Gruppsykoterapi för tonåringar med fokus på ... - BUP

Gruppsykoterapi för 

tonåringar med fokus på 

affektmedvetenhet och 

självreflektion 

Alicia Sámano Brunåker 

Annica Lilja Ljung 

Rapport 2009-1

Gruppsykoterapi för 

tonåringar med fokus på 

affektmedvetenhet och 

självreflektion

Denna rapport kan beställas genom Utvärderingsenheten, 

Barn- och ungdomspsykiatri i Stockholms läns landsting. 

© Författarna och Stockholms läns landsting 2008. 

ISSN 1653-204X 

Intellecta DocuSys AB, Västra Frölunda, 2008

Förord 

Metodutveckling är en nödvändig och stimulerande del av BUP:s arbete. Ofta 

hämtar vi nya metoder från främst USA, kanske efter mellanlandning i Norge. 

Med den djupa kunskap och breda erfarenhet som många av våra medarbetare 

har finns också underlag för eget nytänkande. Den här rapporten är ett 

exempel på det. Författarna har en väl integrerad teoretisk grund och utifrån 

denna har de utarbetat en gruppmetod för tonåringar som har symtom som 

depression, ångest och självskadebeteende. Utvärderingen i rapporten bygger 

på två genomförda gruppbehandlingar med 10 sessioner vardera. Sedan den 

skrevs har författarna genomfört ytterligare gruppbehandlingar och vidareutvecklat 

metoden, bland annat med influenser från dialektisk beteendeterapi. 

Jag vill framhålla den välskrivna och innehållsrika teoridelen som främst 

behandlar begreppet affektmedvetenhet men också mindfulness och gruppteori. 

Man reder ut skillnaden mellan affekt, känslor och emotioner och ger en 

beskrivning av de nio basaffekterna enligt Tomkins. 

I gruppen har man fokuserat på en affekt vid varje gruppsession. Förhållandet 

mellan kroppsliga förnimmelser och medveten känsla beskrivs och vidare den 

process genom vilken vi lär oss handla adekvat utifrån våra upplevda känslor, 

våra script. Föräldrars affektintoning som ett led i den tidiga anknytningen 

lyfts fram som en viktig erfarenhet liksom affekternas betydelse i den kognitiva 

utvecklingen. Ett exempel från gruppdeltagarna är fleras låga medvetenhet 

om sin ilska. Författarnas reflektion är att uttryck för ilska undantrycks 

tidigt för att behålla en god anknytning till en förälder. Intressant är också att 

glädje är den affekt som gruppdeltagarna mest ökade sin medvetenhet om, 

enligt resultaten. 

Mindfulness-övningens bidrag till att öka affektmedvetenheten beskrivs som 

att träna på skillnaden mellan det just upplevda, de verkliga erfarenheterna 

och tankarna. 

I den gruppteoretiska delen beskriver man processen i gruppen utifrån Foulkes 

begrepp. Det sker en allmängiltig ömsesidig påverkan mellan gruppdeltagarna. 

I diskussionsdelen nämner författarna särskilt speglingsfenomet som 

verksamt i tonårsgruppen. 

Resultatdelen är en god beskrivning av den kliniska vardagen och gruppdeltagarnas 

utveckling. Deltagarna är för få för att generalisera metodens effektivitet 

och man kan också behöva utveckla utvärderingsinstrumenten mera. 

Författarna uttrycker en önskan om att kunna göra en uppföljning efter ca 6 

månader vilket inte varit möjligt inom ramen för den här rapporten.

Jag hoppas att rapporten leder till samtal om integrativa metoder och teoretiska 

utgångspunkter inom barnpsykiatrin. Författarna ger i den här rapporten en 

god grund för detta. En förhoppning är också att de ska få efterföljare i ett 

aktivt utvecklingsarbete inom BUP. 

Margareta Walch 

Enhetschef BUP Sollentuna

Sammanfattning 

Syftet med denna rapport är att beskriva och utvärdera ett metodutvecklingsprojekt 

kring affektmedvetenhet. Det empiriska arbetet är utfört på Sollentuna 

Barn- och Ungdomspsykiatriska öppenvårdsmottagning (BUP). För att 

höja affektmedvetenheten i två korttidsterapigrupper fokuseras det psykoterapeutiska 

arbetet på att träna deltagarnas uppmärksamhet, tolerans och expressivitet 

(uttryck) av sina affekter och emotioner. Vi undersöker även om 

metoden har någon effekt på tonåringarnas symptom som vid tillfället för 

anmälan var i huvudsak depressiva och självdestruktiva. De teoretiska utgångspunkterna 

består av Tomkins affekt- och skriptteori och Foulkes grupppsykoterapi. 

Deltagarna bedömdes före och efter terapin med semistrukturerade affektmedvetenhetsintervjuer 

och Becks Ungdomsskalor. Deras upplevelser av 

terapin samt våra egna minnesanteckningar från gruppterapisessioner redovisas 

också. 

Resultaten visar att gruppens genomsnittliga variation av affektmedvetenhet 

höjdes något i alla de sex affekter som undersöktes. Becks ungdomsskalor 

visade inte på någon förändring före och efter terapin. I beskrivningen av 

tonåringarnas utbyte av varandra i grupperna identifierade psykoterapeuterna 

i båda grupperna tydliga dynamiska grupprocesser. Deltagarna bekräftade att 

det uppstod en trygghet de aldrig tidigare upplevt med tonårskompisar och att 

otalbara saker blev talbara. I rapportens diskussionsdel tar vi upp fördelar och 

nackdelar med affektmedvetenhetsfokuserat arbete som metod i tonårsgrupper. 

Sökord: tonåringar, affektmedvetenhet, mindfulness.

Författarnas förord 

Anledningen till att vi sökte en form för att arbeta med tonåringar i grupp var 

de behov vi uppfattat i grupper vi tidigare haft, nämligen ett givet tema att 

arbeta med i gruppsessionerna och ett för ungdomarna viktigt fokus att arbeta 

med. Dessutom ville vi vara psykoedukativt inriktade samtidigt som vi gav 

ungdomarna utrymme att växa psykologiskt. 

Vad vi uppfattade var att ungdomarna ofta var ”svältfödda” på att prata om 

sina emotioner på ett konstruktivt och medkännande sätt samtidigt som de 

trodde att de alltid varit ensamma med många av sina känslor. Ingen var som 

dem! De var ensamma! 

Vi menar att affekter och tankar ofta styr våra ungdomar på ett för dem kaosartat 

sätt och vi uppfattar att det är konstruktivt att ge dem mer kunskap, förståelse 

och redskap att våga se, uppleva, förstå och förhålla sig till känslor i 

olika vardagssituationer. Därför tycker vi att det varit mycket meningsfullt att 

arbeta med att höja affektmedvetenheten hos ungdomarna. 

Annica Lilja Ljung 

Socionom, leg. psykoterapeut 

BUP Sollentuna 

Alicia Samano Brunåker 

Leg. psykolog, leg. psykoterapeut 

BUP Sollentuna

Innehållsförteckning 

Inledning .............................................................................................. 1 

Syfte ............................................................................................................ 2 

Teori...................................................................................................... 3 

Teori kring affekter och emotioner......................................................... 3 

Affektteorin enligt Tomkins ................................................................... 6 

Affektsystem, affekter och affektprogram.............................................. 7 

Basaffekter............................................................................................ 10 

Emotionell reglering och anknytningsmönster..................................... 16 

Affektmedvetenhet.................................................................................... 16 

Mindfulness eller ”medveten närvaro”................................................. 17 

Definition av gruppterapeutiska begrepp.................................................. 18 

Genomförande av grupp-behandlingen .......................................... 21 

Gruppledarna............................................................................................. 21 

Urval av patienter...................................................................................... 21 

Arbete utifrån teman ................................................................................. 22 

Träning i mindfulness eller ”medveten närvaro”...................................... 22 

Arbete med bilder ..................................................................................... 22 

Beskrivning av arbetet i de två terapigrupperna ....................................... 22 

Utvärdering........................................................................................ 25 

Avbrutna behandlingar.............................................................................. 25 

Bedömningar............................................................................................. 25 

Beskrivning av samtliga gruppdeltagare................................................... 26 

Resultat............................................................................................... 29 

Påverkades affektmedvetenheten? ............................................................ 29 

Tolkning av flickornas enskilda affektmedvetenhets resultat efter 

gruppbehandling ................................................................................... 29 

Påverkades symtomen?............................................................................. 31 

Gruppdeltagarnas utvärdering av gruppen................................................ 31 

Flickorna hade även förslag på hur sessionerna kunde förbättras. ....... 32 

Författarnas erfarenheter av samtalen om affekterna................................ 33 

Diskussion .......................................................................................... 37 

Återkoppling till studiens syfte................................................................. 37 

Vilka för- respektive nackdelar har iakttagits med terapiformen?........ 37

Övriga reflektioner.................................................................................... 38 

Inkluderingskriterier ............................................................................. 38 

Skriptanalys .......................................................................................... 38 

Att fokusera på emotioner i terapi ........................................................ 39 

Vidareutveckling av metoden ............................................................... 39 

Antal gruppsessioner och tankar kring upplägg.................................... 40 

Uppföljning och 18 års gräns................................................................ 40 

Skriptmönster........................................................................................ 41 

Litteraturförteckning........................................................................ 43 

Bilagor: 

Bilaga 1. Råpoäng av Beck före och efter affektmedvetenhetsgrupp 

Bilaga 2. Riktlinjer för gruppsessioner 

Bilaga 3. Diagram över affektmedvetenhet

Inledning 

I vårt arbete med tonårsgrupper såväl som i individuella kontakter med tonåringar 

har vi erfarit att de ofta är mycket stressade och har låg affektmedvetenhet. 

De har svårt att uppfatta, förstå, tolerera, reglera sina affekter och 

emotioner. En del av dem använder sig av självdestruktiva beteenden av olika 

slag t.ex. skär sig, medan andra är utagerande, använder droger eller dras med 

mycket stora relationssvårigheter. 

Därför är vi intresserade av att utveckla en psykoterapeutisk metod som fokuserar 

på att höja ungdomars medvetenhet om och acceptans för såväl som 

förmåga att reglera sina affekter och emotioner. Begreppet affektmedvetenhet 

står för individens förmåga att vara medveten om sina känslor och beskriver 

den ömsesidiga relationen mellan aktivering av affekter och förmåga att 

medvetet uppmärksamma, reflektera över och därefter uttrycka sina affektiva 

upplevelser (Monsen m.fl. 1996). Om det är möjligt att de i grupp kan lära 

sig mer om sina affekter så tror vi att det är lärdomar för livet. Vi vill fokusera 

vårt gruppsykoterapeutiska arbete på att ge deltagarna verktyg för att uppnå 

en bättre emotionell balans. 

Efter att ha arbetat på en BUP-mottagning med ungdomspsykoterapigrupper 

utifrån en psykodynamisk inriktning funderade vi på om man kunde utveckla 

en metod som på ett bättre sätt kan hjälpa tonåringar att klara olika livssituationer. 

Under arbetet med den senaste tonårsgruppen väcktes frågan hos oss 

om det vore bra att arbeta med tema i tonårsgrupper. Ungdomarna tyckte att 

det var bättre med en bestämd struktur. 

Vi sökte efter terapeuter som arbetat med ungdomar kring affektmedvetenhet 

men hittade först inga och efter upprepade misslyckade försök bestämde vi 

oss för att utforma vår egen metodik utifrån Monsens affektmedvetenhetsintervju. 

Betydligt senare, våren 2005, kom vi i kontakt med Börje Lech som 

arbetar med och utvecklar en modifierad version av affektmedvetenhetsintervju 

vid Linköpings universitet. Vi har senare fått handledning och hjälp med 

bearbetning av materialet av Jan Monsen, Oslo universitet. 

1

Syfte 

Syftet är att pröva att arbeta med fokus på affektmedvetenhet i korttidsgruppsykoterapi 

utifrån antagandet att detta kan förbättra psykisk hälsa och 

livskvalitet för tonårsflickor. 

Följande frågor har formulerats: 

• Påverkas deltagarnas affektmedvetenhet av insatsen? 

• Kan denna eventuella påverkan kopplas till effekter på deltagarnas 

symtom? 

• Vilka för- respektive nackdelar har iakttagits med terapiformen? 

2

Teori 

Teori kring affekter och emotioner 

Viktiga händelser, upplevelser, relationer, tankar, möten med andra är just 

viktiga för att de är förknippade till känslor och påverkar oss emotionellt. 

Hela vårt liv styrs vi av våra affekter och emotioner i ett komplext samspel 

mellan kropp och hjärna. De ligger till grund för våra upplevelser och vårt 

handlande. Vårt välbefinnande är beroende av vår förmåga till emotionell 

balans, att vi uppfattar våra emotionella reaktioner påverkar våra möjligheter 

till bland annat självreglering, mentalisering, kommunikation och inte minst 

våra relationer till andra. 

Antonio Damasio (1994), professor i neurologi, menar att känslor är en integrerad 

aspekt av tänkandet. Hans grundidé är att känslan och medvetandet är 

ett av evolutionen skapat överlevnadssystem som omfattar hela kroppen med 

hjärnan som samordnande organ. Känslorna möjliggör för oss att mentalisera 

(minding the body) genom att kroppssystemet och deras inbördes samverkan 

fungerar som mätinstrument för våra affektiva reaktioner. 

Känslan är (Nathanson, 1992) både något individuellt och något personligt, 

samtidigt som vi har ett nedärvt affektspråk. Tomkins (1991) hypoteser innebär 

att affekterna är både biologiska och psykologiska fenomen. I ett komplicerat 

samspel växer affektiva mönster fram hos det lilla barnet, dessa vidareutvecklas 

allteftersom hjärnan utvecklas och högre kognitiva funktioner blir 

mer dominerande hos individen. Vi kommer att förstå våra medfödda affekter 

på olika sätt beroende på vilka erfarenheter vi har. De affektiva mönstren som 

skapas är möjliga att förändra och förbättra för att göra livet mer välfungerande 

och höja välbefinnandet för individen. Vår förmåga att uppmärksamma, 

acceptera och välja handling har stor betydelse i hur våra liv tillsammans 

med andra ser ut. 

Känslolivet är ett komplext och svårstuderat ämne. Olika terminologi har 

också försvårat samförstånd bland teoretiker, inte minst när nya rön kommit i 

dagen. Kliniskt har man i olika terapitraditioner arbetat med känslor men det 

har ”förvånansvärt litet varit föremål för teoretisk diskussion och empiriska 

undersökningar” (Monsen 1996, s.22). Han fortsätter: ”Det kan knappast vara 

någon överdrift att påstå att studier av hur känslor inverkar genom att vidmakthålla 

eller förändra psykiska störningar, och vilken roll de tillmäts i terapeutiska 

teorier och teknik, länge varit ett försummat ämne” (Monsen 1996, 

s.22). Under de senaste 10-20 åren har det dock skett en betydande förändringar 

på detta område. Studier av anknytningsbeteende, socialisering av 

3

emotionell expressivitet, empati, personlighetsutveckling samt användandet 

av systemteoretiska perspektiv har bidragit till att även affekterna fått ändrad 

status. Monsen 1996, s.22 skriver vidare att: ”De förstås som ett kommunikativt 

signalsystem, har fått status som primärt motiverande och anses ha en 

central inverkan på hur beteendemönster organiseras under personlighetsutvecklingen.” 

Intresset för affekter har växt med rasande fart de senaste decennierna och det 

är naturligtvis inte enbart inom psykologin som affekterna är aktuella. De 

finns som väsentliga inslag inom t.ex. filosofi, litteratur, pedagogik, sociologi, 

socialantropologi, biologi, fysiologi och neurovetenskap. Det har visat sig 

att oavsett kultur i världen överensstämmer mönstret av affektiva uttryck och 

hur de känns igen. Många teoretiker har på olika sätt försökt definiera vad 

affekter har för funktioner, hur de uppstår och fungerar inom en individ såväl 

som mellan individer liksom hur vi under vår uppväxt utvecklingsmässigt 

påverkas av våra egna och andras affekter. Teoretiker, forskare och kliniker 

har många olika uppfattningar om hur vi bör se på affekter. Siegel (1999) 

menar att en del vill lägga tyngdpunkten på vad som händer inom individen, 

en del mer interpersonellt orienterade framhåller att emotioner uppstår mellan 

individer. Forskare inom neuropsykologi har en pågående debatt om emotioner 

i hjärnan och inom kognitiv psykologi existerar en debatt om de så kallade 

primära emotionerna påverkar individen i något viktigt avseende eller inte 

är viktiga alls. Siegel skriver vidare att en del författare menar att de inte är så 

basala, medan andra föreslår att de universellt uttryckta tillstånd är avgörande 

för att förstå emotionernas roll både som kognitiv process och interpersonellt 

(Siegel 1999, s 122-123). 

De kliniskt aktiva forskarna Safran och Muran (2000) som integrativt har 

både ett psykodynamiskt och ett kognitivt synsätt kallar emotioner en typ av 

förkroppsligad kunskap (embodied knowledge). De skriver att emotionernas 

funktion är som en ”subjektiv avläsning” (readout) eller ”subjektiv erfaren 

ordningsman”. Emotionernas motiverande system eller kombination av system 

är dominerande vid ett givet tillfälle. Detta system aktiveras som en 

respons och är endast delvis medvetet vid olika oförutsedda händelser i olika 

miljöer. (Safran & Muran, 2000, s 43). 

Inom utvecklingspsykologin finns inte något enhetligt synsätt på affekter/emotioner. 

Det finns många ansatser till teorier som tycks vara i sin linda 

av nya upptäckter och ny förståelse. ”Darwins rön om att en uppsättning nedärvda 

basaffekter accepteras av de flesta, men inte av alla, och ju mer komplexa 

känslor som studeras, desto mer går teorierna isär” (Havnesköld & 

Risholm Mothander, 2002, s.173). Hur komplexa känslor skall förstås är 

4

fortfarande något vi inte vet, framhåller många. Men en av de väsentliga frågorna 

tycks vara om de mer komplexa emotionerna som innehåller vårt symboliska 

tänkande ersätter en del av våra affektprogram eller om de ”nedärdva 

basaffekterna” och ”blandaffekter” integreras med högre kognitivt tänkande, 

och skapar en ny form av affektkognitiva skript eller scheman där basaffekter 

finns med som en grundläggande beståndsdel.” (Havnesköld & Risholm 

Mothander, 2002, s. 201) 

I den här studien har vi valt att bygga vårt arbete på i huvudsak psykologen 

Silvan Tomkins teorier, kompletterade och vidareutvecklade av hans efterträdare 

Donald Nathanson, Paul Ekman och Carol Izard. Det är ett bio-psykosocialt 

perspektiv vi bygger på och vi har även hämtat kunskap från andra 

forskare som Jon Monsen, Les Greenberg och författare som Havnesköld & 

Risholm Mothander m.fl. 

Tomkins och hans efterföljare tar med den viktiga subjektiva upplevelsen. 

Izard är en emotionsforskare som inkluderar såväl det känslomässiga, subjektiva 

inslaget som det fysiologiska när han talar om emotioner (Sonny- Borgström, 

2005). 

Mycket har hänt sedan systemteorin på 1950-talet inspirerade Tomkins att 

börja utveckla och lägga fram sina omtvistade idéer. ”När vi idag betraktar 

känslornas område är det uppenbart att vi alldeles nyligen har uppnått ett 

stadium som i många avseenden kan jämföras med den nivå man befann sig 

på inom synforskningen på 1950-talet.” (Damasio, 2003, s106). 

Damasio menar att känsla och medvetandet är ett av evolutionen skapat överlevnadssystem 

som omfattar hela kroppen och att hjärnan är det samordnande 

organet. Damasio beskriver ”kroppen som en teater för emotionerna” med 

”hjärnan som dess hängivna åskådare” (Havnesköld m.fl. 2002, s 232). Bit 

för bit lägger forskningen fram nya upptäckter och Damasio menar att den 

uppdelning av psyke och soma vi så länge vant oss att tänka utifrån är ”… en 

märklig anpassning till föreställningen att affektiva upplevelser kanske inte 

har samma sensoriska grund som syn eller hörsel....resultatet från studier 

….har nu ofrånkomligen förändrat denna uppfattning.” (Damasio, 2003, 

s.107). 

Terminologin är ett område som gjort det besvärligt inom emotionsforskningen. 

Tomkins (1991) skiljer på affekt, emotion och känsla. Termen affekt 

används om olika biologiskt nedärvda affekter eller affektprogram. Andra 

forskare kallar dessa för primära emotioner eller primära affekter, basala 

emotioner eller basaffekter. Affekterna är biologin. ”De beskrivs som rätt 

stereotypa aktionsmönster...” (Havnesköld & Risholm Mothander, 2002, s 

173). 

5

Ovanstående skall särskiljas från de så kallade vitalitetsaffekterna (Langer 

1942, 1967; Stern, 1985) eller bakgrundskänslor (Damasio, 1994). Inom utvecklingspsykologin 

beskriver Stern vitalitetsaffekter som en kontinuerlig 

känslobakgrund. Spädbarnet upplever och orienterar sig i sin tillvaro genom 

affekterna. Med en metafor från musikens värld menar han att spädbarnet inte 

upplever de enskilda tonerna i omhändertagandet utan uppfattar ”att vara med 

annan” mer som ett musikstycke, en helhet. Vitalitetsaffekter liknar vad Damasio 

kallar bakgrundskänslor, det han beskriver som kroppens tillstånd mellan 

emotionerna, vårt ursprungligaste, ”känsla av varande” (Havneköld & 

Risholm Mothander, 2002). 

Affektteorin enligt Tomkins 

Samspelet mellan biologiskt grundade affekter (affektprogram) och våra erfarenheter 

kallar han emotioner. Då är våra upplevelser personliga, våra individuella 

tidigare lagrade erfarenheter påverkar och en form av ”högre” kognitiv 

aktivitet är involverad. Emotionerna är våra affekter tillsammans med vår 

biografi, dvs. våra biologiska grundaffekter tillsammans med våra erfarenheter 

av att uppleva dem. Den kända emotionsforskaren Carol Izard skrev: 

”En emotion är en känsloupplevelse som motiverar, organiserar och styr vår 

perception, våra tankar och våra handlingar” (Izard 1991, s 17). Det är våra 

affekter plus vårt medvetande tillsammans. 

Termen emotioner motsvarar sekundära affekter, sekundära emotioner och 

avser de mer komplexa emotionerna, dvs. de senare utvecklade emotionerna 

(Damasio 1994; Greenberg & Pavio, 1997) 

Känslor menar Tomkins är de s.k. grundläggande affekterna plus våra emotioner, 

dvs. de lagrade individuella erfarenheterna (biografiska nivån) samt 

vår subjektiva upplevelse. Ordet känsla vill många idag reservera för en 

medveten, subjektiv upplevelse. Vi reserverar också termen känsla för endast 

medvetna affekter och emotioner. I vardagligt tal används ofta ordet känsla 

ostrukturerat som samlingsterm för all affekt, emotion såväl som känsla, 

dessutom odifferentierat för medvetna såväl som omedvetna affekter/emotioner 

och känslor. Såväl affekter som emotioner kan finnas på antingen en 

omedveten eller en medveten nivå. 

Havnesköld & Risholm Mothander skrev (2002) att Tomkins och flera efter 

honom menade att emotioner kan vara motivationella, medan andra hävdar 

att affektteorin behöver kompletteras med just teorier kring motivation. 

En del anser att teorin måste kompletteras med självpsykologins förklaringar 

kring självbild (Monsen, 1997). 

6

Känslor går inte att förklara eller förhålla sig till som antingen kroppsliga, 

kognitiva eller sociala. Tomkins (1991) menar att affekterna är både psykologiska 

och biologiska fenomen. Affekterna är den process som binder samman 

medvetet och omedvetet, psyke och soma, drift och handling, tanke och 

handling etc. 

De olika subsystemen är formade ur evolutionen, de är instinktliknande program 

men har en flexibilitet och påverkas i huvudsak av mönster av stimulering 

och särskiljs därför från reflexer. Därför påverkas de av till exempel 

miljön och är individuellt varierande. Dessa affektprogram är nedärvda men 

varje individ bär på olika känslighet för stimulering, vi är olika sårbara och 

har olika temperament. ”En del personer har kanske inte kapaciteten att känna 

extremt intensiv ilska, en extraordinär frustration är inte något som kan 

vara en del i deras liv. Olika uttryck för ilska beror inte bara på om affekten 

är kortlivad utan också på hur explosionsartad den är. Detta är inte lika för 

alla. Forskare vet ännu inte anledningen till skillnaderna, hur mycket som är 

genetiskt ärftligt och hur mycket som skapas i miljön (Ekman 2003, s 117). 

Affektsystem, affekter och affektprogram 

Affekter kan både kontrollera tänkandet och kontrolleras av tankar samt integreras 

med dem. Vår mimik anser Ekman liksom Darwin, vara en viktig 

informationskälla. Ekman har i sin närmare 40-åriga internationella forskning 

visat på kopplingen mellan emotioner/affekter, icke-verbal kommunikation 

och ansiktsuttryck. Han skriver: “Jag upptäckte hur många uttryck ett ansikte 

kan visa – mer än tiotusen - och jag identifierade dem som visade sig vara de 

mest centrala i förhållande till emotionerna” (Ekman, 2003, s14). Han beskriver 

att Tomkins affektsystem egentligen centralt består av nio olika subsystem. 

Tomkins identifierade och beskrev ansiktsuttryck som avspeglade nio basaffekter: 

Positiva affekter: glädje/välbehag, intresse/iver. 

Neutrala affekter: förvåning/häpnad. 

Negativa affekter: ilska/raseri, rädsla/ skräck, ledsnad/förtvivlan, avsmak, 

avsky samt skam/förödmjukelse. 

Dessa kunde alla variera i intensitet och de kunde kombineras i ett stort antal 

nyanser. Affekterna såg Tomkins som väsentliga signaler för individen om 

hur hon/han skulle handla. Varje affekt är ett eget litet program av stimuli 

med olika intensitet, affektprogram, snarare än en enskild distinkt upplevelse 

som slår till som om man trycker på en knapp. Affektprogram är den metafor 

som Tomkins valde utifrån att han ville förmedla att det gällde information 

7

som var lagrad tidigare, pro- dvs. före, graphein betyder skrivet. Det skulle 

finnas många affektprogram i en emotion. Den metaforen är funktionell då vi 

behöver veta ännu mer detaljrikt vad som händer i hjärnan, vi vet redan att 

flera olika delar i hjärnan samordnar våra emotioner (Ekman, 2003, s 66-67). 

Damasio (2003) och hans forskarlag upptäckte i sina studier om känslor i 

hjärnan att: ”På samma sätt som vi kan förnimma att våra kroppar ter sig 

olika under glädje och sorg, kunde vi visa att även de hjärnkartor som svarar 

mot de kroppsliga tillstånden skilde sig åt”. På köpet upptäckte de också att 

”…förändringar i hudens elektriska ledningsförmåga alltid föregick signalen 

om att en känsla upplevdes” vilket avslöjande för dem att: ”Även om vi inte 

planerat att studera just detta visade resultaten att det emotionella tillståndet 

kom före och att känslorna kom senare” (Damasio, 2003, s 102). Han använder 

alltid ordet känsla för den medvetet upplevda emotionen. Medveten upplevd 

känsla föregås alltid av en omedveten kroppslig förnimmelse, enligt 

hans forskning. 

Havnesköld m.fl. (2002) beskriver det som att de positiva affekterna innehåller 

ett ”metabudskap” av ”fortsätt”, de negativa affekterna har ett ”metabudskap” 

av ”ändra på någonting.” Tänker man utifrån dessa termer torde det 

vara av stort värde för människan att så ofta som möjligt identifiera så många 

som möjligt av sina grundläggande affekter. Tonåringar inte minst som så 

ofta söker och famlar i sin förståelse för sina relationer och sin upplevelse av 

sig själva såväl som samhället kanske skulle behöva veta det. 

Affekterna är blandade och kan samordnas på ett oändligt antal olika sätt. De 

är som olika informationsingredienser i ett recept vilka i sin tur består av 

olika komponenter. Komponenterna är stimulus från olika sinnen och fysiologiska 

förändringar hos exempelvis muskler, andning och puls. När vi upplever 

en affekt händer många saker inom oss. När vi känner till exempel ilska 

/raseri spänns våra muskler, blodet pulserar snabbare, vår ansiktsfärg ökar 

och vi förbereder oss för attack etc. Men ilska, såväl som andra affekter, skiljer 

sig inte bara åt i intensitet utan också vilken typ av ilska det rör sig om. 

Att tjura är en passiv form av ilska, bli uppretad och förargad handlar mer om 

att ens tålamod tryter, att bli indignerad är kopplat till självrättfärdigande 

(Ekman, 2003, s112). 

Basaffekter är de mest grundläggande affekterna och ingår i en större grupp 

affekter. Den större gruppen är ett mycket stort antal emotioner som kräver 

ett mer komplext tänkande av oss som individer. Exempelvis kan ett spädbarn 

gråta och vara ledset men gör det inte för att hon/han lider av självförakt, 

hopplöshet, meningslöshet eller bitterhet vilket inte är ovanligt hos vuxna. 

Basaffekterna innehåller inte symboliskt tänkande vilket de mer samman- 

8

satta emotionerna gör. De mer komplexa emotionerna innehåller våra basaffekter 

tillsammans med våra kognitiva föreställningar och värderingar. 

Den minsta enheten för affekter kallade Tomkins (1995) för en scen. Den 

innehåller en känsla, ett objekt eller tema och en händelse. Den har en början 

och ett slut. Den kan liknas vid Sterns basenhet, PNE, skriver Havnesköld & 

Risholm Mothander (2002). Varje scen är knuten till en stark, intensiv eller 

ihållande affekt, den kan innebära att en stark positiv affekt bryts eller upprepas 

ofta. Dessa scener blir för en individ efter hand fler och fler och omfattar 

personer, platser, tid, handling och kroppsupplevelser. Det blir successivt 

helheter som innehåller också den egna kroppsupplevelsen kopplat till andra 

personer, miljöer, händelser och tid. En individ sammankopplar en specifik 

plats med i första hand exempelvis fridfullhet, en närstående person med 

välmående eller glädje, en händelse med fara etc. Barnet skapar sig grundläggande 

principer för organisering av sina scener. Dessa principer använder 

individen sedan för att förtolka, reglera, kontrollera sina upplevelser i tillvaron, 

ett s.k. skript. 

Tomkins (1995) skissade vid slutet av sitt yrkesliv kring de organiserande 

principer som används för att tolka, svara på och kontrollera de upplevda 

episoderna, han kallade dessa för skript. För att en scen skall lägga grunden 

till ett skript skall affekten i den upplevas med stark intensitet eller vara ihållande, 

scener som upplevs med tydlig förändring (t.ex. en positiv känsla som 

bryts) eller att en scen upprepas ofta och innefattar just de ovannämnda båda 

punkterna. 

Dessa skript påminner om vad flera andra idag kallar för scheman (Havnesköld 

m.fl, 2002 s.180). Affekter, emotioner och känslor blir efterhand förknippade 

med olika händelser, situationer och personer. 

En affekt liksom en emotion kan automatiskt utlösa en annan affekt/emotion. 

Det kan ske både på ett medvetet och på ett omedvetet plan. Rädsla kan 

snabbt övergå till ilska, ledsnad kan övergå i rädsla etc. Vi kan utveckla 

mönster som gör att en affekt eller emotion alltid övergår till en annan avlösande 

affekt eller emotion när till exempel rädsla är vår första affekt eller 

emotion. Vi behöver inte ens vara medvetna om det mönstret. 

Ett skript kan vara mer eller mindre ändamålsenligt. För den vuxna personen 

kan det vara styrande principer som är till hjälp i olika livssituationer. Men de 

kan också skapa besvär och svårigheter av olika slag. Då organiseringen av 

reglerna, för det lilla barnet kanske ännu utan språk uppstod det som en möjlighet 

att bemästra vanliga situationer på ett för stunden adekvat sätt. 

Ett exempel på skript: ledsnad – rädsla – skygghet eller behov att dra sig 

undan. Det betyder att t.ex. individen som får omedvetna signaler om ledsen- 

9

het vilka automatiskt övergår i rädsla kommer att ha svårigheter i sitt sociala 

samspel. Hon/han kanske isolerar sig antingen i stunden eller i längre perioder. 

Personen kanske inte alls förstår sin egen önskan att dra sig undan och 

enbart känner sig förvirrad. 

När Tomkins (1995) skrev om kärnskript menade han en persons återkommande 

olösta livsteman. Det är människors svåraste, knivigaste problem. De 

kan vara starkt positiva upplevelser som skapat önskningar att vilja upprepa 

erfarenheten och det medför att vi medvetet eller omedvetet försöker göra så. 

Detsamma gäller negativa erfarenheter, i en önskan att försöka klara något 

bättre, bemästra något, fortsätter vi att försätta oss i situationer så att scenen 

upprepar sig. ”Deras grundläggande betydelse ligger i att de upplevs med de 

mest intensiva och ihållande känslorna, och i återkommande sekvenser där 

även skiftningar mellan olika känslotillstånd kan ingå” (Monsen, 1997, s. 44). 

Varje barn har ett grundläggande motiv att knyta an till sina vårdare, barnet 

strävar mot att skapa kärleksfulla band till sina närmaste och detta medför att 

många kärnskripts kommer att innehålla skam som en följd av felintoning, 

avvisande, negligering samt emotionell otillgänglighet eller andra uttryck för 

bristande empati hos föräldragestalterna (Havnesköld m.fl. 2002). 

Basaffekter 

De tidigare nämnda basaffekterna som Tomkins identifierade kan beskrivas 

enligt följande: 

Glädje/välbehag samt intresse/iver. De positiva affekterna har alltid varit 

avgörande för människan och vår överlevnad. Tomkins menar att de är viktiga 

för vår utveckling (Havnesköld & Risholm Mothander 2002). Men de har 

inte lämnats någon större plats alls i forskning och teorier. Vi vet mer om 

psykiska svårigheter än psykiskt välbefinnande, menar Ekman, men det håller 

på att ändras nu. Men ännu så länge vet vi för lite om de positiva emotionerna 

eftersom hans egen och andras forskning på emotioner har varit fokuserad på 

de negativa emotionerna. Detta eftersom de varit besvärliga för oss alla 

(Ekman, 2003, s191). Precis som vi har en uppsättning emotioner vi inte uppskattar 

att känna har vi en uppsättning emotioner vi njuter att känna, (Ekman, 

2003, s190). När det gäller den mera komplexa känslonivån, inom vilka basaffekterna 

ingår, spekulerar Ekman kring att vi uppnår sexton olika basaffekter. 

Kanske är det ännu fler? 

Men de flesta är överens om att intresse är kopplat till lärande, nyfikenhet för 

nyheter, att vara förväntansfull (excited) inför något, liksom sökande av 

kompetens. Medan glädje är mer associerat till skratt, leende, njutning, välbehag 

och en inre balans. Självklart har vi som individer olika glädjeämnen 

10

när vi talar om vad som väcker känslan glädje. De positiva känslorna är dock 

ytterst viktiga utifrån flera aspekter, dels har de motiverande effekt och dels 

kan de hjälpa till att reducera de negativa affekterna. I ett glädjefullt tillstånd 

har vi lättare att handla och är friare. De har stor betydelse i våra relationer på 

så vis att de verkar sammanbindande mellan människor, de medför nyfikenhet 

på nyheter och skapar därmed växande kunskap och utveckling. Strävan 

efter kompetens är en primär och stark kraft i självutvecklingen (Basch 

1998). 

Ett vanligt problem som psykoterapipatienter framför är just brist på glädje, 

intresse och kärlek i sina liv, vilket medför känslor av alienation, ensamhet, 

tomhet, brist på självförtroende och självtillit. Att tala om de positiva känslorna 

i psykoterapi är inte alltid lätt. Många litar inte på sådana känslor som 

hopp, lycka eller förväntan. En del kanske tror att om man talar om dem kan 

det medföra att de försvinner. En del föreställer sig att varken de själva eller 

terapeuten har anledning att ge känslorna någon större uppmärksamhet. Det 

är både relevant och viktigt att i psykoterapi uppmärksamma dem, benämna 

dem, bekräfta och förstärka dem, för att få dem att växa. De är också viktiga 

inslag i bandet mellan terapeut och patient. Utan positiva känslor kan det inte 

skapas någon allians (Leslie S. Greenberg & Sandra C. Pavio, 2003). 

Förvåning/häpnad. Förvåning/häpnad är den enda affekten Tomkins förde 

till neutrala affekter. Den varar en ytterst kort stund. Antingen försvinner 

affekten och inget avlöser den men beroende på vad som överraskat oss kan 

den övergå förvåningen till något annat, exempelvis rädsla. 

Ilska/raseri. Vi har tidigare nämnt att ilska kan vara av många olika slag. 

Den ena sidan av affekten är kopplad till något dåligt men det finns en sida 

som kan leda till något ändamålsenligt och bra för individen. Syftet med affekten 

är att försvara individen från inkräktare och när vi uttrycker ilska avser 

vi att få slut på situationen och se till att den inte uppstår igen. Ett vanligt skäl 

till att affekten uppstår är att någon försöker hindra oss från något. Uppfattar 

vi dessutom att denna person väljer frivilligt att hindra oss kanske intensiteten 

på vår ilska blir allt starkare. Till exempel visar spädbarn tydlig ilska om 

någon håller fast armarna på dem (Ekman, 2003). 

Ilska är en stark affekt och den påverkar mycket i våra liv. Har vi hög affektmedvetenhet 

och sunda skript vad gäller just ilska förmedlar den viktig 

information som kan leda till exempelvis dialog i en situation där så behövs. 

Men ilskan är en affekt som inte sällan är antingen överkontrollerad eller 

överaktiverad, vilket i båda fallen medför ett flertal olika svårigheter. De 

personer som står oss närmast är ofta de som lättast och oftast väcker vår 

ilska. Det är just de personerna som kan såra och skada oss mest. Det som får 

11

oss att kontrollera våra handlingar när vi blir arga är ofta att vi vill behålla 

relationen till den vi är arga på. Ilska är nog en typisk affekt i mångas skript. 

Den kan vara den första affekten som automatiskt avlöses (kanske omedvetet) 

av exempelvis rädsla eller tvärtom. Individen får signaler om ilska, vilket 

snabbt övergår till rädsla eller skam och den ursprungliga ilskan har inte ens 

noterats av personen. 

Det första steget när vi arbetar med primär ilska är ofta att upptäcka och undersöka 

hur personerna undviker sin ilska. Ofta är ilskan under terapisessionen 

dold bakom tårar, visad hjälplöshet, intellektualisering eller en rationellt 

kontrollerande, minimalisering av känslan, mumlande eller att personen distanserar 

sig genom skämt. Dessutom distanserar sig människor från sin ilska 

genom att externalisera den eller kroniskt skylla på andra (Greenberg m.fl. 

2003). 

Ilska kopplad till våld eller övergrepp har en intensitet av raseri och är ofta 

kopplad till avsky, förakt eller rädsla. Om raseriet är sprunget ur icke uppnått 

behov av beroende/tillit eller svek så är den kopplad till sorg och förlust 

(Greenberg m.fl., 2003). Det finns ett flertal psykoterapeutiska tekniker och 

interventioner att arbeta med ilska och raseri. 

Smärta, att bli avvisad, liksom när vi blir besvikna på hur en person handlar, 

är andra exempel på situationer som kan framkalla ilska. 

Förutom mimikens förändring som sker i ansiktet uppstår för de flesta vid 

affekten ilska att hjärtat slår fortare, blodtrycket ökar, vi känner oss pressade, 

blir spända och vågor av hetta går genom kroppen. Om vi inte talar kanske vi 

biter ihop hårt. Det går också impulser att vi ska röra oss mot objektet vi är 

arga på. En del av dessa känslor är starkare än andra. Vi kan öka vår förmåga 

att snabbt känna igen dessa tecken hos oss själva (Ekman, 2003). 

Rädsla/skräck. Rädsla är en väl utforskad emotion. Det är en distinkt affekt 

som vi ursprungligen begåvats med för att fly eller gömma oss i farliga situationer. 

Evolutionen har sett till att blodet rusar till våra muskler i benen för att 

förbereda oss för flykt. Ofta börjar vi också frysa (Ekman, 2003). Många är 

exemplen på vad som kan väcka vår rädsla, t.ex. hot om skada, fysisk eller 

känslomässig, om vi förlorar stöd från andra eller om något dyker upp plötsligt 

framför oss. Det varierar mycket vad vi är rädda för och vi kan lära oss 

att vara rädda för vad som helst. Ångest är starkt kopplad till rädsla men är en 

något mer komplex känsla då den är knuten till våra förväntningar. Ett barn 

kan troligtvis uppleva ångest från ca 7-8 månaders ålder (Havnesköld & Risholm 

Mothander, 2003). Ångest är kopplad till osäkerhet om individen kan 

vara trygg eller om personen uppfattar signaler om ökad risk för någonting 

hotfullt exempelvis en separation. 

12

Rädsla skiljer sig åt beroende på om den är akut eller i annalkande. Olika 

sorters rädsla leder till olika beteenden. Ett omedelbart hot leder till handling, 

s.k. freezing (passivt undvikande) eller flykt medan oro inför kommande hot 

ökar vår vaksamhet och våra musklers känslighet. 

På senare tid har man sett indikationer på att dessa olika sorters rädsla aktiverar 

olika delar av hjärnan. Men om vi talar om de båda typerna av rädsla kan 

vi dela upp dem utifrån tre faktorer; intensitet (hur intensivt, starkt är hotet), 

timing (är hotet omedelbart eller i annalkande) samt coping (det är de handlingar 

vi kan utföra för att minska eller eliminera faran). Rädsla är en emotion 

som lätt kan ockupera vårt medvetande, det är svårt att tänka på något annat 

när vi är rädda, vi blir oftast helt fokuserade på det upplevda hotet. Den kan 

vara under längre tid eller komma i perioder. Rädsla figurerar i många psykiska 

diagnoser såsom fobier, PTSD och panikattacker. (Ekman, 2003). 

Ledsnad/förtvivlan. Ledsnad/förtvivlan (Tomkins använder ordet distress) 

är kopplad till förlust, separation och besvikelse. Många typer av förluster 

väcker ledsenhet, nedstämdhet, tyngd. Det kan vara faktiska förluster som när 

någon dör. Ekman skriver att ett barns död är ett universellt exempel på vad 

som väcker ledsenhet och vånda. Men det kan också handla om rent psykologiska 

former av separation, t.ex. när vi förlorar vår självuppskattning efter ett 

misslyckande av något slag, känner oss utanför eller inte fått uttrycka oss när 

vi känt behov av det. 

Depression är ett komplext syndrom, vilket innehåller många känslor, tankar 

och beteenden, ledsenhet finns med som ett inslag. Att känna sig sårad är 

starkt förknippat med ledsenhet men är också en mer komplex känsla som är 

kopplad till när vi känner oss ignorerade, avvisade, skuldbelagda etc. Ledsenhet 

medför passivitet, resignation, hopplöshet och låg kroppslig vitalitet. 

Den kan dock avlösas av stunder av vånda, vilka många menar har inslag av 

protest. Vi kan antingen på grund av ledsenhet och förtvivlan reagera med att 

vi söker andras hjälp för att minska vår upplevelse av affekten eller vi kan dra 

oss undan, inåt i oss själva för att återhämta oss. Den primära affekten signalerar 

troligen att vi behöver uppmärksamma stimuli, de externa eller interna, 

som väckt den. 

Intensiva känslor av sorg och ledsenhet kommer ofta i vågor med kraftiga 

smärtsamma toppar. En sörjande person har ofta inslag av andra starka känslor 

emellan dessa tillfällen. Då kan ilska, rädsla men också ibland positiva 

känslor komma som glädjefyllda minnen av den vi förlorat. 

Ledsenhet i form av den mer komplexa sorgen signalerar åt oss att det behövs 

energi och uppmärksamhet att arbeta oss igenom en förlust för att den inte 

skall bli permanent eller alltför djup. Greenberg (2003) menar att det är vik- 

13

tigt att i psykoterapi särskilja olika typer av ledsenhet. Han kallar dessa primär 

anpassad ledsenhet, primär icke-anpassad ledsenhet, sekundär ledsenhet 

och instrumentell ledsenhet. 

Avsmak och avsky. Avsmak och avsky är ursprungligen i dess basala form 

kopplad till smak respektive lukt. Men när vi kommer till de mer komplexa 

emotionerna/känslorna som inkluderar tankar och värderingar behöver de inte 

längre vara relaterade till den ursprungliga grunden av kopplingen till munnen 

och lukten. Förakt är en blandning av avsky och tankar om ”dålighet”. 

Avsky är mer beforskat än avsmak. En del forskare skiljer på interpersonell 

avsky och kärn-avsky (core disgust) (Ekman 2003, s 173). Det är stora skiftningar, 

såväl mellan kulturer som inom samma kultur, på vad som väcker vår 

avsky och avsmak. Inte sällan är avsky sprunget ur reaktioner på olika 

kroppsliga ljud och produkter skapade av kroppen som utlöser och väcker 

känslor av avsky och avsmak, till exempel saliv, urin, kräkningar, avföring 

och blod. 

Skam/förödmjukelse. Skam/förödmjukelse har definierats olika av många 

olika teoretiker. En del anser att skam inte uppfyller alla kriterier för att räknas 

till basaffekterna (Ekman 2003). Vi valde att ha den med utifrån att det är 

en väsentlig emotion som inte sällan blandas ihop med skuld. Den sistnämnda 

har mer att göra med en värdering, bedömning, av något agerande medan 

skam är kopplad till personens egenvärde. Enligt Tomkins definition av skam 

har vi anledning att anta att skam är inblandad i det mesta som har med avvisande, 

kärleksförlust och övergivenhet att göra” (Havnesköld & Risholm 

Mothander 2002, s.192). Den har beskrivits traditionellt som en emotion som 

uppstår när en positiv affekt avbryts abrupt. Ett barn visar kroppsliga reaktioner 

(böjer ned blicken, huvudet och rodnar) sedermera utvecklas den kanske 

mer komplexa emotionen skam. Då är individens kognitiva föreställningar 

involverade och ofta har individen fokus just på sig själv, till exempel på 

något som personen uppfattar som bristfälligt hos sig själv. 

Många menar därför att skam är mer komplex, förmåga till självreflektion 

måste ha utvecklats hos individen. Tomkins (1991) beskrev den som en affekt 

utifrån de biologiska reaktionerna i en avbruten positiv situation. Personen 

som blir avbruten i sin positiva affekt rodnar, vill gömma sig, inte titta på 

någon annan osv. 

”Rent evolutionärt fyller den normala skamkänslan en funktion, eftersom den 

gör oss känsliga för andras åsikter, och gynnar på så sätt ett mer friktionsfritt 

samspel i gruppen. Skammen är förmodligen en orsak till människans stora 

tendens till konformitet. En annan funktion som skammen fyller är att den 

14

tjänar som en sporre att utveckla oss själva, för att minska klyftan mellan vårt 

självideal och den vi upplever oss att vara.” (Sonny-Borgström, 2005, s 57). 

Skam aktiveras i många situationer och kan också leda till alltför stor hämning, 

till exempel när skam blivit internaliserad så att personens upplevelse 

av sig själv är ständigt förkastande och nedvärderande. 

Olika typer av skam kan särskiljas för att vi i emotionellt fokuserad terapi 

skall kunna differentiera våra interventioner. Greenberg beskriver de olika 

typerna enligt följande: ” 

1. Primary maladaptive shame as core sense of self 

2. Generalized primary shame about violating values and standards 

3. Secondary shame generated by self-critical cognitions and selfcontempt 

and disgust; and 

4. Secondary shame about internal experience.” (Greenberg m fl, 1997, 

s 231). 

”Som om känslor”. ”Som om känslor” är ett relativt nytillkommet begrepp 

myntat av Damasio (1994) för att beskriva att vi utan att egentligen ha de 

kroppsliga reaktionerna kan känna det som om vi har dem. De väcks när vi 

kanske hör någon annan berätta en gripande historia och vi har troligen blivit 

utrustade med detta för att vi skall kunna leva oss in i andras känslor. Hjärnan 

simulerar helt enkelt vissa emotionella tillstånd (Havnesköld m.fl. 2003, 

Damasio 2003). 

Enligt Ekman (2003) menade såväl Tomkins som Darwin att ansiktet var det 

organ med vilket vi i första hand uttrycker våra känslor. De muskler som 

aktiveras vid till exempel ilska gör så hos alla. Med sensorer kan man idag 

mäta och notera dessa aktiviteter i ansiktet som inte ens ögat kan upptäcka. 

Det är ingen hemlighet att den person som känner affekten kanske ibland är 

den sista som lägger märke till den. ”Vissa forskare antar en nära koppling 

mellan uttryck och affekt i enlighet med Tomkins teori, medan andra hävdar 

att medvetna kognitiva processer och kontextuella faktorer har större inflytande 

över ansiktsuttrycken. Om ansiktsuttryck studeras i ett processperspektiv 

så behöver dessa idéer inte stå i motsatsställning till varandra, utan ses 

som olika led i processen. Vi kan, när mer avancerade bearbetningsprocesser 

hunnit kopplas in, modifiera och kontrollera de automatiska uttrycken och 

slutligen även intentionellt styra våra ansiktsuttryck. Både neuroanatomiska 

kunskaper och kliniska fynd stöder hypotesen att ansiktsuttryck kan styras 

både intentionellt och vara av spontan automatisk natur” (Sonny-Borgström 

2005, s. 117). 

15

Emotionell reglering och anknytningsmönster 

Ett spädbarns vårdnadsgivares förmåga till rätt affektintoning i olika situationer 

befrämjar utvecklingen av en stark anknytning (Havnesköld m.fl. 2002). 

Exempelvis står oftast den vuxne initialt för att hjälpa till att reglera överskottet 

av känslor hos ett spädbarn genom god affektintoning, föräldern blir en 

”självreglerande annan”. Barnet tar successivt över den emotionella självregleringen 

och har på vägen skapat en början till sin egen unika strategi för 

att reglera sina affekter. I bästa fall har barnet också skapat sig goda grunder 

för att på sikt utveckla just kunskaper om det egna självet vilket i sin tur medför 

en god förmåga att förstå andras handlande och att deras handlande är 

sprunget ur just deras inre mentala tillstånd, s.k. mentaliseringsförmåga. 

Anknytningsmönster har ibland definierats som skillnader i affektreglering. 

Barn klassificeras utifrån hur de beter sig i ”strange situation” situationen och 

deras anknytningsmönster definieras utifrån beteende. De klassificeras att 

bete sig utifrån ett tryggt, ett undvikande, ett ambivalent eller ett desorganiserat 

anknytningsmönster. 

Självreflektion och mentaliseringsförmåga ser ut att vara viktiga faktorer. 

”Personer med kaotisk uppväxt som hade tryggt anknutna barn kännetecknades 

av god förmåga till självreflektion och inlevelse i andra. En möjlighet att 

bryta den onda cirkeln av överföring av otrygga anknytningsmönster tycks 

vara att utveckla en förmåga att reflektera över sitt och andras mentala tillstånd.” 

(Sonny-Borgström, 2005, s 212) . 

Affektmedvetenhet 

Vi kan träna vår förmåga att varsebli våra affekter. Vår medvetenhet om affekter 

kan vi öva och förbättra hela livet. Affekter beror bl. a. på hur vi uppmärksammar, 

differentierar och accepterar dem. Affektmedvetenhet definieras 

och operationaliseras som fyra så kallade egofunktioner: grader av uppmärksamhet 

och tolerans (upplevelseförmåga) samt emotionell respektive 

begreppsmässig expressivitet (uttrycksförmåga) utifrån nio specifika affekter 

(Monsen m.fl. 1996). 

Uppmärksamhet avser sättet på vilket en individ typiskt uppmärksammar en 

viss affekt när den aktiveras. Typen av och antalet uppmärksamhetssignaler 

samt den vanemässiga attityden hos individen under denna process, är de 

huvudsakliga delarna i den individuella variationen. Uppmärksamhetssignaler 

kan vara på konkret, psykomotorisk eller annan kroppslig upplevelsenivå, 

eller på en mer symbolisk nivå. Attityden hos individen kan variera från öppna 

försök att uppmärksamma och känna igen affektaktiveringen till aktivt 

ignorerande eller undvikande. 

16

Tolerans definieras som den grad till vilken individen medvetet kan tillåta sig 

att bli berörd eller påverkad av affekter, både fysiskt och psykiskt. Utan denna 

förmåga, kan affekterna inte nå så djupt att det emotionella innehållet kan 

integreras och individen undviker eller förlorar sålunda en personlig upplevelse. 

Monsen m.fl. (1996) menar att en hög nivå av uppmärksamhet och tolerans 

generellt ger en god bas för förmågan att omvandla signalaspekter av affektupplevelser 

till begrepp, kunskap och insikt. 

Uttryck av affekt uppfattas vanligtvis som en förmåga till kommunikation på 

två nivåer. Den ena inbegriper miner, gester, kroppsställning, andning och 

röstläge och det andra språkliga uttryck. Dess nivåer kallas emotionell respektive 

begreppsmässig expressivitet. Den förstnämnda definieras som graden 

till vilken individen visar sina affektupplevelser på ett nyanserat och 

differentierat sätt i interpersonella situationer. Den sistnämnda avser den grad 

till vilken individen kan använda ett klart, nyanserat och differentierat språk 

för att beskriva sina affektupplevelser. Differentierade uttryckssätt anses vara 

en förutsättning för att kunna uppleva en intersubjektivitet eller delad verklighet. 

Ju mer differentierat individen uttrycker sig interpersonellt, desto mer 

differentierade gensvar kommer denne att få från omgivningen, vilket i sin 

tur kommer att underlätta vidare utveckling (Rydh, 2004). 

Låg affektmedvetenhet innebär en dålig eller förvrängd anpassning av organiseringen 

av affekter hos personen. Detta skulle medföra en tendens att 1) 

agera ut snarare än att tolerera en affekt, 2) bristfälligt fungerande av signaler 

som befrämjar förändringsbenägenheten, personen har snarare fastlåsta idéer, 

tankar och förväntningar, 3) en vaghet i motiv till handling. En låg affektmedvetenhet 

skulle också påverka personens förmåga till självavgränsning 

och kapaciteten att skapa välfungerande, sunda relationer. Den skulle också 

försvåra eller förhindra möjligheten till en känsla av ett själv liksom omöjliggöra 

för individen att inse sina ambitioner och mål. En hög affektmedvetenhet 

å andra sidan associeras med en god mental hälsa inkluderat god förmåga 

att ha nära relationer, liksom förmågan till goda sociala relationer och ordentlig 

motivation att förstå sina ambitioner och mål (Monsen m.fl. 1996, s. 241). 

Mindfulness eller ”medveten närvaro” 

Patienter har inte sällan svårt att särskilja sina erfarenheter från sina idéer och 

tankar om sina erfarenheter. I syfte att verkligen vara öppen för sina upplevelser, 

träna på skillnaden mellan just det upplevda, den verkliga erfarenheten 

och sina tankar om densamma kan det vara verksamt med mindfulnessövningar. 

Denna typ av övning ökar också förmågan hos patienter att vara en 

17

deltagande observatör (Safran and Muran, 2000). Jon Kabat-Zinn skriver just 

om hur det förefaller som om vi vanligtvis, helt omedvetet, uppfattar och 

utgår ifrån att det vi tänker och våra uppfattningar i ett givet ögonblick ”är 

sanningen om det som finns ’därute’ i världen och ’härinne’ i vårt medvetande” 

och för det mesta, menar han, är detta helt enkelt inte sant (Kabat-Zinn, 

1994, s ). 

Definition av gruppterapeutiska begrepp 

Vad gäller formen av vårt arbete har vi haft stöd av Foulkes (1990) gruppteoretiska 

resonemang, som skiljer sig från den klassiska synen på psykoanalytiska 

processer som överföringar eller motstånd. Han tar upp följande 

fenomen: 

Socialisation/resocialisationsfenomenet är enligt Foulkes till hjälp när det 

gäller att förstå störningar i förmågan att kommunicera. Grunden för lärande 

om det sociala samspelet är en ömsesidig önskan att förstå och att bli förstådd. 

Detta gör att den egocentriska och ledarcentrerade hållningen förvandlas 

till en mer altruistisk och gruppcentrerad hållning, från en rigid till en mer 

flexibel kommunikation. 

Spegelfenomenet är en faktor som kopplas till den narcissistiska utvecklingen 

eller självutvecklingen. Gruppen speglar gruppmedlemmens olika sidor av 

sig själv. Detta ger en bekräftelse av den unika individen, känslan av självmedvetande 

eller självkänsla. Identifikation, avskildhet och projektion är 

processer som är viktiga för att lära känna sig själv. 

Kondensatorfenomenet är en faktor som aktiverar gruppens kollektivt 

omedvetna i form av primitivt material. Genom interaktionen mellan gruppmedlemmar 

löses lagrade känslor ut i form av drömmar, rädslor, fantasier 

som i sin tur kan granskas och förstås i gruppen. 

När jämlikhet råder i gruppsituationen är det lättare för gruppmedlemmar att 

utbyta erfarenheter, åsikter, information, förklaringar eller råd. I utbytet ingår 

både projektiva och identifikatoriska processer. 

Kedjefenomenet är när gruppmedlemmarnas fria associationer kring en 

känsla, upplevelser eller ett anslaget tema fördjupas och kommunikationen 

och gruppen utvecklas. 

Resonans återger medlemmarnas olika regressioner och fixeringar från de 

första levnadsåren. Denna omedvetna referensram förknippas med de kommande 

associationerna och responserna på omvärldens stimuli. Resonans 

uppstår när gruppmedlemmar associerar och reagerar på det som händer i 

gruppen utifrån sina egna fixeringar. Även igenkännande med åtföljande 

18

förstärkning vad gäller olika reaktioner inför omvärlden, kan ses som resonans. 

Polarisering är en faktor som innebär att motsatta reaktioner uppstår som 

svar på stimuli i gruppen. Medlemmarna övertar motsatta roller t.ex. impulsivitet 

kontra genomtänkt handlande. 

19

Genomförande av gruppbehandlingen 

Gruppledarna 

Gruppen leddes av en socionom och en psykolog, båda kvinnor och författare 

till denna rapport. Socionomen går på en legitimationsgrundande utbildning 

vid Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning och psykologen är leg. 

gruppsykoterapeut med inriktning på barn och ungdomar. Båda är verksamma 

inom Sollentuna BUP. 

Urval av patienter 

De tio ungdomar som deltog i gruppen var alla flickor och bodde inom mottagningens 

upptagningsområde, men i olika kommundelar. Familjekonstellationerna 

var mycket varierande, från att vara ensambarn och leva med sina 

ensamstående mammor till att tillhöra en stor syskonskara och leva tillsammans 

med båda föräldrar. De valdes utifrån att de ingick i den grupp av patienter 

som uppvisar låg affektmedvetenhet, de var i någorlunda samma åldersspann 

och med delvis liknande beteendeproblematik. Vi använde även följande 

kriterier: Flickor som var tillräcklig motiverade för att kunna genomföra 

en gruppbehandling och som inte var så psykiskt störda att inläggning 

behövdes. Terapikontrakten diskuterades också. De ungdomar som fyllde 

ovanstående krav samt tackade ja att ingå i gruppen valdes av oss. 

Flickorna var mellan 15 och 17 år. Utbildningsmässig befann de sig från åk 8 

på grundskolan till åk 2 på gymnasiet, med undantag från två ungdomar som 

hade hoppat av skolundervisningen. Alla stod på väntelista till BUP eller 

hade haft en terapeutisk kontakt med oss eller andra behandlare. Kollegorna 

remitterade deltagarna till gruppen. Deltagarna hade anmälts till mottagningen 

av sina mödrar, ringt själva eller kommit via en läkarremiss p.g.a. nedstämdhet, 

oro, fobier och självskadebeteende. För sju av gruppmedlemmarna 

fanns det sociala, psykiska eller ekonomiska belastningsfaktorer. 

I en enskild intervju med gruppledarna inför gruppstarten bedömdes flickornas 

behov och om de skulle kunna passa in i gruppbehandling. Därefter skapade 

vi två grupper med 5 flickor i varje. 

21

Arbete utifrån teman 

De nio affekter som Tomkins beskriver (1991) har använts som teman vid 

varje session. 

Varje gruppträff började med mindfulness (medveten närvaro), uppföljning 

av föregående tillfälle och därefter ett psykoedukativt inslag om dagens affekt. 

Deltagarna fick måla en scen då de upplevt dagens affekt som vi sedan 

samtalade om. 

Träning i mindfulness eller ”medveten närvaro” 

Att arbeta fokuserat på emotioner i psykoterapi är att arbeta med emotioner, 

inte mot. Vi tror att det är bästa sättet att uppnå emotionell balans. Vi avsåg 

att försöka höja deltagarnas affektmedvetenhet, vilket innefattar bland annat 

att höja förmåga till uppmärksamhet och tolerans av de egna emotionerna. Vi 

valde att i all enkelhet regelmässigt inleda varje terapisession med en guidad 

stund av fokusering inåt som en form av träning i ”medveten närvaro”. 

Vår mindfulness-övning har varit fokuserad på att alla fem sinnena skall aktiveras, 

just med anledning av den vanliga bristen på kontakt med kroppen hos 

tonåringar. Mindfulness-övningen är ett viktigt inslag av upplevelsedelen i 

affektfokuserad terapi där uppmärksamhet och tolerans tränas. 

Arbete med bilder 

Vi lade in inslaget att deltagarna fick måla ”dagens scen” för att: 

1. träna expressivitet och involvera ytterligare ett av våra sinnen 

2. deltagarna skulle få hjälp att hitta situationer innehållande de affekter 

vi arbetade med för dagen 

3. det projektiva materialet gav ytterligare ett instrument till oss terapeuter 

i vår strävan att förstå vilka skript eller kärnskript deltagarna 

hade. 

Beskrivning av arbetet i de två terapigrupperna 

Grupp 1. Gruppen är en sluten grupp som består av fem ungdomar som träffas 

tio gånger, en gång per vecka, under 1 1/2 timme. Uppehåll i samklang 

med skolloven. Föräldrarna har möjlighet att kontakta gruppterapeuterna vid 

behov. Under nio av sessionerna pratade vi tillsammans med gruppdeltagarna 

om affekter och den sista sessionen gjorde vi en utvärdering av gruppterapin. 

22

Varje session inleddes med en relativt kort guidad ”medveten närvaro”. Första 

sessionen startade med en kort presentation av gruppmedlemmarna, terapeuterna, 

gruppens regler och en pedagogisk affektteoretisk genomgång. De 

följande sessionerna startade vi med en uppföljning från tidigare session och 

fortsatte sedan med ett relativt kort guidat ”medveten närvaromoment”. Vi 

gick igenom ”dagens affekt” och deltagarna liksom terapeuterna tecknade 

eller målade en situation som de varit med om som exemplifierade den aktuella 

affekten. De som ville visade sin teckning, beskrev situationen noggrant 

och vi pratade om affekten kopplad till den specifika situationen och till personens 

upplevelse av just den affekten. Terapeuterna ställde frågor i affektmedvetenhetshöjande 

syfte inspirerade av metodiken i Affektmedvetenhetsintervjun 

såsom: 

Hur märker du att du är..? 

Hur är det för dig att visa andra att du är…? 

Kan du gå in lite mer på hur du har det när du är…? 

När du märker att du är…vad gör du då? 

När du känner dig… vad gör du med känslan, eller vad gör känslan med dig? 

Hur tror du själv att du visar det? 

Var någonstans i kroppen känner du…? 

I vår metod valde vi för enkelhetens skull att dela in sessionerna byggt på just 

Tomkins nio basaffekter. 

Affekternas sekvens i sessionerna för grupp 1 var: 

1. Intresse/iver 

2. Glädje/välbehag 

3. Rädsla/skräck 

4. Ilska/raseri 

5. Skam/förödmjukelse 

6. Sorg/ledsenhet 

7. Avundsjuka/svartsjuka 

8. Skuldkänsla 

9. Ömhet/hängivenhet 

10. Avslutning 

23

Grupp 2. Utifrån våra erfarenheter från den första gruppen gjorde vi några 

modifikationer i den andra gruppen. Vi förlängde sessionerna till 2 timmar, 

med en kort fikapaus efter 75 minuter med fortsatt gemensam dialog. Vi ändrade 

också affekternas sekvens. Antalet gruppmedlemmar och strukturen i 

sessionerna var lika, men på gruppens begäran användes två sessioner till 

affekten sorg. 

Affekternas sekvens i sessionerna för grupp 2 var: 

1. Intresse/iver 

2. Sorg och 

3. Ledsenhet 

4. Rädsla/skräck 

5. Ilska/raseri 

6. Skam/förödmjukelse 

7. Avundsjuka/svartsjuka 

8. Skuldkänsla 

9. Glädje/välbehag 

10. Ömhet/hängivenhet samt Avslutning. 

Efter varje session gjorde författarna var för sig minnesanteckningar med 

hjälp av nyckelord som belyser gruppens och enskilda gruppmedlemmars 

upplevelse eller uttryck på sessionen. Vid den tionde sessionen hade vi ett 

avslutande samtal med tonårsgruppen där vi fick deras spontana kommentar, 

reflektioner, kritik och rekommendationer. 

Efter gruppens avslutning intervjuades ungdomarna av PTP-psykologen med 

affektmedvetenhetsintervju, de blev också tillfrågade om sina upplevelser av 

att ha deltagit i gruppterapi för tonåringar. 

24

Utvärdering 

Avbrutna behandlingar 

I den första gruppen var det två deltagare (H och I) som avbröt gruppterapin 

efter att ha deltagit i fyra sessioner, i den andra gruppen var det en gruppdeltagare 

(J) som avslutade efter att ha deltagit fem gånger. 

Bedömningar 

Flickornas problem bedömdes via intervjuer och de fick fylla i skattningsskalor 

före och efter gruppterapin. De har också haft möjlighet att komma med 

synpunkter på utformningen i efterhand. Resultaten redovisas med grupperna 

sammanslagna. Samtliga flickor har efter information accepterat att delta i 

utvärderingen. 

I syfte att utveckla ett instrument för att kunna mäta en persons affektmedvetenhet 

utarbetade Jon Monsen och hans forskarlag vid Oslo universitet en 

affektmedvetenhetsintervju. Vid bedömning används ett frågeformulär, där 

samtliga affekter bedöms utifrån de fyra kategorierna och kan ge en poäng på 

en skala mellan 1 och 5. Frågor formulerades för varje kategori och en intervju 

tar ca 1 timme (Rydh, 2004). 

I affektmedvetenhetsintervjuerna bedömdes deltagarnas tillgång till de nio 

affekter som tidigare redovisats. Initialt var två PTP-psykologer inkopplade 

för att göra affektmedvetenhetsintervjuerna. En av dem var en erfaren intervjuare 

som hade använt Affektmedvetenhetsintervjun med barn vid Linköpings 

universitet. Den andra psykologen deltog endast i början av projektet. 

Affektmedvetenhetsintervjun utgår ifrån att tonåringen berättar om en situation 

när den har upplevt den aktuella affekten. Intervjuaren ställer frågor 

inom de fyra funktionerna, uppmärksamhet, tolerans, emotionell, och begreppsmässig 

expressivitet samt i vilken situation känslan aktiverats. Intervjuaren 

är också intresserad av personens förmåga att hitta vilka typer av 

situationer som är kopplade till affekten. Detta för att kunna fånga och få en 

uppfattning om hur lätt eller svårt tonåringen har för att uppleva och uttrycka 

affekten i fråga. Dessa fyra funktioner skattas i en femsiffrig skala, där 1 står 

för det lägsta och 5 för det högsta resultat av affektintegrering. När intervjuaren 

fått svar på en affekt fortsätter hon med nästa affekt osv. Intervjuerna 

spelades in på band, med flickornas godkännande, och skattades i efterhand 

av PTP-psykologen. En av gruppdeltagarna (G) i den första gruppen intervjuades 

med affektmedvetenhetsintervju sex månader efter att gruppterapin av- 

25

slutades p.g.a. att hon hade uteblivit till sin intervjutid strax efter gruppavslutning. 

Becks ungdomsskalor är ett instrument som är uppbyggt som en självskattningsskala 

som består av 100 påståenden som hör till fem skalor, där tonåringar 

tar ställning hur dessa stämmer överens med deras egna upplevelser. 

Skalornas råpoäng överförs till percentiler, ett jämförelsemått uttryckt i procent. 

Becks ungdomsskalor avser att mäta olika kliniska symtom som ångest, 

depression, ilska, normbrytande beteende och självbild. Även dessa uppgifter 

insamlades av PTP-psykologen, men bearbetades av författarna. 

Gruppledarna förde minnesanteckningar efter varje session och sammanfattade 

sina intryck efter gruppbehandlingarna. 

PTP-psykologen gjorde också uppföljande intervjuer om vad deltagarna tyckte 

om gruppterapin. Även dessa bearbetades av gruppledarna. 

Tabell 1. Översikt över deltagande i behandling och utvärdering. 

Deltagande flickor 

A B C D E F G H I J 

Behandlingen 

fullföljd/avbruten 

+ + + + + + + - - - 

Affektmedvetenhetsintervju 

före + + + + + + + + - + 

efter + + + + + + + - - - 

Becks ungdomsskalor före + + + + + + + + + + 

efter + + + + + + + - - - 

Flickornas utvärdering 

av gruppterapin 

- - + + + - + - - - 

Beskrivning av samtliga gruppdeltagare 

A) 17-årig flicka som går första året på gymnasiet. Modern ringer därför att 

dottern har fobier, tvångstankar och hon rispar sig. Behöver hjälp att formulera 

och integrera sina emotioner. Hon har få kompisar. Familjen består av tre 

barn och föräldrar. Har haft terapeutisk kontakt med en av gruppledarna. 

B) 15-årig flicka som går i åk 8. Modern är orolig eftersom flickan verkar 

deprimerad, suicidförsök. Behöver hjälp att prata om pappas missbruk och 

känslorna som väcks. Hon har många kompisar och är utåtriktad. Föräldrarna 

26

skilda sedan några år p.g.a. att pappa har alkoholproblem. Enda barnet. Periodvis 

träffar hon sin far regelbundet. Enstaka samtal med en annan behandlare. 

C) 17 årig-flicka som går första året på gymnasiet. Hon ringer själv till mottagningen. 

Hon är ledsen, verkar vara deprimerad och rispar sig. Behöver 

hjälp att formulera och hantera sina emotioner. Hel familj, enda barnet. Kortare 

enskild kontakt hos en av gruppterapeuterna, har vissa övergreppserfarenheter 

med skamproblematik. 

D) 16 årig-flicka som går i åk 9. Modern ringer därför att dottern är ledsen. 

Behöver hjälp att formulera och hantera sina emotioner. Flickan har många 

kompisar inom kyrkoverksamheten. Föräldrarna nyligen skilda, flickan bor 

hos modern. Stödkontakt med en av gruppterapeuterna. 

E) 15 årig-flicka som går i åk 8. Modern ringer därför att dottern visar upp 

ett självdestruktivt beteende genom att rispa sig, är inåtvänd och verkar vara 

deprimerad sedan ett år tillbaka. Behöver hjälp att formulera och integrera 

sina emotioner. Hon har få nära kompisar. Hel familj som består av två barn 

och föräldrarna. Modern är långtidssjukskriven sedan några år tillbaka. Ett år 

lång stödjande kontakt med en av gruppterapeuterna. 

F) 16 årig-flicka som går i åk 9. Remiss från barnläkare. Hon remitteras 

p.g.a. orolighet och ängslighet. Behöver hjälp att formulera och integrera sina 

emotioner. Hon har några få kompisar. Ursprungligen från annat land, föräldrar 

är skilda. Politiska flyktingar. Hon bor med sin cancersjuka mamma. Har 

haft en terapeutisk kontakt med en av gruppledarna. 

G) 17 årig-flicka som går andra året på gymnasiet. Hon har varit aktuell 

tidigare på mottagningen hos en av gruppterapeuterna. Ringer själv igen. 

Kortare kontakt med en kollega. Hon verkar vara deprimerad och rispar sig, 

viss ätstörningsproblematik. Behöver hjälp att formulera och hantera sina 

emotioner. Vissa kamratsvårigheter. Hel familj bestående av ytterligare två 

syskon och föräldrarna, misshandel av fadern har förekommit. 

H) 16 årig-flicka som går i åk 9. Skolläkaren remitterar p.g.a. tvångstankar 

och ätstörningar. Behöver hjälp att formulera och hantera sina tankar och 

emotioner. Hon har många tillfälliga kompisar. Hel familj med ytterligare ett 

27

syskon, misshandlad som yngre av fadern som är kraftigt alkoholiserad. Enskild 

kontakt med en av gruppterapeuterna. 

I) 16 årig-flicka som fått studieuppehåll. Modern ringer därför att dottern 

verkar vara deprimerad, har varit mobbad och rispat sig. Behöver hjälp att 

formulera och hantera sina emotioner. Flickan har lämnat ett tidigare kompisgäng. 

Hel familj består av tre barn och föräldrarna. Hon står på väntelistan. 

J) 16 årig-flicka som hoppade av från individuella gymnasieprogrammet. 

Socialtjänsten rekommenderar modern att ringa till BUP p.g.a. långvarig 

skolproblematik, skolk, alkohol- och drogproblem, rymningsbenägenhet, 

utagerande och självdestruktiv beteende. Behöver hjälp att formulera sina 

behov. Hon har många tillfälliga kompisar. Hel familj med tre barn. Bedömningssamtal 

med en annan behandlare. 

28

Resultat 

Påverkades affektmedvetenheten? 

Totalt fanns 16 affektmedvetenhetsintervjuer, fjorton av dessa har skattats. 

Tre av flickorna slutade i gruppen efter ca 5 sessioner, därför har några efterintervjuer 

med dessa inte kunnat göras. Dessutom har en intervju före gruppbehandling 

genomförts men inspelningen överspelades av misstag innan 

skattning var gjord. 

Den skattade affektmedvetenhetsnivån baseras på PTP-psykologens skattning 

av affektmedvetenhetsintervjun. Vi använde SPSS för resultatanalys av gruppens 

profil och för de individuella profilerna. Vid första intervjun låg genomsnittet 

i gruppen på de mätta affekterna som högst på ca 2,25 (glädje) som 

lägst låg de på ca 1,25 (skam). Samtliga affekter hade vid andra intervjun 

(efter genomgången behandling) stigit med mellan 0.25 – 0,75 poäng. Gruppresultaten 

visar att ungdomsgruppens affektmedvetenhet har höjts efter behandling. 

Riktlinjerna för normalpopulationen ligger på 3 skalpoäng. 

Uppmärksamhetsförmågan hade stigit mest, 0,50 poäng av de fyra måtten. 

Tolerans av effekterna hade stigit med ca 0,35. Expressiviteten har stigit med 

ca 0.25 d v s nivåerna av gruppens affektmedvetenhet höjdes (se fig. 1). 

Den affekt som ökade mest i affektmedvetenhetsnivå i gruppen var glädje, 

följd av skam, ilska, sorg, skuld och rädsla. I de fyra kriterierna var det uppmärksamhetsnivå 

som ökade mest, följd av tolerans, begreppsmässig och 

emotionell expressivitet. 

Tolkning av flickornas enskilda affektmedvetenhets resultat efter 

gruppbehandling 

A) Hon höjde sina nivåer markant av affektmedvetenhet i fem av affekterna, 

mest i affekt Sorg, följd av Skam och Rädsla, med undantag av Ilska som är 

oförändrad. Hon visar en högre och mer differentierad affektmedvetenhet i 

Uppmärksamhet och Tolerans mot sina affekter. Begreppsmässig och Emotionell 

expressivitet visar liten skillnad. Hon kunde dock börja sätta ord på 

sina skuldkänslor gentemot en familjemedlem (se Figur ID 1). 

B) Hon höjde sina nivåer av affektmedvetenhet i fyra av affekterna, mest i 

affekt Ilska följd av Glädje, Sorg och Skuld. Skam förblev oförändrad och 

Rädsla sjönk. Kriterierna Uppmärksamhet och Begreppsmässig expressivitet 

29

höjdes något. Hon vågade för första gången ta plats, ställa krav och sätta ord 

på sina känslomässiga upplevelser (se Figur ID 2). 

C) Hon höjde sina nivåer markant av affektmedvetenhet i tre affekter, Glädje, 

Skam och Skuld samt i kriterierna Uppmärksamhet och Tolerans, men affekten 

Sorgen sjönk något. Efter gruppen vågade hon släppa en pojkvän nära och 

njuta av den fysiska närheten (se Figur ID 3). 

D) Hon höjde sina resultat på tre affekter, mest i affekt Skuld följd av Ilska 

och Glädje. Skam och Begreppsmässig expressivitet blir oförändrade. Nivåer 

på affekterna Rädsla och Sorg samt Emotionell expressivitet sjönk. Hon kunde 

för första gången i sitt liv sätta ord på ett eget stort handikapp (se Figur ID 

4). 

E) Oförändrade resultat på tre affekter Ilska, Skam och Skuld samt Uppmärksamhetskriteriet. 

Resultat på skalorna Tolerans och Sorg sjönk. Efter det att 

gruppterapin avslutades fick vi reda på att hon under gruppterapin hade upplevt 

en stark kränkande händelse (se Figur ID 5). 

F) Flickans resultat före gruppbehandling gick inte att skatta p.g.a. att hon 

grät under hela intervjun. Efter gruppbehandling befann hon sig mellan 2 till 

3 skalpoäng. Flickan är självförsörjande och alla uttryck av egna behov väcker 

stark skuld. Hon har haft traumatiska upplevelser (se Figur ID 6). 

G) Hon höjde sina nivåer markant av affekter Glädje, Sorg och Rädsla. Kriterier 

Tolerans, Uppmärksamhet och Begreppsmässig. Nivåer på affekterna 

Ilska och Skuld sjönk. Hon har varit mycket intellektuell och kritisk under 

gruppterapin (se Figur ID 7). 

Sammanlagt var det affekten Glädje och kriteriet Uppmärksamhet som höjdes 

för fyra gruppdeltagare. Sorg sjönk och Skam fick oförändrade resultat för tre 

av gruppdeltagarna. 

30

Påverkades symtomen? 

Det fanns totalt 17 Beck protokoll, tio före och sju efter gruppterapin. Tre av 

flickorna slutade i gruppen efter ca 5 sessioner, därför har några efterintervjuer 

med dessa inte kunnat göras. Gruppdeltagarnas utvärdering bygger 

enbart på de fyra deltagarnas utsagor som var närvarande vid sista sessionen. 

De andra gruppdeltagarna uteblev till den sista sessionen utan att kontakta oss 

eller lämna återbud. 

Gruppresultaten på Becks ungdomsskalor visar obetydlig variation mellan 

mätningar före och efter affektmedvetenhetsgruppen. 

Utfallet kan jämföras med genomsnittsvärden (i percentiler) från en normeringsgrupp, 

tabell 2. De enskilda flickornas utfall och råpoäng redovisas i 

bilaga 1. 

Tabell 2. Gruppens genomsnittsvärden, före och efter behandling, i jämförelse 

med normgruppens. 

Variabel Före terapin Efter terapin Normgruppen Tolkning 

Ångest 89 87 Upp till 74 Något förhöjd 

Depression 91 91 Upp till 74 Mkt förhöjd 

Ilska 75 76 Upp till 74 Något förhöjd 

Normbrytande 

beteende 

62 62 Upp till 74 Genomsnittligt 

Självbild 17 17 26-89 Något låg 

Skillnaderna före och efter terapin är obetydliga. Det rörde sig om en tonårsgrupp 

med flickor som var mycket deprimerade, ångestfyllda och som hade 

en dålig självbild. 

Gruppdeltagarnas utvärdering av gruppen 

Utvärderingen bygger enbart på fyra av deltagarnas utsagor, de andra deltagarna 

uteblev på den avslutande sessionen. 

Det fanns två moment i sessionerna som uppskattades mycket av gruppdeltagarna, 

mindfulness-övningarna och att rita. De tyckte att dessa hjälpte dem att 

stänga av den yttre världen och kunna landa i gruppen. 

De uttryckte att ”det var ibland svårt att prata om affekter med andra” men att 

det fanns ”behov att ventilera tankar, känslor med någon annan”. De tyckte 

att ”prata var bra”, att ”det hjälper att reflektera över egna problem och and- 

31

as problem”. Man kunde ”sortera vad man pratar om med någon vid sidan 

om” och att man fick ”nytt perspektiv på saker”. 

Det faktum att det var en sluten grupp och enbart flickor uppskattades. ”Bra 

med bara tjejer, alla ska vara med från början, inga inhoppande”. Det gav en 

känsla av ”skyddat samtal”, att känna sig ”fri” för att prata och ”kunna lita på 

andra människor”. ”Det är tungt att bära känslorna ensam inne i mig, man 

sårar andra och sig själv så mycket”. ”Det finns hopp”. 

En annan gruppmedlem reflekterar over sina egna reaktioner på ”onödiga, 

struntsaker som gör mig ledsen, jag tänker för mycket”. Hon reflekterar även 

över att ”någon annan mår sämre, har det sämre än jag”. 

En gruppmedlem hade varit med i en annan tonårsgrupp, hon kunde jämföra 

och tycka att ”det var annorlunda men bättre” med affektmedvetenhetsgruppen. 

”Instabilitet i gruppen” var ett störande moment för flickornas process. Det 

var påfrestande för gruppen när någon av flickorna uteblev till sessionerna 

och mycket olyckligt att tre flickor slutade i förtid. Flickorna kunde uttrycka 

detta under sessionerna genom att rättfärdiga frånvarande men samtidigt uttrycka 

oro för den person som saknades om hon inte hade ringt och lämnat 

återbud men också i form av besvikelse. 

Om stress uttrycktes att ”det finns inte tid att tänka på affekterna mellan sessionerna”, 

”stress lägger band på andra affekter” utan att flickorna var tvungna 

att vänta till nästa session för att fortsätta processen. 

Sessionerna väcker ibland prestationsångest och man ”försöker vara bäst” i 

gruppen. Säga något intressant. Vissa affekter ansågs väsentligare t.ex. sorg 

vilket medförde att vi använde två sessioner för denna affekt i den andra 

gruppen p.g.a. att gruppen inte hade pratat färdigt om det temat. 

Flickorna hade även förslag på hur sessionerna kunde förbättras. 

Tiden och tillgänglighet var viktiga aspekter: ”två sessioner för att prata om 

en affekt” eftersom det är så svårt att ”hinna med på en session”. ”Bättre tydlighet” 

över att det är möjligt att ringa gruppledarna mellan gångerna när det 

blir för svårt med någon affekt. ”Helst ha en individuell kontakt utanför Affektmedvetenhetsgruppen 

för att kunna bära, orkar och våga mer i gruppen”. 

Gruppmedlemmarna hade olika förslag på tema för att arbeta vidare i ungdomsgrupper 

som de själva kunde tänka sig att delta i: kärlek, självbild, destruktivitet/avreagera, 

särbehandling av tjejer/killar, föräldrar, samhällets 

kvinnoideal, krav/stress, förhållande, fördomar, mänskliga relationer, droger, 

alkohol och sex. 

32

Som en del av vår utvärdering använder vi några citat från gruppmedlemmarna 

för att beskriva deltagarnas tankar och för att läsare ska kunna få en inblick 

i dessa. Det handlar mest om upplägget och inte om innehållet av 

gruppterapin. 

– Bra att rita varje gång, för man visste då vad man skulle göra plus att det 

satte igång samtalen. Att rita ger en hjälp att tänka ut situationer när man känt 

en viss affekt. 

– Informationen innan motsvarade vad gruppen gick ut på, lagom mycket 

information innan. 

– Lagom med fem deltagare, tre är ok - fick lagom plats i gruppen - lagom 

stor grupp - bra antal i gruppen -bra med bara tjejer - jobbigt med grupp men 

det var bra för att vara grupp - bra med sluten grupp - om alla var där alla ggr, 

skulle det bli mindre tid för var och en. 

– Mindre jobbigt än väntat att prata, lätta personer att prata med - Bra prata 

ut, bli av med börda - Bra höra andras vinklar - Mer och mer avslappnat - 

Lagom långa pass - Motsvarade förväntningarna - Bra, bra att man får fundera 

över varje affekt - Inte mindre av något - Vill fortsätta - Bra med två ledare, 

olika perspektiv/åsikter. 

– Lite instabilt - folk slutade och man visste inte om de skulle komma tillbaka 

– Lite läskigt att inte alla var där jämnt - Det var ”sådär” att prata bland personer 

man inte känner - Lite blyg i början - Lite kort med tio gånger. 

Det skulle vara bra med individuella samtal mellan grupptillfällena ibland. 

Man kommer på saker mellan gångerna som man inte alltid vill ta upp i 

gruppen. Ibland skulle det vara bra att ta en känsla vid två tillfällen, då man 

fortsätter fundera efter tillfället och mer tankar kan dyka upp. En gång per 

känsla räcker för de flesta, kunde ha varit två gånger på sorg, skam och skuld. 

Sessionerna kunde ha varit 2,5 timmar, absolut inte mindre än de var. Man 

skulle kanske prata mindre om de positiva affekterna och i stället prata om de 

negativa affekterna. 

Författarnas erfarenheter av samtalen om affekterna 

Våra minnesanteckningar och nyckelord bygger på våra observationer av alla 

gruppdeltagarna under de tio sessioner som affektmedvetenhetsgrupperna 

pågick. Eftersom närvarofrekvensen är ojämn kommer vi inte att redovisa 

individuella resultat utan det blir utifrån gruppmedlemmarna som var närvarande 

vid den aktuella affekten. 

Intresse/iver. Deltagarna hade lätt att formulera sig, de var nyfikna på varandra 

och på nya intresseområden. Det var en tillåtande stämning i gruppen 

33

och det verkar som om affekten inte utmanar deltagarna, lätt affekt att prata 

om. 

Glädje/välbehag. Svår affekt att identifiera hos sig själv, kännas vid och visa 

upp, upplevs som om man skryter om sig själv, finns i mångas skript och 

avlöses inte sällan av andra affekter automatiskt, t.ex. skuld, avund, svårt för 

deltagarna att identifiera och tillåta sig en ren affekt, de låtsas vara glada. 

Denna affekt är inte lätt att använda i de första sessionerna av gruppterapin. 

Sorg/ledsenhet. Svår affekt att känna och visa upp, upplevs som om man 

belastar andra om man visar eller pratar om den och då stöter man människor 

ifrån sig. I vissa situationer kan man sörja tillsammans och då är det skönt. 

Affekten är kopplad till skuld, skam, ilska och känslan av ensamhet. Mycket 

tårar. 

Rädsla/skräck. Flickorna kan visa sin sårbarhet, det är tillåtet att vara rädd 

för något specifikt yttre hot som att bli utsatt för någon våldtäktsman. Det är 

en någorlunda lätt affekt att kunna prata om men den väcker många frågor 

om sig själv som person, t.ex.Är det ok att bli så här rädd? Är jag annorlunda 

än andra? Skulle andra tåla mera? 

Ilska/raseri. Mycket stark affekt som begränsas, man riktar den mot mödrar 

eller kompisar, men det blir svårt att konfrontera andra, därför kan man vända 

ilskan mot sig själv. En affekt som är svår att reglera och finns i mångas 

skript. Självdestruktivitet är vanlig i samband med ilska. 

Skam/förödmjukelse. Svår affekt som upplevs i alla sammanhang och som 

man inte pratar om. Bedömning av skamupplevelse skattas spontant av 

gruppmedlemmarna från 50 % till 99 % av den vakna tiden. Finns i mångas 

skript. 

Avundsjuka/svartsjuka. Relativt lätt affekt att prata om och kännas vid när 

gruppdeltagarna känner varandra ganska väl efter många gruppsessioner. Den 

är riktad mot syskon, kompisar eller pojkvänner. Duger man att vara någons 

flickvän? De andra har det som man själv vill ha. 

Skuld. Relativt lätt affekt att prata om och kännas vid. Alla hade mycket att 

säga och identifiera sig med, men de tog lätt på sig andras skuld även om de 

rent intellektuellt inte hade något att göra med det. De visade upp en roll som 

vi uppfattar som en kvinnofråga ”att ta hand om”. 

Ömhet/hängivenhet. Svår affekt att identifiera hos sig själv, så småningom 

kunde de koppla den till sina affekter för djur. Vi uppfattade att de var rädda 

för att bli avvisade om de visar sin ömhet. De undvek denna affekt. 

34

Utifrån resultaten av vår studie kan vi säga att affektmedvetenhetsmetod är 

verksam i arbete med ungdomar med en viss typ av inåtvända problem, det 

går att öka ungdomarnas uppmärksamhetsnivå av vissa affekter. Det är dock 

svårt att säga om detta resultat är generaliserbart eftersom vi har ett litet material. 

Det är också svårt att säga vad som skulle behövas för att höja toleransen 

ytterligare och för att öka expressiviteten. 

Vi menar dock att grunden för att kunna utveckla emotionell och begreppsmässig 

expressivitet är att höja uppmärksamhetsnivån och toleransnivån hos 

gruppdeltagarna. Tonåringarna uttrycker på olika sätt att de har blivit mer 

medvetna om vad som händer med dem när de konfronteras med affekterna 

och hur de hanterar dessa. 

Slutligen vill vi poängtera att två av de tre gruppdeltagarna som slutade 

gruppterapin i förväg var de som inte hade någon anknytning till någon terapeut 

på mottagningen, de kom direkt från väntelistan. Den tredje flickan som 

hoppade av gruppterapin hade alldeles för stora psykosociala problem för att 

kunna fullfölja den. Vi tror att anknytning till terapeuten är avgörande för att 

flickorna skulle genomföra hela gruppterapin. 

35

Diskussion 

Återkoppling till studiens syfte 

Syftet med undersökningen var att pröva att arbeta med fokus på affektmedvetenhet 

i korttids gruppsykoterapi utifrån antagandet att detta kan förbättra 

psykisk hälsa och livskvalitet för tonårsflickor. 

Vårt trevande försök att utveckla en modell för gruppsykoterapi med tonåringar 

ser vi som ett första steg för att utforma en integrativ metod. En modell 

där vi arbetar med såväl känslor, tankar och beteende som viktiga delar i 

deltagarnas liv och utveckling mot större välbefinnande. Vi ville pröva att på 

ett nytt sätt arbeta tillsammans med dessa ungdomar i grupp. 

Påverkas deltagarnas affektmedvetenhet av insatsen? 

När deltagarna genomgått den första affektmedvetenhetsintervjun bekräftade 

resultatet att de hade en lägre nivå på sin affektmedvetenhet i jämförelse med 

normalpopulationen. Efter andra intervjun började de närma sig den nivå hos 

normalpopulationen på affekten glädje men ligger fortfarande under normalpopulationen 

i övrigt. 

Kan denna eventuella påverkan kopplas till effekter på deltagarnas symtom? 

Affektmedvetenheten höjdes men vi såg inte någon direkt koppling till symtom, 

enligt Becks ungdomsskalor. Lechs (2005) menar att hans forskning 

pekar på att affektmedvetenhet är i huvudsak relaterat till självvärdering och 

relationella aspekter och att hur medveten man är om sina egna och andras 

känslor tycks ha mer med självbild och anknytningsmönster att göra än med 

upplevda symtom. Tittar man på det ur ett interpersonellt perspektiv menar 

han att låg affektmedvetenhet leder till interpersonella problem och verkar 

vara relaterat till att man skyr relationer eller försöker undvika dem. 

Våra erfarenheter pekar i samma riktning. En del av de ungdomar som kommer 

till oss på BUP-mottagningen återger ofta stora relationella problem. Vi 

kan förstå att de ofta har inre arbetsmodeller som inte fungerar. Det medför 

mycket lidande och ohälsa. Ibland medför det att de utför självdestruktiva 

eller utagerande handlingar som drabbar dem själva och deras omgivning 

hårt. 

Vilka för- respektive nackdelar har iakttagits med terapiformen? 

Fördelar med terapiformen är att deltagarna arbetar med att höja sin affektmedvetenhet 

och hur dessa affekter påverkar deras interpersonella relationer. 

Samtliga deltagare tyckte att emotioner är ett svårt kapitel i deras liv. De hade 

också uppfattat sig som helt ensamma om att känna som de gjorde och över- 

37

askades av att så många andra upplever liknade svårigheter som de själva. 

Speglingseffekten i gruppen uttryckte de som något mycket befriande. 

Vi uppfattade behovet av att samtala om emotioner stort och i gruppen fanns 

avsatt tid, tydliga ramar och möjlighet att bearbeta upplevelser med just en 

speciell affekt i taget. Vi uppfattade också att de uppskattade att upptäcka 

mellan gångerna att de lagt märke till situationer som dragit igång emotioner 

hos dem, få berätta hur de hanterat dem eller inte hanterat dem för varandra 

och oss terapeuter. 

Det psykoedukativa inslagen gjorde att deras kunskaper om emotioner steg 

enligt vad de själva uttryckte men det är ju inte något vi har rena mått på. 

Det gick dock inte att påvisa någon mätbar effekt på de traditionella symtommåtten 

enligt Becks ungdomsskalor. 

En annan nackdel är att några deltagare valde att avsluta behandlingen i förtid. 

Vi kunde se att de tre deltagare hade en dålig anknytning till terapeuterna, 

de kom direkt från BUP-mottagningens anmälningslista. Detta menar vi tyder 

på att deltagarna behöver ha en bättre förankring på mottagningen för att 

klara en gruppbehandling. De hade enbart träffat terapeuterna för ett intervjusamtal 

med information om gruppen innan de tackade ja och genomgick affektmedvetenhetsintervjun. 

Vi borde också ha skrivit behandlingskontrakt 

med samtliga deltagare. 

Övriga reflektioner 

Inkluderingskriterier 

Vi har valt att inte urskilja speciella diagnosgrupper som de enda möjliga 

deltagarna i gruppterapin. Man kan välja att ha en homogen grupp utifrån ett 

diagnostänkande. I övrigt tror vi att man kan arbeta med ett så grundläggande 

mänskligt fokus som emotioner med de flesta personer och komma en bit på 

väg mot en bättre funktionsnivå. 

Skriptanalys 

De som är utbildade på affektfokuserad psykoterapi eller deltar i forskningsprojekt 

på Oslo universitet gör alltid en fullständig skriptanalys av varje enskild 

patient innan psykoterapin påbörjas. Att göra en skriptanalys på en patient 

efter en affektmedvetenhetsintervju tar mycket tid. I vår gruppterapi startade 

vi utan att sådana analyser gjordes och deltagares skript kunde vi ibland 

bara uppfatta eller ana delar av, beröra i samtal. Det fanns inte resurser för 

detta, vilket kan ha påverka utfallet. 

38

Att fokusera på emotioner i terapi 

Vi tror att det finns mycket att vinna på att föra in ett tydligt arbete med emotioner 

i arbete med ungdomar. Damasio (2003, s. 138) skriver ”Det framkommer 

allt fler forskningsresultat som visar att känslorna, tillsammans med 

de begär och emotioner som oftast förorsakat dem, spelar en avgörande roll i 

socialt beteende.” Till det vill vi lägga att Fonagy menar att psykoterapi 

handlar alltid om att återuppväcka mentalisering och att barn liksom vuxna 

först och främst behöver få hjälp med att förstå varför de själva och andra 

handlar som de gör, samt att börja fundera över att kommunicera kring olika 

slags känslor och intentioner. Och det är ju precis det som ”Gruppsykoterapi 

för tonåringar med fokus på affektmedvetenhet och självreflektion” handlar 

om. 

Vidareutveckling av metoden 

Uppmärksamheten på de egna affekterna var låg. Det var tydligt under arbetets 

gång att det var på den nivån vi måste börja arbeta med deltagarna. 

Skall de kunna komma vidare till möjligheten att ta nästa steg, att öka tolerans 

och sedan expressivitet kräver det ett visst uppnått mått av uppmärksamhet. 

Uppmärksamhetsnivån var också den faktor som ökade mest bland deltagarna 

i mätningarna före och efter gruppdeltagande. 

Vi arbetade med steg ett, uppmärksamhetsnivån. Deltagarna fick undersöka 

sina egna upplevelser av exempelvis ilska och vi såg att det är en affekt som 

ofta är antingen överaktiverad eller överkontrollerad. Bland våra deltagare 

var den oftare överkontrollerad vilket eventuellt kan ha med självbild att göra 

och den samhälleliga synen på vad som är acceptabelt och önskvärt hos en 

ung flicka eller kvinna att vara. 

Terapeuternas förhållningssätt har varit psykopedagogiskt för att förmedla 

kunskaper om känslor och emotioner då vi tror kunskap ökat möjlighet till 

trygghet och utveckling. En möjlighet att bryta överföringen av otrygga anknytningsmönster, 

som vi skriver om i teoridelen, är när föräldrar har god 

självreglering och god mentaliseringsförmåga. Båda dessa två delar är ytterst 

aktuella i affektgruppen. Där får deltagarna dela och höra andras känslor, 

träna att lyssna på andras ibland väldigt svåra känslor, de tränar att förstå att 

hur andra beter sig beror på deras inre tillstånd, de tränar att leva sig in i 

andras upplevelser och perspektiv, dvs. att mentalisera. Likväl som de tränar 

att höra hur andra uppfattar dem, vad de själva sänder ut samtidigt som de får 

prata om hur de kan acceptera, reglera eller ändra sitt förhållningssätt till 

känslor. De hjälpte också varandra att ”containa” svåra känslor och upplevelser. 

39

Det var påfallande tydligt att de flesta deltagarna trodde sig vara ensamma 

om att ha en massa otäcka känslor. Detta isolerade dem i deras relationer och 

samtliga berättade om att de upplevde sig gå omkring med en mask gentemot 

omgivningen. De var också fulla, fyllda kanske, av föreställningar om vad 

som var tillåtet eller inte tillåtet att känna. Glädje avlöstes ofta omedelbart av 

skuld och var inte alls en så enkel, positiv känsla man lätt kan föreställa sig. 

Vi har haft ett relationellt synsätt då vi haft i åtanke såväl vikten av deltagarnas 

spegling i varandra, en träning i mentalisering, som identifikationsmöjligheten 

med de vuxna terapeuterna som personer som har alla möjliga känslor, 

vilka de ofta upplevde hos sig själva som oacceptabla och ibland farliga. 

Dessa vuxna kunde också ge exempel på hur det går att hantera känslor. 

Antal gruppsessioner och tankar kring upplägg 

Vi har haft ett upplägg på tio sessioner. Helt tydligt var att alla deltagarna 

som var med till slutet hade önskat en längre behandlingsperiod. De flödade 

av idéer om vad de ville tala om. Själva har vi som terapeuter funderat på 

olika utvecklingsvägar. En tanke kan vara att utöka antalet sessioner till 20 

gånger för att ytterligare kunna ge utrymme att gå vidare med att öka toleransen/acceptans 

av affekter när väl uppmärksamheten har nått en bättre nivå. 

Men flera av deltagarna hade önskat en individuell kontakt med terapeuterna 

parallellt, vilket medfört att vi efter mycket diskuterande kommit fram till att 

vi tror att en modell där de har inbokade enskilda samtal exempelvis var tredje 

vecka kan vara en kvalitetsökning. 

Affektmedvetenhetsgruppen har växt fram utifrån författarnas kliniska erfarenheter 

och teoretiska kunskaper, detta är en integrativ metod. Några månader 

efter affektmedvetenhetsgruppens avslutning började en av gruppledarna 

på en DBT-utbildning. Vi har upptäckt likheter i DBT och affektmedvetenhetsmetoden 

och vi anser att den forskning som gjorts på DBT även styrker 

den metod vi presenterar här. Det vi i senare grupper har lagt till utifrån 

DBT-kunskaperna är att vi fokuserar än mer på strategier för att hantera affekterna. 

De gjorde sina egna listor av färdigheter eller strategier. Vi kommer 

också att vara ännu tydligare mot deltagarna för att gruppdeltagarna skall 

träna sig i våra mindfulness-övningar mellan sessionerna. 

Uppföljning och 18 års gräns 

Vi anser att det vore intressant och förmodligen informationsbringande att ha 

en uppföljning i form av att göra en affektmedvetenhetsintervju sex månader 

efter sista gruppträffen. Det är rimligt att anta att förhöjd affektmedvetenhet 

visar sig ytterligare på sikt. Vi rekommenderar dock att inte ta deltagare äldre 

40

än nyss fyllda 17 år då det kan behövas möjlighet för tonåringen att ha någon 

uppföljande kontakt efter avslutad grupp eller få fortsätta i enskild behandling 

utifrån den utveckling de påbörjat under gruppdeltagandet. Det är oerhört 

tråkigt om överflyttningen till vuxenpsykiatrin förhindrar ett sådant arbete. 

Skriptmönster 

Vi har i det fortsatta arbetet också valt att försöka ställa fler frågor för att 

undersöka skriptmönster (underliggande regler för organisering av scener och 

sammankopplingen av scener). Som terapeuter har vi ibland försökt koncentrera 

oss på att uppmärksamma varje gång nya analogier dyker upp och utforska 

dem direkt om möjligt i situationen. Exempelvis: Vet du att en XXX 

känsla hos dig ibland väldigt snabbt avlöses av någon annan? Känner du igen 

det? Återkommer det ofta? Eller: Har du lagt märke till att när du berättar om 

XXX känslan så beskriver du det som att du i situationen handlar som om du 

var XXX? Vi undersöker då ibland vad som utlöst skriptet, hur andra bidragit 

till att skapa ett aktuellt mönster av hur affekterna är organiserade 

41

Litteraturförteckning 

Basch, M . F. (1988) Understanding Psychotherapy. The Science Behind the 

Art. New York: Basic Books 

Damasio, A. (1994) Decartes Error. Svensk översättning (1999) Decartes 

misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Stockholm: Natur och 

Kultur 

Ekman, P. (2003) Emotions Reveald. New York: Henry Holt and Company, 

LLC 

Foulkes, S.H. & Anthony, E.J. (1990) Group Psychotherapy. 

London:Marefield Library 

Havnesköld, L. & Risholm, M. (2002) Utvecklingspsykologi, 

Psykodynamisk teori i nya perspektiv. Stockholm: Liber 

Izard, C.E. (1991) The psychology of emotions. New York: Plenum Press 

Lang, P.J. (1995) The emotion of probe. American Psychologist, 50 (5), 372- 

385. 

Lech, föreläsning, Stockholms Akademi för Psykoterapi. (2005) 

Monsen, J. m. fl. (1996) Affects and Affect Consciousness, Initial 

Experiences With the Assesment of Affect Integration. The Journal of 

psychotherapy Practice and Research (1996;5:238-249) 

Monsen, J. (1997) Affekternas roll I psykoterapeutisk teori och teknik. Del 1 

och del 2. Artiklar publicerade i Insikten 

Nathanson, D.L. (1992) Shame and pride. Affect, sex, and the birth of the 

self. New York: W. W.Norton & Company. Inc. 

Rolls, E. (1999)The brain and emotion. Oxford: Oxford University Press 

Rydh, S. (2004) Affektmedvetenhetsintervjuer med barn: ett försök att 

intervjua barn med affektmedvetenhetsintervjun. Examensarbete. Linköpings 

Universitet: Institutionen för beteendevetenskap 

Sonny-Borgström, M. (2005) Affekter, affektiv kommunikation och 

anknytningsmönster- ett bio- psyko- socialt perspektiv. Studentlitteratur 

Siegel, D. (1999) The developing mind. How relationships and the brain 

interact to shape who we are. New York: The Guilford Express 

43

Tomkins, S.S. (1991) Affect, Imagery, Consciousness. Vol.3. The negative 

affects: anger and fear. New York: Springer 

Tomkins,S.S. (1995) The quest for primary motives. I E. Demos, (red), 

Exploring Affect. The selected writings od Silvan S. Tomkins. New York: 

Camebridge University press 

Thompson, R. A. (1994) Emotion regulation: A theme in search of 

definition, The development of emotion regulation: Biological and 

behavioural considerations.(Vol59, sid.25-52. Chicago: University of 

Chicago Press 

44

Bilagor 

Bilaga 1. Råpoäng (percentil inom parentes) av Beck före och efter 

affektmedvetenhetsgrupp 

Bilaga 2. Riktlinjer för gruppsessioner 

Bilaga 3. Diagram över affektmedvetenhet

Råpoäng (percentil inom parentes) av Beck före och efter affektmedvetenhetsgrupp 

Namn, ålder 

A, 17 år 

Ångest Depression Ilska Normbrytand 

e beteende 

Före 

Efter 

B, 15 år 

Före 

Efter 

C, 17 år 

Före 

Efter 

D, 16 år 

Före 

Efter 

E, 15 år 

Före 

Efter 

F, 14 år 

Före 

Efter 

G, 17 år 

Före 

Efter 

28 (97) 

38 (100) 

22 (90) 

14 (68) 

12 (59) 

15 (72) 

21 (88) 

23 (92) 

24 (94) 

20 (87) 

35 (100) 

29 (98) 

25 (95) 

28 (97) 

37 (99) 

35 (98) 

19 (83) 

14 (68) 

20 (85) 

23 (90) 

21 (84) 

23 (90) 

33 (97) 

32 (97) 

27 (93) 

37 (99) 

38 (99) 

38 (99) 

21 (89) 

20 (88) 

14 (73) 

14 (73) 

6 (34) 

10 (57) 

15 (76) 

15 (76) 

21 (89) 

30 (97) 

13 (69) 

10 (57) 

24 (93) 

19 (86) 

5 (68) 

7 (78) 

0 (19) 

0 (19) 

6 (73) 

5 (68) 

2 (43) 

2 (43) 

16 (97) 

20 (99) 

2 (43) 

2 (43) 

12 (92) 

8 (82) 

Självbild 

21 (6) 

24 (10) 

32 (27) 

32 (27) 

23 (9) 

25 (12) 

42 (59) 

38 (45) 

26 (13) 

21 (6) 

20 (5) 

20 (5) 

17 (2) 

26 (13) 

Bilaga 1

Medelvärden 

normgruppen 

Gruppen 

Före 

Efter 

90-Mycket 

Förhöjd 

75-89 Något 

Förhöjd 

74 Genomsnittlig 

15 (-74) 

24 (89) 

24 (87) 

17 (-74) 

28 (91) 

29 (91) 

Något förhöjd Mycket 

Förhöjd 

12 (-74) 

16 (75) 

17 (76) 

8 (-74) 

6 (62) 

6 (62) 

36 (26-89) 

26 (17) 

27 (17) 

Något förhöjd Genomsnittlig Något låg 

För skalan 

självbild är 

riktningen den 

omvända

Riktlinjer för gruppsessioner 

Bilaga 2 

Enligt nedanstående upplägg och tankar har vi försökt att arbeta i gruppsessionerna i syfte att 

höja deltagarnas affektmedvetenhetsnivå. 

Upplägg 

Vi har vid varje sessionsstart börjat med mindfulness nämnd i rapporten (ca 10-15 min). Vi 

har lyssnat om något specifikt hängt kvar sedan veckan innan. Har de lagt märke till 

föregående sessions känsla oftare än tidigare etc. Vid senare grupper under rapportens 

tillblivelse har vi frågat om de använt sig av de strategier vi talade om gången innan för att 

klara av att acceptera och reglera sin känsla. 

Därefter har vi haft ett psykopedagogisktt inslag och upprepat lite av det vi tidigare gått 

igenom och lagt till något ytterligare från teorin (ca 10 min). 

Därefter har vi gett instruktionerna enligt nedan om en enskild affekt. Delat ut block och 

målarkritor. Därpå har vi arbetat med den aktuella affekten. 

Varje gruppträff har varit 2 timmar, vi har fikat i mitten efter ca en timmes arbete, det har vi 

gjort i rummet och då har vi fikat tillsammans och talat om annat än arbetet i rummet. 

Terapeuterna roll 

Terapeuterna har valt att vara deltagare utifrån att själva berätta om upplevelser av affekter. 

Vi har varit personliga utan att bli privata. Valet att vara ”selfdisclosure” på detta vis är för 

att i handling visa precis de vi förmedlar till ungdomarna/deltagarna, att alla människor äger 

upplevelser av grundläggande affekter. Ungdomarna har ofta tron att de är helt ensamma att 

känna sig exempelvis skamfyllda eller rädda. De är inte sällan helt övertygade om det och 

bara insikten att så inte är fallet ger en skjuts i affektmedvetenhetshöjande syfte. 

Grundläggande affekter 

Positiva: Glädje/välbehag, intresse/iver 

Neutral:Förvåning 

Negativa:Ilska/raseri,rädsla/skräck,ledsnad/förtvivlan,avsmak,avsky,skam/ 

Förödmjukelse. 

Vi har valt att lägga till skuld, avundsjuka. 

Instruktioner kring arbete med en enskild affekt 

För att påbörja en sessions arbete med en enskild affekt har vi i vissa grupper målat en 

situation. Vid rapportens tillblivelse har vi prövat att enbart samtala efter 

meditationsövningen. Vi säger ungefär följande ”Jag vill att du i lugn och ro tänker på en 

situation, där någon annan person varit inblandad och du känt dig XXX!” eller ”Blunda och 

försök få fatt på ett minne av en situation där du varit tillsammans med någon och känt dig 

XXX!” Vidare frågar vi vilken gruppdeltagare som hittat någon situation de vill dela med sig 

av, om ingen av deltagarna själva erbjuder sig frågar den ena terapeuten den andra kring 

känslan XXX. 

Nedanstående är exempel på frågor som kan användas under sessionerna för att samtal med 

en enskild deltagare kring en aktuell känsla, en del är tagna från affektmedvetenhetsintervjun.

Dessa frågor är vägledande för terapeuterna men i gruppsessionerna skall de formuleras så att 

de är anpassade till den eventuella situation som deltagaren berättat om och när hon/han 

beskrivit en sådan. Om en deltagare inte känner igen en känsla, inte kan hitta något minne av 

en situation där känslan ingår är det ofta positivt att gå vidare och låta en annan 

gruppdeltagare berätta om en situation, sedan återkomma och hjälpa deltagaren genom frågor, 

påfyllning av hur de vanligen gör sig påminda i kroppen hos andra, ställa frågor kring 

begreppsmässig expressivitet inriktad på andra dvs. ställa frågor kring hur personen märker på 

andra att de är ex rädda och sedan leda tillbaka till deltagaren själv. 

För optimal utveckling är det positivt om deltagaren hittar en enskild situation då hon/han 

identifierat känslan och se om möjligheten att tanken hjälper personen att bli berörd av samma 

känsla i stunden. Därefter ställa frågor kring de olika affektmedvetenhetsaspekterna. 

Upptäcker man att deltagaren befinner sig på endast uppmärksamhetsnivå får man lägga 

koncentrationen av sina frågor på Tolerans nivå. Har deltagaren viss förmåga att beskriva sin 

tolerans nivå kan man välja att utöka frågorna kring den emotionella expressiviteten. Ställer 

du frågor kring emotionell expressivitets och deltagaren går in på begreppsmässig 

expressivitet led tillbaka! 

Frågor inriktade på Uppmärksamhet 

Hur märker du att du är…. 

Hur vet du att du är…. 

Vad känner du det på? 

Hur känns XXX i kroppen? 

Hur känns XXX mentalt? 

Kan känslan kännas olika beroende på sammanhanget? 

Försök att leva dig in i känslan att vara XXX, hur känns det just nu? 

Frågor inriktade på tolerans 

Kan du försöka gå in lite mer på hur du har det när du är … 

När märker du att du är….vad gör du då?...eller kan du låta…verka på dig, törs du låta dig 

beröras? 

När känner du dig…vad gör du då med känslan eller vad gör känslan med dig? 

Tror du känslan kan säga något betydelsefullt för dig/Tycker du att känslan säger dig något? 

Hur är det för dig att faktiskt vara XXX? 

Frågor inriktade på emotionell expressivitet 

Hur är det för dig att visa andra att du är…? 

När känner du dig…, hur kan andra veta att du är…? 

Hur tror du själv att du visar det? 

Törs du visa din känsla utåt? 

Kan du stå för att du är XXX inför andra? 

Är det skillnad beroende vem du är tillsammans med? 

Vad skulle hända om andra kunde se på dig att du är XXX? 

Vad tror du att de skulle tänka om dig då? 

Frågor inriktade på begreppsmässig expressivitet 

Hur är det att tala om för andra att du är…? 

När känner du att du är…,kan du då säga till andra hur du har det? 

Vad är exempel på ett typiskt sätt för dig att berätta för andra att du är?

Hur skulle du kunna visa andra att du är…? 

Vid bristfälligt svar: Vad föreställer du dig att …är? (för jobba med begreppsbildningen) 

Hur uttrycker personen känslan i förhållande till: Betydelsefulla andra, Okända och när 

han/hon är ensam . 

1) Bildvisning av ansiktsuttryck vid olika emotioner 

2) Många av tonåringarna är självdestruktiva och det är vanligt att de har en negativ och låg 

kroppsuppfattning vilket har fått oss att tänka att vill införa en del fysiska rörelseövningar. 

3) Ett par inslag av gestaltning med rollbyte ser vi som ett komplement till samtalen. 

4) En avslutande mindfulness övning läggs in vid varje session som kan tränas mellan 

sessionerna. 

En annan åtgärd som kan vara möjlig, beroende på vilka inkluderingskriterier man väljer, är 

ett parallellt arbete med föräldrarna där de får information och träning utifrån sitt 

föräldraskap. 

Gruppstorlek 

Gruppens storlek bör kanske börja vid 6-7 plus terapeuterna då det inte sällan blir ett eller två 

bortfall. Detta är metodresonemang hör till riktlinjerna om ni vill

Fullständiga affektkurvor 

Gruppdata 

T1 T2 

F1 Glädje 2,21 2,86 

F2 Rädsla 2,08 2,32 

F3 Ilska 1,75 2,04 

F4 Skam 1,29 1,68 

F5 Sorg 2,08 2,43 

F6 Skuld 1,71 2,00 

OPP 1,94 2,45 

TOL 2,11 2,45 

EMO 1,72 2,00 

BEG 1,64 1,98 

AB 1,85 2,22 

Bilaga 3

Id=1 Id=2 Id=3 

T1 T2 T1 T2 T1 T2 

F1 Glädje 1,75 2,25 F1 Glädje 3,00 3,50 F1 Glädje 2,25 3,00 

F2 Rädsla 1,75 2,50 F2 Rädsla 2,50 2,00 F2 Rädsla 2,50 2,75 

F3 Ilska 2,25 2,25 F3 Ilska 1,75 2,75 F3 Ilska 1,50 2,00 

F4 Skam 1,25 2,00 F4 Skam 2,00 2,00 F4 Skam 1,00 1,75 

F5 Sorg 1,50 2,50 F5 Sorg 2,00 2,50 F5 Sorg 2,75 2,50 

F6 Skuld 2,00 2,50 F6 Skuld 1,50 1,75 F6 Skuld 1,50 2,25 

OPP 1,83 2,83 OPP 2,50 3,00 OPP 2,00 2,67 

TOL 1,83 2,50 TOL 2,83 2,67 TOL 2,00 2,67 

EMO 1,67 2,00 EMO 1,67 2,00 EMO 1,83 2,33 

BEG 1,67 2,00 BEG 1,50 2,00 BEG 1,83 1,83 

AB 1,75 2,33 AB 2,13 2,42 AB 1,92 2,38 

Id=4 Id=5 Id=6 Id=7 

T1 T2 T1 T2 T1 T2 T1 T2 

F1 Glädje 2,75 3,00 F1 Glädje 1,75 2,00 F1 Glädje 2,75 F1 Glädje 1,75 3,50 

F2 Rädsla 3,00 2,25 F2 Rädsla 1,00 1,25 F2 Rädsla 3,00 F2 Rädsla 1,75 2,50 

F3 Ilska 1,50 2,00 F3 Ilska 1,50 1,50 F3 Ilska 2,75 F3 Ilska 2,00 1,00 

F4 Skam 1,00 1,00 F4 Skam 1,50 1,50 F4 Skam 2,25 F4 Skam 1,00 1,25 

F5 Sorg 3,25 2,75 F5 Sorg 2,00 1,00 F5 Sorg 3,00 F5 Sorg 1,00 2,75 

F6 Skuld 2,25 3,00 F6 Skuld 1,00 1,00 F6 Skuld 2,00 F6 Skuld 2,00 1,50 

OPP 2,00 2,33 OPP 1,67 1,67 OPP 2,50 OPP 1,67 2,17 

TOL 2,50 2,67 TOL 1,83 1,17 TOL 3,00 TOL 1,67 2,50 

EMO 2,33 2,00 EMO 1,33 1,50 EMO 2,50 EMO 1,50 1,67 

BEG 2,33 2,33 BEG 1,00 1,17 BEG 2,50 BEG 1,50 2,00 

AB 2,29 2,33 AB 1,46 1,38 AB 2,63 AB 1,58 2,08

Genomsnitt - Affektmedvetenhet - Sollentuna BUP 

5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 

OPP TOL EMO BEG AB 

F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje

ID 1: Affektmedvetenhet - Pre-post 

5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje


5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje


5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje


5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje


5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje


5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

T1 

T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje


5,00 

4,50 

4,00 

3,50 

Id=7 T1 

Id=7 T2 

3,00 

2,50 

2,00 

1,50 

1,00 


F6 

Skuld 

F5 

Sorg 

F4 

Skam 

F3 

Ilska 

F2 

Rädsla 

F1 

Glädje

ISSN 1653-204X 

Kan beställas från: Utvärderingsenheten 

Barn- och ungdomspsykiatri 

Box 175 64, 118 91 Stockholm 

Fax: 08-720 33 31, Tel: 08-690 61 00

Gruppsykoterapi för tonåringar med fokus på ... - BUP

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?