebyggd under vikingatid. Gustaf af Klint 

uppger i sitt kartverk över Norrbotten 

1830, att man utnyttjade Öregrundsgrepen 

och skärgårdsleden förbi Svartklubben 

för att komma in i Ålands hav, eftersom 

Södra kvarken ansågs som mer osäker. 

Vid Djursten höll man öster om Djurstensgrundet, 

eftersom stranden av Gräsö 

var ren från grynnor och så höll man 1 

kabellängds (185,2 m) avstånd från 

Djurstens fyr (af Klints uppgifter är citerade 

i Thunman 1991:76). I historisk tid 

och senare har Djursten varit en viktig 

punkt för sjöfarten. Möjligen kan man 

tänka sig att ön även under vikingatid har 

varit betydelsefull för sjöfarande, både de 

som hade lokal anknytning till området 

och de som var utifrån kommande. Det är 

vidare möjligt att ön Djursten lämpade sig 

för kontroll över farleden. 

Hagby sn 

25. okänd fyndort 

ej inlöst EK 12 H 6h, i ? eller EK 

12 H 7h, i ? 

Innehåll: x arabiska mynt 

Inlöst: 0% Vikt: ? 

Datering:tpq före c. 990 

Da teringen är mycket hypotetisk. 

Fynd med enbart arabiska mynt brukar 

dock ha ett tpq före 990 (jfr kap. IV). 


"Ar 1707 upptagas vid Hageby strax 

utom Upsala, i en åker af en bonde 

Arabiska mynt." (Liljegren 1830:nr 73). 

De Hagby, som är tänkbara är Hagby 

socken utanför Uppsala och Hagby by i 

Skuttunge socken (Rosenberg 1881-3). 

Sannolikt avses Hagby socken i Hagunda

härad, belägen ungefär 1,5 mil sydväst 

om Uppsala. Socknen genomflyts av 

Sävaån, som längre söderut mynnar ut i 

Lårstaviken. Den förhistoriska bebyggelsen 

tycks, att döma av gravfälten, i 

huvuvdsak ha varit placerad utmed åns 

dalgång (Hyenstrand 1974:fig. 29). 

Litt. Wisehn 1989: nr 710. 

Hammarby sn 

26. Hammarby 

SHM 512 EK 11 lOd 

Innehåll: minst 446 sassanidiska och arabiska 

mynt, 1 "dubb" 

Inlöst: ca 58% Vikt: ca 940g, varav närmare 

100% mynt 


Ulla Linder Welin har i sin artikel om 

depåfyndet av arabiska mynt från Fittja 

sn (se nummer 17) tagit upp myntfyndet 

från Hammarby. Hon anser att de yngsta 

mynten i fyndet om 426 mynt är en grupp 

abbasider slagna åren 138-210 e. H., 

d.v.s. år 755-825 (Linder 1938a: 124). 

Det är också den datering som Johan 

Callmer använder i debatten med Ulla 

Linder Welin om orientaliska mynt och 

vikingatidens början (Callmer 1976:179, 

nr 13;182). Enligt Bengt Hoven var 

endast 3 mynt av totalt 426 stycken möjliga 

att datera. På 16 av de 426 framgick 

myntorten (Hoven 1982: 211). Detta kan 

tyckas märkligt eftersom Linder Welin 

tidigare ansett att 161 stycken var 

bestämbara (Linder 1938a:124). I Myntfynd 

från Uppland anges dessutom tpq 

för fyndet till 864/65 och inte alls 825, 

som den tidigare dateringen löd (Wisehn 

1989:93, nr 220). För att bringa reda i 

dessa oklarheter får vi gå till inventarieoch 

åtkomsthandlingarna i SHMlKMK. 

I Hildebrands inventarium finns en 

myntförteckning (Hildebr. Inv. No 512). 

Sannolikt utgår denna från läsningar gjor- 


da av professor Sjöbring och vice bibliotikarien 

Schröder i Uppsala, som 1828 fick 

i uppdrag av Akademien att ordna och 

beskriva mynten. I förteckningen över 

fyndet, så uppräknas först de umajjadiska 

och abbasidiska mynten. Där anges de 

äldsta mynten vara slagna 699 och de 

yngsta 250 e. H., d.v.s 864 (61 stycken är 

umajjadiska från år 80-126 e.H., d.v.s. 

699-743 e. Kr. och de abbasidiska år 137- 

250 e.H., d.v.s. 754-864 e.Kr.) I denna 

förteckning över umajjader och abbasider 

står 103 mynt som möjliga att bestämma; 

i övrigt upptas 28 fragment med "städernas 

namn", 47 diverse stycken svårtydiga, 

190 små stycken samt slutligen "l st. liten 

bit moneta non cufa". Den senare kan 

möjligen vara ett opräglat mynt. Hela 

summan umajjader, abbasider och den 

lilla biten mynt "non cufa" anges här 

bestå av sammanlagt 365 st mynt 

(26+339) slagna i Kalifatet. Förteckningen 

fortsätter med sassanidiska mynt 61 

stycken (58+4). 37 av dessa var närmare 

bestämbara till perioden 524 till 542 e. 

Kr. (SHM Inv. Åtk.). Detta ger slutsumman 

426 mynt. Tpq för fyndet är angivet 

till 250 e. H., d.v.s. 864/65 (1 mynt). De 

närmast föregående mynten har en datering 

till 20? (1 mynt), respektive 220 e. H. 

(1 mynt). 

I kanten av sidan i Inventariet står" Ar 

1842 lästes av Mag. Tornberg de mynt 

som förvarades i ett paket med påskrift 

Cufiska mynt funna vid Wäsby 1828. 

Dessa woro 1· Ummeiader fr. år 80 till 

126 -15 hela o bitar, 2· Abbasider fr. år 

130-21041 hela o bitar, 3· Sassanider et. 

O'opehbeds 64 hela o bitar 120" (står 

som summering) (SHM Inv. Åtk.). Detta 

kan vara anledningen till de olika uppgifterna 

i litteraturen om myntens antal och 

slag. Sannolikt har magister Tornberg 

haft tillgång till endast en del av de mynt 

som ursprungligen ingick i fyndet, men 

kanske ej hela. Det skulle kunna förklara

est fyndet skett, för att bese det stället 

utwisades til en widd af omkring fyra 

alnar i längd och två a 3 i bredd af siälfwa 

åkerjorden inwid dess kant emot en 

ringa upphöjd gärdesbacke och några där, 

mot åkerkanten liggande jordfasta stenar 

(större stenar) utan dike imelIan åkern 

och gärdesbacken. Akerberg påtade då 

genast med fingrarne i jorden af åkerkanten 

och påträffade sålunda i sielfwa jordytan 

åter några bitar. En spade hemta des 

och genom gräfning i åkerjorden och i 

kanten af backen, några qwarter från stenen, 

funnos widare flera stycken och 

några hela af samma mynt, tilhopa femtiotwå 

och derjemte den lilla silfverbiten, 

liknande en dubb, som alt til wara togs 

och lades i Akerbergs pappersdosa, för 

hennes räkning: och utgjorde således piecernes 

antal nu Nitiofyra. Denna påtning 

och gräfning på stod ungefär halfannan 

time- och gjordes ej djupare än högst 1/2 

quarter i jorden. In imelIan stenarne togs 

ock några spadetag; men där fanns ej 

något. Ut åt Akern hade ej funnits något 

på längre afstånd, än som sagt är. För att 

gifwa någon åskådlighet af ställets belägenhet, 

bifogas här en minnesanteckning 

deraf Gärdesbacken och stenarne wid 

åkerkanten förete ej något märkligt eller 

ovanligt - ingen höjd derå- eller lämning 

efter byggnad- eller utmärkt ordning af 

stenarne eller i deras skapnad, röjes, efter 

mit omdöme. Stället ha så långt Akerberg 

minnes (omkring 10 år) warit åker såsom 

nu. Comministern Hjerpe, som skrifwit 

hennes ansökning, är ej heller gammal i 

församlingen - och någon äldre person 

träffades ej att härom höra. Stället ligger 

flera hundrade alnar från Herrgården; 

men 70 eller hundra alnar från en 

Liknelse til en Fornhög i backen wid Lilla 

Wäsby gård, belägen där midt före, på 

andra sidan alfeen, från allmänna landswäg::,n 

up til Herrgården. och erinras härwid 

jämwäl at efter hela wägen från 


Kummelby by, näre Wärdshuset Silfverdahl, 

ända til Wäsby, synes på många ställen 

lämningar efter Fornhögar. Den 

ersättning, som för fyndet erhålles, eller 

om sjelfva piecerne, om de ej inlösas, åleger 

jag mig at til den fattiga Pigan Akerberg 

fortställa. Hon bor inhyses i 

Capellans gården med et litet några 

Månaders barn, samt försörjer sig med at 

arbeta där och wid Wäsby gård. 

Stockholm den 14de Juli 1828. Gust. 

Nyblceus". Tillsammans med anmälan 

finns en kartskiss, som visar fyndplatsen i 

förhållande till allen, Lilla Wäsby och 

gärdesbacken (SHM Inv. Åtk.). Av den 

ansökan som bifogades anmälan framgår 

av Anna Sophia Åkerbergs berättelse att: 

"Uti Wäsby nuvarande trädes gärde, 

beläget i Hammarby Sokn, Wallentuna 

härad och Stockholms län, tillhörigt Hans 

Excellence m.m. Hr. Grefve Carl de Geer, 

upphittades förleden Sommar 1827, på 

åkern nära vid en sten, några stycken af 

piecer, hvarå icke gjordes något upseende, 

men hvilka gömdes. D. 6 Jul. innevarande 

år, på eftermiddagen funnos några fler af 

hvilka 2 ne voro hela men de öfriga 

antingen halfva eller fjerdedelar, alla desse 

lågo spridde, förmodligen uppkörde af 

trädesstock ... fyndet har skett icke genom 

gräfning, utan lågo piecerne spridde 

ofvan jord ... piecernes antal är 41 st . .. 

Wäsby d. 13 Jul. 1828 Anna Sophia Akerberg". 

Detta berättade pigan för komminister 

Hjerpe, som nedtecknade det hela i 

Wäsby den 13 juli 1828. 

Den 12 augusti samma år har Nybla:us 

skäl att återkomma till Riksantikvarien 

med en ny anmälan, eftersom 

ytterligare fynd blivit gjorda på platsen." I 

sammanhang med min förut gjorda 

anmälan, om Pigan Anna Sophia Akerbergs 

fynd, af gammalt Silfwer mynt, uti 

en åker wid Hammarby Wäsby, får jag 

jämwäl öfwerlämna de 294 stycken af 

dylikt Silfwer och mynt, wägande 22 1/8

lod, såsom ock ytterligare tre st. hela 

sådane mynt, hwilka af Comministerns i 

Hammarby, Pastorn Hjerpes minderåriga 

barn, derstädes sedermera blifwit funna. 

Wid af mig förnyadt besök å Wäsby har, i 

anledning häraf, försports: at, utom hwad 

jag nu haft äran aflämna, skola Klockarens 

i församlingen, Rättarens å Wäsby 

gård Barn, samt et större antal til namn 

icke anmärkta personer, hafwa med synnerlig 

flit, bittida och sent om dagarne, 

genomgräft åkern sedan den, såsom min 

förra anmälan innehåller, af mig besågs; 

och wid hwilka gräfningar af dessa personer 

skal erhållit enahanda Silfwer och 

mynt til en förmodad vigt af några och 

tjugo lod, för Klockarens barn, och af 

något mindre för Rättarens Barn, det öfriga 

oberäknadt, och hwaraf skal blifvit 

såldt, dels åt en Guldsmed, dels åt någon 

Kryddkramhandlare här i staden, samt 

dels äfwen åt särskildta personer i orten, 

som affecterat at äga något af fyndet: at 

hela åkern numera är för höstsådd 

ordentligen upkjörd: och at för öfrigt ej 

lärer wid gräfningen funnit någre märklige 

lämningar efter forntiden på detta ställa. 

En närmare undersökning på stället 

torde böra af någon sakkunnig med 

wederbörligt biträde anställas, om det 

anses af nöden, at införskaffa mera eller 

mindre af det öfriga fyndet, jämte de 

underrättelser, som för historien pröfwas 

tjenliga ... " (SHM Inv. Åtk.). 

I Inventariet är fyndet antecknat efter 

de olika omgångar som mynten kom 

myndigheterna tillhanda. Den 6 juli inlöstes 

(värderingsinstrument 6 augusti) 94 st 

arabiska mynt till 7 1/4 lods vikt av pigan 

Anna Sophia Åkerberg (SHM 512:1). 

Den 13 augusti inlöstes 8 mynt, till 1 1/8 

lods vikt (värderingsinstrumentet 11 

augusti) av Tit. Frestadius (SHM 512:2) 

och vid samma datum som föregående 

värderades och inlöstes 294 st mynt till 22 

1/8 lods vikt av komminister Hjerpes 

KATALOG 

söner (SHM 512:3). 

Academien beslöt efter Nyblreus 

andra anmälan dels att låta Riksantikvarie 

Helin företa en resa till Väsby för att 

närmare undersöka fyndplatsen och omständigheterna 

kring själva fyndet, och 

dels att låta professor Sjöbring och vice 

bibliotikarien Schröder i Uppsala beskriva 

och ordna de funna arabiska mynten. Den 

24 augusti reste Liljegren till Väsby 

(Schiick 1944:346). Han erhöll där två 

arabiska mynt (1+1) för inlösen av trädgårdsmästare 

Hector (SHM Inv. 512:4). 

Dessutom inköpte han 41 stycken arabiska 

mynt av kvinnor och barn (Schiick 

1944:346, not 2). Akademien mottog därefter 

en gåva på 5 arabiska mynt ur Väsby 

fyndet, från greve Mörner på Rosersberg 

(Schiick 1944:348). Kanske tillhörde 

han de "särskildta personer i orten, som 

affecterat at äga något af fyndet" som 

Nyblaeus omtalar ovan. 

Fyndplatsen tycktes 1828 vara avgräns 

bar till ett område med ca 2,5 m i 

diameter (jfr ovan). Den ligger idag och 

låg då fyndet gjordes inom Hammarby 

ägor, ca 45 m nordöst om ägogränsen mot 

Väsby. Fyndet brukar i litteraturen anges 

som Hammarby, Stora Väs by, men med 

tanke på att fyndplatsen ligger på 

Hammarbys ägor, så anges fyndet här 

som tillhörigt Hammarby. Åkern är besiktigad 

av mig i maj 1989, då den låg i 

träda. Enstaka bitar bränd lera låg i åkerkanten. 

Åkern är stenröjd och den sten 

som 1828 markerade fyndplatsen bortförd. 

Gärdesbacken som omnämns i fyndbeskrivningen, 

återfinns i kartan över 

Hammarby och Holmens skifteslag, upprättad 

för laga skifte år 1852 (LMVakt 

29, nr 859). Den del av backen där fyndet 

gjordes är idag helt belägen i åkermark, 

eftersom en bit av backens kant har odlats 

upp sedan 1828. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Hammarby 

ligger, som namnet antyder vid en

288 

'stenig backe'; här avses väl närmast läget 

invid Brunkebergsåsen (om namnet i allmänhet 

jfr Calissendorff 1986:36). 

Socknen är omnämnd första gången 1291 

"in hamarbo sokn" (Upplands Väsby kulturhistoriska 

miljöer 1988:86). Väsby 

anses ha namngivits efter sitt läge väster 

om Hammarby. Emellan dessa båda byar 

är en flack dalsänka. Närmaste grannbyar 

till Hammarby och Väsby är Skälby 

och Vik i öster, Lövsta och Runby i väster 

och Vilunda i söder (Upplands Väsby kulturhistoriska 

miljöer 1988:31). 

Hammarby omfattar på 1500-talets 

mitt 6 hemman: 2 kyrkohemman, 1 prebendehemman 

och 3 landbohemman 

(Upplands Väsby kulturhistoriska miljöer 

1988:31; Gehlin 1965:54-56). Väsby möter 

oss i det skriftliga källmaterialet 1291 

"in villa vestbij", då det består av två frälsegårdar. 

Fortfarande vid 1500-talets mitt 

består denna struktur (Gehlin 1965:56; 

jfr även Atlas över Sverige 1953, blad 

133-34). Både i Hammarby och Väsby 

har Uppsala domkyrka jordinnehav under 

medeltid. På 1300-talet sker jordtransaktion 

i Hammarby mellan en mor och dotter; 

modern Kristina Magnusdotter tillhör 

Folkungaättens oäkta gren och dottern 

Birgitta Finnvidsdotter av Frössviksätten 

(Gehlin 1965:54ff). 

Väsby utmärker sig genom det fynd av 

en svärdsknapp i guld med almandininläggning. 

Den hittades vid harvning 1897 

sydöst om torpet Urmula invid Oxundasjöns 

östra del i dess södra vik, nordväst 

om Stora Väsby (SHM 10348 Inv. 

Åtk.; jfr även Ambrosiani 1985b:111). 

Svärdsknappen hittades sittande på harvpinnen 

och kan därför ha förts en bra bit 

från sin ursprungliga fyndplats. Stolpe 

uppger i handlingarna kring fyndet att 

åkern här är mycket låglänt (SHM 10348 

Åtk. signerad Stolpe I.VI.97). Svärdsknappen 

kan alltså ha deponerats i våtmark. 

Svärdsknappen är troligen tillver- 

GARD, GRANS, GRAVFÄLT 

kad i en verkstad i trakten av Trier-Köln i 

Frankerriket (Arrhenius 1985:145, 158). 

Den har stora likheter med den svärdsknapp, 

som är hittad i en kammargrav i 

Krefeld-Gellep, Rheinland, Tyskland (Arrhenius 

1985:141 med där anförd referens). 

Graven är daterad till 525-550 e. 

Kr. (Arrhenius 1985:115; för gravinnehållet 

se Vendeltid 1980:316f). 

I närheten av Hammarby finns tre 

runstenar, som beskriver 8 familjemedlemmar 

i tre led. En runstenarna har 

påträffats i kyrkan i norra bogårdsmuren 

(U273, raä 59). De bägge andra har stått 

i anslutning till gamla Stockholmsvägen. 

U276 hittades av Richard Dybeck vid 

vägkanten, då han besökte de mindre 

gravkullar, som fanns på åsen nordväst 

om kyrkan. Den står nu rest vid infarten 

till Löwenströmska sjukhuset och har 

tidigare stått på andra sidan vägen knappt 

5 m från sin nuvarande plats (raä 55). 

Den tredje stenen U277, uppges i början 

av 1600-talet stå "wid Allmenna wägen" 

i vägskillnaden eller i Hammarby södra 

gärdeshörn, nästan utanför gärdet i vägskälet. 

Det är säkerligen samma placering 

som den har på lantmäterikartan över 

Hammarby och Holmens ägor från 1852 

(jfr LMV akt 29 och raä 44). Den stod då 

intill Pickhus krog, sedermera Hammarby 

apotek. 1903 flyttades från ett trädgårdsland 

i nordöstra hörnet av trädgården till 

sin nuvarande plats. 

Den äldsta stenen är U276. Den omtalar 

att bröderna Djärv, Andsvar och 

Fulluge reste sten efter sin fader Gerbjörn: 

"Djärv och Andsvar och Fulluge läto resa 

stenen efter Gerbjörn, sin fader. Gud och 

guds moder hjälpe hans ande och själ" 

(U276). Därpå avlider Djärv: "Illuge lät 

resa stenen efter Djärv sin fader, Assur 

och Fulluge åt sin broder" (U2 73). 

Därefter har ytterligare en av bröderna, 

Assur, avlidit och får sten rest efter sig av 

sin hustru: "Kättilgärd lät hugga stenen

ännu en runsten som kan ha haft samband 

med bebyggelsen Hammarby 

(U272, raä 60): "Jovurfast lät resa stenen 

och göra bron efter r ... na sin son. Gud 

hjälpe hans själ". Lämpliga lägen för 

denna broläggning hittar man till exempel 

i våtmarken öster om Hammarby kyrka, 

vid Fysingens södra ände. Sakristian till 

Hammarby kyrka tillkom på 1300-talets 

första hälft, så möjligen har man alltså 

först då flyttat stenen till kyrkan (för uppgift 

om kyrkans datering: Upplands Väsby 

kulturhistoriska miljöer 1988:86; 

Bonnier 1987:269). 

I Hammarby kyrka har framkommit 

en romansk gravkista, med en sannolik 

datering till 1l00-talets början (NF1959, 

se Jansson 1959). Den bär en runskrift 

som omtalar:" Kristin lät göra minnesmärket 

efter sin son. Var och en som tyder 

runorna have böner för A/(l)es själ. Sune 

var Al(l)es fader". Också denna gravsten 

har, liksom U272, påträffats i kyrkans 

sakristiemur. Om även detta runmonument 

skall kopplas till Hammarby by är 

ovisst, men tänkbart. Den nuvarande kyrkan 

anses vara uppförd omkring 1200. 

Möjligen fanns här ett gårdskapell tillhörigt 

Hammarby under 1100-tal (Nordström 

1973:61). Det gravfält som i tid 

närmast föregår detta eventuella kapell är 

raä 57, beläget 350 m nordnordväst om 

kyrkan. Det innehåller senvikingatida 

skelettgravar, med få eller inga gravgåvor. 

En av gravarna innehåller ett mynt från 

1000-talets slut (se vidare nedan). 

Genom runstenarna framskymtar 

representanter för olika familjer som kan 

kopplas till Hammarby by. Dels den 

familj som har Gerbjörn, som far och farfar. 

Dessutom omtalas i samband med 

dem Ulv och Björn, ytterligare två personer 

som har någon relation till familjen. 

Dels en familj med kvinnan Ärenvi i centrum. 

Hon låter ensam hugga häll över sin 

son i Ekeby i Fresta. Så låter hon och 


Sigsten resa sten över hennes son Elev, nu 

i Hammarby. Möjligen är hon alltså 

omgift med Sigsten i Hammarby. Vidare 

så kan en man Jovurfast och hans son 

eventuellt också ha funnits bland de som 

bebodde Hammarby. Någon generation/er 

senare finns makarna Sune och 

Kristin med sonen Ale förmodligen i byn. 

Depåfyndet är gjort på Hammarby 

bys marker. Gränsen mellan Väsby och 

Hammarby tycks ligga oförändrad i det 

äldsta kartmaterialet. Fyndplatsen ligger 

avsides i förhållande till den kända järnåldersbebyggelsen 

i Hammarby, som har 

legat i anslutning till åssträckningen. 

Däremot ligger platsen nära Stora Väsby 

gravfält (35 m östnordöst om gravfältets 

nordspets). Detta gravfält omfattar 145 

anläggningar, som består av högar och 

runda stensättningar (raä 48 a+b). Gravfältet 

är vad gäller antalet gravar det största 

i bygden mellan Mälarviken Skarven, 

Fysingen och Norrviken. Förmodligen 

härstammar gravfältet från yngre järnålder. 

På Hammarbys sida om gränsen är de 

närmaste fornlämningarna två små grupper 

av gravar, båda bestående aven hög 

och en stensättning (raä 50 och 47). Dessa 

är belägna 120 m nordnordöst och 100 m 

sydöst om fyndplatsen. Gravgruppen i 

norr (raä 50) undersöktes och borttogs i 

samband med motorvägsbygget (ATA 

7604/61). Högen gav genom fynd av bl. a. 

en agraffknapp, kam och kamfodral en 

datering till folkvandringstid. Invid fanns 

en oval stenpackning med fynd av brända 

ben och en oregelbunden stensamling 

med fynd aven krukskärva och bränd 

lera. Utanför anläggningarna fanns ytterligare 

keramikskärvor - rester efter flera 

kärl (SHM 26843; jfr även Bennett 

1987:209,229). 

Hammarbys bygravfält anses utgöras 

av raä 54, som består av 4 högar och 6 

runda stensättningar (Upplands Väsby 

kulturhistoriska miljöer 1988:86). I 

j 

J 

l 

I 

, 

I 

f 

f 

l , 

f 

I 

, 1 

I 

f 

! 

I 

f

t 

s 

6 

Y 

I 

anslutning till Hammarby by har tidigare 

funnits ett flertal gravar (LMVakt 29). 

En del av dessa undersöktes 1963-64, då 

den västra delen av gravfält raä 147, var 

föremål för exploatering (ATA, Hammarby 

sn, Holmen). Invid raä 147, fanns 

grunderna efter en av gårdarna 

Hammarby by. Utgrävningar påvisade 

fem gravar från yngre järnålder, med 

gravinventarium såsom spikar, nitar, pärlor 

och ovala spännbucklor (A7, 8, 9, 14 

och A16, SHM 30424). ytligt i högen A8 

påträffades en fibula från yngre romersk 

järnålder, som vittnar om ett äldre skede. 

Till detta hörde sannolikt även två av gravarna, 

vars begravningsskick vittnade om 

att de borde vara från äldre järnålder 

(A12 och A19, SHM 30424). Norr om 

gravfältet undersöktes tre skärvstensgropar. 

Gravfältet består numera av 6 högar 

och 6 runda övertorvade stensättningar 

(raä 147). 

På Holmens marker, norr om 

Hammarby by, undersöktes på 1950-talet 

tre högar under Björn Ambrosianis ledning 

(ATA, Hammarby sn, Holmen, dnr 

6817157). Gravarna innehöll senvikingatida 

skelettgravar i kistor. I en schaktkant 

fanns ytterligare ett kraniefragment. 

Skeletten i de tre gravarna visar enligt 

Nils-Gustav Gejvalls rapport 1959, att 

individerna är nära besläktade. Redan 

1925 hade Ivar Schnell varit på platsen 

och efterundersökt en osakkunnigt framtagen 

skelettgrav, som gav fynd av kistspikar 

och ett Knut den Hellige silvermynt 

(1080-86) (fyndplatsen belägen 32 

m 180 gon om raä 57:3, jfr ATA, 

Hammarby sn, Holmen, jfr Nordström 

1973:54). Han uppger att där tidigare 

hade påträffats skelett. 1959 återkom 

Ambrosiani till platsen eftersom det ånyo 

framkommit en skelettgrav, med fynd av 

kistspikar (invid raä 57:2). Gravfältet har 

alltså hittills givit minst 6 begravningar 

från sen vikingatid; kanske både under 

KATALOG 

höglstensä ttning och eventuellt också 

under flat mark. Området är idag 

bebyggt. 

Ytterligare ett yngre järnåldersgravfält 

finns söder om Kyrkbyn längre ned längs 

Brunkebergsåsen (raä 58). Det består av 

14 runda övertorvade stensättningar och 

en triangulär sådan. I kulturminnesvårdsprogrammet 

över Upplands Väsby anses 

detta vara antingen vara en nu försvunnen 

bosättning eller en utflyttning från 

någon av traktens gårdar (Upplands 

Väsby kulturhistoriska miljöer 1988:87). 

Gravfältet ligger på Kyrkbyns mark, vars 

ägofigur är helt inskriven i Hammarbys 

och bör vara avstyckad ur denna. Med 

tanke på antalet yngre järnåldersgravfält 

placerade norr, väster och söder om 

Hammarby och runristningar, som nämner 

åtminstone två eller kanske flera släkter 

som bör kopplas till Hammarby, så 

framstår det som sannolikt att 

Hammarby även under vikingatid varit en 

by om ett antal gårdar (för byar som en 

normal del i järnålderns bebyggelsestruktur, 

se Fallgren 1992). Det är därför troligt 

att gravfältet raä 58 tillhör någon av 

de gårdar, som har ingått i Hammarby. 

Hur skall man tolka platsen där depåfyndet 

gjorts? Platsen är belägen på ca 20 

m.ö.h., i nordöstra kanten aven flack 

moränsträckning. Marken sluttar svagt 

mot östnordöst ner mot en dalsänka. Om 

man utgår från naturliga topografiska 

gränser, som dalsänkor, vattendrag o.s.v. 

så bör fyndet tolkas som tillhörigt Väsby. 

Fyndet är gjort på Väsbys "sida" av den 

sanka dalsänkan. Om man däremot hyser 

stort förtroende för 1600-talets gränser, 

så bör fyndet föras till Hammarby by. 

Gränsen tycks under den tid som kartmaterialet 

speglar ligga fast (jfr Upplands 

Väsby kulturhistoriska miljöer 1988: 

31ff). Deponeringen har gjorts ca 45 m 

från gränsen mellan bebyggelserna. Ser 

man fyndplatsen på detta vis, så markerar

depåfyndet gränsen. Men deponeringen 

har också ägt rum ca 35 m från ett gravfält. 

Gravfältsbegränsningen är relativt 

tydlig i terrängen, men det kan finnas 

anläggningar under torven, som gör att 

närheten mellan gravfältet och depån blir 

än större än vad som nu är fallet. 

Som slutsummering kan man säga att 

depån torde vara nedlagd intill ett gravfält 

från yngre järnålder tillhörigt Väsby. 

Denna bebyggelse utmärker sig under 

yngre järnålder som en med ett för området 

mycket stort yngre järnåldersgravfält. 

Under tidig medeltid är Väsby frälseägt. 

Men det kan inte uteslutas att deponeringslokalen 

är vald med tanke på relationen 

till gränsen mellan bebyggelserna 

Väsby och Hammarby. 

Deponeringsplatsen är belägen inom 

Hammarbys ägor enligt det äldsta kartmaterialet. 

Denna förmodade by bebos 

under vikingatid av minst två familjer, 

möjligen flera, som under åtminstone två 

generationer reser runstenar inom byns 

marker. Runstenarna tillhör Gräslunds 

grupper Pr 1, Pr 3 och Pr 4. Det innebär 

att den äldsta runstenen rests vid 1000talets 

början, ett antal generationer efter 

det att silverdepositionen ägt rum. 

Litt. Wisehn 1989:nr 220, Hoven 

1982. 

Hilleshögs sn 


ej inlöst EK 10 I 6 a 

Innehåll: 1 filigranornerat runt guldspänne 



Dagmar Selling redogör i en utförlig 

artikel för spännets utseende, konstruktion 

och för dess nordiska paralleller. Hon 

menar att de här små runda guldspännena 

bör ha tillverkats omkring 925-950. 

Hilleshögsspännet bör höra till de äldsta i 


gruppen (Selling 1947:82f). Selling konstaterar 

i sin undersökning att spännet var 

kraftigt nött vid kedjehållaren och nålfästet 

(1947:75). Hon tolkar det som att 

nålen hade försvunnit redan innan spännet 

deponerades. Vid jämförelser med 

övriga liknande spännens framkomstsätt, 

menar hon, att spännet är att betrakta 

som ett depåfynd (Selling 1947:83). 

Mårten Stenberger uppfattar spännet som 

ensamt i sitt slag i Sverige och menar att 

det bör ha tillverkats i Danmark 

(1958:44, not 2 med foto:Abb.3). 

Depositionstiden ligger sannolikt 

mycket senare är den produktionstid som 

är redovisad här i dateringen med tanke 

på spännets nötta tillstånd. Tiden för 

deponeringen bör ligga under 900-talets 

andra hälft. 


maj månad 1943 fick Dagmar Selling i 

uppdrag att i Bukowskis konsthandel, 

beskriva och avbilda ett runt filigranornerat 

guldspänne, som var utbjudet till försäljning 

(ATA, dnr 791/1944). Enligt uppgifter 

av Bukowskis konsthandel skulle 

spännet vara funnet vid sekelskiftet i 

Hilleshögs sn på Svartsjölandet. Dagmar 

Selling gjorde 1944 vidare efterforskningar 

om spännet. I en skrivelse kompletterar 

hon med ytterligare uppgifter: "Tidigare 

ägare var panthandlare Willgott Engström, 

Markvardsgatan 11, Stockholm, 

som försökt sälja spännet hos Bukowskis. 

Vid ett telefonsamtal den 15/9 1944 med 

W. Engström meddelade denne, att han 

haft spännet i sin ägo sedan förra kriget, 

då han hade bytt till sig det från C. O. 

Hallbergs guldsmedsaffär. Det antogs 

vara ett'allmogesmycke och hade lämnats 

för insmältning aven verkmästare i firman, 

Hjalmar Anders-son, som uppgavs 

ha köpt det vid besök på Svartsjölandet; 

Engström trodde sig minnas, att han talat 

om Hilleshög sno Hj. Andersson är numera 

avliden och vid förfrågan hos C. O.

s 

S 

f t 

). 

KATALOG 

Hal/bergs meddelades, att han, såvitt Hillersjö. Där har Torbjörn skald på 

känt, icke har några närstående, som 

skulle kunna meddela ytterligare uppgifter. 

Det torde därför knappast vara möjligt, 

att spåra spännets ursprungliga proviniens. 

Stockholm den 16 september 

1944. Dagmar Selling" (ATA, dnr 791/ 

1944). Spännet ägdes 1944 av antikvitetshandlaren 

S. Magaliff i Stockholm. Tre år 

senare innehas det av professor Yngve 

Hildebrand, Tandläkarinstitutet (a.a.). 

Dess vidare öden är okända. 

Förfrågningar bland folk i socknen 

och kontakter med hembygdsföreningarna 

i Ekerö och Färentuna har inte givit 

några resultat. Spännet för tankarna, 

måhända oriktigt, till en centralortsmiljö. 

Om vi antar att spännets lokalisering till 

Hilleshögs socken är riktig, så finns en 

sådan miljö vid Hilleshögs gård (se 

nedan). Besök på gården i april 1992 gav 

inget nytt. Årtiondena efter sekelskiftet 

uppger ägaren John Bredler att mycket 

folk var i rörelse kring och på gårdens 

marker. Nere vid Hillerviken fanns ett 

tegelbruk och efter första världskriget 

hade man tobaksodlingar vid Prästnibble. 

Om fyndet gjordes vid den tidpunkten, så 

kan det ha varit någon av de utomstående 

som arbetade på gården som påträffade 

det och tog det med sig. Det skulle kunna 

vara anledningen till att ingen har kännedom 

om det i Hilleshögs socken. Men en 

annan möjlighet är att lokaliseringen till 

Hilleshögs socken är helt fel och i så fall 

finns inga andra fynduppgifter än fyndet 

har gjorts någonstans på Svartsjölandet. 


Hilleshögs socken (Hildish0gh 1310) och 

kyrkby anses ha fått namn aven av de 

storhögar som ligger intill kyrkan 

(Calissendorff 1986:34). Denna kallas 

Hilleshögen (Hildershögen 1785). 

Hillersjö är bland arkeologer, historiker 

och nordister främst känt för den runristning 

i fast häll som finns vid gården 

Gerlögs uppmaning ristat de runor, som 

förklarar varför Gerlög kom till arv efter 

sin dotter Inga, gift med Ragnfast i 

Snåttsta i Markims socken i Uppland 

(U29). När vi möter Hillersjö under 

1500-talets mitt, består byn av 6 kronohemman 

om totalt 4 markland (DMS 

1. 7.: 141 ). Kronojorden är dominerande i 

socknen (DMS 1.7.; jfr Bratt 1988:52). 

Byn är kyrkby. Under 1300-talet är 

Hilleshög sätesgård (DMS 1.7.:141). 

Hilleshögs socken är en av de mindre 

socknarna på Svartsjölandet. Den omfattar 

under yngre järnålder sannolikt 7 

bebyggelser: Algö (numer Väntholmen), 

Prästnibble, Hillersjö, Kvarsta, Vifärna, 

Litselby och Degerby. Under medeltiden 

har förmodligen Skeppartorp (senare 

benämnt Viksund) och Bredlöt tillkommit 

(DMS 1.7.; Bratt 1988:20f, som dock ser 

Ricksättra som en medeltida etablering - 

denna saknas dock i DMS). 

Litt. Selling 1947; Stenberger 1958: 

44, not 2. 

Husby-Långhundra sn 

28. Lundby 

SHM 8546 EK 11 I Se 

Innehåll: 1 fingerring av guld 



Fingerringen är av Stenbergers typ Fr 

1. Dessa ges en datering till 1050-1200 

(Stenberger 19S8:137f). Denna ring är 

vriden av två tenar med en mellanliggande 

finare tvinnad tråd. 


"Under denna dag har Arrendatorn J.P. 

Johansson vid Lundby Länsmansboställe 

i Husby Långhundra socken af 

Stockholms Län hos mig anmält, att han 

den 13 dennes under sådd å en åker tillhörande 

nämnda ställe påträffat hosgåen- 

293

294 

de ring af guld, hvilken han vördsamt 

hembjuder till inlösen ... Lundby 

Länsmanskontoret den 16 maj 1889." 

(SHM Åtk.). Den inköptes av upphittaren 

för 25 kronor. Då kallas samme man för 

J. P. Lundberg (SHM Inv. Åtk.). 

Lagaskifteskartan från 1855 visar 

länsmansboställets Lundby 3 1 ägor 

(LMVakt 92). De löper från gården och 

ned mot det vadställe över Storån, som 

kallas Gimse vad, och bort mot 

Broborgsberget. Sydsydöst om detta berg 

finns ängsmarken "Ullerängen" (LMV 

akt 92). 

Vid besök på gården hos familjen 

Wiik, våren 1989, kände ingen till fyndet. 

Däremot hade man i ett trädgårdsland 

öster om mangårdsbyggnaden under åren 

1978-80 hittat en flätad silverfingerring 

av tunna snodda trådar och ett örhänge i 

brons. Ringen var så skör att den föll sönder 

vid upptagandet. Dessa fynd är inte 

antikvariskt registrerade. Att här är gjort 

ett fynd av vad som sannolikt var en 

vikingatida silverfingerring, behöver det 

inte innebära att detta också är fyndplatsen 

för guldfingerringen från samma tid. 

Det är ovanligt att guld och silver förekommer 

tillsammans i de vikingatida fynden. 

I Uppland finns dock två exempel 

där guldfingerringar just förekommer 

med annat silver i fynd 18 från Estuna, 

Kullsta och fynd 54, från Torstuna sno 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Lundby 

ligger i Husby-Långhundra socken; 

tidigare benämnt "Husaby JErnawi" 

1320 (Calissendorff 1986:33). Ärnevi 

anses vara det gamla namnet på Husbyn i 

socknen. Ortnamnet Ärnevi tolkas som 

gudinnan Härns helgedom (Härn är ett 

annat namn för Fröja, a.a.). Uppe vid 

Lundby by finns ett gravfält av yngre järnålderskaraktär, 

bestående av 1 hög, 4 

runda övertorvade stensättningar och 2 

rek tangulära övertorvade stensä ttningar 

(raä 197). 


Lundby ägor når ned till Storån - en 

del av den s.k. Långhundraleden. Nere 

vid vadstället över Storån finns en större 

hög, 20 m i diameter och 2,5 m hög (raä 

157). Högen är omnämnd på 1500-talet i 

ett domstolsprotokoll eftersom den då var 

utsatt för rovgrävning (Zachrisson 

1983:14). Den kallas då högen vid 

"Grimse vad" (a.a:14). På lantmäterikartorna 

från 1768 och 1855 är vadstället 

utprickat med namn (LMVakt 26 och 

92). 

Vid slutet av romersk järnålder (ca 

400) anlades fornborgen Broborg, på en 

större höjd ovanför vadet med vidsträckt 

utsikt över dalgången (raä 156). Höjden 

ligger mellan byarna Lundby och Sten by, 

men huvuddelen av Broborg ligger på 

Sten bys del av höjden. Sten i ortnamn 

anses syfta på just fornborgar 

(Calissendorff 1986:117). Borgen förstördes 

vid en häftig brand ca 600, som gjorde 

att stenmassorna förglasades 

(Sundqvist 1993:163ff). Söder om borgen 

finns ett gravfält, som innehåller både 

äldre och yngre gravformer: röse, hög och 

fyllda, respektive övertorvade, stensä ttningar 

samt resta stenar och boplatslämningar 

i form aven skärvstenshög (raä 

155). 

Söder om Grimsas hög i åns närhet 

hittades 1858 en stockbåt (SHM 2805). 

Under denna båt hade man även påträffat 

lansspets (SHM 3222, jfr Klingspor 

1875:38). 

Området mellan vadstället, Ullerängen 

och fornborgen Broborg har, 

åtminstone sedan 1600-talet, givit upphov 

till en rik flora av sägner (Zachrisson 

1983:14). Den senare folktron kretsar 

kring"drottning Grimsa på Broborg". 

Hon sägs vara begravd i högen vid vadet. 

Trefaldighetskällan Uller-ängskällan kallas 

även Grimsas källa (raä 274, dock 

utan namn på ekonomiska kartan). 

Möjligen är vadställets namn Grimse vad,

det primära och de senare berättelserna 

om drottning Grimsa sekundära i förhållande 

till detta (muntligt meddelande 

Anders Öberg, OAV april 1983, se 

Zachrisson 1983:14). 

1330 omtalas "in villa Lundby". På 

1500-talets mitt består Lundby av 1 skattehemman, 

1 prebendehemman och ett 

kyrkolandbotorp. Byn förekommer på 

1300- och 1400-talen i transaktioner mellan 

frälset och kyrkan (Gehlin 1965:171). 

Hållnäs sn 

29. Kärven 

SHM 26039 EK 13 I 1d 

Innehåll: 4 halsringar, 1 armbygel, 1 skål, 

5 pärlor, 1 bronsvåg med dosa, 1 mosaikpärla, 

2 ametistpärlor, 2 glaspärlor 

Inlöst: 100% Vikt: 735,4 


Blomkvist daterar denna grupp av fynd 

som Hållnäsfyndet tillhör till perioden 

1060/70-1130/40 (1972). Wladyslaw 



1150-1200 (1987a:37f). Aron Andersson 

menar att man inte kan ge dem en närmare 

datering än till 1100-tal (1983: 9,53). 

Han anser dock att silverskålen är nära 

relaterad till de i Gamla Vppsalafyndet 

och det senare fyndet vill han föra till 

århundradets första del (a.a:9). Här följs 

Anderssons och Duczkos datering (se 

kap. IV) till 1100-tal. Ändplatta med två 

hakar förekommer oftast på halsringar i 

senvikingatida fynd, som exempelvis i 

Valboskatten (Duczko 1987a:9; Blomkvist 

1972:fig.1). 


"Ar 1954 eller 1955 grävde den då 85årige 

lantbrukaren August Zetterberg, 

som var far till Joel Zetterberg, efter grus 

för att få fyllning till en nyanlagd ägoväg 

... ". Vägen löpte mellan Joel Zetter- 

KATALOG 

bergs och Birger Eskilssons hemman i byn 

Kärven. I vägkanten fanns en jordfast 

sten. Invid denna grävde August 

Zetterberg en grop, 1,3 x 0,65 m stor och 

O, 65 m djup och la ut gruset på vägen." I 

gropen intill stenen har August Zetterberg 

funnit silverskatten. Han lade upp halsringarna 

och armbygel på ett löst stenblock 

intill gropen samt en silverskål och 

en våg av brons på en mindre sten därintill. 

Han nämnde inte fyndet för någon 

men både Joel Zetterberg och Birger 

Eskilsson ha senare många gånger sett 

halsringarna och armbygeln liggande på 

stenen. Den 31 december 1956 dog 

August Zetterberg utan att ha någon gång 

talat om fyndet. I mitten av juli 1958 tog 

Birger Eskilsson in tre halsringar och en 

armbygel från stenen och förvarade dem i 

sin bostad. I augusti besökte redaktör 

Björk i Arbetarbladet, Gävle, gården i 

annat ärende. Birger Eskilsson visade 

ringarna och redaktör Björk rådde 

honom att visa upp ringarna i museet i 

Gävle. Fredagen den 29 augusti reste 

Eskilsson in till Gävle och lämnade ringarna 

till landsantikvarie O. Källström. 

Denne skickade genast ringarna till 

Riksantikvarieämbetet. Söndagen den 31 

augusti gick Birger Eskilsson ut till fyndplatsen 

för att se, om inte något mer 

kunde ligga kvar. På en liten sten intill det 

stora block, där ringarna legat, fann han 

då en skadad skål av silver och en skadad 

våg av brons. Han tog in föremålen till sin 

bostad. Vid besiktningen den 24 september 

överlämnade Eskilsson silverskålen 

och vågen. På den sten, där silverskålen 

och vågen legat, funnos ännu små fragment 

av silver och brons. De små fragmenten 

insamlades. I gropen hittades ett 

mycket litet bronsfragment. Ingen grävning 

företogs. Den 27 september letade 

Birger Eskilsson ännu en gång vid stenarna 

och fann då ytterligare en silverhalsring, 

som fallit ned från stenblocket och 

295

nu låg helt övervuxen av gräs" . Evert 

Ba udou, som gjorde den första besiktningen 

på platsen, återkom i slutet av september 

samma år för en fyndplats undersökning. 

I gropen fanns "svagt mul/färgat 

grus ner till 0,65 m djup". Tyvärr gick det 

inte att avgöra på vilket djup fyndet legat. 

Invid stenen fanns en blå glaspärla, några 

bronsfragment och balansen till vågen. 

Vägbanans fyllning sållades inom ett 25 

m 2 stort område. Överst i denna påträffades 

minst 6 silverpärlor, fragment av 

vågen och vågskålen, fragment av silverskålen, 

2 ametistpärlor, 1 mosaikpärla 

och 1 gul glaspärla. I mitten av oktober 

gjordes en efterundersökning med "minsökare" 

av Gunnar Ekelund och Evert 

Baudou, men utan att ytterligare fynd 

gjordes (allt utförligt redovisat i en rapport 

av Evert Baudou, daterad 8.11.1959 

iATA, dnr 1871/1959). 

På lagaskifteskartan från 1881 står 

fyndplatsen markerad som backe. Den är 

belägen invid den del av åkermarken, som 

kallas Westergärdet (LMVakt 93:nr 

1763). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: 1341 

omtalas att Hållnäs kyrka som donation 

erhöll 2 penningland i form aven ängsmark 

"in Thiceerwi" - Kärven (DMS 

1.1.:82). Kärven saknas knappt 30 år tidigare 

i den förteckning som nämner 

Hållnäs socken och dess byar, den s.k. 

1312 års markgäldsförteckning. Sannolikt 

räknades Kärven då inte som kameralt 

självständigt i förhållande till moderbyn 

Barknåre. Kärven saknar också förhistoriska 

gravar (Broberg 1990:77). 

Depån framkom på Västerkärvens 

ägor. Bengt Windelhed menar att detta 

utgör det äldsta bebyggelseläget i Kärven. 

Det ligger högt och har en väldränerad 

jordmån. Det är möjligt att Kärven hyst 

bebyggelse redan under 11 OO-talets andra 

hälft, då depåfyndet kan vara nedlagt. 

Men hur depåfyndplatsen har legat i för- 


hållande till denna eventuella bebyggelse 

är dock oklart. Bengt Windelhed har speciaIinventerat 

området, men inte kunnat 

påträffa några fornlämningar (Windelhed 

1995:208ff). 

Redan på 1300-talet donerar Kärven 

mark till kyrkan. Detta är något mycket 

ovanligt i Hållnäsområdet och tyder på 

att det fanns ett produktionsöverskott 

inom bebyggelsen (Windelhed 1995:215). 

Strandförskjutningen i Hållnästrakten 

gör att man inte kan räkna med en mer 

omfattande bebyggelse förrän under vendeltid 

(Broberg 1990:40). Då skapades 

två bebyggelser, Vavd och Slada. På Vavds 

marker etablerades under 900-talets slut 

gården Barknåre. Ungefär 100 år senare 

utökades Barknåre med ytterligare en 

gård. De två familjerna i Barknåre gravlade 

sina döda på var sitt gravfält; den äldre 

gården hade sitt gravfält i söder, den 

yngre i norr (Windelhed 1995:kap. 10; jfr 

Broberg 1990:86). Gårdarna hade separata 

domäner med egen inägo- och utmark 

(Windelhed 1995:170). 

På extensivt utnyttjade kulturmarker 

som varit tillhöriga ursprungsenheten 

Vavd etablerades efter ca 1100 bebyggelserna 

Böle, Griggebo, Segerbo/Skållbo 

och Kärven. Närmast var och en av dessa 

glest liggande bebyggelser fanns "en 

gårdsrelaterad territoriell kärna av inägomark 

och begränsad utmark". Mellan 

bebyggelserna fanns "stora och ägandemässigt 

diffusa skogsområden" (Windelhed 

1995:296). 

Vare sig Kärven eller de andra bebyggelserna 

har gravfält och bör därför ha 

tillkommit efter det att man börjat begrava 

vid sockenkyrkan kring 1100 (Broberg 

1990:75f, 128ff). Något som även styrks 

av den kulturgeografiska analysen 

(Windelhed 1995:223ff). Sam-mantaget 

så kan alltså Kärven ha varit en nyetablerad 

bebyggelse då silverdepån nedlades 

inom gårdens domäner någon gång under

11 OO-talet (troligen dess senare hälft). 

Deponeringsplatsen ansluter till inägomarken 

som den finns redovisad på 1770talskartan 

och bör ha gjort så även i 

medeltid. Vad den i övrigt anslutit till är 

en öppen fråga. 

Den grupp bebyggelser som Kärven 

ingår i är anlagda på Vavds marker. 

Fortfarande på 900-talet var Vavd den 

enda bebyggelsen i södra delen av 

Hållnäshalvön. Bengt Windelhed menar 

att den äldsta gården i Barknåre flyttat ut 

från Vavd, men att den andra gården kom 

från annat håll (1995:252). När det gäller 

-boda bebyggelserna som skapats under 

1300-talet så anser Windelhed att dessa 

varit utjordar under Barknåre som senare 

fått självständig status (1995: 224). För 

de tidiga bebyggelserna där Kärven ingår 

preciserar han inte huruvida man ska 

uppfatta Vavd eller Barknåre som moderenhet. 

Det kan ha funnits en gård vid Kärven 

redan under 11 OO-talet. Hur den har legat 

i förhållande till deponeringsplatsen är 

dock oklart. De nuvarande gårdarna liksom 

själva fyndplatsen ligger på 15 

m.ö.h., på svaga höjdryggar i landskapet 

(se illustrationer s. 102 f). 

Litt. Andersson 1983:9; Duczko 1987a 

:37f; Broberg 1990. 


ej inlöst 

Innehåll: 1 arabiskt mynt, x tyska och x 

engelska mynt 

Inlöst: 0% Vikt:? 

Datering: tpq efter c. 991 


"Vid slutet av 1720-talet är i Hållnäs 

socken funna gamla Tyska och Engelska 

penningar samt 1 Arabisk". (Liljegren 

1830:nr 95, med där anförd referens). Det 

går idag inte att avgöra var fyndet gjordes. 

KATALOG 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Hållnäsbygden 

har sina rötter ner i vendeltid, 

men upplever en expansion under vikingatid. 

Då finns i området för den nuvarande 

socknen ungefär 10 bolbyar med gravfält 

- Barknåre, Edsätra, Göksnåre, Hållen, 

Hjälmunge, Julö, Lingnåre, Lönnö, 

Slada och Vavd (Broberg 1990:39). 

Någon tillhörig dessa bebyggelser bör ha 

deponerat de vikingatida mynten. 


Kullasn 

31. Vifäma 

SHM 1824 EK 11 H 4i 

Innehåll: 1 vriden guld fingerring 


Datering: c. 1050-1200 

Fingerringen är av Stenbergers typ Fr 

1. Dessa ges en datering till 1050-1200 

(Stenberger 1958:137f). Ringen är vriden 

av två tenar med en mellanliggande tunn 

snodd tråd. 


"Hos Kongl. Majt Befallningshafwande 

har Länsmannen i Lagunda härad inom 

detta Län anmält att statdrängen Lars 

Petter Färnström wid gräfning af ett potatisland 

hösten år 1850 å det Bonden Per 

Lindström tillhöriga hemman å Wifärna 

by inom Kulla Socken, och nämnda 

härad, uphittat härlagde guldring, som, 

när någon ägare därtill icke kunnat utrönas, 

ansetts tillhöra Eders Kongl. 

Majts ... " . Skrivelsen är undertecknad:" 

LandsKansliet i Upsala den 14 Maj 

1852" (SHM Åtk.). 

Över Vifärna by finns en stängseldelning 

från 1847, men den ger oss inga upplysningar 

om Per Lindström (LMVakt 

52). I lagaskifteshandlingarna från 1877- 

78, som är författade av E. Schiitz, förekommer 

dock namnet. Ägorna C och D, 

som idag motsvarar Vifärna 14, innehas 

297

här av E. W. Lindströms arvingar (LMV 

akt 60). Detta skrivs även som C. S. 

Lindström med omyndiga barn. 

Förmodligen är fyndet gjort på denna 

gårds ägor. Åkermarkens utbredning har 

genomgått små förändringar från 1700talets 

slut vid tidpunkten för storskiftet 

och fram tills dess att fyndet gjordes och 

laga skiftet år 1877-78 (LMVakt 23 och 

60). Bara en åker har nyodlats fram till 

idag. Den är idag igenlagd, men har varit 

belägen norr om den samfällighet som 

finns markerad på gamla EK 11H 4 i. Vifärna 

1:4 ägor ligger i den sydvästra delen 

av byns domäner, som gränsar ned mot 

grannbyn Hållmyra (EK). Det är ovisst 

var potatislandet var beläget och därigenom 

begränsas fyndplatsen bara till Vifärna 

1:4 ägor - ett 950x150-550 m st område. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Ortnamnet 

Vifärna förekommer i Kulla och 

Hilleshögs socknar i Uppland. Det är 

sammansatt av förleden Via- 'helig' och 

efterleden färne, 'en med vattenfräken 

bevuxen sankmark'. Namnet betyder 

ungefär 'den heliga mossen' (Hellberg 

1986:56). Exakt var denna förmodade 

mosse som givit byn sitt namn en gång låg 

är okänt. På det geologiska kartbladet 

över socknen fanns på 1800-talets slut 

ingen mossmark förtecknad vid Vifärna, 

endast åkerIeror noterades då (SGU serie 

Aa 16, bladet SIGTUNA). En del andra 

bynamn i socknen ger en bild av ett landskap 

präglat av våtmarker. Så ingår t.ex. 

ordet mosse i Mysinge, som ligger i socknens 

nordöstra del (Ståhle 1946:514). 

Vifärna by ligger i södra kanten av 

den smala dalgång som löper mellan 

Fittja, Holm och Kulla socknar. Byn gränsar 

i norr upp mot Baggbo/Bodarna i 

Fittja sn, där ytterligare ett depåfynd (se 

fynd 20) har hittats. På en höjd väster om 

byn Vifärna ligger ett järnåldersgravfält, 

som består av 37 gravar (raä 12). DMS 


bearbetning saknas över området. 

Kårsta sn 

32. GiIlberga, Norrgården 

KMK 100 258?, KMK 100 384 samt ca 

68 mynt, ej inlösta EK 11 I 3h 

Innehåll: ca 622 silvermynt: 1, eventuellt 

2 tyska mynt, minst 501 Knut 

Erikssonmynt och ca 69 gotländska penningar 

samt 1 kopparkärl 

Inlöst: ca 89% Vikt: ca 18Sg 

Datering: tpq l180-tal 

Depån bör ha lagts ned i slutet på 

1100-talet, senast i början av 1200-talet 

(Brita Malmers anförande i domstolstvisten 

rörande Gillbergafyndet, se Dom nr 

DB 843, 1978, ATA). 68 mynt inlöstes 

aldrig till staten eftersom de förvarades i 

en ask i en ekonomibyggnad på Gillberga 

och hade så gjort sedan länge enligt ägarna. 

Staten lät pröva saken i domstol, men 

lyckades inte vinna målet. Det finns dock 

fortfarande ett starkt faktum som talar 

för att mynten i asken verkligen har hört 

samman med övriga mynt i kopparkärlet 

som hittades i potatisåkern. I bägge myntsamlingarna 

finns vardera ett tyskt 

vikingatida mynt. 


Den 3 november 1975 hittades i en mindre 

potatisåker, 25x13 m stor, ett bronskärl 

innehållande mynt som låg förpackade 

i linnepåsar (se foto s. 65). Kärlet framkom 

vid potatisplockning med maskin, 

varvid depån flyttades från sin ursprungliga 

plats i åkerns östra del till dess västra. 

Man har ingenstans uppgivit hur djupt 

depån befann sig, då den "plockades 

upp" av potatisupptagaren, men det går 

att göra en rimlig skattning av fynddjupet. 

När man sätter potatis så placeras 

den på knappt 20 cm djup. Sedan kupas 

den. När potatisen skördas så "plockar" 

potatisupptagaren i jorden ned till fårans

Han hittade ringarna under höstplöjningen. 

"Låg på botten på foran. Körde förbi. 

Tog opp 'ett sen." Hade ringarna i drängkammarfönstret. 

Så kom det en från Blidö 

på besök. Han fick se dem och sa åt Josef 

att lämna in dem. Det var nära på 4 hg 

(sammandrag av berättelsen). Gudrun 

Andersson uppger att Josef Jansson var 

mycket förtegen när det gällde fyndet. 

Josef blev skickad på annat jobb, efter det 

att han hittat guldringarna och fick inte 

vara med och plöja invid fyndplatsen. 

Men man fann inga ytterligare föremål på 

samma ställe." Ingen har hittat något 

sedan dess". Drängen fick hittelönen, 

men då hade det redan uppstått tvist med 

bonden. I inventariehandlingarna finns 

inga uppgifter om vem som lämnade in 

fyndet (SHM Inv. Åtk.). De här uppgifterna 

talar delvis mot den handskrivna lappen 

i ATA, som uppger att man i åkern 

skulle ha hittat mynt. I så fall kan det ha 

skett före det att Josef Jansson kom till 

Sillinge, d.v.s. före ca 1920. 


Sillinge ligger på norra Ljusterö, vid 

Furusundle-den. Här är sundet mellan 

fastlandet och Ljusterö som smalast. 

Farleden är av strategisk betydelse eftersom 

den leder vidare In mot 

Mälarbygderna och centrala Uppland genom 

Långhundraleden (Hellström & 

Wickman 1989:80). 

Ortnamnet Sillinge har C. I. Ståhle 

tolkat:" Enligt uppgifter, som jag inhämtade 

vid besök på platsen, finns det god tillgång 

på strömming i sundet mellan 

Sillinge och fastlandet. Det synes sålunda 

sannolikt, att sundet tidigare burit ett 

namn, sammansatt med sill 'strömming' 

(jfr Mörtsunda närmast s. om Sillinge), 

och att ett till detta bildat inkolentnamn 

*sillingar ligger till grund för namnet 

Sillinge" (Ståhle 1946:339). 

Si11inge har inga kända fasta fornlämningar. 

På norra Ljusterö fanns under 

KATALOG 

yngsta järnålder en bygd bestående av 

bebyggelserna Gärdsvik, Inneby, Ösby, 

Väsby och Mörtsunda (se karta s. 109). 

På södra Ljusterö fanns sannolikt en 

enhet - Bolby (Hellström & Wickman 

1989:23). Under medeltid och lS00-tal 

finns 14 bebyggelser i Ljusterö sn (BurelI 

1981: karta 5). Den vikingatida bygden 

syns arkeologiskt i form av gravar och 

depåfyndet vid Sillinge; inga runstenar är 

kända från ön. Sådana finns däremot vid 

Stav i Roslags-Kulla sn som ligger på fastlandet, 

tvärs över farleden rakt norrut 

från Sillinge. Ifrån Stav är en runsten och 

ett fragment aven sådan känd (U177, 

178). Runstenen har stått rest 50 m från 

den vikingatida stranden. Den har möjligen 

markerat en hamn (se foto sid. 143). 

Sillinge omfattar under lS00-talet två 

skattehemman (y Sylling 1535). Båda 

hemmanen hade 1539 ett sammanlagt 

jordetal om 2 penningland (BurelI 

1981:bi1.3:13). Den ena av dessa är senare 

avhyst och skall enligt C. I. Ståhle ligga 

700 m östnordöst om den nuvarande gården 

(Ståhle 1946:338f). Ståhle omtalar att 

ett röse skall ligga intill den avhysta gårdstomten; 

detta är dock sannolikt ett 

odlingsröse. Ägorna är inte skiftade, så 

vare sig stor- eller lagaskifteskartor finns 

att tillgå. 

I Gärdsvik som är beläget öster om 

Sillinge finns ett gravfält med ca 10 fornlämningar 

av yngre järnålderskaraktär 

(raä 1). Vid Inneby, som ligger sydöst om 

Sillinge, finns totalt 37 gravar, fördelade 

på två gravfält samt en gravgrupp (raä 2,3 

och 5). Samtliga är av yngre järnålderskaraktär. 

Både Gärdsvik och Inneby ligger 

invid en tidigare vik av ÖStersjön, numera 

sjön Kobban. Gravfälten ansluter inte 

direkt till 1600-talets by tomter utan ligger 

spridda längs viken västra sida (raä 1, 

2 och 3). Detta förhållande har föranlett 

Magnus Hellström och Björn Wickman 

att förmoda att Gärdsvik och Inneby 

3°1

3 02 

under äldre vikingatid utgjorde en bebyggelse, 

som under senvikingatid kom att 

delas i två (1989:30ff). Men man kan 

också tänka sig andra möjligheter. 

Gärdsvik kan, med sina två gravfält, ha 

varit en by med två gårdar och var sitt 

gravfält, som under medeltid flyttat samman 

på en by tomt. Eller så kan Gärdsvik 

ha varit en bebyggelse med en större gård 

och en vikingatida avgärda bebyggelse, 

som stått i ett beroendeförhållande till 

den större gården. 

Sillinge tycks tidigare ha legat under 

Mörtsunda gård, enligt en karta över 

Ljusterö från 1685 (LMVakt 56, se 

Hellström & Wickman 1989:fig. 5). 

Mörtsunda har 25 registrerade gravar 

(raä 6, 7 och 15). En av dessa, en rund 

övertorvad stensättning, är placerad på en 

holme, Skarpholmen, utanför Mörtsunda 

(raä 15). Möjligen är placeringen vald för 

att markera Mörtsundas domäner ut mot 

farleden. 

Det är ovisst om det funnits bebyggelse 

vid Sillinge under vikingatid. Ortnamnet 

talar för att det är en bebyggelse med 

förhistoriska anor. Guldfyndet har deponerats 

ca 150 m från den vikingatida 

stranden, invid en mindre vik som vetter 

åt nordöst. Fyndet är gjort på den avsats 

som under vikingatid var belägen i anslutning 

till vikens innersta del (jfr EK-kartan). 

Möjligheten finns att Sillinge utgjort 

en hamnplats, kanske en lokal sådan eller 

en hamn av betydelse för ett större område 

med sitt strategiska läge invid farleden. 

Platsen kan då ha haft en dubbel funktion 

av hamn och kontroll av sjöfart. Närmare 

än så kommer man inte den miljö där fyndet 

deponerats, inte utan ytterligare 

undersökningar. 

Litt. Wisehn 1989:nr 329; Hellström 

& Wickman 1989:46f och 75ff. 


Läby sn 

34. Österby 

SHM 131 EK 11H 7j 

Innehåll: 1 torshammare 

Inlöst: 100% Vikt: 11, 4g 


Fredrik Sandberg har gjort en genomgång 

av det svenska materialet av torshammare 

- i huvudsak depåfynd och 

gravfynd. För båda dessa grupper ligger 

den fastlandssvenska dateringen i 900talets 

andra hälft (Sandberg 1984:54f). 

Depåfynden har tpq mellan 918-1018. 


inventariet för år 1780 står:" Liten massif 

Silfwerhammare hängande i en ring. 

Funnen i öppen åker under såningen i 

Täby Socken 3/4 mil ifrån Upsala af 

Bonden Olof Larsson 177 .. Kan hända 

amulett ". I kanten står anteckna t: "skall 

vara Läby" (SHM Inv.). 

Läby är en av Upplands mindre socknar 

och därför har det varit möjligt att 

lokalisera denne Olof Larsson. Han återfinns 

i husförhörslängderna från Läby sn 

(Landsarkivet, Up, Läby sn, Husförhörslängder 

1766-86), där han står upptagen 

såsom varandes född i Jumkil 1735 och 

inflyttad till Läby från Bondkyrko sn år 

1773. Olof Larsson och dennes hustru 

Anna och deras tre barn finns redovisade 

under Österby, från 1773 och framåt. 

Det är sannolikt att torshammaren 

har hittats någonstans på åkrarna tillhöriga 

bonden Larssons gård i Öster by från 

och med år 1773 till 1779, eftersom fynduppgiften 

anger att det skulle vara 1770tal. 

Detta med viss reservation för år 

1778, då Olof Larsson vare sig tog nattvarden 

eller husförhördes, trots att den 

övriga familjen gjorde detta under olika 

tider på året (senare har jag upptäckt att 

även U.E. Hagberg i en artikel i TOR 

1959:187 har lokaliserat Larsson till 

Österby). Bonden Olof Larsson innehade

Öster(lä)by akademihemman i senare tid 

kallat Österby 1 1 . Hemmanets åkermark 

var under 1700-talets slut belägen NNV 

om by tomten. Ängsmarken låg på ömse 

sidor om det s.k. Läby vad nere vid 

Hågaån. Fyndplatsen bör därför ha varit i 

åkrarna NNV om byn. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: De 

omfattande vägsystemen i anslutning till 

Hågaåns dalgång har givit namn åt byn 

"Ladhuby" (Sahlgren 1912:92ff). En 

ladhbro var en anlagd väg uppbyggd av 

sten, som fungerade som underlag för en 

stock bro (Calissendorff 1986:37). Inom 

ett 3 km långt område längs med ån finns 

åtminstone 3 registrerade broläggningar 

från förhistorisk tid; en runstensbro vid 

Väster(lä)by, en bro vid Läby vad och en 

bro som flankeras av ett vadställemonument 

vid Kvarnbo (Sernander 1908; 

Ekholm 1938). Kvarnbo- och Västerbybroarna 

har varit föremål för undersökningar. 

Dessa bägge broar består av 

stenlagda broläggningar, som löper ned 

mot fasta vadställen över ån. 

Västerbybron (raä 20) flankeras i sin 

södra ände av ett runstenspar (U901 

sedermera sönderslagen och flyttad till 

Håmö gård och U904). Båda stenarna bär 

samma inskrift, så när som på att en bön 

har lagts till den västra stenen i paret "Jarl 

och Karl och Igulbjörn läto resa dessa stenar 

och göra denna bro efter J ovur, sin 

fader". Brons undre del består av ett gruslager, 

täckt med stora stenar. Ett övre 

rislager anknyter möjligen till den vikingatida 

runstensbron, medan den undre 

konstruktionen kan vara av äldre datum 

(Sernander 1908). 

Kvarnbobron kantas på den södra 

sidan Hågaån av ett vadställemonument 

från vikingatid, i form av fem resta stenar, 

som vänder bredsidorna ut mot vadet. En 

av dessa stenar är en runsten, vars inskrift 

dock saknar språklig mening (U 902; 

Ekholm 1938:74). På åns norra sida finns 

KATALOG 

ett likartat monument i form av klumpstenar 

på rad, av vilka endast få numera 

återstår. Kvarnbobron ligger i anslutning 

till sockengränsen mot Bondkyrko och är 

förmodligen den äldsta broanläggningen. 

Vadställemonumentet ligger nedanför ett 

gravfält från äldre järnålder (raä 8). En av 

gravarna där har undersökts av Gunnar 

Ekholm och givit en datering till förromersk 

järnålder (1938). Den mest manifesta 

broläggningen är den vid Vadbacka 

(raä 18), det som på 1600-talet kallas 

Läby vad. Broläggningen är där 17-18 m 

bred. Den ansluter till Eriksgatan, som 

från Gamla Uppsala löper ned genom 

socknen (Ekholm 1938:96ff). 

Läby var redan på 1300-talet var uppdelad 

i västra och östra Läby (1321 wrestre 

Ladhuby, 1344 Östra Ladhuby). Idag 

kallas byarna bara Österby och Väster by, 

medan namnet Läby lever kvar i sockennamnet 

(Sahlgren 1912:92ff). Byn består 

vid 1500-talets mitt av mellan 15 och 16 

hemman, varav 9 hemman ligger i Österby. 

Sammanlagt uppgår byns jordetal till 

knappt 20 markland (DMS 1:2:99ff). 

Detta gör Läby till en av Upplands större 

byar vid medeltidens slut (jfr Rahmqvist 

1986:267, tabell 26). 

Östra och Västra Läby har var sitt 

gravfält. Västra Läbys gravfält (raä 32) 

blev 1957 föremål för undersökning 

under ledning a v U. E. Hagberg. Man 

kunde då konstatera aktiviteter på platsen 

under yngre bronsålder samt gravar och 

lösfynd från folkvandringstid till vikingatid 

(1959). Trots att gravfältet inte omfattade 

mer än 11 gravar, så vittnade det om 

en långvarig bosättning. Vid Östra Läby 

finns ett oundersökt gravfält bestående av 

en hög och 49 runda stensättningar (raä 

53). Gravfältet är beläget på samma 

impediment som by tomten. 

Det finns en möjlighet att den medeltida 

tudelningen av byn har förhistoriska 

anor. Man kan tänka sig ett gårdsläge vid

Fig 97. Röcksta ligger något indraget 

från den centrala farleden igenom 

Roslags-Bro - Brofjärden och Broströmmen 

- ungefär en knapp kilometer från 

farbar vikingatida vattenled. De ofyllda 

ringarna markerar bebyggelsen som saknar 

fornlämningar från yngre järnålder, 

medan de stora fyllda cirklarna har fler 

än 60 registrerade yngre järnålders och 

de små fyllda cirklarna har färre än 60 

registrerade yngre järnålders gravar. 

(omarbetad version av Ambrosiani 1983: 

71, fig. 2). 

Västerby invid gravfältet och i anslutning 

till den väg och runsten som finns där. 

Runstenen bär inskriften: n Sigbjörn och 

Sigdjärv reste denna sten efter Östen och 

efter Sigdjärv sina bröder. Hugals söner 

reste denna sten n (U903). Det andra 

gårdsläget skulle då vara där Österby nu 

ligger, invid gravfältet. Kyrkan, som är av 

oviss ålder, men med inventarier från 

1100-talet, är symptomatiskt nog lagd på 

gränsen mellan byns östra och västra del 

(DMS 1.2:98). 

Eftersom fyndplatsen inte är helt klarlagd, 

så är det svårt att knyta denna fastare 

till någon rumslig företeelse i det 

vikinga tida kulturlandska pet. 

Litt. Sandberg 1984:54f. 

Roslags-Bro sn 

35. Röcksta 

SHM 8698 EK 11 J 7 d 

Innehåll: 200 (45+155) arabiska mynt; 1 

armring, 1 nål till ringnål, fragment av 3 

kedjor fästade vid 1 ring, 2 bitar av fyrkantig 

ten, 3 bitar av snodda tenar, 1 ändhake, 

2 bitsilverfragment 

Inlöst: 100% Vikt: ca 437 g 


Ett 70-tal av mynten är inte närmare 

bestämbara än till 800-900-tal (hälften) 


o 

, 

/ r 

I 

och inte alls bestämbara (övriga hälften). 

De övriga är samlade till en 70-års period 

mellan ca 900-970 (Wisehn 1989:nr 387). 

Inga uppgifter finns om fyndets hela 

vikt i SHM eller ATA (protokoll 1.4. 

1890). Vid en inventering i KMK 1977 

återfanns endast 172 av de 200 mynten. 

En rekonstruktion av myntvikten blir 

omkring 350g. Eftersom det omyntade 

silvret väger 85,2g (SHM) bör den rekonstruerade 

vikten bli omkring 437g. Siffran 

är mycket ungefärlig. 


Från Landskansliet i Stockholms län 

inkom den 7. 11. 1889 en skrivelse med 

följande besked:" af nybyggaren Jan 

Ersson i Röcksta, Roslagsbro socken, vid

dre vriden rIng, 3 långa kedjor med 

avsmalnande ändar, 7 eller 9 stänger av 

silver, 1 eller 2 gjutna korshängen och 

minst 2 kulformiga viktlod. Det spänne 

som omtalas "med påsatta löf och derimellan 

små ringar ungefär af 1 lods vigt" , 

skulle kunna ha varit en häkta, liknande 

den Hans Hildebrand avbildar i Sveriges 

Medeltid (1903: fig 257). Vad de vita 

knapparna eller rullarna av någon slags 

vit komposition syftar på är oklart, kanske 

kan det röra sig om spelbrickor eller 

pärlor. 


Anmälan om Venngarnsfyndet kommer i 

ett brev till Riksantikvarie Adlerberth, 11 

dagar efter det att det har påträffats: 

" Wenngarn d. 11 Maij 1789. Min högstärade 

Käraste Broder Då jag härmed aflägger 

hjärtelig tacksägelse för de angenäma 

stunder jag under mitt sista vistelse i 

Stockholm fick tillbringa uti min Kste 

Broders sällskap skall det icke utan 

önskan att åter få fägna mig deraf: någon 

anledning äger jag att hoppas det, i anseende 

till min Kgg Brors benägne löfte att 

något tillfälle till en utresa till wår ock 

torda yppas. En ny omständighet hände 

kunde bereda/ oss en så önskad händelse, 

som jag nu får den äran berätta. En 

Torpargosse har på Wennegarns ägor, wid 

en gräfning påhittat en myckenhet smärre 

silfwerpenningar till 8 markers wigt, 

hwilka i afseende till dess olika präglar 

torde wara både rare och uplysande i 

Historien för en kännares granskande 

öga. Dessa gamle myntsorter, som wäl 

äro flere tusende till antalet, äro hwarannan 

mäst olika, ehuru någre är af samma 

slag. Jag sänder härjemte 20 st: af desse 

mynt, hwaraf min Kste Broder kan finna 

den storlek, inom hwilken de variera, och 

äfven om de i anseende till ålder och 

märkwärdighet förtjäna upmärksamhet. 

Den nämnde gossen har äfwen på samma 

ställe gjordt ett annat fynd, ey mindre 


sällsamt i sitt slag, neml: (?) arm= och 

halsband af wridit silfwer, konstigt arbetat, 

samt någre silfverstänger af 2 markers 

wigt. Så snart jag kom hem, lät jag kalla 

gossen hit och lät honom deponera altsammans, 

på det ingenting deraf skulle 

skingras. Det är för min K. Broder jag 

först berättar detta, på det min K. Bror 

må hafwa tillfälle att pröfwa, hwad som 

kunde convenera wid de antiquiteter och 

samlingar, som förut finnas af samma 

slag. Gossens hittarlön är i lagen utstakad. 

Om nu min Kste Broder för att 

beskåda allt detta, skulle wilja gjöra oss 

den äran af ett angenämt besök, så skulle 

oss dermed en stor glädje; men i den händelse 

att ingen utresa till oss kan ske, så 

torde jag få den äran utaf min Kste 

Broders angenäma swar, hwaraf jag kan 

blifa underrättad huru wida desse penningar 

för publique räkning komma att 

inlösas eller om alltsammans får försäljas, 

på det både jordägern och gossen måga 

undfå sin i lagen utstakade andelar. Min 

kära hustru jemte fröken Poche förmäla 

de res compliment och hjärtel. hälsning 

äfven till min kära syster och swåger och 

jag beder få försäkra min Kste Broder om 

den uprigtiga wänskap med hwilken jag 

städse framlefwer. Min högtärade Kärsta 

Broder Ödmjuke tjenare E. Adolph 

Printzensköld. P.S. Om min K: Broder 

behagar adressera sitt swar till mig på 

Branshammar och Wennegarn, så får jag 

det säkert. 

P:S: Sedan detta war skrifwit, fick jag 

weta att min swåger lär komma ut om 

onsdag; kan hända att min K. Bror då 

gjör sällskap med, som wi önska; då jag 

hoppas att wi få den äran äfwen få se 

bägge Bröderna hos oss." (ATA. Bref till 

KVHAA 1786-1826). Överst på brevet 

står antecknat med Adlerberths handstil:" 

besvaradt d. 14 Maji 1789 med anhållan 

om del af fyndet utom silfverstängerne" 

(a.a.).

Enligt Schiicks utredning i KVHAA:s 

historia, så anmäler landshövding af 

Ugglas fyndet till Kanslikollegiet den 14 

augusti och uppger då också att han 

skickat in fyndet. Fyndet undersöktes av 

Engeström den 20 oktober: 

"Anmältes Landshöfd. af Ugglas skrifvelse 

af den 14 aug sistl., deruti han insänder 

ett af Dahlgossen Anders Ersson å 

Wingarns Kongsgård uphittadt fynd, 

bestående af gammalt mynt, flätade 

Silfverringar, Silfverbitar m.m. Herr 

Cantzli Rådet von Engeström anmälte i 

anledning häraf, det han vid granskningen 

af detta fynd funnit tvänne armringar 

samt en del af det gamla myntet förtjena 

att för K. Antq. Archivum inlösas, i anseende 

hvartill de jemte myntet skulle till 

Cantzli Bokhållaren Gråå öfverlemnas 

med befallning att på Kongl. Myntet låta 

det proberas, vägas och värderas" 

(Schiick 1943:300f). Schiick visar att 

ärendet blev avklarat först den 26 januari 

påföljande år: "Anmältes ånyo Landshöfdingen 

af Ugglas skrifvelse af den 14 

aug. nästiedne år angående et fynd, som 

vid Wenngarns kungsgård blifvit af 

Dahlgossen Anders Ersson uphittat. 

Sedan Kongl. Collegium af detta fynd 

funnit för godt at för Kongl. antiquitets 

archivet inlösa en större och mindre flätad 

armring af silfver samt 113 lod gammalt 

mynt, skulle återstoden deraf, bestående 

af 9 stycken större och mindre silfverstänger, 

ett stycke mindre flätad armring, 

en ännu mindre silfverring, vriden, 

och åtskilligt gammalt mynt samt silfverbitar 

till 181 lods vigt samt 3 ne stycken 

små rullar af någon slags hvit composition 

och 2ne små kulor af metal genom 

bref af i dag till Landshöfdingen återsändas. 

De inlösta piecerna hafva efter skedd 

probering blifvit på myntet vägde och 

värderade, hvarvid bägge de flätade armringarne 

tillsammans befunnits väga 18 

lod och vara värde efter 13 sk. 4 rst. lodet 

KATALOG 

5 Rdr. specie. Det gamla myntet åter af 

113 lods vigt har efter dess till skrot och 

korn befundne skiljagttige och särskildt 

proberade beskaffenhet blifvit värderat in 

alles till 38 Rdr 9 sk. 5 rst. Specie; när 

härtill lägges den enligit författningarne 

bestådde 118 förhöjningen, uträknad till 5 

Rdr. 19 sk. 2 rst. blef hela beloppet så väl 

för armringarne som myntet en summa af 

48 R dr. 28 sk. 7 rst. Specie, hvilkajämte 

återstoden skulle öfversändas till 

Landshöfdingen för at därmed laglikmätigt 

förfara" (Schiick 1943:30lf). 

Enligt Schiick deltog inte Akademien 

själv i detta ärende, utan Kanslikollegiet 

hanterade det och betalade ut inlösen 

(a.a:302). Därför kanske det inte är konstigt, 

a tt bland kanslirådet von 

Engeströms efterlämnade numismatiska 

noter finns ett blad fullskrivet med siffror 

under rubriken "Wänngarnsfyndet, 274 

ärs gjör 1 lod osv.". "Wänngarnsfyndet 

274 ärs gjör 1 lod 

Engelska mynten 27112 lod här står värdet 

i pengar, till och med post no 7. 

no.4 6112 fint9 

6 41a 

5 

1 

3 

7 

Cap. ut 

nota 

Cap + tempi 

2-- Colon 

Cap + 

3 112 

1 114 

8 2 3/4 

11 I. 19r. 6 3/4 

7 lod 9 

3 112 

1 

5 3/4 

2114 

2114 

1 

1 12 1/4 

8 lod 

41/2 

4114 

2 

2112 

3 3/4 

3°7

3 3/8 

81/8 

1/2 lod återställes 

NB loden i bråk till 8 1/8 

icke uptagne 


6 3/4 

5/8 423/8 

R. Sum. 113 lod 

bråk 4 1/8 lod 

Kolumnen till vänster på sidan utgör 

vikten av de senare inlösta mynten (113 

lod). Summan i slutet på första sidan 

48:28:7 är samma inlösensumma som 

kanslikollegiet bestämde sig för (KB 

Handskrifter. Engestr. C. IX. 1. 16). 

Uppenbarligen har von Engeström haft 

ett system, som han sorterade efter. Först 

står de engelska mynten. Därefter kommer 

bara en sifferbeteckning för vad som 

kan ha varit olika myntgrupper. 

På ett annnat blad finns antecknat: 

"Diverse pengar Wäga 11 Lis?p. 5 lod. 

Dito ________ 15 

16 lod ... " 

(Kanske är den översta posten, diverse 

pengar, sådant som gick tillbaka till 

upphittaren. Den sammanlagda vikten av 

dessa är 372 lod eller 4 899,24 g, förutsatt 

att det står 11 skålpund och 5 lod och 

därefter 15 lod. Det är svårt att förstå 

vilka mynt som avses - kanske har detta 

inget med fyndet att göra?). 

Härefter följer en mängd uträkningar, 

där von Engeström har beräknat den 118 

dels förhöjning, som förutom fyndets silvervärde, 

enligt lag skulle utbetalas vid 

inlösen. I det här fallet alltså 118 av 38 

riksdaler, 9 skilling och 5 runstycken specie 

(v. Engeström räknar via 112, sedan 

114 och till sist 118 av 38:9:5; för mynten 

blev detta 38:9:5 + 4:37:2118= 42:46:7). 

I inventariet finns en anteckning om 

att en mindre andel av fyndet, inlöstes till 

UUMK. "Hos en guldsmed i Uppsala 

inköptes af professor Er. Götlin 313 

mynt, hvaribland omkring 200 anglosachiska, 

för Universitetets Myntkabinett, 

måhända af den del som blifvit hittaren 

återställd" (ATA S:t Olof sn Venngarn). 

Efter detta hör man ingenting vidare 

om fyndet, förrän prosten Svedelius i Älvdalen 

beskriver händelsen i ett brev. 

(Tyvärr har jag inte fått klarhet i vem brevet 

är ställt till.) Tydligen har drängen 

Anders Ersson återkommit till sina hemtrakter, 

senast ett år efter det att fyndet 

gjordes. Den 15 maj 1799 har prosten 

Svedelius nedtecknat hans berättelse om 

hur fyndet påträffades och hur det sedan 

förfors med. "1789 den 30 april hittade 

unga Dalkarlen Anders Ersson ifrån 

Kåtila by i Elvedalen ett jordagods på 

Kongsgården Wennegarns ägor I och en 

half fjärdingsväg ifrån Sigtuna Stad, 

bestående af 19 markers vigt mäst i större 

och mindre Silfvermynt samt 3:ne Kedjor 

och några gjutna Silfverkors. Fadren, som 

vägde fyndet, säger, att 8 marker blifvit 

Sonen, fråntagne på stället, där de voro 

inlogerade; de öfriga 11 marker lemnades 

till Arrendatorn på Kongsgården Herr 

Ryttmästarn Prinzenskjöld och sedan 3 

marker afgått vid hittegodsets rengöring, 

bekom Anders Ersson för sin del 59 R:d. 

32 skil. - Vid ett Torp, Glädjen kalladt, 

arbetade förmente dräng. Torparen hade 

bedt honom utvidga sin åker, och under 

gräfning på en liten högd straxt bredevid 

åkern fann han, 3 quarter djupt i jorden, 

följande persedlar: 1:0 Trenne särskildt 

flätade Silfverkedjor om 3 markers vigt, 

tjocka, som ett finger, den ena 6 quarter 

och bägge de andra 1 aln långa, men alla 

tre smalare åt ändarne. 2:0 Fem påsar af 

mycket groft lärft, nu söndermurknadt, 

lågo i fyrkant och den största midt uti. 

Inom dem voro penningarne lindade med 

grofva Linneklutar, och vigten troddes 

stiga till 9 marker, dock inberäknade 3:0

Sju Silfverstänger, den längsta I och ett 

halft quarter, de andra i proportion alt 

mindre och mindre. 4:0 I påsarne förvarades 

äfven många större och mindre 

ringar, af hvilka flere hade knappar, som 

liknade elfenben, med hol midt igenom, 

stora som ett 6 markstycke, men helt 

tunna åt kanterna: Jämte dessa låg en så 

stor ring, att den kunde omgifva en 

Hattkull, flätad af mycket grofva 

Silfvertrådar, omkring 2 markers vigt. Ett 

litet spänne med påsatta löf och derimel 

Ian små ringar ungefär af I lods vigt, 

några små runda kulor stämplade på 2 

sidor emot hvarannan, som vid skafning 

liknade Guld eller Mässing, förmodeligen 

det förra slaget, samt ett eller annat gutet 

Silfverkors, till ett halft fingers längd, funnos 

jämväl uti påsarne. Elfvedalen den 15 

Maji 1799. Johan Svedelius" 

(efter Floderus 1941:82f, förutom 

Floderus förtydligande som fanns inom 

parenteser; citerad av Götlin 1806:11- 

12). Här står att Anders Ersson fick 59 

riksdaler och 32 skilling i ersättning. 

Detta stämmer inte med de officiella uppgifterna 

på 48 riksdaler, 28 skilling och 7 

runstycken. Det är 11 riksdaler, 3 skilling 

och 5 runstycken mer än Kanslikollegiet 

utbetalade. Med samma inlösensvillkor 

som de statliga, borde det ha inneburit att 

han försålt ytterligare ungefär 30 lod. Om 

han löste in det hos en guldsmed fick han 

sannolikt ogynnsammare villkor än av 

staten och därför troligen ersättning endast 

för silvervikten. I så fall skulle den 

överskjutande summan ovan ha inneburit 

att han löste in ytterligare ungefär 37-38 

lod. Detta ger oss nära 170 lod i inlöst silver. 

Ändå är det bara ungefär 55% av den 

totala vikten på fyndet som uppges ha 

varit 19 marker, d.v.s. 304 lod eller 4.004 

g. 

Under perioden 1786-1792 inkom till 

Vitterhetsakademien inget fynd som inte 

von Engeström var sakkunnig i. Sedan 

KATALOG 

1786 hade han varit arbetande ledamot 

av Akademien. Särskilt verksam var han 

de perioder då Riksantikvarien Adlerberth 

var frånvarande; han skötte då dennes 

åligganden. I KB förvaras en volym i 

den Engeströmska samlingen kallad "Anteckningar 

i Numismatiken" (KB Handskrifter. 

Engestr. C. IX. 1.16). Den omfattar 

noter, teckningar och längre utredningar 

om mynt och myntfynd skrivna av 

kanslirådet Jacob von Engeström och har 

sammanställts efter hans död av brodern 

Lars von Engeström. Här finns en del 

uppgifter om Venngarnsfyndet. Kanske 

hade de varit än fler om inte Engeström 

vid den tiden varit involverad i oppositionen 

mot Gustav III. Han var sannolikt 

inte inblandad i själva mordet på kungen, 

men hade författat ett förslag till ny 

grundlag. På grund av detta syns han ej i 

officiella sammanhang efter 1792. Han 

dömdes av hovrätten i maj 1792 för sin 

kunskap om mordet på kungen till 

ursprungligen livstids fängelse, men fick 

domen mildrad. Han förlorade sitt ämbete 

och fick avtjäna 3 års straff (Svenskt 

biografiskt lexikon 1950:615ff). Från 

tiden 1788, 89 eller 90 finns i KB bevarat 

ett brev från Adlerberth till v. Engeström, 

men detta berör inte alls mynt fynd (KB 

Handskrifter. Autograf-saml. Adlerberth). 

De inlösta delarna a v fyndet fördelar 

sig idag på olika institutioner: 1.115 mynt 

i KMK, 313 mynt i UUMK och 120 mynt 

Skoklostersamlingen (KMK dnr 

5917168), samt en större och en mindre 

halsring i SHM (SHM 96). 

Vi vet alltså av uppteckningarna att 

fyndet gjordes 1789 då en torpare lät 

drängen Anders Ersson, utvidga en åker. 

Drängen grävde bredvid en liten höjd, 

straxt bredvid åkern (se ovan). I arealavmätningen 

över Venngarns gods 1727, 

står Glädjen som" ödes Torp" (LMVakt 

6). Ortnamnet verkar stå i förhållande till 

torpet på andra sidan vägen - det kallas

3 10 

Nöden. Glädjen ligger nära vägen som 

från Haga socken fortsätter ned mot 

Pils bo och Sigtuna stad (jfr första ekonomiska 

kartan över Ärlinghundra uppmätt 

1903). Trots att Glädjen anges som öde 

1727, så finns åkermarken markerad. Om 

man jämför den med den åkermark, som 

finns redovisad från år 1868 -69, så ser 

man att betydande nydodling har ägt 

rum. Den nyodlade marken ligger främst 

öster och sydöst om torpet. En viss utvidgning 

har även skett åt väster (LMVakt 

14). Med ledning av höjdkurvorna på 

ekonomiska kartan, men framför allt med 

den markbeskaffenhet som förtecknades 

1868-69 kan man våga gissa i vilket 

område fyndet gjordes. Nr 1360 på kartan 

från 1868-69 står redovisat som 

"Betesbacke ". Kanske är det i anslutning 

till den backen, som fyndet gjordes. Det 

skulle innebära ca 50 m sydväst om torpet. 

Ett annat alternativ skulle vara invid 

en mindre betesbacke nr 1395, som ligger 

ca 250 m östsydöst om torpet (LMVakt 

14). Den senare platsen ligger idag i direkt 

anslutning till och nordöst om väg 263 

mot Vassunda. Om denna plats skulle visa 

sig vara den korrekta fyndplatsen, så kan 

den ha skadats i samband med när denna 

väg rätades (jfr ekonomiska kartan med 

häradskartans från 1903 vägsträckning, 

där impedimentet befinner sig söder om 

samma väg). 

Går man till jordeböckerna över 

Stockholms län, så står Glädjen redovisat 

som skattlagt torp - "Rå och Rör under 

Wennegarns Kongsgård" . Det beboddes 

då fyndet gjordes aven Anders Mattsson. 

Han finns upptagen där åren 1766, 1773, 

1777, 1787 och 1797 (Stockholms läns 

specialjordeböcker, som förvaras i 

Lantmäterienheten, Stockholms länstyrelse, 

kartarkivet). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Hela S:t 

Olofs socken i Ärlinghundra härad uppvisar 

en ung bebyggelse bild, med gravfält 


främst från yngre järnålder. Övervägande 

delen av gravfälten i socknen ligger så, att 

by tomten inte är belägen på de närmaste 

impedimenten intill gravfälten. Det här 

antyder att bebyggelseomflyttningar kan 

ha skett (Hamilton 1986:31). 

Venngarn (Winagarnum 1282) syftar 

förmodlingen på viken *Garn; idag kallad 

Garnsviken. Förleden har tolkats som 

fågellek (Calissendorff 1986:133). 

Venngarn är första gången omnämnt 

1282 och är redan under medeltiden 

sätesgård (jfr Atlas över Sverige:blad 133- 

4). Almqvist anser att det ursprungliga 

namnet på Venngarn skall ha varit 

Askare: (Venngarn) "hava byggts på en 

by, Askare kallad, som skall ha varit tre a 

fyra gårdar; vilka ej heller finnas i jordeboken" 

(Almqvist 1931:887). I kulturminnesvårdsprogrammet 

för Sigtuna 

kommun uppges att detta är en ostyrkt 

uppgift och att Askares läge är okänt 

(Bratt & Källman 1988:83). Att Askare 

verkligen legat invid Venngarn styrks 

emellertid av att en karta från 1727. Det 

är en arealavmätning av Venngarns 

kungsgård med tillhöriga domäner, utförd 

av Lars Kietzling. I hagmarken ca 600 m 

nordnordöst om slottet är skrivet:" Plattz 

hvaräst Askare varit bebyggt" (LMVakt 

6, gårdsplatsen är markerad ungefär vid F 

i Fiskartorpet; jfr top kartan 111 SV, edition 

6, 1988). Det finns en äldre odaterad 

karta över Venngarn, förmodligen från 

1600-talet, men den saknar uppgifter om 

Askares tomt (LMVakt 1). Bebyggelsens 

namn har enligt Sigurd Rahmqvist varit 

'Askerboda'. Det finns omnämnt 1461 

och 1488 (skriftligt meddelande februari 

1997). Det nuvarande Venngarn och det 

medeltida Askerboda har under vikingatid 

legat på ett näs som på ena sidan om 

sig haft Garnsviken och på den andra 

sidan haft en nu uppgrundade vik (jfr top 

kartan 111 SV, edition 6, 1988). 

Viby är inte ett teofort ortnamn, som

dess nuvarande utseende ger sken av. Det 

skrivs på 1100-talet Wicbu (CalissendorH 

1986:53). Viby ligger också mycket riktigt 

vid inloppet aven mindre vik. Den är 

idag uppgrundad, men dess konturer går 

att följa på 5-meterskurvan. Både Viby 

och Venngarn är så belägna, att de fått 

stora tillskott av mark i samband med 

landhöjningen under yngre vikinga - 

tid/tidig medeltid. 

Viby och Venngarn har ungefär lika 

stora gravfält: 34 gravar i Viby (raä 97, 

181) och 26 gravar i Venngarn (raä 138, 

141). Inga av gravfälten ligger intill 1600talets 

by tomter. Venngarns ena gravfält 

ligger i nordväst på en udde som vetter ut 

mot Garnsviken (8 gravar, raä 138) vid 

nuvarande Fiskartorp. Det andra gravfältet 

(18 gravar, raä 141) är beläget i den 

vikingatida vikens innersta del, sydöst om 

nuvarande Grindtorp. Venngarns båda 

gravfält har varit föremål för del undersökningar, 

med dateringar till yngre järnålder 

(raä 138) respektive vikingatid (raä 

141) (Dnr 5652/72; Dnr 3300/46, SHM 

KATALOG 

Fig 98. En skiss över 

hur Viby-Venngarnsgodset 

kan ha tett sig 

(sammanställd med 

hjälp av Hamilton 

1986:28 och häradskartan 

över Ärlinghundra 

härad från 

1903 samt topografiska 

kartorna 5meters 

kurvan, edition 

G, feb. 1988). 

23 576; se Arbman 1946:78). 

Inte heller Vibys gravfält ligger vid 

den kända by tomten, utan är belägna vid 

det som idag kallas Konterbacka (raä 97 - 

29 anläggningar, raä 181 - 5 anläggningar). 

Nere vid stranden av Garnsviken är 

en runsten rest (U412, raä 68). Stenen bär 

inskriften: "Sibbe lät rista runorna efter 

Orökja, sin fader och Tyre efter sin man" . 

Denna hör samman med den förmodade 

färjeöverfart som markeras dels av runstenen 

vid Viby, dels av runstenar på motsatta 

sidan av Garnsviken vid Norrtil 

(U410, U411). Samtidigt är runstenen vid 

Viby placerad så att den markerar Vibys 

gräns i öster. Inskrifterna på den andra 

sidan av Gransviken - vid Til - lyder: 

"Styrbjörn lät resa stenen efter Sigsten, 

sin fader, Holmstens broder. "samt" Ilturi 

lät resa stenen efter Sigge, sin fader. Gud 

hjälpe själen. ". På Norrtils sida av viken 

finns ett osäkert bryggfundament, beläget 

på den vikingatida strandnivån. Vägen 

fortsätter sedan vidare upp över Norrtils 

gravfält (jfr Bratt & Källman 1988:220). 

3 11

3 12 

Viby nämns redan omkring 1165. Då 

donerade en kvinna vid namn Doter Viby, 

med utjordar som räntade 3 mark, till cistercienserna. 

Doters son Gere motsatte sig 

donationen och kom därmed i tvist med 

munkarna. Tvisten finns beskriven i 

Sveriges äldsta bevarade diplom, som är 

försett med kung Karl Sverkerssons (?) 

och ärkebiskopen Stefans i Uppsala sigill 

(DS 51). Det är den äldsta ägoförteckningen 

i Sverige (Neveus 1992:362; illustration 

i Viking og Hvite Krist 1992:41). 

Det planerade klostret uppfördes kanske 

aldrig vid Viby (grundrester efter en byggnad 

finns vid raä 91). Istället etablerade 

sig cistercienserna vid Säby intill sjön 

Öljaren i Södermanland och klostret kallas 

därefter Julita kloster (angående flytten 

se Styffe 1911:357, not 5). Vid Viby 

undersöktes våren 1997 en tidigare okänd 

romansk gårdskyrka. Det är ännu oklart 

om denna hör till tiden före eller efter 

klostret. (Undersökningen tillkom på initiativ 

av konstvetaren Jan M. Karlsson, 

Uppsala universitet och museichef Sten 

Tesch, Sigtuna museer.) 

Redan i de allra äldsta skriftliga källmaterialen 

är Venngarn och grannbebyggelsen 

Viby sammanslagna till en större 

enhet (Sigurd Rahmqvist, DMS, muntlig 

uppgift 1990). Med tanke på att 

VibyNenngarn redan under 1100-tal är 

ett storgods (jfr Andrae 1960:91), så kan 

man tänka sig möjligheten att det även i 

vikingatid utgjort en parallell till de "bo", 

som finns omtalade på runstenar (t.ex. 

Rumby, sedermera Rumbyättens stamgods). 

Under äldre medeltid brukades 

sådana gårdar med hjälp av trälar under 

övervakning aven bry te (Rahmqvist 

1996:298; jfr Lindkvist 1979:151). Dessa 

trälar bör under vikingatid och äldsta 

medeltid ha varit inhysta vid huvudgården. 

Godskomplexet under sätesgården 

Venngarn sträckte sig under medeltiden 


ända ned till Sigtuna stad och bör ha gjort 

så även under vikingatid. På godsets 

utmarker har det under medeltid etablerats 

små bebyggelseenheter - torp under 

huvudgården - Brännbo, Ragvaldsbo, 

Pils bo och Laggareboda (Sigurd Rahmqvist, 

skriftlig redogörelse om Brännbo, 

stencil). Dessa mindre bebyggelser har 

sannolikt tillkommit under 1300-talets 

första hälft eller möjligen 1200-talets slut 

(jfr Rahmqvist 1996:298). Vidare fanns 

under Venngarnsgodset gårdarna 

Humparbo, Konterbacka, Vela och som 

tidigare nämnts Viby. Åtminstone Viby 

och Vela (ortnamnet är en avledning av 

vadställe, jfr Vädla i fynd 51) bör av ortnamnen 

att döma vara förhistoriska 

bebyggelser. 

Depåfyndplatsen ligger i det som 

under vikingatid bör ha varit ängsmarker 

under godset. Fyndplatsen är perifert 

belägen i förhållande till förmodade 

bebyggelser och gravfält, i södra delen av 

godsets domäner. På Venngarnsgodsets 

utmark ligger även en fornborg (raä 80, 

Sigtuna stad), på ungefär 700 m avstånd 

från fyndplatsen. Det fyndplatsen närmast 

ansluter till är den väg, som från 

Sigtuna stad går norrut upp mot Haga 

socken (jfr Häradskartan över Ärlinghundra 

1903). Denna väg bör kunna ha förhistoriska 

anor. Gränsen mellan staden 

Sigtuna och godset markeras möjligen av 

de runstenar som ännu står kvar på 

ursprunglig plats i utkanten av Sigtuna 

stad (U391-393). 

Platsen för depån ansluter möjligen 

till vägen. 

Litt. Floderus 1941 :82f; Wisehn 

1989:nr 396. 

Sigtuna stad 

37. K v. Klockaren/Lergöken 

SHM 21135 EK 11 I 2 b 

I f 

l 

I 

i 

f I 

! 

i 

, 

, 

j 

i 

l 

i 

I 

i

Innehåll: 1 slät guldring 



Ringen står i SHM:s inventarium upptagen 

som fingerring. Mårten Stenberger 

kallar dock en grupp liknande ringar för 

fingerringsliknande " Schläfenringe " 

(1958:152ff, jfr 1947, Abb. 217:2). Kanske 

har de fungerat som tinningringar, 

kanske som örsmycken menar Stenberger. 

De förekommer under den sena vikingatiden 

vid 1000-talets andra hälft. Bland de 

som hittats på Gotland är två från Nore i 

Vamlingbo sn av guld. De har ungefär 

samma mått som ringen från kv. 

Klockaren/Lergöken, men är lättare: 

11,45g respektive 13,5g (Stenberger 

1947:224). Stenberger vill liksom Ture 

Arne se dessa ringar som införda från 

Dnjeprområdet (Stenberger 1958:154; jfr 

Hårdh 1976b:Fund 71,Taf. 38:5-7). 


Den 30/8 1935 hittade grovarbetaren 

Gustaf Andersson, Sigtuna en trind guldfingerring, 

då han var i färd med att gräva 

en rörgrav. Ringen framkom på ca 30 cm 

djup under gatunivån. Jorden var "rubbad 

genom tidigare grävningar". Enligt 

anmälaren av fyndet Mårten Fryklund 

fanns här inga egentliga kulturlager. 

Moränen började ca 40 cm under gatunivån 

(Mårten Fryklunds anmälan i SHM 

Åtk.). Grävningen företogs i gatan mellan 

kvarteren Klockaren och Lergöken 

(Jakobs gränd). I en bifogad kartskiss, har 

Mårten Fryklund prickat in fyndplatsen. 

Denna är belägen ungefär 10 m nordnordväst 

om korsningen med Malmgatan 

(SHM Åtk.). 

Det är svårt att avgöra om ringen ligger 

där den en gång deponerades. Fyndet 

är gjort i den östra delen av Sigtuna stad, 

utanför själva Svartajordsområdet. Med 

de nivåkartor som är publicerade över 

Sigtuna, så innebär det att fyndplatsen ligger 

precis ovanför 5 meters-kurvan (Tesch 

KATALOG 

1989:118; jfr Douglas 1979:56). 

De arkeologiska iakttagelserna i den 

här delen av staden är få. Man har tidigare 

ansett att den nu försvunna bäcken i 

Borgmästarängen har utgjort det medeltida 

bebyggelseområdets östra gräns och att 

egentliga kulturlager saknas på platsen 

(jfr Douglas 1978:32, fig. s. 24, nr 34). 

Men bl. a. tack vare undersökningen 1985 

i kvarteret Granhäcken har man kunnat 

revidera den bilden. Då framkom kulturlager 

och bebyggelse från 1100-talet 

(Arkeologi i Sverige 1985:388). Området 

kallas på 1600-talskartan för 

WästerMalmen (se fig 12. sid 69, jfr 

Douglas 1979:11). Sten Tesch menar att 

det idag blir allt tydligare att det tidigmedeltida 

Sigtuna omfattade hela det område 

som är bebyggt på 1600-tals kartan, 

d.v.s. inklusive Malmen öster om 

Borgmästarängen (muntlig uppgift januari 

1997). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Sigtunas 

centrala delar med kungsgården i 

centrum, har legat på en höjd som skjutit 

ut mot Mälaren. På nästa utskjutande 

udde åt öster har fyndet av fingerringen 

blivit gjort. Denna udde är "blank" i Sten 

Tesch situationsbild över Sigtunas stadsbild 

år 1000 (t. ex. Tesch & Pettersson 

1995:30). Men under 1000-talet har 

stadsbebyggelsen expanderat österut så 

att det under 1100-talet finns bebyggelse i 

området kring fyndplatsen för fingerringen. 

Norr om denna bebyggelse (ca 50 m) 

har enstaka kristna gravar påträffats 

(Tesch 1990:11, fig. 2). 

Idag har man ännu inte en klar bild av 

hur bebyggelsen sett ut eller varit organiserad. 

Men det är sannolikt att den liknat 

bebyggelsen i staden i övrigt. Fingerrringens 

fyndplats bör rimligen kunna kopplas 

till bebyggelse i stort. Men vad platsen 

mer specifikt anslutit till: boningshus, förrådshus, 

gränd eller tomtgräns, det vet vi 

ej.

38. K v. Professorn 2 

SHM - EK 11 I 2 b 

Innehåll: 1 vriden guldfingerring, 1 ornerad 

guldfingerring, 3 guldfiligranpärlor, 

67 guldfoliepärlor , 24 karneol pärlor 

Inlöst: 100% Vikt: ca 23g 


Stratigrafisk datering: före 1175 

Fyndet är hopat och de olika beståndsdelarna 

utgörs av ting som hörrör 

från 900-talets andra hälft och 1000talets 

andra hälft samt hela UOO-talet (se 

nedan). 

Pärlorna med volut- och dubbelspiralmönster 

utgör en karakteristisk del av de 

skandinaviska ädelmetallfynden (Stenberger 

1958:216f; Duczko 1985:72f). 

Vanligen är de i silver och inte som här i 

guld. Jämförelser med myntdaterade 

depåer gör att Wladyslav Duczko tidsfäster 

liknande pärlor i silver till andra hälften 

av 900-tal (1987b:17). 

Den vridna guldfingerringen är en 

klassisk senvikingatida typ som kan dateras 

till tiden 1050 - 1200. Den är särskilt 

vanlig i östra Sverige (Stenberger 1958: 

137ff). Ringen är vriden av flera tenar, 

men saknar mellanliggande tunnare 

snodd tråd, varför den bör tillhöra tidsavsnittets 

förra del. 

Den ornerade fingerringen finns avbildad 

i svlv och färg i Vikingars guld ur Mälarens 

djup (1996). Ringen är gjord aven 

bandformig ten, vars ändar är avsmalnande. 

Tenen har tvärgående vulster. Varje 

vulst är försedd med små triangulära stick 

eller inslagna mycket små trianglar. 

Fingerringen är aven typ som brukar 

anses som medeltida och hänföras till 

1100-tal (Serning 1956:38). Trots att den 

är vanligt förekommande på Gotland, där 

den ofta är av guld, så saknas den i 

Mårten Stenbergers verk över Gotlands 

vikingatida skattfynd, eftersom han uppfattar 

den som medeltida (1947, 1958: 

134ft). Fingerringar av det här slaget har 


inte hittats i några sammanhang som ger 

en mer precis dateringsgrund. Ett exemplar 

finns i Gråträskfyndet från Lappland 

(Serning 1956:plansch 39:20). Likaså 

finns två sådana fingerringar av silver 

respektive förgyllt silver i depåfyndet från 

Tingby i Dörby sn i Småland, som tros 

vara nedlagt vid UOO-talets slut (SHM 

4858; Serning 1956:38; jfr Thordeman 

1936: nr25). De övriga fingerringarna, 

som är av guld, är alla lösfynd (jfr SHM 

medeltidsavdelningens kartotek, smycken:fingerringar 

- 1 ex. Vg, 1 ex. Ög?, 12 

ex. Go. samt lösfyndet från Flädie by, 

Flädie sn i Skåne; se Hårdh 1976b:Tafel 

28:VIII). Liknande ringar i norska fynd 

placerar Alf Hammervold i övergången 

mellan vikingatid och medeltid, vilket 

stämmer överens med den datering ringtypen 

förmodas ha i svenska fynd (Hammervold 

1994:62, ring 7). 

De två fingerringarna väger 4 respektive 

16 gram (Tesch 1996a:15) och de tre 

guldfiligranpärlorna är ännu ej vägda, 

men torde ha en sammanlagd vikt på ca 3 

g. Föremålen är ännu ej inventarienummerförda. 

De finns avbildade i Vikingars 

guld ur Mälarens djup (1996:omslag samt 

s.9). 


Utgrävningarna vid Långgränd mellan 

dagens Mälarstrand och Stora Gatan (kv. 

Professorn 2) ägde rum under 1995196. 

Grävningen var en exploateringsgrävning 

med anledning av ett villa bygge (Tesch 

1996a:5). I det som under senvikingatid 

var sjöbotten på 2-3 meters djup påträffades 

2 fingerringar av guld, 3 guldfiligranpärlor, 

67 guldfoliepärlor samt 24 karneolpärlor, 

en bunt stora brynen, en spjutspets 

och östersjökeramik (Tesch 1996a: 

15). Närmast bottenleran på 2,85-2,15 m 

höjd över havet fanns vattenavsatta lager. 

Det understa bestod av fin sjösand. I detta 

hittades fingerringarna och pärlorna, som 

man tror motsvarar 2-3 halsband. Över

detta fanns ett 10-20 cm tjockt torvlager 

som innehöll fynd från 1000-talet. 

Ovanpå detta fanns ett lager, av utgrävarna 

tolkat som ett eventuellt transgressionslager, 

av grå sand med inslag av stenar. 

Detta innehöll stora mängder djurben. 

(Anmälan för utförd arkeologisk undersökning, 

Tesch 1996b.) 

Det är ovisst om guldfynden någonsin 

hört ihop i en samlad depå. Sten Tesch 

uppfattar det som ett hopat fynd och det 

har i katalogen fått ha denna karaktär. 

Föremålen skulle kunna härröra från 

olika tidsavsnitt av vikingatiden. 

Exempelvis skulle pärlhalsbanden med 

guldfiligranpärlorna kunna vara deponerade 

i sent 900-tal och den vridna fingerringen 

under 1100-talet. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: se nedanstående 

fynd. 

39. Kv. Professorn 4 

SHM - EK 11 I 2 b 

Innehåll: 1 trind guldfingerring, 51 guldfoliepärlor, 

4 karneol-, 2 bergkristall-, 7 

bärnsten-, 3 ben-, 71 glaspärlor 


Datering: 950-1200? 

Stratigrafisk datering: före 1175 


1996 grävde man återigen i samma kvarter, 

nu i Professorn 4. Ovanpå bottenleran 

hittades här liknande sorters fynd som 

året innan hade hittats i Professorn 2. Nu 

framkom i sjösanden och det ovanpå liggande 

torvlagret 1 trind guldfingerring, 

51 guldfoliepärlor, 4 karneol-, 2 bergkristall-, 

7 bärnsten-, 3 ben- och 71 glaspärlor. 

Den släta guld fingerring av trind ten, 

som vägde 6 g (fynd 5566) finns avbildad 

i Vikingars guld ur Mälarens djup 

(1996:9). Man påträffade även ett ryskt 

uppståndelseägg, ryska miniatyryxor, 

bysantinska sepulkralstenar och amforor 

från Bysans, bysantinska blysigill, skärvor 

KATALOG 

a v bysantinskt och syriskt glas. 

Rekonstruktion av fyndmiIjön: 

Tomten i kvarteret Professorn har enligt 

utgrävaren Sten Tesch blivit bebyggd först 

i slutet a v 11 OO-talet. Dessförinnan var 

området en del av stranden i det vikingatida 

Sigtuna. I denna strandzon har man i 

yngre vikingatid byggt plattformar. I det 

äldsta skedet var plattformarna uppbyggda 

av ett par skikt av större stenar. Senare 

plattformar består aven pålram som inramar 

fyllnadsmassor av jord och sten. Då 

området blivit fritt från vatten, tack vare 

landhöjning och utfyllnad, kunde här 

uppföras hus på 1100-talet (Tesch 

1996a:15). 

På ca 2 meters djup i vattnet utanför 

plattformarna hamnade i yngre vikingatid 

den rad av ting som nämnts ovan. Hur 

kommer det sig då att dessa föremål finns 

i vattnet? Ligger de där oavsiktligt eller 

avsiktligt, har de tappats eller kastats? 

Eftersom där finns guldföremål som fått 

ligga kvar och inte plockats upp igen, så 

menar Sten Tesch att det sannolikt rör sig 

om avsiktliga offer. Föremålen har östlig 

prägel och därför menar Tesch att människor 

i Sigtuna tycks ha haft för vana att 

offra en del av det de förde med sig från 

farofyllda färder i öster. Därmed avfärdar 

han att det skulle kunna röra sig om ting 

man tappat (1996a:15ff). 

Fynden bör inte kunna härröra från 

avfallJkulturlager ifrån staden som dumpats 

i vattnet i syfta att fylla ut och planera 

strandområdet, menar Sten Tesch. 

Detta grundar han bl. a. på att andelen 

guldfoliepärlor är onormalt hög i det 

hopade fyndet jämfört med i staden i 

övrigt (muntlig uppgift, januari 1997). 

Samtidigt måste man fråga sig hur de 

jord- och stenfyllda plattformarna påverkat 

bottnenförhållandena. Man kan inte 

utesluta, att föremålen faktiskt tappats i 

vattnet från de plattformar som sköt ut 

från tomten. Detta bör trots allt ha varit

3I6 

platsen där människor burit olika ting i 

och ur båtar. 

Sten Tesch uppfattar inte plattformarna 

primärt som bryggor, men han anser 

att de kan ha fungerat som sådana 

(1996a:14). Bryggor är ett laddat begrepp 

med rötter i äldre Sigtunaforskning (jfr 

Douglas 1978:64ff). Det för tankarna till 

handelsplats och köpstad och reducerar 

Sigtuna till en passiv förvaltare a varvet 

efter Birka, något som man idag värjer sig 

emot (jfr Tesch & Pettersson 1995:28). 

Sten Tesch och hans kollegor har framgångsrikt 

förändrat synen på det tidiga 

Sigtuna. Jag anser dock att det skulle gå 

att utveckla tanken på alternativa förklaringar 

till depositionen vid stranden, utan 

att man skulle behöva ge avkall på den 

nya synen på staden Sigtuna. 

Litt. Tesch 1996a. 

40. Kv. Sankta Gertrud 3 

SHM - EK 11 I 2 b 

Innehåll: 1 ornerad guldfingerring 

Inlöst: 100% Vikt:4 g 

Datering: 1100-1200? 

Fingerringen är av liknande slag som 

beskrivs i fyndet från kvarteret Professorn 

ovan. 


Guldfingerringen påträffades vid en arkeologisk 

undersökning sommaren 1995 

inne på museitomten i Sigtuna (kvartereret 

Sankta Gertrud 3). Guldfingerringen 

framkom i kulturlager som var omrörda 

p.g.a gravnergrävningar och den går därför 

bara att knyta till kungsgårdstomten i 

stort. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: K varteret 

S:ta Gertud är platsen, som tolkats 

som kungsgårdstomten i hjärtat av 

Sigtuna. Från och med 980-tal och fram 

till mitten av 1000-talet fungerade tomten 

som kungsgård. Därefter anser man att 

kungen överlät den stora tomten till bis- 


kopen, som här lät uppföra sin biskopskyrka 

(Tesch & Pettersson 1995). Detta 

styrks av den biskopsgrav från slutet av 

1000-talet eller början av 11 OO-talet, som 

1993 påträffades utanför kyrkans södra 

mur, i takdroppet. 

Tyvärr är kulturlagren från kungsgårdstiden 

kraftigt störda av de gravar 

som grävdes i samband med biskopens 

stenkyrka och en eventuell tidigare träkyrka 

på platsen. Vidare tycks dessa kulturlager 

i de fall de ändå är bevarade vara 

ganska torftiga till sin karaktär, möjligen 

p.g.a. att kungsgården bara var bebodd 

vissa tider (Sten Tesch, muntlig uppgift 

januari 1997). 

Huruvida fingrerringen ska kopplas 

samman med miljön kring kungsgården 

eller kring den senare biskopsgården går 

idag inte att avgöra. 

41. Kv. Tryckaren 

SHM 27883:1 EK 11 I 2b 

Innehåll: 1 hängsmycke i guld 


Datering: ca 975-1000 

Hängets närmaste motsvarighet 

utgörs av Hiddenseehängena från Riigen 

(se Duczko 1985:111 och 1987a:28). 

Wladyslaw Duczko menar att man för 

närvarande inte kan datera Hiddenseekonsten 

närmare än till 900-talets slut - 

1000-talets början. Ingmar Jansson har i 

sin artikel om "år 9701971 och vikingatidens 

kronologi" kopplat bl. a. detta hängsmycke 

till de konstföremål som utvecklades 

inom kung Harald Blåtands hov i 

Jelling (1991:279 och fig. 14). Hans resonemang 

(a.a:275f) gör att smycket snarare 

bör tillföras 900-talets slut än 1000talet. 

Hängets närmaste parallell är det 

hänge som hittats i ringborgen Fyrkat 

med en datering till ca 980 (se Duczko 

1995:649). 

Smyckets högra del är intryckt, så att

den högra cylindern blivit tillplattad (ATA 

dnr 7682/1964). Det här kan ha skett i 

samband med att huset raserades (se 

nedan) eller tidigare. Hänget uppvisar ett 

ringa slitage, eftersom dess cylindriska 

överdels baksida annars borde ha varit 

nött där ett filigranornament skjuter ut 

från smyckets relativt flata baksida. 


Hängsmycket framkom vid en arkeologisk 

utgrävning 1964, i kvarteret 

Tryckaren i Sigtuna. Ansvarig för undersökningen 

var Else NordahI. På nivån 6 

m.ö.h. fann man ett hus med lergolv och 

risflätade, lerklinade väggar. Huset hade 

brunnit. Ovanpå golvet låg hängsmycket, 

tillsammans med en bennål i runstensstil, 

skedskaft i flätbandsornamentik, samt 

laggkärl och tallrikar. Huset är endast 

del undersökt (se Nordahi 1968:12; jfr 

Douglas 1978:43, nr 74). Schakten togs 

upp i nordöstra delen av kvarteret, som 

vetter mot kvarteret S:ta Gertrud. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Sigtunautgrävningen 

1988-90 har visat att 

Sigtuna är en planerad stad som anlagts 

på 970-talet (Tesch 1991; jfr dock 

Pettersson & Tesch 1995 som ger 980-tal 

för stadens grundande). I centrum för 

denna anlagda stad fanns en kungsgård, 

som fysiskt sett dominerade staden från 

sin placering på en höjdrygg som sköt ut 

mot Mälaren. 

Kungsgårdstomten, som under vikingatid 

tycks ha avskärmats av ett dike, motsvaras 

idag i stort sett av det nuvarande 

museets tomt (Tesch 1991:5; Ros 

1991:9). Invid kungsgården fanns vid 

900-talets slut kanske även en träkyrka. 

Kyrkan bar senare namnet S:ta Gertrud, 

men måste ha burit ett annat namn tidigare, 

eftersom helgonet Gertrud dyrkades 

först under senmedeltid i Sverige (Bonnier 

1989:10). Träkyrkan fick en efterföljare i 

en stenkyrka, som anses vara anlagd på 

1070-talet. I området har man kunnat 

KATALOG 

notera 4 bebyggelseskeden på platsen, 

före 1070-tal (Svensson, K. 1987). 

Fyndplatsen är belägen strax utanför 

den nuvarnde museitomten. Bebyggelsen 

har förmodligen här precis som längre 

österut varit regelbundet planerad och av 

stadsgårdskaraktär (jfr Tesch 1991; Ros 

1991:8). Själva kungsgårdsområdet har 

dock hyst en oregelbunden bebyggelse. 

Alldeles utanför och öster om kungsgårdstomten 

har man stött på det som på goda 

grunder verkar vara kung Olof Erikssons 

(Skötkonung) mynthus. Det som kännetecknar 

hantverket i stadens första historia 

är att det har en ringa grad av specialisering 

och att det avsätter små avfallsmängder. 

Därför tycks kung Olofs mynt 

ha graverats och präglats av samma hantverkare 

som även sysslade med guldsmide, 

pärltillverkning och benhantverk med 

valrosstand som råmaterial (Ros 1991). 

Det delundersökta huset i kv. Tryckaren 

där hängsmycket i Hiddensee-stil 

framkom har samma typ av läge som 

mynthuset, strax utanför själva kungsgårdstomten. 

Det är fullt möjligt att 

denna mark, liksom den som mynthuset 

var uppfört på, varit kunglig domän. 

Hängsmycket har sina paralleller på 

dansk botten i områden som kan kännetecknas 

som områden under kungligt 

inflytande. En patris för framställning av 

sådana hängen har hittats i ringborgen 

Trelleborg, som anses vara anlagd på initiativ 

av kung Harald Blåtand i slutet av 

hans styrelsetid och ytterligare 42 patriser 

har påträffats i Hedebys hamn (Jansson 

1991:275 och fig. 8:274). 

Hängsmycket bör kopplas till hantverkare 

eller personer i kungamaktens 

närhet. Wladyslaw Duczko menar att vi 

bör se hänget som ett danskt kungligt 

smycke. I Sigtuna har man även påträffat 

en bronspatris, som visar att här funnits 

en specialiserad guldsmed skolad inom 

Hiddensee-konsten (Duczko 1995:646ff,

samt fig. 6; jfr även Arbman 1933). 

Eftersom hänget uppvisade ett ringa slitage, 

så kan det, men behöver inte, ha funnits 

hos den guldsmed som förfärdigat 

det. Antingen så kan smycket ha förlorats 

i samband med branden, eller så låg det 

avsiktligt kvar i huset. 

Litt. NordahI 1968:12, 31 och fig. 2; 

Jansson 1991:279, fig. 14; Duczko 

1995:646ff, fig. 6. 

42. Kv. Trädgårdsmästaren 

SHM 21718 EK 11 12 b 

Innehåll: 1 armring av guld 



Stratigrafisk datering: ca 980-1025 

Armringen är av Hårdhs typ I C:104 

(Hårdh 1976a:48). I Sydskandinavien 

förekommer vridna och flätade ringar 

under 900-talet. Låset är i form aven 

fasetterad pärla och har därigenom en 

kapselliknande förslutning, vilket 

Stenberger anser bör föras till 1000-talets 

första hälft (Stenberger 1958:103). En 

guldring från Södermanland med kapselliknande 

förslutning har en ornamentik, 

som gör att Stenberger daterar den till 

900-tal. Men p.g.a. dess kraftiga förslitning 

anser han att den ej deponerats förran 

under 1000-talet (Stenberger 

1951 :187f). Det är ovisst om den här 

ringen tillhör 900-talet eller 1000-talet. 


Armringen framkom vid grundgrävning 

inför bebyggandet rådman Ahlqvists 

tomt, tomt m 4 (gamla tomtnumreringen) 

i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den hittades 

den 8 april 1937 av grundläggningsarbetaren 

Gustav Johansson, Sigtuna. 

Armringen upptäcktes först vid bortforslingen 

av jord från platsen och den exakta 

fyndplatsen är därför okänd. Platsen 

kontrollerades av Mårten Fryklund, som 

också gjorde en kartskiss över fyndområ- 


det (ATA dm 148711937; jfr stadsarkeologiskt 

register m 68 i Douglas 1978: 

24,43). Armringen hittades vid utschaktningen 

av grundmuren, en bit från muren, 

vid Stora Gatans norra sida ungefär 7,5 

meter öster om tomtens västra begränsning. 

Fyndet gjordes på mellan 1,75 och 

2,4 meters djup. 

Armringen var då den hittades kraftigt 

ihoptryckt. I handlingarna har man 

noterat" (med handkraft?)" (SHM Åtk.). 

Carl af Ugglas på medeltidsavdelningen 

anhöll om att armringen skulle slås ut, 

eftersom han menade att "Ingen som 

helst omständighet af kulturhistoriskt 

upplysande slag kan anknytas till ringens 

deformering, hvilken istället vanställer ett 

vackert föremål." (SHM Åtk. ATA dm 

182711937). Så skedde också och armringen 

är idag rund och prydlig se s. 107. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Armringen 

är hittad mitt kvarteret 

Trädgårdsmästaren. Samma kvarters västra 

delar undersöktes vid den stora 

Sigtunautgrävningen 1988-90. Man 

kunde då konstatera att den undersökta 

delen av kvarteret bestod av 5 stadstomter, 

varav 4 var bevarade i sin helhet. 

Tomtdiken avgränsade de ca 20 - 30 meter 

långa och 8 meter breda tomterna. 

Tomtgränserna var utlagda före det att 

hus byggts på platsen; sannolikt ägde planeringen 

av staden rum på 980-talet. 

Dessa gränser har legat fast till åtminstone 

1200 (Tesch 1990:117ff; Tesch & 

Petterssson 1995). 

Resten av kvarteret Trädgårdsmästaren 

bör alltså innehålla ungefär likstora 

tomter, som de redan undersökta. Detta 

styrks också av den profilritning som 

gjordes då armringen påträffades år 

1937. I profilen kan man skönja syllstenar 

till ett hus (Sten Tesch och Björn 

Pettersson, muntlig uppgift januari 1997). 

Skulle man fortsätta från 1989-90-utgrävningens 

östligaste och femte tomt och för-

1 

utsätta samma tomtbredd på 8 meter, så 

bör fyndet vara gjort inne på östra delen 

av tomt 6 eller i gränsen mellan 6 och 

tomt 7 (jfr illustration i Tesch & 

Petterssson 1995:30). 

Armringen är påträffad i tomtens 

södra och nedre del, som vetter ned mot 

Stora Gatan. Den framkom på mellan 

1,75 och 2,4 meters djup, d.v.s ungefär 70 

cm räknat från kulturlagrets bottennivå 

och uppåt. Djupet är sådant att fyndet 

bör tillhöra faserna 1-4 i Sigtuna. I tid 

motsvarar detta perioden från stadens 

grundande fram till och med 1000-talets 

första fjärdedel. Trots att det råder osäkerhet 

om guldarmringens exakta fyndplats, 

så går den alltså att knyta till de 

äldre faserna i Sigtuna. Det innebär att 

armringen kan kopplas till en stadsgårdsmiljö 

som föregår det specialiserade hantverket 

vid 1100-talets början. Sannolikt 

härrör armringen från en stadsgård som 

hade boningshus nära Stora Gatan. Vid 

husen närmast Stora Gatan bedrevs under 

1000-talet ett ospecialiserat hantverk i 

form av bronsgjutning, järnsmide och 

vävning (Tesch & Pettersson 1995:28f; jfr 

Tesch 1990:36). 

Armringen var då den påträffades 

kraftigt ihop tryckt, förmodligen med 

handkraft. Om en konflikt uppstått mellan 

ringens ägare och givaren av denna 

gåva (kungen?), skulle gåvans mottagare i 

vredesmod kunna ha böjt ihop armringen. 

Men ringen skulle även kunna representera 

ett föremål som var på väg att 

byta skepnad för att anta en annan form. 

I så fall kan den ha deformerats aven 

hantverkare som, likt den hantverkare 

som var verksam i kungens mynthus (se 

ovan kv. Tryckaren), var kunnig i att 

bearbeta många olika sorters ämnen. Det 

tycks som nämnts inte förekomma något 

specialiserat hantverk vid denna tid 

(Tesch 1990:36). En tredje möjlighet är 

att ringen varit en form av offer. Då 

KATALOG 

"dödas" (deformeras) det offrade tinget 

gärna i samband med offerritualen. 

Armringen tycks alltså vara deponerad 

inne i ett boningshus eller i den omedelbara 

närheten till ett boningshus, möjligen 

i tomtgräns mellan två stadsgårdar i 

det sena 900-talets eller tidiga 1000-talets 

Sigtuna. 

Litt. Floderus 1941:81. 

43. Kv. Trädgårdsmästaren 9, 10 

SHM - EK 11 I 2 b 

Innehåll: 1 guldbarr 



Stratigrafisk datering: 980-1000 

Barren har måtten 50x6x4mm och är 

hamrad. Se foto på omslaget till Makt och 

Människor i Kungens Sigtuna (1990). 

Den är ännu ej inventarienummerförd i 

SHM, men har fyndnummer 25981 i 

utgrävningen Trädgårdsmästaren 9, 10. 

Barrer förekommer både i depåfynd från 

vikingatid och tidig medeltid enligt 

Mårten Stenberger (1958:230). 


Guldbarren tillhör den allra äldsta fasen i 

Sigtuna, fas 1. Det innebär tiden från 

Sigtuna s grundläggning under 980-tal och 

fram till ca år 1000 (jfr Tesch & 


Rekonstruktion av fyndmiljön: Guldbarren 

är påträffad invid eller nära norra 

kortsidan av ett boningshus, beläget nära 

Stora Gatan. Barren har antingen varit 

deponerad inne i huset eller ute i ett prång 

mellan två hus, beroende på vilken sida 

om väggen det legat. Barrens placering 

har inte gått att ringa in närmare än så, 

eftersom det ofta är svårt att avgöra om 

föremål nära en vägg legat innanför eller 

utanför väggen (Björn Pettersson, muntlig 

uppgift januari 1997). 

Det boningshus som barren påträffats 

intill eller i tillhör det äldsta Sigtuna. I tid

3 20 

innebär detta sent 900-tal (jfr Fas 1 i 

Tesch & Pettersson 1995:29). Under 980talet 

anläggs de första stadsgårdarna, då 

vid huvudgatan. Varje stadsgård består av 

ett till två hus och ligger på tomter som är 

8 meter breda och ungefär 20 meter 

långa. Alla byggnader har fungerat som 

bostäder. I dessa bostäder har den hantverksproduktion 

försiggått som varit nödvändig 

för den egna gården. (Tesch & 


Simtuna sn 

44. Eklunda 

SHM 9455 EK 11 H 6c 

Innehåll: 1 del a v ring till ringnål 



Ringnålen är av Stenbergers typ Rn 2 

(Stenberger 1958:78). Han menar att 

denna typ på fastlandet hör hemma i 900tal. 


Fyndet inköptes år 1894, från patron Fr. 

W. N. Söderhielm för 30 kronor. Det uppges 

vara funnet på Eklunda gård i 

Simtuna sn (SHM Inv.). 

Eklunda bestod vid tiden för fyndets 

inlämnande av Eklunda med Vänögla 

(Uppland 1905-08:399). Vänögla var 

tidigare en egen fastighet, men avhystes 

under Eklunda. Ännu fram till 1890 fanns 

byggnader kvar på platsen (ATA, 

Vänögla, skrivelse av Karlinder 1925). 

1341 omnämns gården "Ekelundum" för 

första gången. Eklunda omfattade under 

1500-talet 1 kyrkohemman om 2 markland 

och 2 öresland. Vänögla var vid 

samma tid en skatteutjord på 6 öresland, 

som något år anges höra till Råby och 

något annat år Salfors (Jansson, R. 

Simtuna hd). Senare kom det alltså att tillhöra 

Eklunda, men Vänöglas tidvis 

osjälvständiga status tycks alltså ha gamla 


anor. Eklunda gjordes till sätesgård av 

Olof Rosenstjerna, som var född 1697. 

Vid sekelskiftet ägdes gården a v samme 

W. Söderhielm, som lämnat in fyndet 

1894 (a.a.). Det är tyvärr inte känt var 

någonstans inom Eklunda-Vänögla marker, 

som silverfyndet gjordes. 


Sockennamnet Simtuna (Symbaetunum 

1296) har tolkats som deras Tuna som 

bor vid * Sim b - I den trögflytande ån eller 

framsipprande källan I - (Calissendorff 

1986:20). Socknens centrala delar ligger 

ikring Örsundaån och Lillåns flacka slättmarker. 

I Simtuna har det under yngre 

bronsålder frigjorts stora områden med 

strandängar. Det här visar sig i de ytor 

som har bildats mellan 25 och 15-meterskurvorna 

på topografiska kartan (bladet 

11 H SV). Dessa slättmarker i ådalarna 

har utnyttjats kontinuerligt fram till våra 

dagar. Just ådalarna har blivit utsatta för 

en betydande bortodling av fornlämningar 

(jfr Sporrong 1985:164ff). Ett tecken 

som ytterligare stödjer detta, kan vara 

den stora mängd ovala spännbucklor som 

har inkommit till myndigheterna från 

Simtuna sno De har framkommit vid 

schaktningsarbeten O. dyl. och fyndplatserna 

har i allmänhet efterundersökts av 

antikvariska myndigheter. Det här gäller 

exempelvis fynden från Albäck, Mellersta 

och Ändersta (se Jansson 1985:208f). 

Eklunda och Vänögla ligger i Simtuna 

sockens norra del, som i norr gränsar mot 

Mälby i Altuna sn, i söder till Vänga och 

i väster till Albäck. Bebyggelserna ligger 

på en höjdrygg i en mindre dalgång. Här 

rinner många små bäckar ner mot Lillån, 

vid Ändersta och Kaby (fritidskarta 83, 

Enköping, lantmäteriet i Uppsala län, 

1983). Vid Eklunda-Vänögla finns inga 

yngre järnålders gravar registrerade. Intill 

Vänögla gamla tomt (raä 200) är små, 

spridda grupper av fyllda stensättningar 

och skärvstenshögar (raä 53, 199 och

l 

201}. Det är möjligt med tanke på den 

omfattande uppodlingen av Simtunas 

ådalar att både Eklunda och Vänögla 

ändå har haft yngre järnåldersgravfält. 

Något som skulle kunna tala för det är 

ortnamnet Vänögla (Venygla 1539). 

Namnet ansluter till en grupp ortnamn, 

som innehåller den dialektala efterleden - 

uggla (*hughel eller *hughle) med betydelsen 

kulle; inte sällan gravhög (Ståhi 

1944:35). Från EklundaNänögla finns 

förutom silverfyndet, ett lösfynd aven 

eggdel till en skafthålsyxa (ATA, Simtuna, 

Vänögla). Vidare uppger hembygdskännaren 

Karlinder att det 1925, i den gamla 

odlingsmarken vid Vänögla, fanns en 

kulle med nedgrävd ränna, men han anger 

gravhögen som osäker (a.a: handskriven 

lapp av Karlinder 1925 inkom till ATA 

7/4 1926). 

Skederids sn 

45. Gullunge 

SHM 16136 EK 11 H 4 j 

Innehåll: 2 skålar, 1 enkolpium med vidhängande 

kedja med djurhuvudformiga 

ändstycken, 1 fragmentariskt krucifixhänge, 

8 halvsfäriska hängen, 1 berlock 

med vidhängande bjällror, 43 silverpärlor, 

2 karneolpärlor, 3 glas-, 7 guldfolie- och 2 

bergkristallpärlor samt 1 mynt? 


Datering: 11 00-1200 

BIornkvist daterar denna grupp av 

fynd som Skederidsfyndet tillhör till perioden 

1060170-1130/40 (1972). Aron 

Andersson anser att denna grupp fynd 

inte kan dateras närmare än till 1100-tal. 

Samtidigt menar han att depån vid Gamla 

Uppsala bör tillhöra tidigt 1100-tal. 

Eftersom han ser överensstämmelser mellan 

Gullungefyndets dryckesbägare och 

de från Gamla Uppsala, så är det möjligt 

att Gullungedepån snarare bör ligga i 

KATALOG 

1100-talets tidiga del än dess senare 

(Andersson 1983:9f, 53f). Wladyslaw 

Duczko menar att den här gruppen fynd 

bör vara deponerade omkring 1150 eller 

1150-1200 (1987a:37f). Här följs 

Duczkos och Anderssons datering till 

1100-tal (Andersson 1983:9f; Duzcko 

1987b:215). 

Möjligen är det tyska myntet istället 

en plants till ett mynt; Duczko rubricerar 

det som ett obestämbart myntliknande silverbleck 

(1987b:236, not 3). Det finns 

dock förteckna t hos Gert Hatz i hans 

sammanställning över tyska mynt (H 

465). 


"Funnet mellan två stenar på 0,3 meters 

djup den 26 juni 1918 av säljaren, då han 

å sin lagårdstomt var sysselsatt med planering 

och jordschaktning varvid han 

biträddes av förre hemmansägaren 

Fredrik Krok i Darsgärde, samma socken." 

Säljare var Carl Jansson (SHM Inv. 

Åtk.). "Under sitt arbete påträffade 

samme personer gemensamt ifrågavarande 

silfverföremål." (SHM Inv. Åtk.). 

Vid ett besök på SHM år 1986 berättade 

hembygdsforskaren Bengt-Olof 

Piehl, Gullboda, att Carl Janssons son 

Erik Jansson nu ägde och brukade gården 

(Västergården, Gullunge 1:7), och att 

denne visste närmare var skatten påträffats. 

I november detta år gjordes därför en 

besiktning av platsen, och 29/6-7/7 1987 

företogs en mindre undersökning av medlemmar 

i föreningen Sjuhundraleden 

under ledning av Ingmar Jansson, SHM. 

Erik Jansson, född 9/3 1912, var sex 

år när skatten hittades. Han var troligen 

inte själv med vid upphittandet, men han 

minns när skatten var upptagen och låg 

hemma på bordet, grön av ärg. Han 

berättade, att man var sysselsatt med att 

bygga en tröskvandring på västra sidan av 

logen (som var byggd längs byvägen) och 

att anlägga en väg runt tröskvandringen 

3 2I

3 22 

Fig 99. Gullunge ligger 

litet avsides, både 

i förhållande till bygden 

i Skederid och 

den förtätade bygden 

i Rö. De närmaste 

bebyggelserna finns i 

en sidodalgång nordöst 

om Gullunge. 

Kartan visar 1600talets 

gränser. Gravfältet 

(svart markerat) 

ligger invid dagens 

och 1600-talets 

by tomt (ur Ambrosiani 

1964:103). 

fram till logdörren. För att kunna göra 

detta måste man gräva sig in i den steniga 

"mobacken", och fadern (som dog 1959) 

tog därför hjälp aven man vid namn 

K rok från grannbyn Darsgärde, som var 

kunnig i sprängning. Det var då man hittade 

skatten, alltså troligen vid urschaktning 

för vägen. En hel del sten måste bort, 

och under arbetet härmed stötte spettet 

genom "locket" till skatten, så att detta 

gick sönder. Med "locket" menade Erik 

Jansson den sönderfallna av de två silver 

skålarna. Skålarna låg välvda mot varandra, 

och mellan dem låg alla övriga föremål. 

Erik Jansson visste inget om hur 

djupt skatten låg, ej heller något om stenarnas 

antal eller storlek, " men eftersom 

man använde spett, måste det ha varit 

ganska stora stenar. " Logen revs på 1940talet, 

några år efter att den nuvarande 

ladugården byggts ett tiotal meter västerut, 

högre upp på backen. Man kan dock 

fortfarande se spår av logen i marken och 

ana platsen för tröskvandringen. 


Undersökningen 1986-1987 omfattade 

grävning av ett längre sökschakt och 

några spridda provgropar samt avsökning 

av markytan med metalldetektor. Inga 

spår efter skatten eller efter något kulturlager 

e.d, påträffades. Med Erik Janssons 

hjälp kunde tröskvandringen och vägen 

runt denna identifieras i sökschaktet. Alla 

andra nedgrävningar, urschaktningar och 

utfyllningar som påträffades var också 

tydligt recenta, liksom även de fåtaliga 

föremålsfynden. 

Det skall noteras, att det söder om 

boningshuset, ca 90 m väster om skattfyndplatsen, 

finns ett tjockt svart kulturlager 

innehållande mycket slagg. Även på 

gårdsplanen framför huset brukar man 

påträffa slagg. Några andra fynd än slagg 

och kol gjordes ej i den provgrop som 

grävdes i detta kulturlager. (Den kursiverade 

texten ovan är författad av I. Jansson.) 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Gullunge 

ligger i en liten sidodal, invid den

smala dalgången mellan Skederids och Rö 

socknar. I dalgångens botten fanns tidigare 

den nu uttorkade sjön Gulungen - 'den 

gula sjön' (Calissendorff 1986:127). 

Under vikingatid var det möjligt att segla 

från Östersjön upp genom Norrtäljeån 

över Lommaren upp till Husby 

(Sjuhundra) och Sätuna (se fig.). 

Gården omfattar vid 1500-talets mitt 

ett skattehemman (DMS 1.5.:165). Nordöst 

om 1600-talets gårdstomt ligger ett 

gravfält, förmodligen från yngre järnålder 

(raä 54 a+b). Det består av 15 högar, 30 

runda övertorvade stensättningar och en 

rest sten. En av högarna är 15 m diam och 

1,2 m h. Östsydöst om byn, på andra 

sidan om bäck, är ett gravfält, som bör 

vara äldre än raä 54. Det omfattar 14 gravar: 

1 röse, 12 runda övertorvade stensättningar 

och 1 rektangulär övertorvad 

stensättning (raä 52). Söder om detta 

gravfält finns på urberget, en vallanläggning 

(skriftligt meddelande Ingmar 

Jansson). Att Gullunges marker sedan 

länge varit ianspråktagna visar ett fynd av 

en stridsyxa, som hittats ca 400 m söder 

om byn, på en västslutting ned mot bäckravin 

(registerkartan FMR). Mellan 

Gullunge och Röbygden i sydväst är 

utmarksområden, som saknar fornlämningar, 

förutom de fornborgar, som förmodligen 

markerar just gränsläget (EK). 

Depån är påträffad på lagårdsbacken 

till Västergården, Gullunge by. Eftersom 

det inte finns några rester av förhistoriska 

kulturlager på den platsen, så har depån 

alltså inte legat inne i ett hus eller i nära 

anslutning till något sådant. Däremot kan 

depån ändå ha framkommit i närheten av 

den tidigmedeltida bol byn. Dagens by ligger 

på samma plats som 1600-talets gårdstomt 

(jfr Ambrosiani 1964:103). 

Litt. Blomkvist 1972; Andersson 

1983:9f, 53f. 

KATALOG 

Skå sn 

46. Väsby 

SHM 118, 119,246,251,255, 374T 

EK 10 I 6 c ? 

Innehåll: "ett litet partie Silfver i penningar, 

armringar, knappar m.m., ... och på 

samma ställe funna glaspärlor, jern och 

messingsringar .. " 

Inlöst: 100% Vikt: ca 756g silver 

Datering: 1100-1200? 

Man har antagit att det i museet bevarade 

delarna av fyndet från Skå skulle 

vara ett musealt kompilat (Blomkvist 

1972:8f). Det framgår dock av samtida 

källor att man först hittade silverföremål 

och därefter glaspärlor, järn- och mässingsföremål 

O.S.v. inom samma område 

(se nedan). På medeltids avdelningen i 

SHM förvaras under fyndnummer 118: 1 

runt spänne (Borrestil), 2 vridna ringar, 1 

halsring, 1 armring, 2 spännen, 1 

Terslevspänne, 16 pärlor samt "radband 

av pärlor och kulörta stenar" Rosenhanes 

nr 255 (SHM kartotek, medeltidsavdelningen). 

Vissa föremål finns separat redovisade 

under olika fyndnummer. SHM 118, 

119= runda spännen; 246=runt spänne, 

251=silverpärlor, 255= karneol-, glas- och 

stenpärlor. Det är möjligt att några av de 

inventarienummer mellan SHM 247-250 

samt SHM 252, som uppges ha okänd 

fyndort, skulle kunna härröra ur Skåfyndet. 

Detta går dock inte att kontrollera, 

eftersom en del av de inventarieförda 

numren redan tidigt försåldes. SHMI 

KMK inventarienummer 374 T a+b, ger 

hela fyndets sammansättning, men endast 

i form av citatet ovan. Det anges dock att 

enligt en annan källa, så ingick en större 

öppen halsring, som avslutades med två 

hakar och en mindre armring, där tenarna 

avslutades i form aven knut (SHM 

374 T b). Vikten finns angiven för de tre 

runda spännena och för hals - och arm-

ingen, totalt 30 1/4 lod - men fyndet var 

större än så (SHMlKMK Inv.). Ingenstans 

finns dock mynten redovisade. 

Spännet från Skå har sin närmaste 

motsvarighet i spännena från Allmänningefyndet 

i Valbo sn (Duczko 1987a: 

30f). Blomkvist daterar den grupp av fynd 

som Skåfyndet bör tillhöra, till perioden 

1060170-1130/40 (1972). Wladyslaw 



1150-1200 (1987a:37f). Här följs Duczkos 

datering (se kap. IV) till 1100-tal. 


Antikvitetsakademiens protokoll för den 

17 september år 1791 finns fyndet 

anmält: "Vice Secreteraren anmälte, det 

Bonden johan johansson i Markvreten, 

Skå sockn och Svartsjölandet, på 

Konungens Nådiga Befallning till academien 

inlemnat ett af dess Son johan, 8 år 

gammal, uphitadt fynd på Spån backen på 

Väsby Storgården, äfven belägit i Skå 

sochn och Svartsjölandet. Detta fynd, 

bestående af ett litet partie Silfver i penningar, 

armringar, knappar m.m., hvilket 

enligt Kong!. Maj:ts Nådigaste befallning 

genom handbref till vice Secreteraren 

ifrån Cammar junkaren Herr Palmfeldt 

skulle af academien emottagas och 

Bonden derföre få, hvad honom enligt 

Lag tillkommer. I anledning hvaraf och 

till underdånigste åtlydnad af Konungens 

befallning skall fyndet på Kongl. Myntet 

inlemnas, der proberas och värderas, hvarefter 

Bonden johan johansson emot dess 

quitto har af vice secreteraren att undfå 

sin betalning." (Schiick 1943:305ff). Den 

19 oktober var ärendet uppe i akademien 

igen: "Widare gafs tillkänna, det efter 

behörig värdering och derå skrifteligt 

betyg ifrån Kongl. Myntet Bonden johan 

johansson ifrån Markvreten Skå Sochn 

och Svartsjölandet undfått den honom 

efter lag tillerkände betalning för det 

fynd, som hans son johan funnit och som 


på Konungens Nådigste befallning till 

academien blifvit inlemnadt. Härtill 

kommo ock sedermera flere på samma 

ställe fundne glaspärlor, jern och mässingsringar 

och nu på tråd uppträdde, 

hvilkas värde ej kunde så noga utsättas. 

Sjelfva silfverfyndet efter värde och den 

lagl. förhögning blef betaldt med 19 Rdr. 

12 sk. och ofvannämde glaspärlor och 

ringar med 36 sk. tillsammans en summa 

af 20 Rdr., som blefvo Bonden emot dess 

quitto ur academiens Cassa godt giorde. " 

(a.a.). Fyndets storlek vet vi inte mycket 

om, eftersom det bara delvis går att identifiera 

i samlingarna idag. Men inlösenssummans 

storlek, gör att vikten går att 

rekonstruera. Bonden sägs ha fått betalning 

efter silvervärde och 1/8 dels förhöjning. 

Vi antar att han fick lika mycket 

betalt för silvret som man fick för det i 

början av 1790 inlösta Venngarns-fyndet. 

Om man undantar 1/8 dels förhöjningen, 

så bör den inlösta vikten ha varit 57.4 

lod, d.v.s. 756 g silver. I inventariet är vikten 

endast specificerad (se ovan) för vissa 

delar av fyndet. Denna uppgår till totalt 

398,4g och det verkar rimligt att fyndet 

varit kanske dubbelt så stort. Johan 

Liljegren beskriver fyndets silvervikt, som 

"ungefär 40 lod" (Lilje-gren 1830:nr 

275). Det bör alltså ha varit större än så. 

På samma ställe hittades ytterligare föremål: 

glaspärlor, järn och mässingsringar. 

Detta kan antyda att man invid depåfyndet, 

kommit på delar av ett kulturlager. 

Men det kan likagärna ha varit så att 

depån delvis bestått av pärlor och föremål 

av järn och brons, något som exempelvis 

det senaste depåfyndet från Birka visar (se 

fynd 5). 

År 1759 utfördes storskifte i Väsby by 

(LMVakt 8). Markvreten ligger väster 

om Väsby by. Markvreten hör då under 

Tuna by, men ligger helt innesluten i 

Väsby ägor. Storegården, där fyndet sägs 

vara gjort, består 1759 av två gårdar. De

KATALOG 

Fig 100. På kartan över Färentuna härad från 1853 ses Markvreten och Väsby ligga 

väster om Skå kyrka {detalj öfver Färingtuna härad upprättad av V. Dahlgren 1853, 

som finns i Kungliga Boblioteket, efter Bratt 1988:45}. 

är placerade längst österut i Väsby by. 

Tyvärr står namnet Spån backen inte 

utsatt på några av de äldre kartorna 

(LMVakt 8, 15,24 och 42). 1788 äger en 

ny förrättning rum genom G. Sätterborg - 

en delning av hustomter. Storegården ägs 

då av "Ädel och Högätad Herr Per 

Anders Hjertstedt" (LMVakt 15). 

Storegårdens båda gårdar motsvaras idag 

av Väsby 1 3 och 1 4 (LMVakt 42). Spånbacken 

för närmast tankarna till en backe 

i närheten av by tomten. Vid förfrågan på 

Väsby, så uppger sig ingen ha hört namnet 

Spån backen. Ingen känner heller till att 

ett depåfynd har hittats i byn. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Under 

den yngre järnåldern var Skå socken där 

Väsby ligger, fortfarande skild ifrån Sånga 

genom ett sund. Idag finns rester av detta 

sund kvar i Hilleshögsviken, Svartsjöviken, 

Igelviken och Törnbyviken (se 

topografiska kartan bladet 10 I NV). Det 

forna sundet märks i ortnamnen på gårdarna 

som omger det. Viksund, Viggeby, 

Sundby och Sockarby (sjökarlarnas by) 

(jfr CalissendorH 1986). Väsby ligger i 

anslutning till en av de vindlande småvikarna 

invid detta sund (se Bratt 

1988:20f). Öster om Väsby ligger Tuna, 

som är kyrkby i socknen. Kyrkan är daterad 

till 11 DO-talets slut och har sannolikt 

uppförts på initiativ av kung eller stor-

man (DMS 1.7.:184; Bratt 1988:36). 

Möjligen har Tuna tidigare burit namnet 

Skå (Holmberg 1969:102). Skå är ett terräng 

betecknande ord, som syftar på den 

snedhet som utmärker området vid kyrkan 

(Calissendorff 1986:41). Väsby har 

under yngre järnålder sannolikt avsöndrats 

från detta Tuna (Klett 1977:32). 

Bolbyn Tuna har totalt 119 registrerade 

förhistoriska gravar, samt en registrerad 

storhög (Bertilsson 1982:50, fig. 4 

och 62, fig. 6). De flesta gravarna ligger 

samlade på ett stort gravfält om 100 gravar: 

50 högar och 50 runda övertorvade 

stensättningar (raä 41). Fyra högar är 

undersökta och dessa har givit vikingatida 

dateringar (Holmberg 1969:102). 

Richard Dybeck har vid ett besök i socknen 

beskrivit gravfältet som åtskilligt 

större och att flera högar norr om kyrkan 

har blivit förstörda (Dybeck reseberättelse 

1871, ATA; se Holmberg a.a.). 

Väsby har totalt 19 registrerade fornlämningar 

på sina ägor. Flera gravar ligger 

ensamma, men någon är så lågt belägen 

att den bör vara från vikingatid (Klett 

1977). Ett mindre gravfält av närmast 

yngre järnålderskaraktär finns om totalt 

15 gravar (2 högar och 13 runda övertorvade 

stensättningar, raä 13; jfr Bertilsson 

1982:50). På Väsby 3, undersökte J. E. 

Anderbjörk år 1935 en skadad skelettgrav 

från vikingatid. Graven innehöll en 

remsölja i brons, järnringar, järnkniv, 

bryne och kam (SHM 20980). 

Väsby är sannolikt nämnt på 1200talets 

början i Vårfruberga klosters jordebok 

(DMS 1.7.:196). Under hela medeltiden 

omsätts jord i byn. Byn består 1540 

av ett skatte-, ett frälse-, ett krono-, och 

ett kyrkohemman. Det totala jordetalet är 

4 markland, 1 öresland, 1 örtugaland och 

2 penningland (DMS 1.7.185). Det är den 

tredje största byn i socknen, näst efter 

Troxhammar och Tuna. 

Det är ovisst var inom Väsby ägor 


som fyndplatsen, Spånbacken kallad, har 

legat. Namnet för närmast tankarna åt en 

backe i by tomtens närhet. 


Solna sn 

47. Generalsbacken 

Skoklosters samling EK 10 I 6f? 

Innehåll: "några hundrade" 

Vikt: 50-75 g? 

Datering: tpq 1180-tal 

Idag finns 8 mynt bevarade från 

denna depå. 7 stycken är Knut Eriksson 

(1167-96) mynt och det åttonde är en gotländsk 

penning (ca 1140-1220). Fyndet 

tycks ha bestått av Knut Erikssons och 

ärkebiskopens svealandstyper, med ett 

visst inslag av gotlandsmynt (Svensson, E. 

1985:52). Fyndets vikt är svår att uttala 

sig om, men generellt så väger Knut 

Erikssons svealandsmynt ca 0.3 g stycket. 

Fyndets vikt kan därför grovt skattas till 

mellan 50 och 75 g. 

Ett liknande fynd hittades endast 

några år tidigare, 1676, på Södermalm i 

Stockholm. Detta verkar dock bara ha 

innehållit Knut Erikssons och ärkebiskopens 

svealandsmynt (Thordeman 1939: 

120; jfr Svensson, E. 1985:51). 


Skoklosters samling förvaras tillsammans 

med mynten anteckningar om var dessa 

påträffats. "A:o 1669 om hösten äro 

desse gamble sölfwerpeningar fundne af 

Norremalms åkaren be:d Steen och een 

hans cammerath, under een stoor gråsteen 

in moth lille ormträskett, utan för 

Morthen Rosenstiernas wäderqwarn, 

emil/an brunswijken och Ösby löth, på 

hwilken steen dee hafwa brändt och brutitt 

någre tusind steen i tre åhr, desse 

peningar med någre hundrade flere hafwa 

lägatt mitt under förbe:te steen uthi een 

förråstatt je mask " (Thordeman 1939: 1 

16ff).

Bengt Thordeman har i en artikel 

utrett fyndomständigheterna. Eftersom 

fyndet gjordes utanför Rosenstiernas 

väderkvarn, så drar Thordeman slutsatsen 

att depån varit placerad på en höjd. 

Ormträsket sträckte sig från Svea vägen s 

början och in under det f.d. läroverket vid 

Sveaplan. Ösby löt var namnet på den 

sänka som utgörs av det nuvarande Norra 

Stations-området. Som Thordeman påpekar 

bildar de omnämnda platserna i 

Skokloster-anteckningen en triangel, som 

gör att depåfyndiokalen låter sig inringas. 

Det bör röra SIg om den s.k. 

Generalsbacken - en höjd mellan Norrtull 

och Brunnsviken med en dragning in mot 

Sveavägens mynning. Höjden där fyndet 

gjordes har under 1900-talet schaktats 

bort, men har legat i närheten av och väster 

om nuvarande Wenner-Gren center. 

Backen kallades sedan 1700-talets mitt 

för Generalsbacken, eftersom den då blev 

avrättningsplats för ett par generaler 

(Thordeman 1939:116ff). Fynddjupet går 

inte att fastställa, annat än att depån legat 

under en större sten. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Depån 

har placerats invid en större sten på en 

sandbacke, ca 300 m söder om 

Brunnsvikens södra ände. Marken rakt 

söder om viken, utgör enligt det äldsta 

kartmaterialet gräns mellan byarna Ösby 

och Väsby (Ambrosiani, S. 1936:fig. 1). 

Depåfyndplatsen kan därför av sin samtid 

ha associerats med gräns mellan bebyggelser 

(för ytterligare information om 

Ösby och Väs by, se fynd 52 samt kartan, 

fynd 48). 

Litt. Thordeman 1939; Wisehn 

1989:nr 589. 

48. Karlberg 

SHM 3861 EK 10 I 6f 

Innehåll: 838 (765+73) mynt: 19 arabiska, 

1 bysantinskt, 389 tyska, 4 italienska, 

KATALOG 

1 ungerskt, 113 engelska, 2 irländska, 1 

danskt, 1 svenskt och ca 250 ej bestämbara 

mynt; 1 frgm av flätad kedja, 1 bit 

av 1 flätad hals ring, 1 flätad ring (itubruten), 

1 armband, 2 gjutna klumpar, 5 

delar av hamrade tenar och avlånga tackor, 

4 frgm filigranarbete och flätade ringar 

Inlöst: 76% Vikt:1.560g, varav mynt 

1058,4g 


Dateringen brukar vanligen anges 

som tpq 1018 (jfr t ex Jonsson 1987:27: S 

51). I Myntfynd från Uppland finns ett 

senare slutmynt redovisat - ett tyskt mynt 

slaget i Regensburg för kung Konrad II 

(1024-27) (Wisehn 1989:nr 597). 

Dateringen av detta tyska mynt är dock 

inte tillförlitlig, utan slutmyntet 1018 gäller 

fortsatt (muntlig uppgift Kenneth 

Jonsson, maj 1991, Numismatiska forskningsgruppen, 



inventariet står:" Fynd fr. ear/berg anträffadt 

af en arbetare som såldt det till 

Vexlerare kontoret i Storkyrkobrinken, 

der en Hr. Arfvedson hembjudit det till 

museum". I åtkomsthandlingarna framgår 

det att fyndet hittades vid grävning år 

1868 (SHM Åtk.). Hela fyndet vägde 3 

skålpund och 67 ort. Merparten av fyndet 

inlöstes i maj 1868. Men 282 mynt och 

20 bitar, "till det allra mesta Otto och 

Adelheids samt gamla Kö lnermyn t " , som 

tillsammans vägde 89 ort, återgick till 

Vexeleraren C. G. Arfvedson (man måste 

förstå det så att hela det inlösta silvret 

vägde 2 skålpund och 78 ort och att härutöver 

så återgick 89 ort till Arfvedson - 

Eva Wisehn har dragit samma slutsats, se 

Wisehn 1989, nr 597). I specifikationen 

av mynten i fyndet, står det att man 

behöll 483 hela mynt och 53 bitar. Alltså 

måste fyndet ha innehållit 765 hela mynt 

och 73 bitar, d.v.s. kanske 822 mynt och 

inte som de första uppgifterna menat 686

hela och 63 bitar (SHM Åtk.). Det skiljer 

alltså med 79 hela mynt och 10 bitar. Det 

är möjligt att man vid en närmare genomgång 

av fyndet har gjort en noggrannare 

genomräkning än den som först skedde. 

Pikturen i inventariet tycks vara B. E. 

Hildebrands. Han verkar inte ha uppmärksammat 

det faktum att i fall museet 

behöll 483+53 mynt och 282+20 mynt 

återställdes, så bör den sammanlagda 

summan inte bli 686 hela mynt som han 

skrivit utan istället 765+73. Någon efter 

honom har noterat det och skrivit i kanten 

den rätta slutsumman (SHM Åtk.). 

Tyvärr är inga ytterligare uppgifter 

kända om var fyndet gjordes. Det står i 

inventarieoch åtkomsthandlingarna 

omväxlande vid Carlberg eller från 

Carlberg (SHM lnv. Åtk.). Att en arbetare 

funnit det vid grävning ger ingen ytterligare 

vägledning. Karlbergsområdet för 

ju annars tankarna till grävningar med 

anledning av järnvägsarbete, men med 

nuvarande uppgifter går detta ej att 

hävda. Vid tiden då fyndet gjordes var här 

Krigsskola. Man får anta att arbetaren 

förmodligen har menat att fyndet gjordes 

i närheten av slottet och inte inom 

Karlbergs ägors område. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Karl 

Karlsson Gyllenhielm förvärvade på 

1620-talet byarna Bolstomta, Lundby och 

Ösby. Av dessa förhistoriska bebyggelser 

skapade han på 1630-talet Karlberg 

(Nordström 1977:157). Själva slottet 

uppfördes på Bolstomtas marker (Ambrosiani, 

S. 1931:78). Tack vare en tvist om 

jord, så vet vi var de övriga avhysta byarna 

legat. 1708 gjordes en utredning i 

saken av lantmätare Lars Hoffstedt. Den 

refereras av Olof Arrhenius i en artikel 

om Karlbergs uppkomst. 

Ös by har bestå tt a v 4 hemman om 

sammanlagt 2 markland och 6 öresland 

(1558) och har legat i Karlbergs hage, 

förmodligen vid Stenbrottet, d.v.s. på 


nuvarande Karolinska sjukhusets område 

(Arrhenius, O. 1932-34: 64). Lundby har 

varit en by om 1 markland och 2 öresland, 

som har legat nordväst om Statens 

bakteriologiska laboratorium, mellan de 

båda järnvägsspåren (a.a.). Bolstomtas 

by tomt låg enligt denna källa där 

Karlbergs lagård sedermera var belägen, 

ca 50 m söder om Tomtebodaskolan 

(Arrhenius 1932-34:66). l Bertil Hedenstiernas 

utredning om forna byar i Solna 

socken anges ett annat läge för Bolstomta: 

1 km nordnordväst om Karlbergs slott 

(LMVakt A 96 nr 22:1; Hedenstierna 

1942-44:33 och not 33). Detta gör att 

Bolstomta tomt skulle hamna norr om 

Tomtebodaskolan. Samtidigt anför Hedenstierna 

samma uppgift som Arr-henius 

att Bolstomta låg invid slottets lagård. I 

Karin Äijäs rapport över Lundby-gravfältet, 

publiceras samma karta från år 1699 

(L. Hoffstedt, men avritad 1779 av G. 

Boding) och där framgår att är ladugården 

belägen 750 alnar (d.v.s. 445 meter) 

rakt norr om slottets nordvästga vel, vilket 

innebär att Hedenstiernas uppgift måste 

vara den felaktiga (jfr Äijä 1988:10, fig. 

3). 

Alla byarna är nämnda på slutet av 

1200-talet eftersom de är föremål för 

jordtransaktioner. Kung Magnus Birgersson 

Ladulås gör 1288 en stor donation till 

S:ta Klara kloster; i denna ingår Lundby 

och Bolstomta (Beskow 1984:99ff). 

Bolstomta finns dessutom nämnt 6 år tidigare 

då kung Magnus ger Stockholmsborgaren 

Thideman Fries en del i 

Bolstompt (Holmberg 1946:167, med 

referens till SD 1:618). Hans Beskow 

menar i sin bok om Stockholms grundande 

att en stor del av de områden som finns 

med i donationen 1288, har tillfallit kung 

Magnus genom av honom mer eller mindre 

framtvingade byten eller köp (Beskow 

1984:100). I brevet sägs att kungen fått 

en del i Bolstomta av herr Björn Näf och

33° 

Stadsholmen. Över den senare typen av 

jordar hade kungamakten en betydligt friare 

förfoganderätt än över Uppsala öd, 

d.v.s. gammalt kronogods (Westman 

1904:13, not 1 och s. 89, not 2). 

Bolstomta omfattar 3 markland 1558 

(Arrhenius 1932-34:63). Ortnamnet 

Bolstomta antyder att här har varit ett 

brott i bebyggelsekontinuiteten. Namnet 

betyder ungefär I gårdstomterna I (Holmberg 

1946:167). Tomta- eller -toft och - 

tomtnamnen är vanliga i Norden och 

indikerar övergiven bebyggelse (Hellberg 

1967:196ff). Enligt de uppgifter som 

Bengt Jansson anför i sin lic. avhandling 

om bebyggelserna i Danderyds skeppslag, 

så skall Bolstomta år 1286 även kallats 

"vreldenes" (1966:223). Gården eller byn 

har legat ca 600 m östnordöst om den 

vikingatida vik, som från Karlbergs-kanalen 

sköt in mot norr (jfr EK-kartan). Här 

finns också rester a v ett gra vfält från 

yngre järnålder (raä 39, bestående av 2 

högar och 18 runda övertorvade stensättningar). 

Vid Tomteboda har ett runstensfragment 

hittats (U 125, raä 60). Om denna plats är 

ursprunglig, så kan runstenen alltså ha 

varit rest invid Bolstomta by. Emellan 

Bolstomta och Rörstrand fanns på 1600talet 

en nu söndersprängd runristning i 

fast häll (uppgift om ursprunglig plats, 

raä 68). På denna häll fanns inskriften: 

"Sigfast och Ärnfast de höggo efter sig" 

(U 123). Den tycks ha lega t i Karl bergs 

hages södra del och därigenom på Ösby 

bys marker, i närheten av dess gräns mot 

Rörstrand. På Ösbys marker tycks även 

den runsten som nu är rest i Karlbergs 

slottspark ursprungligen ha varit belägen 

(U 124). Den stod förr vid lägenheten 

Stenbrottets västra gräns, alltså ca 350 m 

sydöst om Tomtebodas sydöstra gavel. 

Inskriptionen omtalar att "Anund och 

Torgils de läto resa stenen efter Asgöt". 

(Notera att namnet Anund förekommer i 


några hundra år senare i samband med 

Rörstrand, se ovan, då delvis i Anund 

Haraldssons ägo). Det tycks alltså som 

om runinskrifterna i Karlbergsområdet 

ansluter till Bolstomta by tomt, samt de 

från historisk tid kända gränserna mellan 

Ösby och Bolstomta respektive Ösby och 

Rörstrand. 

Det är möjligt att fyndet framkom 

inom Bolstomta marker. Själva slottet ligger 

i utkanten av Bolstomta ägor, på gränsen 

mot Ösby och möjligen även 

Rörstrand (Hedenstierna 1942-44:47). 

Om depåfyndet varit nedlagt i närheten 

av Karlbergs slott, så befinner vi oss på 

antingen Bolstomta eller Ösby marker, i 

närheten a v det område där de gränsar 

mot varandra. 

Litt. Nerman 1922:15; Wisehn 1989, 

nr 597. 

Sparrsätra sn 


ej inlöst EK 

Innehåll: "en hop gamla mynt ... ock 

Arabiska" . 

Inlöst: 0% Vikt:? 

Datering: vikingatid 


"1724 funnos i Sparsätra socken en hop 

gamla mynt hvaribland ock voro 

Arabiska" (Liljegren 1830:nr 91). I Liljegren 

referens står källan som brev till 

Keder. 

Platsen där fyndet gjordes är idag 

okänd. Det finns traditioner om en silverskatt 

i socknen. Berättelsen knyts till slaget 

vid Sparrsätra, 1247. Man skulle då 

ha grävt ned en silverskatt i bergsskrevorna, 

vid Lådö gård inte långt från 

Långängsbäcken (jfr raä 179:2; Bladh). 

Det här är det enda omtalade "silverskatten" 

i socknen. Långängsbäcken byter 

längre ner namn till Ullbro bäck, som rin-

ner ut vid Enköping (se fynd 53). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Sparrsätra 

socken ligger i Åsunda härad. 

Socknen har få fornlämningar från yngre 

järnålder. Åke Hyenstrand räknar med 

två primärenheter, Lådö och Sparrsätra 

by (1974:67 och karta 32). Ortnamnsbilden 

skiljer sig dock inte från andra järnåldersbygder 

i fornlämnings tätare delar av i 

Fjädundraland. Det medeltida Sparrsätra 

har omfattat 13 bebyggelser (Klackenberg 

1980). Det finns anledning att förmoda, 

att det också vid de övriga bebyggelserna 

med ålderdomliga ortnamn kan ha funnits 

fornlämningar från yngre järnålder. 

Man kan anta att Sparrsättra i likhet med 

t. ex. Simtuna, har varit utsatt för bortodling 

kring ådalarna. 

Socknens centrala delar ligger kring 

slättmarkerna som omgärdar Långängsbäcken. 

Här har det under bronsålder frigjorts 

stora områden med strandängar. 

Det här visar sig i de ytor som har bildats 

mellan 25 och 20-meterskurvorna på 

topografiska kartan (jfr fritidskarta 83, 

Enköping, Lantmäteriet i Uppsala län 

1983). Dessa slättmarker i ådalarna har 

utnyttjats kontinuerligt fram till våra 

dagar. Just ådalarna har blivit utsatta för 

en betydande bortodling av fornlämningar 

(jfr Sporrong 1985:164ff). 


Stockholms stad 

50. Inedalsgatan 

SHM 9154 EK 10 I 6f 

Innehåll: 39 mynt: 1 sassanidiskt, 7 arabiska, 

24 engelska, 1 tyskt, 1 bysantinsk 

imitation, 3 skandinaviska, 2 obestämda; 

2 halsringar, 1 armring, 2 runda spännen, 

1 eldstålsformat hänge 

Inlöst: 100% Vikt:380,6g, varav mynt 

15% 


KATALOG 

Kenneth Jonsson anser att myntsammansättningen 

är anmärkningsvärd och 

utesluter inte att det kan ha funnits slitna 

tyska mynt i depån, som guldsmeden 

smält ned före fyndet kom till inlösen 

(muntlig uppgift september 1997). Enligt 

Mårten Stenberger (1958:166) är det 

minsta hänget ett eldstålsformat hänge. 


Fyndet påträffades 1892 vid bortkörandet 

av jord, från Inedalsgatan, nära Grubbens 

gärde. Det lämnades in till myndigheterna 

aven guldsmed L. Jensen, Oxtorgsgatan 7 

B och inlöstes med 100 kronor (SHM Inv. 

Åtk.). 

Grubbens gärde kallades området vid 

det nuvarande S:t Eriks sjukhus. Inedalsgatan 

tillkom 1885 och var 1892 alltså ett 

relativt nytt gatunamn - möjligen är det 

därför man preciserar platsen som nära 

Grubbens gärde (jfr Stahre mJI. 

1983:100). Inedalsgatan löper från 

Karlbergskanalen och upp mot Kronobergsparken. 

Fyndplatsen bör ha varit 

belägen på gatans östra sida. 


Kungsholmen gick tidigare under namnet 

Västra Liderne (Lederne) (Hedenstierna 

1942-44:49). Det fanns även ett Lederna i 

området kring Frescati. Hedenstierna 

menar att namnet har ett grundord lid, 

'sluttning', men invänder samtidigt att det 

är underligt att ha samma topografiska 

beteckning på olika områden så nära 

varandra. Möjligen skulle grundordet 

istället tänkas vara led, i betydelsen 'farled'. 

Då skulle det vara rimligare att det 

förekommer både ett Östra Lederne 

(Frescati, Stora Skuggan) och ett Västra 

Lederne (Kungsholmen). Detta, eftersom 

dessa båda öar låg invid några av de mer 

betydande farlederna in mot Mälaren 

under yngre järnålder (jfr Ödman 1987: 

122, fig. 60). 

Västra Liderne var uppdelat i Övre 

och Nedre Liderne under medeltiden. 

33 I

33 2 

Fortfarande under 1600-talet var ön 

genom en gärdsgård avdelad i två hälfter 

- förmodligen den i donationsbreven 

omtalade gränsen. Den har sannolikt haft 

en naturlig avgränsning och löpt i 

Rålambshovsviken (Hedenstierna 1942- 

44:50). Västra Liderna kallas också 

Munklederna, eftersom det före refomationen 

var tillhörigt Gråbrödraklostret 

(Stahre m. fl. 1983:88). Ön tycks under 

1500-talet, efter refomationen, ha legat 

nästan öde och hyste då nästan ingen 

bebyggelse (a.a.). 

Det är idag ovisst vilka företeelser i 

det vikingatida kulturlandskapet, som 

ädelmetalldepån ska kopplas till. 

Litt. Nerman 1922:15. 

51. LiIlJansplan (Tekniska högskolan) 

SHM 14987 även inventarieförd som 

SSM 30998 EK 10 I 6 f 

Innehåll: 56 mynt: 21 engelska, 4 irländska, 

26 tyska, 1 skandinavisk imitation, 4 

svenska mynt 



På KMK finns viktuppgifter för 21 

tyska och 15 engelska mynt. För det svenska 

myntet och för de skandinaviska 

mynten framgår deras vikt av Brita 

Malmers publikation om Sigtuna myntningen 

(Olof Skötkonung mynt: Malmer 

nr 14.79.01, tre skandinaviska imitationer 

n:ris: 246.703.04, 247.636.05 och 

250.640.05, se Malmer 1989:70,88 och 

89). De tre skandinaviska imitationerna 

kan genom stampkopplingar knytas till 

Sigtuna-myntningen (Malmer 1989, tillhörande 

stampkedjorna 11, 15 och 21, se 

Malmer 1989:47f). Dessa 40 mynt har en 

sammanlagd vikt av 55,5g. 


"Allt funnet tillsammans i en bergskreva 

vid schaktning år 1913 för Tekniska högskolans 

nybyggnad nära Lill-Jansplan. " 


"Funna i en remna i berget, vid sprängning 

för nybyggnad. Inköpt från P. Frans 

son för 40 kr." (SHM Inv. Åtk.). 

LillJans plan ligger vid Rådmansgatans 

skärning med Valhallavägen, ca 

100 m sydsydöst om Tekniska högskolans 

bibliotek. Här låg förr ett hovjägarboställe 

invid staketet mot Djurgården (Stahre 

m.fl. 1983). Tekniska högskolan låg tidigare 

på Drottninggatan, men genom ett 

riksdagsbeslut 1911 bestämdes det att 

den skulle flyttas till nya lokaler på Norra 

Djurgården (S:t Eriks årsbok 1913:162). 

En arkitekttävling om högskolebyggnaderna 

kom till stånd och 1917 var huvudbyggnaden 

och maskin- och laboratoriebyggnaden, 

belägna omedelbart nordnordväst 

härom, färdiga (Förteckning 

över byggnadsminnesmärken 1976:77). 

Första- prisprojektet avslutades 1922 

(Andersson & Bedoire 1973, nr 446; 

1914-40 arkitekten E. Lallerstedt). Det 

borde ha varit i närheten av Tekniska 

högskolans huvudbyggnad som fyndet 

gjordes, men närmare än så har jag inte 

lyckats komma. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Fyndplatsen 

ligger i bergbunden mark, på det 

som på 1600-tals kartorna kallas kungsladugårdens 

utmark (Lit. G. fig. 3a i 

Olsson 1973). Det finns få fornlämningar 

inom området. En nyligen registrerad älvkvarnsförekomst 

är en av de få synliga 

förhistoriska spår som finns (raä 196). 

Nordväst om fyndplatsen nere vid 

Uggleängen fanns åtminstone under 

1400-talets mitt en bebyggelse som kallats 

Ugglaskjul, sannolikt med den ungefärliga 

betydelsen Ugglebo (Stahre m.fl. 1983: 

136). Den är omnämnd 1447 och 1448, 

då 4 öresland jord köptes av Helgeandshuset 

från en rådman - Anglica Froloff - i 

Stockholm (Jansson, B. 1966:223). 

Nordöst om fyndplatsen och söder 

om Husarviken återfinner man under 

medeltid bebyggelsen Husarna. Namnet

är pluralis av hus, i betydelsen fasta hus, 

och syftar på att där fanns någon form av 

befästning, kanske en kastal eller hellre en 

fornborg (Olsson 1973:49ff). Bebyggelsen 

ingick i Magnus Ladulås stora donation 

till Klara kloster 1288. Till skillnad från 

många av de andra jordarna i donationen 

anges inte vem marken Husarne 

ursprungligen tillhört - kanske kan man 

därigenom förmoda att det sedan länge 

varit kungligt markinnehav. 1339 fanns 

vid Husarne två byar (jfr Beskow 1984: 

98ff, där hela donationsbrevets lydelse är 

återgivet). 

Vädla var namnet på den gamla 

kungsladugården i Stockholm. Ortnamnet 

är en avledning till vad, 'vadställe' och 

är nämnt 1364 Wredhla (Calissendorff 

1986:142). Under medeltid ägdes det av 

Klara kloster, som hade fått det av N. 

Turesson Bielke (Jansson, B. 1966:235). 

Före 1438 anlades nere vid Nobelparken 

en kungsladugård på byn Vädlas marker. 

En del forskare har velat förlägga Vädlas 

plats till området mellan Uggleviken och 

Nybroviken (Johansson 1987:61; karta ur 

Torbrand 1968). Men Martin Olsson menar 

i sina studier över Djurgårdsområdets 

tidiga historia att själva byn har 

legat nere vid gravfältet raä 6; ungefär vid 

nuvarande Djurgårdsbrunn (Olsson 

1973: fig. 2a). 

Marken där depåfyndet gjordes anges 

av skilda forskare antingen som tillhörig 

Vädla eller Eke by. Ekeby uppges i en 

1200-tals källa ha legat nära Väsby och 

Stockholm. Det donerades 1288 av 

Magnus Ladulås till Klara kloster och 

sägs enligt samma källa tidigare ha tillhört 

Ärkebiskopen Magnus i Uppsala (se 

Beskow 1984:98). Enligt Bertil Hedenstiernas 

utredning kan Ekeby ha gränsat till 

Väsby genom det vattendrag som löpte 

mellan Roslagstull och Nybroviken 

(Hedenstierna 1942-44:44). 

Anders Ödman är en av dem som 

KATALOG 

senast har tagit upp de förhistoriska enheterna 

kring Stockholm till behandling. 

Enligt hans karta bör fyndet vara gjort 

inom Ekeby (jfr Ödman 1987:144). 

Ingemar Josefsson har däremot i sitt arbete 

om Stor-Stockholms bebyggelsehistoria 

som utkom samma år som Ödmans 

avhandling förlagt Ekeby och Väsby till 

västra sidan om Brunkebergsåsen, enligt 

de resultat som Torbrand kommit fram 

till i sina studier om Klara kloster 1968 

(Johansson 1987:61). Samma placering 

gör Hans Hansson, på grundval av de 

uppgifter som finns i medeltida diplom, i 

sin artikel om Norrmalm i stöpsleven 

(1946:11, fig. 1). 

Lösfynd med vikingatida datering 

finns från området. Vid schaktningar på 

Brunkebergsåsen gjordes ett fynd av ett 

brandskadat runt spänne från 900- eller 

1000-tal. Det kommer förmodligen från 

en förstörd grav som legat på 

Brunkebergsåsen ovanför Hötorget. Vidare 

har inom området hittats en sk äggyxa 

och två ringspännen (Hansson 

1946:13ff). Inom samma område har 

även påträffats ett eneggat svärd från 

romersk järnålder (Nerman 1922:14). 

Detta kanske kan antyda att gravfältet på 

Brunkebergsåsen haft anor tillbaka till 

äldre järnålder. Hans Hansson anser att 

byn Väsby, vars förstörda gravfält fynden 

sannolikt härrör från, har legat ungefär 

vid nuvarande Hötorget. Ekeby bör ha 

gränsat till och legat nordväst om Väs by 

(a.a:11, fig. 1). 

Det råder alltså osäkerhet om vilken 

av byarna fyndplatsen bör knytas till. Än 

så länge bör man dock i enlighet med 

Olssons utförliga utredning i saken se 

deponeringslokalen i anknytning till byn 

Vädla och denna bys utmarker. 

Litt. Nerman 1922:15; Wisehn 1989, 

nr 597. 

333

334 

52. Rörstrandsgatan 

SHM 16643 EK 10 I 6 f 

Innehåll: 1 vriden armring av guld 

Inlöst: 100% Vikt: 105 ,3g 


Motsvarande armringar på danskt 

område dateras till 900-tal (Munksgaard 

1989). Ringen är av Hårdhs typ I B:I03 

och tillhör även i Sydsverige 900-tal 

(Hårdh 1976a:64). Enligt Stenberger uppträder 

vridna och flätade armringar från 

900-talet och framåt (1958:103). Det är 

svårt att datera lösfunna föremål, men 

ingenting motsäger en datering till 900tal. 


Ringen uppges vara funnen "Vid Rörstrandsgatan 

ovanför Norrbacka gatan i 

sluttningen mot söder, ca 40 a 50 m från 

stationen. fyndet gjordes i början av 

februari, troligen i fyllningen" (SHM Atk). 

Ytterligare uppgifter beskriver: "Flätad 

guldarmring från vikingatiden, funnen vid 

Rörstrandsgatan i Stockholm, mitt emellan 

Norrbackagatan och Karlbergs station, 

vid nedsättning av grundstolpar för 

staket kring Rörstrands-området, ca 2 fot 

djupt i fyllning, som ej torde vara ditförd 

från annat håll utan härrör från jämnandet 

av backen då gatan anlades. Hittad i 

februari 1921 av gjutare Karlsson, som 

deltog i staketuppsättningen" (SHM 

Åtk.). Armringen inlöstes för 500 kronor 

den 11 maj 1921 av H. U. Karlsson (SHM 

Åtk.). 

Det verkar som om fyndplatsen var 

belägen öster om Rörstrandsgatans korsning 

med Norrbackagatan. Rörstrandsgatan 

sluttar från korsningen ner åt väster 

i riktning mot Karlbergs slott och fynduppgiften 

ovanför Norrbacka-gatan, 

borde innebära uppåt backen österut. 

Äldsta stadsplan för kvarteret Leran, 

Norrbackagatan/Rörstrands-gatan åt väster 

är från 1917 (J. Wallin, Stadsbyggnadskontoret). 

Marken är då en del av 


porslins bruket. Inget speciellt noteras där. 

Fyndet gjordes på ungefär 15 m.ö.h. 

(jfr EK). Det bildas där en avsats i den 

sydvästsluttande marken, ungefär 250 x 

50 m stor (NÖ-SV). Härifrån torde man 

ha haft en mycket god utsikt över 

Karlbergssjön (jfr topkartan, 10 I NO). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Det är 

ovisst om Rörstrand har rötter ner i förhistorisk 

tid. Namnet betyder ungefär 

vasstranden (Stahre m.fl. 1983:284). På 

1200-talets slut räknas det åtminstone 

som en självständig enhet, vilket framgår 

av kung Magnus Birgerssons Ladulås 

donationsbrev (Hedenstierna 1942-44: 

35; jfr Beskow 1984:98ff, där donationsbrevet 

återges i sin helhet). Möjligen är 

det en avgärda enhet till Bolstomta eller 

Ösby (Hedenstierna 1942-44:35). Sedan 

1290-talet fanns där tegelbruk, där brändes 

det tegel som nyttjades för Klara klosters 

uppförande (Nordström 1952: 48ff). 

Rörstrands ägor har sträckt sig 

huvudsakligen längs vattnet och begränsades 

i norr av Karlbergsvägen (Hedenstierna 

1942-44:36). De omfattade stranden 

från Karlberg, bort till ett "tegelbruk 

nedanför Sabbatsberg, som tidigare hetat 

Rinkeshov och hört till Rörstrand " 

(Ambrosiani, S. 1931:80). Ortnamnet 

Rinkeshov har ingenting med beteckningen 

rinkr = krigare att göra, utan är ett 

namn som stammar från 1700-talet. Det 

är namngivet efter den munskänk J. F. 

Rinch, som då hade värdshus vid 

Sabbatsberg (Nordström 1952:50). 

Rörstrands tomt tros ha legat vid 

nuvarande S:t Eriksplan (jfr by tomtens 

läge i Äijä 1988:11, fig. 3). Mellan 

Rörstrand och Ösby rådde under historisk 

tid en tvist om markerna ned mot farleden 

(Arrhenius 1932-34:63ff). Ösby 

by tomt låg på nuvarande Karolinska 

sjukhusets område, troligen vid det som 

senare kallas Stenbrottet och vars mangårdsbyggnad 

ligger kvar på sjukhusområ-

det (Arrhenius 1932-34:67; Malmlöf 

1988:137). Emellan Bolstomta och Rörstrand 

fanns på 1600-talet en nu söndersprängd 

runristning i fast häll (uppgift om 

ursprunglig plats raä 68). På denna häll 

fanns inskriften: "Sigfast och Ärnfast de 

höggo efter sig" (U123). Den tycks ha legat 

i Karlbergs hages södra del och därigenom 

på Ösby bys marker, i närheten av 

dess gräns mot Rörstrand (jämför läget 

för raä 68 med kartan i Arrhenius, O. 

1932-34:66). 

Rörstrand existerar på 1200-talet som 

egen enhet, men det är oklart hur långt 

tillbaka den kan föras (jfr fynd 51). Det är 

idag inte möjligt att närmare definiera 

deponeringspia tsen. 

Litt. Nerman 1922:15; Wisehn 1989: 

nr 597. 

Tillinge sn 

53. Hagby 

UUMK EK llH 2d13d 


Inlöst: 100?% Vikt: ca 60 g 


Enligt Tornberg, som refererar till 

Götlin, skall antalet i UUMK vara 14 hela 

och 8 fragment av samanidiska mynt 

(Tornberg 1848, nr 16). Det överensstämmer 

med de uppgifter som finns i kyrkoherdens 

brev, då han sände in mynten till 

UUMK (se nedan). I Myntfynd från 

Uppland, tar Eva Wisehn upp innehållet 

som ca 50 mynt. Hon refererar till Götlin, 

Liljegren och Tornberg (Wisehn 1989:nr 

666). Men ingen av dessa anger att fyndet 

skulle innehålla så många mynt. Det rimliga 

antalet bör vara det som Götlin uppger, 

nämligen 22 stycken (14+8). 

Slutmyntet efter information från Gert 

Rispling, Numismatiska forskningsgruppen, 

Stockholms universitet. 


Uppsala universitets myntkabinetts acces- 

KATALOG 

sionskatalog finns en PM angående ett 

myntfynd från Tillinge sno 

"P.M. 1802 d. 28 juni berättade Prosten 

Matth. Hultgrens adjunkt Hr Ulric Alex. 

Mellenius ifrån Tillinge Sockn, att derstädes 

nyligen blifwit under en sten på ett 

berg å Hagby ägor fundne 13 glo Mynt, 

som Prosten förvarar och 3ne do som en 

dräng äger samt förmodel. några få dessutom 

som en gosse hafwer. Deraf utwisades 

2ne arabiska, och det mindre befann 

jag vara prägladt i silfver med Cufiska 

bokstäfver uti staden Schaf år 281 efter 

Muham. tideräkningen, som svarar emot 

vårt årtal 894, under Al Mutaded Biglak. 

Det Större Arab. Silfvermyntet var slaget 

i Samarkand emellan 279 och 275 (korrigering 

- han måste avse 295, jfr 907 e. 

Kr), det är 892 och 907, af Samanidiska 

Fursten Ismail Ahmed Son; hvilken då 

regerade landet omkring floden Oxus i 

Asien, som nu innehafves af Usbachiske 

Tartarerna. För mig skulle det vara en 

synnerlig fägnad att på en gång få examinera 

hela fyndet och deröfver afgiva fullständig 

förklaring. Hr Mellenius trodde 

att Hr Prosten det så mycket hellre skulle 

bifalla, som Han torde vara sinnad, att 

lemna de exemplar deraf till Acad. M. 

Cabinet, som de kunna saknas uti. 

Uppsala den 7 juli 1802. E. G" (UUMK; 

Kapsel IV, Accessionskataloger, b) särskilda 

donationer). På en lös lapp invid står 

skrivet: "P.M. Var god och låt mig veta, 

hvilken är kyrkoherde uti Tillinge! Matth. 

Hultgren. Prost. Adress på Enköping. it. 

hvilka är dess adjutant! Ulric Alexander 

Mellenius" (a.a.). Det är E. Götlin, som 

skrivit promemorian och examinerat 

mynten (Götlin 1803:9f). Ett drygt halvår 

senare kommer ett brevsvar från kyrkoherden 

i Tillinge: "Högädle Herr Professor. 

Då numera allt hopp försvinner at på 

slädföre komma til Upsala och hafwa det 

nöje at med egen hand öfwerlemna de på 

en höjd i norra delen av denna socken 

335

uppgräfna Arabiska mynten; så får jag 

den hedern at dem här innelyckta öfwersända 

14 til antalet, utom några bitar. 

Skulle dupletter ibland dem finnas, torde 

jag wid tillfälle få dessa åter, för at til 

någon annan samling dem aflemna. 

Anholler endast om swar at desse penningar 

riktigt blifwit Herr Professoren tilstälde. 

Med särdeles högaktning har äran 

framhärda. Högädle Herr Professorens 

ödmjuke tjenare M. Hultgren. Tillinge 

Prestgård d. 18 Martii 1803 

Adressen til mig: Enköping och Tillinge. 

Önskas at framdelse få erholla beskrifvning 

på mera nämnda mynt. Månne de tilkommit 

den tid Björkös handel florerade?" 

(UUMK, samma som ovan). Brevet 

har blivit besvarat den 11 april samma år, 

enligt en not i brevets övre del. Johan 

Liljegren beskriver fyndplatsen, som 

"Hagby ... nära Enköping ... under en sten i 

en hög" (Liljegren 1830:nr 319). 

Liljegren har sannolikt fel för sig när han 

skriver i en hög - det bör istället vara som 

ovan finns berättat på en höjd. 

Hagby ligger i den norra delen av 

Tillinge socken, i mitten av den dalgång 

som följer ett biflöde till Enköpingsån. 

Vid Hagby finns flera berg och höjder, 

som kan vara möjliga, framför allt öster 

och sydöst om byn. Men med nuvarande 

uppgifter, går det inte att avgöra vilket av 

dem beskrivningen gäller. Vid storskiftet 

1758 omfattar byn 4 gårdar: Norrgården, 

Storgården, Krono- och Skattehemmanet 

(LMVakt 58). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Inom 

Hagbys marker finns spridda anläggningar 

av bronsålderskaraktär i form av fyllda 

stensättningar, skärvstenshögar och älvkvarnsförekomster 

(raä 114, 145, 147, 

148 och 215). Dessutom finns ett gravfält 

av yngre järnålderskaraktär. Det består av 

20 runda, 5 kvadratiska och 5 rektangulära 

stensättningar- alla är övertorvade 


(raä 139). 

Hagby är nämnt i skriftliga källor 

1419. Det omfattar då två skattehemman, 

1 frälsehemman och 1 kyrkohemman 

(Klacken berg 1980); alltså de fyra gårdar 

som finns kvar 1758. Genom byns marker 

flyter Örbäcken, ett biflöde till 

Enköpingsån. Vid kyrkan möter denna 

bäck en västerifrån kommande bäck. 

Detta bäckmöte har givit namn åt socknen. 

'tyli' betyder åmöte, eller ågren 

(Calissendorff 1986:28). 

Åke Hyenstrand räknar med att socknen 

under yngre järnålder omfattat drygt 

20 bebyggelseenheter och anser att 

Tillinge skulle motsvara en dubbelto1ft 

(1974:67 och karta 32). Under medeltid 

och 1500-tal finns 41 bebyggelser 

(Klackenberg 1980). Den nära nog fördubblade 

bebyggelsen räknat i antal 

medeltida byar/gårdar jämfört med de 

under yngre järnålder verkar inte helt sannolik. 

Det stora flertalet av Tillinges 

medeltida bebyggelser bär ortnamn som 

bör kunna vara förhistoriska. Åsunda 

härads (i vilket Tillinge ingår) gravfältsbiId, 

menar Hyenstrand, visar på en gles 

och sen järnåldersbygd (1974:67). Det 

kan dock istället förhålla sig så att Åsunda 

härads gravfältsbild, mer liknar 

Västmanlands än Upplands och att man 

inte bör förvänta sig ett så stort antal gravar 

per gravfält, som i centralare delar av 

Uppland. Detta färre antal gravar i 

VästmanlandlÅsunda skulle ändå kunna 

representera en stor tidsrymd. Dessutom 

finns i Åsunda härads ådalar stora slättmarker, 

som tidigt har varit ianspråktagna 

för bebyggelse och man bör därför 

räkna med att en betydande bortodling av 

fornlämningar har kunnat ske (jfr fynd 

49). 

Litt. Wisehn 1989:nr 666.

Torstuna sn 

54. Tibble 

SHM 44, 90 EK 11 H 5 e 

Innehåll: x arabiska, x engelska och x 

tyska mynt, 1 vriden fingerring i guld, 3 

släta armringar, 2 vridna armringar, 2 bitsilverbitar 

Inlöst: 22% Vikt: 219g, varav 60% 

mynt 


Smyckesilvret i depån kan grovt sett 

dateras till 1000-talet (Lundström 

1973b:26ff). Guldfingerringar av samma 

typ som denna, Fr 1, daterar Mårten 

Stenberger till tiden 1050-1200 

(1958:138). Detta skulle kunna tyda på 

att fyndet haft en senare nedläggningstid 

än de bevarade mynten givit anledning att 

tro. Endast en del av fyndet inlöstes, däribland 

5 av mynten. Ett tyskt mynt har 

präglats 1014/24, ett engelskt mynt är 

präglat år 1023/29. Dessutom finns ett 

ännu obestämbart tyskt mynt (muntlig 

uppgift Kenneth Jonsson; se även Jonsson 

1987:26, S 55). En sammanvägning av 

dessa uppgifter gör det rimligt att förmoda 

att deponeringen ägt rum under 1000talet. 


Ifrån landshövdingeämbetet i Västerås 

inkom den 11.11.1745 till Kunglig Maj:t 

en förfrågan om inlösen av ett fynd. Det 

hela remitterades till sekreterare Helin i 

Antikvitetsarkivet. I landshövdingens 

frånvaro har hans medarbetare Bengt 

Forselius och Joh: Nycop författat anmälan: 

"Som Torparen Erik Persson i Rungstorp 

och Torstuna sn: här i Wessmanland, 

wid sistl: walborgmesso tid, uti Bergs-refworne 

wid bemd torp uphittat en wriden 

guldring, samt gammalt Silfwer, bestående 

af 3 släta ringar, 2 st: wridna Do och 2 

st bitar, af hwilka Guldringen skall wäga 

5/8 Lod och det gamla Silfwret 6 1/4 Lod, 

jämte åtskillige gamla silfwerpenningar, 

KATALOG 

som skola wäga tillsammans 10 Lod, 

efter närgående af Länsmännen Biörkman 

och Baung samt nämndemannen 

Erik Jansson i Rung underskrefna Specification, 

hwilket hittagods som i Torstuna 

kyrka är wordet up lyst och hwar till 

ingen ägare funnits, i går här war 

upwyst ... Ty öfwersändas härinnelykt till 

Eder Kongl: May t i underdånighet ofwannämnda 

fynd, tillika med bemälte 

Torparens här om hos mig ingifna 

Suplique .. " (ATA, oinbundna bilagor till 

inventariet 1741-1802). Den ovan omtalade 

specifikationen, finns bifogad: 

"Specification upå hwad Erik Persson i 

Rungs Torp, hittade i Bergsrefwor på 

Tibla ägor och Torstuna Socken åtta 

dagar för nästlen Walbormässodag 

Nämbl: Lod 

1 st. wriden gullring wäger ...... 5/8 

glt Silfwer 3 st: släta ringar} 

2 st: wridna do} weger 6: 1/4 

2 st: andra bitar} 

Atskillige gaml: Silfwerpengar 

tillsammans 10: 

Infått i Husby d: 20 Juny. 1745: 

A: Biörkman. Jac: Baung. 

Erik Jansson i Rung nemndeman" (a.a.). 

På samma ark följer en begäran om inlösen 

av fyndet. Den har skrivits av Johan 

Funck, för "Erik Pehrssons begiäran" och 

är undertecknad i "Liostad d. 27 Augusti 

1745" (a.a.). Johan Helin har redan den 

15 november yttrat sig ovanligt utförligt 

om fyndet: "Af det ifrån Wessmanlands 

LandsCantsii uti Torstuna Sokn hittade 

fyndet, som til Hs Kong/. Mt under d. 11 

Octobr sidstlidne blifwit insändt och til 

NN blifwit remitterat, samt sedermera til 

mit utlåtande hänstält och iag derefter 

ifrån Kong/. Inrikes Expeditioner låtit 

afhämta har iag allenast tykt för Kong/. 

Antiq. Archivi Medel inlösa efterföljande: 

1 st. flätad guldring til 2 1/2 ducats wicht 

men til finheten pistolet guld, som nu för 

337

tiden skal efter Guldsmedens Mr Lunds 

werderande gella 16 Dr. kmt för ducaten, 

hwarför med 118 dels förhögning belöper 

sig 45 Dr. kmt. 2. Af det hittade silfwret 

har man tagit de 3 släta ringarne emedan 

de äro af åtskilligt lynne och den ena 

wredne ringen, emedan den större är 

något afbruten samt 4 brutne små penningar, 

till dess man skulle finna på något 

dylikt mynteslag, som wore tydligare och 

renare el. som kunde explicera dessa som 

nu blifwit uttagne. Detta silfwret som nu 

således blifwit uttagit wäger tilsammans 3 

518 lod, och efter 5 Dr för lodet med förhögningen 

belöper sig 20 Dr. 12 kmt. så 

at hela summan både för guldringen som 

silfret stiger tilsammans til 65 Dr. 12 kmt; 

hwilka medel af KgI. Ant. Archivi 

Expensemedel af Hr Krigs Commissarien 

och Kantzli Bokhållaren Wilhiamson på 

Transporte räkning i Banquen för 

Wessmanlands Lands Cantzliets räkning 

kunna insättas och ditsändas summan 

som det öfriga silfwret måtte tilställas. - 

De gamla mörka och afbrutne penningar 

i detta fyndet synes alla warit Arabiska, 

Engl., Cölniska och Tyska dock af godt 

silfwer, så at det skall tyckas at denna lilla 

skatten lärer warit ditlagd, för än man 

begynte göra i Mynten tilsatser af Koppar, 

och i fölie deraf nog gamla." (a.a.; brevet 

är ett utkast - det renskrivna finns refererat 

i Schiick 1935:489ff). När fyndet 

inkom till Antikvitetsarkivet, så lät man 

väga det "med deromkring gående papper 

och försegling" - då vägde alltsammans 

ungefär 1710d. Det inlösta silvret uppgick 

till 3 5/8 lod, d. V.s. 47.7 g; alltså ungefär 

en femtedel av hela fyndets vikt. 

Efter att ha väntat i 2 år på inlösenssumman 

utan att den kommit, klagade 

Erik Persson hos landskansliet. Det utgick 

då en förfrågan till kanslikollegiet och i 

sista hand till Johan Helin, om varför 

pengarna ej hade utbetalats. Helin ger i 

ett brev den 4 augusti 1748 ett svar. Det 


framgår att pengarna visst hade avsänts 

"genom en Banco Casse Sedel med 

Påsten" i mars 1746. Helin kan genom 

olika kvitton och brev styrka att det 

måste vara antingen posten i Västerås 

eller landskansliet som är ansvariga för 

att pengarna inte kommit torparen tillhanda 

(ATA, a.a.). Helin är orolig för 

sakens konsekvenser: " Det wore önskeligit, 

at Undersökning härom, ju förr, ju 

häldre, blefwe anstäld, på det så wäl den 

fattige Torparen måtte få sina pgr, hwaraf 

han så länge sutit i mistning, som ock at 

icke andra måge afskräckas ifrån at till 

KgI. Mt och Cronan hembjuda de fynd 

som framdelse kunna upphittas," (ATA, 

a.a., utkast till brev). Torparen fick efter 

denna utredning sina pengar till slut. 

När det gäller fyndplatsen, så uppger 

de flesta handlingarna att det skulle vara 

Rungstorp i Torstuna sn, där upphittaren 

Erik Persson också bodde. Endast ett av 

breven anger en annan plats - nämligen " 

i Bergsrefwor på Tibla ägor". Det förekommer 

i länsmännen Biörkman och 

Baung och nämndemannen Erik Jansson i 

Rungs specifikation av fyndet. Dessa personer 

är de, som måste besitta den största 

kännedomen om platser och orter i 

Torstuna. De uppger att Erik Persson bor 

i Rungstorp, men att fyndet gjordes "på 

Tibla ägor". Landskansliets personal har 

tydligen inte uppfattat denna skillnad (se 

ovan). Tibble måste därför uppfattas som 

den riktiga fyndplatsen. 

Vid tiden för laga skiftets genomförande 

i Rung, 1849-51, så finns ett soldattorp 

ca 400 m nordnordväst om 

Rungs by. Det bebos av soldaten nr 109, 

Rung. Dessutom finns på Rungs ägor ett 

grenadiertorp. Idag kallas samma torp - 

Nyängen. Det bebos vid laga skiftet av nr 

70, Rungkvist (LMVakt 120). Troligen 

är det i soldattorpet i anslutning till byn, 

som torparen Erik Persson bodde på 

1740-talet.

Vilka bergsskrevor är då de som avses 

fyndbeskrivningen? Gränsen mellan 

byarna löper dels i en liten bäck, 

Stävarbäcken, som rinner ut i Gällbäcken. 

I övrigt löper gränsen i skogsmark (jfr 

EK-kartan). Tibbles del av denna skogsmark 

har både i sydväst och nord och 

nordöst, sådant som redovisas som berg i 

kartmaterialet (LMVakt 120, tyvärr är 

storskifteskartan över skogen i Tibble, 

1756-57 akt 28, förkommen). Det skulle 

kunna vara bergsskrevorna där torpet 

Nyängen ligger, d.v.s. på dalgångens västra 

sida, men detta är idag ovisst. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: I 

Torstuna sockens nordvästra del rinner 

Gällbäcken, som längre söderut mynnar 

ut i Örsundaån. Längs denna dalgång ligger, 

på dess östra sida, byarna Tibble och 

Rung. Tibble anses betyda 'tätt bebyggd' 

(jfr Hellberg 1985). Det är ofta namnet på 

stora bebyggelser av gammalt datum 

(Calissendorff 1986:75). Ortnamnet är 

alltså sekundärt och bebyggelsen har förmodligen 

burit ett annat namn tidigare. 

Söder om Tibble ligger byn Nibble. Man 

kan tänka sig möjligheten att namnskiftet 

för Tibbles del ägde rum i samband med 

uppkomsten av grann bebyggelsen Nibble, 

'den nya gården' (för namntolkningen allmänt, 

se Calissendorff 1986:76). Ortnamnet 

Rung har inte tolkats (Göranson 

1977:82). 

Tibble bestod vid 1500-talets mitt av 

3 skattehemman, med ett högt jordetal 

om totalt 5 markland och 5 örtugaland 

(5:0:5). Rung omfattade vid samma tid ett 

skattehemman om 1 markland och 6 

öresland samt 2 frälsehemman. Både 

Tibble och Rung är föremål för jordtransaktioner 

under medeltid. I Tibble har 

kung Albrekt av Mecklenburg intressen 

på 1300-talet (Jansson, R. odaterad: 

23ft). 

På dalgångens västra och östra sida 

finns i Nibble, Tibble och Rung en ansam- 

KATALOG 

ling av 12 skärvstenshögar (raä 186, 188, 

190, 197, 364-365). I något fall finns i 

anslutning till skärvstenshögar en registrerad 

skärvstensförekomst och i ett 

annat fall en stensträng (raä 366 och 

197). Dessutom finns fyndplatser för 

skafthålsyxor (raä 410-12) och i ett fall 

fyndplats för knacksten (raä 415). 

Det enda regelrätta gravfält som finns 

här ligger på Rungs marker på västra 

sidan av dalgången, sydväst om byn (raä 

189). Det består av 17 högar och 3 runda 

övertorvade stensättningar. Enligt uppgift 

fanns förr två gravklot i nårheten av gravfältet 

(raä 207-208, åtminstone ett av 

dessa förvaras på gården). Gravfältet var 

ursprungligen mycket större - uppgifter 

från det sena 1800-talet talar om att här 

fanns "otaliga mängd ättehögar". I åkern 

intill gravfältet har också hittats spjutspetsar 

av järn (Från Mälarvik till skogsbygd 

1993:122f). 

Nordväst om Rung på östsidan av 

Gällbäckens dalgång finns resterna aven 

gravhög (raä 448). I Nibble finns en gravgrupp, 

nära gränsen mot Tibble, på västsidan 

om dalgången, som består av tre 

runda övertorvade stensättningar (raä 

187). Torstuna socken har dock en hög 

uppodlingsgrad redan vid mitten av 

1600-talet och det är sannolikt att en del 

yngre järnåldersgravar i by tomtens närhet 

har odlats bort (Göranson 1977:78). 

1903 hittades i en åker vid Tibble en 

spiralten av guld från folkvandringstid 

(SHM 11957; jfr Janse 1922:nr 578). På 

så vis är Tibble en av de få bebyggelser 

där det kan finnas en strukturell kontinuitet 

mellan ädelmetalldepositioner från 

äldre och yngre järnålder. 

Litt. Wisehn 1989:667. 

339

med få fynd. Resten av gravfältet förmodas 

också vara från yngsta vikingatid 

(Olausson & Petre 1982:16ff). Förutom 

att de två grävda gravarna gav denna 

datering, så indikerar de svackor (VSV 

ÖNÖ) som en del gravar uppvisar samt 

två rektangulära stensättningar en likartad 

datering. Fornborgens södra mur gav 

dateringar till perioden yngsta bronsålder/äldsta 

järnålder. Se kartan s. x. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: 01hamra 

betyder ungefär den steniga backen 

och är nämnt i skriftliga källor första 

gången 1318 " Ordhamre " ( Skoglund 

1964:222; DMS manus). Gården är känd 

som frälsegård sedan 1300-talet och 

omfattar på 1550-talet 1 frälsehemman 

om 12 öresland (a.a.). Ungefär 300 m 

nordöst om Olhamra ligger ett större 

gravfält, raä 229, bestående av 55 gravar, 

med en sannolik datering till yngre järnålder 

(Ambrosiani 1964:142). Olhamra är, 

menar Ambrosiani, en avsöndring från 

äldre järnåldersbebyggelsen 'Ling', numera 

kallat Lingsberg (a.a:134). 

Den senvikingatida etablering som 

sker nedanför fornborgen, ca 500 m 

nordöst om det nuvarande gårdsläget, 

kan tolkas som en ingärda utflyttning till 

Olhamra (Pettersson 1983:21). Den 

vikingatida husgrunden, ligger på en 

avsats i den östsydöstsluttande marken 

ned mot våtmarksområdena kring 

Angarnsjöängen. Depån påträffades i 

anslutning till golvnivån i detta vikingatida 

syllstenshus. Huset har förmodligen 

ingått som en del i ett större bebyggelsekomplex. 

Utgrävaren förmodar att bebyggelsen 

är från vikingatidens slutskede 

(Olausson & Petre 1982:18). Denna förmodan 

har sannolikt sin grund i att gravfältet 

(raä 230) tycks tillhöra yngsta 

vikingatid. Det senvikingatida gravskick 

som finns representerat på det lilla gravfältet 

antyder att enheten har en självständig 

ställning i yngre vikingatid. Depåns 

KATALOG 

datering ligger i 900-talets senare del. 

Hypotetiskt sett skulle deponeringen 

kunna vara gjord i början av gårdens etablering 

som självständig enhet. Men eftersom 

vi ännu inte känner hela det förmodade 

bebyggelsekomplexets tidsinnehåll, 

så får det bli en öppen fråga. 

Litt. Wisehn 1989:nr 760; Olausson 

& Petre 1982. 

Väddö sn 

56. Älmsta 

SHM 807 EK 12 J Od 

Innehåll: 1 halskedja med djurhuvdformiga 

avslutningar, 1 armring, 2 spolformiga 

pärlor, okända fragment 




fynd som Älmstafyndet tillhör till perioden 

1060/70-1130/40 (1972). Aron 

Andersson anser att de fynd som innehåller 

dryckesskålar ännu bara kan ges en 

datering till 1100-tal (1983:9f). Visserligen 

ingår inte dryckesskålar i Älmstafyndet, 

men väl en silverkedja med djurhuvudformiga 

ändstycken, som även förekommer 

i " dryckeskålsdepåerna " och 

därför brukar Älmstafyndet kopplas ihop 

med denna grupp fynd (jfr Blomqvist 

1974; Holmqvist 1963:50). Wladyslaw 

Duczko menar att denna grupp bör vara 

deponerad något senare, omkring 1150 

eller 1150-1200 (1987a:37f). Här följs 

dateringen till 1100-tal. 


"1838 färleden sommar påfans i jorden i 

Elmsta by uti en betes hage utanföre 

And. Erssons gård, under det han odlade 

marken till åker nu ifråga varande silfverfynd, 

som här med för säkras Lund den 

28de September 1838. And. Mattsson i 

Ortala Lund. nämnde man i Wäddö och 

Häfverö Skepslag" (SHM Åtk.). Fyndet 

34 I

34 2 

uppges l inventariet vara hittat av 

"Bonden och Nämdemanden Anders 

Mattsson och i enskild väg till 

Riksantikvarien hembjudna. Ofvanstående 

urvaldes ur fyndet, som för resten 

bestod af fragmenter och tills. vägde 25 

7/8 Lod" SHM Inv.). Den sammanlagda 

vikten av hela fyndet var alltså 340,8 g 

(om tills. vägde inte syftar på enbart fragmenterna 

i fyndet). Man valde att inlösa 

halskedjan, armringen och de båda pärlorna. 

Vikten på de inlösta föremålen var 

238g (SHM Åtk.). 

Mantalslängden för Älmsta visar att 

det finns två Anders Ersson i byn, en kallad 

den gamle född 1805 som bor på 

hemman nr 2 (114 mantal) och en kallad 

den unge född 1807 som bor på hemman 

nr 3 (114 mantal) (Mantalslängden för 

Väddö sn år 1838, Stockholms stads 

arkiv). Storskifteskartan från 1787-88 ger 

vid handen att hemmanet nr 3 kallas 

Storgården - nuvarande Älmsta 2 1 (LMV 

akt 45). Storgården består av de bägge 

gårdarna längst söderut i Älmsta by. 

Utanför dessa finner man på 1780-talet 

Tomthagarne och Buskhagarne (nr 54). 

Namnet Tomthagarna är intressant. Det 

ansluter till gruppen smånamn på tomt, 

med betydelser som bördig äng nära gården, 

den sedan gammalt odlade jorden i 

byn o. dyl. (Holmberg 1946:58f). Bengt 

Holmberg som behandlat namn på tomt 

och toft menar att denna betydelse är 

sekundär och visar att i Västgötalagen 

betyder tomtåker, åker som brutits upp av 

gamla hustomter (a.a.). 

Depåfyndet från Älmsta är hittat i 

södra delen av byn, vid någon av de hagar 

som finns utanför hemman 2 eller 3. Det 

kan, men behöver inte, ha varit i Tomthagarna. 

Fyndplatsen går idag inte att 

ringa in närmare än så. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Älmsta 

betyder 'almdunge' (Calissendorff 

1986:57). I Upplands handlingar 1557-66 


upptas 7 skattehemman om totalt 4 

markland, 1 örtugaland och 5 penningland 

(4:0:1:5, Jansson, B. 1966:85, sammanräkningen 

har gjorts av mig). 

Älmsta gränsar till i norr till Ortala, i 

öster till Sund, i söder till Gåsvik och i 

väster till Toftinge. På byns marker finns 

ett större och två mindre gravfält. Det 

större gravfältet, består av 66 gravar: 

högar, runda övertorvade stensättningar, 

rektangulära övertorvade stensättningar 

samt treudd (raä 2). Både gravformer och 

det faktum att gravfältet ligger neddraget 

mot Väddö kanal, på den udde som 5meters 

kurvan här bildar, talar för att 

gravfältet till stora delar bör vara vikingatida 

(jfr EK-kartan). Vid Älmsta finns 

vid Kaplansbacken ett gravfält med 5 

registrerade oregelbundna stensättningar; 

söder härom ligger ytterligare en stensättning 

(raä 156 och 20). Detta gravfält har 

delundersökts och då uppges antalet gravar 

vara 26. Här har man undersökt tre 

brandgravar från vikingatid. En grav 

(brandgrav) kan genom fynd aven dubbelkam 

dateras till sen vikingatid 

(Rydström 1982:7ff). Ytterligare ett gravfält, 

raä 15, ligger i närheten a v den 

vikingatida strandlinjen (något över 5meterskurvan). 

Här finns en hög, 10 

runda övertorvade stensättningar, en treudd, 

en rest sten samt en terrassering. 

Möjligen kan terrassen utgöras aven husgrundsterrass. 

På ett impediment i samma 

gärde ligger raä 16, en ensamliggande 

kvadratisk övertorvad stensättning. 

I socknen har tidigare undersökts skadade 

stensättningar och rösen i Toftinge 

och Västra Näs, som har givit dateringar 

till yngre järnålder (Rydström 1982:7). 

Längre inåt Älmsta marker, ligger på 

en höjd en stor stensättning med övermossad 

fyllning (raä 55). Denna hör sannolikt 

samman med den skärvstenshög, 

röjningsrösen och eventuella stensträngar, 

som finns registrerade 450 m nordöst om

stensättningen (raä 70, endast skärvstenshögen 

dock R-markerad). Denna grupp 

fornlämningar hör förmodligen till 

bronsålder/äldsta järnålder och är belägna 

på den sydvästra sidan av det sund 

som då genomkorsade Älmsta (jfr 15- och 

20-meterskurvorna på EK-kartan). 

Byn norr om Älmsta - Ortala - har 

under vikingatid låtit resa två runstenar. 

Den ena som nämner byns namn finns 

rest nere i sjöhagen: "Igulbjörn och 

Öd(björn}? läto (göra minnesmärket?) 

efter sin broder Torbjörn (?) i Ulfdalum" 

(U593, Jansson 1976:40). 100 m väster 

om denna har hittats ett fragment aven 

runsten, som kan ha stått rest invid ett 

gravfält (U594). Den stenen hör troligen 

till samma släkt eftersom här nämns 

ytterligare en man med namn på -björn. 

"och Kättilbjörn läto resa stenen ... " . 

Litt. Floderus 1946:32f. 

Vätö sn 

57. Uppveda 

SHM 17528 EK 11 J 7e 

Innehåll: 195 (172+23) mynt: 6 arabiska 

(varav 3 efterpräglingar), 17 engelska, 

152 tyska, 2 ungerska, 6 danska och 1 

skandinavisk efterprägling; 1 sköldformigt 

hänge, 1 fragment av 1 runt spänne 

med spiralornamentik 



Det sägs vid inlösen att fyndet innehöll 

172 hela mynt och 23 bitar. Om alla 

dessa bitar representerar ett individuellt 

mynt, så skulle det alltså röra sig om 195 

st. Det verkar alltså inte stämma med 

uppgifterna i Myntfynd från Uppland, 

där fyndet sägs bestå av 198 hela och 15 

fragmentariska mynt (Wisehn 1989:nr 

806). I fyndet ingår ett fragment av ett 

runt spänne. Det är en bit av ett runt 

spänne med spiral ornamentik. I det nor- 

KATALOG 

diska materialet finns direkta motsvarigheter 

i några andra depåer i Mälar-området 

och i ett gotländskt fynd. I dessa fall 

rör det sig om hela spännen: ett spänne 

från Skå i Uppland, fynd 36, och tre spännen 

från Allmänninge i Val bo, fynd 50 

(Duczko 1987a:29ff). Duczko ser dessa 

runda spännen som en förenklad form 

och gotländsk variant av Hornelundspännet 

från Danmark. Han menar att de 

tillhör 1000-talets slut eller 1100-talets 

början (a.a:33). 


Kyrkoherde Lindström i Vätö församling 

avsände den 9/12 1923 ett brev till 

Riksantikvarieämbetet: "Vid grävning för 

några dagar sedan i gården Uppveda nr 1 

i Vätö socken hittades ca 180 mynt liggande 

sammanpackade ungefär 3 O cm 

under jordytan. Tio av dessa härslutas för 

riksantikvariens benägna påseende. 

Gårdens ägare, herr Helge Eriksson, som 

gjort fyndet, vore synnerligen tacksam att 

få veta huruvida riksantikvarien kommer 

att låta anställa vidare grävningar å platsen 

i fråga och att erhålla uppgift om 

myntens ålder och ungefärliga värde ?" 

(SHM Åtk.; ATA dnr 2587/1923). Bland 

de arkiverade handlingarna i ATA står att 

en tjänsteman "i nästa vecka" skall besöka 

platsen (ATA, Uppveda, brev 13. 

12.1923). Det är möjligt att en efterundersökning 

verkligen kom till stånd, men 

eftersom ingen rapport finns arkiverad, 

förblir vi okunniga om den saken. Den 

20/12 1923 återkommer kyrkoherden i 

ärendet, angående inlösen av den resterande 

delen av mynten. Herr Eriksson har 

då meddelat kyrkoherden att han strax 

intill fyndet hittat en järntacka, 

60x15xlO cm stor med tecken på som 

han inte kunde tyda (SHM Åtk.; ATA dnr 

2672/1923). Det bör innebära att någon 

besiktning av fyndplatsen i alla fall inte 

hade ägt rum fram till den 20.12 - annars 

hade ju tjänstemannen rimligen tagit med 

343

344 

sig den resterande delen av fyndet. I 

Tillväxten för år 1924 står att fyndet gjordes 

"vid brunnsgrävning ca 30 cm under 

markytan. " (Fornvännen 1924:15). Det 

antyder att man har haft ytterligare uppgifter 

om fyndet än vad som framkommer 

i handlingarna i ATA och SHM. Fyndet är 

uppmärksammat i pressen den 19/12 

1923: "Under grävningsarbete har hemmansägare 

Helge Eriksson i Uppveda 

nämligen påträffat en samling om ca 190 

gamla mynt i tre rullar under en jordfast 

sten." (Dagens Nyheter, se ATA, sn, 

klipp). Mynten tycks alltså ha varit förpackade 

i tre rullar. Detta är en intressant 

iakttagelse. Man har gjort liknande observationer 

när det gäller andra vikingatida 

depåfynd, bl. a. på Gotland (jfr Brisholm 

& Rispling 1986:5). 

Då laga skiftet för den samfällda marken 

ägde rum i Uppveda åren 1934-36, 

ägdes fastigheten Uppveda 1 2 av Helge 

Eriksson (LMVakt 262:3). Det är 

Västergården i Uppveda by. Den blev inte 

utflyttad vid laga skiftet 1853-55, utan 

fick ligga kvar på sin gamla plats (LMV 

akt 49). Fyndet har alltså framkommit 

invid en brunn på Västergårdens tomt - 

centralt i Uppveda by. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Uppved 

a ligger i en mindre dalgång, som från 

Vätösundet löper åt väster i landet. Vätö 

socken har få fasta fornlämningar från 

förhistorisk tid. Björn Ambrosiani räknar 

i sin analys med endast 5 enheter från 

yngre järnålder. Se kartan s. 113. 

Uppveda hör till de bebyggelser, som saknar 

fornlämningar (Ambrosiani 1983:71). 

Det är nämnt 1409 "i Widhom". Det 

hörde då till Bro sn och Utåle åtting. Byn 

bestod enligt Upplands handlingar 1545- 

72 av 3 skattehemman om totalt 1 markland, 

7 öresland och 1 örtugIand Uansson 

1966:113, sammanräkningen av jordetalet 

gjord av mig). Byn förekommer inte i 

transaktioner under medeltid (a.a.). 


Uppveda ligger indraget in mot skogsmarken. 

Ortnamnet Ved a torde syfta på 

skog 'vidher' (om ortnamnet i allmänhet, 

se Ståhl 1976:40). Depåfyndet är hittat på 

den sentida by tomten. Det går i dagsläget 

inte att säga om det funnits någon bebyggelse 

i Uppveda under yngsta järnålder. 2 

km västsydväst om Uppveda finns Virö, 

med fornlämningar från yngre järnålder. 

En av högarna där har grävts ut och gav 

en datering till vikingatid. I denna hittades 

ett kärl av Östersjötyp (Floderus 

1946:39). 

Ortnamnet Uppveda, det övre Veda, 

indikerar att detta Veda bör stå i relation 

till en annan bebyggelse. Utveda ligger 

tvärs över Vätösundet, på själva Vätö. 

Inte heller Utveda har några registrerade 

fornlämningar. Den här sortens namngivning 

är vanligt förekommande i trakterna 

kring Norrtäljeviken ( Inål - Utål, 

Upplunda - Utlunda i Roslags-Bro sn). 

Klas-Göran Selinge har i DMS-publikationen 

över Lyhundra och Sjuhundra 

härader, noterat att där finns påfallande 

många enheter, som uppträder parvis 

under samma namn och som vanligen har 

gravfält från yngre järnålder. Som exempel 

kan nämnas Norr och SörNånö, Öster 

och VästerEka, NorrMalma och 

SörMalma i Estuna sn samt NorrMarjum 

och SöderMarjum i Söderby-Karls sn 

(DMS 1.5.19ff). 

Närmaste förhistoriska bebyggelseenhet 

- Nysättra - ligger drygt 1 km norr om 

Uppveda, vid dalgångens mynning ut mot 

Vätösundet. Här finns ett yngre järnåldersgravfält 

med 85 anläggningar. I utmarken 

mellan Nysättra och Brännström, 

ca 1 km norr om Uppveda, finns ett område 

med rösen och stensättningar. Nysättra 

är ett ortnamn som indikerar ängsbruk. 

Genom sitt för området relativt stora 

gravfält, så ansluter bolbyn till andra 

säter-enheter i Roden, med rötter i vikingatid. 

Man kan tolka detta som att sätrar-

na i ett första skede utnyttjats som 

utmarksängar, för att i ett senare skede 

övergå till en fast bebyggelse (Bro berg 

1990:88). Sin nya status som fristående 

hemman, markerade man sannolikt 

genom anläggandet av ett gravfält (jfr 

Petre 1981). Det är möjligt att Uppveda 

ska ses som en utflyttning från Nysättra. 

Man kan tänka sig möjligheten att 

moderbyn har benämnts Nysättra, men 

möjligheten finns även att ett namnbyte 

skett i samband med utflyttningen (jfr de 

bebyggelseomflyttningar med åtföljande 

namnförändringar, som Sölve Göransson 

(1984) har påvisat på Öland under yngre 

järnålder och medeltid). 

Området mellan Norrtäljeviken och 

sjön Erken är ett område som tidigt markerar 

en kristen identitet. Det visar sig i de 

romanska stenkyrkor som uppförs här 

och det faktum att sockenkyrkorna har 

arkitekturdetaljer av sandsten (Bonnier 

1981, fig. 1 och 11). Kanske bör man därför 

inte förvänta sig att hitta sena vikingatida 

gravfält här. Vätö är ett område som 

upplever en nykolonisation under yngsta 

järnålderI äldre medeltid. Nya bebyggelser 

kan därför ha tillkommit under sent 

1000-tal och 1100-tal, som arkeologiskt 

sett inte är synliga, eftersom de saknar 

ovan jord synliga gravar. Bilden kompliceras 

dock av att det traditionella brandgra 

vs kick et har levt kvar in i sent 1000-tal 

i Roden. På Väddö har man vid Älmsta 

undersökt senvikingatida brandgravar 

och sådana har även undersökts i de 

norra delarna av Roden (jfr Rydström 

1982; Broberg 1990:76). 

Litt. Floderus 1946:42f; Wisehn 

1989, nr 806. 

Älvkarleby sn 

58. okänd fyndplats 

SHM 103-6, 123 A, B, 125 och 133-6 

KATALOG 

EK 13 H 1 h? eller 13 H 3h? 

Innehåll: 4 skålar, 33 pärlor, 3 filigranornerade 

runda spännen varav 1 med kopparnål, 

1 lock ?, 5 små bitar 

Inlöst: 100% Vikt:1027,3g (inkl. ko pparnålen) 

Datering: 11 00-1200 


fynd som Älvkarlebyfyndet tillhör till 

perioden 1060/70-1130/40 (1972). Aron 

Andersson anser att man inte kan ge dem 

en närmare datering än till 1100-tal 

(1983:11,54f). Wladyslaw Duczko menar 

att de bör vara deponerade något senare, 

omkring 1150 eller 1150-1200 (1987a: 

37f). Här följs Anderssons och Duczkos 

datering till 1100-tal (Duzcko 

1987b:215). 

Skålarna har inventarienummer 133- 

6. Pärlorna har nummer 103-5 (se ATA, 

sn). "3 plåtar, filigransarbete, 1 lock, 1 

liten mellanstolpe, 5 små bitar" , har man 

haft svårigheter att identifiera i samlingarna 

(SHM inv. nr 106). De 4 skålarna 

och de 33 pärlorna har tillsammans vägt 

447/8 lod, d.v.s. 591 g. Kopparnålen och 

det sönderbrutna silvret bör ha vägt 33 

1/8 lod, d.v.s. 436,3 g, eftersom hela fyndet 

uppges väga 78 lod (ATA, sn). Johan 

Christensen har visat att de felande filigranspännena 

av misstag förts till fyndet 

från Gåtebo i Bredsätra sn (SHM 100, 

120 och 124), men att dessa är de försvunna 

filigranplåtarna från Älvkarlebyfyndet. 

Det rör sig om runda spännen 

(Christensen 1995:22). 


"Ödmiuk ..... Uppå dem som opphittadt 

här i Elfcarleby 17171 med följande gambia 

Sillfwer och till mig nu lefwererat, och 

Efter Hans Nåde Högwälborne Hr Baron 

och Landshöfdingens höge Ordres, 

öfwersända till hans Höge Nåde att af lefwereras 

i Upsala: Nembin 

1mo Bokhållaren ifrån Okelbo Vi och 

Gästrikland. Hr Erich Ösberg med dess 

345

Sohn 

Johan: "28 st knappar) 

"3 st. plåtor) Philigrans arbete 

"4 st. skåhlar 

"1 låck 

"1 lijten mil/an stålpe 

" 5 st. små Bijtar 

"1 kåppar nåhl 

wäger tillsammans ---- 75: lod 

2do Wästanåhn Olof Ersson 1 knapp 

7/8 lod 

Do Olof Philipson 2 knappar 

7/8 lod 

Do Jacob Jeansson 1 knapp 

3/4 lod 

Do Per Larsson 1 knapp 

1/2 lod 

Ellfcarlby q: 11 Septemb 1718 Abrah: 

Thengmann 

Längre ned på samma sida står: 

"Afwan nämbda Silfwer hafwer Assesorn 

Wälborne Hr David Leijell behagat, förseglat 

emottaga, att i Upsala hos hans 

höge Nåde Högwählborne Hr Baron och 

Landshöfdningen låta aflefwereras" 

(ATA, oinbundna bilagor till inventariet 

1670-1719). David Leijel, tillsammans 

med Klas Depken-Anckarström, anlade 

på 1660-talet Älvkarleö bruk (Uppland 

1908:179, 228 och 240). Leijel hade tydligen 

ärenden till Uppsala och tog då med 

sig silvret. 

Ösberg hade låtit väga silvret innan det 

lämnades till landshövdingen: "Copia. 

Hoos mig hafwer Bookhållaren Hr Erik 

Öshberg låtit wäga gammalt Silfwer 

ophittadt bestående i skåJ?lar och knappar 

och ellest plåtar med filigrans arbete 

som alt tillsammans med tennet(?) 75 lod 

wäger, är idag opwist. D. 23 Januarij som 

betygat af Gefle ut Supra 1718: Augustin 

Rudman. Gullsmed: Vidi And. Sundberg" 

(ATA, a.a.). Landshövdingen skickade in 

en fyndanmälan till kanslikollegiet först 


den 4.7.1719. Kanslikollegiet begärde i 

sin tur in fyndet den 13.7 samma år 

(Schiick 1935:127). Peringskiöld har kvitterat 

fyndet den 28.9.1719: "til 

Antiquitets Archivi förwar inlefwerera 

något gammalt Silfwer af Bokhållaren 

Erik Ösberg Elfcarlby 1717 

uphittadt ... " (ATA, a.a.). 

Det finns inga ytterligare uppgifter i 

inventariet eller i de oinbundna bilagorna 

till inventariet, som ger en närmare precisering 

av fyndplatsen. Den enda samtida 

uppgiften om fyndplatsen är Tengmanns 

utsaga "här i Ellfcarlby". Upphittarna 

Erik Ösberg och hans son Johan kom från 

Vi i Ockelbo sn i Gästrikland, medan de 

övriga upphittarna alla var från Västanå i 

Älvkarleby (se ovan). 

I en hembygds beskrivning över Älvkarleby, 

har A.N. Sanden publicerat ytterligare 

uppgifter om fyndet. "Gravfältet 

vid Marma är beläget mellan byn 

Ambricka och Marma station på en från 

rullstensåsen utskjutande udde, som i 

senare tid erhållit namnet Rörbacka. 

Gravfältet är troligen från samma tid som 

Västanågravarna eller från den yngre 

järnåldern ... Man företog nämligen grävningar 

här år 1717 under ledning aven 

bokhållare Erik Östberg vid Älvkarleö 

bruk. Därvid fann man bl. a. en silverskatt, 

bestående av 4 skålar, prydda med 

drivna växt- och djurornament, s.k. filigransarbete, 

samt 33 knappar och 3 

spännstycken, förutom en mängd pärlor, 

ett mycket vackert halsband av stora silverpärlor 

samt en del övriga prydnader. 

Detta ståtliga fynd, som nu förvaras i en 

särskild monter i Statens historiska museum, 

visar att det varit rika och ansedda 

män, som gravsatts i högarna, och kanske 

de dyrbara skatterna hemförts av dem 

under deras vikingafärder. Tyvärr blev 

gravarna vid utgrävningen så illa åtgångna, 

att man väl numera har föga hopp 

om, att en närmare undersökning skulle

kunna ge någon ytterligare upplysning 

om de män, som jordades här ... " (Sanden 

1960:32ff). Anders Broberg skriver om 

fyndet från "Älvkarleby (Marma)", men 

utan att ge hänvisning till någon källa. 

Det är förmodligen Sandens uppgifter han 

har haft tillgång till (Broberg 1990:37). 

Innehållet i själva fyndet har i Sandens 

berättelse blivit något omfångsrikare än 

det verkligen var, frånsett detta så måste 

man ändå undersöka rimligheten i hans 

uppgifter. Tyvärr skriver Sanden inget om 

varifrån han hämtat dessa upplysningar. 

Den verkliga fyndplatsen skulle enligt 

Sanden vara gravfältet i Marma. Om 

denna uppgift skulle visa sig vara korrekt, 

så verkar det däremot förhastat att anta 

att depån skulle härstamma från en grav. 

Depåfyndet kan mycket väl ha varit nedgrävt 

i anslutning till gravfältet, utan att 

för den skull vara ett gravfynd (se diskussionen 

i kapitel V). Sanden tycks inte ha 

korresponderat med de antikvariska myndigheterna; 

det gör istället E. Willner, 

som upprepade gånger på 1920-talet rapporterar 

om skadegörelser och lösfynd i 

socknen (ATA, Älvkarleby sn). 

Det är svårt att närmare värdera 

Sandens uppgifter. Eftersom de samtida 

källorna endast uppger Älvkarleby som 

fyndplats och inte alls nämner Marma, så 

väger detta tyngre än Sandens 1900-tals 

uppgifter om fyndplats. Sammantaget så 

går fyndplatsen idag inte närmare att 

bestämma än till Älvkarleby i stort. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Älvkarleby 

by ligger nära Dalälvens utlopp. 

Älvkarleby sällar sig till gruppen av 

inbyggarnamn på -karlar. Namnet betyder 

älvkarlarnas by (Hellberg 1979:216). 

Redan under medeltiden var byn uppdelad 

i en östlig och en västlig del på var sin 

sida om älven eller ån; Västanå och Östanå 

(Hellberg 1950; DMS 1.1.:56). Östanå 

är kyrkbyn. Älvkarleby var länge 

kapellförsamling under Tierp (Bygd att 

KATALOG 

vårda 1984/2:59). Byn är stor och består 

på 1500-talets mitt av närmare 20 hemman 

(13-14 skattehemman, 3 frälsehemman, 

2 arv-och-egethemman, 1 kyrkohemman 

och 1 prebendehemman, se 

DMS 1.1.:56ff). 

Älvkarleby finns tidigt omnämnt i de 

skriftliga källorna tack vare det för kronan 

så begärliga laxfisket i älven. Knut 

Eriksson ger 1167 munkarna i Viby utanför 

Sigtuna som gåva del i fisket i älven 

(DMS 1.1.:56ff). Det här och senare dokument 

visar att kungen/kronan ägde del 

i fisket. Av denna rättighet skänktes, förutom 

till Viby kloster också andelar till 

Guttorm Jarl och Uppsala domkyrka. 

Inbyggarna i Älvkarleby hade också fiskerättigheter. 

Dessa kallas bol; uttrycket är 

unikt i sådana sammanhang (a.a.). Under 

medeltiden tycks stridigheterna vara 

många mellan Älvkarlebyborna och kronan 

och de kyrkliga institutionerna om 

rättigheterna till fisket. Kanske var det 

därför kronan hade en fiskerifogde på 

plats. 

1876 framkom i Västanå i Älvkarleby, 

delar av vad som förmodligen är en förstörd 

grav (SHM 1189). Det bestod av ett 

silvertauscherat svärd, 2 lansspetsar, 12 

pilspetsar och delar aven vagnsutrustning 

(saknas dock hos Bodin 1987, se bil. IV). 

I Gästriklands kusttrakter finns exempel 

på rika vapengravar, men i de södra delarna 

av Norra Roden framstår denna grav 

som en solitär (jfr Broberg 1990:122). 

Västanå hyser ett av norra Upplands 

största järnåldersgravfält, "Rysskullarna" 

,som består av 70 högar och 39 runda 

övertorvade stensättningar (raä 22). 

Gravfältet ligger i byns norra del på 

åssluttningen ned mot Dalälven (Bygd att 

vårda 1984/2:58f). 180 m sydsydöst om 

gravfältet har gjorts fynd av fyra skelett 

orienterade i (V-Ö) (raä 14). Älvkarlebys 

förhistoriska fornlämningar finns koncentrerade 

till Västanåsidan. Här finns en 

347

mycket tydlig rumslig uppdelning mellan 

ett äldre och ett yngre skikt av fornlämningar. 

Den yngre järnåldern representeras 

av de nyss nämnda Rysskullarna och 

eventuellt av de senvikingatida (?), osakkunnigt 

framtagna skelettfynden. I skogsmarken 

450 m västnordväst om Rysskullarna 

och Dalälven ligger ett område 

!ned rösen och stensättningar (raä 9, 10, 

11, 12, 18, 19). I den sydöstra änden på 

detta område finns en fornborg vid 

Höghällsberget (raä 2). 

Det hade varit mycket intressant att 

kunna sätta depåfyndet i relation till det 

vikingatida och tidigmedeltida Älvkarleby, 

men tyvärr går det inte att göra utan 

närmare kännedom om fyndplatsen. 

Den alternativa fyndplatsen till Älvkarleby, 

Marma, är som sagt mindre sannolik. 

Ortnamnet är ett -hemnamn - 

Marhem - och finns belagt 1365. Det 

betyder byn, eller trakten vid den grunda 

viken eller sanka stranden (Calissendorff 

1986:49). Marma består på 1500-talet av 

en by om 5 hemman: 4 skatte- och 1 kyrkohemman 

samt ett frälsetorp. Det sammanlagda 

jordetalet är 1 markland, 4 

öresland och 2 örtugiand (DMS 1.1.:64). 

Det ovan omtalade gravfältet vid Marma, 

kallat Rysskullarna eller Rörbacka ligger 

ungefär 1 mil söder om Älvkarleby. Det är 

beläget på norra delen av Marmas marker, 

alldeles invid gränsen mot Tierps allmänning. 

Det består av ca 20 högar och 

20 runda övertorvade stensättningar (raä 

155). Sanden uppger att här tidigare även 

har funnits rektangulära stensättningar 

(jfr även Upplands runinskrifter utan 

nummer, mellan U1150-U1151). 

Det som är gemensamt för dessa båda 

anförda platser är att de har relativt stora 

gravfält av yngre järnålderskaraktär som 

bägge bär namnet Rysskullarna. Man 

skulle kunna tänka sig att det funnits en 

folklig tradition i Älvkarleby trakten att 

depåfyndet hittats vid gravfältet Rysskul- 


larna, men att en sammanblandning skett 

så att den fyndplats man utpekat varit 

Rysskullarna Marma istället för 

Rysskullarna vid Västanå. Längre än så 

går det inte att komma med dagens uppgifter 

om fyndet. 

Litt. Sanden 1960:32ff. 

Österåkers sn 

59. Näs 

SHM 83a EK 10 I 9h 

Innehåll: c. 2 800 mynt: 4 arabiska, 5 

bysantinska, minst 1500 tyska, 12 böhmiska, 

minst 500 engelska, 3 irländska, 7 

nordiska, 3 skandinaviska, 1 danskt, 

minst 50 svenska, 700 ospecificerade 

mynt samt 1 kopparkärl 

Inlöst: 40% Vikt: 4.293,4g 


Kenneth Jonsson har fäst mm uppmärksamhet 

på de sassanidiska mynt som 

i litteraturen anses ingå i Näsfyndet (se 

t.ex. Ulla Linder Welins bidrag i Hatz et 

al. 1968; Wisehn 1989:nr 829). De sassanidiska 

mynten bildar en egen grupp i 

fyndet, som inte hänger kronologiskt 

samman med den övriga myntmassan. 

Ulla Linder Welin beskriver de orientaliska 

mynten i Näsfyndet som "quite astonishing" 

och hon föreslår att en tidig 800talsdepå 

har kommit att blandas med en 

depå av senare datum (1968:334). 

Kenneth Jonsson har goda skäl att anta 

att de 21 tidiga orientaliska mynten i 

Näsfyndet tillhör ett fynd som inkom året 

mnan (1703) till Antikvitetsarkivet 

(Jonsson 1993). Det fyndet är hittat på 

Gotland, men utan känd fyndort. Det 

uppges ha innehållit 21 turkiska mynt 

med ansikte; något som stämmer mycket 

väl med de 21 bildförsedda sassanidiska 

mynten. Till yttermera visso är de 21 

mynten uppklistrade på en och samma 

separata plansch av Peringskiöld. Den 

återfinns, som de övriga handlingarna

35° 

1968:280ff, samt ATA, Bilagor till inventariet 

1686-1721). Den 3 juni kvitterar 

Peringskiöld 130 lod silver, d.v.s. 

1.712,lg (Hatz m fl. 1968:283). Upphittaren 

fick behålla återstoden av fyndet; 

alltså ungefär 60% av hela fyndets vikt 

eller 2.581, 3 g. Peringskiöld beskriver de 

tillbaka lämnade mynten som "hel blinde 

och förnötte" och som sådana tillmätte 

han dem litet värde (a.a.). Emellertid 

tycks han ha ändrat sig på den här punkten. 

Peringskiöld inhandlar under åren 

1705-1707 en del av de till Roberg återlämnade 

mynten som nu spritts på flera 

händer. De framgår då att de mynt, som 

Peringskiöld något år tidigare kallar "hel 

blinde och förnötte", rörde sig om bl. a. 

engelska, tyska och skandinaviska mynt. 

Enligt jordeboken 1704 bestod Näs 

by av 4 hemman (Hatz m. fl. 1968:291). 

Befallningsman Roberg innehade halva 

Västergården i byn om 7 1/2 öresland. 

Den andra halvan av gården ägdes av 

Matz. Roberg, som senast 1709 flyttar 

från byn (a.a:285). Vid storskiftet 1756, 

så äger Herr Lands Secreteraren Ahlbom 

Neder-, Mellan- och Wästergården i byn 

(LMVakt 9). På en arealavmätning från 

1832 framgår att Västergården, liksom 

Mellangården, är öde. De står omtalade 

som hage och gamla trädgården (LMV 

akt 72). 

Fyndplatsen låter sig genom Robergs 

uppgifter identifieras med hjälp av storskifteskartan 

från 1756 (se Hatz m. fl. 

1968:293ff; raä 12). Roberg beskriver att 

han kastade upp jorden på den övre sidan 

om muren, som skiljde gårdarna åt. På så 

sätt uppstod en terrass, där muren kom 

att bilda dess stenskodda kant. Terrassen 

är synlig än i dag. Den är ca 6 meter lång 

(närmast Ö-V) och 0,4-0,8 meter hög. I 

söder är den skodd med 0,2-1 meter stora 

stenar. Fyndet framkom nära intill och 

söde" om denna stenskodda kant, på 

ungefär 20 m.ö.h. 


Rekonstruktion av fyndmiljön: Under 

vikingatid låg Näs, som namnet avslöjar 

på ett näs som på tre sidor omslöts av 

vatten. I nordväst i näsets förlängning 

gränsar Näs mot Täljö och Husby. Österut, 

vid inloppet till Långhundraleden, ligger 

Tuna. Näs anses av Björn Ambrosiani 

vara en avsöndring från Husbyn i Österåker 

(1964:152). Tunagården var under 

tidig medeltid en stor gård. På 1290-talet 

förvärvades den av ärkebiskops b ordet i 

Uppsala, varvid en biskopsborg (kastal) 

uppfördes. Platsen kallades senare 

Biskopstuna (jfr Ambrosiani 1964:153; 

Nordström 1977:49). 

Vid Tuna har ett lösfunnet arabiskt 

silvermynt påträffats (Wisehn 1989:nr 

831). Ett av de gravfält som finns registrerade 

här (raä 55) är sedan länge skadat 

av täkter. Här har vid grustäkt påträffats 

två yxor och häst ben (ATA, sn). Vidare 

har ett par fynd tomma stensättningar 

undersökts; en av dessa var en skelettgrav 

(ATA dnr 4751/58; SHM 19713). 

Näs finns omnämnt 1344 "Nes", då 

ärkebiskopsbordet äger jord byn 

(Jansson, B. 1966:182). Enligt Upplands 

handlingar 1538 omfattar byn 3 skattehemman 

om totalt 2 markland, 4 öresland 

och 2 örtugiand, 1 kyrko- och 1 frälsehemman 

samt 2 torp (a.a: 182). 

Intill fyndplatsen som ligger på ca 20 

m.ö.h. är ett område med bebyggelselämningar, 

tidigare registrerat som gravfält 

(raä 12). Det bär även spår av täkter och 

är därför svårbedömt (se kommentar till 

raä 12). Depåfyndet är påträffat på 

Västergårdens tomt. Om denna plats även 

legat i anslutning till den vikingatida 

bebyggelsen, är oklart, men inte osannolikt. 

90 meter rakt söder om fyndplatsen 

ligger ett gravfält, som består av 1 hög 

och 5 närmast runda stensättningar. 

Gravfältet bör ha en datering till yngre 

järnålder och anlades på en mindre udde 

som stack ut i Täljöviken (Ambrosiani

1964:155}. Det låga antalet fornlämningar 

antyder möjligen att avsöndringen från 

Husbyn har skett under vikingatid. Näs 

torde därmed kunna räknas som en 

avgärda enhet. 

Depån är påträffad invid bebyggelse 

från historisk tid. Möjligen kan bebyggelsens 

placering ha varit likartad under yngsta 

järnålder. Det vore intressant att klarlägga 

om så var fallet. I så fall skulle 

depåfyndet eventuellt kunna knytas till 

etablering av bebyggelse, förutsatt att Näs 

är den sena a vgärda enhet som man idag 

har anledning att förmoda. 

Litt. Hatz m. fl. 1968; Wisehn 

1989:nr 829. 

Svartsjölandet 


GAM 2043 a,b EK ? 

Innehåll: 1 halsring, 1 ringnål 

Inlöst: 100?% Vikt: 1979 


Ringnålen är av typen Stenberger Rn 

1, som han menar bör höra till 900-talet 

(Stenberger 1958:58 76, not l). Halsringar 

ges vanligen en vidare datering till 

900- och 1000-talen (Stenberger 

1958:85). Möjligen kan fyndet alltså vara 

nedlagt redan under 900-talet. 


Fyndet står upptaget i Göteborgs arkeologiska 

museums generalkatalog för år 

1889: "Ringspänne af silfver o Armring 

af 2 snodda silfvertenar; f. tillsammans på 

Svartsjölandet v. Stockholm." (GAM 

inv.). De är inköpta från H. Bukowsky år 

1889 för 125 kronor. Fynden står förtecknade 

under landskapet "Södermanland. 

Stockholm, f v. Svartsjölandet". Inga 

ytterligare uppgifter finns (benäget meddelat 

av Jan Eric Sjöberg, vid Göteborgs 

arkeologiska museum, dnr 151/1988). 

Fyndet har felaktigt placerats i Söder- 

KATALOG 

manland, istället för Uppland. Det har 

troligen skett sedan fyndet inkom till 

museet. Invid inventarienumret i generalkatalogen 

står bara Svartsjölandet vid 

Stockholm. 

Svartsjölandet omfattar socknarna 

Skå, Sånga, Hilleshög och Färentuna. 

Ifrån denna trakt är ytterligare ett depåfynd 

känt, även det med något oklar proviniens. 

Det gäller ett runt guldspänne, 

som en anställd vid C. O. Hallbergs guldsmedsaffär 

köpte upp på 1910- eller 20talen. 

Det skedde någonstans på 

Svartsjölandet; förmodligen i Hilleshögs 

sn (se fynd 27). Guld och silver kan förekomma 

tillsammans i depåer, men gör det 

oftast inte. Det finns ännu så länge ingen 

anledning att koppla ihop de båda fynden. 

GÄSTRIKLAND 

Valbosn 

61. Allmänninge 

SHM 729 EK 13H 5d 

Innehåll: 13 mynt: 5 arabiska, 5 engelska, 

1 bysantinskt, 1 svenskt samt 1 tyskt 

mynt; 1 halsring, 2 halskedjor, 17 bleckpärlor, 

1 lunulaformigt hänge, 3 halvsfäriska 

hängen, 4 runda hängen, 1 korshänge, 

1 krucifix, 4 runda spännen, 1 

ringnål och 3 armband, 1 fingerring samt 

kopparskenor, som förmodligen har hört 

till 1 behållare 

Inlöst: c. 100% Vikt: 767,15g, varav 

mynt 4 % 

Datering:1100-1200 

Fyndets tpq har tidigare ansetts vara 

1066 på basis av de båda engelska mynt 

som är präglade för Wilhelm I [1066-87] 

(d.v.s. tidigaste möjliga datum då mynten 

kan ha präglats, jfr t. ex. Wisehn 

1987:47). Kenneth Jonsson har fört fram 

35 I

tor hösten 1993 av Cecilia Persson, 

Numismatiska forskningsgruppen utan 

att några nya fynd framkom. Depåfyndet 

är gjort i anslutning till den västligaste 

delen av det impediment som den nutida 

by tomten är belägen på. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Namnet 

Allmänninge menar Folke Hedblom 

skall tolkas som 'obrukad ödemark' 

(1958:157). Det är omnämnt 1541 

(almenning). Byns jordetal år 1567 är 4 

markland. Namnet antyder att Allmänninge 

bör vara senare bebyggt än 

Häcklinge och Alborga, menar Folke 

Hedblom. Detta verkar dock mindre troligt 

med tanke på att Allmänninge har 

förhistoriska fornlämningar och fynd och 

är en stor by på 1500-talet. Snarare kan 

ortnamnet Allmänninge antyda att förändringar 

i bebyggelsen ägt rum. 

Norr om Allmänninge by på dess marker 

har legat en nu försvunnen bebyggelse 

som burit namnet Segersta (Hedblom 

1958:44, not 15). Detta namn finns markerat 

på äldre lantmäterikartor, men byn 

är då övergiven sedan länge (storskifteskarta 

från 1754-55, redovisad på kulturlandskapskalk, 

utförd av Pia Larsson 

Länsmuseet i Gävleborgs län). Man kan 

spekulera i om bynamnet Allmänninge 

har något samband med ödeläggelsen av 

Segersta. Det skulle i så fall kunna röra sig 

om bebyggelseomflyttningar och namnbyten 

liknande de som Sölve Göransson 

har beskrivit när det gäller den öländska 

bebyggelsen (1984). 

I Rannsakningarna berättas att en 

bonde, Lars Persson, då han grävt en kålkällare 

"uthi Allmänninge Änget" hade 

hittat ett svärdsfäste, en stor nyckel och 

andra järnredskap (Rannsakningar efter 

antikviteter 1960:190). Detta vittnar om 

att gravhögar har förstörts här redan på 

1600-talet. På ett impediment norr om 

byn finns ett gravfält av yngre järnålderskaraktär 

bestående av 11 runda stensätt- 

KATALOG 

ningar (raä 21). 

Även grannbyn Alborga har förhistoriska 

gravar. Byns båda gravfält ligger 

idag i anslutning till bebyggelse och är 

förmodligen genom sekundär åverkan 

delade i mindre gravgrupper eller ensamliggande 

högar (raä 17, 19 och 20). Från 

båda platserna finns uppgifter om att 

fornsaker framkommit eller att skelettfynd 

har blivit gjorda, vilket styrker detta 

(raä 17 och 19). I Rannsakningarna 

nämns att mitt för Alborga finns "en 

stoor hög jordbacka, och med sten murad 

Neder omkring" som invånarna anser 

vara en jättegrav. Det sägs även att det 

väster om byn finns en liknande fast mindre 

(Rannsakningar efter antikviteter 

1960:189). Vidare uppger Rannsakningarna 

att det mitt i byn Alborga ska ha 

funnits en runsten (a.a.). 

Ortnamnet Valbo syftar sannolikt på 

bygden kring *Valån, d.v.s. ån från 

Valsjön. Förleden i sjöns namn är dock ej 

tolkat (Hedblom 1958:155). Denna bygd 

utmärker sig på många sätt under yngre 

järnålder och tidig medeltid. Längs 

Gavleån och Valboån har åtminstone 

fr.o.m. 700-tal och framåt förekommit en 

omfattande järnhantering (Englund 

1983:70ff). Kring Gavleåns mynning 

finns en koncentration av vikingatida 

vågfynd (Berg & Ottosson 1984:43). 

Valbo kyrka är vidare den enda romanska 

kyrkan norr om Uppsala. Den fungerade 

som moderkyrka för övriga kyrkor i 

Gästrikland (Broberg 1987:59). 

Ifrån Valbo finns tre vikingatida depåfynd 

(se fynd 62, 63 och 65). I socknen 

har två vikingatida silvermynt påträffats i 

gravar. Ett arabiskt (obestämbart) silvermynt 

har hitttats vid en arkeologisk 

undersökning aven grav i Hemlingby och 

ett danskt mynt (Hardeknut eller Magnus 

den gode, 1036-47) har framkommit i en 

grav i Järvsta (Wisehn 1987:47f). De 

gravfunna mynten har hittats i byar, som 

353

354 

ligger invid den vikingatida Gävlebukten 

och ännu så länge inte inne i den centrala 

delen av socknen. I nuläget kan det tyckas 

som ett mönster att de gravfunna mynten 

påträffats i anslutning till de byar som 

har havskontakt, medan depåfynden finns 

i anslutning till den inre Valbobygden. 

Men nya fynd kan säkerligen komma att 

ändra den bilden. 

Litt. Wisehn 1987:46f; Duczko 1987a. 

62. Häcklinge 

SHM 1630 EK BH 5d 

GM 2060, GM 5398 

Innehåll: 408 (292+112) arabiska mynt 

Inlöst: 100% Vikt: 1.020,68g, varav 

mynt 100% 


Av de 404 mynt som fyndet ursprungligen 

innehöll, så har 293 stycken varit 

möjliga för magister Tornberg att bestämma, 

d.v.s. nära 3/4 av hela fyndet (Hoven 

1982:206). Fyndet har en spännvidd på 

ungefär 150 år (705-855) (Hoven 

1982:206f). Tornberg anger att slutmyntet 

var år 243 efter Hedjhra, d.v.s. 857/8 

(Tornberg manus 1:87; Wisehn 1987:48 

anger 860 efter Hoven 1982, som dock 

endast anger ett tidsintervall för depån 

och inte dess tpq). Monica Golabiewski 

har lokaliserat 4 av dessa mynt i Gävle 

museum (GM 2060, GM 5398) - de övriga 

är förkomna. 


senhösten 1850 var en grupp människor 

från Häcklinge by sysselsatta med att ta 

upp lera på byns mark vid Gavleån för 

Christinelunds tegelbruks räkning. Då 

fann drängen Anders Hedin en samling 

mynt täckta aven rot , liggande" 6 tum 

under jordytan", d.v.s. på ca 15 cm dj. De 

övriga på platsen var bonden Jon 

Pehrsson, bondsonen Pehr Pehrsson samt 

drängarna Anders Pehrsson och Erik 

Eriksson, som alla bodde i Häcklinge. 


Fyndet anmäldes från Landskansliet den 

28 november 1850 (SHM Inv. Åtk.). 

Längs Gavleån fanns förr flera mindre 

tegelbruk. Vid dessa bruk slog man tegel 

för husbehov (Habbe 1987:116). 

Kristinelunds tegelbruk var tidigare beläget 

på en udde ut i Gavleån, på Häcklinge 

bys marker (raä 327:1). Senast på 1880talet 

hade tegelbruket lagts ned och här 

fanns då istället Östanbäcks filfabrik 

(Habbe 1987:120). 

Byns marker sträckte sig från tegelbruket 

ytterligare 1 km sydväst längs 

åkanten. Det är förmodligen någonstans i 

dessa trakter som fyndet gjordes (jfr raä 

331). Även L. E. Åhrman talar år 1861 

om att man vid Häcklinge hittat kufiska 

mynt invid ån. Ytterligare ett myntfynd 

gjordes i samband med lertäkt för brukets 

räkning, men då rörde det sig om 1600talsmynt 

(SHM 6301; jfr Wisehn 1987:nr 

30). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Häcklinge 

skrivs år 1319 Äplinga by. Skrivningarna 

av namnet skiftar något under 

medeltid. Hedblom menar att namnet 

möjligen kan tolkas som "deras by som 

bor vid ån x- Agla", som skulle kunna ha 

varit ett äldre namn på Valboån 

(1958:160). Öster om och gränsande till 

Häcklinge ligger Åby gård. Folke 

Hedblom menar att Åby sannolikt är en 

utflyttning från Häcklinge. Ännu på 

1500-talet kan man skönja en gemenskap 

i redovisningen av jordinnehav dem emellan 

(Hedblom 1958:162, not 40). Åby ligger 

på liknande sätt som byn Allmänninge 

gör, mellan Kusbobäcken och Val-sjöbäcken. 

Invid Åby gård är ett gravfält (raä 

22), som sannolikt kan datera Åbys ställning 

som självständig bebyggelse. Det 

innehåller flera olika typer av gravar, dels 

förmodligen vikingatida högar och dels 

flackare vida stensättningar, som kanske 

är av äldre datum samt en terrassering. En 

av gravhögarna har undersökts av Gun-

Britt Aagård. Den innehöll förutom de 

brända benen, 2 vikter och en bronssmälta, 

sannolikt aven vågskål, en svärdsspets 

och plattor som förmodligen härrört från 

en järngryta, alternativt en sköld (muntlig 

uppgift Gun-Britt Aagård, mars 1997). 

Häcklinges förhistoriska gravar är 

idag koncentrerade till åssträckningen, 

som löper utmed ån, inom den 1868 

utskiftade delen av byn som kallas Nybo. 

Fornlämningslokalerna raä 24, 25, 30 

och 31 omfattar idag 18 gravar, men 

berättelser finns som visar att de synliga 

gravarnas antal har varit betydligt mycket 

större (Englund 1987:75ff). Vid skiftet 

1868 företogs schaktningsarbeten och ett 

tiotal gravar förstördes på bara ett av 

gravfälten. Då gjordes bl. a. flera fynd av 

vapen, som svärd och spjut (Englund 

1987:76f med där anförda referenser). 

Två gravhögar har nyligen undersökts av 

länsmuseet och fynden pekar mot en datering 

till yngre järnålder (rapportmanus, 

Elise Hovanta muntlig uppgift Anders 

Broberg, Länsmuseet i Gävleborg ). 1982 

gjordes en arkeologisk undersökning av 

en hög med en intilliggande slagghög (raä 

31). Då framkom två gropugnar, tre smidesgropar 

och en kolningsgrop. Den sistnämnda 

överlagrades aven gravhög från 

800-tal eller tidigt 900-tal. Inunder dessa 

lämningar fanns spår av plöjning med 

årder. Sammantaget visar detta att bebyggelse 

funnits på platsen under folkvandringstid/vendeltid 

(Anders Broberg, 

muntlig uppgift mars 1997). 

Depån har varit nedlagd i närheten av 

Gavleån, möjligen i övergången mellan 

fast- och våtmark. Vilken vikingatida företeelse 

den kan ha anknutit till, annat än 

själva åbrinken, går idag inte att avgöra. 

En översikt över Val bo bygden ges i fynd 

61. 

Litt. Wisehn 1987:47f. 

KATALOG 

63. Åsbyggeby 

SHM 449 EK 13H 5d 


Inlöst: 100% Vikt: 276,57g, varav 

mynt 100% 


Depåfyndet består uteslutande av 

abbasidiska och samanidiska mynt. Hela 

fyndet har en för vikingatida myntdepåer 

ovanligt snäv spännvidd om ca 30 år 

(896-925) (Wisehn 1987:48, med referenser). 

I inventariet från 1824 finns en förteckning 

över de ingående mynten författad 

av Riksantikvarie Rutström. Där 

omtalas att det bland de 56 läsliga mynten, 

funnits mynt från Samarkand slagna 

313 e. H., vilket skulle ge ett tpq 925/6 

(SHM Inv. Åtk.). Då fyndet 16 år senare 

sändes till magister Tornberg fanns inte 

längre myntet som var präglat 313 e. H. i 

behåll. Bland de 64 hela mynt och 26 

bitar som Tornberg erhöll kunde han konstatera 

att slutmyntet var slaget 312 efter 

Hedjhra, d.v.s. 924/25. Detta slutmynt är 

det som brukar anföras i litteraturen 

(Linder Welin 1938b). 


Mynten framkom år 1824. De hittades av 

"unge bondsonen Per Persson i Asbyggeby", 

när han grävde i jorden (SHM Inv. 

Åtk.). Där står inte att fyndet hittats på 

Åsbyggeby marker. Men i ytterligare 

handlingar kring fyndet, bl.a. i den där 

bondsonen Per Persson kvitterar sin hittelön 

står "de vid Asbyggeby i Wahlbo 

socken sistlidne höst funne ... gamla 

utländska Silfvermynt". Denna handling 

är upprättad på Landskansliet i Gävle och 

preciserar platsen till Åsbyggeby marker. 

Depån går alltså bara att hänföra till byn 

i stort. Enligt Lars-Erik Englund som 

inventerade socknen för den ekonomiska 

kartans revidering 1981 fanns inga traditioner 

eller närmare uppgifter om var silvermynten 

skulle ha påträffats. 

355

På en annan plats nära Åsbyggeby 

finns däremot traditioner om en nedgrävd 

skatt. Nära gränsen mellan Lund och 

Åsbyggeby byar intill Gavleån, på Lunds 

sida om gränsen finns en kulle kallad 

Nyåkershögen eller Nyåkerskullen. Höjden 

utgörs aven naturlig tidigare sandholme 

i Gavleån, nu en höjd vid åns norra 

kant. Till denna plats har knutits traditioner 

om en nedgrävd skatt (raä 29; jfr 

utförligare uppgifter i Gs12:113, not 6). 

Skatten av guld och silver, skulle man 

under tystnad gräva efter på midsommarnatten 

(inventeringen citerar en uppteckning 

i Utanvessarn från 1928, sign. Aug. 

L-g). Vid inventeringen 1953 påpekas 

också att kullen bar spår av flera grävningar. 

Anders Broberg uppger i sin uppsats 

om Lund och Åsbyggeby att fyndet 

med arabiska silvermynt "gjordes på 

Nyåkerskullen invid ån" (Broberg 

1987:101, not 11). Han anger som källa 

SHM:s inventarium, men där saknas motsvarande 

uppgift. Det finns idag inget 

som talar för att fyndplatsen och platsen 

med traditionen om den nedgrävda skatten 

skulle vara samma plats. Till en ovanlig 

terrängformation - sandhöjden - har 

knutits en tradition om en nedgrävd skatt, 

men liknande traditioner förekommer på 

många håll i Sverige (jfr t. ex. Burström 

1993:17ff). Nyåkerskullen ligger dessutom 

på Lunds by (LMVakt 332 och 599) 

och depån sägs vara gjord "förl. höst vid 

Åsbyggeby" (SHM Åtk.). Med nuvarande 

uppgifter går det inte att koppla samman 

de båda platserna. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Åsbygge 

by ligger på den norra stranden av 

Gavleån och inte i anslutning till åsen som 

löper på åns södra sida, som namnets 

nutida utseende skulle ge anledning att 

förmoda. Åsbyggeby skrivs år 1443 som 

0sbygga boolstad. Folke Hedblom menar 

att det möjligen skulle kunna tydas som 

ett ursprungligt *0stbyggiaby. Förleden 


Öst- skall normalt inte utvecklas till ÅS-, 

men kan vara resultat aven felskrivning. 

Ett Västbyggeby finns västerut längs 

Gavleåns norra sida (Hedblom 1958: 

161). 

På Lunds marker nära Gavleån vid det 

s.k. Runehällsskiftet, fanns tidigare runstenen 

Gs 12, vilket framgår av den lantmäterikarta, 

som upprättats 1763 (se 

Habbe 1987:123). Den bär inskriften 

"Ipal-ra .. lät resa denna sten efter Ebjörn, 

sin son. De voro ... Sven och Arnfast och 

... de .. , Gud hjälpe själen och Guds 

moder. Rätta runor högg Åsmund." 

Mellan Lunds by, runstenen och Åsbyggeby 

marker nere vid Gavleån finns rester 

av flera gravfält och i anslutning till dessa 

ett antal järnframställningsplatser 

(Broberg 1987:100ff). Längs Gavleåns 

strand mellan de båda byarna undersöktes 

år 1985 ett 800 m långt område, med 

anledning av ett kraftverksbygge i 

Gavleån. Gravarna här var så gott som 

uteslutande från vikingatid (raä 13,35-36 

och 37; Broberg 1987:106, 1990:119). På 

Åsbyggeby marker undersöktes en hög, 

som innehöll en kvinnograv och en obestämbar 

brandgrav (raä 37; Appelgren 

1985:55). Kvinnograven kan dateras till 

sen vendeltid och är därigenom den äldsta 

graven Inom området (Appelgren 

1985:55). Av järnframställningen fanns 

omfattande spår i form av grop ugnar, 

slaggvarp och smideshärdar. ]ärnproduktionen 

i området har bedrivits kontinuerligt 

från folkvandringstid och fram till sen 

vikingatid/tidigmedeltid. Inom området 

finns även brandgravar under flat mark 

från vikingatid (Broberg 1987:109). 

Vid Åsbyggeby har gravar förstörts 

och en del lösfynd finns inrapporterade 

(Appelgren 1985; Broberg 1987:101). 

När man schaktade i samband med arkeologiska 

undersökningar invid platsen 

framkom ett svärd och pärlor (Appelgren 

1985:50). På Lunds marker har åtminsto-

ne 9 högar försvunnit under loppet av 

100 år, bl. a. har man nyttjat gravhögarna 

som fyllnadsmaterial för att jämna ut 

odlingsmark (Englund 1983:53; 

Appelgren 1985:44f). Dessa högar, som 

låg invid runstenen (Gs 12) var av ansenliga 

dimensioner, upp emot 18 m i diameter 

och 2,5 m. h. (Appelgren 1985:45). 

Trots att också slagghögar har förstörts 

och utnyttjats till vägfyllnadsmaterialoch 

liknande, så innehåller bara slaggvarpet 

vid fornlämning 13 i Lunds by slagg motsvarande 

järnproduktionen för en by 

under en period av 600 år (Ljung 

1985:67, med hänvisning till Englund 

1983:81). Den järnframställningsplats 

som ligger på Åsbyggebys marker innehöll 

något mindre slagg, men den kan 

vara skadad av täkter i sen tid (Ljung 

1985:73). 

På Lunds ägor grävdes ett stort antal 

gravar. Dessa låg i direkt anslutning till 

järnframställningsplatserna; några t.o.m. 

i äldre gropugnar. I vissa mans- och kvinnogravar 

utgjordes gravfyllnadsmaterialet 

av slagg (Broberg 1985:108). De gravlagda 

människorna har dessutom erhållit 

rikligt med föremål av järn som gravgåvor. 

Sammantaget kan de här företeelserna 

visa på den mytiska innebörd som 

järnframställningsprocessen hade i Gästrikland 

under denna tid; något som även 

yttrar sig i gravritualen (jfr Burström 

1991b). 

En översikt över Valbobygden ges 1 

fynd 61. 

Litt. Wisehn 1987:48. 

64. Ön 

SHMlKMK 16795, 19479 EK 13 H 5 c 

Innehåll: 259 brakteater i olika behållare 

om vardera 111 och 148 brakteater 


Datering: tpq 1180-tal 

Fyndet, som är känt under namnet 

KATALOG 

Mackmyrafyndet, är ett s.k. tvillingfynd. 

Det är mycket ovanligt och innebär att 

myntdepån är nedlagd i två olika delar. 

Den ena delen innehöll 111 mynt och den 

andra 148 mynt. De påträffades i två 

olika omgångar och de olika delarna 

tycks ha varit placerade i separata behållare 

på ungefär 2 m avstånd från varandra. 

Allting tyder på att fyndets bägge 

delar lades ned samtidigt och därför väljer 

jag att, liksom Eva Svensson, presentera 

dem som en depå (1985:54). 

Brakteaterna är svealandsmynt slagna 

för Knut Eriksson (1167-96), förutom 12 

som är ärkebiskopliga svealandsmynt 

(Svensson, E. 1985:31). 

År 1925 hittades två Knut Erikssonbrakteater 

då man tog grus vid Tallåsen i 

Mackmyra (ATA, Valbo sn). Denna plats 

ligger öster om Ön där depåfyndet gjordes, 

på Valboåns östra sida. Senare inköptes 

dessa båda mynt av Gävle museum. 

Bengt Thordeman har varit skeptisk mot 

de här fynduppgifter och menar att man 

inte kan utesluta att det rör sig om mynt 

ur Mackmyrafyndet som "undansmusslats 

och sedan erbjudits museet med felaktiga 

ursprungsuppgifter" (Thordeman 

1939:122, not 1). 


Brakteatfynden gjordes i två omgångar 

1921 och 1930 omedelbart utanför dåvarande 

Mackmyra Sulfit Aktiebolags 

fabriksområde (jfr raä 275). Det skedde i 

samband med att tidigare oröjd mark planerades 

och röjdes för att ge plats åt ett 

uppläggningsställe för pappersved. 

Disponenten vid bruket har i en utförlig 

PM redogjort för omständigheterna kring 

de bägge fynden och deras fyndplatser 

(Dor 784/31, se SHM 19479 inv. + bil.). 

Det första myntfyndet gjordes i november 

1921 av två arbetare som var sysselsatta 

med att schakta bort en kulle, 

som var ca 10m i diameter och ca 2-3 m 

hög. I kullens västra del under en större 

357


Fig 105. Depåfyndplatsen i relation till landskapet från historisk tid. Depåfyndet 

framkom väster om Byskiftet på Ön. (Kulturlandskaps kalken är baserad på storskifteskartorna 

över Ön. Kalken har upprättats av Pia Larsson, för Anders Brobergs och 

Länsmuseet i Gävleborgs läns räkning.) 

sten gjordes det första brakteatfyndet 

(111 stycken mynt). Stenen var sådan att 

"en man med starka krafter kunde rulla 

den åt sidan". Mynten låg i den skålformiga 

fördjupning som bildats under stenen. 

Planeringsarbetena fortsatte under 

slutet av 1920-talet och 1930 varvid hela 

kullen efter hand kom att schaktas bort. 

Vid detta arbete kom en del av kullens 

översta kant att rasa ner på den avplanade 

ytan. I det nedrasade gruset gjordes 

1930-års fynd. Eftersom kullen var 

bemängd med större stenar och block, 

som en efter en föll ned på det av banade 

området, förmodade man att även det 

andra myntfyndet hade varit placerat 

under en sten. Då 1921års fyndplats 

redan var borta och så att säga hängde i 

luften, kunde man endast godtyckligt 

uppskatta läget mellan de båda platserna 

till ungefär 2 m. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: På slutet 

av 1700-talet är depåfynd platsen belägen 

40 m sydväst om byn Öns sydvästligaste 

gård och 20 m väster om den åker 

invid byn som kallas Byskiftet. Den kulle 

där brakteatfynden framkom utgjorde vid 

den tiden början på det hedmarksområde 

som gränsade till byn. Hedmarken började 

vid byn och fortsatte bort till Gavleåns 

norra arm och vidare ned mot Hagsmedens 

vret och Hagan vid Mackmyra bruk. 

Depåfyndplatsen har under historisk tid 

alltså legat i byns omedelbara närhet, om 

den gjort det även under 11 OO-talets sista 

årtionden går idag inte att uttala sig om, 

men det är inte osannolikt att så varit fallet.

Ön har en strategisk placering mitt i 

Gavleån (Hedblom 1958:153, fig. 40). I 

C. F. Wibergs reseberättelse från 1864 

berättas om att det förr fanns en stor 

gravhög väster om Gaddöborg. Denna 

hög skottade bönderna ut på åkrarna och 

fann då järnsaker. Likaså talar Wiberg om 

att det ska ha funnits en större mängd 

smärre gravhögar vid Mackmyra bruk 

(ATA, sn samt raä 126:2, 138, 282 och 

307). Söder om Ön vid en plats kallad 

Sand åker finns uppgifter om förstörda 

gravar (raä 374), något som idag har 

bekräftats (muntlig uppgift landsantikvarie 

Anders Broberg, mars 1997). 

På tidigt 1300-tal hade marsken 

Torgils Knutsson jordegendom på Ön. 

Denna egendom omfattade 2/3 av byns 

jord och bildade ett gods. 1306 testamenterade 

han godset till Uppsala domkyrka 

(Hed blom 1958:163; Fritz 1973:37). På 

Gadöns norra spets uppfördes under slutet 

av 1390-talet träfästningen Gaddöborg. 

Den anses vara anlagd av vita liebröder 

lojala med Albrekt av 

Mecklenburg. Gaddöborg intogs och förstördes 

troligen 1398 av drottning 

Margaretas trupper (Fritz 1973:37). 

Fästet är idag synligt främst genom den 

vallgrav, Husvallen, som förr skiljde fästet 

från den övriga ön (raä 126:1). 

Lit. Thordeman 1936; Wisehn 

1987:48. 

65. nära Gävle, okänd fyndort 

UUMK EK? 

Innehåll: x engelska mynt 

Inlöst: x % Vikt:? 

Datering: tpq efter 991? 

Då det bara talas om engelska mynt i 

fyndet rör det sig förmodligen om ett 

depåfynd från 1000-talet. 

Några mynt inkom till Uppsala 

Universitets Myntkabinett. 


KATALOG 

Bror Emil Hildebrands stora verk om 

anglosaxiska mynt funna i Sveriges jord, 

finns en uppgift om fynd av engelska 

mynt nära Gävle. "I granskapet af Gefle 

lär år 1824 vara anträffat i jorden en icke 

obetydlig mängd Anglosachiska mynt ... " 

(Hildebrand 1846, nummer 3). Det är 

svårt att veta vad Hildebrand avser när 

han säger i grannskapet av Gävle. Man 

kan nog förmoda att det rör sig om 

antingen Hille eller Valbo socknar. Gävle 

gamla stadsområde utgjordes från början 

av mindre odlingsbygder runt Gavle- och 

Testeboåarnas utlopp i Gävlebukten. 

Här låg tidigare byarna Sätra och 

Testebo i Hille sn och Sörby i Valbo sn 

(Hedblom 1958:165). Möjligen var det 

på någon av dessa byars marker som fyndet 

framkom. Sörby är en av Valbos största 

byar om 8 markland (a.a:161). Byn 

hyser gravfält och runsten (Gs13). 

Testebo har även yngre järnåldersgravfält 

(Hedblom 1958:151). Även Sätra har ett 

gravfält från vikingatiden (Jensen 1987). 

359

360 

Bihang till katalogen 

Här diskuteras osäkra fynd som möjligen 

kan vara depåfynd, men som mer sannolikt 

utgörs av gravfynd. Hit förs även 

sådana fynd där det är oklart om det rör 

sig om en vikingatida eller medeltida 

depå. 

Av de här redovisade fynden rör sig 

det från Fasterna sn sannolikt om en 

vikingatida ädelmetalldepå, möjligen gäller 

detta även för uppgiften från S:t Pers 

sno De övriga är antingen inte vikingatida 

eller tidigmedeltida eller rör sig om gravfynd. 

UPPLAND 

Alsike sn 

a. Tuna 

SHM 9404, 9818 A,B EK 11 16 b 




Den arkeologiska dateringen indikerar 

att kvinnograven bör föras till en tidig 

del av 800-talet. De 9 arabiska mynten 

har alla ögla och har förmodligen suttit 

fästade vid ett halsband. Dessa mynt har 

en spännvidd från 708/9 till 784/5; ett 

mynt är ett obestämbart ummajjadiskt. 

Myntens tpq ligger något tidigare än den 

arkeologiska dateringen, 800-850 (Arne 

1934:20). Eftersom mynten sannolikt bör 

betraktas som hängsmycken, så är denna 

skillnad i tid inte förvånande. 

Av mynten är 6 hela, medan de övriga 

3 tillsammans utgör ungefär 1 helt mynt. 

Av detta och det faktum att mynten är 

tidiga arabiska mynt kan man sluta sig till 

att den totala vikten är ca 20g. 


År 1893 och det påföljande året 1894 

framkom rika vikingatida fynd på gårdsplanen 

till gården Tuna i Alsike sno De 


gjordes i samband med lertäkt aven lantbrukare 

(SHM 9404, 9818A,B). Fynden 

ledde till att Hjalmar Stolpe år 1895-96 

gjorde efterundersökningar på platsen, 

som ledde till upptäckten av ett flatmarksgravfält 

(SHM 10035, 10289). 

Ytterligare undersökningar gjordes 1928 

av Ture J:son Arne och Nils Åberg (SHM 

20061). T. J. Arne publicerade 1934 

materialet. Totalt undersöktes 19 gravar, 

vara v 10 eller 11 var bå tgra var. 

Föremålen som hittades 1893 och 

1894 kommer från åtminstone en båtgrav 

(Arne 1934:51). Förmodligen rör det sig 

om en förstörd dubbelgrav, innehållande 

en kvinnograv från tidigt 800-tal och en 

mansgrav av något yngre datum. 1893 

hittades bl. a. spännen, hängsmycken, 

armring, spelbrickor, sköld, nitar, sax, pilspetsar, 

ryktskrapa, järnföremål och skelettdelar 

(SHM 9404). 1894 hittades först 

smycken, silvermynt och en spjutspets 

(SHM 9818A; senare påträffades pärlor, 

bronsfragment och skelettdelar (SHM 

9818B). Eftersom graven är osakkunnigt 

framtagen råder viss tvekan om dess 

ursprungliga innehåll. Arne håller dock 

för troligt att kvinnan begravts med 2 

ovalspännen, 2 ryggknappsspännen, samt 

pärlor. Förmodligen tillhör, menar han, de 

arabiska mynten och de förgyllda hängena 

graven, samt troligen även en bronsarmring 

(Arne 1934:51). Den förstörda 

dubbelgraven har legat mellan grav I och 

III på gravfältet, något förskjuten åt öster 

(a.a:20). 

Det verkar rimligt att liksom Arne 

anse att de 9 silvermynten som 1894 hittades 

vid Tuna i Alsike, hör samman med 

den förstörda kvinnograv som kunde 

konstateras på platsen. Alla mynten är 

försedda med ögla. De har därför förmodligen 

ingått i kvinnans bröstutsmyckning 

tillsammans med spännena, de förgyllda 

hängsmyckena och pärlorna. 

Litt. Arne 1934; Wisehn 1989:nr 54A.

Bro sn 

b. Önsta 

UUMK EK 11 I Oa 



Datering: tpq 933-40 

Vid en genomgång av de provinienslösa 

mynten i UUMK:s samlingar fann G. 

Rispling 1987 ett konvolut innehållande 

fyra mynt med pappersomslag med myntbestämning 

och nummer. G. Rispling har 

bestämt mynten till 3 samanidiska mynt 

slagna åren 904/5, 916117, 924/25 samt 

en imitation av ett arabiskt mynt (G. 

Rispling, skriftl. medd 17 maj 1987, 


universitet). De två mynt som givits 

bort av UUMK var, enligt en bestämning 

som gjordes 1868, slagna 907-11 och 

933-940 (UUMK, kapsel I, 1868). Rispling 

har ombestämt två mynt av de sedan 

gammalt bestämda mynten. Slutmyntet är 

ett av de idag förkomna mynten och 

denna datering går alltså inte att kontrollera. 

Man bör därför vara avvaktande till 

tpq 933-40. Vikten på de mynt som finns 

bevarade idag (2 hela mynt och 2 fragment) 

är 9,32g. Då saknas 2 hela mynt. 

Dessa bör ha vägt knappt 3g stycket, vilket 

gör att en rekonstruerad vikt för samtliga 

mynt torde bli ca 15g. 


november 1823 anmäldes ett fynd till 

KVHAA: "Ej heller ett tredja fynd ansågs 

värt att inlösas. Det hade gjorts på Onnsta 

hemman, Bro socken i Uppsala län, 

och bestod av fem hela och två söndriga 

kufiska mynt, som redan förut voro 

representerade i den Kungliga samlingen. 

{Prot. 1823, 18 nov.}." (Schiick 1943: 

463). Närmare uppgifter om fyndomständigheterna 

finns i Upplands fornminnesförenings 

tidskrift: "Då grunden till manbyggnaden 

å Onsta gård lades 1823 för 

kommerserådet P. E. Filens räkning, hvar 

vid flere af de många grafhögarne i björ- 

KATALOG 

klunden jemnades, hittades 6 arabiska 

{kufiska} silfvermynt, bland hvilka 4 

skänktes 1868 till Uppsala Universitets 

Myntsamling af kand. S. Enander. Då ett 

af dessa mynt är slaget iSamarkand 914 

och ett annat i Balk 938, torde man hafva 

en god ledning vid bestämningen af 

nämnde grafhögars ålder." (Klingspor 

1871-76:122). 

Till Uppsala Universitets myntkabinett 

inkom år 1868 samma mynt. I Carl Säves 

förteckning över mynten, daterad den 24 

januari 1868, framgår att man inlöst 6 

mynt, men att man givit bort två mynt 

och behållit de övriga fyra i myntkabinettets 

samlingar (UUMK, kapsel I 1868). 

Vid en genomgång av de provinienslösa 

mynten i UUMK:s samlingar fann G. 

Rispling 1987 ett konvolut med texten: 

"Skänkta 1868 till Upps. Mynt. Sam!. 

af Cand. Sam. Enander. 6 Cufiska Mynt. 

fundna år 1823 i jorden vid Onsta Gård 

uti Stockholms Län och Bro Socken." 

(UUMK). 

Man tycks ha sänt in mynten till 

KVHAA, som inte tyckte att de var märkvärdiga 

nog för att lösas in (Schiick 

1943:463). Sannolikt återgick fyndet då 

till Fileen. 

Paul Edvard Fileen var ogift, men han 

hans fosterdotter Maria Elisa beth var gift 

med arkitekten vid överintendentsämbetet 

Samuel Enander. Fileens barnbarn 

Samuel Enander (d.y.) har överlämnat 

mynten i gåva till UUMK år 1868 (se 

Bedoire 1989:33ff för detaljer kring 

Enanders och Fileens liv). 

År 1846 hade en major Ernst Wiman 

gjort anteckningar om fyndet: "Vid Onsta 

uti Bro sn äro ättehögar belägne. 10 uti en 

björklund vid mans byggningen äro 64 

st ... Uti dessa högar äro äfven fynd gjorda: 

1826 då stället ägdes af Commercerådet 

Fillen gräfdes uti åtskilliga högar och uti 

en fanns 6 arabiska guldmynt, 5 voro hela 

och ett itu; de hembjödos till kronan och

ansågos vara af mycket värde. 1841 då 

2ne ättehögar afgräfdes framför byggningen 

för planerings skull, fanns uti den 

ena tillsammans med brända ben en 

aflång bernstenspärla ; 20 vid ladugården 

äro 3ne af hvilka en är större än de öfriga 

.. ". Härefter följer ytterligare uppräkningar 

av gravar ovanför smedjan och vid 

smedjebacken. "Vid Önsta Kärravägen 

fanns, såsom det påstås af gamla i orten af 

några värmlänningar, som plöjde, en 

brännvinspanna fyld med guld och silfver, 

uti dess midt skulle en silfverkanna ligga; 

samma sägen går äfven i Vermland i den 

trakt, därifrån pojkarna var. --Då fyndet 

gjordes, ägdes Önsta aven Edelcrantz. 

Då ladugården byggdes, säges det att då 

dalkarlar därtill gräfde grund, de funnit 

en silfverkedja grof såsom en stockkedja, 

äfven funno de flera mynt." (Anteckningar 

gjorda av major Ernst Wiman 

1846, kopierat 1902, ATA Bro sn). 

Wiman var född 1831. Han bör alltså ha 

varit i 15-årsåldern då han gjorde sina 

iakttagelser (se Wiman i Svenska män 

och kvinnor 1955). 

Vi får ovan lite motsägelsefulla uppgifter 

om fyndet. Vitterhetsakademien 

anger myntens antal till 7 (5+2 stycken). 

Wiman uppger att mynten var av guld 

och 6 till antalet (5+1) och att de påträffades 

i en av högarna vid Önsta gård. Till 

UUMK inkom 4 hela och 2 fragment av 

arabiska silvermynt. Av noten i Upplands 

fornminnesförenings tidskrift framgår att 

man anser att mynten hittades när gravhögarna 

jämnades. Det är alltså möjligt 

att myntens ursprungliga antal varit 7, 

men att ett av dessa förkommit under de 

45 år som förflöt innan mynten skänktes 

till UUMK. 

Wiman har tydligen i sin ungdom 

varit närvarande på Önsta. Han har tecknat 

aven bärnstenspärla och några gravar 

på gravfälten. Att mynten är hittade i 

anslutning till gravfältet uppe vid mang- 


årdsbyggnaden tycks stå klart, men vi har 

bara Wimans uppgift på att mynten kommit 

från en grav. Det är ovisst om grävningarna 

har gått till så, att det varit möjligt 

för en amatör att avgöra, om mynten 

legat i eller intill en grav. Detta spörsmål 

måste tillsvidare lämnas öppet. 

Gravfältet i björklunden uppe vid 

mangårdsbyggnaden (raä 28) omfattar ca 

90 fornlämningar, bestående av 14 högar, 

74 runda fyllda stensättningar och 4 resta 

stenar. En hel del gravar har på 1800-talet 

blivit restaurerade aven av gårdens ägare; 

högarna och stensättningarna har byggts 

på och bautastenar blivit resta (Sanden 

1984:57). I inventerings beskrivningen 

står också att man som lösfynd från gravfältet 

har hittat 1 grov silverkedja och 

flera mynt. Dessa framkom vid grundgrävningar 

för ladugård på Önsta utförda 

av dalkarlar ( raä 28, Bro sn, Up; jfr även 

Enköpingsposten 29.1.1901). Förmodligen 

har man vid inventeringen blandat 

samman uppgifterna. Silverkedjan och 

flera mynt bör föras längre söderut, vid 

platsen för ladugården och hör snarare 

samman med raä 27 än raä 28. Uppgiften 

om en silverkedja, som dalkarlar ska ha 

hittat och som ska ha varit grov som en 

stock verkar vara ett utslag av folklig historieskrivning. 

Wiman uppger mycket 

riktigt också att han hört sägas detta; det 

är inget han själv har sett. 

Litt. Klingspor 1871-76:122; Wisehn 

1989:nr 98. 

Enköpings stad 

c. Munksundsgatan 

ej inlöst EK llH 2e 

Invid ruinen efter franciskanerklostret 

i Enköping, påträffade man vid grävning 

1903 ett 20-tal mynt från 1000-talet, 1 

sigill av sten, 1 kedja och 1 dolk. Det 

påträffades på en tomt ägd av gårdsägarna 

Karlsson-Ekman. Platsen finns med i

fornlämningsregistret, förtecknad som 

lösfynd i anslutning till klosterruinen (raä 

6:3, Enköping; Enköpingsposten 25 

augusti 1903; Nerikes Allehanda 27 

augusti 1903). Klostret anlades 1250 

(Gustafsson, J. H. 1979:10). 

Mynten kan härröra från ett depåfynd. 

Fyndomständigheterna är dock så 

knapphändigt kända, att det inte går att 

bestämt uttala sig i den ena eller andra 

riktningen. 

Litt. Wisehn 1989, nr 166. 

Fastema sn 

d.AJby 

ej inlöst 

Inlöst: 0% 

EK 111 6h 

Vikt: ? 

Datering: vikingatid 


Wladyslaw Duczko har i en uppsats i 

TOR 1988-89 uppmärksammat ett 

"motif-piece", förmodligen en del aven 

glättbräda (1989a:214). Benplattan hittades 

på 1930-talet av bröderna Johansson 

i Alby under Rånäs gård (a.a:217, not 1). 

Vid samma tillfälle hittades silver, bl. a. i 

form av små fyrkantiga mynt. Fyndet 

kvarligger hos upphittarna. Släktingar till 

upphittarna har upprepade gånger kontaktats 

av Duczko och andra från arkeologiska 

institutionen vid Uppsala 

Universitet, för att föremålen skulle 

kunna dokumenteras, men utan resultat. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Alby 

ligger i Fasterna socken, som 1797 slogs 

samman av de båda socknarna Fasta och 

Esterna (DMS 1.5.:118). Under medeltid 

och nyare tid tillhörde Alby Esterna sno 

Socknarna har tidigt kopplats samman 

eftersom båda på 1300-talet benämndes 

som liggande i Säbo härad, alltså ungefär 

'sjöboarnas bygd'. Den bygd som avses 

bör därför vara den runt Skedviken och 

Gavel-Långsjön (a.a.). Förleden i Sked- i 

Skedviken syftar förmodligen på det forn- 

KATALOG 

svenska ordet skreid 'stort långskepp' 

eller 'krigsskepp' (Stahre 1986:265). 

Alby består på 1500-talet av 4 hemman: 

ett skatte-, ett sockenkyrko- och två 

frälsehemman (DMS 1.5.:109). Det tillhör 

då de mellanstora byarna i socknen 

och gränsar i norr till Mjölsta, i nordöst 

till det under Rånäs avhysta Medevi samt 

i söder till Uggelnäs eller Näs, som det 

omnämns i det medeltida materialet. Byn 

ligger på ett mot Skedviken utskjutande 

näs, som omgärdas av två smärre bäckar. 

Nordväst om Alby vidtar stora skogsmarker 

som avgränsar bygden vid Skedviken 

från den i Almunge (top. karta 11 I NO). 

Inom byns marker finns en ansamling 

av gravfält och några enstaka äldre fornlämningar; 

sammanlagt 97 förhistoriska 

gravar. Gravarna på gravfälten tycks 

samtliga tillhöra yngre järnålder: högar, 

runda och rektangulära övertorvade stensättningar 

(raä 92, 93, 94, 95, 96 och 

122). Den stensättning med övermossad 

stenfyllning och stensträng, som också 

finns på byns marker ger ett äldre intryck 

än de övriga fornlämningarna (raä 126 

och 3). 

Litt. Duczko 1989a:214ff. 

Fresta sn 

e.Sanda 

SHM- EK 11 I O e 

Innehåll: 2 tenar av guld 

Inlöst: 100% Vikt:18 respektive 6 g 

Datering:folkvandringstid? 


Vid de arkeologiska undersökningarna 

öster om det nuvarande Sanda framkom 

en bebyggelse som etablerades i folkvandringstid 

och som övergavs i början av 

1700-talet. En hel del statusföremål 

påträffades såsom en guldfingerring, 

guldtenar, silvermynt, vikter, en förgylld 

bultlåsnyckel för att nämna något. 

Guldfingerringen som är folkvandringsti-

da påträffades inne i en byggnad. På 

gårdsplanen hittades på olika ställen två 

guldtenar. Den tyngre tenen är en sönderklippt 

bit aven halskrage från äldre järnålder. 

Tenarna är hittade på den omtrampade 

gårdsplanen där det är svårt att 

kunna särskilja bestämda lager. De är alltså 

svårdaterade. Guldtenarna kan tillhöra 

de det äldsta Sanda, men samtidigt så är 

den vikingatida fasen mycket fyndrik, så 

de skulle kunna härröra från denna 

(muntlig uppgift, Cecilia Åqvist). 

Det finns alltså inga säkra uppgifter 

idag som talar för att att dessa guld tenar 

skulle vara vikingatida. Eftersom den ena 

av dem är en del aven sönderklippt halskrage 

från äldre järnålder, så får man tillsvidare 

betrakta detta som härrörande 

från Sandas folkvandringstida fas. 

Litt. Åqvist 1992. 

Gamla Uppsala sn 

f. Valsgärde 

UUMF 5912 EK 11 I 9a 

Innehåll: 32 arabiska mynt (0+32), X 

bitar bitsilver, 1 viktsats i järn om 10 vikter 

Inlöst: 100% Vikt: ca llg 



en av de vikingatida båtgravarna i 

Valsgärde (Vgde 12:1429, 1428), framkom 

en läderpung med mynt, en viktsats 

och bitsilver (UMF). Enligt Ulla Linder 

Welin som bestämde mynten i oktober 

1948 och maj 1956, så bestod dessa av 

minst 2 bitar av abbasidiska mynt och 30 

bitar av samanidiska mynt (U. S. Linder 

Welins arkiv, Numismatiska forskningsgruppen, 


Grav nummer 12 på gravfältet är en 

båtgrav. Den ligger som femte båtgrav 

norrifrån räknat, på den del av gravfältet 

som vetter ut åt åkröken, omgiven av båtgravar 

från vikingatid. På hela gravfältet 


finns sammanlagt 15 båtgravar, varav 4 

från vendeltid - de övriga från vikingatid 

(800-1050) (Lundström 198065). Grav 

12 är en mansgrav från mellersta vikingatid. 

Förutom en stor vapenuppsättning, 

hästutrustning och köksgeråd, hade mannen 

fått med sig ädelmetall. På hans östra 

sida låg ett klädesplagg med silverbroderier; 

detta låg svept om en större och en 

mindre läderpung. I den större pungen 

förvarades en bronsdosa innehållande en 

våg samt en ring av silvertråd med flätade 

knutar. Den mindre pungen var garnerad 

med läderremsor och innehöll 30 bitar av 

arabiska mynt, 10 järnvikter och tennfragment 

(ATA, dnr 2480/1949). 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Valsgärde 

ligger vid en krök av Fyrisån, straxt 

nedanför åmötet mellan Fyrisån och 

Björklingeån (EK-kartan). Valsgärde 

omfattar på 1540-talet 1 mantal skattejord 

(Arwidsson 1980:47). Det finns inga 

medeltida belägg för ortnamnet. Den tidigaste 

skrivningen är formen Waldzgierde 

i jordeboken 1540 (Ståhi 1986:73). Lars 

Hellberg har tolkat namnet som en sammansättning 

av orden valr 'de fallna' och 

ordet gärde 'inhägnad' (se Hellberg, 

Uppsala Nya Tidnings namnspalt 15.2. 

1983). Ortnamnet skulle därmed få betydelsen 

"inhägnaden för de döda" 

(Hellberg 1979:215). Harry Ståhl menar 

att det är svårt att säkert uttala sig om 

namnets betydelse eftersom vi har så sena 

belägg för namnet. Hans tolkning är att 

det urspungligen skulle ha rört sig om ett 

namn *Valskialv, med betydelsen »de 

fallnas skälv» (1986:77). Ståhl uppger 

att man inte kommit fram till någon övertygande 

lösning när det gäller skälv-namnens 

ursprungliga innebörd. Erik 

Björkman har 1919, enligt Ståhl, lagt 

fram den troligaste förklaringen. Han 

sammanställer ordet med fornengelskans 

scylf, med betydelsen höjd, kulle, spets

(a.a:76). Ortnamnet Valsgärde skulle alltså 

därför, avslutar Ståhl, kunna betyda 

"höjden med de döda" (Ståhi 1986:76). 

I samband med projektet "SIV - 

Svealand in the Vendel and Viking period" 

har man intresserat sig för den eventuella 

bebyggelsen vid Valsgärde. Denna 

har man också funnit i form av bl. a. 2-4 

långhus, ett grophus och en förmodad 

hall på en konstruerad platå, alla belägna 

strax norr om gravfältet (Norr & 

Sundkvist 1995). 

Litt. Wisehn 1989:nr 202B. 

Husby-Ärlinghundra sn 

g. Märsta 

SHM 25798 EK 11 I 2 d ? 

Innehåll: 3 skålar av brons, 1 bronsnyckel 

med järnblad och vidhängande bronskedja 

avslutad i mindre ring. 

Skålarna, som är gjutna i en starkt 

tennhaltig brons med en silverliknande 

patina, hittades jämte nyckelhandtaget 

och kedjan, då Johan Larsson utförde planeringsarbeten 

på sin tomt Märsta 1 :97 

år 1957 (ATA dnr 5803/57). Fyndet framkom 

invid en sten. Platsen efterundersöktes 

av Birgitta von Heland hösten 1958 

(ATA dnr 5421158). Jorden vid själva 

fyndplatsen var då omrörd. I det schakt 

som togs upp över fyndplatsen framkom 

ett 20-40 cm tjockt kulturlager som innehöll 

skörbrända stenar, ben och tegelflisor 

(ATA, UP 1504 F, plan och profil). I detta 

lagers undre del vid platsen för fyndet 

påträffades en keramikskärva, ett fragment 

av ett skifferhänge samt en järnring. 

Det genombrutna nyckelhandtaget är 

spolformat och ornerat med en två bandsfläta. 

Enligt Birgit Arrhenius som författat 

fyndbeskrivningen i SHM:s inventarium 

har bandflätan djurhuvuden. Nyckelhandtaget 

och kedjan har liksom skålarna 

en silverliknande yta. Nyckeln tillhör en 

av de typer som Bertil Almgren behandlar 

KATALOG 

sm avhandling (spolformigt handtag 

med diagonalornering, se Almgren 

1955:69). Bronsnycklar tillhör, som 

Almgren visar, äldre vikingatid. De nordiska 

nycklarna har sina motsvarigheter 

på anglofrisiskt område. De kan möjligen 

tolkas som S:t Pers nycklar och ha samband 

med missionen (a.a:96f). Skålarna 

är ornerade med två dubbla koncentriska 

ringar. Depån bör tillhöra vikingatid. 

Dryckesskålarna gör att fyndet ansluter 

till den grupp sena silverdepåer, som 

består av fynden från Kungsgården i 

Gamla Uppsala sn; Kärven i Hållnäs sn; 

Gullunge i Skederid sn samt Älvkarleby i 

Älvkarleby sn (jfr Blomkvist 1972; 

Andersson 1983). Depåfyndet från 

Märsta består inte av silver, men har sannolikt 

haft ambitionen att se ut som ett 

sådant, genom den på föremålen eftersträvade 

silverytan se foto s. 209. 

Fyndet är gjort inom Märsta bys ägor 

(1:97). Byn gränsar i söder till Valsta och 

i norr till Sätuna. På byns marker finns 

två gravfält, det större, raä 7, består av 44 

runda stensättningar och en rektangulär 

stensättning, (samtliga övertorvade), 

huvudsakligen av yngre järnålderskaraktär. 

Dessutom finns ett mindre gravfält 

som består av 5 runda övertorvade stensättningar 

(raä 8). I närheten av raä 8 

undersöktes och borttogs år 1955 en hög 

(ATA 4869/55). 

S:t Per sn 

h. okänd fyndort 

Enligt obekräftade uppgifter har mynt 

från 1000-talet hittats i strandnära läge i 

S:t Pers sno Dessa har inte blivit inlösta 

och är idag förkomna (Sten Tesch, muntlig 

uppgift januari 1997).

I 

3 66 

Sigtuna stad 

i. Kv. Trädgårdsmästaren 9, 10 

Innehåll: 1 fragment av 1 guldspänne 

Inlöst: 100% Vikt:1g 


Fragmentet är ett litet fragment av 

tunn guldplåt. Ingmar Jansson har kunnat 

bestämma det till en del av ett runt spänne 

liknande det guldspänne som finns i 

fyndet från Johannishus i Hjortsberga sn i 

Blekinge (Ingmar Jansson, muntlig uppgift 

februari 1997; se Hårdh 1976b: 

Taf.1 :IV1). Det hittades i en gränd mellan 

två stadsgårdstomter. Lagret som det tillhör 

kan dateras till 1000-talets fjärde fjärdedel 

(muntlig uppgift januari 1997, 

Björn Pettersson). 

Två silverspännen aven sådan typ 

ingår i fyndet från Älvkarleby (tidigare 

felaktigt förda till Gåtebodepån, 

Bredsätra sn, Öland, se Holmqvist 1963: 

fig. 69 och 70). 

Fragmentet väger så lite att jag uteslutit 

det av den anledningen. Det finns 

avbildat på omslaget till Makt och människor 

(1990). 

Villberga sn 

j. ViIlberga by 

SHM 19026 

Innehåll: 1 guldfingerring 

När man rev ett äldre bostadshus i 

fastighet nr 1 i Villberga by hittade man 

en vikingatida guldfingerring, som var 

vriden av 2 tjockare och två tunnare trådar 

(4,82 g). Den förvärvades av SHM år 

1929 (SHM 19026). Det finns inga uppgifter 

om varifrån ringen ursprungligen 

kommit. Möjligen har den hittats på byns 

marker. 

Rekonstruktion av fyndmiljön: Vill 

berga ligger i Trögds härad. Byn Villberga 

består på 1500-talet av ett skattehemman 

och sju frälsehemman, samt en kyrkout- 


jord (Ferm 1975). En runsten finns rest i 

Villberga by. Inskriften på den skadade 

stenen lyder: " ... sin ... Holmfast son 

Gud hjälpe hans ande." (U738). 

GÄSTRIKLAND 

Valbo sn 

k. Västbyggeby 

EK 13 H 5 c 

Innehåll: ett fragment a v en halsring 

Inlöst: 100 % Vikt: lOg 


En änddel till en silverhalsring liknande 

den som ingår i Hållnäsfyndet hittades 

sommaren 1996 i Västbyggeby, i närheten 

av ett delvis förstört och tidigare okänt 

gravfält. Halsringar av denna typ anses 

vara tillverkade i Finland eller Estland 

och tillhöra slutet av 1000-talet eller 

1100-talets första hälft (Duczko 

1987a:9). Biten väger 10 g, men har en 

färsk brottyta varför den andra delen a v 

silverhalsringen bör finnas. 

Vid sekelskiftet ska ett fynd a vett 

svärdshjalt ha gjorts på platsen. Inga 

ytterligare silverföremål hittades vid efterundersökningen, 

utan bara brända ben 

och föremål som går att hänföra till det 

förstörda gravfältet (muntlig uppgift 

Anders Broberg, september 1996). Det 

finns ingenting som talar för att silverhalsringsbiten 

skulle ha legat i en grav (jfr 

kap. IV). Däremot kan man tänka sig 

möjligheten att silver avsiktligt har deponerats 

invid gravfältet, som i fallet med 

depån från Helgö, Ekerö sn, Up (se 

denna). Silverbitens vikt är för ringa för 

att den ska betraktas som ett depåfynd 

med den operativa definition som redovisades 

i början av kapitel lY. 

Fyndplatsen ligger i Valboåns närhet 

och ca 450 m nordnordöst om platsen för 

depån som hittades vid Ön. På 1700-talet 

är detta utmark under Västbyggeby och

Bäck; tyvärr är utmarken inte redovisad i 

kartmaterialet (VS4-36:2, 1761-62 kulturlandska 

pskalken baserad på storskifteskartorna 

över Ön som upprättats av 

länsmuseet i Gävleborg). 

Avförda: 

UPPLAND 

Roslagen 

l. Roslagen 

I den numismatiska litteraturen förekommer 

ett fynd som uppges vara gjort i Roslagen 

1781. Det sägs bestå a v "141 1/2 lod 

gamla silfverpenningar, och deribland 100 

Arabiska mynt." (Liljegren 1830:nr 231). 

Det rör sig sannolikt om fyndet från 

NorrNånö i Estuna sn (se detta). Fyndet 

har troligen kommit att bli dubbelfört i 

litteraturen p.g.a. ett missförstånd. 

KATALOG

XI. Appendix 

Upplands och Gästriklands ädelmetalldepåer ca 850-1200 

A. Sockenregister 

Fyndnr Landsk. Socken By/gård 

l. Uppland Adelsö Björkö, Svarta Jorden.a. 

2. " Adelsö Björkö, Svarta Jorden.b. 

3. " Adelsö Björkö, Svarta Jorden.c. 

4. " Adelsö Björkö, Svarta Jorden.d. 

5. " Adelsö Björkö, Svarta Jorden.e. 

6. " Adelsö Björkö, Grönsö? 

7. " Adelsö Hovgården 

8. " Adelsö Lindby 

9. " Almunge Näsby 

10. " BogIösa Kumla 

Il. " Bondkyrko Flogsta, Snörom 

12. " Bälinge Sundbro 

13. " Danderyd Djursholm 

14. " Danmark Översävja 

15. " Dannemora ok. fy. 

16. " Ekerö Bona 

17. " Estuna Hårnacka 

18. " Estuna Kullsta 

19. " Estuna NorrNånö 

20. " Fittja Fittja 

2l. " Frötuna Harka 

22. " Frötuna Ösbyholm 

23. " Gamla Uppsala Kungsgården 

24. " Gräsö Västerbyn, Djursten 

25. " Hagby ok. fy. 

26. " Hammarby Hammarby 

27. " Hilleshög ok. fy. 

28. " Husby-Långhundra Lundby 

29. " Hållnäs Kärven 

30. " Hållnäs ok. fy. 

3l. " Kulla Vifärna 

32. " Kårsta Gillberga 

33. " Ljusterö Sillinge 

369

APPENDIX 

4. tpq 957/8 Adelsö Björkö, Svarta Jorden.d. 

5. tpq 938/9 Adelsö Björkö, Svarta Jorden.e. 

6. 900-1000 Adelsö Grönsö? 

7. 925-50 Adelsö Hovgården 

8. tpq 955/56 Adelsö Lindby 

9. 950-1050 Almunge Näsby 

10. tpq efter 975 Bogiösa Kumla 

ll. tpq före 990 Bondkyrko Flogsta, Snörom 

12. tpq 1051 Bälinge Sund bro 

13. tpq 991 Danderyd Djursholm 

14. tpq 892/3 Danmark Översävja 

15. tpq före 990 Dannemora ok. fy. 

16. tpq 858/9 Ekerö Bona 

17. tpq 1046 Estuna Hårnacka 

18. tpq 958/9 Estuna Kullsta 

19. tpq 952/3 Estuna NorrNånö 

20. tpq866/7 Fittja Fittja 

2l. tpq 917/8 Frötuna Harka 

22. 900-1000 Frötuna Ösbyholm 

23. 1100-1200 Gamla Uppsala Kungsgården 

24. 950-1050 Gräsö Västerbyn, Djursten 

25. tpq före 990 Hagby ok. fy. 

26. tpq 864/5 Hammarby Hammarby 

27. 925-50 Hilleshög ok. fy. 

28. 1050-1200 Husby-Långhundra Lundby 

29. 1100-1200 Hållnäs Kärven 

30. tpq efter 991 Hållnäs ok. fy. 

3l. 1050-1200 Kulla Vifärna 

32. tpq 1180-tal Kårsta Gillberga 

33. 1000-1050 Ljusterö Sillinge 

34. 950-1000 Läby Österby 

35. tpq 969/70 Roslags-Bro Röcksta 

36. tpq 1079 S:t Olof Venngarn 

37. 1050-1100 Sigtuna K v. Klockaren/Lergöken 

38. 950-1200 Sigtuna K v. Professorn 2 

39. 950-1200 Sigtuna K v. Professorn 4 

40. 1100-1200? Sigtuna K v. S:ta Gertrud 3 

4l. 975-1000 Sigtuna Kv. Tryckaren 

42. 900-1050 Sigtuna K v. Trädgårdsmästaren 

43. 980-1000 Sigtuna Kv. " 9, 10 

(trad. dat. 900-1125) 

44. 900-1000 Simtuna Ekelunda 

45. 1100-1200 Skederid Gullunge 

46. 1100-1200? Skå Väsby 

47. tpq 1180-tal Solna Generalsbacken 

48. tpq 1018 Solna Karlberg 

37 1

APPENDIX 

991 Danderyd Djursholm 13. 

1006 Österåker Näs 59. 

1011 " Stockholm Lilljansplan 5l. 

1017 Stockholm Inedalsgatan 50. 

1018 Solna Karlberg 48. 

1046 Estuna Hårnacka 17. 

1051 Bälinge Sundbro 12. 

1051 Vätö Uppveda 57. 

1079 S:t Olof Venngarn 36. 

efter ca 975 Up Bogiösa Kumla 10. 

efter ca 991 " Hållnäs ok. fy. 30. 

efter ca 991 Gä nära Gävle ok. fy. 65. 

vikingatid Up Sparrsätra ok. fy. 49. 

1180-tal Up Solna Generalsbacken 47. 

1180-tal " Kårsta Gillberga 32. 

1180-tal Gä Valbo Ön 64. 

II. Silver- och gulddepåer med övervägande omyntat innehåll 

925-950 Up Adelsö Hovgården 7. 

925-50 " Hilleshög ok. fy. 27. 

900-1000 " Adelsö Svarta Jorden.c. 3. 

900-1000 Adelsö Grönsö? 6. 

900-1000 " Adelsö Svarta Jorden.a. l. 

900-1000 Frötuna Ösbyholm 22. 

900-1000 " Simtuna Ekelunda 44. 

900-1000 Stockholm Rörstrandsgatan 52. 

900-1000 " Svartsjölandet ok. fy. 60. 

950-1000 Läby Österby 34. 

975-1000 " Sigtuna Kv. Tryckaren 4l. 

980-1000 Sigtuna K v. Trädg.m. 9, 10 43. 

980-1025 " Sigtuna K v. Trädgårdsm. 42. 

950-1050 Almunge Näsby 9. 

950-1050 " Gräsö Västerbyn, Djursten 24. 

1000-1050 Ljusterö Sillinge 33. 

1025-1100 Torstuna Tibble 54. 

1050-1100 " Sigtuna K v. Klockaren 37. 

950-1200 Sigtuna K v. Professorn 2 38. 

950-1200 Sigtuna K v. Professorn 4 39. 

373

374 


1050-1200 Husby-Långh. Lundby 28. 

1050-1200 " Kulla Vi fä rna 31. 

1100-1200 " Gamla Uppsala Kungsgården 23. 

1100-1200 " Hållnäs Kärven 29. 

1100-1200? Sigtuna S:ta Gertrud 40. 

1100-1200 Skederid Gullunge 45. 

1100-1200? Skå Väsby 46. 

1100-1200 Väddö Älmsta 56. 

1100-1200 Älvkarleby ok. fy. 58. 

1100-1200 Gä Valbo Allmänninge 61. 

D. Skattad datering för guld- och silverdepåerna 

Om tpq finns gäller detta. Om dateringen anges med ett intervall gäller det mittersta 

värdet i detta intervall. 

I. Gulddepåer 

Datering Landsk. Socken By Fynd nr 

937 Up Hilleshög ok. fy. 27. 

950 " Adelsö Grönsö? 6. 

950 " Adelsö Svarta Jorden.a. 1. 

950 Stockholm Rörstrandsga tan 52. 

987 Sigtuna K v. Tryckaren 41. 

990 Sigtuna Kv. Trädg.m. 9, 10 43. 

1022 Sigtuna Kv. Trädgårdsm. 42. 

1025 " Sigtuna K v. Professorn 2 38. 

1025 Sigtuna K v. Professorn 4 39. 

1025 Ljusterö Sillinge 33. 

1025 Sigtuna K v. Klockaren 37. 

1125 " Husby-Långh. Lundby 28. 

1125 Kulla Vi fä rna 31. 

1150? " Sigtuna St:a Gertrud 40. 

II. Silverdepåer 

Datering Landsk. Socken By Fynd nr 

O Up Bondkyrko Flogsta, Snörom 11. 

O Dannemora ok. fy. 15. 

O Hagby ok. fy. 25. 

858 Gä Valbo Häcklinge 62. 

859 Up Ekerö Bona 16. 

865 Hammarby Hammarby 26. 

867 Fittja Fittja 20. 

893 Danmark Översävja 14. 

918 Frötuna Harka 21.

APPENDIX 

925 Gä Valbo Ås bygge by 63. 

937 Up Adelsö Hovgården 7. 

939 " Adelsö Svarta Jorden. e. 5. 

950 " Adelsö Svarta Jorden.c. 3. 

950 " Frötuna Ösbyholm 22. 

950 " Simtuna Ekelunda 44. 

950 " Svartsjölandet ok. fy. 60. 

953 " Tillinge Hagby 53. 

953 " Estuna NorrNånö 19. 

954 " Vallentuna Olhamra 55. 

956 " Adelsö Lindby 8. 

958 " Adelsö Svarta Jorden.d. 4. 

959 " Estuna Kullsta 18. 

964 " Adelsö Svarta Jorden.b. 2. 

970 " Roslags-Bro Röcksta 35. 

975 " Läby Österby 34. 

991 " Danderyd Djursholm 13. 

1000 " Almunge Näsby 9. 

1000 " Gräsö Väster byn, Djursten 24. 

1006 " Österåker Näs 59. 

1011 " Stockholm Lilljansplan sI. 

1017 " Stockholm Inedalsgatan 50. 

1018 " Solna Karlberg 48. 

1046 " Estuna Hårnacka 17. 

1051 " Bälinge Sund bro 12. 

1051 " Vätö Uppveda 57. 

1062 " Torstuna Tibble 54. 

1079 " S:t Olof Venngarn 36. 

1150 " Gamla Uppsala Kungsgården 23. 

1150 " Hållnäs Kärven 29. 

1150 " Skederid Gullunge 45. 

1150 Gä Valbo Allmänninge 61. 

1150 Up Väddö Älmsta 56. 

1150 " Älvkarleby ok. fy. 58. 

1150? " Skå Väsby 46. 

1185 " Kårsta Gillberga 32. 

1185 Gä Valbo Ön 64. 

1185 Up Solna Generals backen 47. 

O " Bogiösa Kumla 10. 

O " Hållnäs ok. fy. 30. 

O Gä nära Gävle ok. fy. 65. 

O Up Sparrsätra ok. fy. 49. 

375

376 

E. Inventarienummerregister 


Inventarienr Socken, By e.d. 

SHM, Statens historiska museum 

u. nr. Up BogIösa, Kumla 

44 " Torstuna, Tibble 

83A " Österåker, Näs 

90 " Torstuna, Tibble 

94 " Estuna, NorrNånö 

96 " S:t Olof, Venngarn 

103-06 " Älvkarleby 

118 " Skå, Väsby 


131 " Läby, Österby 

133-36 " Älvkarleby 


247-50 " Skå, Väsby? 


252 " Skå, Väsby? 


374T " Skå, Väsby 

449 Gä Val bo, Åsbyggeby 

512 Up Hammarby, Hammarby 

729 Gä Val bo, Allmänninge 

807 Up Väddö, Älmsta 

1087 Up Frötuna, Harka 

1630 Gä Valbo, Häcklinge 

1824 " Kulla, Vifärna 

3559 " Danderyd, Djursholm 

3861 " Solna, Karlberg 

5208:1 " Adelsö, Björkö, Svarta Jorden.a. 

5208:3 " Adelsö, Björkö, Svarta Jorden.b. 

5208:4 " Adelsö, Björkö, Svarta Jorden.c. 

5208:7 " Adelsö, Björkö, Svarta Jorden.d. 

5405 " Adelsö, Björkö, Grönsö? 

6373 " Fittja, Fittja 

6419 " Fittja, Fittja 

6471 " Bälinge, Sundbro 

6666 " Adelsö, Lindby 


8546 " Husby-Långhundra, Lundby 

8610 " Estuna, Kullsta 

8698 " Roslags-Bro, Röcksta 

8889 " Gamla Uppsala, Kungsgården 

9154 " Stockholm, Inedalsgatan 

9455 " Simtuna, Eklunda

APPENDIX 


14987 " Stockholm, Lilljansplan 

16136 " Skederid, Gullunge 

16643 " Stockholm, Rörstrand 

16795 Gä Valbo, Ön 

17448 Up Ljusterö, Sillinge 

17528 " Vätö, Uppveda 

18225 " Almunge, Näsby 

18273 " Estuna, Kullsta 

18425 " Almunge, Näsby 

19479 Gä Val bo, Ön 

21135 Up Sigtuna, K v. KlockarenILergöken 

21568 " Frötuna, Ösbyholm 

21718 " Sigtuna, Kv. Trädgårdsmästaren 

25180 " Gräsö, Västerbyn, Djursten 

26039 " Hållnäs, Kärven 

27883 " Sigtuna, Kv. Tryckaren 

30249 " Ekerö, Bona 

31650 " Estuna, Hårnacka 

KMK, Kungliga myntkabinettet 

100258 Up Kårsta, Gillberga 

100384 "Kårsta, Gillberga 

101227 

101741 

" 

" 

Estuna, Hårnacka 

Estuna, Hårnacka 

Diarienummer SHMlKMK 

444/81 Up Vallentuna, Olhamra 

UUMF, Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker 

5676 Up Frötuna, Ösbyholm 

UUMK, Uppsala universitets myntkabinett 

Up Tillinge, Hagby 

" 

Danmark, Översävja 

" 

S:t Olof, Venngarn 

Gä 

Nära Gävle 

Skoklostersamlingen 

Up S:t Olof, Venngarn 

" Solna, Generalsbacken 

Nyköpings högre allmänna läroverks mynt- och medaljsamling 

Up Danmarks sn, Översävja 

377


GAM, Göteborgs arkeologiska museum 

2043A,B Up Svartsjölandet, ok. fy. 

GM, Gävle museum 

2060 Gä Valbo, Häcklinge 

5398 " " 

SHM, ännu ej inventarienummerförda 

Up Adelsö, Björkö, Svarta Jorden.e. 

" Adelsö sn, Hovgården 

" Sigtuna, K v. Professorn 2 

" Sigtuna, K v. Professorn 4 

" Sigtuna, Kv. S:ta Gertrud 

" Sigtuna, K v. Trädgårdsmästaren 9, 10

XII. Referenser 

Adam av Bremen. [1984]. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Övers. av 

E. Svenberg. Stockholm. 

Ahlberg, B. 1978. Mälardalens bildstenar. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. 


Ahlenius, K. & Kempe, A. 1909. Sverige IV. Geografisk, Topografisk och Statistisk 

Beskrifning. Stockholms, Södermanland s och Uppsala län. Stockholm. 

Ahnlund, N. 1945. Kettil Runske och Gilbert. Saga och Sed:37-41. 

Almgren, B. 1955. Bronsnycklar och djurornamentik vid övergången från vendeltid 

till vikingatid. Text. Planscher och tabeller. Diss. 

Almgren, O. 1900. En sen kvarlefva af en forntida tro. Svenska fornminnesföreningens 

tidskrift:229-236. Stockholm. 

Almqvist, J. A. 1931. Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. Bd 2. Säterier. 

Stockholm. 

Alver, B. 1973. Historiska sägner och historisk sanning. Tro, sanning och sägen. Tre 

bidrag till en folkloristisk metodik i urval och med inledning av B. af Klintberg: 

114-134. Stockholm. 

Alving, Hj. 1938. Egil Skallagrimssons saga. Isländska sagor III. Stockholm. 

1945. HönsaTores saga. Isländska sagor. Översatta och utgivna av Hj. Alving. 

Del lY. Stockholm. 

Ambrosiani, B. 1957. Birka-Sigtuna-Stockholm. Ett diskussionsinlägg. TOR 3:148- 

158. 

1964. Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertörns förhistoria. 

KVHAA Monografier. Uppsala. Diss. 

1983. Hundare, skeppslag och fornlämningar. Bebyggelsehistorisk tidskrift 

1982/4:67 -82. 

1985a. Attundaland. Roden. Tiundaland. Medeltidens ABC:316. Historia i fickformat. 

Red. N. Folin & G. Tegner. Statens historiska museum. Stockholm. 

1985b. Aristocratic graves and manors in early medieval Sweden. In honorem 

Evert Baudou. Archaeology and environment 4:109-118. University of Umeå. 

Department of Archaeology. 

1987. Vattendelar- eller Attundalandsvägen. Runor och runinskrifter. Riksantikvarieämbetet 

och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 

Symposium 8-11 sept. 1985:9-16. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets 

Akademien Konferenser 15. 

1988a. Birka. Svenska kulturminnen 2. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

1988b. Helgö or Bona on Helgö. Thirteen studies on Helgö. Statens historiska 

museum. Studies 7:14-19. Ed. A. Lundström. Stockholm. 

1995. Svarta Jorden. Vikingatidens ABC. Historia i fickformat:262. Red. L. 

Thunmark-Nylen. Statens historiska museum. Stockholm. 379


Ambrosiani, B. & Ericsson, B. G. 1991. BIRKA vikingastaden. Del 1. Stockholm. 

1992. BIRKA vikingastaden. Del 2. Stockholm. 



Ambrosiani, K. 1995. Kammar. Vikingatidens ABC:135-136. Red. L. Thunmark 

Nylen. Historia i fickformat. Statens historiska museum. Andra reviderade upplagan. 

Stockholm. 

Ambrosiani, S. 1931. Ekeby och Stockholm. Samfundet S:t Eriks årsbok:67-94. 

Amory, F. 1993. Kennings. Medieval Scandinavia. An Encyclopedia:451-452. New 

York & London. 

Andersson, A. 1960. Guldsmedstämplar. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 

B d 5:sp.583-585. Malmö. 

1965. Liturgiska kärl. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bdl0:sp.619- 

625. Malmö. 

1983. Medieval Drinking Bowls of Silwer found in Sweden. KVHAA. Stockholm. 

Andersson, E. 1992. Mynt i vikingatida gravar. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. 


Andersson, K. 1993. Romartida guldsmide i Norden I. Katalog. Societas Archaeologica 

Upsaliensis. Archaeolgical Studies Uppsala University Institute of North 

European Archaeology 17. 

1995. Romartida guldsmide i Norden III. Övriga smycken, teknisk analys och 

verkstadsgrupper. Archaeolgical Studies Uppsala University Institute of North 

European Archaeology 21. Diss. 

Andersson, L. 1997. Om Jarlabankeätten och de kristna gravarna vid Broby bro. 

Yngre järnålder i Stockholms län. Stockholms läns museum. Manus. Boken beräk 

nas utkomma under 1997. 

Andersson, H.O & Bedoin, F. 1973. Stockholms byggnader. En bok om arkitektur 

och stadsbilden i Stockholm. Stockholm 

Andrae, C. G. 1960. Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltiden. Studia Historica 

Upsaliensia lY. Diss. 

Andren, A. 1983. Städer och kungamakt - en studie i Danmarks politiska geografi 

före 1230. Scandia 49/1:31-46. 

1991a. Förhållandet mellan texter, bilder och ting. Nordisk hedendom. Et symposium:19-39. 

Red. G. Steinsland et al. Odense universitets forlag. 

1991b. Guld och makt - en tolkning av de skandinaviska guldbrakteaternas 

funktion. Samfundsorganisation og Regional Variation i Norden i romersk 

jernalder och folkevandringstid. Jysk Arkxologisk Selskabs Skrifter XXVII: 245- 

256. Aarhus. 

1993. Doors to other Worlds: Scandinavian Death Rituals in Gotlandic Perspectives. 

Journal of European Archaeology (1992). Vol. 1:33-56. 

1997. Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna. 

StockholmJStehag. 

Anker, P. 1997. Stavkirkerne - deres egenart og historie. Oslo. 

Appelgren, K. 1985. Om 1985 års undersökningar vid Gavleån, Valbo sn, Gävleborgs 

län. Fjölnir 198513:43-59. 

Arbman, H. 1933. Några guldsmedsmatriser från vikingatid och äldre medeltid. 

Fornvännen 28 :341-34 5.

REFERENSER 

1937. Vikingatidsgravar vid Ulunda vad. Upplands fornminnesförenings tidskrift. 

Bd 19:261-274. 

1939. Birka. Sveriges äldsta handelsstad. Från forntid och medeltid. l. Stockholm. 

1940-43. BIRKA. J. Die Gräber. Text und Tafeln. KVHAA Monografier. Stockholm. 

1946. Från förhistoriska gravfält. Situne Dei 1945:77-78. 

Arkeologi i Sverige. 1985. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Rapport 

1987:1. Stockholm. 

Arne, T. J. 1931. Antikvitetskollegiets och Antikvitetsarkivets samlingar. Fornvännen 

26:48-93. 

1934. Das Bootgräberfeld von Tuna in Alsike, Uppland. KVHAA Monografier 

20. Stockholm. 

1947. Biskop Osmund. Fornvännen 42:54-56. 

Arrhenius, B. 1969. Zum symbolischen Sinn des Almandin im fruheren Mittelalter. 

Frumittelalterliche Studien. Bd 3:47-59. 

1970. Tur der Toten. Fruhmittelalterliche Studien 4:384-394. 

1985. Merovingian Garnet Jewellery - Emergence and Social Implications. 

KVHAA. Stockholm. 

1990. Connections between Scandinavia and the East Roman Empire in the 

Migration Period. From the Baltic to the Black Sea. Studies in Medieval Archaeology:118-137. 

Eds D. Austin & L. Alcock. London. 

1992a. Germanerna möter romersk teknik. Kungliga Vitterhets Historie och 

Antikvitets Akademiens Arsbok 1992:136-150. Stockholm. 

1992b. Smycken som diplomati. Föremål som vittnesbörd. En festskrift till Gertrud 

Grenander Nyberg på 80-årsdagen den 26 juli 1992:18-25. Nordiska museet. 

Stockholm. 

Arrhenius, B., Linder Welin, U. S. & Tapper, L. 1973. Arabiskt silver och nordiska 

vikingasmycken. TOR 14:151-160. 

Arrhenius, O. 1932-34. Karlbergs uppkomst. Solna hembygdsförenings årsskrift:63- 

67. 

Arwidsson, G. 1980. Båtgravarna i Valsgärde. Vendeltid:45-79. Red. A. Sandwall. 

Historia i fickformat. Stockholm. 

ATA, bilagor. Bilagor (oinbundna) till Statens historiska museum och Kungliga myntkabinettets 

inventarium, förvaras i ATA, åren 1670-1719, 1741-1842. 

ATA, nr. Diarieförd skrivelse iATA, sockenmappar. 

ATA, sno Topografiska arkivet, landskapsvisa sockenmappar. 

Atlas över Sverige. 1953. Utg. av sällskapet för antropologi och geografi. Red. M. 

Lundqvist. Stockholm. 

Axboe, M. 1991. Guld og guder i folkevandringstiden. Samfundsorganisation og 

Regional Variation i Norden i romersk jernalder och folkevandringstid. Jysk Arkceologisk 

Selskabs Skrifter XXVII: 187-202. Aarhus. 

Axelsson, J. 1993. Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade 

inskrifter. Runrön 5. Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska 

språk vid Uppsala universitet. 

Beard, Ch. R. 1933. The Romance of Treasure Trove. London. 

Becker, C. J. 1990. The Danish mint at Odense (Funen) during the eleventh century.

REFERENSER 

Bonnier, A. C. 1981. Uppland under medeltiden - kulturlandskapets utveckling och 

det konsthistoriska materialet. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 2:74-88. 

1987. Kyrkorna berättar. Upplands kyrkor 1250-1350. Upplands fornminnesförenings 

tidskrift 51. Diss. 

1989. Sigtuna och kyrkorna. I: Avstamp - för en ny Sigtunaforskning. 18 forskare 

om Sigtuna: 9-15. red. S. tesch. Sigtuna. 

1991. Gamla Uppsala - från hednatempel till sockenkyrka. Kyrka och socken i 

medeltidens Sverige:81-112. Studier till det medeltida Sverige 5. Red. O. Ferm. 

Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Bonnier, A. C. & Bennett, R. 1970a. Fittja kyrka. Sveriges kyrkor 140. Lagunda härad. 

Uppland. Bd XII:2. Stockholm. 

1970b. Kulla och Hjälsta kyrkor. Sveriges kyrkor 134. Lagunda härad. Uppland 

Bd XII: 1. Stockholm. 

Borgehammar, S. 1993. Kors. Nationalencyklopedin. Bd 11:344-345. Höganäs. 

Bradley, R. 1984. The Social Foundations of Prehistoric Britain. Themes and 

variations in the archaeology of power. London and New York. 

1985. The Archaeology of deliberate Deposits. Consumption, change and the 

archaeological record. University of Edinbugh, Department of Archaeology. 

Occasional papers 13. 

1988. Hoarding, recycling and the consumption of prehistoric metalwork: technological 

change in Western Europe. World Archeology. Vol. 20/2:249- 260. 

1990. The Passage of Arms. An archaeological analysis of prehistoric hoards and 

votive deposits. Cambridge. 

Brate, E. & Wessen, E. 1924-36. Södermanlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 

3. KVHAA. 

Bratt, P. 1988. Mälaröarna - kulturhistoriska miljöer. Stiftelsen Stockholms läns museum 

och Ekerö kommun. Stockholm. 

Bratt, P. & Källman, R. 1985. Kulturminnesvårdsprogram för Danderyds kommuns 

1985, nr 2. Danderyds kommun. Länstyrelsen i Stockholms län. Stockholm. 

1988. Kulturminnesvårdsprogram för Sigtuna kommun. Första upplagan 1985. 

Andra upplagan. Sigtuna kommun. Stadsarkitektkontoret. 

Brendalsmo, J. & Rothe, G. 1992. Haugbrot eller de levendes forhold til de dode - en 

komparativanalyse. META 1992/1-2:84-119. 

Brink, S. 1990. Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i 

Norden. Studier till en svensk ortnamnsatlas, 14. Uppsala. Diss. 

1991. Sockenbildningen i Sverige. Kyrka och socken i medeltidens Sverige:l13- 

142. Studier till det medeltida Sverige 5. Red. O. Ferm. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

1994. The Place-names of Markim-Orkesta. Birka Studies 3. The Twelfth Viking 

Congress:277-279. Eds B. Ambrosiani & H. Clarke. Stockholm. 

1996. Forsaringen - Nordens äldsta lagbud. Fem ten de tvcerfaglige vikingesymposium:27-55. 

Aarhus universitet. 

Brisholm, K. & Rispling, G. 1986. Gotländskt myntfynd utgrävt i orört skick. Svensk 

Numismatisk Tidskrift. Nr 1:4-7. 

Broberg, A. 1985. En kolonisationsmodell - överförbar även på den yngre järnålderns 

bebyggelse i Mälardalen. Fjölnir 1985/3:99-110.


1986. Delrapport 1. Efterundersökning av skattfyndplats. Hårnacka, Estuna sn, 

Uppland. Otryckt UV rapport, förvarad iATA. 

1987. Lund och Åsbyggeby. Två förhistoriska järnframställningskomplex vid 

Gavleån. Från Gästrikland 1986:100-110. 

1990. Bönder och samhälle i statsbildningstid. En bebyggelsearkeologisk studie av 

agrarsamhället i Norra Roden 700-1350. Rapporter från Barknåreprojektet III. 

Upplands fornminnesförenings tidskrift 52. Diss. 

1991. Religionsskifte och socken bildning i Norduppland. Kyrka och socken i medeltidens 

Sverige:49-80. Studier till det medeltida Sverige 5. Red. O. Ferm. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

1995. Gästrikland och Svearikes vagga. Läddikan 1995/1:10-13. 

Broberg, A. & Svensson, K. 1987. Urban and rural consumption patterns in eastern 

central Sweden A.D. 1000-1700. Theoretical Approaches to Artefacts, Settlement 

and Society. Studies in honour of Mats. P. Malmer:479-484. British Archaeological 

Reports. International Series 366 (ii). 

Brunstedt, S. 1996. Alsnu kungsgård. Forskningsprojektet Hovgården. Riksantikvarieämbetet. 

Arkeologiska undersökningar. UV - Stockholm. Rapport 1996:71/1 (2). 

Bugge, A. 1953. Norske stavkirker. Oslo. 

BurelI, M. 1981. Värmdö skeppslag vid 1500-talets mitt. C-uppsats. Institutionen för 

historia. Stockholms universitet. 

Burström, M. 1989. Kronologi och kontext. Om samtidighetens relevans för den arkeologiska 

tolkningen. Mänsklighet genom millennier. En vänbok till Ake Hyenstrand:37-41. 

Red. M. Burström m. fl. Stockholm. 

1991a. Arkeologisk samhällsavgränsning. En studie av vikingatida samhällsterritorier 

i Smålands inland. Stockholm Studies in Archaeology 9. Diss. 

1991b. Järnframställning och gravritual. En strukturalistisk tolkning av järnslagg i 

vikingatida gravar i Gästrikland. Fornvännen 85:261-271. 

1993. Silver as Bridewealth. An Interpretation of Viking Age Silver Hoards onGotland, 

Sweden. Current Swedish Archaeology 1:33-38. 

1994. Platsens arkeologi. Stensträngar i tankevärld och vardagspraktik. Odlingslandskap 

och fångstmark. En vänbok till K-G Selinge:67-74. Red. R. Jensen. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

1995. Gårdstankar. Hus och gård i det förurbana samhället. Rapport från ett sektorsforskningsprojekt: 

163-178. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar 


1996. Other Generations' Interpretation and Use of the Past. Currel1t Swedish 

Archaeology 4:21-40. 

Burström, M., Winberg, B. & Zachrisson, T. 1997. Fornlämningar och folkminnen. 

Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Bygd att vårda. 1984. Del 2. Kulturmiljöer i Tierps, Älvkarleby och Östhammars 

kommuner. Kulturminnesprogram för Uppsala län. Utg. av Upplandsmuseet och 

länstyreIsen i Uppsala. 

Ba:ksted, A. 1952. Målruner og Troldruner. Runmagiske studier. Nationalmuseets 

skrifter. Arka:ologisk-Historisk Ra:kke IV. K0benhavn. 

B0, O. 1964. Kors, folk. samt Korstecken. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk 

medeltid. Bd 9:sp.183-185 samt 203. Malmö.

REFERENSER 

Calissendorff, K. 1964. Helgö. Namn och Bygd 52:105-152. 

1986. Ortnamn i Uppland. Stockholm. 

Callmer, J. 1976. Oriental Coins and the Beginning of the Viking Period. Fornvännen 

71:175-185. 

1980a. Numismatics and Archaeology: some problems of the Viking Period. 

Fornvännen 75:203-212. 

1980b. Topographical Notes on some Scanian Viking Period and Early Medieval 

Hoards. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1979-80:133- 

149. 

Carlsson, A. 1975. Kettil runske och Gilbert. En studie kring en sägen på Visingsö. Buppsats. 

Institutet för folklivsforskning. Stockholms universitet. 

1981. Recension av Klavs Randsborg: The Viking Age in Denmark. The Formation 

of a State. Fornvännen 76:256-260. 

1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och katalog. 

Stockholm Studies in Archaeology 5. Diss. 

1988a. Vikingatidens samhälle på Gotland. Länkar till vår forntid - en introduktion 

i Sveriges arkeologi:203-205. Höganäs. 

1988b. Vikingatida ringspännen från Gotland. Text och katalog. Stockholm Studies 

in Archaeology 8. 

1989. Granby i Orkesta. Arkeologiska iakttagelser kring ett gårdskomplex från 

järnålder, vikingatid och tidig medeltid i Uppland. Mänsklighet genom millenier. 

En vänbok till Ake Hyenstrand: 43-53. Red. M. Burström m. fl. Stockholm. 

1997. Birkas kungsgård på Adelsö och Svearnas Fornsigtuna - två aristokratiska 

miljöer i Mälardalen. Manus, som under 1997 kommer att publiceras inom ramen 

för Slöingeprojektet, Halmstad. 

Carlsson, D. 1988. Helgö - central place or farmf:tead? Thirteen studies on Helgö. 

Ed. A. Lundström. Statens historiska museum. Studies 7:42-50. Stockholm. 

Celcius, o. d.ä. Svenska runstenar (Fm 60). Del 2. Otryckt. Förvaras i Kungliga Biblioteket. 

Charles-Edwards, T. M. 1976. Boundaries in Irish Law. Medieval Settlement, Continuity 

and Change:83-87. Ed. by P. H. Sawyer. London. 

Christensen, J. 1995. Centralmakt, myntning och skattfynd - en studie av tiden 1050- 

1250. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. Stockholms universitet. 

Christiansson, H. 1959. Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida 

runstenarna. Uppsala. Diss. 

1995. Den onda ormen. Runstensornamentikens kristna budskap. Ett tolknings 

försök. TOR 27:449-458. 

Christie, S. 1964. Kristussymboler. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 

9:sp. 387-391. Malmö. 

Christophersen, A. 1982. Drengs, Thegns, Landmen and Kings. Meddelanden från 

Lunds Universitets Historiska museum:121-134. 

1989. Kj0pe, selge, bytte, gi. Vareutveksling og byoppkomst i Norge ca 800- 

1100: En modell. I: Medeltidens födelse. Red. A: Andren. Symposier på Krapperups 

borg 1. Lund. 

Cinthio, M. 1985. Kammar. Medeltidens ABC:195-196. Red. N. Folin & G. Tegner. 

Historia i fickformat. Statens Historiska Museum. Stockholm.


Clunies Ross, M. 1994. Prolonged Echoes. Old Norse myths in medieval Northern 

society. Vol. 1. The myths. Odense University press. 

Collingwood, R. 1961. The Idea of History. Oxford. (Första upplagan 1946). 

Dagens Nyheter. 1923. 

Dahlby, F. 1977. De heliga tecknens hemlighet. Om symboler och attribut. Sjätte 

upplagan. Lund. 

Dahlbäck, G. 1977. Uppsala domkyrkas godsinnehav med särskild hänsyn till 

perioden 1344-1527. Studier till det medeltida Sverige. 2. Stockholm. Diss. 

Damell, D. 1980. Om en fosfatkarta över fornlämningsområdet vid Gamla Uppsala. 

Inventori in honorem. En vänbok till Folke Hallberg:64-67. Stockholm. 

Danbolt, G. 1989. Hva bildet kan fortelle om motet mellom hedenskap og kristen 

dom. Medeltidens födelse. Symposier på Krapperups borg 1 :233-260. Red. A. 

Andren. Lund. 

Danielson, E. 1976. De nordiska medeltidsballaderna som folktrokällor. Fataburen: 

127-140. 

Danmarks runeindskrifter. 1941-42. Ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under medvirkning 

af Anders Ba:ksted og Karl Martin Nielsen. Kobenhavn. 

Danske kalkmalerier. 1986. Romansk tid 1080-1175. Red. U. Haastrup & 

R.Egevang. 

Daun, Å. 1978. Det etnologiska studiet av kulturell variation. 2:a upplagan. Institutet 

för folklivsforskning. Stockholm. 

Degh, L. & Vazsonyi, A. 1973. Sägen och tro. Tro, sanning och sägen. Tre bidrag till 

en folkloristisk metodik i urval och med inledning av B. af Klintberg:83-113. 

Stockholm. 

Den poetiska Eddan. [1972]. I översättning av Björn Collinder. Tredje omarbetade 

upplagan. Stockholm. 

Dijkman, P. [1980]. Observationer Som kunna gifwa någon anledning til dhe forna 

Swenskars och Göthers Penninge Rächningz ... 1686. Nytryck 1980. Stockholm. 

DMS 1.1. 1972. Uppland. Norra Roden. Älvkarleby, Västerlands, Österlövsta, 

Hållnäs ... G. Dahlbäck, B. Jansson, G. Westin. Stockholm. 

DMS 1.2. 1984. Uppland. Tiundaland. Vaksala, Ulleråker, Uppsala stad. G. Dahlbäck, 

O. Ferm & S. Rahmqvist. Stockholm. 

DMS 1.3. 1982. Uppland. Tiundaland. Bälinge, Norunda, Rasbo. O. Ferm, S. Rahmqvist 

& G. Westin. Stockholm. 

DMS 1.4. 1974. Uppland. Tiundaland: Tierp, Våla, Vendel, Oland, Närdinghundra. 

R. Janson, S. Rahmqvist & L-O. Skoglund. Stockholm. 

DMS 1.5. 1986. Uppland. Attundaland. Lyhundra och Sjuhundra härader. S. 

Rahmqvist & L-O. Skoglund. Stockholm. 

DMS 1. 7. 1992. Uppland. Bro och Sollentuna härader, Färingö tinglag och Adelsö sno 

O. Ferm, M. Johansson och S. Rahmqvist. Stockholm. 

Douglas, M. 1978. Sigtuna. Medeltidsstaden 6. Riksantikvarieämbetet och Statens 

historiska museer. Rapport. Stockholm. 

DR+ nr. Se Danmarks runeindskrifter. 

Duby, G. 1981. Krigare och bönder. Den europeiska ekonomins första uppsving 600- 


Duczko, W. 1985. The Filigree and granulation work of the Viking Period. An analy-

REFERENSER 

sis of the material from Björkö. BIRKA V. Stockholm. Diss. 

1987a. Valboskatten - ett senvikingatida silverfynd från Gästrikland. Från Gästrikland 

1986:7-40. 

1987b. En guldpärla från Bjärges. TOR 21:211-240. 

1989a. Två vikingatida dekorplattor från Hässelby. TOR 22:189-222. 

1989b. Vikingatida bysantinska metallsmycken i arkeologiska fynd från Skandinavien. 

Bysans och Norden. Red. E. Piltz. Acta Universitas Upsaliensis. Figura 

23:125-131. 

1993. Introduktion till Gamla Uppsala. Arkeologi och geologi i Gamla Uppsala. 

Studier och rapporter:9-38. Uppsala. 

1995. Kungar, thegnar, Tegnebyar, juveler och silverskatter. TOR 27:625-662. 

Dybeck, R. Reseberättelser. Uppland. ATA. 

Eggers, H. J. 1940. Das römische einfuhrgut in Pommern. Baltische Studien. NF 42. 

EK nr. Ekonomiska kartan. 

Ekholm, G. 1938. Ett uppländskt gravfält från La Tene-tiden och andra fornminnen i 

trakten av Läby vad. Fornvännen 33: 69-99. 

1950. Var restes runstenarna? Fornvännen 45:137-147. 

Ekman, S. 1924. Näringar. Sverige VI. Geografisk, Topografisk och Statistisk Beskrifning:150-155. 

Utg. af O. Sjögren. Stockholm. 

Eldjarn, K. 1970. En ta u-stav fra Island. KUML:65-81. 

Elliott, R. W. 1989. Runes. An Introduction. Manchester. 

Eneström, F. J. E. 1910. Finnvedsbornas seder och lif. Halmstad. 

Engberg, N. 1996. De kristne begravelsers religiose og sociale manifestation. Religion 

från stenålder till medeltid. Artiklar baserade på Religionsarkeologiska nätverksgruppens 

konferens på Lövstad bruk den 1-3 december 1995:149158. Red. K. 

Engdahl & A. Kaliff. Riksantikvarieämbetets Arkeologiska Undersökningar, 

Skrifter Nr 19. Stockholm. 

Engeler, S. 1991. Altnordische Geldwörter. Eine philologische Untersuchung altnordischer 

Geld- und Munzbezeichnungen und deren Verwendung in der Dichtung. 

Germanistische Arbeiten zu Sprache und Kulturgeschichte. Band 16. Frankfurt am 

Main. Diss. 

Englund, L-E. 1983. Den lågtekniska järnhanteringens ekonomiska betydelse för Valbo, 

Arsunda, Hedemora och Husby socknar under perioden 700-1200 A.D. Cuppsats. 

Institutionen för arkeologi. Umeå universitet. 

1987. Arkeologisk järnforskning i Gästrikland. Från Gästrikland 1986: 70-99. 

Enköpingsposten. 29 januari 1901 och 25 augusti 1903. 

Enqvist, A. 1924. Smärre meddelanden. Fornvännen 19: 66-67. 

1938. Runstenen på Frösön och den bundna sjöormen. Ett bidrag till Kättil 

Runske-sägnens utbredning. RIG:157-168. 

Eriksson, O. & Strid, J. P. 1991. Runstenar. En serie böcker om den nordiska kulturen 

och naturen. Nr 1. Malmö. 

Erixon, S. 1936. Skattefynd. Norbotten:156-165. 

Ersgård, L. 1996. Religionsskiftet som social förändring. Religion från stenålder till 

medeltid. Artiklar baserade på Religionsarkeologiska nätverksgruppens konferens 

på Lövstad bruk den 1-3 december 1995:9-17. Red. K. Engdahl & A. Kaliff. 

Riksantikvarieämbetets Arkeologiska Undersökningar, Skrifter Nr 19. Stockholm.


Fabech, Ch. 1990. Sjörup - an Old Problem in a New Light. Meddelanden från Lunds 

Universitets Historiska Museum 1989-90:101-119. 

1991. Samfundsvariation, religi0se ceremonier og regional variation. Samfundsorganisation 

og Regional Variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. 

Jysk Arkxologisk Selskabs skrifter XXVII:283-300. Eds. Ch. Fabech & J. 

Ringtved. Aarhus. 

1994. Reading Society from the Cultural Landscape. South Scandinavia between 

Sacral and Political Power. The Archaeology of Gudme Lundeborg. Papers presented 

at a Conference at Svendborg, October 1991: 169-183. Eds. by P. O. Nielsen, 

K. Randsborg & H. Thrane. K0benhavn. 

Fallgren, J. H. 1992. The Concept of the Village in Swedish Archxology. Current 

Swedish Archaeology 1:39-48. 

Ferm, O. 1975. DMS Trögd. Opublicerat manus i DMS arkiv. 

1986. Från Östra Aros till Uppsala. Uppsala under tidig medeltid. Från Östra 

Aros till Uppsala. Uppsala stads historia VII:42-77. 

Ferm, O. & Rahmqvist, S. 1985. Stormannakyrkor i Uppland under äldre medeltid. 

Studier i äldre historia tillägnade Herman Schuck 5/4 1985:67-83. Red. R. Sandberg. 

Stockholm. 

Floderus, E. 1941. Sigtuna, Sveriges äldsta medeltidsstad. Stockholm. 

1945. Täby och Danderyd med Djursholm och Stocksund. Svenska fornminnes 

platser 33. KVHAA. Lund. 

1946. Norrtäljetraktens förhistoria. Norrtäljetrakten under forntiden. KVHAA 

Antikvariska studier II. Stockholm. 

FMR. Fornminnesregistret vid Riksantikvarieämbetet. 

Foote, P. & Wilson, D. 1980. The Viking Achievement. The society and culture of 

early medieval Scandinavia. London. Första upplagan utkom 1970. 

Fornvännen. 1924. Tillväxten för år 1924. 

Forsberg, C. 1968. Östergötlands vikingatida skattfynd. TOR 12:12-37. 

Franzen, G. 1989. Ortnamnen i Östergötlands län. Del 4. Bebyggelsenamnen i 

Björkekinds härad. Ortnamnsarkivet i Uppsala. 

Friesen, O von. 1913. Upplands runstenar. En allmänfattlig öfversikt. Uppsala. 

1928. Runorna i Sverige. Uppsala. 

1933. De svenska runinskrifterna. Runorna. Nordisk kultur, VI. Stockholm. 

Friis Johansen, K. 1912. S0lvskatten fra Terslev. Aarb0ger for nordisk oldkyndighed 

og historie III: 189-263. 

Fritidskarta 83. 1983. Enköping, lantmäteriet i Uppsala län. 

Fritz, B. 1973. Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1424. Del 2. Diss. 

Stockholm. 

Från Mälarvik till skogsbygd. 1993. Från Mälarvik till skogsbygd: landsbygdens kulturmiljöer 

i Enköpings kommun. Kulturnämnden i Enköping. 

Fuglesang, S. Horn. 1980. Some Aspects of the Ringerike Style. A phase of 11 th 

century Scandinavian art. Medieval Scandinavian Supplements 1. Odense. 

1981. Crucifixion Iconography in Viking Scandinavia. Proceedings of the Eighth 

Viking Congress, Århus 1977:73-94. Odense. 

1986. Ikonographie der skandinavischen Runensteine der jlingeren Wikingerzeit. 

Zum problem der Deutung fruhmittelalterlicher Bildinhalte:183-210. Hg. Helmut

REFERENSER 

Roth. Veröffentlichungen des Vorgeschichtlichen Seminars der Phillipps Universität 

Marburg a.d. Lahn. 

1992. Kunsten. Viking og Hvide Krist: 176-183. Norden og Europa 800-1200. 

Nordisk ministerråd i samarbejde med Europarådet. K0benhavn. 

1996. Korsfestelseikonografi. Studier i kilder til vikingetid og nordisk middelalder:7-68. 

Red. M. Rindal. Norges forskningsråds program for Kultur- og tradisjonsformidlende 

forskning, skriftserie nr 46. Oslo. 

Förteckning över Byggnadsminnesmärken. 1976. Förteckning över Byggnadsminnesmärken 

som tillhör staten eller står under statlig myndighets eller statsinstitutions 

omedelbara inseende. Red. G. Sillen. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Gehlin, B. 1965. By- och gårds beskrivningar för Bro, Långhundra, Seminghundra, 

Sollentuna och Vallentuna härader för medeltid och 1500-tal. Lic. avhandling. 

Opublicerat manus i DMS arkiv. 

Geisslinger, H. 1967. Horte als geschichtsquelle dargestelIt an den Völkerwanderungsund 

Merovingerzeitlichen Funden des siidwestlichen Ostseeraumes. Offa- 

Bucher. Bd. 19. Neumunster. 

Gerdin, A-L. 1974. Domarlunden i Lärbro. Gotländskt Arkiv 1974:116. 

1979. Domarlunden. Arkeologi på Gotland:55 - 62. Visby. 

Go= Gotlands runinskrifter, se Jansson & Wessen 1962 och Svärdström 1978. 

Goffart, W. 1980. Barbarians and Romans: A.D. 418-584. The Techniques of 

Accomodation. Princeton University Press. 

Gotlands runinskrifter, se Jansson & Wessen 1962 och Svärd ström 1978. 

Granlund, J. 1951. Olaus Magnus Historia om de Nordiska folken. Del 5. Kommentarer. 

Uppsala - Stockholm. 

1963. Kettil Runskesägnen. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 

8:387-388. Malmö. 

Grieg, S. 1929. Vikingatidens skattefund. Universitets Oldsaksamlings skrifter II. 

Oslo. 

Grierson, Ph. 1959. Commerce in the Dark Ages, a Critique of the Evidence. Transactions 

of the Royal Historical Society. Fifth series, ix. 

Gräslund, A-S. 1985. Den tidiga missionen i arkeologisk belysning - problem och synpunkter. 

TOR 20:291-314. 

1988. Runstenar, bygd och gravar. TOR 21:241-262. 

1989. "Gud hjälpe nu väl hennes själ". Om runstenskvinnorna, deras roll vid 

kristnandet och deras plats i familj och samhälle. TOR 22:223-244. 

1991a. Runstenar - om ornamentik och datering. TOR 23:113-140. 

1991b. Var begravdes bygdens första kristna? Kyrka och socken i medeltidens 

Sverige:37-48. Studier till det medeltida Sverige 5. Red. O. Ferm. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

1992. Runstenar - om ornamentik och datering II. TOR 24:177-201. 

1994. Rune Stones - On Ornamentation and Chronology. Birka Studies 3. The 

Twelfth Viking Congress:117-131. Eds. B. Ambrosiani & H. Clarke. Stockholm. 

1996. Runstenskvinnorna ännu en gång. TOR 27:459-474. 

Gräslund, B. 1974. Relativ datering. Om kronologisk metod i nordisk arkeologi. 

TOR 16. Diss. 

1993. Folkvandringstidens Uppsala: Namn, myter, arkeologi och historia. Kärnhuset 

i Riksäpplet. Uppland:173-208


Gronvik, O. 1996. Fra Vimose til 0demotland. Nya studier over runeinnskrifter fra 

f0rkristen tid i Norden. Oslo. 

Gs+nr= Gästrikslands runinskrifter, se Jansson 1981. 

Guldrummet. u. år. Föremålskatalog. Red. A. Knape. Utställningskatalog nr 124. 

Historiska museet. Stockholm. 

Gurevitj, A. J. 1979. Feodalismens uppkomst i Västeuropa. Stockholm. 

Gurerich, A. J. 1985. Categories of Medieval Culture. London. 

1992. Historical Anthropology of the Middle Ages. Cambridge. 

Gustafsson, B. 1989. Från gåva till tribut. Om klassamhällets uppkomst. Kungliga 

Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien Arsbok 1989:93-112. 

Gustafsson, J. H. 1979. Enköping. Riksantikvarieämbetet och statens historiska 

museer rapport. Medeltidsstaden 12. Stockholm. 

Gustafsson, Y. 1995. Vreta och Bergby i äldre tid. Historia och minnen i Markim:108- 

112. Red. G. Gustafsson. Markims hembygdsförening. Vallentuna kulturnämnds 

skriftserie 10. Vallentuna. 

Gustavson, H. 1976. Runfynd 1975. Fornvännen 71:98-99. 

1987. Husby och Bo gård - två ortnamn och två runinskrifter. Runor och runinskrifter. 

Riksantikvarieämbetet och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets 

Akademien Symposium 8-11 sept. 1985. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets 

Akademien Konferenser, 15: 131-144. Stockholm. 

Gustavson, H. 1991. Runstenar i Vallentuna. Red. M. Åhlen. Vallentuna kultunämnds 

skriftserie nr 7. Vallentuna. 

Gustavson, H., Sna:dal Brink, Th. & Strid, J. P. 1983. Runfynd 1982. Fornvännen 

78:224-243. 

Gustavson, H. & Sel inge K-G. 1988. Jarlabanke och hundaret. Ett arkeologiskt/runologiskt 

bidrag till lösningen av ett historiskt tolkningsproblem. Namn och Bygd 

76:19-85. 

Gustawsson, K. A. 1935. Djursholms fornlämningar. Skrifter utgivna av samfundet 

Djursholms forntid och framtid: 1-28. Stockholm. 

1977. Björköområdets skötsel. Fornvännen 72:87-101. 

Gustin, I. 1996. En liten förmögenhet. I: Livet i Birka. Historiska Nyheter. Nr 61:7. 

Göranson, U. 1977. Kulturlandskapsutveckling och samhällsförändring. En undersökning 

av rumsliga förändringar av kulturlandskapet i Torstuna sn i Uppland 

från år O till 1650. Stockholm. Diss. 

Göransson, S. 1984. Bebyggelseförflyttningar och namnkronologi på Öland. 

Bebyggelsers og bebyggelsenavnes alder. NORNAs niende symposium i 

K0benhavn 25-27 oktober. Red. V. Dahlberg et al. NORNA-rapporter 26: 268- 

294. Uppsala. 

Götlin, E. 1803. Dissertatio de Numis Cufici. Uppsala. 

Habbe, A-M. 1987. Gavleån - en betydelsefull näringskälla. Från Gästrikland 1986: 

115-130. 

Hagberg, U. E. 1959. Västerby gravbacke i Läbydalen. TOR 5:172-191. 

1967. The Archaeology of Skedemosse II. The Votive Deposits in the Skede 

Mosse Fen and their relation to the Iron Age Settlement on Öland, Sweden. 

Stockholm. 

Hagenfeldt, S. E. & Palm, R. 1996. Sandstone Runestones. The use of sandstone for 

39° erected runestones. Runica et media:valia 2. Stockholm.

REFERENSER 

Hagerman, M. 1996. Spåren av kungens män. Om när Sverige blev ett kristet rike i 

skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm. 

Hald, K. 1964. Kors i stednavne. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 

9:sp.187-190. Malmö. 

Hallberg, P. 1982. Diskussionsinlägg. Om Stilforskning. Föredrag och diskussionsinlägg 

vid Vitterhetsakademiens symposium 16-18 november 1982:219-220. 

KVHAA Konferenser. Stockholm 

Hallercreutz, C. F. 1982. Runstenarnas teologi. Signum. Katolsk orientering om 

kyrka, kultur och samhälle. Vol. 8/1 :9-15. 

1984. Adam, Sverige och Trosskiftet. Det missionsvetenskapliga perspektivet. 

Adam av Bremen [1984]. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar:355- 

378. Översatt av Emanuel Svenberg. Stockholm. 

1993. När Sverige blev europeiskt. Till frågan om Sveriges kristnande. Vitterhetsakademien 

om Europa. Stockholm. 

Hallencreutz, C. F. & Odelman, E. 1986. Rimbert som ärkebiskop och författare. 

Boken om Ansgar. Rimbert. Ansgars liv:115-132. Stockholm. 

Hallström, G. 1913. Birka 1. Hjalmar Stolpes grafundersökningar. KVHAA. 

Stockholm. 

Kapsel 7:4. Handskriftsavdelningen. Umeå universitets bibliotek. 

Hamilton, J. 1986. Sigtunatrakten under järnålder och vikingatid. C-uppsats 

Arkeologiska institutionen. Stockholms universitet. 

Hammarberg, I. m. fl. 1989. Byzantine coins found in Sweden. By I. Hammarberg, 

B. Malmer and T. Zachrisson. Commentationes de nummis sreculorum. Nova series 

2. Stockholm. 

Hammervold, A. 1994. Fingerringer fra middelalderen i Norge. Dactyliotheca Norvegica 

Medioevalis. Magistergradsavhandling i kunsthistorie. Universitetet i Oslo, 

våren 1994. 

Hansson, H. 1946. Norrmalm i stöpsleven. S:t Eriks årsbok:9-42. 

Hastrup, K. 1985. Culture and History in Medieval leeiand. An Anthropological Analys 

is on Structure and Change. Oxford. 

1992. Den old nordiske verden. Den Nordiske Verden 1:21-36. Red. Kirsten Hastrup. 

K0benhavn. 

Hastrup, K. & Löfgren, O. 1992. Lykkens 0konomi. Den nordiske verden 1:240-258. 

Red. K. Hastrup. Köpenhamn. 

Hatz, G. 1974. Handel und Verkehr zwischen dem Deutchen Reich und Schweden in 

der späten Wikingerzeit. Stockholm. 

Hatz m. fl. 1968. A Hoard from Näs, Österåker, Uppland found in 1704. By G. 

Hatz, U. S. Linder Welin, B. Malmer and N. L. Rasmusson. Commentationes de 

nummis saeculorum. II. KVHAA Handlingar 19. Stockholm. 

Hedblom, F. 1958. Gästriklands äldre bebyggelsenamn. En förberedande undersökning. 

Från Gästrikland. 

Hedeager, L. 1988. Danernas land. Danmarks historien. Gyldendal og Politikens Danmarkshistorie. 

Bind 2. K0benhavn. 

1990. Danmarks jernalder. Mellem stam me og stat. Århus. Diss. 

1996. Myter og materiell kultur. TOR 28:216-234. 

Hedenstierna, B. 1942-44. Studier i Solna sockens äldre historia. Solna hembygdsförenings 

årsskrift 10. Stockholm. 39 1

39 2 


Hedlund, J. 1989, Adelsö. En jämförande regional studie av gravar och bebyggelse. 

C- uppsats. Arkeologiska institutionen. Stockholms universitet. 

Hedman, A. 1987. Östra mellansveriges järnåldersboplatser. 7000 år på 20 år. 

Arkeologiska undersökningar i Mellansverige: 131-142. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

1989a. Gård och samhälle under yngsta järnålder - utgångspunkter för en reviderad 

bebyggelsearkeologi. Mänsklighet genom millennier. En vänbok till Ake 

Hyenstrand:93-100. Stockholm. 

1989b. Granby-Hyppinge i Orkesta sn, Uppland. Gjallarhornet 1989:3. 

Svenska Arkeologiska Samfundet. 

Heijkenskjöld, C. 1935. Djursholms gods genom tiderna. Skrifter utgivna av samfundet 

Djursholms forntid och framtid:29-54. Stockholm. 

Hellberg, L. 1950. Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. Studier till en svensk 

ortnamnsatlas 6. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs akademien 21:1. 

Uppsala. Diss. 

1967. Kumlabygden. Del III. Ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla. 

1979. Ortnamnsförklaringar. Vägvisare till kulturen i Uppsala län:208-216. Utgiven 

av Länstyrelsen i Upsala län, Upplandsmuseet och Upplands fornminnesförening, 

samt Uppsala läns landsting. Uppsala. 

1983. Valsgärde. Uppsala Nya Tidning, namnspalt 15.2.1983. 

1984. De finländska karlabyarna och deras svenska bakgrund. Studier nordisk 

filologi, 65:85-106. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 

517. Helsingfors. 

1985. Tibble, Tybble, fsv. Pyk(k)byli. Namn och Bygd 73:50-67. 

1986. Hedendomens spår i uppländska ortnamn. Ortnamnssällskapets i Uppsala 

årsskrift:40-71. 

Hellqvist, E. 1939. Svensk etymologisk ordbok. Band II. Lund. 

Hellström, J. A. 1971. Biskop och landssamhälle i tidig medeltid. Rättshistoriskt 

bibliotek. Sextonde bandet. Stockholm. Diss. 

1996. Vägar till Sveriges kristnande. Stockholm. 

Hellström, M. & Wickman, B. 1989. Ljusterö. En studie i bebyggelseetablering och 

näringsstruktur i ett skärgårdsområde. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. 


Hendy, M. F. 1985. Studies in Byzantine monetary economy c. 300 - 1450. Cambridge. 

Henry, F. 1965. Irish Art in the Early Christian Period (to 800 A.D.). London. 

1983. Studies in Early Christian and Medieval Irish Art. Vol. 1. Enamels and 

metalwork. London. 

Herschend, F. 1980. Två studier i öländska guldfynd. I och II. TOR 18:33-294. Diss. 

1987. Metrological problems. TOR 21:173-204. 

1994. The Recasting Of A Symbolic Value. Three Case Studies On Rune-Stones. 

Occasional Papers in Archaeology 3. Societas Archaeologica Upsaliensis. 

1995. Hus på Helgö. Fornvännen 90:221-228. 

Hildebr. Inv. B.E. Hildebrands skrivna inventariekatalog för perioden 1803-1868. 

KMK arkiv. 

Hildebrand, B. E. 1846. Anglosachsiska myntfynd i Svenska Kong!. Myntkabinettet 

funna i Sveriges jord. Stockholm.

REFERENSER 

vikingar:207-247. Red. I. Jansson. Historia i fickformat. Statens Historiska 

museum. Stockholm. 

1985. Ovala spännbucklor. En studie av vikingatida standardsmycken med 

utgångspunkt från Björkö-fynden. Archaeological Studies Uppsala University 

Institute of North European Archaeology. Aun 7. Diss. 

1991. År 970/971 och vikingatidens kronologi. Mammen. Grav kunst og samfund 

i vikingetid:267-284. Jysk Arkaeologisk Selskabs skrifter XXVIII. 

1992. Österled. Viking og Hvide Krist. Norden og Europa 800-1200:74-81. 

Nordisk ministerråd i samarbejde med Europarådet. K0benhavn. 

Opublicerad förteckning över fynd av ovala spännbucklor. 

Jansson, R. Torstuna och Simtuna härader. Opublicerat manus i DMS arkiv. 

Odaterad. 

Jansson, S. B. F. 1954. Ett uppländskt runstensfynd. Elias Wessen 15.4. 1954:86-96. 

1959. Hammarbystenen och Hammarbykistan. Fornvännen 54:188-199. 

1962. Gotlands runinskrifter. Del I. Sveriges runinskrifter 11. KVHAA. Stockholm. 

1964. Västmanlands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 13. KVHAA. Stockholm. 

1977. Runinskrifter i Sverige. Stockholm. 

1981. Gästriklands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 15. KVHAA. Stockholm. 

Jensen, J. S. 1983. Hvor stor var utm0ntningen i Danmark i 1000- og 1100-tallet? 

Fortid og Nutid 1983. XXx. Hcefte 1. 

Jensen, R. 1987. Gästrikland. Med arkeologen Sverige runt:347-360. 

När?Var?Hur?Serien. Tredje omarbetade upplagan. Stockholm. 

Johansen, B. 1997. Ormaiur. Aspekter av tillvaro och landskap. Stockholm Studies in 

Archaeology 14. Diss. 

Johansson, I. 1987. Stor-Stockholms bebyggelsehistoria. Markpolitik, planering och 

byggande under sju sekler. Stockholm. 

Jonsson, K. 1983. En översikt över fastlandsmyntningen ca 1180-1200. Numismatiska 

meddelanden 34:75-104. Stockholm. 

1985. Övergångsskedet mellan vikingatiden och medeltiden och uppkomsten av 

den medeltida myntningen i Sverige ca 1050-1200. HIKUIN 11 :189-206. 

1986. Myntfynden. I: Östergren, M. Silverskatter och boningshus. Skattfyndprojektet 

1. En studie av gården Gannarve i Hall sn, Gotland. RAGU. Arkeologiska 

skrifter nr 1986:1. Visby. 

1987. Viking-Age Hoards and Late Anglo-Saxon Coins. A Study in Honour of 

Bror Emil Hildebrands Anglosachiska mynt. Stockholm. 

1990. The Import of German Coins to Denmark and Sweden c. 920-990. 

Sigtuna Papers. Proceedings of the Sigtuna Symposium on Viking Age Coinage 1-4 

June 1989. Ed. K. Jonsson & B. Malmer. Commentationes de nummis sreculorum 

IX-XI. Nova series 6:139-144. KVHAA. Stockholm. 

1993. A Gotlandic Hoard from the Early Viking Age. Sources and Resources. 

Studies in honour of Birgit Arrhenius. PACT 28: 451-458. Rixensart. 

1995. Från utländsk metall till inhemskt mynt. Myntningen i Sverige 995- 

1995:43-62. Numismatiska meddelanden XL. Stockholm. 

- Manus. Sammanställning över vikingatida silverskatter i Sverige. 

Jonsson, K. 1986. Vikingatida silverskatter i Södermanland. Uppsats i påbyggnadskurs. 


395


Jonsson, E. 1908. Den norsk-islandske Skjaldedigtning A. Tekst efter håndskrifterne. 

Kflbenha vn. 

Jordeböcker, Landsarkivet, Uppsala. 

Juhlin-Dannfelt, H. 1908. Landthushållningen i Uppland. Uppland. Skildring av land 

och folk. Utg. av Kungl. Vetenskaps Samfundet i Uppsala. Red. A. Erdmann. 

Bd 11:33-108. Uppsala. 

Karlsson, L. 1981. Sl0jfemotivet i Sverige under missionsskedet. Romanske stenarbejder 

1. 

1983. Nordisk Form - om djurornamentik. Statens historiska museum. Studies 3. 

Stockholm. 

KB. Handskrifter. Kungliga biblioteket. Handskriftsavdelningen. 

Keller, C. 1976. Nordisk vikingetid - fors0k på en 0konomisk modell. Universitets 

Oldsaksamlings Arbok 1972-74:99-109. 

Kiersnowski, R. 1961. Coin finds and the problem of money hoarding in early 

medieval Poland. Polish numismatic news. Wiadomos'ci numizmatyczne Rok. 

V. Zeszyt dodatkowy. Warszawa. 

Kilger, Ch. 1995. Myntfynd och den vikingatida silverhandeln. Myntningen i Sverige 

995-1995:27-42. Numismatiska meddelanden XL. Stockholm. 

Kilström, B. I. 1964. Korstecken. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 

9:sp.201-203. Malmö. 

Kjellmark, K. & Thordeman, B. 1939. Hällkistan och myntskatten från Räppe i 

Öjaby socken, Småland. Fornvännen 34:65-89. 

Klackenberg, H. 1980. Enköping. Omlandsstudier. Opublicerat manus, utarbetat 

inom ramen för Projektet Medeltidsstaden. 

1992. Moneta nostra. Monetariseringen i medeltidens Sverige. Lund Studies in 

Medieval Archaeology 10. Diss. 

Klett, E. 1977. Bebyggelseutvecklingen på Svartsjölandet. En analys koncentrerad till 

yngre järnålder. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. Stockholms universitet. 

Klingspor, C.A. 1871-76. Bidrag till Upplands Beskrifning. Upplands fornminnesförenings 

tidskrift. Bd 1. Häfte 1-5. 

1877-90. Bidrag till Upplands Beskrifning. Upplands fornminnesförenings tidskrift. 

Bd 2. Häfte 6-15. 

Klintberg, B. af. 1978. Folkloristiska grundfakta. Institutet för folklivsforskning. 

Stockholm. 

1986. Svenska folksägner. Stockholm. 

Klotz, E. & Jonsson, K. 1986. Hårnacka-skatten. Svensk Numismatisk tidskrift 

9110:267. 

KMK arkiv. Kungliga myntkabinettets arkiv över fynd och fyndplatser. 

KMK nr. Föremål med inventarienummer i Kungliga myntkabinettet. 

Kristiansen, K. 1974. En kildekritisk analyse af depotfund fra Danmarks yngre 

bronzealder (period IV-V). Aarb0ger for Nordisk oldkyndighed og historie: 119- 

160. 

Kumlien, K. 1967. Biskop Karl av Västerås och Uppsala ärkestiftes flyttning. 

KVHAA Hist. ark. 14. Stockholm. 

Kyhlberg, K. 1983. Kvinnor och män i uppländska runinskrifter - en metodstudie. Cuppsats. 

Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet.

REFERENSER 

Kyhlberg, o. 1980a. Vikt och värde. Arkeologiska studier i värdemätning, betalningsmedel 

och meterologi under yngre järnålder. I Helgö. II Birka. Stockholm 

Studies in Archaeology 1. Diss. 

1980b. Helgö och Birka. Kronologisk-topografisk analys av grav- och boplatser. 

Arkeologiska rapporter och meddelanden från institutionen för arkeologi, särskilt 

nordeuropeisk, vid Stockholms universitet. Nr 6. 

1982. Chronological and topographical analysis of cemeteries and settlement. 

Excavations at Helgö VIII:13_36. KVHAA. Stockholm. 

1986. Late Roman and Byzantine Solidi. An archaeological analysis of coins and 

hoards. Excavations at Helgö. Coins, Iron and Gold. No X: 13-126. KVHAA. 

Stockholm. 

1989. Runstenar som arkeologiskt källmaterial, en metodstudie. Opublicerat 

manus. 

1991. Gotland mellan arkeologi och historia. Om det tidiga Gotland. Theses 

and Papers in Archaeology. New Series 4. Stockholms universitet. 

Königsson, L-K. et al. 1993. Människa, ekonomi och miljö i Gamla Uppsala. 

Arkeologi och geologi i Gamla Uppsala. Studier och rapporter:79-86. Red. W. 

Duczko. Uppsala. 

Lager, L. 1995. Kors på svenska runstenar. CD-uppsats. Arkeologiska institutionen. 

Uppsala universitet. 

Lagerqvist, L.O. 1985. Sverker d.ä. Medeltidens ABC:126, 385-386. Red. N. Folin & 

G. Tegner. historia i fickformat. Statens Historiska Museum. Stockholm. 

Lagerqvist, L. o. & Nathorst-Böös, E. 1984. Vad kostade det? Priser och löner från 

medeltid till våra dagar. Stockholm. 

Lagman, S. 1990. De stungna runorna. Användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter. 

Runrön 4. Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska 

språk vid Uppsala universitet. Diss. 

Landsarkivet, Uppsala. 

Lantmäterienheten med kartarkivet, Länstyrelsen i Stockholms län. 

Larsson, M. G. 1990. Runstenar och utlandsfärder. Aspekter på det senvikingatida 

samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Acta Archaeologica 

Lundensia. Series in 8 o. Nr 18. Lund. Diss. 

Larsson, M. G. 1996. Tvegifte i Täby? Några synpunkter på Jarlabanke-stenarnas 

datering och placering. Fornvännen 91:143-152. 

1997. Från stormannagård till bondby. En studie av mellansvensk bebyggelseutveckling 

från äldre järnålder till medeltid. Acta Archreologica Lundensia. Series in 

8 o. No. 26. 

Le Goff, J. 1980. Time, Work and Culture in the Middle Ages. ChicagolLondon. 

Levy, J. E. 1982. Social and religious organisation in Bronze Age Denmark. Analysis 

of ritual hoard finds. British Archaeological Reports. International Series 124. 

Oxford. 

Lie, H. 1952. Skaldestilstudier. Maalog Minne:1-92. 

1963. Kenningar. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 8:sp. 

375-381. Malmö. 

Liljegren, J. G. 1830. Strödda anteckningar om fynd i svensk jord. KVHAA 

Handlingar, del 13. Stockholm. 

397


1832. Fullständig Bautil. Band VI:2. ATA. 

Lindahl, F. 1996. Et ma:rkva:rdigt bronzekrucifiks fra Vestlolland. Nationalmuseets 

Arbejdsmark:142-152. Köpenhamn. 

Lindblad, E. & Wirten, K. 1992. Korsbandsstenar - en kronologisk studie. CDuppsats. 

Arkeologiska institutionen. Uppsala universitet. 

Linder Welin, U. S. 1935. Södermanlands skattfynd från vikingatiden. Södermanlands 

fornminnesförenings årsskrift:4 7-78. 

Linder, U. 1938a. En uppländsk silverskatt från 800-talet. Nordisk Numismatisk 

Arsskrift: 1 09-124. 

Linder Welin, U. 1938b. Salemsfyndet. Kulturhistoriska studier tillägnade N. A berg. 

Stockholm. 

Linderholm, E. 1918. Nordisk magi. Studier i nordisk religions- och kyrkohistoria. 1. 

Urnordisk magi. Svenskt landsmål och Svenskt folkliv. B 20. 

Lindkvist, Th. 1979. Landborna i Norden under äldre medeltid. Acta Universitas 

Upsaliensis. Studia Historica Upsaliensia 110. Diss. 

1988. Plundring, skatter och den feodala statens framväxt. Organisatoriska tendenser 

i Sverige under övergången från vikingatid till tidig medeltid. Opuscula 

Historica Upsaliensia 1. 

1989. Skatter och stat i den tidiga medeltidens Sverige. Medeltidens födelse:171- 

184. Red. A. Andren. Symposier på Krapperups borg 1. Lund. 

Lindquist, I. 1923. Galdrar. De gamla germanska trollsångernas stil undersökt i 

samband med en svensk runinskrift från folkvandringstiden. Göteborgs högskola 

årsskrift XXIX:!. 

Lindqvist, S. 1915. Den helige Eskils biskopsdöme. Några arkeologiska vittnesbörd 

om den kristna kyrkans första organisation inom mellersta Sverige. Antikvarisk 

tidskrift för Sverige, 22: 1. Diss. 

1920. Snorres uppgifter om hednatidens gravskick och gravar. Fornvännen 15:56- 

105. 

1923. Vägledning: Forntiden. Statens historiska museum. 

1936. Uppsala högar och Ottarshögen. KVHAA Monografier 23. 

Stockholm. 

1953. Vägar och marknader i Uppsala trakten. Kungliga Vetenskaps Samfundet 

i Uppsala Arsbok:27-72. 

Ljung, J-Å. 1987. Lund och Åsbyggeby, två järnframställningsplatser i Valbo socken, 

Gästrikland. Fjölnir 1985/3:61-77. 

LMV A. Geometriska jordeböckerna. Kopior (mikrofilm) förvaras på kulturgeografiska 

institutionen, Stockholm. 

LMV akter. Förvarade i kartarkiven, Lantmäterienheterna vid länstyreIsen i Uppsala 

och Stockholms län. 

Lundström, A. 1980. Gravgåvorna i Valsgärde. Vendeltid:65-79. Red. A. Sandwall. 

Historia i fickformat. Statens historiska museum. Stockholm. 

Lundström, L. 1973a. Silverringar som pengar under vikingatiden. Numismatiska 

meddelanden XXXI:11-33. Stockholm. 

1973b. Bitsilver och betalningsringar. Studier i svenska depåfynd från vikingatiden 

mellan 1900 och 1970. Thesis and Papers in North-European Archaeology 2. 

University of Stockholm. Diss.

REFERENSER 

Lundström, P. 1955. En grav med silversmycken från Stavby i Uppland. Fornvännen 

50:35-43. 

Löfstrand, L. 1993. Långhundraleden och Falebro, vattenstånd och landhöjning. 

Långhundraleden - en seglats i tid och rum:79-84. Arbetsgruppen Långhundraleden. 

Uppsala. 

Lönnroth, E. 1977. Scandinavians. Selected Essays. Göteborg. 

Lönnroth, L. 1994. När vikingarna blev europeer. Fornvännen 89:198-201. 

Makt och människor i kungens Sigtuna. 1990. Sigtunautgrävningen 1988-90. Red. S. 

Tesch. Sigtuna. 

Malmer, B. 1966. Nordiska mynt före år 1000. Acta Archaeologica Lundensia. Series 

in 8 0 • Nr 4. Diss. 

1968. Mynt och människor. Vikingatidens skatter berättar. Stockholm. 

1983. Hur gutarna använde silvret. I:Gutar och vikingar:248-254. Red. I. 

Jansson. Historia i fickformat. Statens historiska museum. Stockholm. 

1985. Circulation of monetary silver in the Baltic Area during the Viking Age. 

Society and Trade in the Raltic during the Viking Age. Acta Visbyensia VII: 185- 

194. 

1986. West European Silver Coins at Helgö. Excavations at Helgö. Coins, Iron 

& Gold. NrX:127-129. KVHAA. Stockholm. 

1989. The Sigtuna Coinage c. 995-1005. Commentationes de nummis sreculo 

rum. Nova series 4. KVHAA: Stockholm. 

1991. Sigtuna, Sveriges första myntort. Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren, 

Sigtuna:11-53. Sigtuna museers skriftserie 3. 

1995. Från Olof till Anund. Ur sigtunamyntningens historia. Myntningen i Sverige 

995-1995:9-26. Numismatiska meddelanden XL. Stockholm. 

Malmer, M. P. 1963. Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. Acta Archaeologi 

ca Lundensia. Series altera in 8 0 . 

1973. En korologisk aspekt på tolkningen av den gotländska järnålderns myntfynd. 

I: Honos Ella Kivikoski. Finska fornminnesföreningens tidskrift - SMYA 

75:132-136. 

Mattisson, A-C. 1986. Medeltida nordiska borg-och sätesgårdsnamn på - holm. Acta 

Universitas Upsaliensis. Nomina germanica. Arkiv för germansk namnforskning 

17. Diss. 

Melnikova, E. & Petruchin,V. 1991. The origin and evolution of the name rus'. The 

Scandinavians in Eastern-European ethno-political processes before the 11th 

century. TOR 23:203-234. 

Metallsökare. 1993. Kulturminneslagen. Underrättelser från Riksantikvarieämbetet 

och statens historiska museer 1993:3. Stockholm. 

Metcalf, M. 1981. Some twentieth-century runes. Statistical analysis of the Viking 

Age coin hoards and the interpretation of wastage rates. Viking-Age Coinage in 

the Northern Lands. British Archaeological Reports, International Series 122. Ed. 

Blackburn, M. A .S. & Metcalf, D. M. Oxford. 

Meulengracht Sorensen, P. 1993. Fortadling og tere. Studier i isltendingesagaerne. 

Aarhus universitetsforlag. Diss. 

Moberg, C-A. 1969. Introduktion till arkeologi. Stockholm. 

Morger, K. 1972. Granby-Hyppinge-Söderby. Studier i bebyggelseutveckling i Or- 

399

REFERENSER 

Nyberg, T. 1984. Stad, skrift och stift. Adam av Bremen. [1984]. Historien om Hamburgstiftet 

och dess biskopar:295-340. Övers. av E. Svenberg. Stockholm. 

Nyström, S. 1992. Runes and Runestones from Björkö. Birka studies 1. Early Investigations 

and Future Plans:64-70. Eds. by B. Ambrosiani & H. Clarke. Stockholm. 

Norlund, P. 1935. Stormandstyper fra Valdemarstiden. Fra Nationalmuseets Arbejdsmark:5-22. 

Kobenhavn. 

Oden, B. 1978. Annales-skolan och det svenska forskarsamhället. I: Att skriva historia:7-25. 

Stockholm. 

Odner, K. 1973. 0konomiske strukturer på Vestiandet i eldre jernalder. Sektor for 

forhistorisk arkeologi. Historisk museum. Universitet i Bergen. 

Olaus Magnus. [1909]. Historia om de nordiska folken. Del 1. Bok 1-5. Stockholm - 

Uppsala. Orginalutgåva 1555. 

Olausson, M. 1986. En runstensbro på gammal grund. Populär arkeologi 198611:22- 

25. 

Olausson, M. & Petre, B. 1982. Angarnsjöprojektet. Projekt och fältkurser 1977-81. 

Delundersökning av raä 230 och 231, gravfält, husgrund och fornborg, Olhamra, 

Vallentuna sn, Uppland. Arkeologiska rapporter och meddelanden från Institutionen 

för arkeologi vid Stockholms universitet. Nr 9. 

Olsson, M. 1973. Studier i Djurgårdsområdet invid Stockholm historia före år 1700. 

Antikvariskt Arkiv 51. KVHAA. Stockholm. 

Ong, w. J. 1990. Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet. Göteborg. 

Utkom i engelsk version 1982. 

Owe, J. 1993. Svenskt runnamnsregister. Stockholm. Otryckt. 

1995. Svensk Runbibliografi. 1880-1993. Runverket, Riksantikvarieämbetet. 

Palm, R. 1992. Runor och regionalitet. Studier av variation i de nordiska minnesins 

skrifterna. Runrön 7. Institutionen för nordiska språk. Uppsala universitet. Diss. 

Pape, J. 1946. Studier om kyrkogrimmen. Folkkultur 6. Lund. 

Paulsen, P. 1967. Alemannische Adelsgräber von Niederstotzingen. Veröff. stat. Amtes 

Denkmalpflege. Stuttgart. A 12. 

Payson Creed, R. 1989. Beowulf and the language of hoarding. Medieval Archaeology. 

Papers of the Seventeenth Annual Conference of the Center for Medieval and 

Early Renaissance texts & studies. Medieval & Renaissance texts & Studies. Vol. 

60:155-167. Ed. Ch. L. Redman. State University of New York at Binghamton. 

Pentikäinen, J. 1977. De döda utan status. Institutet för folklivsforskning. Stockholm. 

Tidigare publicerad: The Dead without Status. Temenos, vol. 4. 1969. 

Pernler, S. E. 1977. Gotlands medeltida kyrkoliv - biskop och prostar. En kyrkorätts 

lig studie. Visby. 

Persson, B. 1984. Järnålderns bebyggelse och odlingslandskap i Hammarby socken i 

Uppland. Del I. text. C-uppstas. Arkeologiska institutionen. Stockholms Universitet. 

Peterson, L. 1993. Runsv. byggi. Nordiska orter och ord. Festskrift till Bengt Pamp på 

65 -årsdagen den 3 november 1993. Skrifter utgivna genom Dialekt- och ort 

namnsarkivet i Lund, 7:173-176. 

1994. Svenskt runordsregister. Andra reviderade upplagan. Runrön 2. Institutionen 

för nordiska språk. Uppsala universitet. 

Petre, B. 1981. Relationen mellan grav, gård och omland - exponering och kommuni- 

4 0I

402 


kation som funktion i förhistoriska gravar med exempel från Lovö. Bebyggelsehistorisk 

tidskrift 2: 11-16. 

1984. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Gravar, gravfält och boplatser på 

Lovö. Del 3. Acta Universitas Stockholmiensis. Studies in North-European 

Archaeology 9. 

Pettersson, B. 1990. Stadsgården - hus och hemmiljö. Makt och människor i kungens 

Sigtuna. Sigtunautgrävningen 1988-90:38-49. Red. S. Tesch. Sigtuna. 

Pettersson, E. 1983. Utflyttning under vikingatid. C-uppsats. Arkeologiska institutionen. 


Plummer, C. 1923. On the Meaning of Ogam stones. Revue Celtique XL:387-390. 

Polanyi, K. 1968. Primitive, archaic and modern economies: essays of Karl Polanyi. 

New York. 

Price, N. 1989. The Vikings in Brittany. Viking Society for Northern Research. University 

College London. 

Prinz, J. 1982. Die Corveyer Annalen. Textbearbeitung und Kommentar. Abhandlungen 

zur Corveyer Geschichtsschreibung. Band 17. Veröffentlichungen der Historischer 

Kommission fur Westfalen. Munster. 

Rahmqvist, S. 1986. Gamla Uppsala by. Upplands största. Från Östra Aros till Uppsala. 

Uppsala stads historia VII:254-271. Uppsala. 

1989. Den medeltida sätesgården Väs by. Förgångaren till Lindholmen i Orkesta. 

Meddelanden från Vallentuna hembygdsförening. Vallentuna kulturnämnds skriftserie 

6. Stockholm. 

1996. Sätesgård och gods. De medeltida frälsegodsens framväxt mot bakgrund av 

Upplands bebyggelsehistoria. Upplands fornminnesförenings tidskrift, 53. Diss. 

u. år. Brännbo. Otryckt kortare redogörelse för torpet Brännbo under 

VibyNenngarnsgodset, S:t Olofs sn, Up. 

Randsborg, K. 1980. The Viking Age in Denmark. The Formation of a State. London. 

Rannsakningar efter antikviteter. 1960. Bd 1. Uppland, Västmanland, Dalarna, Norrland 

och Finland. Häfte 1. Text. Red. c.l. Ståhle. Kungliga Vitterhets Historie och 

Antikvitets Akademien. Stockholm. 

raä nr. lokal med nummer i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMR). 

Redelius, G. 1975. Sigtunastudier. Historia och byggnadskonst under äldre medeltid. 

Lidingö. Diss. 

Reuterswärd, P. 1967. The fountain of Paradise and the "Paradise fonts" of Gotland. 

Borås. 

Riddersporre, M. 1989. Lantmäterihandlingar, huvudgårdar och runstenar. Några 

kommentarer och spekulationer i ett lokalt geografiskt perspektiv. By, huvudgård 

och kyrka. Studier i Ystadområdets medeltid. Red. H. Andersson & M. Anglert. 

Lund Studies in Medieval Archaeology 5:135-144. 

Risberg, G. 1963. Ur Mörby gårds historia. Boken om Stocksund:61-72. Stocksund. 

Ronnevik, M. 1978. Bro- väg- och vadinskrifter i Uppland och till dem knutna studier. 

C-uppsats. Arkeologiska institutionen. Stockholms universitet. 

Ros, J. 1991. Den arkeologiska undersökningen i kvarteret Urmakaren. Kung Olofs 

mynthus i kvarteret Urmakaren, Sigtuna:8-10. Sigtuna museers skriftserie 3. 

Rosen, J. 1949. Kronoavsöndringar under tidig medeltid. Skrifter utg. av Kungl. 

Humanistiska Vetenskaps samfundet i Lund. Nr 46. Diss.

REFERENSER 

Rosenberg, C. M. 1881-3. Geografiskt - Statistiskt Handlexikon öfver Sverige. 

Faksimilutg. i Göteborg 1982. 

Roslund, M. 1990. Kulturkontakter och varuutbyte 970-1200. Tidig kristen tro. 

Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtunautgrävningen 1988-90:53-61 och 

139-145. Red. S. Tesch. Sigtuna. 

1992a. The Strife for Power - Interregional Contacts and Trade in Sigtuna ca 970- 

1200 AD. Medieval Europe. Urbanism. Preprinted papers. Vol 1. York. 

1992b. Baltic Ware - a Black Hole in the Culturai History of Early Medieval 

Scandinavia. Contacts Across the Baltic. Ed. B. Hårdh & B. Wyszomirska 

Werbart. Lund. 

Rudbeck, G. & Svensson, K. 1984. 900-tal i Sigtuna? Kulturminnesvård 198411:22- 

24. 

Russell, J. C. 1994. The Germanization of Early Medieval Christianity. A 

Sociohistorical Approach to Religious Transformation. Oxford University Press. 

Ruthström, B. 1988. Oklunda-ristningen i rättslig belysning. Arkiv för nordisk 

filologi: 64-75. 

Rydh, H. 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. KVHAA. Stockholm. 

Rydström, G. 1982. Tre vikingatida gravar på Väddö. RAÄ Rapport UV 1982:50. 

Stockholm. 

Sahlgren, J. 1912. Forntida vägar. Läbybron och Eriksgatan. Upplands Fornminnesförenings 

tidskrift. Bd 6:92-116. 

1953. Från Morasten till Håga. Namn och Bygd 41:1-45. 

Sakses Danesaga. [1911]. Fra Dan til Ingeld. Bd l-II. Oldtid og xldste middelalder. 

Översatt av J. Olrik. Köpenhamn. 

Salberger, E. 1980. Oklunda-hällens runristningar. Östgötska runstudier. Scripta 

Runica 1:2-23. Lund. 

Salin, B. 1893. Några krucifix och kors i Statens Historiska Museum. Svenska 

fornminnesföreningens tidskrift VIII:2 77-312. 

Sandberg, F. 1984. Tors Hammare - en vikingatida hänge typ av silver. C-uppsats. 


Sanden, A. N. 1960. Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning. Gävle. 

Sanden, B. 1984. Det hände i Upplands-Bro. En hembygdsbok. Upplands-Bro kulturnämnd. 

Sander, B. 1990. Helgö gravfält 116 - kronologi, korologi. C-uppsats. Arkeologiska 

institutionen. Stockholms universitet. 

1997. Cemetery 116. Excavations at Helgö XIII. KVHAA. Stockholm. 

Sankt Eriks årsbok. 1913. 

Sanness Johnsen, I. 1968. Stuttruner i vikingatidens innskrifter. Oslo. 

Santesson, L. 1989. En blekingsk blotinskrift. Fornvännen 84:221-229. 

SAOB. 1973. Ordbok över svenska språket. Utgiven av Svenska Akademien. Band 

26. Lund. 

Sawyer, B. 1988. Propert y and Inheritance in Viking Scandinavia. The Runic Evidence. 

Occasional Papers on Medieval Topics, 2. Alingsås. 

1989. Det vikingatida runstensresandet i Skandinavien. Scandia 55/2:185-202. 

1991. Runstenarna som historisk källa. När Sverige blev Sverige:74-85. Översatt 

och bearbetad av Birgit Sawyer. Alingsås.


Sawyer, P. H. 1976. Introduction: Early Medieval English Settlement. Medieval Settlement, 

Continuity and Change:I-7. Ed. by P. H. Sawyer. London. 

1985. Kungar och Vikingar. Norden och Europa 700-1100. Stockholm. 

1988. Da Danmark blev Danmark. Fra ca år 700 til ca 1050. Gyldendal og Politikens 

Danmarkshistorie. Bind 3. K0benhavn. 

1990. Coins and Commerce. I: Sigtuna Papers. Proceedings of the Sigtuna Symposium 

on Viking-Age Coinage 1-4 June 1989. Ed. K. Jonsson B. Malmer. Commentationes 

de Nummis Saeculorum IX-XI in Suecia repertis. Nova Series 6:283- 

288. KVHAA. Stockholm. 

1991. När Sverige blev Sverige. Översatt och bearbetad av Birgit Sawyer. Alingsås. 

Schmid, T. 1934. Sveriges kristnande. Från verklighet till dikt. Stockholm. 

Schnittger, B. 1915. Silverskatten från Stora Sojdeby. Fornvännen 10:53-116 och 

189-246. 

Schiick, H. 1935-44. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, dess 

förhistoria och historia. Del IV-VIII. KVHAA. Stockholm. 

SD I. 1829. Svenskt Diplomatarium. utg. av J. G. Liljegren och B. E. Hilde brand. 

Stockholm. 

Segel berg, E. 1983. Missionshistoriska aspekter på runinskrifterna. Kyrkohistorisk 

årsskrift:45-57. 

Selinge;'K-G. 1980. Fra heidnum haugi eller vad kallades gravarna? Inventori in honorem. 

En vänbok till Folke Hallberg. Red. Å. Hyenstrand:288-297. Stockholm. 

Selling, D. 1947. Kring ett vikingatida guldspänne från Uppland. Fornvännen 42:74- 

83. 

Sernander, R. 1908. Läbybron. En uppländsk brobyggnad från slutet af den yngre 

järnåldern. Upplands fornminnesförenings tidskrift. Bd 5:142-150. 

Serning, Inga. 1956. Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska 

lappmarkerna. Acta Lapponica 11. Stockholm. 

SGU. Serie Aa 16. Bladet Sigtuna. 1865. 

SGD. Serie Aa 31. Bladet Uppsala. 1869. 

SHM katalogrum. Kartotek över samlingarna i järnåldersavdelningen samt på 

medeltidsenheten. 

SHM nr. Föremål med inventarienummer i Statens historiska museum. 

SHMlKMK bil. Statens historiska museum och Kungliga myntkabinettet, bilagor till 

inventariet. 

SHMlKMK inv. Statens historiska museum och Kungliga myntkabinettet inventarium. 

SHMlKMK åtk. Statens historiska museum och Kungliga myntkabinettet åtkomsthandlingar. 

Simonsson, H. 1969. Studier rörande vikingatida vapen- och ryttargravar med utgångspunkt 

från det västmanländska materialet. Institutionen för arkeologi. Uppsala 

universitet. Opubl. lic. avhandling. 

Skaare, K. 1974. Olav den helliges utmyntning. I forskningens lys, utgitt ved Norges 

almenvitenskapelige forskningsråds 25 års-jubileum 1974:441-454.0sI0. 

Skoglund, H. 1964. Garnsbygden. En socken- och gårdshistoria. Norrtälje. 

Snorres Edda. [1978]. I översättning av B. Collinder. Tredje omarbetade upplagan. 

Stockholm. 

Snredal, Th. 1985. "han flydde inte vid Uppsala". ALE 1985/2:13-23.

REFERENSER 

1995. Runristare. Vikingatidens ABC. Historia i fickformat: 221-223. Red. C.Orrling. 

Statens historiska museum. Stockholm. 

Snredal Brink, Th. & Wachtmeister, I. 1984. Runstenar i Södermanland. Vägvisare till 

runristningar i Södermanlands län. Red. I. Wachtmeister. Sörmländska handlingar 

40. Stiftelsen Södermanlands museum. Nyköping. 

Sporrong, U. 1985. Mälarbygd. Agrar bebyggelse och odling ur ett historisk-geografiskt 

perspektiv. Meddelanden ser B 61. Kulturgeografiska institutionen. Stockholms 

universitet. 

Spufford, P. 1988. Money and Its Use in Medieval Europe. Cambridge. 

Staats, R. 1993. Missionshistoria som "Geistesgeschichte"; ledmotiv i den nordeuropeiska 

historien 789-1104. Nordens kristnande i europeiskt perspektiv:3-15.0ccasional 

papers on Medieval Topics VII. Victoria bokförlag. Skara. 

Stahre, N-G. 1986. Ortnamn i Stockholms skärgård. Stockholm. 

Stahre, N-G. m. fl. 1983. Stockholms gatunamn. N.G. Stahre, P. A. Fogelström, J. 

Ferenius och G. Lundqvist under medverkan av B. Westerlund, L. Wikström, 

G. Sidenbladh och L. Cleve. Stockholmsmonografier. Utg. av Stockholms 

kommun. 

Steinsland, G. 1989. Religionsskiftet i Norden - et dramatisk ideologiskifte. I: 

Medeltidens födelse. Symposier på Krapperups borg 1 :203-211. Red. A. 

Andren. Lund. 

1992. Nordisk hedendom. Viking og Hvide Krist. 1992. Norden og Europa 

800-1200:144-152. Nordisk ministerråd i samarbejde med Europarådet. K0benhavn. 

Stenberger, M. 1933. Oland under äldre järnåldern. En bebyggelsehistorisk undersökning. 

KVHAA. Stockholm. Diss. 

1947. Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit. II. Fundbeschreibung und 

Tafeln. KVHAA. Stockholm. 

1951. Guldarmringen från Vansö. Fornvännen 46:185-189. 

1958. Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit. I. Text. KVHAA. 

Monografier. Stockholm. 

1964. Det forntida Sverige. Stockholm. 

Steuer, H. 1982. Fruhgeschichtliche Sozialstrukturen in Mitteleuropa. Abhandlungen 

der Akademie der Wissenschaften in Göttingen. Philologisch-Historische Klasse, 

Dritte Folge, Nr. 128. Göttingen. 

Stjerna, K. 1906. Drakskatten i Beowulf. Fornvännen 1:119-144. 

Stjernquist, B. 1963. Präliminarien zu einer Untersuchung von Opferfunden. 

Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum 1962-63:5-64. 

Stolpe, H. 1873. Naturhistoriska och archaeologiska undersökningar på Björkö i 

Mälaren, II. Redogörelse för undersökningarna år 1872. Ofversigt af Kongl. 

Vetenskaps Akademiens förhandlingar, 1873, N:o 5. Stockholm. 

1874. Björkö-fyndet. En beskrifning öfver fornsaker fran Nordens yngre järnålder 

funna på Björkö i Mälaren 1:1. Stockholm. 

1888. Björkö i Mälaren. En vägledning för besökande. Stockholm. 

Fältdagböcker. Bok 1, la, 2, 7, 8. Förvarade iATA. 

Stolt, B. 1965. Liturgisk dräkt. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 

10:626-637. Malmö.


Strid, J. P. 1983. Östergötland, Appuna kyrka. Se Gustavson, H., Snredal Brink, Th. 

& Strid, J. P. Runfynd 1982. Fornvännen 78:224-243. 

1987a. Linköpingsbygdens ortnamn. Linköpingsbygden: 17-78 samt 556- 

565. Linköping. 

1987b. Runic Swedish Thegns and Drengs. Runor och runinskrifter. Föredrag vid 

Riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademiens symposium 8 - 11 september 

1985. KVHAA Konferenser nr 15:301-316. Stockholm. 

1988. Jädra runsten. Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands 

Läns Museums Arsskrift, nr 66:7-20. 

Strömbäck, D. 1970. Att helga land. Studier i Landnama och det äldsta rituella 

besittningstagandet. Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Gustav 

Adolfs Akademien 13.8.1970:135-165. Uppsala. 

Sturluson, S. [1991]. Nordiska kungasagor. 1. I översättning av K. G. Johansson. 

Stockholm. 

Styffe, c.G. 1911. Skandinavien under unionstiden. 3:e uppl. Stockholm. 

Ståhl, H. 1944. Konugla. En gravhög och ett ortnamn. Ortnamnssällskapet i Uppsala 

Arsskrift:32-39. 

1961. Några ortnamn i Trögd. Boken om södra Trögd. Västerås. 

1972. Stav-o Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Bd 17:sp.79-82. 

Malmö. 

1976. Ortnamn och ortnamnsforskning. Andra upplagan. Uppsala. 

1985. Ortnamn i Västmanland. Stockholm. 

1986. Valsgärde. Ortnamnsarkivet i Uppsala Arsskrift:72-78. 

Ståhle, C. I. 1946. Studier över de svenska ortnamnen på -inge. På grundval av under 

sökningar i Stockholms län. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 

16. Studier till en svensk ortnamnsatlas, 3 . Uppsala. Diss. 

1950. Socken bildningen i Törens prosteri. Namn och Bygd 38:100-112. 

Suchodolski, S. 1972. Die Anfänge der Miinzprägung in Skandinavien und Polen. 

Nordisk Numismatisk Arsskrift 1971:20-37. 

Sundqvist, M. 1993. Broborg - ett strategiskt ledlås eller märkligt hövdingasäte. Långhundraleden 

- en seglats i tid och rum:163-169. Arbetsgrupp Långhundraleden. 

Uppsala. 

Svenska Dagbladet. 18.1.1924. 

Svenska män och kvinnor. 1954. Bd 7. Red. O. Wieselgren & B. Hildebrand. 

Svenska män och kvinnor. 1955. Bd 8. Red. O. Wieselgren & B. Hildebrand. 

Svenskt biografiskt lexikon. 1922. Bd III. Red. B. Boethius. 

Svenskt biografiskt lexikon. 1929. Bd VIII. Red. B. Boethius. 

Svenskt biografiskt lexikom. 1950. Bd. XIII. Red. B. Hildebrand. 

Svensson, E. 1985. Knut Erikssons (1167-1196) myntning - en studie över de svenska 

1100-tals myntens funktion i dåtidens samhälle. C- uppsats imedeltidsarkeologi. 

Arkeologiska institutionen. Lunds universitet. 

1990. Myntfynd i Sigtuna. Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtunautgrävningen 

1988-90:67-72. Red. Sten Tesch. Sigtuna. 

Svensson, K. 1983. Vibyhögen. Forni. 33, Kalmar sn, Uppland - dess forskningshisto 

riska, rumsliga, näringsekonomiska och sociala sammanhang. C-uppsats. Arkeologiska 

institutionen. Stockholms universitet.

I 

REFERENSER 

1987. Sigtuna under sen vikingatid. Populär arkeologi 198711:10-13. 

1996. Birka i Europa. Ur Livet i Birka. Historiska Nyheter. Nr 61 :3-4. 

Svärdström, E. 1970. Runfynd 1969. Fornvännen 65:303-313. 

1978. Gotlands runinskrifter. Del II. Sveriges runinskrifter 11. Stockholm. 

Sö= se Brate & Wessen 

Svärdström, E. & Gustavson, H. 1975. Runfynd 1974. Fornvännen 70:166-177. 

Söderberg, S. 1985. ÖsthammarlÖregrund. Medeltidsstaden 63. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

Söderqvist, E. 1993. Guds moder, ande och själ. Östligt inflytande i Mälardalens 

runstensböner. CD-uppsats. Arkeologiska institutionen. Uppsala universitet. 

S0rensen, M. L. S. 1990. Handel, udveksling og dansk arkreologi. Overvejelser omkring 

nye perspektiver. Hikuin 16:7-16. 

Tabascynski, S. 1962. Les fonctions pecuniaires des tresors en Pologne medievale. 

L'archeologie au service de l'histoire. 2. Annales- Economies-Societes 

Civilisations. Paris. 

Taranger, A. 1934-36. Om kongevalg i Norge i sagatiden. Historisk tidskrift, norsk. 

Vol. 30:110-166. 

Tegner, G. 1985. Prebenda. Medeltidens ABC:299. Red. N. Folin & G. Tegner. Historia 

i fickformat. Statens historiska museum. Stockholm. 

Tesch, S. 1989. Sigtunaforskning - arkeologiskt läge och möjligheter. AVSTAMP - 

för en ny Sigtunaforskning:115-135. Red. S. Tesch. Kommitten för Sigtunaforskning 

och Sigtuna museer. Sigtuna. 

1990. Källmaterial och metodik. Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtunautgrävningen 

1988-90:10-19. Red. S. Tesch. Sigtuna. 

1991. Sigtuna omkring år 1000. Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren, 

Sigtuna:5-7. Sigtuna museers skriftserie 3. Sigtuna. 

1992. Sigtuna: The Townplan - A Key to Urbanization and Formation of State in 

Sweden. Medieval Europe. Urbanism. Preprinted papers. Vol 1. York. 

1996a. Äntligen hemma! Offergåvor och husplattformar vid Mälarens strand. 

Vikingars guld ur Mälarens djup. Tio artiklar med anledning aven utställning: 13- 

20. Red. S. Tesch & R. Edberg. Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museer. 

Nr 3. Sigtuna. 

1996b. Anmälan för utförd arkeologisk undersökning. Kv. Professorn 2. 

utan år. Projektbeskrivning för projektet Kungsgård - Biskopskyrka - Torg. 

Arkeologisk undersökning i kvarteret S:ta Gertrud, Sigtuna. Sigtuna museer. 

Tesch, S. & Pettersson, B. 1995. Kungen gav, hövdingar byggde. Populär arkeologi 

3:27-30. 

The Use of Style in Archaeology. 1990. Ed. M. Conkey & C. Hastorf. New Directions 

in Archaeology. Cambridge University Press. 

The Viking Heritage. 1996. A Dialogue between Cultures. Ed. I. Jansson. The 

Museum of National Antiquities. Catalogue 127. Stockholm. 

Thompson, C. 1971. A Swedish Runographer and a Headless Bishop. Medieval 

Scandinavia 3:50-62. 

1975. Studies in Upplandic Runography. Austin-London. Diss. 

Thorberg, H. 1975. Dateringsförsök av gravfält. Fornvännen 70:68-76. 

Thordeman, B. 1936. Sveriges medeltidsmynt. Nordisk kultur XXIX: 1-92. 

Stockholm.

REFERENSER 

Varenius, B. 1992. Det nordiska skeppet. Teknologi och samhällsstrategi i vikingatid. 

Stockholm Studies in Archaeology 10. Diss. 

Vendeltid. 1980. Red. A. Sandwall. Historia i fickformat. Statens historiska museum. 

Stockholm. 

Wessen, E. & Jansson, S. B. F. 1940-58. Upplands runinskrifter. Sveriges runinskrifter 

6-9. KVHAA. Stockholm. 

Viking og Hvide Krist. 1992. Norden og Europa 800-1200. Nordisk ministerråd i 

samarbejde med Europarådet. Red. E. Roesdahl. Kobenhavn. 

Vikingars guld ur Mälarens djup. 1996. Tio artiklar med anledning aven utställning. 

Red. S. Tesch & R. Edberg. Meddelanden och Rapporter från Sigtuna museer 

3. Sigtuna. 

Vikingatidens ABC. 1995. Red. L. Thunmark-Nylen. Historia i fickformat. Statens 

historiska museum. Stockholm. 

Vs= se Jansson, S. B. F. 1964. 

Vägvisare till kulturen i Uppsala län. 1979. Utgiven av Länstyrelsen i Upsala län, 

Upplandsmuseet och Upplands fornminnes förening, samt Uppsala läns landsting. 

Uppsala. 

Wahlfisk, J. (Red). 1895. Sagor och sägner. 22. Bidrag till Södermanlands äldre 

kulturhistoria VIII:62-63. Strengnäs. 

Wallenberg, B. 1984. Grav under runhällar i Skänninge. Stockholm. 

Wamers, E. 1991a. Ribes Gral? By, marsk og geest 4. Den antikvariske samling i 

Ribe:2-13. 

Wamers, E. 1991b. Pyxides imaginatae. Zur Ikonographie und Funktion karolingischer 

Silberbecher. Germania 69:97-152. 

Werner, J. 1978. Jonas in Helgö. Bonner ]ahrbiicher. Bd 178:519-530. 

1980. Der goldene Armring des Frankenkönigs Childeric und die germanischen 

Handgelenkenringe der Jiingeren Kaiserzeit. Friimittelalterliche Studien. Bd 14: 1- 

49. 

Wessen, E. 1975. Våra ord, deras uttal och ursprung. Kortfattad etymologisk ordbok. 

Andra, tillökade upplagan. Nämnden för svensk språkvård. Stockholm. 

Wessen, E. & Jansson, S. B. F. 1940-58. Upplands runinskrifter, Sveriges runinskrifter 

6-9. KVHAA. Stockholm. 

Westholm, G. 1990. Visby - Böndernas hamn och handelsplats. En efterskrift. META 

1990/3:16-34. 

Westman, K. G. 1904. Det svenska rådets historia till år 1306. Uppsala. Diss. 

Wideen, H. 1955. Västsvenska vikingatidsstudier. Arkeologiska källor till Vänerområdets 

kulturhistoria under yngre järnålder och äldsta medeltid. Skrifter utgiv 

na av Göteborgs arkeologiska museum, 2. Göteborg. Diss. 

Wiechmann, R. 1996. Edelmetalldepots der Wikingerzeit in Schleswig-Holstein. Vom 

"Ringbrecher" zur Miinzwirtschaft. Offa-biicher. Band 77. Neumiinster. Diss. 

Wigström, E. 1881. Folkdiktning, samlad och upptecknad i Skåne. Andra samlingen. 

Göteborg. 

Wijkander, K. 1983. Kungshögar och socken bildning. Studier i Södermanlands 

administrativa indelning under vikingatid och tidig medeltid. Sörmländska 

handlingar 39. Nyköping. Diss. 

Wikander, S. 1978. Araber, vikingar och väringar. Svenska humanistiska förbundet, 

90. Lund. 4°9

4 10 


Wikborg, J. (red.). 1997. Bastubacken, ett gravfält från äldre romersk järnålder Raä 

73, Tortuna sn, Västmanland. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, 15. 

Stockholm. 

Wikman, K. Rob. 1912. Magiska bindebruk. Hembygden 5-6:65-73. 

Williams, H. 1990. Asrunan. Användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter. 

Rumön 3. Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid 

Uppsala universitet. Diss. 

Windelhed, B. 1995. Barknåre by: markanvändning och bebyggelse i en uppländsk 

by under tusen år. Rapporter från Barknåreprojektet 5. Meddelanden från 

kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet. B 92. Diss. 

Wisehn, E. 1987. Skatter och myntfynd i Gästrikland. Från Gästrikland 1986:41-57. 

1989. Myntfynd från Uppland. Sveriges Mynthistoria. Landskapsinventeringen 4. 

Kungliga Myntkabinettet. Stockholm. 

Worsaae, J. J. A. 1866. Om nogle Mosefund fra Broncealderen. Aarboger for Nordisk 

Oldkyndighed og Historie:313-326. Kobenhavn. 

Zachrisson, T. 1983. Folktro kring fasta fornlämningar i Långhundra härad. Buppsats. 

Institutet för folklivsforskning. Stockholms universitet. 

1985. Smålands vikingatida runstenar - en rumslig analys. C-uppsats. Arkeologiska 

institutionen. Stockholms universitet. 

1989a. " ... tog Knuts gäld i England ... " Förekomst och frånvaro av vikingatida 

ädelmetalldepåer i Uppland och Södermanland. Mänsklighet genom millennier. En 

vänbok till Ake Hyenstrand:235-242. Red. M. Burström m. fl. Stockholm. 

1989b. Specialstudie av Markims sn med särskild inriktning på den yngre järnålderns 

bebyggelse och samhälle med jämförande studier i Orkestaområdet. 

Otryckt rapport. Förvaras på FMR och DMS samt iATA. 

1992. Recension av O. Eriksson & J. P. Strid. Runstenar. 1991. Fornvännen 

88:180-184. 

1994. The Odal and Its Manifestation in the Landscape. Current Swedish Archaelogy 

2:219-238. 

Zeller, O. 1977. Der Ursprung der Buchstabenschrift und das Runenalphabet. 

Osnabriick. 

Åhlen, M. 1992. Roslagens runstenar. Norrtälje. 

1997. Runristaren Öpir. En monografi. Rumön 12. Runologiska bidrag 

utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Diss. 

Åqvist, C. 1992. Pollista and Sanda - two Thousand-year-old Settlements in the 

Mälaren Region. Rescue and Research. Reflections of Society in Sweden 700- 

1700 A.D.:310-333. Ed. L. Ersgård et al. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska 

undersökningar. Skrifter No 2. Stockholm. 

Äijä, K. 1988. Vikingatida gravar vid Hedvigsdal i Solna. Raä UV rapport 1988:18. 

Stockholm. 

Ödman, A. 1987. Stockholms tre borgar. Från vikingatida spärrfäste till mededitida 

kastellborg. Monografier utgivna av Stockholms stad, 80. Stockholm. Diss. 

Östergren, M. 1983. Silverskatternas fyndplatser - farmännens gårdar. I: Gutar och 

vikingar:34-48. Red. I. Jansson. Historia i fickformat. Statens historiska museum. 

Stockholm. 

1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som

REFERENSER 

boplatsindikation. Thesis and papers in archaeology. New series 2. Institute of 

Archaeology. University of Stockholm. Diss. 

Förkortningar 

ATA Antikvarisk-Topografiska Arkivet 

DMS Det Medeltida Sverige, Kunskapsavdelningen, Riksantikvarieämbetet. 

e. H. efter Hedjra, muslimsk tideräkning, år O 

FMR Fornminnesregistret, Riksantikvarieämbetet 

frmg fragment 

Go+nr Gotlands runinskrifter 

Gs+nr 

har 

KB 

KMK 

KVHAA 

LMV 

NF 

OAU 

Raä 

SD 

SGU 

SHM 

SRI 

Sö+nr 

tpg 

U+nr 

UH nr 

UUFT 

UUMF 

UUMK 

UV 

Vg+nr 

Vs+nr 

Gästriklands runinskrifter 

hektar 

Kungliga Biblioteket 

Kungliga Myntkabinettet 

Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 

Lantmäteriverket 

nyfynd av runstenar, se Owe 1995 för respektive landskap 

Ortnamnsarkivet i Uppsala 

Riksantikvarieämbetet 

Svenskt Diplomatarium 

Sveriges geologiska undersökningar 

Statens historiska museum 

Sveriges runinskrifter 

Södermanlands runinskrifter 

teminus post guem=tid efter vilken deponering tidigast kan ha ägt rum 

Upplands runinskrifter 

Upplands handlingar 

Upplands fornminnesfärenings tidskrift 

Uppsala universitets museum för Nordiska Fornsaker 

Uppsala Universitets myntkabinett 

Uppdragsverksamheten, Riksantikvarieämbetet 

Västergötlands runinskrifter 

Västmanlands runinskrifter 

4 II

Gård, gräns, gravfält

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?