Konstruktionistisk konversation – en kritisk granskning.pdf - GSI

Konstruktionistisk konversation 

– en kritisk granskning 

(Artikeln ingår som kapitel 9 i den kommande boken ”Systemiskt strukturell amiljeterapi på svenska) 

Sedan mitten av 1950-talet hade familjeterapeuter attackerat den traditionella psykoterapin för sin 

individfokuserng, och propagerat för en helhetssyn där fokus vidgades från den ”identifierade 

patienten” till större system, som familj, släkt, nätverk, kultur och samhälle. 

Omslagsbild till Family Therapy Networker sep – okt 1988 

Från början av 1980-talet har familjeterapin attackerats av radikala konstruktivister, sociala 

konstruktionister, postmoderna filosofer och epistemologer, företrädare för den andra ordningens 

cybernetik, neurobiologer med flera, som ifrågasatt familjesynsättet till förmån för en återgång till fokus 

på den enskilda individens världsmodell, kognitiva konstruktioner och livsberättelse – eller individens 

neurofysiologiska, biokemiska och genetiska konstruktion.

I detta kapitel skall jag jämföra den strukturella familjeterapin med några av de mest framträdande 

företrädarna för konstruktionistisk filosofi och epistemologi (kunskapsteori), som till skillnad från biologisterna 

åtminstone har rötter i familjeterapin. 

9.1. Milanomodellens fyra inkarnationer 

Konstruktionismen har genomgått en märklig cirkulär rörelse. I alla cirkulära processer är interpunktionen 

godtycklig, och jag väljer att starta berättelsen i Milano i början av 1960-talet. Mara Selvini 

Palazzoli var en invärtesläkare som kom i kontakt med anorektiska flickor, och de engagerade henne 

så mycket att hon genomgick både psykiater- och psykoanalytikerutbildning för att få kunskap om hur 

hon kunde hjälpa dessa svältande flickor. Trots att hon kunde ha en enskild flicka i terapi i över 100 

timmar ledde hennes engagemang till ytterst blygsamma resultat. Hon skrev 1963 en bok om 

självsvält för att öka förståelsen för dessa flickor, som låg henne så varmt om hjärtat, och när den 

drygt tio år senare publicerades på engelska hade hon övergett den intrapsykiska orienteringen till 

förmån för den interpersonella. 

I sin frustration över psykoanalysens ineffektivitet (som hon vågade beskriva i sin bok), sökte 

Sellvini Palazzoli efter alternativa arbetssätt, och hittade 1965 MRI med dess rikhaltiga forskning och 

litteraturproduktion. Hon påverkades starkt av bland andra Bateson, Haley och Watzlawick. 1967, 

samma år som Watzlawick, Beavin & Jackson publicerade ”Pragmatics of Human Communication”, 

tog hon initiativ till bildandet av ”Institutet för familjeundersökningar”, ett privat institut som forskade 

under knappa ekonomiska förhållanden. 1970 – 71 rådde en viss turbulens i gruppen. Medlemmar 

kom och gick, och i slutet av 1971 formerades den grupp som för många år framåt skulle utgöra det 

berömda ”Milanoteamet”. Förutom Selvini Palazzoli bestod det av tre yngre psykiatrer: Luigi Boscolo, 

Gianfranco Cecchin och Guiliana Prata. 

Strategiska motparadoxer 

Milanoteamet anlitade Watzlawick som konsult i sitt forskningsarbete 1972. Efter några års arbete 

hade man tröttnat på de anorektiska familjerna, vilka alltid uppvisade samma dynamik, och man 

började alltmer ägna sig åt familjer som hade en identifierad patient med diagnosen ”schizofreni”. 

1975 publicerade teamet en bok där de beskrev sina metoder. Den översattes till engelska 1978, och 

kom ut på svenska 1982 med titeln ”Paradox och motparadox” – en bok som gick helt i MRI’s anda. 

Trots att paradoxala interventioner, i slutet av 70-talet, hade använts i över tio år i strategisk 

familjeterapi (och importerats till, exempelvis, den strukturella familjeterapin och det från början 

psykoanalytiska Ackermaninstitutet) så blev boken en formidabel succé – förmodligen för att 

Milanoteamets variant innebar ett strukturerat teamarbete, så att inte bara samtalsledararnas arbete 

fokuserades, utan hela teamets samarbete, inklusive kollegorna bakom spegeln. Detta skulle så 

småningom leda till att även Norden, närmare bestämt Tromsø i Nordnorge, hamnade på familjeterapins 

världskarta (se kapitel 9. 4). 

1977 (samma år som GSI grundade sin familjeterapiutbildning) startade den manliga halvan av 

Milanoteamet (Boscolo och Cecchin) en familjeterapiutbildning. Här hade teamet kunnat vila på sina 

lagrar, njuta av sin succé, och lugnt fortsatt att arbeta med familjer, forska, undervisa, handleda och 

resa runt på familjeterapikongresser i hela världen och föreläsa om sin metod. Men Selvini Palazzoli 

var en orolig själ, som ständigt sökte utveckla sitt arbete, och teamet omkring henne delade hennes 

ambition. I ”Paradox och motparadox” skrev de att de var långt ifrån färdiga med utvecklingen av 

metoder, men de anade nog inte att de inom fem år helt skulle vända den strategiska arbetsmodellen 

ryggen, för att konstruera en helt egen – Milanomodellen. 

Cirkulärt intervjuande utan interventioner 

I Milano hade man i slutet av 1970-talet återupptäckt Bateson, och man försökte utveckla sin 

frågeteknik för att lättare hitta hypoteser med cirkulära kopplingar, och undvika det linjära tänkande 

som finns inbyggt i våra västerländska språk och kulturer. 

”Den modell som Boscolo och Cecchin redan 1977 hade börjat lära ut blev i många avseenden 

diametralt motsatt sitt tidigare ’strategiska’ arv.” (Boscolo m fl 1987 s. 24.) 

1980 publicerade Selvini Palazzoli och hennes team en artikel i Family Process (”Hypothesizing, 

Circularity, Neutrality: Three guidelines for the conductor of the session”) som kom att bli starten till 

Milanoteamets tredje inkarnation. Den första var psykoanalytisk, den andra strategisk, och den tredje 

kallade de ”systemisk enligt Milanomodellen”, som en markering av den speciella stil som skilde den 

från andra systemiska inriktningar. 1 

1 I slutet av 1980-talet gällde begreppet ”systemisk” fortfarande alla inriktningar som baserades på 

systemteori – i princip de flesta utom de psykodynamiska och beteendeterapeutiska. Men på 1990talet 

inskränktes betydelsen till enbart postmodernistisk konstruktionistism. Betecknande är att på

Skillnaden, förutom det speciella teamarbetet, var framför allt att Milanoteamet satte i system att 

ställa så kallade ”cirkulära frågor”, som utforskade hur familjemedlemmarna uppfattade de cirkulära 

processerna i familjen, ofta i form av så kallade triadiska frågor, som till exempel att fråga ett barn: 

”Vad gjorde mamma när pappa kom för sent till middagen?”. Frågetypen är förvillande lik de indirekta 

budskap som Kempler brukade kalla ”skvaller”, och som de flesta traditionella familjeterapeuter brukar 

sätta upp samtalsregler emot, för att undvika att alla skall berätta för terapeuten om vad andra 

familjemedlemmar gör, tänker, känner och vill, utan i stället uppmuntra till direkt kommunikation mellan 

familjemedlemmarna. Skillnaden är att cirkulära beteendeobservatörsfrågor bara fokuserar på 

beteenden som definierar relationer, eller på tolkningar av beteenden, inte egenskaper, motiv eller liknande. 

2 

Männens revolution 

Boscolo och Cecchin spred Milanomodellen genom flitigt deltagande på kongresser och workshops 

världen över, samt genom institutets utbildning där de var lärare. Jag vet inte om någon genusforskare 

har studerat teamets utveckling, men det är intressant att se hur det manliga subsystemet blev alltmer 

dominerande, medan den ursprungliga ledargestalten Selvini Palazzoli allt mer försvann i bakgrunden 

– tillsammans den andra medlemmen i det kvinnliga subsystemet. 3 Samma år som den banbrytande 

artikeln om cirkularitet publicerades (1980), så splittrades Milanoteamet. 

Den forna ledaren Selvini Palazzoli, som ständigt sökte utveckla sina metoder, bildade med Prata 

”Nya centret för familjestudier”. Hennes slutliga modell, som hon presenterade 1989 i boken ”Family 

Games”, kallade hon ”den konstanta föreskriften”. Denna modell skulle kunna beskrivas som 

Milanoteamets fjärde inkarnation, eftersom Boscolo och Cecchin inte heller fanns med i den första, 

men den vann aldrig något större gehör, trots (eller tack vare?) att hon byggde modellen med 

inspiration från den franske filosofen och sociologen Edgar Morin och hans begrepp ”komplext 

tänkande”. Morin är exceptionellt stor i latinskspråkiga länder, men det är svårt att hitta översättningar 

eller analyser på engelska (för att inte tala om svenska). Mara Selvini Palazzoli avled 1999, 83 år 

gammal. 

Efter skilsmässan från sina gamla kvinnliga partners sökte milanomännen 1982 upp två nya 

kvinnor, för att få hjälp med att beskriva sitt arbete: Lynn Hoffman och Peggy Penn, som samarbetat i 

Ackermaninstitutets konstruktionistiska del sedan 1976. Hoffman var veteran. Hon debuterade som 

författare 1967 4 , när hon skrev ”Techniques of Family Therapy” med Jay Haley, men hade redan 1963 

arbetat med redigering av Satirs ”Conjoint Family Therapy”. 1981, när den nya ”sköna” konstruktionistiska 

världen höll på att skapas, hade hon publicerat klassikern ”Foundations of Family Therapy”. 

Penn var mindre erfaren som författare. Hon publicerade 1982 en artikel om cirkulära frågor i ”Family 

Process”, men om det var före eller efter uppvaktningen av Boscolo och Cecchin vet jag inte. 

framsidan till den svenska översättningen (1990) stod ”Systemisk familjeterapi” med tre gånger så 

stora bokstäver som resten av titeln: ”enligt Milanomodellen” 

2 Som jag har konstaterat på andra ställen i denna bok är frågetekniken som sådan inte ny (det är 

inte mycket som är nytt under solen), och Minuchin ställde cirkulära frågor långt innan Milanoteamet 

gav dem ett namn. Under 1980-talet förekom det att deltagare som påbörjade GSI’s familjeutbildning 

tyckte att det enda viktiga var att lära sig ställa cirkulära frågor. Jag tror dock att vi till slut lyckades lära 

dem några andra färdigheter också. Cirkulära frågor är inte alltid uppskattade hos svenskar, som lärt 

sig att det är fult att prata om någon som är närvarande, till skillnad från italienare som lär älska 

sådana frågor. ”Fråga henne själv i stället. Hon sitter ju där”, kan man få till svar, när man frågar 

maken hur hustrun visar när hon är irriterad. 

3 Prata har ju ett perfekt namn, om hon hade varit en svensk språksystemisk/narrativ terapeut, men 

hon har (mig veterligt) aldrig gjort något större väsen av sig utanför gruppen. Hon var alltid det där 

fjärde namnet, som man aldrig kom ihåg. Det är typiskt att Abrahamsson & Berglund (1997) markerat 

hennes namn med en asterisk (s. 51) som indikation att de tänkt ta med henne i 

ordförklaringsavsnittet i slutet av boken, men att de glömde bort, antingen att skriva förklaringen eller 

att ta bort asterisken, när de upptäckte att det inte fanns så mycket mer att skriva än att hon ingick i 

teamet. 

4 Det råder en viss förvirring om när boken kom ut. I mitt eget exemplar undertecknade författarna 

förordet i augusti 1967, och copyright är angiven samma år. Även referenser i exempelvis Haleys 

”Changing Families” anger publiceringsåret till 1967. Nätbokhandeln Amazon anger att utgivningen 

ägde rum i juni 1968, och i introduktionen till ”Systemisk familjeterapi enligt Milanomodellen” anger 

Hoffman att bokens skrevs 1969. Möjligtvis är detta ett uttryck för att det, enligt konstruktionismen, inte 

finns någon objektiv sanning – eller för den tidsrelativitet som utmärker kvantmekaniken (en viktig 

ingrediens i den konstruktionistiska traditionen).

Systemisk-kognitiv individual- och nätverksterapi 

Boken ”Milan systemic familoy therapy” (1987) har en märklig titel, eftersom man redan i inledningen 

förklarar att man för länge sedan övergivit familjen som behandlingsenhet till förmån för arbete med i 

första hand individer, men vid behov även med delar av nätverket. 

I den andra (den strategiska) inkarnationen hade Milanoteamet fokuserat både på interaktion och 

kognitiva konstruktioner. 

”Milanogruppen tog redan från början mentala artefakter på lika stort allvar som beteendet. 

Deras tankar om förändring hängde samman med deras uppfattning att 

familjerna har med sig ’kartor’ av vad som pågår, och att terapeuterna försöker ifrågasätta 

eller byta ut dessa ’kartor’. Milanogruppen tar också terapeutiskt fasta på den 

betydelse som Bateson ger premisser... vägledande principer som är inprogrammerade 

på en djup strukturell nivå utom räckhåll för medvetandet. De letar efter en ’myt’ eller 

’premiss’ som ger intryck av att upprätthålla problembeteendena... Om premissen, som 

oftast är kollektiv, byts ut eller förändras så kommer detta förhoppningsvis att påverka 

väsentliga delar av familjens beteende och skapa vad som MRI-forskarna kallar en 

förändring av andra ordningen... 

Slutsatsen är naturligtvis att man inte kan göra boskillnad mellan idén och beteendet; 

de utgör bägge aspekter av varandra. Milanogruppen ser emellertid meningen som 

primär, vilket också utmärker deras modell.” (Boscolo m fl 1987 s. 35 f.) 

Här jämställs Batesons begrepp ”premiss” med Jacksons ”familjemyt”, 5 vilken än en gång belyser Palo 

Alto-gruppens gemensamma rötter, även om terminologin skiljer sig. Det mesta i citatet stämmer 

också in på systemiskt strukturell familjeterapi (se kapitel 6) – utom den sista meningen. Här fastnade 

Milanoteamet i ett dualistiskt linjärt tänkande (se kapitel 10.1), ”tanken föregår handlingen”, medan 

Minuchin försvarar det cirkulära helhetsperspektivet – ”tanke och handling hänger ihop i en odelbar 

helhet”. 

Boscolo och Cecchin beskriver hur deras utbildning stötte på svåra problem. Studenterna var till en 

början entusiastiska. De flesta hade läst ”Paradox och motparadox”, många var anhängare till den 

antipsykiatrirörelse som låg bakom nedläggningen av mentalsjukhusen i Italien, och ville lära sig 

familjeterapi i förhoppning om att bli mer effektiva än de som arbetade med mediciner och individualterapi. 

Många förväntade sig att det skulle räcka med ett par-tre samtal för att bota familjerna. 

Missnöje – misstro – ometikettering 

På elevernas arbetsplatser var familjeterapi i regel ett okänt begrepp. När de mot sina kollegor visade 

upp en attityd, som förmodligen helt korrekt uppfattades som ”vi är bättre än ni – er inriktning är 

förlegad”, blev reaktionerna från arbetskamraterna på denna von-oben-attityd naturligtvis oerhört 

starka. Studenterna utbildade sig för att lösa relationsproblem, men i stället skapade man nya. Dessa 

problem förvandlade studenternas ursprungliga entusiasm till ett kompakt missnöje. När lärarna (efter 

att först betvivlat sin kompetens) utforskade missnöjet föreslog de en genial paradoxal intervention: 

man uppmanade eleverna att uttrycka misstro mot utbildningen till sina kollegor, för att kunna utveckla 

fruktbar kontakt och samarbete med sina institutioner. 

”En annan orsak till terapeuternas misslyckanden var det faktum att familjeterapi var 

någonting nytt och främmande i de miljöer som de kom ifrån. Under utbildningsprogrammets 

första månader var andelen oplanerade avbrutna kontakter bland de fall 

terapeuterna arbetade med otroliga nittio procent. Ett så katastrofalt resultat kunde inte 

förklaras enbart med terapeuternas begränsade erfarenhet. Vid en diskussion vid 

centret framkom en annan orsak, nämligen behandlingsformens stigma. Att behandla 

familjen i stället för den enskilda individen var något som kändes hotande, eftersom det 

underförstått betydde att familjen bar ansvaret för sin ’sjuka’ medlems symtom. Många 

familjer slutade och vände sig till någon av de övriga behandlarna som erbjöd 

traditionell individuell terapi. 

Detta problem löste man genom att bedriva familjeterapi men utan att kalla det familjeterapi. 

Terapeuterna kunde kalla sessionerna konsultationer i stället för terapi.” 

(Boscolo m fl 1987 s. 38.) 

För de blivande terapeuterna blev utbildningen mer en fråga om att ”införa nya tankar om behandling i 

en miljö där det var terapeuterna själva som blev de identifierade patienterna. Handledarna i sin tur 

fick se sin ursprungliga identitet som familjeterapeuter blekna bort till förmån för en ny identitet som 

terapeuter åt större system.” I detta sammanhang blev det ”signifikanta systemet” (alla de personer 

eller institutioner som engageras i försöket att komma tillrätta med problemet) viktigare för Boscolo 

5 Ferreira (1966).

och Cecchin än familjesystemet. Deras tankar liknade Specks och Attneaves idéer när de utvecklade 

nätverksterapin (se kapitel 8.9). 

I detta sammanhang var det inte bara genialt att döpa om familjeterapi till ”konsultation”, och att 

fokusera på mer övergripande system än på familjenivån. Förmodligen var det absolut nödvändigt där 

och då. Men i dag, trettio år senare, finns det ingen anledning att använda falsk etikett för sitt arbete, 

eller att släppa sitt fokus på familjen, om det är familjer man vill arbeta med. 

Strukturell konstruktionism 

Efter det inledande teoriavsnittet i ”Systemisk familjeterapi enligt Milanomodellen” följer beskrivning 

och analys av fyra inspelade konsultationer som Boscolo och Cecchin genomfört. Det sista kapitlet är 

speciellt – dels därför att de intervjuar varandra om en konsultation de genomfört med en familj 

(bestående av far, hemarbetande mor, dottern Gertie, 21 år och identifierad patient samt lillebror Karl 

19, studerande), dels därför att den ligger ett par år senare i tiden än de övriga. När man läser detta 

kapitel slås man av hur ofta Milanoteamet arbetar ”strukturellt”. 

”Som vi kommer att se i det här exemplet följer Boscolo och Cecchin upp alla öppningar 

med frågor ... tills de tycker frågorna har skakat om systemet tillräckligt för att ge 

familjens tänkande, eller organisering kring den idé som presenterats, nya infallsvinklar... 

de läggs ihop och blir alltmer komplexa och integrerade allteftersom sessionen 

fortskrider. Varje öppning intensifieras och förtätar den föregående till dess att 

ett mönster växer fram – familjens mönster, som uppvisar allt tydligare färg och 

variation efter hand som öppningarna bearbetas.” (Boscolo m fl 1987 s. 301 f.) 

Här känner vi igen ett flertal strukturella tekniker: uppföljning, inre omstrukturering (”skakat om 

systemet, nya infallsvinklar, komplexa världsmodeller”), strukturell analys (”familjens mönster växer 

fram”), fokusering och intensifiering. Det är svårt att tänka sig att Minuchin skulle protestera mot något 

av detta. 

”Det kan ha uppstått en spricka i familjen genom att Gertie fortsätter att stå nära sin 

mor, samtidigt som de två kvinnorna fjärmar sig från Karl och hans far.” 

(Boscolo m fl 1987 s. 302 f.) 

I strukturella termer: det kvinnliga subsystemet är insnärjt 6 och har en stel gräns till det manliga 

subsystemet med en tendens till koalition. 

”Karl har sagt att Gertie hade mindre svårigheter hemma än i skolan, men fadern beskriver 

henne som ”fastbunden" vid mamman och menar därmed att hon har problem 

också hemma. Boscolo ställer en cirkulär, jämförande fråga: ’Vem av dem blev mest 

bunden, Gertie eller mamma?’... Denna feedback tillhandahåller en dubbel beskrivning, 

och det blir tydligt att det inte är möjligt att ensam vara bunden: man måste vara bunden 

vid någon, som också kan vara bunden!” 

(Boscolo m fl 1987 s. 303.) 

I strukturella termer: inre omstrukturering genom komplementaritet. 

Lösningsfokuserade undantagsfrågor 

I den fortsatta texten behandlas lösningsfokuserade undantagsfrågor (”Vilken är den senaste händelsen 

som någon i familjen kände sig stolt över?”) och motsatsfrågor (”När kände ni er senast 

lekfulla?”). Man går vidare till att diskutera en premiss (här i betydelsen regel) i familjen: Ingen får 

prata, alla måste ha hemligheter – i Jacksons ursprungliga MRI-termer: relationsregler och 

hemligheter, för att sedan komma in på psykodynamiska begrepp, symbios och implicit mystifikation 

(Laing), innan man fortsätter att i MRI-termer peka på dubbelbindning: ”Gertie kan inte reda ut motstridigheterna 

i familjen om huruvida hon har eller inte har kommit över sitt problem utan att bryta mot 

prata-inte-regeln.” Man tar också upp triangulering i koalitionsproblematik som även återfinns hos 

Haley, Minuchin, Bowen med flera. (s. 304 f.) 

”Boscolo som insett att det inte kommer att bli någon enighet om huruvida Gertie har 

kommit över sina problem eller inte, frågar henne om det finns någon annan i familjen 

som har problem. Detta är en utmaning riktad mot den fördelning som familjen har gjort, 

nämligen att Gertie har alla problem; vi har inga. 

Det är också en utmaning riktad mot den polarisering som familjen gjort runt fördelningen 

att det finns en dålig och tre bra medlemmar.” (Boscolo m fl 1987 s. 305.) 

I strukturella termer: Inre omstrukturering genom normalisering och patologisering. Därpå ställs en 

hypotetisk framtidsfråga: ”Om någon annan skulle ha ett problem, vem skulle det då vara?” – en typisk 

Minuchinfråga, samtidigt en reflexiv fråga enligt Karl Tomm (1989). 

6 Påverkad av feministisk familjeterapi skulle Minuchin på senare år inte schablonmässigt 

kategorisera mor-dotter-dyaden som insnärjd, utan att först studera den närmare. Se kapitel 8.12.

”I ett försök att bryta igenom denna idé att Gertie är dålig och Karl är bra går Boscolo 

över till att fråga om närhet/distans: ’Vem står Karl närmast, mamma eller pappa?’... 

Denna typ av frågor utmanar familjens tankemönster som verkar vara uppbyggt kring 

motsatser: det dåliga barnet och det bra barnet, det sjuka barnet och det icke-sjuka 

barnet. Närhet och distans är förhandlingsbara idéer och de förändras med tiden, 

medan motsatser förblir motsatser.” (Boscolo m fl 1987 s. 307.) 

I strukturella termer utforskar man föräldrasubsystemets gräns till sonen och utmanar föräldrarnas 

världsmodell i en inre omstrukturering. Man fortsätter med att ”försöka rucka på familjens regel att inte 

prata”, och diskuterar det psykodynamiska begreppet svartsjuka, triangulära strukturer, genderfrågor, 

processar samspelsmönstret mellan Gertie och modern... 

Likheter i praktiken 

På bara några sidor (302-309) hittar man i beskrivningen av milanomodellen en stor del av den 

familjeterapeutiska ”allmänningen” – interventioner som man kan hitta i flera inriktningar. Man hittar till 

och med ett flertal normativa strukturella interventioner. 

Trots att ovanstående exempel var det senaste av de fall som behandlas i boken skulle man kunna 

tro att dessa normativa och instruktiva interventioner var rester av Milanoteamets strategiska historia, 

som ännu inte slipats bort i mitten av 1980-talet. Men i en intervju med Boscolo i Fokus på Familien # 

2 2005 7 beskriver Liv Frøyland hur han arbetar än mer strukturellt och strategiskt med familjer med 

”små tyranner” (se kapitel 4.7.3). 8 

Han börjar sessionen med att klargöra att han måste ha lugn och ro i sitt arbetsrum. När barnet 

börjar utmana denna regel, varnar han om att vid nästa regelbrott kommer han att direkt utvisa barnet 

ur rummet för en stund. För att behålla sin vuxenauktorietet ser han till att behålla sitt lugn när 

utvisningen kommer. Efter en kort tid hämtar han tillbaka den utvisade och erbjuder en försoningsgest, 

som kan bestå av en smekning, en lekritual, eller något annat som hjälper barnet att behålla ansiktet 

och känna sig accepterat. 

Samtidigt som Boscolo agerar som modell för föräldrarna i att sätta gränser för barnet, så pratar 

han med dem om att utveckla sin kompetens som föräldrar. Han säger till dem att han är säker på att 

de har förmågan, men att de inte tror på sig själva. Precis som Minuchin utgår Boscolo från 

föräldrarnas potentiella resurser. Ibland kan barnet förstå bättre än föräldrarna vad han pratar om, och 

klarifiera som en co-terapeut för att hjälpa föräldern att förstå. Efter utvisnings- och försoningsritualen 

ger han föräldrarna i hemuppgift att träna på hemmaplan (se kapitel 5.4.2). 

Maktspråk i Milano 

Frøyland skjuter in att hon tycker att han gör det på ett skönt sätt, och Boscolo svarar leende att det 

nog är ett alltför auktoritärt sätt för norska terapeuter, att visa ut barnet när det inte uppför sig 

ordentligt. 

”Frøyland: Ja, men jag tror att det är en god idé. Men klarar föräldrarna av att gå hem 

och göra likadant? 

Boscolo: Ja, mitt intryck är att de flesta föräldrar kan dra nytta av en sådan 

modellinlärning. Föräldrarna ser en vuxen som klarar det. Det är ofta första gången de 

ser något som har effekt på barnets dåliga uppförande, och de blir ofta väldigt 

överraskade. 

Boscolo beskriver hur han arbetar mycket strukturellt och strategiskt med att återge föräldrarna 

auktoritet och makt (se kapitel 4.8), och tar även upp trianguleringsproblematiken (se kapitel 4.7) då 

konflikter i äktenskapsrelationen förhindrar samarbetet mellan föräldrarna. I sådana fall visar det sig 

att föräldrarna inte klarar hemuppgiften. Men i stället för att arbeta med iscensättning och 

ombalansering (kapitel 5.2 och 5.3), vilket är det naturliga för Minuchin, så konstaterar Boscolo att han 

förstår att de ännu inte är redo för en sådan uppgift, och att det är bra att de själva tar ansvar för att 

göra uppgiften när tiden är inne. 

Boscolo betonar vikten av att behålla lugnet för att inte förlora makten samtidigt med humöret, att 

föräldrarna inte skall kritisera varandra eftersom de då förlorar sin auktoritet och barnet tar över makt 

och ledarskap, att föräldrarna måste genomföra de konsekvenser de har sagt, men att de efter 

genomförandet måste erbjuda barnet ett sätt att rädda ansiktet. 

Boscolo berättar om liknande exempel, där barnen har varit mellan tre och tjugo år. Tjugoåringen, 

som var stor och kraftig, undrade vad Boscolo skulle göra om han vägrade att gå ur rummet, och 

7 Frøyland är en norsk familjeterapeut som kombinerar ett systemiskt konstruktionistisk frågande 

förhållningssätt med mer direktiva metoder som Marte meo (se kapitel 8.13) och PMT (Parent 

Management Training) som bygger på beteendeterapins belönings och utsläckningsprinciper. Tipstack 

till Ville Laursen. 

8 Jämför ordspråket ”När fan blir gammal blir han religiös”.

svaret blev att han skulle ringa direkt till polisstationen i huset intill. ”Det gör jag ofta, och de kommer 

genast.” (Frøyland 2005 s. 222-227, min översättning) 

Det mesta av det Boscolo beskriver stämmer väl in på det systemiskt strukturella och strategiska 

arbetssättet. Normativa värderingar, instruktiva interventioner, expertroll, makt och hierarki – allt det 

som Minuchin och Haley kritiserats för är alltså helt OK – när det utförs av en som kallar sig för en 

systemiskt konstruktionistisk konsult. 

Skillnaden består mest i att Boscolo agerar modell för föräldrarna och ger förändringsarbetet i 

hemuppgift, där det enda stöd föräldrarna har i kampen om makten är minnet av hur terapeuten 

agerade modell, medan Minuchin arrbetar direkt i rummet med gränsbearbetning, iscensättning och 

ombalansering (se kapitel 5) för att locka fram föräldrarnas resurser. 

Dubbla tungor i retoriken 

Skillnaden mellan systemiskt strukturell och milanosystemisk konstruktionistisk familjeterapi verkar 

alltså fortfarande (20 år efter det första exemplet) vara betydligt mindre i praktiken än i retorikens 

dubbla tungomål: 

Med ena tungan talar systemiska konstruktionister om neutralitet till förändring som en av de viktigaste 

riktlinjerna för terapeuter, och anklagar oliktänkande kollegor för manipulation och maktmissbruk 

– med den andra beskriver man egna normativa strategier för att förändra familjens relationer 

och hierarkiska maktstruktur, som praktiskt taget är identiska med de systemiskt strukturella. 

Med ena tungan beskriver man sin egen modell som unik och nyskapande, och anklagar oliktänkande 

kollegor för att vara föråldrade och efter sin tid – med den andra imiterar man allmänt 

vedertagna interventioner från ett flertal traditionella inriktningar. 

Med den ena tungan talar man sig varm för vikten av ödmjukhet och respekt i mötet med familjer – 

med den andra uttrycker man arrogant självgodhet och talar föraktfullt om oliktänkande kollegor, vars 

arbetssätt man lånar friskt av. 

Jag kommer att tänka på gamla ordspråk om att kasta sten och bo i glashus, att sopa framför sin 

egen dörr osv. Det vore kanske inte helt fel med lite klädsam ödmjukhet och respekt även gentemot 

oliktänkande kollegor? Det lär ju inte finnas några absoluta sanningar... 

Jag vill starkt poängtera att denna kritik inte riktar sig till det systemiskt konstruktionistiska arbetssättet 

som sådant. Det är till stor del mycket användbart, även i ett systemiskt strukturellt eller ett 

interaktionistiskt integrativt arbetssätt. Det jag vänder mig emot (på flera ställen i denna bok) är den 

respektlösa von-oben- och besserwisser-attityd som präglat konstruktionistiska konsulter i de senaste 

decenniernas debatt. 

Vi behöver inte trampa ned varandra för att synas – vi borde kunna samexistera, och till och med 

befrukta varandra med konstruktiv kritik i en öppen debatt, utan slag under bältet. I början av 2007 

inbjöd den danska psykologen Ville Laursen till en debatt om hur den systemiskt konstruktionistiska 

grenen kan närma sig den systemiskt strukturella familjeterapin, som under årens lopp gjort åtskilliiga 

närmanden (Fokus på familien 2007:1). Två år senare har jag fortfarande inte sett några sådana ansatser. 

Boken om Milanomodellen kom ut fem år efter att produktionsprocessen startade. Under tiden 

utvecklades arbetssättet ytterligare, och boken kan därför ses som ett levande exempel på att det inte 

finns några universella sanningar, och att terapeutiska modeller alltid utvecklas. Ett annat exempel på 

det senare är att Milanoteamet – från att ha varit starkt beroende av Watzlawicks MRI-modell – 

utvecklades till att bli en inspirationskälla tillbaka för Watzlawicks fortsatta utveckling. En cirkel var sluten. 

(Eller var det återigen Watzlawick som påverkade milaneserna?) 

9.2. MRI – fjärde inkarnationen: radikal konstruktivism 

Att Milanoteamet tröttnade på de strategiska paradoxerna berodde kanske delvis på maktkampen 

mellan Palo Alto-falangerna Batesongruppen och Jacksons MRI. Bakom den enade fasaden av två 

samverkande projekt under samma tak (se kapitel 8.4 – 8.5), fanns hela tiden djupa sprickor mellan 

Batesons antropologiska förhållningssätt (”se men inte röra”) och Jacksons interventionistiska (”rubba 

den homeostatiska jämvikten för att möjliggöra utveckling”). När Haley hade gått från Bateson till MRI, 

och Bateson själv lämnat Palo Alto 1962 för att studera kommunikation hos uttrar och delfiner, var 

Batesons ställning inom familjeterapifältet försvagad för en tid. 

Balansen i Palo Alto rubbades 

Efterhand blev MRI, med Watzlawick i spetsen, mer orienterat mot Batesons epistemologiska konstruktivism. 

Hur mycket denna förskjutning berodde på att balansen i teamet rubbades (när Satir 

engagerade sig i Esalen 1964, Haley flyttade till Philadelphia för att i stället arbeta med Minuchin 

1967, och Jackson plötsligt dog 1968) kan man bara spekulera över, men Batesons utforskande och 

nondirektiva förhållningssätt fick mot slutet av 1960-talet ett allt större inflytande, trots (eller kanske 

tack vare?) att han lämnat Palo Alto sedan flera år.

De båda perspektiven, kropp och själ, tanke och handling, inre och yttre omstrukturering, kognition 

och interaktion – eller ”mind and nature 9 ” om man vill uttrycka dem så, följde ändå varandra dialektiskt 

i familjeterapins utveckling – tills den konstruktionistiska grenen, efter Batesons död 1980, helt släppte 

de gemensamma rötterna. Så länge han levde var Bateson en garant för att dialektiken (både/och) bevarades 

i ett helhetsperspektiv (det var Bateson som bjöd in Jackson till deras epokgörande samarbete, 

även om han motarbetade Haleys dragning till Jackson-polen). Efter Batesons död förvandlades 

dialektiken till dualism (antingen/eller, se kapitel 10.1), där tankar och ord sågs som primära, och 

interaktion betraktades som sekundärt och ointressant. 

Det är en häpnadsväckande paradox att konstruktionistiska filosofer i praktiskt taget alla andra 

sammanhang är varma förespråkare för cirkulära dialektiska processer, men i denna grundläggande 

fråga intog man en linjärt dualistisk position. 

Trots att Bateson, redan under sin livstid, var en auktoritet inom fler områden än vad de flesta 

människor möjligtvis hinner nosa på – zoologi, antropologi, konst, kommunikationsteori, cybernetik 

(läran om självkontrollerande system), psykiatri, filosofi, ekologi, vetenskapsteori, epistemologi (hur vi 

förvärvar och använder kunskap) med mera, så blev han efter sin död om möjligt en ännu större 

expert – en metaexpert, experternas expert. 

Batesons egna skrifter är ofta svårbegripliga (med undantag för ”Metaloger”, där han beskriver 

djupa samtal med sin dotter Catherine från hennes barndom), så de flesta kom i kontakt med honom 

indirekt, via någon uttolkare. En annan av konstruktionismens många paradoxer är att genom att höja 

Bateson till skyarna, och snudd på helgonförklara honom, så används hans argument för att polarisera 

och diskvalificera, i en dualistisk process som i grunden strider mot Batesons dialektiska intentioner. 

En annan paradox är att Bateson-experterna definierade expertrollen som negativ och destruktiv, 

något som man till varje pris skulle undvika i mötet med klienter, samtidigt som man inte missade en 

möjlighet att citera eller referera till sin metaexpert. Expertrollen fick tydligen bara användas i 

ideologiska diskussioner med meningsmotståndare (expert-trollen). Varför expertrollen inte ansågs 

destruktiv i detta sammanhang är ett av många fenomen som förvirrar i mötet med fundamentalistiska 

konstruktionister. 

Radikal konstruktivism – verkligheten finns inte 

Watzlawick blev, från att på 1960- och 70-talen ha varit en av de främsta företrädarna för strategisk 

korttidsterapi, på 1980-talet förkämpe för konstruktionistisk filosofi och terapi i MRI’s fjärde inkarnation. 

Denna omsvängning utmynnade bland annat i Watzlawicks antologi ”The invented reality” 1984, där 

radikala konstruktivister, företrädda av Heinz von Voerster och Ernst von Glaserfeld, hävdade den 

närmast akademiskt filosofiska ståndpunkten att bortom våra sinnen finns intet eller kaos. 

Det kan synas märkligt att den konstruktionistiska revolutionen i USA hade två ledargestalter med 

anor i tysk aristokrati. Jag har inte lyckats hitta någon logisk förklaring, men Watzlawick hade ju en 

gemensam kulturell bakgrund med ”vonarna”, och var dessutom från början utbildad i filosofi och 

språk, så hans förändrade inriktning kan ha naturliga förklaringar. 

Heinz von Voerster var en av deltagarna i de berömda Macy-konferenserna 10 1946-53 (tillsammans 

med bland andra Gregory Bateson, Margaret Mead 11 , Norbert Weiner, Warren McCulloch, 

Walter Pitts, Ross Ashby och John von Neuman) där cybernetiken växte fram som en tvärvetenskaplig 

disciplin (se avsnitt 9.6). När von Voerster trettio år senare diskvalificerar sin egen skapelse, ger det 

ett något splittrat intryck. 

9.3. Galvestons språksystem – Goolishian, Anderson och Dell 

Galveston är en liten håla, närmast en förort till Houston. Åtta mil är inget avstånd i denna del av 

världen. Här ligger Texas universitetssjukhus, och den psykiatriska kliniken har hela delstaten som 

upptagningsområde, så patienterna måste ofta åka mycket långt för att komma till kliniken. 

”Inom ramen för den psykiatriska kliniken började Harold Goolishian och hans medarbetare 

på 1950-talet att träffa familjer... På grund av reseavstånden valde man att träffa 

hela familjen samt de övriga professionella... vid ett enda behandlingstillfälle, som ofta 

kunde sträcka sig över 2-3 dagar. Detta projekt döptes till MIT, Multiple Impact 

Therapy 12 . 

9 Bateson 1977. 

10 http://www.asc-cybernetics.org/foundations/history/MacySummary.htm 

11 Bateson och Mead var gifta till 1950, men hade separerat redan ett par år tidigare. 

12 En kort beskrivning av Multiple Impact Therapy finns i Familjeterapins grunder, kapitel 13.5. En 

utförligare artikel av Agnes Ritchie (ursprungligen publicerad i Social Worker 5, 1960) finns återtryckt i 

Haley (1971). För den som vill läsa en hel bok finns McGregor m fl (1964).

Familjeterapiverksamheten utvecklades inom klinikens ram ända till 1970 då en ny 

klinikchef med biologisk-medicinsk grundsyn tillträdde.” 

(Abrahamsson & Berglund 1997 s. 62) 

Brytning med universitet och med homeostas 

1977 (samma år som milanoteamet startade sin utbildning och GSI etablerade sin integrativa 

familjeterapiutbildning) grundade Goolishian, Harlene Anderson, Paul Dell, och George Pulliam ”Galveston 

Family Institute” – senare omdöpt till ”Houston-Galveston Institute” när det stod klart att 

Galvestongruppen inte längre arbetade familjeterapeutiskt. Galvestongruppen hade också börjat söka 

nya teorier och arbetsformer, precis som Milano- och MRI-teamen. Dell kom 1978 i kontakt med den 

chilenske biologen Humberto Maturana (se kapitel 9.6) och hans adept Fransisco Varela, och därmed 

det som ibland kallas biologisk konstruktionism 13 . 

Dell skrev 1982 en artikel i Family Process (”Beyond Homeostasis: Toward a concept of coherence”), 

som vållade stor uppståndelse. Han förkastade homeostasteorin, och försökte i stället lansera 

begreppet ”koherens”, som är svårdefinierat 14 och aldrig fick någon större spridning, inte ens i 

konstruktionistiska kretsar. Han påpekade själv att begreppet hade stora likheter med Maturanas 

begrepp ”strukturdeterminism” (se avsnitt 9.6 ”Strukturdeterminering”), som för konstruktionisterna i 

stället blev det begrepp som ersatte homeostasbegreppet. 

Hur användbart begreppet är i familjeterapi illustreras av en googlesökning på ”structure determination”. 

På de första tio sidorna finns ingen länk till familjeterapi, enbart till biokemiska 

proteinstrukturer (sedan orkade jag inte leta längre). Determinism är ju ett starkt linjärt begrepp, och 

passar inte riktigt i en teori som utger sig för att vara en cybernetisk systemteori, och snart lyfte man i 

stället fram begreppet ”strukturell koppling” (se 9.6). Om man googlar på detta begrepp kommer 

faktiskt en familjeterapilänk upp redan på första sidan – fast det är en uppsats om Intensiv 

familjeterapi. 15 

Dells artiklar i konstruktionistnumret av Family Process väckte oerhört starka reaktioner. Många (till 

och med Mara Selvini Palazzoli) skrev skarpa svar, andra avfärdade diskvalifikationerna från Dell och 

hans meningsfränder som ”epistemobabbel” och många sade upp sin prenumeration. Trots detta 

växte konstruktionistvågen till tsunamiformat, och dränkte nästan allt som stod i dess väg. När artikeln 

publicerades hade Dell redan lämnat Galveston, men han fortsatte under hela 1980-talet att publicera 

artiklar där han tolkade Bateson och Maturana. 

Icke-vetande konversationer 

Harold Goolishian och Harlene Anderson fortsatte i Galveston att utveckla en egen terapimodell som 

de kallade språksystemisk, och som mer knyter an till social konstruktionism. Man ville komma bort 

från makt, hierarki och expertfunktioner, och menade att terapibegreppet borde ersättas av konversation 

mellan två jämställda parter – av medverkan i stället för påverkan. För att undvika expertrollen 

skall ”terapeuten” inta en icke-vetande position, en genuin nyfikenhet på klientens upplevda historia. 

”När Harlene Anderson började arbeta med Goolishian och hans grupp, låg fokus för 

gruppens intresse i att tala klienternas språk, att lära sig om deras värderingar och 

världsbilder och att lära sig deras ord och fraser. Likt kameleonterna skiftar färg skiftade 

terapeuterna språk. Teamets tanke var, att om terapeuten talade klienternas språk, 

skulle klienten och terapin passa ihop bättre. Klienten skulle ha lättare för att ta till sig 

terapeutens uppfattningar och interventioner, och motstånd i terapin skulle inte uppstä 

så lätt. Det fanns alltså en strategisk tanke bakom.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s. 

63.) 

Här kan man se en likhet med strukturell familjeterapi. Minuchin använder också kameleontmetaforen 

när han beskriver samgående (kapitel 3.1). Det språksystemiska samgåendet är dock begränsat till 

verbalt språk och syftar till matchning på individnivå, vilket är naturligt då språksystemikerna (i likhet 

13 Under den övergripande rubriken ”konstruktionism” finns ett antal vetenskapsteoretiska förgreninger 

som social konstruktionism, radikal konstruktivism och den andra ordningens cybernetik; 

filosofiska skolor som postmodernism, och terapiskolor som systemisk familjeterapi enligt 

Milanomodellen, språksystemisk terapi och narrativ terapi. Syftet med detta avsnitt är inte att i detalj 

redovisa alla likheter och skillnader mellan dessa, utan jag använder ofta begreppet konstruktionism 

som beteckning för alla varianterna. 

14 Runfors & Wrangsjö definierar koherens: ”Alla beståndsdelarna och alla de samverkande 

processerna dem emellan förhåller sig till varandra på ett unikt sätt, i ett karaktäristiskt mönster som 

inte kan skönjas hos de enskilda individerna... Vi kommer att använda begreppen koherens, system 

och helhet som synonymer.” (s. 27 f.) 

15 Intensiv FamiljeTerapi är Johan Sundelins modell för familjebehandling. Johan har ett förflutet 

hos Minuchin i Philadelphia.

med de flesta konstruktionistiska inriktningar) mer eller mindre övergett familjeterapin, för att arbeta 

mer individualterapeutiskt eller nätverksorienterat. 

”Men i mötet med dessa olika verkligheter arbetade vi ju inte längre så mycket med 

familjer som med olika individers tankar och känslor.” 

(Abrahamsson & Berglund 1997 s 63.) 

Medan strukturella familjeterapeuter samtidigt arbetar med både kollektiva och olika familjemedlemmars 

individuella världsmodeller, begränsar sig språksystemiska terapeuter i regel till en individ i 

taget. 

Problemorienterade språksystem 

I stället för att fokusera på familjesystemet som den naturliga enheten för observation, analys och 

intervention, utgår man från ”det problemorienterade systemet”, ett språkligt system som består av de 

individer som pratar om problemet. Liksom Milanoteamets systemdefinition påminner denna om 

nätverksterapi, om än i begränsad form. Nätverkstänkande är helt naturligt för en systemiskt strukturell 

familjeterapeut, däremot är det helt främmande att utgå från den identifierade patienten, isolerad från 

sin familj. 

Mycket främmande är också den märkliga språksystemiska synen på problem. Man menar att 

problem enbart finns i språket, och följaktligen uppstår problemet när man pratar om det, och upplöses 

när man slutar prata om det!?! 

Sedan Goolishian dog 1991 har Harlene Anderson på egen hand fortsatt att sprida det språksystemiska 

synsättet runt världen, inspirerad bland andra av Kenneth Gergen. 

9.4. Reflekterande processer – Andra ordningens cybernetik 

Tromsø är med sina 65 000 invånare största staden i Nordnorge (den del av Norge som ligger norr om 

polcirkeln, och som har sommardagar då solen aldrig går ned och vinterdagar då solen aldrig går 

upp). 1974 (samma år som GSI grundades) började några grupper av personal vid psykiatriska 

kliniken att samlas regelbundet för metodutveckling, inspirerade av bland andra Haley, Minuchin och 

Watzlawick. 

Decentraliserad familjeterapi 

1978 fick Tom Andersen professuren i psykiatri vid Tromsø universitet. I de två fylken (län) som den 

psykiatriska kliniken betjänar är det, liksom i Texas, långa avstånd för många glesbygdsbor. I motsats 

till kollegorna i Galveston ett par decennier tidigare, satsade Tromsøteamet på att i stället möta 

patienterna på deras hemorter och samarbeta med primärvården, även om det innebar långa resor för 

psykiatrispecialisterna. Experimentet blev en succé – det uppskattades mycket av primärvårdens 

personal, och behovet av inläggning på den psykiatriska kliniken sjönk med 40%. Detta uppskattades 

dock inte av de övriga psykiaterna på kliniken (kanske var de rädda för att bli arbetslösa?), varför de 

såg till att försöket inte fick fortsätta. Som i kollegorna Milano blev Tromsøteamet (ungefär samtidigt) 

obehagligt påminda om att det ibland är nödvändigt att i sin analys inte bara ta hänsyn till familjen, 

utan även vårdapparaten. 

Den familjeterapeutiska gruppen i Tromsø kom i kontakt med Boscolo och Cecchin, och blev så 

inspirerade av Milanoteamets förändring, att de släppte den strategisk-strukturella inriktning de 

tidigare försökt tillämpa. I stället försökte de kopiera den nya modellen från Milano, som mer fokuserade 

på det cirkulära frågandet än på slutinterventioner. 

Reflekterande team 

I flera år hade Tom Andersen burit på en idé – i stället för att observationsteamet bara konfererade 

med varandra bakom spegeln, för att sedan lämna en slutintervention (som nästan aldrig blev 

levererad så som observatörerna hade tänkt sig) så skulle familjen direkt få lyssna till teamets tankar. 

1985 var idén äntligen mogen att prövas i praktiken. Försöket fick en effekt som var långt över 

förväntan. Efter reflektionerna blev familjens samspel mer positivt och optimistiskt. Idén utvecklades till 

en egen tromsømodell – det reflekterade teamet. 

Tom Andersen och hans kollegor i Tromsø arrangerade på 1980-talet sommarseminarier i 

Nordnorge (dit de bjöd in gästföreläsare från bland annat New York, Milano, Kanada, Belgien, Rom 

och Texas) som blev betydelsefulla för psykiatrins utveckling i Tromsø, men som samtidigt fungerade 

som smältdegel för den konstruktionistiska rörelsen, tillsammans med liknande arrangemang, bland 

annat i Galveston. Modellen med reflekterande team spreds via sådana seminarier, kongresser och 

workshops, och publicerades i skriftlig form – först i en artikel i Family Process 1987, sedan i bokform 

1989 (”The Reflecting Team”, svensk bearbetad översättning 1991: ”Reflekterande team”, som efter 

ytterligare bearbetning fick ett nytt namn 1994: ”Reflekterande processer”). Detta placerade Tromsø 

på den familjeterapeutiska världskartan, som började omfatta allt fler platser utanför USA.

Lagom ovanliga och långsamma samtal 

Andersen betonade starkt att både terapeuten (eller ”intervjuaren” med Andersens konstruktionistiska 

terminologi) och det reflekterande teamet måste ge budskap som är lagom ovanliga, för att klienten 

skall kunna använda sig av dem. Budskap som är för vanliga, för lika de tankar klienten redan har, 

tillför ingen ny information. Budskap som är för ovanliga tas inte emot. Han motiverar detta 

resonemang utifrån Maturanas teori om strukturdeterminism (se nedan). Även om man inte delar 

denna troslära, kan systemiskt strukturella familjeterapeuter också ha nytta av att ha ”ovanligheten” i 

åtanke, trots att till exempel iscensättning, ombalansering och komplementaritetsinterventioner kan 

kräva yttranden som är extremt ovanliga i familjens tankebanor. 

Yttre och inre samtal är viktiga begrepp i Tromsø. Andersen påpekade att i en dialog försiggår tre 

samtal: ett yttre och två inre, och att det därför är viktigt att anpassa samtalets tempo, så att det blir 

lagom långsamt. Samtalsrytmen måste anpassas så att varje yttrande både föregås och efterföljs av 

pauser som möjliggör reflektioner i den inre dialogen. Denna anpassning matchar utmärkt nordnorska 

och norrländska kynnen (om jag skall tillåta mig att kulturgeneralisera), men kanske är det lite svårare 

att bromsa tempot i italienska familjer. Hur som helst är även detta något att tänka på för systemiskt 

strukturella familjeterapeuter. Mindre erfarna terapeuter, med hög prestationsångest, kan lätt bli 

skrämda av en reflekterande paus, och kastar gärna in en ny fråga (som hade krävt mer reflektion) i 

stället för att låta tystnaden tala. 

En annan ordning 

Tom Andersen var en varm anhängare av ”den andra ordningens cybernetik”. Begreppet lanserades 

indirekt av Heinz von Voerster, som 1972 rekommenderade Margaret Mead (dåvarande ordförande i 

American Cybernetics Association) att ändra titeln på sitt anförande från ”The cybernetics of 

cybernetics” till ”Second order cybernetics”. Den första ordningens cybernetik sökte förklara en 

objektiv fysisk verklighet med neutrala teorier som skulle spegla absoluta sanningar, oavsett vem som 

observerade systemet. 

Heinz von Voerster, och andra företrädare för den andra ordningens cybernetik, hävdar att den 

enda kunskap vi har tillgång till är via våra observationer. Våra tolkningar är alltid subjektiva, och det 

närmaste vi kan komma objektivitet är någon form av enighet om tolkningar, som liknar varandra 

tillräckligt för att vi skall betrakta dem som objektiva, men objektiviteten måste alltid sättas inom parentes. 

(Se 9.6) 

Det enhetligt objektiva ”universum” människan försöker förstå och bemästra, kan aldrig bli annat än 

ett antal mer eller mindre samstämmiga ”multiversa” 16 . Dessutom kan vi aldrig studera ett system utan 

att påverka det vi studerar. Mät temperaturen i två glas vatten som stått i rumstemperatur ett dygn, 

med en termometer från frysen och en annan som har legat på ett varmt element, och se skillnaden. 

I cybernetikens ”barndom”, när de system man intresserade sig för mest var mekaniska (som 

målsökande robotar), var epistemologiska (kunskapsteoretiska) frågor (som ”hur kan vi veta?”) inte så 

intressanta. Det viktiga var om roboten träffade målet, och fokus var då på ”det observerade 

systemet”. 

När det cybernetiska forskningsfältet vidgades till att även omfatta biologiska och sociala system 

blev den vetenskapsteoretiska grunden mer komplex. Den som forskade på ödlans visuella perception 

kunde drastiskt förändra enskilda individers livsvillkor genom att operera ögat så att det roterades 

180°, med påföljd att ödlan konsekvent (tills den svalt ihjäl) försökte fånga bytet där det inte fanns. (se 

9.6) 

Observerande system 

Olika varianter av konstruktionistiska filosofier blev exceptionellt viktiga i den epistemologiska debatt 

som kom att utmärka den andra ordningens cybernetik. Intresset försköts från det observerade 

systemet (den målsökande missilen, det ekologiska systemet, familjen, ödlans synorgan...) till det 

observerande systemet. I familjeterapins fall utgörs observerande system dels av terapeuterna, men 

om man arbetar med observerande eller reflekterande team, blir detta ett observerande system på en 

metanivå – man observerar det terapeutiska systemet (familjesystemet plus terapeuten som ingår 

som en deltagande observatör). 

Det var helt naturligt att Tromsøteamet tillägnade sig detta observerande perspektiv i den andra 

ordningens cybernetik – deras reflekterande verksamhet passade ju som handen i handsken. Vad 

som är svårare att förstå är varför Tom Andersen var så ivrig att ”gå över ån (i detta fall Atlanten) efter 

vatten”. I Norge hade filosofiprofessorn Hans Skjervheim i decennier skrivit om hermeneutisk 

forskning med deltagande observation (delvis i opposition mot den norske nestorn i filosofi, Arne 

Naess), men jag hittar inte en enda referens till Skjervheims klassiska lilla skrift ”Deltagare och 

16 Begreppen ”multiversa” och ”objektivitet i parentes” utvecklas ytterligare i kapitel 9.8.

åskådare” i Andersens bok. Däremot är det inte många sidor som saknar referenser till Bateson, Maturana, 

von Voerster, von Glasersfeld, Goolishian & Anderson, Hoffman och andra amerikanska 

konstruktionistgurus 

Var hemmablindheten kanske ett uttryck för den historielöshet som varit så utmärkande i den 

konstruktionistiska polemiken de första 25 åren? Eller var det kanske undertiteln (”Sex bidrag till 

debatten om människans frihet i det moderna samhället”) som fick Andersen att tro att Skjervheims 

tankar saknade relevans i det postmoderna samhället? 

Terminologisk eskapism 

Tom Andersen och hans tromsøteam skall ha all heder av att ha uppfunnit det reflekterande teamet – 

det är ett ytterst värdefullt bidrag till familjeterapins utveckling. Men jag är ännu inte beredd att 

helgonförklara honom. Hans fascination för den andra ordningens cybernetik gjorde att det var lätt att 

få intrycket att han hellre propagerade för de konstruktionistiska ”sanningarna” än att berätta om sin 

egen skapelse. 

”På det här sättet ser vi oss som kongruenta med Maturanas uttalande att instruktiv 

interaktion är omöjlig” (Andersen 1991 s. 55.) 

Alla hans krumbukter för att anpassa terminologin till det konstruktionistiska språket blir för mig närmast 

pinsamma ”terminologiska eskapismer”. Radikala konstruktivister har ju dödförklarat både 

familjen och familjeterapin – den mänskliga hjärnan och dess kognitiva strukturer är det enda godkända 

intresseområdet, och individfokuseringen är total. 

Den som vill framstå som rättrogen konstruktionist av den andra ordningens cybernetik i det postmoderna 

samhället får inte använda sig av ”föråldrade” pre-postmoderna ord som familjesystem, 

familjeterapi eller familjeterapeut. I stället får man, som Andersen, konsekvent använda postmoderna 

begrepp, som ”stillastående system” eller ”låsta system” i stället för familjer; ”intervjuare”, 

”observerande system” eller ”hjälpsystem” i stället för terapeut (hjälpa får man tydligen, trots att 

”instruktiv interaktion” är förbjuden, och dessutom omöjlig i den konstruktionistiska teorin, se vidare 

kapitel 9.6); ”meningssystem” i stället för likatänkande; ”intervjusystem” i stället för terapeutiskt system 

(bestående av familj och en eller flera terapeuter). 

Det är oklart om Andersen använder begreppet ”problemskapande system” för samma gruppering 

– det enda som framgår i sammanhanget är att åtminstone terapeuten ingår. (Förresten, luktar inte 

detta begrepp misstänkt linjärt???) 

Trots att Tom Andersen var en av de stora förnyarna i familjeterapin, så verkade han också som en 

av familjeterapins dödgrävare, i sällskap med teamen i Milano och Galveston. 

Cirkulär återgång till individfokus 

Konstruktionisterna reducerade fokus från familjesystemets interaktion till individens tankar (framför 

allt terapeutens), utifrån det linjära axiomet att nya tankar skapar förändring. På så sätt slöts ytterligare 

en konstruktionistisk cirkel (se Milanomodellen ovan), då man återförenade sig med Freuds 

psykoanalytiska föreställning om att enbart insikt möjliggör förändring, trots att varken 

konstruktionismen eller psykoanalysen har som primära mål att åstadkomma observerbara 

förändringar hos de individer man arbetar med. De norska författarna Schjødt & Egeland har också 

noterat detta närmande: 

”Vi har sagt att Milanogruppen bröt med psykoanalysen. Ändå måste man säga att den 

systemiska inriktningen är ’barn av psykoanalysen’. Det finns flera skäl till det 

påståendet. I den systemiska behandlingen har terapeuten lite av samma utforskande 

hållning som psykoanalysen i kontakten med klientsystemet. Terapeuten blir en 

katalysator snarare än en ’förändringsagent’. Neutralitetsprincipen... känner vi också 

igen från psykoanalysen. Och slutligen har båda inriktningarna stått för antidiagnostiska 

och antipsykiatriska inställningar. Det är intressant bland annat därför att det bryter med 

tendensen att i familjeterapi utesluta utforskandet av den enskilda personen. Det senare 

– fokus på individen – motiveras också utifrån cybernetiken av andra ordningen. 

(Schjødt & Egeland 1994 s. 174.) 

Till Tom Andersens fördel i detta sammanhang talar att han kraftigt betonade att kunskap inte bara är 

rationella tankar. I boken ”Skapande konversationer” (s. 52 f.) talade han sig också varm för praktisk 

kunskap (att behärska språk med mera), relationell och kroppslig kunskap. 

Kritik mot interventioner 

Med tiden fick Tom Andersen (i likhet med Bateson) en allt starkare aversion mot interventioner av alla 

de slag. På en fråga om hur han såg på släktskapet med Michael Whites narrativa terapi (avsnitt 9. 5) 

uttryckte han skeptiskt:

”De har för mycket strategiskt tänkande, är för manipulativa. Den yttersta manifestationen 

på det strategiska inslaget i deras förhållningssätt är att de själva är med och 

skriver klienternas berättelser.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s 57.) 

På samma ställe uttalade han sig även om Whitaker, då intervjuaren tyckt sig se ett samband i vikten 

att se vilka ord som berör människor; att ta hänsyn till människans totala kommunikation; betoningen 

av mötet som en förutsättning för reflektioner; att klienten själv formar handlingarna; att behandlarens 

ansvar endast är att bidra till processen, inte styra den... 

”Tom verkar närmast förvånad över denna koppling. 

– Whitaker kan säga saker till familjerna som jag aldrig skulle drömma om att säga till 

dem. Jag vill inte heller vara i förgrunden som Whitaker. Samtalet är familjens, det är 

deras tid.” (Abrahamsson & Berglund 1997 s 57.) 

För Tom Andersen var den ödmjuka respektfullheten i mötet med ”det låsta systemet” viktigare än den 

autentiska spontanitet som Minuchin förespråkar (och som var central även för Whitaker) i det 

terapeutiska systemet. Att denna brist på äkthet skapar en neutral fasad som kraftigt begränsar 

möjligheterna till terapeutiska möten, utöver det behärskade tankeutbytet, verkar ha bekymrat Tom 

Andersen lika lite som övriga konstruktionister. 

Kan det vara denna opersonliga behärskning som ligger bakom de hätska utfallen på terapeuter 

som Minuchin och Whitaker? Någonstans måste ju känslorna komma ut. Att ödmjukheten inte är 

genuin visar sig just i den terapipolitiska debatten. 

Outplånliga spår 

Tom Andersen dog i en tragisk olycka våren 2007. Han lämnar efter sig spår som satt outplånliga 

intryck i familjeterapeins historia och framtid. Det reflekterande teamet öppnar möjligheter som är 

användbara i många olika slags terapier, inte bara i konstruktionistiska konsultationer. I GSI’s 

integrativa familjeterapiutbildning har vi använt reflekterande processer i många år. 

Som jag skrivit tidigare (kapitel 6.1.6) har jag svårt att förstå varför inte Minuchin inkluderat reflekterande 

team i den strukturella familjeterapin. Kanske kan det vara de kontruktivistiska påhoppen 

som försvårat den assimileringen (cirkulära frågor arbetade han ju med långt innan milanoteamet 

”uppfunnit” dem). Dessa påhopp lämnar en lite bitter eftersmak i minnet efter Tom Andersen. Men han 

var ju, trots sin genialitet, ändå bara en människa, precis som Minuchin, du och jag. 

9.5. Narrativ externalisering – Michael White och David Epston 

Ungefär samtidigt som metodutvecklingen i Europa började ta fart (milanomodellen förändrades från 

strategisk till konstruktionistisk och tromsøteamet började arbeta med reflekterande team) så började 

utvecklingen ta fart även så långt ifrån USA som man kunde komma. I Australien och Nya Zeeland 

samarbetade Michael White och David Epston om att utveckla en egen familjeterapeutisk modell, som 

så småningom fick benämningen ”Narrativ terapi”. (Latin: narratio = berättelse.) 

Som så många andra genomgick Michael White ett antal faser i sin yrkeskarriär. Från att först ha 

arbetat med tekniska ritningar utbildade han sig till socialarbetare, och kom tidigt in på det 

familjeterapeutiska fältet, främst inspirerad av Bateson och cybernetiken. I mitten av 1980-talet lämnade 

han familjeinriktningen, och blev i sin andra fas mer individcentrerad, när det berättelseinriktade 

socialkonstruktiontiska perspektivet tog över. I den tredje, postmodernistiska, fasen utvecklades det 

filosofiskt politiska perspektivet. Modellen började benämnas ”narrativ terapi” och tillfördes ytterligare 

begrepp och tekniker. 

Michael White drev, tillsammans med sin fru Cheryl, Dulwich Centre i Adelaide, Australien 17 . Institutet 

har en mångsidig verksamhet, som bland annat inkluderar klinisk mottagning, utbildningsverksamhet, 

konsultationer, seminarier och litteraturproduktion. 

Utgångspunkten i narrativt arbete är antagandet att människor upplever problem när historierna 

(egna och andras) om våra liv inte stämmer med upplevda erfarenheter. Terapin blir då en process av 

nybeskrivning av ens liv och upplevelser. 

Nya vägar – 

externalisering och integration av gamla metoder 

Under 1980-talet formligen sprutade Epston & White fram artiklar på löpande band, och vissa av dessa 

gavs senare ut som antologier i bokform. Den första boken på svenska av Michael White 

publicerades 1991 med titeln ”Nya vägar inom den systemiska terapin”. Artiklarna presenteras i om- 

17 Efter att paret separerat lämnade Michael White Dulwich Centre och öppnade i januari 2008 

Adelaide Narrative Therapy Centre. Bara ett par månader senare (31/3) drabbades han av en 

hjärtattack under ett uppdrag i San Diego i Kalifornien, och efter fem dagars intensivvård avled han 

den 5 april 2008.

vänd kronologisk ordning, så den som vill följa den narrativa terapins utveckling får läsa boken 

baklänges. 

Det som hela tiden varit utmärkande för Whites arbete är en teknik som kallas ”externalisering”, 

vilket innebär att det definierade problemet inte bara objektifieras med ett namn, utan även 

personifieras med ett eget liv, utanför den identifierade patienten. Om ett barn har enkopres döps 

fienden till ”Det Listiga Bajset”; om problemet är mörkerrädsla döps rädslan till ”Monstret” och så 

vidare. I stället för att, som Milanoteamet på 1970-talet, använda motparadoxer, använder White vad 

man skulle kunna kalla ”motmystifikationer”. Det, som i psykiatrins värld kallas vanföreställningar eller 

hallucinationer, blir i det narrativa arbetet en terapeutisk teknik, i syfte att stärka symtombärarens 

resurser att utmana och besegra fienden som hotar att förstöra ens liv. 

När man läser den sista artikeln i ”Nya vägar” (som alltså var det första av bokens kapitel som 

skrevs, den publicerades 1984 och handlar om enkopresbehandling) slås man av att det nya i princip 

är just externalisering. I övrigt är det mesta en integrerad blandning av strukturella, strategiska, 

lösningsfokuserade, beteendeterapeutiska, existentiella och biologiska interventioner. När artikeln 

skrevs var White fortfarande kvar i den första, familjeterapeutiska, fasen. 

Strukturellt – strategiskt skit-arbete 

Den första teknik som White beskriver är omformuleringar (se kapitel 6.1.1). Denna teknik lanserades 

ursprungligen av MRI (Watzlawick 1974), men har alltid ingått som en viktig del i strukturell 

familjeterapi, och är numer en del av den psykoterapeutiska allmänningen. När föräldrarna anklagar 

sonen för illvilja, när han håller sig ren hela dagen i skolan, men bajsar på sig på vägen hem, 

omformulerar terapeuten sammanhanget till att sonen känner sig så trygg hemma att han släpper alla 

spänningar han mobiliserat för att klara skoldagen. 

White understryker vikten av samgående (se kapitel 3), i första hand med symtombäraren (barnet), 

men även med föräldrarna. Terapeuten bygger en stark terapeutisk allians/koalition (se kapitel 4.7.5) 

med familjen mot den externaliserade och gemensamma fienden – Listiga Bajset. I den narrativa 

processen definieras barnet som hjälten som, efter att länge ha terroriserats, skall bekämpa och 

besegra fienden. 

Föräldrarna definieras som hjältens medhjälpare, som skall assistera i den svåra kampen, där 

också paradoxala återfall (se kapitel 6.2.5) föreskrivs: ”I den här kampen kommer också bajset att 

vinna ibland. Listiga Bajset kommer att kämpa emot, och du måste vara mycket modig och bestämd.” 

(s. 211.) Eftersom ”fienden” är så stark mobiliseras även extra medhjälpare, till exempel Stålmannen 

eller Pippi Långstrump. (Jag undrar om Astrid Lindgren kände till att Pippi ibland extraknäckade som 

bajsjägare i Australien? Tanken hade säkert roat henne.) 

I toalettprogrammet arbetar White mycket strukturellt med närhet och distans. Den ”mest besegrade” 

föräldern (i Minuchins termer den insnärjda, vanligtvis modern) som fastnat i negativa spiraler, får 

stödjande och uppmuntrande uppgifter, som att hjälpa barnet att tillfälligt dekorera toalettutrymmet 

med stärkande symboler (som bilder på Pippi), och tillverka ett album för foton från 

träningsprogrammets framgångar. I övrigt uppmuntras mamman att vila efter allt tidigare engagemang 

(i Minuchins termer stakar terapeuten ut en tydlig gräns som tidigare varit alltför suddig i den insnärjda 

föräldra-barn-relationen). 

Den ”minst besegrade” föräldern (i Minuchins termer den frikopplade, vanligtvis fadern) engageras 

i de aktiva delarna av programmet: att ordna de hjälpmedel som behövs för att barnet skall sitta säkert 

på toaletten (en pall, extrasits etc.), att hålla i barnets löpträning från kritiska ställen i och utanför huset 

(med tidtagarur och resultatrapporter), att ordna rutiner för att bäst kunna utnyttja kroppens naturliga 

avföringsreflexer, att ha hand om rutiner vid tillfälliga förluster mot bajset. 

På innehållsnivån tränar han barnet inför kampen mot den påhittade yttre fienden. På den 

strukturella nivån engageras den perifere fadern så att hans tidigare alltför stela gräns till barnet 

öppnas upp, samtidigt som moderns suddiga gräns markeras och blir tydligare genom ökat avstånd 

(vila). Resultatet blir en bättre balans i föräldrasubsystemet, som förhoppningsvis även kan minska 

spänningarna i makarnas subsystem. 

Whites modell för behandling av enkopresfamiljer bygger således till stora delar på strukturella och 

strategiska teorier och tekniker, även om han inte använder strukturell terminologi. Skillnaden mellan 

hur White och Minuchin arbetade i mitten av 1980-talet verkar vara betydligt mindre än skillnaderna i 

hur de berättade om sitt arbete, på samma sätt som i jämförelsen mellan milanoteamet och Minuchin 

från samma period (se avsnitt ”strukturell konstruktionism”, 9.1). 

Lösningsfokuserade, behavioristiska och existentiella inslag 

Whites familjeterapimodell bygger också till stora delar på lösningsfokuserad terapi och beteendeterapi. 

Undantagen (som i den narrativa terminologin, med inspiration från Ervin Goffman, kallas 

”unika tillfällen”), när man lyckats vinna kampen, är oerhört centrala och utforskas i detalj – till 

terapeutens spelade förvåning över de ”plötsliga och stora” framgångarna. De kopplas ofta till

eteendemodifierande belöningar och förstärkningar – diplom, att terapeuten ber att få kopior på foton 

som kan visas för andra barn som behöver inspiration, föräldrarnas förstärkande beröm när barnet 

lyckats och utsläckande icke-reaktion när toalettbesöket inte resulterar i någon seger med mera. 

Bland interventionerna återfinns även inslag från existentiell terapi. Via dubbla beskrivningar av 

olika framtidsvisioner, antingen som offer för, eller som segrare över fienden, sätts barnet i ett 

existentiellt dilemma där det tvingas att välja mellan kamp, framgång och seger – eller underkastelse, 

förlust och förnedring. Om barnet inte är berett att välja erbjuds det att i framtiden söka medlemskap i 

en obefintlig klubb, där barn över 16 år bajsar tillsammans. 

Artikeln innehåller fler exempel på kraftiga manipulationer för att ersätta den existentiella valfriheten 

till ”an offer you can’t refuse”, till exempel hur terapeuten kan agera om barnet väljer andra 

medhjälpare än föräldrarna. Det är ungefär som den svenska arbetslagstiftningen – i stället för att 

garantera verkligt medbestämmande ger man en känsla av medbestämmande – ännu en 

mystifikation. 

Ironiskt förnekande av professionell konflikt 

Artikeln inleds med en utförlig diskussion kring enkopresdiagnosen, med en kraftig indirekt kritik mot 

de då rådande behavioristiska och psykodynamiska förklaringsmodellerna och behandlingsmetoderna. 

White menar att de, i en ”uppgiven, könsdiskriminerande och linjär beskrivning”, påstår att 

enkopresmödrarna ofta har ”en manisk och dominerande läggning, och sätter ordning och renlighet 

mycket högt”, att de ständigt kontrollerar sina barn, som i sin tur riktar sin vrede mot moderns 

akilleshäl. 

I stället för att skriva rakt ut att psykoanalytiska författare förvärrar problemet när de skuldbelägger 

mödrarna, och beskriver enkopres som en aggressiv handling, så gör White en ironisk kringgående 

rörelse när han skriver att dessa beskrivningar inte stämmer med hans erfarenheter: 

”Jag kunde inte finna ett enda fall som orsakats av en ambivalent eller påträngande 

mor. Jag antog följaktligen att man inte kunde sätta diagnosen enkopres på de barn 

som jag träffade. Detta ledde till att det utvecklades en ny diagnos, pseudoenkopres... 

(Den) kan ställas om barnet ständigt och jämt bajsar på sig, och detta har fortsatt trots 

olika försök till lösningar, men inte orsakats av ambivalenta och påträngande mödrar.” 

(White 1991 s. 207.) 

I ett försök att spela dum (eller rolig?) låtsas White att han träffat en annan sorts mödrar, vilket han 

naturligtvis inte har (white lies?). Skillnaden är att White omformulerar beskrivningen i narrativa termer 

i stället för psykodynamiska: ”upplevde nederlag, hjälplöshet, vanmakt, hopplöshet, förtvivlan och 

frustration”. Trots alla indirekta budskap slinker det ändå med lite öppen kritik, så motivet till denna 

krumbukt kanske ändå inte var konfliktundvikande. Vad var det då? 

Politisk filosofi – Foucault 

Mot slutet av 1980-talet påverkades White och Epston av den sociala konstruktionismen, precis som 

Galvestongruppen och Tromsøteamet. White blev mer upptagen av nybeskrivningar av individers 

livsberättelser än av att lösa problem i familjen. I den narrativa terapins andra fas förstärktes 

samhällsengagemanget, och det fördjupades ytterligare när han kom i kontakt med den franske 

filosofen Michel Foucault (som för övrigt påbörjade sin karriär i Uppsala), och den narrativa terapin 

kom in i sin tredje, postmodernistiska, fas. 

White skall ha all heder av att han, i likhet med Minuchin, engagerat sig politiskt på de förtrycktas 

sida. Dock är den ensidiga kopplingen till den svårbegriplige Foucault lite egendomlig. Om White 

sökte en bred ideologisk/filosofisk förankring skulle han ha kunnat solidarisera sig med Minuchins 50åriga 

arbete för att ändra de samhällsstrukturer som förtrycker och utnyttjar fattiga och marginaliserade 

familjer. 

White kunde också ha citerat lingvistikprofessorn och samhällskritikern Noam Chomsky 18 , som är 

världens mest citerade nu levande författare, och som i över 50 år producerat ett nästan oräkneligt 

antal böcker och artiklar om språk och maktmissbruk 19 , och som även är hedersdoktor vid över 30 

universitet världen över (inklusive Uppsala 2007)... 

18 http://en.wikipedia.org/wiki/Noam_Chomsky 

19 Se ”The Responsibility of Intellectuals” 1967; ”Language and mind” 1968 (på svenska 

”Människan och språket”); ” Problems of Knowledge and Freedom” 1971; ”Language and Responsibility” 

1979; ”The Political Economy of Human Rights” Vol 1 & 2 1979; ”Language and the Study of 

Mind” 1982; ”On Power and Ideology” 1987; ”Language and Politics” 1988; ”Deterring Democracy” 

1992; ”Secrets, Lies, and Democracy” 1994; ”Profit over People” 1999: ”Neoliberalism and Global 

Order” 1999; ”Propaganda and the Public Mind” 2001; ”9-11” 2001; ”Hegemony or Survival: America's 

Quest for Global Dominance” 2003; ”Interventions” 2007, ”Att förstå makten” 2008 m fl.

I motsats till Foucault har Minuchin och Chomsky aldrig utsetts till postmodernistiska ikoner. Focault 

själv motsatte sig etiketten postmodernist 20 , men det var ett av de få uttalanden som hans 

beundrare inte lyssnade på. Det är svårt att avgöra om Whites engagemang främst ligger hos de 

förtryckta familjerna (individerna?), eller om det ligger i den förhärskande postmodernistiska diskursen. 

I ”Nya vägar” förklarar White att Foucault utgick ifrån en 1700-talsarkitekt som ritat ett ”panoptikon”, 

en avancerad fängelsebyggnad med isoleringsceller som lämnade möjlighet till full insyn, utan 

att fångarna visste när de var observerade. Syftet var att fångarna skulle internalisera övervakningen 

– de skulle bli så vana vid att uppvisa ett ”korrekt” beteende att de till slut skulle uppvisa det även 

utanför fängelset – en modell för mycket ekonomisk maktutövning, och en tidig föregångare till ”Storebror 

ser dig”. 

Utifrån denna idé (som aldrig genomfördes i någon större omfattning i praktiken, och som dessutom 

inte visade sig vara särskilt effektiv när den praktiserades) gör White en grumlig redovisning av 

Foucault s tes att den moderna kapitalismen objektifierar individen till att övervaka sig själv, så ”att vi 

nu har ett normaliseringssamhälle, där utvärdering har ersatt tortyr. Det har infiltrerat rättsväsendet då 

det gäller social kontroll och kontrollen av individer, grupper och kunskap” (s. 50 f.). 

Exakt hur denna disciplineringsprocess skulle gå till får man inte berättat, och jag undrar om ens 

Foucault kan beskriva det, så att det blir begripligt för oss vanliga normalbegåvade tänkare 21 . Jag kan 

ibland vara rätt förtjust i konspirationsteorier, men detta resonemang luktar nästan paranoja. 

Chomskys teser verkar betydligt bättre underbyggda. 

Narrativ utveckling – från familj till vittnesgrupper 

I problemexternaliseringsteorin ligger grunden i att via ”unika tillfällen” (i det förflutna, i nuet, i 

framtiden eller i fantasin) hitta ”alternativa berättelser” för att frigöra resurser och öppna möjligheter. 

Tekniken utvecklades i arbetet med barn och deras familjer, men med förskjutningen från relationsproblem 

till social konstruktion av verklighetsuppfattning genom språket, försvann familjeinriktningen 

till förmån för individuella berättelser. Den sista artikel White skrev, där ordet familj ingick i titeln, var 

”Family Therapy & Schizophrenia” som publicerades som ett nyhetsbrev från Dulwich Centre 1987, 

och som ingår som kapitel 4 i ”Nya vägar inom den systemiska terapin”. 

Under årens lopp har White tillfört nya begrepp som variationer på externaliseringstemat. Samtidigt 

har externaliseringsprocessen förändrats, från att ursprungligen varit en konkret teknik (som i 

psykoanalytisk terminologi skulle kunna kallas ”imaginär projektiv identifikation”) till att bli en metafor 

för det externaliserande samtalet – en arbetshypotes för att möjliggöra rörelse och förändring i 

tankestrukturerna för att få ”rikare” eller ”tjockare” 22 berättelser. Även de nya verktyg som introducerats 

under åren beskrivs som metaforer, ”byggnadsställningar” eller kartor (White 2007). 

En av de nya teknikerna kallas på engelska ”re-membering”. Det handlar inte, som man lätt kan 

tro, om att minnas något – vare sig traumatiska händelser (som White utvecklat en särskild form av 

bearbetning för) eller unika tillfällen i det förflutna. I stället handlar det om delaktighet och att åter bli 

medlem (engelska ”member”) i tidigare signifikanta och stärkande mentala relationer eller ”klubbar”. 

Det kan vara till levande, historiska eller uppdiktade människor, men det behöver inte ens ha varit 

människor – det kan ha varit nallebjörnen Fredriksson eller kanariefågeln Pippi. Dessa signifikanta 

figurer kan väcka tystnade röster i individens identitet, och därmed göra den rikare. 

Tekniken påminner om Satir’s ”Parts Party” 23 , en psykodramaliknande gruppaktivitet, där gruppmedlemmar 

får spela specifika delar i protagonistens 24 komplexa jag, som minglar på ett fiktivt 

coctailparty. White har dock inga referenser till Satir, däremot har han lånat termen och idén från 

Barbara Myerhoff, en amerikansk antropolog som producerat många populära filmer och böcker. 

Myerhoff har också varit mamma till ”definitionsceremonin”, som White kopplat till ”vittnesgrupp”, ett 

slags reflekterande team som dock inte utgörs av terapeutkollegor utan kan vara andra 

familjemedlemmar eller släktingar, personer som haft liknande problem, eller andra som 

”centralpersonen” vill skall lyssna och reflektera. 

20 

http://en.wikipedia.org/wiki/Michel_Foucault 

21 

Satir lär ha sagt att om en författare inte kan förstås av en fyraåring, så förstår han det förmodligen 

inte själv heller. Här var hon kanske överdrivet provokativ. Hon var säkert medveten om att 

hjärnan fortsätter att utvecklas även efter fyraårsåldern, men om man ersätter ”fyraåring” med 

”normalbegåvad vuxen” så håller jag helt med. 

22 

Jag är dock inte säker på att en patient med övervikt är så tilltalad av tanken på tjockare berättelser. 

23 

http://www.satirottawa.ca/virginia.php 

http://satiraustralia.com/satir_model.asp. Se även Satir m fl 1991. 

24 

”Värden” eller ”stjärnan” i Satirs terminologi.

Socialkonstruktionistiska konflikter 

Märkligt nog gör White i sina ”Workshop notes” 25 inga referenser om reflekterande vittnesgrupper till 

någon annan än Myerhoff. Varför han inte refererar till Tom Andersen är mycket svårt att förstå. Kan 

det bero på Andersens avståndstagande till narrativa ”manipulationer”? (Se avsnitt 9.4: Kritik mot 

interventioner.) 

Adelaide, Galveston (9.3) och Tromsø (9.4) utgör en komplex triangulering. Alla tre grupperna 

baserar sin verksamhet på social konstruktionism, och står därmed ideologiskt något närmare den 

moderna familjeterapin än till exempel radikalkonstruktivistiska MRI (9. 2) och Milanoteamet (9.1). 

Både Adelaide och Tromsø säger sig stå mycket nära Galvestongruppen, men de vänder varandra 

ryggen. Tom Andersen diskvalificerade White, och White ignorerade Tom Andersen. Det verkar som 

det skulle ha behövts en familjeterapeut för att reda ut de trassliga relationerna, medan Andersen och 

White fortfarande levde. Kanske de resterande Dulwich- och Tromsøteamen skulle konsultera 

Minuchin vid nästa världskongress? Han var fortfarande aktiv 2010, då han besökte Sverige för sista 

(?) gången. 

Identitet – 

individuell personlighetskärna eller social konstruktion 

Identitetsbegreppet är centralt i narrativt arbete. Vår västerländska kulturs tankestrukturer, 

världsmodeller, verklighetsuppfattningar, narrativ eller berättelser (vad vi nu föredrar att kalla dem) 

lokaliserar identiteten, med personlighetsegenskaper, karaktärstörningar, andra fel och brister (samt 

eventuella resurser) som en kärna inom individen. Att detta ligger bakom en mycket stor del av det 

psykiska lidandet och de problematiska relationerna ”i vår gistna västerländska dollarcivilisation”, 26 det 

kunde nog både Michael White och Salvador Minuchin skriva under på. 

Jag håller med till fullo, och om du har läst hela boken fram till hit, är jag övertygad om att såväl du 

som andra läsare också håller med. Att vi för en stund blir lite linjära i vår samhällsanalys får vi kanske 

stå ut med. Det blir lite för komplicerat att reda ut hur summan av alla individer (och deras relationer, 

och relationer till relationer, deras berättelser, och berättelser om berättelser) tillsammans skapar ett 

samhälle som inte kan tänka utöver den individuella förklaringsnivån 27 . 

Om vi, i likhet med Foucault , vill förklara den trångsynta kulturen med kapitalistisk konspiration kan 

vi väl göra det, men det medför åtminstone två problem om vi använder en sådan argumentation som 

en del av terapin. Dels lär det aldrig gå att bevisa som någon objektiv sanning, vilket bland annat beror 

på att det enligt konstruktionistisk teori inte finns några objektiva sanningar. Inte ens Chomsky har 

kunnat övertyga USA’s makthavare om annat än att de lugnt kan tiga ihjäl både honom och Whites 

namne Moore. 

Ett annat problem lyfts fram av Minuchin: ”När White börjar lägga skulden för symtomen på 

kulturen eller på de sociala normerna i samhället riskerar han emellertid att abstrahera den fiende som 

han själv har gjort synlig, och missar de mellanmänskliga relationernas område som gör psykoterapin 

så unik.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s. 79 f.) 

Vi får nöja oss med att se vår samhällsanalys som en subjektiv spekulation, som inte kan ledas i 

bevis, men som ändå får viktiga konsekvenser för vårt agerande. Om anamnesen är postmodernistisk 

blir åtgärden externalisering och nyberättelser i en narrativ terapi. Om vi tror på en interaktionistisk 

etiologi sätter vi in systemiskt strukturell familjeterapi med komplementära inre och yttre omstruktureringar. 

Om vi inte vet vad vi skall tro på, kan vi trösta oss med att båda metoderna förefaller mycket 

effektiva (givetvis under förutsättning att man själv tror på vad man gör). Så då är det bara att singla 

slant och välja trosuppfattning – eller välja den typ av inriktning som man trivs bäst med. Enligt 

konstruktionistisk teori finns inget rätt eller fel. 

Moral och etik – 

Jesuitiskt pragmatism kontra autentiskt kongruens 

Den språkliga bakgrunden till begreppet narrativ är densamma som för ordet narra (att luras och 

förleda). Denna tanke har ofta slagit mig när jag läst Whites texter. Textanalys är ett viktigt redskap i 

hans verktygslåda, men jag undrar om han har använt metoden på sina egna texter. Mystifikationer 

och manipulationer massproduceras. Lögner och låtsasreaktioner är legio. Även om man accepterar 

påståendet att det inte finns några sanningar, är vissa av Whites strategier nära gränsen för vad som 

känns etiskt och moraliskt försvarbart att utsätta barn för. 

25 http://www.dulwichcentre.com.au/articles.html 

26 Ola Magnell: ”Påtalåten” på samlings-CDn ”74-87” 

27 Se kapitel 2.4 ”Olika systemnivåer”. För en utförligare diskussion, se Familjeterapins grunder 

kapitel 3.1.

Fast å andra sidan – vi lurar ju barn att tro på sagor, tomtar, troll och änglar. Varför inte lura i dem 

att det finns en osynlig varelse som heter Listiga Bajset eller Monstret, och som överfaller dem när de 

minst anar det, eller är som mest osäkra? Om det kan hjälpa dem att övervinna sin offerposition och ta 

mer kommando över sina liv – kan inte några vita lögner vara värt den vinsten? Barnen verkar ju må 

bra av det. Är det så viktigt hur jag mår som terapeut? Kan jag inte låta glädjen över barnets 

”tillfrisknande” kompensera den falskhet jag kan känna genom att vara oärlig? 

För den som känner motvilja mot att arbeta med motparadoxer, kan tanken på det narrativa narrandet 

kännas svår. Precis som Ulf Lundell trivs jag bäst ”när det klara och det enkla får råda som det 

vill, när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still”. Men livet, människor, relationer och familjer är så 

komplexa att ibland fungerar inte det klara och det enkla. Om det inte fungerar med öppna strategier, 

där jag kan vara autentisk, spontan och personlig i mötet med familjerna, så kan jag bli lite mer 

jesuitisk och kan låta ändamålet helga medlen. Hellre än att kapitulera inför svårigheterna kan jag 

tänka mig att använda både motparadoxer och externaliseringar – om det behövs och inte blir till 

”exter” 28 . Ju bredare min repertoar är, desto större chans har jag att kunna hjälpa familjen. 

”Berättelser” – postmodernistiskt modeord på allas läppar 

Innan begreppet ”narrativ terapi” slog igenom på 1990-talet, då externalisering bara var en ny väg 

inom den systemiska terapin, och då Goolishian och Anderson i Galveston var de ledande 

språksystemikerna, var modeordet ”historier” (stories). Varje postmodern terapeut, som ville verka 

respektabel, var tvungen att försöka klämma in det tvetydiga ordet ”historia” så ofta det bara gick. På 

engelska var begreppet inte så problematisk, eftersom engelska språket har ett ord för återgivning av 

historiska händelser (history) och ett för berättelser (story), även om det senare ordet i sig är mångtydigt 

och faktiskt till och med kan betyda lögn (tell stories). Men på svenska var språkförbistringen större, 

och när begreppet ”narrative” 29 lanserades som ett alternativ till ”story” så ersattes ordet ”historia” 

på svenska med ”berättelse”. 

Mångtydigheten minskade på ett sätt, men inte förvirringen. I postmodernistisk tradition tog man 

över ett begrepp med en etablerad innebörd 30 , och vidgade definitionen till det mångdubbla. Före 

postmodernismen var en berättelse inte en berättelse förrän någon hade berättat den, antingen i 

muntlig, skriftlig eller visuell form. Men efter millennieskiftet kan vad som helst vara en berättelse: 

attityder, erfarenheter, fantasier, föreställningar, livsstil, minnen, myter, samspelsregler, 

självuppfattningar, synpunkter, tankar, tankestrukturer, trauman, uppfattningar, upplevelser, 

verklighetsuppfattningar, värderingar, världsmodeller, åsikter... 

Den språkfattigdom som denna verbala inflation medför, utarmar även tanken (som ju som bekant 

präglas mycket av språket). 

För den som inte upplevt den postmodernistiska frälsningen, blir det oerhört tröttsamt att i alla 

sammanhang höra ordet ”berättelse” stup i kvarten. Postmodernismen omfattar ju nästan allt, inte 

bara terapi, vetenskapsteori och filosofi. Arkitektur, konst, litteratur och övrig kultur översvämmas 

också av ”berättelser”. Pröva att lyssna på kulturnytt i P1, och ta tiden innan den första ”berättelsen” 

kommer. 

Även om begreppet ”narrativ” (som faktiskt ibland förekommer också på svenska) låter lite mer 

främmande, så skulle jag vara tacksam om ”berättelse” kunde återfå sin ursprungliga specifika 

innebörd, och ”narrativ” fick ersätta det som ”berättelse” står för idag. 

Begreppsförvirring – första eller andra ordningens cybernetik? 

Michael White var, som andra språksystemiker 31 , noga med att ständigt poängtera att modellen 

bygger på den andra ordningens cybernetik. Representanter för den andra ordningens cybernetik 

brukar indirekt betona att mantrat ”det finns inga sanningar” bara gäller den första ordningens 

cybernetik, medan alla teser i den andra ordningens cybernetik närmast är att likna vid heliga trossatser 

– eviga sanningar som aldrig får ifrågasättas 32 . I detta sammanhang blir det naturligtvis oerhört 

viktigt att vara klar över vad som menas med den första och den andra ordningens cybernetik. 

Frågan är inte okomplicerad, eftersom den första ordningens cybernetik omfattade två faser, som 

brukar benämnas den första och den andra cybernetiken (utan ”ordning” som markerar nivåskillnad – 

skillnaden markeras här endast kronologiskt). I begynnelsen (slutet av 1940-talet) var cybernetiken 

bara cybernetik – en ung, tvärvetenskaplig teoribildning för att förklara informationsstyrning i olika 

28 

Göteborgsslang som betyder ungefär överdrivna ovanor. 

29 

Det engelska ordet ”narrative” kan vara både substantiv, ”berättelse”, och adjektiv, ”berättande”. 

30 

Ett annat exempel är Maturanas strukturbegrepp, se avsnitt 9.6. 

31 

Se avsnitt 9.4: En annan ordning. 

32 

I den ursprungliga cybernetiken kallades föreställningar som inte fick ifrågasättas för ”myter”. Se 

Familjeterapins grunder kapitel 4.4 och Ferreira 1966.

slags system, både levande och mekaniska. De första tio åren var cybernetikerna mest upptagna med 

teorier om homeostatisk stabilitet. 

Det kan inte ha funnits någon av de ursprungliga cybernetrikerna som trodde att homeostatiska 

processer räcker för att förstå hur system fungerar. Om stabilitet var den enda organisationsprincipen 

skulle en familj inte kunna skaffa mer än ett barn (om den över huvud taget skulle kunna bildas), barn 

skulle inte kunna växa upp, utvecklas, få syskon, flytta hemifrån och bilda egna familjer, makar skulle 

aldrig kunna skiljas och bilda nya familjer. Familjens livscykel skulle vara omöjlig. 

Alla ”normala” familjer är levande bevis på att levande system styrs av åtminstone två balanserande 

principer/processer – en stabiliserande som bevarar systemets struktur, och en utvecklande 

som anpassar systemet till förändrade inre och yttre krav. Macykonferensernas deltagare 33 utgjorde ju 

eliten av intelligentian och var inga dumbommar, men intresset låg i början mest på de homeostatiska 

processerna. 

Den andra cybernetiken 

Maragoh Maruyama publicerade 1960 en artikel där han lanserade två nya begrepp för att beteckna 

denna utvecklingsbalans: morfostas och morfogenes. Morfostas är i princip liktydigt med homeostas 

(morfo är grekiska ordet för form och stas betyder att stå stilla) 34 Mofrogenes betyder förändrad form 35 . 

Muruyanas terminologi föll inte i god jord hos så många. I stället lanserade Watzlawick betydligt 

senare (1974) begreppet ”förändring av andra ordningen” 36 som nått mycket större spridning, även om 

det ibland felaktigt betecknas som ”andragradsförändringer” 37 , som om det vore en skillnad i grad i 

stället för ordning/klass (se kapitel 8.5). 

Några år senare publicerade Maruyama en ny artikel som blev epokgörande: ”The second cybernetics.” 

Där introducerade han det nya begreppet ”den andra cybernetiken” för att markera att 

cybernetiken också måste inkludera teorier för avvikelseförstärkande systemprocesser (morfogenes). 

Maruyamas teori om avvikelseförstärkande processer (i narrativ terminologi kallade ”onda cirklar”) 

gjorde starkt intryck på White, men när han refererade till den så kallade han den felaktigt för ”den 

andra ordningens cybernetik”, ett begrepp som i början av 1970-talet lanserats i postmodernistiska 

och radikalkonstruktivistiska kretsar som ett nytt paradigm, som man menade ersatte och 

ogiltigförklarade den första ordningens cybernetik – alltså både den första och den andra cybernetiken. 

Den ”andra ordningen” stod för att man betonade att man inte kan skilja observatören från det 

system som observeras, eftersom observationerna alltid är subjektiva, och inte kan förmedla någon 

objektiv kunskap, vilket man påstod att den gamla cybernetiken (både den första och den andra) stod 

för. 

Jag kan tänka mig att tidspress och andra stressande faktorer ursprungligen låg bakom ovanstående 

misstag i flera av Whites artiklar. Länge trodde jag att de berodde på översättaren, men när 

jag såg att de danska konsulterna Trine och Jörgen Storch 38 gjort samma observation i originalupplagan 

insåg jag att även White talade med dubbla tungor (se avsnitt 9.1). Han påstod sig vara 

en renlärig socialkonstruktionist, och bekände sig officiellt till den andra ordningens cybernetik, men i 

praktiken arbetade han integrativt (som de flesta terapeuter brukar göra), med en salig blandning av 

tekniker och teorier hämtade från både orginalcybernetiken (den första), den andra cybernetiken och 

den andra ordningens cybernetik. 

Integrativ konstruktionist, javisst 

Jag funderade länge på om jag skulle ta med narrativ terapi under rubriken integrativa 

familjeterapier 39 , så som jag har gjort med Bowen och Boszormenyi-Nagy (som jag från början hade 

33 Se avsnitt 9.2 (Radikal konstruktivism...) och 9.6 (MIT...) 

34 En term som bygger på samma ordstam är “isomorf” (likformig, kapitel 7.6). Om man vill göra 

karriär som familjeterapeutisk teoriutvecklare gäller det att vara en hejare på grekiska och latin, en 

karriär som är omöjlig för mig på grund av begränsade kunskaper I klassiska språk. Dessutom lider 

jag av ett omvänt Gunnar Sträng-syndrom (se kapitel 1), och klarar bara av att hitta på lättbegripliga 

termer som artighetssyndrom, blodigelstrategi, vildvittresyndrom och liknande. 

35 På in individuell nivå kan Maruyamas begrepp ”morfostas” och ”morfogenes” liknas vid pedagogen 

Jean Piagets begrepp ”assimilering” och ”ackomodation”. Så länge ny information kan passas 

in i rådande tankestrukturer assimileras den av barnet, men när ny information inte passar in, så 

måste barnet utveckla en ny kognitiv struktur, ackommodera, för att kunna ta in den nya 

informationen. 

36 Jämför avsnitt 8.5. 

37 Se till exempel Runfors & Wrangsjö (1984) och Wrangsjö (2009). 

38 http://www.attractor.dk/Files/Filer/Artikler/Narrativ_terapi_0506.pdf 

39 Man kan ju arbeta narrativt med familjer, även om White på senare tid arbetat mest med 

individer – kanske för att anpassa sig till de konstruktivister som vill begrava familjeterapin, och som

tänkt beskriva under rubriken psykodynamiska familjeterapier). Men eftersom de själva betecknat sitt 

arbete som systembaserat, så flyttade jag dem till rubriken ”integrativa”. Jag följer samma princip för 

White – eftersom han påstår att han är trogen den andra ordningens cybernetik, så får han stå kvar i 

avsnittet om konstruktionism, fastän narrativ terapi verkar vara den av de postmoderna terapierna som 

står minst långt ifrån familjeterapin. 

För alla vanliga terapeuters skull tycker jag att det vore bra om de fundamentalistiska 

konstruktionisterna gav upp sina anspråk på ett nytt paradigm, som är oförenligt med allt gammalt, för 

att i likhet med GSI (och även Michael White) i stället acceptera att det går utmärkt att förena 

användandet av lagom ovanliga cirkulära frågor och reflekterande processer, inta en icke-vetande 

position då och då, arbeta med familjemedlemmars föreställningar om sig själva och varandra och 

ibland externalisera ett upplevt problem. 

Begreppsförvirringen skulle minska om vi i stället kunde beskriva de olika inriktningarna som första, 

andra och tredje generationens cybernetik – utan nedsättande nivåskillnader. Eftersom 

konstruktionistisk teori baseras på att ingen berättelse är sannare än någon annan, så vore det ju helt 

logiskt. Det skulle spara mycket pajkastning och kränkningar. 40 Tiden kanske snart är mogen? 

Vid den Nordiska Familjeterapikongressen i Visby 2011, med temat ”Rötter och vingar – låt 

historien inspirera framtiden”, höll jag, min kollega Ville Laursen från Aarhus, Danmark, och den 

relativt nyutbildade familjeterapeuten Ellen Syrstad från Sandvika, Norge, en uppskattat workshop 

med rubriken ”Systemisk Integrativ Familjeterapi inkluderande flera nivåer – hur kan vingarna få 

näring och styrka av sina rötter?”. Bakgrunden var bland annat att vi alla tre, med två års intervall”, 

hade skrivit varsin artikel i Fokus på familien på detta tema 41 . 

Två år tidigare hade jag hållit ett anförande på den svenska familjeterapikongressen i Tällberg, 

som hade temat ”På spaning efter familjeterapin”, där jag lanserade begreppet ”den tredje 

generationens cybernetik”. Anförandet blev dock kraftigt reducerat av att talaren innan mig drog över 

sin tid med 50%, varför jag bara hade en kvart på mig, vilket inte räckte till annat än att skumma över 

innehållet. Trots den trevande starten talar mycket för att intresset för systemiskt integrativ 

familjeterapi är tilltagande. Jag återkommer med detta tema i kapitel 9.8 och 10.2. 

White sprang ifrån 

I denna beskrivning av narrativ terapi har jag nästan uteslutande refererat till Michael White, trots att 

metoden skapades i samarbete med David Epston. Anledningen är delvis språklig. Framställningen 

blir klumpig och mer svårläst än vad den redan är, om White/Epston skall finnas nästan överallt. En 

annan anledning är att jag uppfattar att White på senare tid sprungit ifrån sin kollega. Diskussioner i 

terapeutsammanhang handlar ofta om White och sällan om Epston. När jag sökt på nätet har jag inte 

lyckats hitta någon bok de skrivit tillsammans de senaste 15 åren. Även om de inte uppvisar några 

större skillnader (förutom möjligtvis att Epston arbetar mer med brevskrivningsterapi) så verkar 

Michael White ha varit centralfiguren inom narrativ terapi fram till sin död i april 2008. Vem som skall 

axla hans mantel är en annan historia. 

9.6. Maturanas biologiska cybernetik 

Humberto Maturana är en chilensk neurobiolog, som vid sidan av Bateson är den som hittills rört om 

mest i den familjeterapeutiska grytan. Även om han under sin utbildning kom i kontakt med en grupp 

som var central vid cybernetikens utveckling, så hade han ingenting direkt med familjeterapi att göra, 

innan Dell och Goolishian (se 9.3) drog in honom i denna nya värld. Eftersom Maturana har varit den 

starkaste drivkraften i snart trettio års försök att utplåna familjeterapin och ersätta den med individfokuserad 

konversation, så går det inte att förbigå honom i detta sammanhang, trots att han aldrig 

varit familjeterapeut, vilket de andra som beskrivits i denna del har varit, åtminstone under någon period 

av sina yrkesliv. 

anser att man bara kan arbeta individualterapeutiskt, i motsats till Haley som i familjeterapins barndom 

lika provokativt hävdade att det är omöjligt att arbeta individualterapeutiskt, eftersom det alltid blir 

familjeterapi, även om man bara arbetar med en individ. Om symtombäraren förändras, så förändras 

också de nära relationerna, om inte familjesystemet pressar tillbaka till status quo eller producerar en 

ny identifierad patient. 

40 OK, jag erkänner. Jag har själv kastat tillbaka ett antal pajer. Hämden är ljuv, men det bästa vore 

om vi kunde koncentrera oss på att utveckla våra teorier och metoder i ömsesidig respekt, och slapp 

spilla energi på agitation. 

41 Laursen (2007): Dilemmaer ved at integrere de systemiske retninger; Lundsbye (2009): 

Skillnader mellan systemiska inriktningar – större i retoriken än i praktiken; Syrstad (2011). Når ickeexperten 

blir experten.

Maturana föddes 1928 i Santiago där han utbildade sig till läkare. Han studerade biologi i London 

och Boston (Harvard), där han doktorerade 1958. 

Harvard är USA’s äldsta universitet, med anor sedan 1600-talet. I Boston finns också en berömd 

teknisk högskola, Massachusetts Institute of Technology (MIT). De båda högstatusuniversiteten har 

tillsammans haft över 100 nobelpristagare som doktorerat eller varit anställda, och det råder en hård 

konkurrens 42 , men det finns även ett visst samarbete inom gemensamma områden. 

MIT – Weiner, McCulloch, Pitts, Lettvin 

Under harvardtiden knöts Maturana till en superbegåvad grupp vid MIT under ledning av Warren 

McCulloch (1898 -1969), psykolog (1923), läkare (1927), specialist i neurofysiologi. McCulloch började 

sin akademiska bana vid Yale, flyttade till University of Illinois College of Medicine 1941, där han lärde 

känna Jerome ”Jerry” Lettvin och Walter Pitts som i sin tur känt varandra sedan studieåren i Chicago i 

slutet av 1930-talet. McCulloch blev som en pappa för 18-årige Pitts, som var hemlös sedan han rymt 

från sitt hem i Detroit till Chicago i 15-årsåldern, och Pitts flyttade till McCullochs hans familj 1942. 

Walter Pitts (1923? 43 -69) var en excentrisk och genialisk autodidakt, en matematiker och logiker 

som redan som 12-åring läste Bertrand Russels ”Principia Mathematica” (under tre dagar på ett 

bibliotek 1935). Han skrev ett brev till Russel och påpekade vad han ansåg vara allvarliga fel i teorin, 

och fick svar med erbjudande att studera för Russel i England, något som aldrig blev av. I stället gick 

han som oregistrerad student på föreläsningar vid universitetet i Chicago, där han lärde känna Jerry 

Lettvin, en vänskap som varade livet ut. 

Pitts vägrade att skriva sin namnteckning på några officiella papper, vilket innebar att han aldrig 

fick någon formell examen, och han hade länge problem att få bostad och arbete. I dag hade han 

förmodligen fått diagnosen ”asperger light”? Om det hade funnits familjeterapeuter på 1930-talet, hade 

hans ursprungsfamilj säkert haft behov en. I forskargruppen Electronics Research Laboratory 

betraktades han allmänt som den mest genialiske av dem alla. Under en period arbetade han också 

vid det forskningsprojekt som ledde fram till atombomben. 

1943 skrev McCulloch och Pitts den banbrytande uppsatsen "A Logical Calculus of the Ideas Immanent 

in Nervous Activity", ett försök till en ”experimentell epistemologi”, en noggrann beskrivning av 

neural aktivitet som inte var beroende av teorier om en själ eller ett jag (mind). Som tillägg till artikeln, 

publicerad i ”Bulletin of Mathematical Biophysics”, skrev Pitts om hur hjärnan kan förstås som en 

kalkylerande apparat. Denna artikel betydde mycket för John von Neuman i hans arbete med att 

utveckla digitala datorer och cybernetik 

I samma nummer skrev Lettvin och Pitts artikeln ”A Mathematical Theory of Affective Psychosis”, 

där psykosen uttrycks som en funktion av två variabler – intensitet av emotion och intensitet av 

aktivitet. Den artikeln visade sig dock vara ett practical joke. 

Cybernetikens vagga 

Lettvin introducerade Walter Pitts 1943 för Norbert Weiner vid MIT, vilket resulterade att Pitts började 

arbeta för honom. Norbert Weiner (1894-1964), matematiskt underbarn upplärd av sin far, tog 

motsvarande fil. kand. i matematik vid 15 års ålder, studerade zoologi och matematik, doktorerade 

1912 (18 år), studerade för Bertrand Russel 1914, och är känd som grundare av cybernetiken. Han 

tog initiativ till de berömda Macy-konferenserna 1946-1953, där McCulloch fungerade som ordförande. 

Förutom Weiner, McCulloch och Pitts medverkade flera kända forskare, som Gregory Bateson, Margaret 

Mead, Ross Ashby, Heinz von Voerster och John von Neuman 44 . 1948 publicerade Weiner 

”Cybernetics or Control and Communication in the Animal and the Machine”, som av många anses 

vara en av de viktigaste böckerna om vetenskapligt tänkande. 

1951 tog Weiner initiativ till att MIT året senare inrättade ”Electronics Research Laboratory” och 

anställde en grupp neuropsykologer: Warren McCulloch, Walter Pitts, Jerome Lettvin 45 och Pat Wall 

(en engelsk smärtforskare som en period arbetade i USA). Gruppen undersökte bland annat grodans 

visuella system utifrån en artikel som McCulloch publicerat 1947 (”The Perception of Auditory and 

Visual Forms"). Forskningen ledde fram till upptäckten att grodans öga förser hjärnan med information 

som delvis redan är organiserad och tolkad, i motsats till att ögat helt enkelt förmedlar en bild. 46 

42 För närvarande leder MIT med 64 nobelpris. 

43 Det förekommer olika uppgifter på internet om Pitts födelseår. De flesta källor anger 1923, men 

det förekommer också uppgifter om att han föddes 1924. 

44 Se kapitel 9.2 ”Radikal konstruktivism”. 

45 Jerome Lettvin hade utbildat sig till läkare efter en kort period som manusförfattare till 

skräckfilmer i Hollywood. Han tjänstgjorde som armeläkare under andra världskriget, och var efter 

kriget praktiserande neurolog och forskare i neurofysiologi. 

46 Dessa kognitiva hjärnstrukturer, kombinerat med Lettvins upptäckt av perceptuella hierarkier 

(som gör att grodans hjärna inte registrerar en insekt som kommer i dess väg, om den samtidigt ser

Så såg sammanhanget ut när Maturana, efter en sejour i London 1954, fortsatte sina studier vid 

Harvard och hade en forskarassistenttjänst vid MIT i Boston. Lettvin, Maturana, McCullogh och Pitts 

publicerade redan 1956 den första artikeln i ämnet grodans visuella perception (”Evidence that cut 

optic nerve fibers in a frog regenerate to their proper places in the tectum”), och 1959 47 producerade 

samma författargrupp ytterligare två artiklar (varav den senare blivit en av de mest citerade i ”Science 

Citation Index”): "What the frog's eye tells the frog's brain". 1960 lämnade Maturana MIT för en professur 

i Santiago, men innan dess hann han medverka i ytterligare tre artiklar med MIT-teamet. 48 

Autopoiesis – det slutna nervsystemet 

När Maturana tillträtt sin professur i Santiago fortsatte han att vidareutveckla det arbete som han i 

Boston introducerats i, även om han bytte studieobjekt från grodor till vattenödlor. En av hans elever, 

Francisco Varela, blev så småningom kollega, och tillsammans utvecklade de begreppet 

”Autopoiesis”, en biologisk systemteori baserad på kognition, som de presenterade i en artikel 1972. 

Artikeln översattes till engelska och ingick i ”Autopoesis and Cognition” som publicerades 1980. 

Autopoiesis är enligt ”Familjeterapilexikon” (Olsson & Petitt 1999) ett begrepp som ”hänvisar till 

system som kan reparera sig själva” i motsats till allopoiesis, som utmärker system (till exempel 

maskiner) som behöver repareras av andra system. 

Utifrån experiment (där man opererat en ödlas ögon och roterat dem 180°, och där det visade sig 

att ödlans reflex, att automatisk fånga bytet med en osviklig precision, slutade fungera, eftersom ödlan 

sökte födan åt helt fel håll) drog Maturana slutsatsen att inte bara ödlans perceptionssystem är 

informationsmässigt slutet, och bara reagerar på inbyggda neurologiska strukturer, utan att alla 

system är informationsmässigt slutna, och därför inte kan påverkas av information utifrån. 

Instruktiv interaktion – omöjlig eller möjlig? 

För familjeterapeuter var den informationsmässiga slutenheten ett sensationellt budskap, som genast 

diskvalificerade alla försök att påverka familjer. ”Instruktiv interaktion är omöjligt” blev ett mantra för 

konstruktionistiska systemkonsulter. En stor del av de förtvivlade försöken att på 1980-talet hitta 

alternativ till familjeterapin baserades på detta påstående. 49 

För McCulloch-gruppen vid MIT i Boston var detta med neurologiska strukturers begränsning av 

perceptionsförmågan emellertid inget nytt. Det hade de arbetat med sedan 1940-talet, och det lärde 

de ut till Maturana när han studerade där (instruktiv interaktion är tydligen inte omöjlig!!!). Men i 

enlighet med god vetenskaplig tradition aktade man sig i Boston för att dra alltför snabba slutsatser 

och att generalisera resultat från djurförsök till människa, familj, och alla andra typer av levande 

system. 

En anledning till förvirringen i terapifältet var Maturanas snäva definition av begreppet ”instruktiv 

interaktion” – nämligen i det närmaste total kontroll. I praktiken är det väl mest totalitära diktatorer som 

har ambitioner om total kontroll – och de brukar förr eller senare tvingas upptäcka det omöjliga med 

den typen av ”instruktiv interaktion”. I ”normalt” språkbruk kan begreppet inte uppfattas som något annat 

är en synonym till ”påverkan”, och därför blev det förvirrande för bokstavstroende konstruktionister, 

som av den dominerande diskursen i den andra ordningens cybernetik förbjöds att försöka påverka 

familjer. 

en potentiell fara, som till exempel en anka) ger en neurologisk förklaring till experimentet med 

basketbollarna som beskrevs i en fotnot i kapitel 4.1. 

47 Året efter att Maturana doktorerat. 

48 Efter Maturanas flytt till Santiago fortsatte McCulloch, Pitts och Lettvin sin banbrytande forskning. 

McCulloch forskade om hur hjärnan hanterar motstridig information. Hans princip om ”Redundancy of 

Potential Command” har vidareutvecklats av bland andra von Voerster i hans studier av 

självorganisering. Den matematiska modellen av en neuron är idag känd som McCulloch-Pitts neuron. 

Lettvin visade att rörelse är en förutsättning för perception – om varken ögat eller föremålet rör sig 

upphör hjärnan att registrera föremålet. Dessa och andra forskningsresultat gör att denna geniala 

grupp lämnat outplånliga spår efter sig inom så vitt skilda områden som neuropsykologi, cybernetik, 

datorteknologi och artificiell intelligens. 

Några år innan han avled 1964 vände sig Norbert Weiner helt ifrån gruppen, enligt uppgift för att 

hans fru hatade McCullogh – anledningen till detta kan man bara spekulera i (förmodligen hade 

Weiner och hans fru behövt en familjeterapeut). Pitts tog detta avståndstagande oerhört hårt. Han gick 

in i en depression, och det enda arbete han orkade prestera efter brytningen var en uppsats om 

luktsinnet. Pitts avled våren 1969, 46 år gammal, och McCulloch avled på hösten samma år. När Maturana 

kom i ropet i början av 1980-talet var Jerome Lettvin den ende av hans före detta kollegor som 

fanns i livet. 

49 Se till exempel citatet av Tom Andersen i avsnitt 9.4 ”Terminologisk eskapism”.

Humlan flyger – trots allt 

I detta sammanhang har jag ofta tänkt på skämtet om forskaren som drog slutsatsen att humlans fysiologi 

gör det omöjligt för den att flyga – men eftersom humlan inte känner till de senaste forskningsrönen, 

så fortsätter den att flyga. Jag tänker också på en skylt som jag hade på väggen när jag 

pluggade psykologi, och som tyvärr försvann i någon flytt. På den stod det: ”TRO INTE PÅ ALLT SOM 

ÄR SANT!”, ett motto som sedan dess övertagits av konstruktionistiska filosofer som radikaliserat 

mottot till ett annat mantra: ”Det finns inga sanningar”. 

Enligt konstruktionistisk epistemologi är Maturanas omöjligförklarande av instruktiv interaktion 

ingen objektiv sanning, utan en kognitiv konstruktion i Maturanas subjektiva världsmodell. Men 

eftersom Maturanas beundrare tydligen inte riktigt förstått innebörden av principen om obefintliga 

sanningar (kanske för att den är alltför kategorisk), så uppfattades tesen om instruktiv interaktion som 

en objektiv sanning, som inte fick ifrågasättas. Inte minst tänker jag i detta sammanhang också på H. 

C. Andersens gamla saga ”Kejsarens nya kläder”. 

För systemiskt strukturella familjeterapeuter, pedagoger, socialarbetare och skolbildare som skriver 

debatt- och läroböcker står det dock fullt klart – instruktiv interaktion är både möjlig och önskvärd. Att 

den kan förmedlas med både respekt och värme är Salvador Minuchin ett levande exempel på. 

Organisering och struktur 

Eftersom cybernetiken täcker så oerhört många områden, från astronomiska system till neuroner, från 

mekaniska system (som robotar och datorer) till sociala system (som organisationer och kulturer), så 

är familjesystem bara en liten del av forskningsfältet. Maturanas väg till cybernetiken gick via 

neurofysiologin, och det är inte troligt att han, innan han utsågs till familjeterapiguru, hade särskilt 

djupa kunskaper om familjesystemteori. Därför är det kanske inte så konstigt att han tagit det 

etablerade begreppet ”struktur” och givit det en annan innebörd i sin biologiska systemteori. 

Maturana skiljer på ett systems organisering och struktur. Med organisering menar han ”de fasta 

relationerna mellan systemets komponenter, och som gör att vi definierar det som tillhörande en klass 

av system” (Schødt & Egeland 1989). Det som gör att vi uppfattar familjen som ett system är till 

exempel att den utgörs av flera medlemmar och omfattar minst två generationer. 

Systemets struktur syftar enligt Maturana på ”vilka specifika komponenter som ett system är 

sammansatt av, och relationerna mellan dessa komponenter”. Detta skulle med en alternativ 

terminologi kunna kallas systemets specifika struktur i motsats till den generella struktur som begreppet 

organisering står för. 

Familjens ”specifika” struktur kan alltså förändras, genom att suddiga gränser markeras tydligare 

och rigida gränser öppnas upp för att möjliggöra kontakt och närhet, men det är fortfarande en familj, 

och den ”generella” strukturen (organiseringen) är alltså oförändrad. Men när tsunamin svept bort frun 

och barnen, då finns familjen bara som en kognitiv konstruktion i pappans/makens mentala 

företällningsvärld. Familjesystemet har organiserats om till ett individsystem – en annan typ av system 

med en annan generell struktur. 

I strukturell familjeterapi fyller denna distinktion mellan organisering och struktur inte någon praktisk 

funktion. Möjligtvis kan den spela större roll för konstruktionistiska konsulter som bara behöver 

koncentrera sig på individuella kognitiva konstruktioner i form av berättelser, reflektioner, tankar eller 

premisser. Så länge individen lever, så är den individuella kognitiva organiseringen densamma, 

åtminstone sedan man nått vuxen ålder. Möjligtvis kan tankestrukturen förändras om individen har 

neurologiska förutsättningar. 

Strukturdeterminering – ”kognitiva strukturer styr allt” (???) 

Med strukturdeterminering menar Maturana att systemets struktur (kognitiva begränsningar) avgör hur 

systemet fungerar. Schjødt & Egeland använder Batesons klassiska exempel från den första 

ordningens cybernetik om skillnaden mellan att sparka på en sten eller en hund för att belysa 

strukturdeterminismen. Om man sparkar på en sten så flyger den iväg, men om man sparkar på en 

hund så avgör hundens egenskaper (med Maturanas terminologi hundens struktur) om den kommer 

att morra och angripa eller gnälla och springa sin väg. 

Lustigt nog brukar jag använda nästan samma exempel när jag undervisar om cirkulära processer 

och ekvifinalitet 50 , men i stället för en sten brukar jag använda mig av en boll. När Zlatan sparkar 

bollen kan han på grund av sin skicklighet (sina individuella egenskaper) bestämma nästan exakt var 

bollen skall hamna (i krysset förstås), där han i en snabb kalkyl tar hänsyn till avstånd, vindriktning och 

–styrka, motståndarnas placering, sparkens riktning, styrka, skruv med flera faktorer. I denna situation 

råder de linjära naturlagarna (bortsett förstås från Zlatans tillfälliga egenskaper – om han har en bra 

50 Se Familjeterapins grunder kapitel 4.3 eller Watzlawick 1967 kapitel 4.33.

dag då han är ”vän” med bollen, eller om hans knä krånglar). Om han sparkar på en hund däremot, är 

det hans relation till hunden som avgör om den biter honom eller lomar iväg. 

Detta dubbla exempel belyser tydligt skillnaden mellan den moderna familjeterapins relations- och 

processtänkande och den postmoderna konstruktionismens individ- och egenskapstänkande. Som jag 

konstaterade i avsnitt 9.3 är determinism ett begrepp som passar synnerligen illa in i ett 

cirkulärt/cybernetiskt tänkande om sociala system, vilken ordning av cybernetiken man än bekänner 

sig till. Determinism är helt enkelt linjär så det skvätter om det, och går inte att förena med annat än 

(möjligen) en rent biologisk cybernetik. (Mina biologikunskaper är begränsade, så där får jag lita till 

Maturanas professionella kompetens.) 

Möjligtvis kan man, som Magnus Ringborg påpekar 51 , hävda att begreppet kan ha en begränsad 

relevans: 

”Determinism kan naturligtvis betyda en fatalistisk världsbild, men... behöver inte alls 

ges en linjär tolkning. Om man ger strukturdeterminering en välvillig tolkning, så innebär 

det helt enkelt att en struktur begränsar vad som är möjligt. På det sättet liknar det 

Batesons "Restraints", ett mycket användbart begrepp. Det här är ju inget nytt. 

Aristoteles formala orsak, "causa formalis" är ju detsamma. I dessa tider av 

"neuropsykiatrisk" vidskepelse kan en förståelse av restraints i form av individers olika 

neuropsykologiska stil utgöra en bra bas för att kunna skönja vilka möjligheter och 

begränsningar familjeterapi har i respektive fall. 

Strukturell koppling – ömsesidig anpassning 

För att kunna förena de teoretiska teserna, om informationsmässig slutenhet och 

strukturdeterminering, med det faktum att ”humlan ändå flyger”, det vill säga att familjemedlemmar 

faktiskt påverkar varandra trots att det i teorin är omöjligt, har Maturana uppfunnit begreppet strukturell 

koppling. 

”Ett system måste alltid betraktas i relation till en kontext. Om systemet inte anpassar 

sig till kontexten överlever det inte. Organiseringen förändras och det blir en annan typ 

av system. Exempel på detta är familjer som upplöses, människor som dör och en 

demokratisk stat som genom en statskupp blir diktatur. 

Kontexten består bland annat av andra system. Interaktioner med ett annat system 

kan sätta igång förändringar. Maturana beskriver det som att mötet med det andra 

systemet är en ’störning’ 52 som man måste anpassa sig till genom strukturförändring. 

När två eller fler system interagerar under längre tid kommer de upprepade gånger att 

fungera som ’störningar’ och sätta igång strukturella förändringar hos varandra. Denna 

ömsesidiga påverkan medför att systemen förändras på ett sådant sätt att de passar 

bättre ihop. Detta är strukturell koppling. De upprepade ’störningarna’ har medfört 

strukturella förändringar på ett sådant sätt att de passar tillräckligt bra ihop för att 

överleva som en sammansatt enhet. De är strukturellt kopplade.” (Schjødt & Egeland 

1999 s. 74 f.) 

Simsalabim! Plötsligt är ömsesidig påverkan möjlig, trots att människor, familjer och andra levande 

system av Maturana betraktas som informationsmässigt slutna, och bara påverkas av sina egna 

kognitiva strukturer. Teorin är inte riktigt koherent här. 53 

Annars liknar resonemanget väldigt mycket Minuchins komplementaritetsteori (se kapitel 4.2). 

Skillnaden är att i Maturanas version så får man associationer till stenar på stranden som nöter ned 

varandras ojämnheter när vågorna sköljer fram, medan Minuchin ser aktiva familjemedlemmar som 

förändrar sitt eget förhållningssätt för att ge partnern möjlighet att hitta nya positioner i relationen. Men 

den stora skillnaden mellan Maturana och Minuchin är nog att i den strukturella teorin så är den 

dyadiska komplementarietsprocessen mellan två individer bara en av många systemnivåer man måste 

analysera och intervenera i, medan Maturana förklarar allt med strukturell koppling på dyadnivån, och 

menar att omöjligheten av instruktiv interaktion gör det meningslöst att försöka intervenera i familjen. 

Än en gång tror jag att Maturana lurar oss med sin egendomliga definition av instruktiv interaktion. 

Det verkar som om han tror att terapeutiska interventioner, eller instruktiv interaktion, är liktydigt med 

51 Personlig kommunikation. 

52 Begreppet ”störning” är illa valt. Det ger helt felaktiga associationer i familjesystem, och det blir 

inte bättre av att det sätts inom citationstecken. Det är ett av flera exempel på hur konstruktionistister 

ockuperar ett etablerat ord och ger det en ny betydelse. Denna omdenotering hänger förmodligen 

samman med att Maturanas primära system är grodans synsystem, och i sådana sammanhang brukar 

man tala om stimuli som just ”retningar” eller ”störningar”. 

53 Läsare med exceptionellt gynnsamma kognitiva strukturer erinrar sig kanske att koherens var det 

begrepp som Dell i Galveston ville ersätta homeostas med, se avsnitt 9.3.

att operera ett ödleöga, rotera det och sy fast det igen, en operation där kirurgen har exakt kontroll 

över hela skeendet (och så småningom även seendet), och där ”ödlan” (familjemedlemmen) är helt i 

”kirurgens” (terapeutens) våld. Naturligtvis är det varken möjligt eller önskvärt att som terapeut försöka 

sig på sådana ”operationer”. 

Men även om vi inte kan styra den terapeutiska processen till 100%, så kan en familjeterapeut öka 

chanserna för att familjens relationer skall upplevas som mer positiva av varje familjemedlem. Vi kan 

inte skapa ett perfekt paradis på jorden, men vi kan förbättra familjens tillvaro genom våra insatser – i 

ett samarbete med familjen förstås. 

Magnus Ringborg 54i konstaterar i en personlig kommunikation: ”Nästan alla Maturanafans har gjort 

ett komiskt felslut. Om organismen är informationsmässigt sluten, varför ska man då vara så förbannat 

artig? Det är ju bara att blåsa på! Instruktiv interaktion är omöjlig, så varför inte skjuta iväg en 

hagelsvärm av interventioner. Kanske någon hittar in i informationsluckan?” Han tillägger att han tror 

att Tom Andersen skulle ha älskat hagelskottsmetaforen. 

Om man använder begreppet informationsmässig slutenhet lite mindre kategoriskt så blir det mer 

användbart. Våra sinnen har ju sina naturliga begränsningar. Ögonen kan bara registrera våglängder 

som ligger mellan infrarött och ultraviolett. Våra öron kan också bara registrera ett visst 

frekvensområde, som kan variera från individ till individ, beroende på bland annat fysiska skador och 

åldersförändringar. Ett aktuellt exempel är den nya ljudkanonen Mosquito 55 som ska användas för att 

bekämpa ungdomskravaller. Vuxna uppfattar inte ljudet, som dock är oerhört plågsamt för ungdomar. 

Bandlers och Grinders begrepp ”blockerade representationssystem” bygger också på principen om 

selektiv perception. 

(Objektivitet) (inom parentes) 

För att markera vikten att behålla ett subjektivt perspektiv, och komma ihåg att vi inte kan få någon 

helt objektiv uppfattning om verkligheten har Maturana lanserat begreppet ”(objektivitet)” – det vill 

säga ”objektivitet inom parentes”. Våra kulturella tankemönster och vårt språk lockar oss att tro att 

våra förnimmelser, upplevelser och föreställningar representerar en objektiv, fysisk verklighet – till och 

med när vi observerar abstrakta fenomen som systems gränser, dyadiska relationer eller personlighetsegenskaper. 

När Maturana säger att alla levande system är slutna, och inte kan ta in information från andra 

system, så uppfattar många av hans lärjungar att detta är en objektiv verklighet, inte Maturanas 

personliga och subjektiva sätt att beskriva sin verklighet, så att det blir meningsfullt för honom och 

underlättar hans orientering i den. När Minuchin säger att familjen är ett öppet levande system, så 

uppfattar många av hans lärjungar att detta är en absolut och obestridlig sanning, inte att detta uttalande 

speglar Minuchins syn på familjestruktur, och underlättar hans arbete med att hjälpa familjer 

att hitta en ny struktur, där alla i familjen kan må bättre. I båda fallen handlar det om kognitiva 

konstruktioner, olika sätt att tänka – inte någon objektiv fysisk verklighet. Men när efterföljarna 

rekonstruerat dessa mentala konstruktioner till ”objektiva” verkligheter, så kan de käbbla i decennier 

om vem som har rätt och vem som har fel. 

En konstruktionistisk saga 

”Det finns inga rätt eller fel, men om vi skulle ha fel om att system är slutna, så är det ändå vi som har 

rätt” menar konstruktionistklanens representant. ”Struntprat” svarar strukturstrategen, ”det fattar väl 

vem som helst att levande system är öppna, annars hade vi ju inte kunnat stå här och skälla på 

varandra, vi har ju både öron och ögon”. 

Låt oss göra ett tankeexperiment med det grälsjuka paret: ”Men vänta lite” säger konstruktionisten 

”jag kom just att tänka på något jag hörde för snart trettio år se’n, men inte fattat förrän nu. Det finns ju 

ingen objektivitet – den finns ju bara inom parentes. Det betyder att det finns ingen objektiv sanning, 

inget att strida om. Vi tänker bara på olika sätt, och det råder ju både tanke-, yttrande- och religionsfrihet. 

Må var och en bli salig på sin tro”. 

”Va?” utbrister strukturstrategen. ”Betyder det att du tänker sluta spela besserwisser – sluta ge 

sken av att du är den enda som tänker rätt? Vad synd att du inte kom på det tidigare! Tänk så mycket 

kreativt tankeutbyte vi kunde ha haft, i stället för att racka ner på varandra. Men det kan ju bli 

intressant framöver. Vad tänker du?” 

Ja, så lyckligt kan det sluta i sagans konstruerade värld. Kan det sluta så i verkligheten också? 

Verkligheten? Hm... 

54 Magnus tillhör samma generation av familjeterapeuter som jag gör – vi gick handledarutbildning 

tillsammans; vi var med om att bilda Svenska föreningen för utbildare i familjeterapi som drev igenom 

att familjeterapi blev godkänd utbildningsbakgrund för legitimerade psykoterapeuter, vi satt båda med i 

den första styrelsen för Svenska föreningen för familjeterapi och vi har ofta samma sorts humor. 

55 Tipstack till Magnus Ringborg.

Utan tvekan är konstruktionen av begreppet ”(objektivitet)” ett av de mest konstruktiva som Maturana 

har bidragit med. I en intervju 1985 sade Maturana: 

”Om andra också sätter objektiviteten inom parentes, så upptäcker ni att oenigheter 

bara kan lösas genom att ni går in i saminspirationens domän, där saker görs tillsammans 

därför att deltagarna vill göra dem. Med objektivitet i parentes är det lätt att 

göra saker tillsammans, därför att man inte förnekar den andre i processen.” (Min 

översättning.) 

Många multiversa – i stället för ett universum 

Ett annat mycket användbart begrepp som Maturana hittat på är ”multiversa”, som alternativ till 

universum. Universum står inte för en fysisk realitet, med Big Bang och alla galaxer, utan är en 

metafor för människors tendens att uppfatta tillvaron som en objektiv och enhetlig verklighet. 

Multiversa står i stället för subjektiviteten, att det som jag upplever (som observatör av min 

”verklighet”) bara är min personliga kognitiva konstruktion, som inte är sannare än någon annans 

subjektiva verklighet. I stället för att strida om ”Sanningen” med stort S, kan vi acceptera varandras 

olika multiversa, och sätta även ”verkligheten” inom parentes. Utifrån en respekt för att den andres 

världsmodell är lika sann som min, kan vi sedan börja utforska varandras verkligheter (multiversa), för 

att så bra som möjligt försöka ta del av den andres perspektiv, och förhoppningsvis kunna se sig själv 

med den andres ögon. 

Objektivitet inom parentes och det multiversa perspektivet stämmer, så vitt jag kan förstå, mycket 

väl in på strukturellt samgående och inre omstrukturering – med det viktiga undantaget förstås att 

enligt Maturana kan förändring enbart ske genom strukturell koppling, medan Minuchin använder 

mentala omstruktureringar för att underlätta den ömsesidiga anpassningen. Men självklart kan även 

dessa skillnader ses i ljuset av objektivitet inom parentes. 

Även om dessa begrepp är mycket användbara, så kan de också missbrukas: 

”I likhet med alla idéer, så har även sunda idéer... vulgariserats. Vidskepliga maktpolitiker 

kan i skydd av en missförstådd postmodern skepticism kräva att ’teorin’ om 

intelligent design ska få plats i skolundervisningen. Att en vetenskaplig sanning alltid är 

preliminär är inte detsamma som att säga ’anything goes’." 

(Magnus Ringborg, personlig kommunikation) 

9.7. Samhällsförändringar – nya sammanhang 

Två centrala begrepp i familjeterapin är helhetssyn och sammanhang (kontext på svengelska). Därför 

är det naturligt att även sätta in familjeterapin och dess utvecklingsfaser i ett samhällsperspektiv – 

både politiskt och kulturellt. 

Den filosofiska frågan om människans identitet, sedd ur ett existentiellt eller strukturellt perspektiv 56 

har präglat synen på individen och samhället sedan antiken, och fokus har svängt i olika perioder. I 

revolutionära tider har tyngdpunkten ofta varit på det kollektiva. De förtryckta samlar styrka i 

gemenskap, tillhörighet och kollektiv kraft. Franska, amerikanska och ryska revolutionerna är några 

exempel. Fackföreningar, miljö- och fredsrörelser är andra. 

I tider av makt- och kapitalkoncentration riktas fokus i stället på individens valfrihet och möjligheter. 

Individer som konkurrerar med varandra är lättare att kontrollera och mindre farliga för makthavarna 

än sammanhållna grupper, där kollektivets samlade styrka hotar makten. Kanske hade Foucault rätt 

ändå (se kapitel 9.5), men då får någon visa på exakt hur disciplineringsprocessen går till i praktiken. 

De senaste decennierna har inneburit en markant politisk förskjutning – från det radikala, solidariska 

och samhällsförändrande tänkande som präglade 1960-talets kollektivism, till det konservativa, 

egoistiska och individualistiska tänkande som introducerades på 1980-talet, och som banat väg 

för ultrakonservativa krafter i både USA och Europa. 

Solidariskt sextio- och sjuttiotal 

När man på film skildrat 1960- och 70-talen har man använt titlar som ”Tillsammans” (Moodyson) och 

”Upp till kamp” (Birro). Andra begrepp som starkt förknippas med denna epok är solidaritet, studentuppror, 

flower power, make love – not war, fredsrörelse, ”All you need is love”, Woodstock och 

hippies. 

Västvärlden hade hämtat sig efter 30-talsdepression och världskrig. Ekonomin (både privat- och 

samhällsekonomin) blomstrade – och så även optimismen. Socialistisk kollektivism var på modet, 

vänstervindar svepte in, till och med i barnprogrammen på TV – ”Ville, Valle och Viktor” är ett exempel 

jag minns från mina söners barndom. 

Olof Palme kritiserade öppet både francoregimens ”satansmördare” i Spanien och USA’s krig i 

Vietnam. Det rådde ”terrorbalans” mellan Öst och Väst. President Johnson startade ”kriget mot 

56 Familjeterapins grunder kapitel 3.2

fattigdomen”, med ett reformprogram som omfattade 500 nya lagar. Medborgarrättslagar som förbjöd 

rasdiskriminering infördes. I Chile hade Salvador Allende genomfört en fredlig revolution, sedan han 

valts till president 1970. 

De akademiska disciplinerna sociologi och psykologi förenades i socialpsykologin. Dåvarande 

sociologen (numera läkaren, psykologen, stressforskaren och professorn) Peter Wärhrborg och 

psykologen Maths Lundsbye bildade Göteborgs Socialpsykologiska Institut 1974. 

I denna kollektiva miljö var det helt naturligt att man inom psykvården ifrågasatte den dominerande 

fokuseringen på individen som problembärare, för att i stället höja blicken mot nya horisonter – 

familjen, nätverket, grannskapet, samhällsinstitutioner som mentalsjukhus och fängelser. ”Släpp 

fångarne loss” var en gammal Birger Sjöberg-låt som blev film med Hasse och Tage. Stora 

mentalsjukhus lades ned i både Italien och Sverige. 

Ångestfyllt åttio- och nittiotal 

Begrepp som starkt associeras med de disillusionaliserade 1980- och 90-talen är till exempel nyliberalism, 

globalisering, marknadskrafter, finansvalpar, spelare, a-ekonomi, social nedrustning, 

samhällsklyftor, individualisering, autonomi, individens valfrihet, informationssamhälle, internet och 

yuppies. Låtar vi lyssnade på var till exempel ”What’s Love Got To Do With It”, ”The Winner Takes It 

All” och ”Money For Nothing”. 

Carl Bildt ledde den svenska högerregeringen. Ny Demokrati med Bert och Ian underblåste 

invandrarfientligheten. De kriminella var inte längre samhällets olycksbarn, som skulle få rehabiliterande 

stöd till att bli goda samhällsmedborgare, utan individer som skulle ta ansvar för sina egoistiska 

val (egoismen tilläts inte gå hur långt som helst). Repressiva röster krävde rymningssäkrare 

fängelser. Isolering användes alltmer på ungdomsvårdskolor. 

Sovjet började falla sönder inifrån, med glasnost och perestrojka som beredde väg för nyliberal 

kapitalism med maffialiknande oligarker i Pusjkins Ryssland. Före detta B-skådisen Reagan, Bush S:r 

i USA och Thatcher i Storbritannien representerade konservativa högervindar i en total politisk 

vindkantring. Allende mördades i en militärkupp i Chile, och Pinochet blev diktator för en mycket lång 

tid. 

Den norska filosofiboken för barn, ”Sofies värld”, 57 toppade försäljningslistorna. Vetenskapen 

präglades dels av filosofiering med postmodernistisk relativisering. Wittgenstein, Focault, Derrida, 

Bakhtin med flera postmoderna filosofer var på modet. ”MaturBateson” dominerade terapidebatten. 

Samtidigt möjliggjorde den logaritmiskt accellererande datorutvecklingen avancerad DNA-forskning, 

och medföljande biologisering, med ytterligare förstärkt individfokus. 

I detta individualistiska samhällsklimat var det kanske ofrånkomligt att individfokuseringen även 

drabbade familjeterapin. Fler och fler familjeterapeuter övergav barnen och familjerna, för att i stället 

arbeta med de vuxna, en i taget, eller i en mer lönsam verksamhet som organisationskonsulter. 

Nytt millennium – världen krymper, fattiga mot rika 

Den kristna högern växer starkt i USA, och är en maktfaktor av oerhörd betydelse. Man arbetar på fullt 

allvar för att avskaffa evolutionsläran och officiellt ersätta den med Bibelns skapelseberättelse. I varje 

tal där Bush J:r legitimerade sina krig i Irak och Afghanistan hänvisade han till Gud, och hävdade 

bestämt att Gud hade sagt honom att det var rätt att invadera Irak. Bob Dylans ”With God on our side” 

var mer aktuell än när den skrevs på 1960-talet. 

I Europa är nynazismen på stark frammarsch. Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen, och 

varje dag kan vi i svensk morgon-TV se högerspöken i debattpaneler som kläcker superegoistiska och 

självgoda yttranden som varit helt otänkbara för 40 år sedan. Individualiseringen gynnar (och stöds 

naturligtvis av) de kommersiella marknadskrafterna. Splittrade ensamma individer konsumerar ju mer 

än sammanhållna och trygga kollektiv. 

Vad som är uppenbart är att klyftorna mellan rika och fattiga växer, både i enskilda länder och i 

världen i stort. Fattigdom och svält är fysiskt påtaglig – ingen kognitiv konstruktion. Kombinerat med 

en total brist på jordiska framtidsmöjligheter, religiös indoktrinering till fanatism och en tro på ett evigt 

liv i paradiset som martyr, skapar västvärlden, med USA i spetsen, självmordsbombare, 

flygplanskapare och andra terrorister. Snart är det väl bara George W. Bush som tror att det går att 

bomba bort fattigdom och införa demokrati med ockupation. 

Komplemetär terrorbalans – vi skapar våra fiender 

57 Författaren, Jostein Gaarder, var starkt inspirerad av den irländske biskopen och 1700talsfilosofen 

George Berkeley, som långt före de radikala konstruktivisterna hävdade att det inte finns 

någon "objektiv" värld bortom vår perception. Berkeley använde detta argument för att bevisa Guds 

existens, ungefär så som Descartes hade gjort på 1600-talet (se kapitel 10.1).

Vi håller också på att skapa en fiende som är osynlig och som angriper långsamt men skoningslöst. 

Miljöförstöringen, den globala uppvärmningen, skövlingen av jord, vatten och luft, utarmningen av 

naturresurserna, utfiskning, radioaktivt avfall som skall förvaras i evighet, befolkningsexplosionen med 

mera kommer att göra de fattiga än fattigare. Stora landarealer blir obeboeliga, stora 

befolkningsgrupper kommer att tvingas till migration, och konkurrensen om livsförutsättningar kommer 

att skapa svåra konflikter. 

Vilken form av terapi kommer att få plats i det samhälle vi är på väg in i? Kanske är det varken 

familjeterapi eller konstruktionistisk konversation? Kanske vi måste hitta metoder att tackla helt andra 

problem är de relationsproblem vi jobbar med i familjens sammanhang idag? Kan våra kunskaper 

användas även i ett kraftigt förändrat samhälle? Eller kan vi stoppa den väg, till ett helvete på jorden, 

som vi slagit in på? 

Minuchin försöker dra sitt strå till stacken genom att utveckla och sprida metoder att arbeta med 

och för fattiga familjer (se kapitel 10.3). ”Working with families of the poor” publicerades 1998, gavs ut 

i en bearbetad upplaga 2007, och handlar om hur man kan förändra organisationer till att arbeta 

familjeorienterat. I kapitel 10.3 skall jag sammanfatta delar av detta arbete. 

9.8. Kritik av postmodernistisk konstruktionism 

Trots att Paul Dells introduktion av Maturana i familjeterapivärlden vållade en hel del rabalder i början 

av 1980-talet (se 9.3), där uttryck som ”epistemobabbel” förekom, så dränktes kritiken ganska snabbt 

av den konstruktionistiska flodvågen. Minuchin skrev en artikel 1991 om konstruktionismens 

förförelse, som inte väckte någon större uppmärksamhet. 1996 tog han åter upp kritiken mot vad han 

kallar ”återhållsamma terapeuter”, som han kontrasterade mot ”handlingsinriiktad familjeterapi”. 

Återhållsam minimalism 

”Vår undersökning av hur familjeterapi bedrivs har avslöjat att det under familjeterapins 

korta historia har förekommit två slags terapeuter. Skillnaden mellan dem handlar om 

vilken betydelse de tillmäter terapeutens användande av sig själv som instrument för att 

skapa förändring. Å ena sidan har vi interventionsterapeuten som bedriver en 

handlingsinriktad terapi – med starkt engagemang, ’att försöka och åter försöka’ – en 

produkt av 60-talet med all dess optimism och energi, experimentlusta, kreativitet och 

naivitet... Å andra sidan har vi den återhållsamma terapeuten... uppmuntrar sökandet 

efter innebörder... Det är en minimalistisk terapi... 

Man gjorde ett stort väsen av att en vattenödlas öga roterades 180 grader... De 

resultatlösa invändningarna från biologiskt håll – att däggdjurens ögon, och för den 

delen också deras hjärnor, är av ett annat slag än reptilernas – och ur mänskligt perspektiv 

– att människor och mänskligt beteende inte enbart handlade om neurobiologi – 

hindrade inte vissa av de återhållsamma terapeuterna att triumferande dra den logiska 

slutsatsen: Det finns ingen objektivt vetbar verklighet... Följaktligen borde terapin vara 

ett enkelt samtal människor emellan, utan några interventioner... 

Enligt vår synpunkt borde terapi i första hand inte handla om att ’förstå’, särskilt inte 

den form av abstrakt förståelse som bygger på postmodernistiska analyser. Terapin 

borde i stället inriktas på handling... med det uttalade målet att lindra stress. Att tillämpa 

konstruktionistiska och postmodernistiska idéer på en sådan överenskommelse, utan 

att anpassa dem till denna situation, tycks oss som ett exempel på vad Bateson skulle 

kalla ett kategorimisstag. Man överför felaktigt ett begrepp från en abstraktionsnivå till 

en annan.” (Om konsten att bedriva familjeterapi s. 32 ff.) 

Familjen försvinner 

Minuchin kommenterar också en tabell där Harlene Anderson beskriver de teoretiska förändringarna 

med avseende på begreppen kunskap, språk, sociala system och terapi. 

”Inte i någon kolumn ovan finns ordet ’familj’ nämnt... Den användbara föreställningen 

om familjen som ett socialt system, där erfarenhetsmönster formas, ersätts av 

föreställningen om det språkliga systemet som en social enhet. Samtidigt berövas 

terapeuten sin flexibilitet genom det ideologiska påbudet att hon endast bör arbeta 

utifrån en samarbetande och symmetrisk hållning. Härmed försvinner terapeutens frihet 

att utmana, leka, ge sina synpunkter, att i terapirummet få vara den komplexa, 

mångfasetterade person hon är utanför sessionen. Det enda som återstår av hennes 

roll som terapeut är en distanserad respektfull intervjuare... 

De återhållsamma terapeuterna har gått en lång väg sedan Bateson förfäktade en 

demokratisk terapi kring innebörder, och har kommit fram till ett helt annorlunda sätt att 

tänka angående människors position i olika sammanhang. I Batesons 

systemtänkande... är hans syn i grunden moralisk. Den förutsätter ett ömsesidigt an-

svar, en förpliktelse mot helheten, att vara lojal och skydda varandra – en tillhörighet. 

Den tvingar både kliniker och samhällsvetare att fokusera på relationerna mellan 

individ, familj och sammanhang. 

Nutida utövande konstruktionister har emellertid intagit en annan moralisk ståndpunkt. 

De fokuserar på individen som ett offer för ett hämmande språk, genomsyrat av den 

osynliga dominerande diskursen. Reaktionen på den kulturella begränsningen blir en 

vilja att stå utanför politiken och utmana kulturen genom att ifrågasätta accepterade 

innebörder och värderingar. 

Postmodern pessimism 

Denna hållning undviker det ömsesidiga ansvaret mellan medlemmarna i en grupp till 

förmån för den individuella friheten. För dem som intar denna ståndpunkt definieras den 

bästa kontakten mellan människor därför av ömsesidig respekt, men utan förpliktelser 

mot varandra. Vi menar att denna position speglar den postmoderna, pessimistiska 

synen på vår kultur... och övertygelsen om att social restriktion är hämmande för 

individen. 

Sett med en interventionistisk familjeterapeuts ögon fokuserar de återhållsamma 

terapeuterna för mycket på innehåll, och tekniken att från en central position intervjua 

enskilda familjemedlemmar efter varandra, berövar det terapeutiska sammanhanget 

dess största resurs: hur familjemedlemmarna förhåller sig till varandra. Familjens ickeverbala 

kommunikation, familjens irrationalitet och hela dess känslomässiga interaktion 

går förlorad. Därmed avstår man från några av familjeterapins allra viktigaste fördelar. 

För den interventionistiska terapeuten är familjen det privilegierade sammanhang där 

människor på sitt mest fullödiga vis kan uttrycka sig i all sin komplexitet. Familjens 

interaktion, med dess både destruktiva och läkande potential fortsätter i praktiken att stå 

i centrum. För oss är familjelivet lika mycket drama som berättelse. Precis som ett 

drama rullas familjens liv upp allt eftersom tiden går. Familjen har ett förflutet, vilket 

uttrycks som historier som berättas av rollinnehavarna. Men familjens liv äger också 

rum i nuet, vilket uttrycks som rollinnehavarnas interaktion. Och precis som i ett drama 

är familjens liv en företeelse i rummet. Familjemedlemmarna kommunicerar med 

varandra genom gester och känslor, lika mycket som genom ord.” (Om konsten att 

bedriva familjeterapi s. 34 ff.) 

Opersonlig kontakt 

1998 följde Minuchin upp kritiken med artikeln ”Where is the Family in Narrative Family Therapy?”, där 

han bland annat ifrågasatte om social konstruktionism som metateori kan hjälpa familjeterapeuter att 

bättre förstå hur familjer fungerar. Bland annat pekar han på inkongruensen mellan teorin, som säger 

att verklighetsupfattningar skapas i kommunikation och därmed i relationer, och praktiken – där bara 

individens berättelser fokuseras, medan relationerna ignoreras. Han kritiserade också bristen på 

personlig kontakt hos en narrativ terapeut han sett på ett seminarium, som bara ställde frågor men 

aldrig gav familjen någon feedback, utöver generella kommentarer om kulturella minoritetsproblem. 

Minuchin hade också synpunkter på en videointervju med Michael White som han tagit del av. 

White hade gjort ett bra arbete med ett par där han i ett samtal med kvinnan hade samgått så effektivt 

att kvinnan utbrast att hon fick tillbaka en känsla som hon inte haft sedan hon som barn satt i sin 

mammas knä, och White hade frågat henne om hon kunde tänka sig att berätta detta för sin mamma. 

Här hade han stoppat videon och sagt att det var ett allvarligt misstag att visa sin entusiasm och 

föreslå något som kvinnan inte kommit på själv. Det som varit ett magiskt terapeutiskt ögonblick blev 

alltså förvandlat till ett misstag – därför att teorin inte tillät interventioner. 

Dubbelmoral ger etisk överlägsenhet? 

Denna artikel väckte starka reaktioner från bland andra Karl Tomm och Harlene Anderson, vilket gav 

Minuchin tillfälle att ytterligare utveckla sin kritik mot konstruktionismen. Han påpekade att när 

konstruktionisterna sätter mening över interaktionsmönster så separerar de en odelbar helhet. Han 

påpekar också att Harlene Anderson i sitt svar tillskriver postmoderna teorier och konversationer en 

etisk komponent som framställer dem som moraliskt överlägsna andra former av terapi, samtidigt som 

hon förmedlar förvrängda nidbilder av Minuchin som han inte känner igen sig i. Hur etiskt är det? 

Konversationens främsta företrädare gör sitt bästa för att undvika meningsutbyten till förmån för 

pajkastning – snacka om dubbelmoral! 

Inre verklighet osynliggör diktatur 

Kritiken mot de återhållsamma terapeuterna är också en röd tråd i den intervju med Minuchin som 

finns i Abrahamsson & Berglunds ”Skapande konversationer”, där Minuchin bland annat säger att alla 

kliniskt verksamma vet att terapeuter påverkar, att terapeuter inte är objektiva och neutrala, och att de

är i en hierarkisk position visavi familjen. Han förkastar tanken på att verkligheten inte finns utanför 

oss utan bara inom oss. Den radikala konstruktivismens totala förnekande av en yttre verklighet 

påminner om nynazisters förnekande av förintelsen. 

”Salvador Minuchin menar att detta är en mycket främmande tanke om man tänker i 

system, om man tänker sig människan som en social varelse, som lever i familjesystem. 

Att den enda verkligheten skulle finnas inom oss själva är för honom väldigt 

nära Freuds antagande att det bara existerar intrapsykiska processer. Och han tillägger 

att Maturanas idéer utvecklades i Chile under Pinochet-juntans tid, och kanske var OK 

där, men de har enligt hans förmenande inget med familjeterapi att göra. (Abrahamsson 

& Berglund s. 38 f.) 

Svårbegripligt postmodernistiskt språk 

Nedanstående postmodernistiska text är det enda engelska citat som jag inte har kunnat översätta: 

”Reinventing Realism: Constructive objectivism and surrealism 

Jean-Jean A. Bailey 

Department of Peace Studies, University of Massachusetts, Amherst 

H. Ludwig Humphrey 

Department of Ontology, Harvard University 

1. Contexts of collapse 

“Reality is fundamentally unattainable,” says Sartre. It could be said that the example of 

surrealism prevalent in Felliniʼs 8 1/2 is also evident in La Dolce Vita, although in a more 

self-sufficient sense. Derrida uses the term ʻneotextual dialectic theory to denote the 

role of the participant as observer. 

In a sense, Debord promotes the use of postcultural deappropriation to challenge the 

status quo. The main theme of Scugliaʼs [1] analysis of surrealism is the rubicon of 

subcapitalist society. 

It could be said that the premise of textual narrative states that discourse comes from 

the collective unconscious, given that surrealism is invalid. A number of situationisms 

concerning precapitalist libertarianism may be discovered. 

Therefore, Sontag suggests the use of constructive objectivism to attack class. If 

postcultural deappropriation holds, the works of Fellini are postmodern. 

2. Surrealism and the cultural paradigm of reality 

In the works of Fellini, a predominant concept is the distinction between closing and 

opening. However, the subject is interpolated into a that includes sexuality as a totality. 

Sartre uses the term ʼsurrealismʼ to denote a mythopoetical whole. 

Thus, the primary theme of the works of Fellini is the common ground between society 

and art. Lyotard promotes the use of the cultural paradigm of reality to deconstruct 

sexism. 

However, in 8 1/2, Fellini reiterates surrealism; in Amarcord, however, he denies 

neocapitalist textual theory. Several desublimations concerning the meaninglessness, 

and subsequent fatal flaw, of subcapitalist class exist. 

3. Contexts of futility 

The characteristic theme of Sargeantʼs [2] essay on constructive objectivism is not 

theory, but pretheory. Therefore, de Selby [3] implies that the works of Fellini are 

reminiscent of Stone. Debord uses the term ʻcultural nationalismʼ to denote the role of 

the writer as poet. 

Thus, the premise of the cultural paradigm of reality holds that the law is dead. The 

subject is contextualised into a neomaterialist paradigm of expression that includes 

narrativity as a totality. 

Therefore, Batailleʼs critique of constructive objectivism implies that art is capable of 

significance. The primary theme of the works of Madonna is the difference between 

consciousness and class. 

In a sense, Sartre uses the term ʼsurrealismʼ to denote the stasis, and some would 

say the defining characteristic, of deconstructive society. Many discourses concerning 

postcultural narrative may be revealed.

1. Scuglia, W. D. ed. (1978) Textual libertarianism, capitalism and surrealism. 

Schlangekraft 

2. Sargeant, L. B. Y. (1999) Deconstructing Bataille: Surrealism in the works of Koons. 

Cambridge University Press 

3. de Selby, Z. V. ed. (1985) Surrealism in the works of Madonna. And/Or Press 

The essay you have just seen is completely meaningless and was randomly generated 

by the Postmodernism Generator.” 

 

Det dunkelt sagda... 

Om du läste igenom hela texten, så antar jag att du blev väldigt lättad när du läste de sista raderna, 

och förstod att artikeln bara är obegripligt nonsens, slumpmässigt skapad av ett datorprogram. Det var 

inte du som var korkad! Om du trodde att du förstod texten, så kanske du skall försöka skärpa ditt kritiska 

sinne, för att inte bli alltför lättlurad. Men handen på hjärtat – hur många rader orkade du läsa 

innan du gav upp? 

Den postmoderna textgeneratorn skapades som en protest mot det svårbegriplipliga språket i 

postmodern litteratur. Det är alltså inte bara Bateson, Maturana, von Voerster och Foucault som är 

svårlästa. Principen verkar vara ”ju obegripligare desto bättre”. Det är som om postmodernisterna vill 

lura oss att tro att vi är dumma, och att vi därför inte skall våga ifrågasätta deras teser, precis som 

kejsarens skräddare lurade folket. Den så kallade Sokal-affären är ett mycket belysande exempel: 

Alan Sokal... är professor i fysik vid New York University... Sokal är dock mest känd för 

allmänheten på grund av Sokalaffären, då han 1996 skickade in en bluffartikel till 

tidskriften Social Text, en postmodern tidskrift som behandlar "cultural studies". Hans 

syfte med bluffen var att parodiera och belysa problemet med att postmoderna tänkare 

ibland lånar termer från vetenskapen och använder dem utan att förstå dem och utan 

att motivera varför. Hans syfte var också att motverka den kunskapsteoretiska relativism 

som säger att vetenskapen bara är en social konstruktion.” 

 

Sensmoralen är alltså: om du inte begriper en text så är det högst sannolikt att inte heller författaren 

begriper särskilt mycket av den (eller att den är skriven av en textgenerator). Ordspråket ”Det dunkelt 

sagda är det dunkelt tänkta” innehåller, som så många andra, mycken visdom. 

Inte bara goda historier 

Kritik mot postmodern konstruktionism har också kommit från många andra håll, till exempel historieprofessorn 

Arne Jarrik, som i artikeln ”God historia är mer än goda historier” (2003) bland annat 

skriver följande: 

”Jag kan inte se något som skulle tvinga oss att följa med i den här utvecklingen. På 

längre sikt är det tvärtom ett överlevnadsvillkor att inte göra det. Om forskarna inne i 

vetenskapssamfundet själva upplöser gränsen mellan individ och värld, mellan 

observatör och det som observeras, mellan fiktion och kunskap, gör de inte bara sitt 

eget interna samtal mindre meningsfullt, för att inte säga meningslöst. De kommer 

också att nöta ned det stöd de hittills har kunnat räkna med från medborgarna i det 

omgivande samhället, ty varför ska dessa bidra med skattemedel till en verksamhet 

vars företrädare deklarerar att de själva inte tror på vetenskapens möjligheter? Varför?” 

Individualpsykologiska invändningar 

Till och med individualpsykologer börjar protestera mot konstruktionistiska terapeuter, trots att de delar 

individualperspektivet. I ”Fokus på familien” #4, 2007 pekar de norska psykologerna Jorun Helle och 

Randi Johannesen på att barn som lever i våldsproblematik inte får den hjälp de behöver, när 

socialarbetarna är ensidigt inriktade på konstruktionistisk teori och praxis. De efterlyser mer teoretisk 

integration. 

Språksystemisk självkritik 

På senare tid har den konstruktionistiska trångsyntheten kritiserats även från egna led. John Shotter 

är professor emeritus vid Department of Communication, University of New Hampshire, USA, och en 

framstående företrädare för social konstruktionism. Förutom att han (naturligtvis) kritiserar den 

radikala konstruktivismen, har han i ett flertal skrifter riktat skarp kritik mot många riktningar inom 

social konstruktionism, I en artikel kallad ”Beyond social constructionism” beskriver han hur han 

lämnat den inskränkta språksystemiska fokuseringen på verbalt språk, i vad han kallar ” lingvistiskmonologisk 

social konstruktionism”, och återvänt till att fokusera på interaktion och relationer i vad han 

kallar ”kroppslig-dialogisk social konstruktionism”, där det icke-verbala språket är en oskiljbar del av 

den totala kommunikationen, och där hela människan (inte bara hjärnan) är nödvändig för en dialogisk

förståelse. Därmed närmar han sig Batesongruppens kommunikationsteoretiska rötter, vars axiom 

bland annat var att ”allt beteende är kommunikation” (se Watzlawick 1967). 

”Det är inte fråga om enbart vår kunskap… Det handlar om våra förkroppsligade sätt att 

relatera till varandra och till resten av våra omgivande omständigheter. I själva verket… 

är det dessa kroppsliga frågor… som har ignorerats av nästan alla västerländska 

uppfattningar om jaget” (Shotter 2004, min översättning.) 

Trots att Shotter betonar vikten av att uttrycka sig på ett sätt som gör det möjligt för mottagaren att 

svara an på budskapet, trots att han lyfter fram den spontana interaktionen mellan vanliga människor, 

och trots att han tar avstånd från postmodernismens akademiska språk så är hans eget språk otroligt 

svårtillgängligt – helt i linje med den postmodernistiska konstruktionistiska traditionen (se ”Svårbegripligt 

postmodernistiskt språk” ovan). Den artikel som jag relaterar till är på drygt 20 sidor, en textmassa 

som normalt hade kunnat läsas på mindre än en timme av en normalbegåvat läsare (vilket jag 

betraktar mig som). Efter att ha tillbringat drygt en dag med att försöka begripa texten, är jag fortfarande 

inte säker på att jag har förstått exakt vad Shotter vill ha sagt. Hans meningar är extremt långa, 

med mängder av inflätade bisatser och oklara syftningar. Han verkar ha ett behov att bli så totalt 

tydlig att han blir i det närmaste obegriplig. Dessutom kryddas meningarna av ett antal svårbegripliga 

ord och uttryck (”parochialism, chagrin, imbued, unprevailing discourses, ontological skills, reticence, 

loophole addressee, specific variability” med flera). Men trots inkongruensen 58 mellan vad han 

förmedlar och hur han uttrycker det, så är hans kritik förhoppningsvis något som kan påverka 

konstruktionistiska teoretiker och praktiker (om de förstår vad han vill få fram). 

Vingligt framåtskridande 

När man ser tillbaka på famljeterapins korta historia blir vissa mönster uppenbara. Ett är att Minuchin 

och de flesta pionjärerna i den första generationen av moderna familjeterapeuter (”de gamla 

giganterna” som Abrahamsson & Berglund kallar dem) har bytt inriktning en enda gång – när de 

lämnade psykoanalysen för att utveckla ett familjeterapeutiskt arbete i stället. En del girade tvärt, som 

Minuchin och Jackson, medan andra svängde mjukare, som Ackerman, Bowen, Boszormenyi-Nagy 

och Whitaker. Men efter vägvalet ägnade de resten av sina yrkesverksamma liv åt att bredda och fördjupa 

sin teori och praxis. Kursen var klar, man seglade i medvind och behövde inte kryssa. 

Enda undantagen förefaller vara Bateson och Watzlawick, som har varit förgrundsgestalter i båda 

generationerna. Men vid närmare eftertanke så har Bateson i båda varit något av en ofrivillig guru. 

Han var ju primärt antropolog och epistemolog, även om han hade otroligt många strängar på sin lyra. 

När han startade sitt forskningsprojekt om paradoxal kommunikation, hade han ingen aning om att 

projektet skulle resultera i en ny behandlingsform som skulle revolutionera vården. För hans del tog 

det en ände med förskräckelse. Han gillade inte alls de paradoxala direktiv som dubbelbindningsteorin 

ledde fram till, vilket ledde till en olöst konflikt med hans skyddsling Haley, och Bateson lämnade Palo 

Alto-gruppen 1962 för att i stället studera kommunikation hos djur. 

Storslalom med uråkning 

När den konstruktionistiska eran inleddes 1980 avled Bateson, så i den andra generationen fick han 

bli postum guru, utan möjlighet att protestera när hans teser användes för syften som kanske inte alltid 

var hans egna (se kapitel 9.2). 

Watzlawick gjorde i och för sig en helomvändning när den radikala konstruktivismen växte fram, 

men frågan är om det inte var en cirkulär fullbordan, mer än en tvärvändning. Innan han kom till MRI 

hade han utbildat sig i språk och filosofi, så egentligen återvände han bara till sina rötter, precis som 

Bateson. 

När man granskar den andra generationens skolbildare, så ser man hur de (likt rastlösa 

hoppjerkor) har kastat sig mellan olika positioner – ett uttryck för 1980-talets tidsanda? (Se kapitel 

9.7.) Galvestongruppen och Milanoteamet inledde familjeterapins storslalomera, tätt följda av 

Tromsøteamet och Australien-Nya Zeeland, vilket resulterade att man åkte ur familjeterapispåret (i en 

avvikelseförstärkande cybernetisk process av andra ordningen), och halkade in på individualterapispåret 

i hård konkurrens med KBT (se kapitel 8.11) och neuropsykiatri. 

9.9. Korkat kategoriska konstruktionistiska konstateranden 

Det konstruktionistiska språket kryllar av slagord, som säkerligen skapats för att fungera som mantran 

för de redan frälsta, men som verkar frånstötande på betraktare som fortfarande behåller en sund 

skepticism. Precis som religiösa dogmer varit viktiga ingredienser i de flesta krig de senaste tusen 

åren, så vållar terapeutiska trosläror onödiga krig i behandlarbranschen, när fundamentalistiska 

trossatser får ersätta konstruktiv dialog. De flesta av dessa märkliga konstateranden har formen av 

mystifierande metaforer, men ibland får de till och med formen av självreflexiva paradoxala påståen- 

58 Se Familjeterapins grunder kapitel 5.5 om dysfunktionella budskap.

den, jämförbara med den klassiska kretenska paradoxen: ”Jag är en notorisk lögnare, jag ljuger alltid” 

(se Watzlawick m fl 1967). 

Mystifierande metaforer 

”Det finns ingen verklighet” hävdar radikala konstruktivister, med hänvisning till att de enda kunskapskällor 

vi har är våra högst subjektiva sinnesorgan. Nähä, men om de radikala konstruktivisternas 

organ är lika subjektiva som för oss jordevarelser, hur kan de då vara så tvärsäkra att verkligheten inte 

finns? Eller är de av en mer gudomlig natur, som gör att de kan se ned på oss dödliga från sin 

supercybernetiska himmel på andra våningen? 

Om de uttryckte sig en smula mer nyanserat, skulle det vara betydligt lättare att lyssna på dem. De 

skulle till exempel kunna säga: ”Eftersom vår uppfattning om verkligheten bara kan bygga på våra 

subjektiva och begränsade sinnesintryck, så måste vi utgå från att verkligheten är betydligt mer 

komplex än den lilla del som vi kan uppfatta, och att andra människor, med andra erfarenheter, 

positioner, behov, känslor och förväntningar, kan uppfatta sin subjektiva verklighet på ett helt annat 

sätt. Den andres uppfattning är lika sann som din. Det är meningslöst att strida om hur den ”objekiva” 

verkligheten är konstruerad, för det vet ingen med säkerhet. Dessutom är det helt ointressant. Det 

intressanta är hur vi kan ta del av varandras mentala konstruktioner om verkligheten, se in i varandras 

världar, och se på sig själv med den andres ögon”. 

OK, det tar lite längre tid, men det öppnar för en dialog, på ett helt annat sätt än den mystifierande 

metaforen som konstruktionisterna drämmer i huvudet på sina antagonister. 

”Kartan är terrängen” är en likartad mystifierande metafor, som också bara provocerar i stället för 

att skapa dialog. Tokstollar som inte kan skilja på kartan och terrängen är det ju ingen mening att 

snacka med, eller hur? Återigen är ett mer utvecklat resonemang att föredra – om man vill skapa 

dialog. Vill man mucka gräl fungerar det tvärtom alldeles utmärkt, men då riskerar man att få en bildlig 

smäll på käften. Annars kan man ju pröva något i stil med detta: ”Eftersom du inte har tillgång till 

någon objektiv och fullständig verklighetsuppfattning, så är din subjektiva världsmodell det enda du 

kan hålla dig till. Det är din karta över verkligheten och den skapar du själv. Din karta är din subjektiva 

verklighet, men tro inte att den är en objektiv sanning. Den är lika subjektiv och begränsad som alla 

andras kartor/verkligheter”. 

Språksystemisk linearitet 

”Problemet skapar systemet” hävdar språksystemikerna. Jaha, det låter ju väldigt linjärt. Linjära 

samband är ju i regel ”rationella” och lätta att förstå – men det här begriper jag inte. Är ”problemet” ett 

litet troll, eller någon osynlig ande? Och vem f-n skapade problemet från början? Nu måste vi gå till 

roten av det onda. Katten på råttan och råttan på repet. Här ligger en hund begraven. Var är pudelns 

kärna? Kan vi jaga bort problemet med exorcism eller externalisering eller exkrementering eller vad 

det heter? Om vi bara jagar bort problemet, så finns ju inget system längre... 

Språksystemiker hävdar också bestämt att ”problem bara finns i språket”. Problemet uppstår när 

man benämner det, och upplöses när man slutar prata om det. Enligt detta synsätt kan alltså inte ett 

spädbarn ha problem innan det utvecklat ett språk (kolik, undernäring och misshandel kanske bara är 

historier som ännu inte berättats?), apatiska och mutistiska barn är problemfria, och det effektivaste 

sättet att undvika problem måste vara att låta bli att prata om det. Många, som har försökt tiga ihjäl 

sina problem, kan kanske känna visst tvivel inför detta kategoriska påstående. 

”Vi har inte språket i oss. Vi är i språket.” I begynnelsen var ordet. Sedan skapade Gud människan 

som utvecklades till en social varelse, och kommunikation uppstod. Eftersom vi är tolkande varelser är 

allt vi gör kommunikation: kroppshållning, gester, blickar, leenden, miner, andning, svettning, blekhet, 

rodnad, skälvningar... Språket var oändligt och orden var bara toppen av isberget. Sedan kom 

språksystemikerna som ett slags ”aliens” och reducerade kommunikationen till livlösa men respektfulla 

konversationer, språket till ord, och livet till berättelser – instängda i språket. 

”Externalisering” är ännu ett exempel på mystifierande metaforer, precis som sagor, sägner och 

skrock. Jag har skrivit om externalisering som mystifikation i avsnitt 9.5, så jag behöver inte upprepa 

mig här. 

Paradoxala påståenden 

”Det finns inga sanningar” hävdar de postmoderna konstruktionisterna. I så fall kan inte heller detta 

slagord vara en sanning – om det är sant måste det alltså vara falskt! Som alla självreflexiva logiska 

paradoxer tar budskapets innebörder på olika nivåer ut varandra i en oändlig loop. Om budskapen 

nyanseras till ”Vi kan aldrig få tillgång till fullständigt objektiva sanningar, utan vi kan i bästa fall förstå 

varandras subjektiva upplevelser, uppfattningar och tolkningar av skeenden”, då upphör självreflexiviteten, 

och förvirringen reduceras avsevärt. 

”Experter är skadliga.” Bateson, Maturana och White är metaexperter. Varje rätt troende 

konstruktionist måste hylla dessa gurus. Den, som inte håller med om allt vad de skrivit, är antingen

dum eller missköter sitt ämbete – att värna om den fria tanken. De enda tillåtna fria tankarna är 

nämligen de konstruktionistiska och postmodernistiska, som ingår i den andra ordningens cybernetik 

och epistemologi. Allt annat betraktas som hädelse och kätteri. 

Märkligt nog verkar konstruktionistiska demagoger inte ha tagit intryck av Tom Andersens tes om 

att budskap måste vara lagom ovanliga för att gå hem hos de icke-frälsta. Kanske beror det på att 

man, trots allt, tror på instruktiv interaktion? Tvärs emot Andersen tycks många tro att ju mer uppseendeväckande 

propaganda man kan uppbringa, desto mer går den hem. Om de verkligen tror att 

instruktiv interaktion är omöjlig, varför agiterar de då så kraftigt? För att travestera Astrids rumpnissar: 

”Voffo skriker di på detta vise’?” Kan det vara så att de tillämpar Magnus Ringborgs 

hagelskottsmetafor (se avsnitt 9.6) i demagogin mot meningsmotståndare, i tron att dessa tillhör en 

annan typ av människor än de bräckliga klienterna? 

Familjeterapins utstötningsprocesser 

Den konstruktionistiska demagogiken beror inte enbart på en önskan att utplåna konkurrerande 

inriktningar. Den följer också en generell tradition i all teoriutveckling. Nichols & Schwartz (1998) 

skriver: 

”När vi insåg att grundarna som vi växte upp med inte motsvarade allt vad vi hoppades 

på och behövde, reagerade familjeterapin på 1990-talet som barnet som upptäcker att 

föräldrarna inte är perfekta och reagerar med att förkasta allt som de står för.” (s 61, 

min översättning.) 

Även David Pocock, familjeterapeut vid Marlborough House i London, har mycket träffande beskrivit 

familjeterapins utstötningsprocesser: 

”Termen ’första ordningens familjeterapi’ blev vanlig på 1980-talet bland de som 

önskade distansera sig från vissa fenomen som sades vara associerade till de tidiga 

cybernetiska modellerna, så som användande av makt, kontroll, normativ teori etc... 

’första ordningens terapi’ blev en skamfläck; en disciplinerande fråga. Det dröjde inte 

länge innan man kunde dela in familjeterapeuter i den stora skara som tillhörde den 

andra ordningen och de som grymtade tyst om epistemobabbel. 

Ännu tidigare hade termen ’linjär’ hjälpt till... att sortera ut 1950-talets psykodynamiska 

familjeterapeuter från de Bateson-influerade. Att vara ’cirkulär’ under 1960- 

och 70-talen betydde att vara på änglarnas sida. Men man fick gå försiktigt – ingen 

backslirande. På sådana sätt formas kulturen och definieras gränserna för 

familjeterapi.” (Pocock 1999, min översättning.) 

När jag besökte Galveston-institutet i samband med den amerikanska familjeterapiföreningens 

årskongress i New Orleans 1988, blev jag tillfrågad, inte vilken typ av familjeterapi jag arbetade med, 

utan vilken form av konstruktionism jag bekände mig till. När jag svarade att jag arbetar integrativt fick 

jag blickar som om jag var något som katten hade släpat in, och intresset för min person upphörde 

omedelbart. 

9.10. Konstruktionismkonklusion 

Mänsklig värme 

Även om konstruktionister ofta verkar anse sig vara på en högre nivå än traditionella familjeterapeuter, 

så finns det lysande undantag. När jag googlade för att hitta material till denna bok stötte jag på Susy 

Jutorian, (som är döpt till Sara, ett namn hon bara använder i formella sammanhang) en chilensk 

cybernetiker och en bedårande kvinna med en äkta ödmjukhet, som inte är spelad eller påklistrad 

bara i terapisammanhang. Hon skrev 1995 en artikel på spanska om observerande system, och 

översatte den tio år senare till engelska. 

Efter översättningen skrev hon följande kommentar (min översättning och kursivering): 

”När jag läste och översatte artikeln jag skrev för tio år sedan, insåg jag att det tyvärr är 

betydligt lättare att bli förälskad i dessa idéer än att vända dem till vardagserfarenheter 

och handling. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför dessa idéer inte framkallat några 

förändringar i mänskliga relationer... 

Jag frågar mig själv varför det är så lätt att falla in i att betrakta dessa idéer som objektiva 

verkligheter, färdiga att tvingas på andra. 

Jag frågar mig varför det är så svårt att inta en ”Jag – Du – Vi”-hållning, med respekt 

för legitimiteten hos andra människor – barn, makar, familjer, vänner, grannar, medborgare, 

klienter, patienter, människor med annan tro (beliefs) och annan kultur... 

Sara Jutorian” 

Om man definierar ”beliefs” i en vidare bemärkelse, så har hon till och med inkluderat oss familjeterapeutiska 

”dissidenter” i sina kärleksfulla ambitioner. Jag blev helt tagen av att möta så mycket

mänsklighet och värme från en konstruktionist, och blev omedelbart förälskad. Jag sökte vidare på 

hennes namn och hittade en självbiografisk uppsats, där hon berättar om sina barn- och ungdomsår 

som musikaliskt underbarn – tills hon i 20-årsåldern plötsligt slutade, inte bara att ge konserter utan 

över huvud taget att spela piano. 

Susy berättar också om hur Maturana (som hon har en personlig relation till) hjälpte henne att inse 

att hennes pianobojkott var en omedveten protest mot att hon så helt gått upp i andras förväntningar, 

att hon tappat sin egen röst. När hon insåg detta kunde hon återuppta sin konserverade kärlek till 

musiken. 

Tydligt är att Maturana har terapeutiska kvaliteter som inte framkommer i hans ideologiska krigföring. 

(Men kom sen inte och påstå att instruktiv interaktion är omöjlig – inte efter detta!) 

Konstruktionistisk komplementaritet 

Att som terapeut behöva välja mellan ett konstruktionistiskt eller ett interaktionistiskt arbetssätt är en 

alternativillusion. 59 Oförenligheten ligger i konstruktionismens exkluderande demagogi. Geir Lundbys 

beskrivning av narrativ frigörelse skulle också kunna användas som beskrivning av postmodernismens 

förtryck av interaktionistiskt tänkande: 

”Då vissa synsätt, diskurser, blir förhärskande kommer alternativa kunskaper att förtryckas 

och hamna i skymundan. Dessa undertryckta sanningar beskrivs som alternativa 

berättelser, nyskrivning av historien...” (Lundby, 2002). 

Anderson & Goolishian (1992) skriver om val av terapeutisk stil: 

”Vårt val av tillvägagångssätt beror på vem vi är och vår personlighet. Vi har dragning 

till teorier och filosofer som passar oss.” 

Här håller jag med till 100 % – om vi sätter ”personlighet” inom parentes (se kapitel 2.4 och 4.2). 

Kombinerar man denna attityd, som för en gångs skull är respektfull även gentemot oliktänkande 

kollegor, med resonemanget om ”(objektivitet)” som jag redovisade i avsnitt 9.6, ja, då kanske vi kan 

starta en konstruktiv dialog om hur vi kan integrera systemiskt strukturella och systemiskt 

konstruktionistiska inriktningar, så som Ville Laursen efterlyste i ”Fokus på Familien” # 1 2007. Jag 

skall fördjupa detta resonemang i kapitel 10.2. 

Balanserade bedömningar 

Trots att jag upprepade gånger kritiserat konstruktionistisk demagogi, agitation, arrogans, vonoben- 

och besserwisserattityd samt vissa teoretiska och metateoretiska formuleringar, så har jag försökt att 

balansera kritiken med att framhäva ett det finns väldigt mycket i konstruktionismen som är 

konstruktivt och direkt användbart i systemiskt integrativ familjeterapi. 

Självklart ligger de postmodernistiska skolorna på olika avståmd den traditionella familjeterapin. En 

aspekt av den sociala konstruktionismen, som gör att den känns mindre avlägsen, är den första delen 

av namnet – att ”social” fokuserar på relationer och interpersonell kommunikation – åtminstone i 

teorin. En annan närhetsbefrämjande faktor är den andra delen av namnet, som är kongruent med 

teorin. En teori om konstruktioner av världsmodeller skall naturligtvis heta ”konstruktionism”. 

Benämningen ”konstruktivism” är ett flagrant exempel på falsk marknadsföring, då man (medvetet 

eller omedvetet?) ger teorin associationer att vara mer konstruktiv, bättre, mer högstående än andra. 

Som jag konstaterade i avsnitt 9.5 så är narrativ terapi till stora delar en integrativ modell som 

förenar element av den första och den andra ordningens cybernetik från flera inriktningar. Narrativ 

terapi står därmed mindre långt ifrån familjeterapin är radikal konstruktiviism. Michael White ville inte 

förknippas med konstruktionismen, men var inte heller så förtjust i att delta i vanliga 

familjeterapikongresser, utan ordnade hellre egna narrativa kongresser. 

Konstruktionister har ofta agerat kraftfullt för att avskaffa familjeterapin, men strukturella och integrativa 

terapeuter är mer toleranta. Vi gillar mångfald bättre än enfald, och har inget emot att terapeuter 

fritt får välja vilken inriktning som passar dem bäst – inte heller att familjer också fritt får välja mellan 

olika terapiformer. 

Jag ser framför mig ett strukturellt och ett konstruktionistiskt hus med sina programförklaringar som 

information till de familjer som söker hjälp. Något i stil med detta?: 

59 Se Watzlawick 1974 och 1978

Konstruktionistisk konversation – en kritisk granskning.pdf - GSI

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?