Klicka här för att provläsa ett par kapitel. - Snökristallens frusna ...

Glaciärernas Era
av Theres Amrén

Snökristallens frusna skönhet är ett skönlitterärt verk där alla namn, personer,
platser, händelser, religioner och trosföreställningar är uppdiktade
eller skönlitterärt förändrade av författaren. Eventuella likheter med
levande eller döda personer och verkliga händelser är slumpens handling.
Författaren har inte för avsikt att kritisera befintliga religioner eller trosföreställningar.
Utgiven av av NutraVendo AB 2011
Copyright © 2011 Theres Amrén
Originalets titel: Snökristallens frusna skönhet
ISBN: 978-91-633-9754-7
1:a upplagan 2011
Omslag: Kip Ayers
Kartor: Michael C. Malbrough
2
Författarens hemsida:
www.theresamren.se
Bokens Bokens hemsida:
www.snokristallensfrusnaskonhet.se
www.snokristallensfrusnaskonhet.se

Förord
Sagor är något som alltid har fascinerat mig, trollbundit och inspirerat mig
till att se världen annorlunda, tänka om för att senare leda mig att agera utifrån
en ny vinkel.
Sagan är en värld där allting kan hända, när, hur och vem som helst. Det är
en värld så olik och långt ifrån vår egen, samtidigt nära. Båda världarna är
sammankopplade. Vi som skriver om dem förmedlar vår historia, våra berättelser
och vår inspiration till böckernas värld. Likväl tillåter vi oss, som
läsare, att lyssna till de budskap som döljer sig bakom bokstävernas sinnrika
komposition och låter det forma vår kreativitet, information och
skaparkraft som vi sedan använder i världen.
Ända sedan tideräknings början för vårt mänskliga släkte har historiernas
värld existerat. Ur denna kraftfulla virvel drar vi inspiration som formar
nya idéer, vilka blir verkligheter i vår tids existens. Vi drar lärdom från
tidigare, många gånger svunna, generationers kunskap och erfarenheter
vidareförmedlas till oss om hur vi ska agera gentemot varandra och i knivskarpa
situationer. Vi hittar förståelse för beteende och gemenskap med
fränder när vi upptäcker likheterna och hittar kärnan i orsakerna bakom.
Sagans värld är rik, fylld till den gyllene bägarens bredd av kunskap, visdom
och fantasi.
Historier är mitt arv som författare till mänskligheten, till kommande generationer.
De är våra hopp och drömmar om världar att komma, verkliga
eller ej spelar egentligen ingen roll. Historiernas syfte är trots allt att inspirera,
förföra och underhålla. Och jag önskar för egen del att den historia
som jag har fått berätta kommer att öka medvetenheten om den mångfald
som vår värld besitter och att den är vår att ta del av och uppskatta såsom
den är.
Man brukar säga att tiden aldrig står stilla men jag skulle vilja hävda att
det inte har med tiden att göra utan med oss som människor. Vi står aldrig
stilla, vi drivs alltid framåt, vidare, precis som en skriven historia.
Välkommen till en värld där historierna aldrig slutar och en ny tar sin början,
välkommen till livet i en värld som skulle kunna vara vår.
9

Prolog - Sjukavdelning 92, sal 23.
H
on satte sig käpprätt upp i sängen. Svettpärlorna i pannan
avslöjade den panik hon hade uthärdat i drömmens land.
Andhämtningen var ytligt och aningens häftig då sviterna av händelserna
fortfarande utspelade sig i hennes undermedvetna. Känslornas
upprördhet avslöjades av hennes kropps reaktion. I ögonen syntes dock
inget spår av känsla, inget spår av tanke eller liv. Tomt, bortom gränsen till
ingenstans.
Nattsköterskan skyndade sig fram till kvinnans säng och hjälpte henne att
åter lägga sig ned. Hon lade kärleksfullt sin hand på kvinnans panna.
Sköterskan, som var tränad enligt reglementet, var väl medveten om läkarnas
filosofi om hur man skulle handskas med patienterna. Pjosk och
daltande hörde hemma bland småbarn. Men hur det än var, ömmade hon
speciellt för den här kvinnan. Det var något som var annorlunda med
henne. Sköterskan kunde inte säga vad, men något i kvinnans anlete sa
henne det.
Sakta återvände nattsköterskan till sin post och satte sig tungt ned på sin
stol. Hon rättade till skrynklorna på den grå klänningen hon bar, ett signum
för alla nattsköterskor. Uniformen kanske inte var alltför smickrande för
figuren eller hade den vackraste av färger men det var inte heller dess
syfte. Vem skulle dessutom lägga märke till sådana saker, hon var ju
ensam här?
Sköterskan tog upp den tjocka boken som innehöll namnen, eller rättare
sagt, de nummer patienterna hade fått tilldelat sig då de blivit inskrivna på
sjukavdelning 92. Sjukavdelningen hade närmare tvåtusen inskrivna patienter
när människorna först kom till den övergivna staden. De enda tecken
på levande varelser man mött var patienterna som hade återfunnits i
samma skick som de nu låg. Större delen av dem sades ha legat i sitt nuvarande
tillstånd under flertalet år redan då. Detta var över tvåhundrafemtio
år sedan.
Tänk att alla hade trott att detta årtusende skulle bli bättre än det föregående.
Människan sades ha utvecklats till något som var större än henne
själv och rikedomarna skulle flöda i alla dess former. Hennes intelligens
hade visserligen ökat, men enbart på grund av det genetiska preparatet som
hade framställts utifrån arkeologernas fynd i Egyptens ofruktbara öken.
Men något som vetenskapsmännen inte hade räknat med hade skett. De
11

gamla sägnerna förtäljde inte några omfångsrikare detaljer men dess
tyngdpunkt låg klart och tydligt riktad mot vetenskapens skuld. Något hade
gått katastrofalt fel och det var detta som fortfarande gjorde sig påmint och
visade sig i form av patienternas ansikten. Människan ska inte leka Gud,
tänkte sköterskan och blickade ut över salen och de prydliga bäddarna.
Det är lätt att vara efterklok. Sköterskan skakade saktmodigt på huvudet
medan hon förstrött letade i boken. Det var ett tag sedan hon hade behövt
använda den. Där, äntligen! 74823 var kvinnans nummer. Hon var en av de
patienter som hade befunnit sig längst tid på avdelningen. Av de ursprungliga
var det bara hon kvar i salen. Genom åren hade många omorganiseringar
skett, vilket inneburit förflyttningar av patienter till andra salar och
avdelningar för att bästa struktur skulle erhållas.
Omflyttningar baserade sig huvudsakligen på den rådande politiken.
Dessa omflyttningar hade inte någon grundläggande relevans när det
gällde att förbättra patienternas hälsa, utan handlade snarare mer om att
behaga de styrandes tycke och smak. Flyttningarna gav dessutom upphov
till arbete då man förväntade sig att protokoll i olika former skulle skrivas,
eftersom få former av kurerande verksamhet tillämpades. Protokollen
fyllde därför en viktig hörnsten inom läkekonsten och, i det långa loppet,
upprätthållandet av Samhället. Även om själva innehållet i protokollen var
fullkomligt ovidkommande erbjöd det en oumbärlig sysselsättning för
människorna.
Nattsköterskan Nigala, som till åren hade blivit en ganska bastant kvinna,
hade utöver sin tunga kroppshydda även fått artrit vilket gjorde det ännu
svårare för henne att förflytta sig. Hon saknade sin ungdoms spänst och
skönhet. Hennes namn Nigala påbjöd just det då det betydde ”spirande
vårvacker”. Ett namn som hon hade fått som skulle bringa hopp, hopp om
framtiden.
Nigala hade aldrig själv upplevt det fenomenet som kallades vår. Det
enda väder hon kände till var snöns bistra miner. Utanför fönstret fanns
enbart ett kargt landskap, om än vackert. Landskapet var beklätt i ett vitt
täcke av snö som under vissa dagar liknade mjuk bomull, men ack så
förrädiskt. Ytan var en skarp hinna av is, vilken skar upp allt som föll
igenom den. Några av de få ställen man kunde förflytta sig säkert, utan att
riskera att skada sig, var i de upptrampade, smala gångarna mellan de
väldiga snödynerna.
En del av de äldsta gångarna ringlade sig snävt fram mellan de små
husen i staden. Tidens tand hade eroderat sig genom marken av is och
bildat de stigar som schaktat sig djupt ned i glaciären. På båda sidor om
vägen tornade isarna upp sig och lät sina blånande toner spegla ljusets
glans. Vid vackert väder kunde man ibland höra hur isen sjöng sitt knakande
läte och spelade klagande toner när vinden stundom tog i och pres-
12

sade sig genom tunnlarna av is. Jämrande tyckte en del, andra fann ljudet
gåtfullt vackert.
Hur som helst var isgatorna hala och man gjorde gott i att ta det extra
försiktigt när man satte sina steg. Även om ispiggskorna gjorde sitt till för
att öka säkerheten var vaksamhet på sin plats. Vaksamhet var ordet som
gällde genom hela Samhället. Bryta benen eller ordningen var det sista du
ville göra i den här miljön.
Nigala hade hört ryktas om att det skulle finnas några kvar av de
ursprungliga på en av de angränsande avdelningarna men hon var inte helt
säker. Ryktet avsåg dem som fanns här innan Nigalas sort kom och tog
över verksamheten. Ingen hade någonsin bekräftat detta rykte och man
vågade sig inte på att konversera om det. Risken var för stor. Väggarna
hade för det mesta stora öron.
Tänk om någon av dem kunde vakna och berätta för oss vad det var som
hände. Förundrad tittade hon ut över rummet bort mot kvinnans säng.
Kvinnan hade legat i samma säng i över 70 år men såg inte en dag äldre ut
än 20. Om man ändå vore så lyckligt lottad att man visste hemligheten. Då
skulle man ha det bra, tänkte Nigala. Tänk så underbart att få uppleva
männens uppskattning, om så bara en gång till. Vad härligt det skulle vara!
Drömmande försvann nattsköterskan i sin vision och glömde helt bort att
föra in noteringen om patient 74823:s avvikande beteende. Tur var det, för
ytterligare en anteckning skulle ha övergått till att vara ett mönster om det
hade förts in i boken. Eftersom det skulle ha blivit tredje gången på kort tid
som fenomenet hade inträffat hade det således inneburit en omedelbar
förflyttning av patienten.
Patient 74823 var inte den enda, flera patienter uppvisade samma mönster,
det hade börjat.
13

Del 1.
DEl 1.
Nigala, NiGAlA, spirande spirANDE vårvAckEr.
vårvacker.
15

Kap 1. Morgonronden.
M
orgonronden gjorde sig hörbar ute i korridoren och Nigala
vaknade till med ett ryck. Hon tittade sig yrvaket omkring och
fick fart då hon hörde det punktligt klapprande ljudet av läkare,
tätt följda av sina aspiranter och psykiatriker med diverse olika
specialområden.
Varför dessa olika specialister följde morgonronden var det egentligen
ingen som förstod. Det fanns inga vakna patienter att analysera men ingen
motsatte sig psykiatrins närvaro, utan lät dem hållas. En och annan gång
blev det korthuggna diskussioner, vilka ofta avslutades med högljudda
fnys från både läkare och psykiatrikers sida, varpå de demonstrativt försvann
åt varsitt håll.
Sköterskan torkade sig om mungipan för att dölja sitt olyckliga misstag,
då hon hade en benägenhet att sagla ganska ordentligt när hon sov. Nigala
bannade sig själv för att hon hade somnat på sin post. Fram och tillbaka
ilade hon mellan patienternas sängar för att se efter så att allting var i sin
ordning. Tursamt nog befann sig alla patienter i exakt samma tillstånd som
de hade lämnats kvällen innan, försjunkna i djup komalik sömn.
Nigala pustade ut och satte sig ned i sin stol i precis samma stund som
dörren till hennes avdelning öppnades. Läkarna, iklädda sina vita rockar,
med aspiranter och psykiatriker i hälarna klampade in på led. Boken, som
lämnats framme väl synlig på skrivbordet, skyndade Nigala sig att försiktigt
smussla undan, ned på en av hyllorna.
- Goder morgon, fröken Grenhult, hördes en djup och klar stämma
högljutt deklarera med mycket bestämd, men dock underliggande, vänlig
ton.
- Goder morgon, dr Rakov. Nigala var uppe på två röda sekunder och för
ett ögonblick tycktes hon inte besväras av sina åkommor, vilka i vanliga
fall plågade henne så. Hon nickade artigt till läkarna med följe, såsom det
förväntades att en sköterska skulle visa sina överordnanden respekt.
Dr Ernil Rakov var en reslig man i femtioårsåldern med grånande silverslingor
i det tidigare mörkbruna håret. Hans skarpa och lågt liggande ögon
tycktes se allt som försiggick under alla tider på dygnet, oavsett var han
befann sig. Ett par buskiga ögonbryn och ett välansat kort skägg gav det
annars så maskulina ansiktet ett något mjukare intryck. Han hade börjat
lägga ut en rejäl kalaskula, något man enbart ansåg som smickrande då det
visade på hans status i Samhället. En rundlagd figur innebar att du hade
råd att äta mer än bara för dagens överlevnad. Ju rundare du var, desto
16

högre välfärd och standard hade du.
- Nå, hur har natten flutit på? Något att rapportera om? frågade dr Rakov
och lade en skarp, genomträngande blick på nattsköterskan som trots att de
känt till varandra i många år ryggade bakåt.
- Natten har varit således lugn som sig brukar, hasplade Nigala fram så
fort hon kunde och glömde i all hast bort vad som skett under nattens gång.
- Jaha, sa dr Rakov med lugn stämma, men i den underliggande tonen i
rösten kunde man ana en form av uppgivenhet.
- Det var väl det som vi väntade oss. Eller hur!
Dr Rakov vände sig om mot gruppen av ihärdigt lyssnande studenter,
praktikanter och kollegor. De nickade instämmande, ivriga att sätta igång
med morgonens rond. Genom alla år som gått hade det funnits många
teorier, gamla som nya, vilka diskuterades under dessa morgonronder. Var
och en av aspiranterna som deltog gjorde tappra försök i att hävda just sin
teori och briljera inför läkarna, i hopp om att få synas i rampljuset och
möjligen därigenom erhålla gillande.
Nigala, som hade stått tyst som en mus i bakgrunden, suckade för sig
själv. Frånsett det faktum att hon inte var läkare kunde Nigala dessa diskussioner
alltför väl vid det här laget.
Undrar om jag skulle våga mig på att diskutera... Tänk, vad skulle ske
då? funderade Nigala för sig själv. Vilken kalabalik det skulle bli om jag,
en liten nattsköterska, skulle uttala mig om saker som jag inte ska förstå.
Fast vid närmare eftertanke skulle de nog bara skratta åt mig.
Modsänkt med vetskapen om att hon troligen aldrig skulle bli erkänd för
sitt intellekt just på grund av det faktum att hon var kvinna valde Nigala att
ruska av sig tankarna och fortsätta arbetet. Ingen mening att spilla blod om
det inte gjorde någon skillnad, således även i tanken.
Ljudlöst trippade hon efter morgonronden som nu var framme vid patienten
74823. Nigala valde medvetet att hålla sig i närheten av gruppen under
hela morgonronden. Hon hade då möjlighet att kvickt vara till tjänst och
assistera dr Rakov vid begäran, med att hämta patienternas statistiska
kurvor eller vad han än kunde tänkas vara i behov av. Men Nigala hade
även en andra agenda. Hon fick som sagt var höra många teorier och
kunde på så sätt styrka, bekräfta eller eliminera sina egna tankar och idéer.
Vanligtvis spenderade nattsköterskan sina nätter med att studera när
ingen såg på. Under många år hade hon använt sin tid effektivt till att utbilda
sig och läsa allt som hon kunde komma över. Böcker och kunskap
var en bristvara, en förmån som var få förunnat. Genom olika kontakter,
vilka många skulle anse vara tvivelaktiga, och genom sitt intellekt hade
Nigala lyckats skapa sig ett mindre bibliotek som hon förvarade i ett
utrymme under en av golvplankorna i sitt hem. Biblioteket innehöll allt
från skön-litteratur och prosa till vetenskap och de gamla filosoferna
17

Platon och Aristoteles. Självstudierna hade medfört att hon besatt fler titlar
än många av de människor som arbetade på sjukavdelningen, bara inte på
papper och ingen visste om det. Till sin förtret fann Nigala att det svåraste
av allt var att spela dum och ointelligent. Att dölja sitt intellekt var dock
priset hon fick betala. Det var det enda sättet som hon kunde fortsätta
släcka sin törst efter kunskap.
Skulle någon komma på henne skulle det gå illa, riktigt illa. Rykten florerade
om kvinnor som under tidigare år hade satt sig emot männens “intelligens”.
Dessa kvinnor hade senare försvunnit spårlöst och ingen hade
någonsin sett till dem igen. Det var heller inte tillåtet att tala om dem, det i
sig var en synd. Kvinnor fick dessutom inte tillåtelse att läsa något annat
än den stora boken om livet och levernet, allas vår lag, bibeln.
Man ansåg inte att kvinnan var i behov av någon annan kunskap än den
som fanns i bibeln. Hennes roll i Samhället var begränsad till att vara den
närande omhändertagande modern och hustrun. Något annat krävdes inte
av henne. Hon var det svagare könet. Kvinnan kunde under inga omständigheter
mäta sig med mannens fysiska styrka, vilket var en av de få saker
som värdesattes efter den stora katastrofen. Sedan hade maktgirigheten
tagit över och gjutit sitt fäste varpå man deklarerade att kvinnan var en
lägre stående varelse och därmed även ointelligent.
- Hrmmhrr, nå är, fröken Grenhult fortfarande vaken eller har hon
somnat på stående fot, sa dr Rakov med en ljudlig stämma.
- Oh, men javisst, jag är vaken, förlåt så mycket. Vad behöver Ni, dr
Rakov?
- Jo, jag skulle vilja se på EEG-kurvan för patient 64328.
Dr Rakov hade direkt efter att han uppmärksammat fröken Grenhult på
att hon inte var närvarande vänt sin uppmärksamhet mot journalkartan tillhörande
patient 64328.
Kartorna som satt vid varje patients säng innehöll olika diagram på
temperatur, blodtryck och en sammanställning av hjärnverksamheten.
Han bläddrade förstrött mellan papperna fram och tillbaka flera gånger.
Medvetet tog dr Rakov extra lång tid på sig, mycket för att avleda uppmärksamheten
från nattsköterskan. Ibland vet hon inte sitt eget bästa,
tänkte Ernil för sig själv samtidigt som han unnade sig att låta tanken vila
kvar.
Efter en stund började läkarassistenterna fundera över vad han sysslade
med. Dr Rakov fann sig snabbt när han i ögonvrån såg hur en av läkarassistenterna
gjorde tillstymmelsen av en rastlös vridning av kroppen.
- Nå, sa dr Rakov samtidigt som han hastigt vände sig om och stirrade
rakt på den stackars läkarassistenten, som totalt oförberedd på detta utfall
trillade baklänges. I rena förskräckelsen började läkarassistenten haspla ur
sig en osammanhängande goja, vilken innefattade en teori som han länge
18

hade velat delge sällskapet, samtidigt i en halvmening som han inte hann
avsluta, en undran över…
- Du undrar varför jag tar sådan tid på mig, avbröt dr Rakov honom. Du
undrar varför jag inte bara sätter en kråka och går vidare. Jo, det ska jag
tala om för dig min unge man. Vad heter du?
- Miche Larkrus, dr Rakov, mumlade läkarassistenten i sin förlägenhet
fram.
Vad tänkte han med, ifrågasätta en av Samhällets främsta läkare med sin
otålighet? Nu var det förmodligen slut på hans karriär, tänkte Miche och
sänkte blicken markant till golvet.
Miche Larkrus var en tunn, liten stackare som inte såg speciellt mycket
ut för världen men han hade en ärlig önskan om att kunna göra skillnad.
Därför hade han valt att studera läkekonsten, även då man sa att läkarkåren
var ett utdöende släkte.
- Ja, det var väl egentligen oväsentligt, sa dr Rakov och markerade
därmed Larkrus plats. Det väsentliga är att han är uppmärksam. Vad är det
som han vill lära sig, geologi eller läkekonsten?
- Läkekonsten, dr Rakov, sa Miche utan att våga höja blicken från det
blankpolerade golvet.
- Nå hur många patienter hittar han liggandes på golvet? Om det är läkekonsten
han vill bemästra uppmanar jag honom till att fästa blicken något
högre upp.
Dr Rakovs sarkasm lockade fram ett och ett annat hånleende från de
andra läkarassistenterna, lika hungriga som vanligt att hänga ut en av sina
kamrater för att själva hamna i bättre dager.
- Vad är det som ni finner så lustigt med geologi? Är det en förmäten
kunskap att kunna utläsa vilken sten som innehåller de metaller som skapar
våra kirurgiska instrument eller att veta var man kan finna de ädla metaller
som kan smidas till vackra smycken för att pryda er kärestas hals?
Tystnaden i rummet var total.
Dr Rakov vände återigen sin uppmärksamhet till kurvorna, fastän han
sedan långt tillbaka redan funnit den information han behövde och dragit
de slutsatser som konkretiserade hans teorier för den här patienten. Nu
drog han enbart ut på processen för att markera sin poäng för studenterna.
- Vårt yrke kräver att man är noggrann. Det ger ett rent samvete och en
god närvaro, fortsatte dr Rakov utan att ta blicken från papperna. Nu
behövde han enbart EEG-kurvan för patienten som skulle bekräfta det han
redan visste. Den här patienten var på väg att möta samma öde som sina
tidigare gelikar.
När skulle det sluta? Skulle det aldrig ske en förändring till det bättre?
Varför var all vetenskaplig kunskap tvungen att begravas tillsammans med
19

dessa människor? Människor som snarare påminde om en spöklig skugga
av sitt forna tillstånd. Om det bara vore annorlunda.
20

Kap 2. Nära ögat.
N
attsköterskan Nigala skyndade sig så fort hon kunde att ta fram
EEG- kurvan för patient 64328. Eftersom hon hade somnat på
sin post hade hon i all hast bara hunnit rafsa ihop EEGkurvorna.
Sorteringen av kurvorna var något som vanligtvis
skulle ha utförts som ett led i morgonrutinerna, under de allra tidigaste
timmarna. Skyndsamt hade hon föst samman kurvorna i en hög, visserligen
snyggt och prydligt. Till synes var således allt korrekt åtgärdat inför
dagen men högen av papper var totalt osorterad. Alla kurvor låg huller om
buller och Nigala ångrade bittert sitt misstag.
Tack och lov för dr Rakov, han tycktes alltid veta när hon behövde en
extra minut. Hon undrade om… Lika fort som hon börjat tankebanan slog
hon bort den igen. Han är ju överläkare, förmanade hon sig själv. Det är en
omöjlighet! Fokus nu Nigala, sa hon till sig själv.
Var är det förbenade pappret? Hon letade febrilt i högen som aldrig tycktes
ta slut, samtidigt som hon försökte bibehålla ett yttre lugn så att ingen
skulle upptäcka hennes slarvighet.
Inkompetens, försumlighet, vårdslöshet och nonchalans ingick i typen av
beteenden som inte tolererades. Det fanns oerhört lite utrymme för personlig
prägel när det gällde vård. Ramarna som satts upp skulle följas till
punkt och pricka. Allt annat var bedrägligt. Ett beteende sådant som
hennes uppvisade var nästintill oförlåtligt, det visste hon.
Där, äntligen! Nigala var nära att skrika rakt ut i ren glädje över att ha
funnit EEG- kurvan för patient 64328. Hon skyndade sig runt hörnan på
sitt skrivbord men i brådskan såg hon sig inte för och slog i foten i den
stora patientboken, vilken hon tidigare hade gömt under bordet när morgonronden
var i antågande. Intensiteten i smärtan som spred sig över hennes
ansikte var uppenbar. Utan möjlighet att maskera smärtan haltade hon
skyndsamt fram till sällskapet som stod i en ring runt patient 64328s säng.
Nigala överlämnade den efterfrågade EEG-kurvan till dr Rakov. Han
betraktade henne för ett kort ögonblick under lugg, blickade ned mot EEGkurvan
och vände sig sedan mot henne.
- Fröken Grenhult, efter att hennes pass är slut anmäler hon sig omedelbart
till min mottagning. Det är uppenbart att fröken har problem.
Nigala kände hur hon blev alldeles torr i halsen och hade svårt att få fram
orden. Nej, nu var det slut. Dr Rakov hade avslöjat henne. Tankarna snurrade
fortare och fortare inne i huvudet. Likt en virvlande tornado flög de
21

unt och illamåendet började göra sig gällande. Vad skulle hon ta sig till?
Det tjänade inget till att försöka gömma sig. Hon skulle ändå inte undkomma
honom, dr Rakov. Möjligen om det vore någon annan, men inte han.
Nigala vågade sig till med att lyfta blicken något mot dr Rakov som såg
rakt på henne. Denna gång med eftertryck i blicken och Nigala blev med
en gång fullkomligt stilla till sinnes. Nigala förbluffades över sin egen
reaktion men fann sig snabbt och svarade att det skulle hon absolut göra,
så fort hennes skift var slut. Sedan blickade hon snabbt ned i golvet, knixade
lätt och drog sig ursäktade tillbaka. Eftersom hennes kropp inte riktigt
lydde henne tordes hon inte se dr Rakov i ögonen eller ens befinna sig i
närheten i rädsla av att röja sig.
Dr Rakov hade som hastigast kastat ett öga på EEG- kurvan och
konstaterat att som han hade befarat var hans tidigare slutsatts helt riktigt.
Patient 64328 var sannolikt döende.
Patienten var en av Samhällets invånare som gjort misstaget att gå ned
sig i en isvak och hade därefter spenderat de senaste åtta månaderna i djup
koma. Kyrkan hade tagit beslut om att mannen skulle vårdas av sjukavdelningen
då koma var deras specialområde och sällan något som kyrkan
befattade sig med.
Frälsningen som prästernas böner och välsignelser utgjorde ansågs vara
utom räckhåll för individer som under lång tid varit icke medvetna. Dessa
individer var så gott som förlorade själar om de inte som av ett mirakel
vaknade, något som naturligen endast kunde ske i kyrkans närvaro. Dr
Rakov visste att han hade rapporteringsskyldighet till kyrkan om varje fall
där patienten gjorde minsta tecknet till förändring i medvetande. En lång
skriftlig rapport väntade honom efter morgonrondens slut.
Han skickade kartan och EEG- kurvan vidare till sina kollegor vilka
tittade med bistra miner på varandra och sedan åter på dr Rakov, som i sin
tur nickade bekräftande. Läkarassistenterna, som även de fick ta en gemensam
titt på kurvan och EEG- mätningen, kastade sig över informationen
i stor iver och hopp om att finna någon lösning på den uppenbara
avsaknad av framtid som troligen väntade denne patient. Fallet med patient
64328 kunde dock inte helt jämföras med de tidigare fallen, eftersom
många av de gemensamma faktorerna för komapatienterna inte kunde
appliceras på honom.
Ingen kunde säkert veta vad som skulle ske eller hur händelseförloppet
skulle utspela sig vid ett uppvaknande. Vart och ett av de fall som de tidigare
skådat hade alla haft en och samma utgång. Visserligen var dessa fall
lätträknade, något som förbryllade läkarna ännu mer, men de hade resulterat
i patientens bortgång.
Hur det kunde komma sig att tusentals personer fortsatte att, år efter år,
bibehålla samma komatösa levnadsnivå var egendomligt. Likväl bibehöll
22

de en god hjärnaktivitet och tycktes inte åldras nämnvärt. De kända faktorerna,
den så kallade "skön-sömnen" och den stabila hjärnaktiviteten, var
upphov till den största gåtan som fanns i Samhället. Att försöka komma
underfund med dessa förbryllande symptom tog följaktligen den största
delen av läkarsamfundets tid och resurser.
Fast å andra sidan fanns det vid denna tidpunkt i historien ej så stor andel
kvar av den en gång stolta läkarkåren. Nästan all form av vetenskap var
reducerad till ett minimum av dess forna styrka. Man ansåg att vetenskapen
var roten till den katastrofala händelsen som numera låg bakom
mänskligheten.
Katastrofen hade orsakats av vetenskapsmännen, och från vetenskap
kunde därmed nästan uteslutande ont komma. Därför hölls vetenskapen
inom strikta ramar och övervakades hårt av kyrkan för att undvika likartade
olyckor från att inträffa i framtiden. Människor vände sig istället till
kyrkan och sin tro när det kom till sjukdom och kroppslig olycka. Religionen
och kyrkan hade åter rest sig och krävt sin självutnämnda, rättmätiga
maktplatå i Samhället.
Funderingar, tankar och teorier kastades fram mellan studenterna med
stor iver och entusiasm. De hade halvt om halvt glömt bort var de befann
sig och vilka som fanns närvarande. Bara tanken på att de kanske skulle få
möjligheten att närvara när en av komapatienterna vaknade var överväldigande.
Ingen visste ju vad som skulle hända. Patienten behövde ju inte dö
som de andra hade gjort. Kanske var denne annorlunda. Det kunde till och
med yttra sig som så att patienten mot alla odds överlevde till att berätta
vad som hade skett, i vad som i folkmun refererades till som “skönsömnens
land“. Möjligen var det denne patient som skulle kunna ge dem
svaren de alla väntat så länge på. Spänningen gick som en högvoltsledning
genom rummet och studenternas surrande överröstade alla andra ljud som i
vanliga fall hördes klart och tydligt.
- Är det någon som kan tala om hur vi ska ta oss an patient 64328 när
denne börjar vakna ur koman, frågade dr Rakov? Vilken är den korrekt
angivna proceduren?
Tystnaden lade sig som ett lock i rummet innan olika förslag kom
flygande. Glöden hos de studerande var det åtminstone inget fel på,
konstaterade dr Rakov. De behövde endast lite erfarenhet till sin repertoar.
- EEG kurvan talar om för oss att hjärnaktiviteten hos patienten är högre
än normalt, vilket indikerar vad?
- Att patienten håller på att vakna, dr Rakov, sa en av läkarassistenterna.
- Indikationen är visserligen sådan, replikerade dr Rakov, men som vi
tidigare sett är det svårt när patienten väl uppvaknar från sitt nuvarande
tillstånd att bibehålla hjärnaktiviteten och således även hjärtaktiviteten.
Hur har detta behandlats under tidigare fall?
23

Olika vaga förslag gavs men ingen tycktes egentligen helt veta vad som
hade skett med de tidigare patienterna. Läkarstudenterna tittade rådvillt på
varandra för att slutligen skaka på sina huvud.
Av traditionen lästes det inte mycket utan man lärde sig främst genom
lärlingssystemet där informationen gavs från den äldre till den yngre att
memorera och senare vidareförmedla. Därför tog heller inte lärlingar något
överdrivet initiativ, de förväntade sig att svaren skulle serveras åt dem.
Den undersökande konsten som vanligen tillhörde vetenskapens natur hade
näst intill raderats. Den vetenskapliga kunskap som fanns kvar i minnet
fick lov att föras vidare men att hur som helst undersöka och leta efter
lösningar var inte tillåtet. Önskade man göra en undersökning krävdes
speciella tillstånd från maktens högsta råd och man var tvungen att följa de
konkretiserade förordningar som fanns föreskrivna.
- Till nästkommande morgonrond ska ni ta reda på det från de läkare som
har varit lyckosamma nog att få närvarande vid tidigare uppvaknanden, så
att ni har den informationen.
Sällskapet fortsatte därefter sin rond med de sista bäddarna och tågade
sedan ut mot nästkommande sal. Tacksamt pustade Nigala ut när den sista
läkarstudenten hade gått ut ur rummet och dörren stängts. Det var för nära
ögat och än var inte faran över. Hur mycket hade dr Rakov upptäckt av
hennes negligering och totala slarv? Hur mycket hade han sett igenom
henne? Vad hade hon nu att vänta?
Nigala var inte vid sin ungdoms bästa år längre och insåg snabbt att hon
inte skulle klara livhanken om hon utsattes för Utfrysningen. Utfrysningen
var det vanligaste straffet, men också det enda på grund av sin effektivitet.
Det var ett mycket enkelt sätt att bli av med obekväma människor. Tack
vare kylan och klimatet var det inte många som överlevde länge nog så att
de kunde berätta om erfarenheten.
Vad hade hon tänkt med? Nigala gick fram till spegeln och studerade sin
reflektering. Den kvinna hon för sitt inre såg bilden av var inte alls samma
som förvånat, med spår av förtvivlan, stirrade tillbaka på henne i spegeln.
Vad hade hänt, vart hade åren tagit vägen? Nigala blev om möjligt ännu
mer uppgiven än tidigare. Hennes mod och livsglädje var som bortblåst.
Vad skulle hon ta sig till? Varför hade hon inte gjort upp en nödfallsplan
för händelsen? Eftersom risken att bli avslöjad var stor hade Nigala naturligtvis
kalkylerad med den. Genom årens lopp hade hon byggt upp en
vattentät rutin, vilken hade räddat henne flertalet gånger. Dock inte denna
gång då rutinen inte innehöll variabeln att man somnade på sin post.
Nåja, suckade hon tungt för sig själv. Nigala började inse vad som var på
väg att ske och någonstans försonades hon med tanken på att detta var det
som ödet hade i beredskap för henne. Jag har ju levt ett bra liv, konstaterade
hon. Jag har haft möjligheten att lära mig saker få andra kvinnor
24

skulle ha kunnat drömma om. Synd bara att jag aldrig haft tillfället att lära
ut den kunskap jag ansamlat. Det är det enda som jag skulle ångra.
Långsamt och med stor omsorg gjorde hon sina avslutande rutiner för
dagen. Hon tog sin blåa, luggslitna kappa som hängde på väggkroken
bredvid hennes skrivbord och gick mot utgången. I dörren vände hon sig
om och såg ut över salen på sjukavdelning 92 i tron om att det var sista
gången som hon skulle få se den. Blicken dröjde sig kvar vid patient
74823, kvinnan som av någon anledning kändes så välbekant. Om hon
bara begrep varför? Kanske hon vaknar och berättar sin historia för någon
en dag, tänkte Nigala sorgset. Det hade varit roligt att få höra den. Hon
stängde dörren bakom sig samtidigt som tårarna rann ned för kinderna.
Nigala gjorde inte en tillstymmelse till att försöka stoppa dem, utan lät sina
tårar flöda fritt och väta ansiktet.
Medan Nigala gick framåt i huvudkorridoren på sjukavdelning 92
ansträngde hon sig för att ta in alla intryck, eftersom det förmodligen var
sista gången hon gick genom sjukavdelningen. Men samtidigt som hon lät
tårarna flöda uppmärksammade hon en fantastisk känsla av lättnad inom
sig. Tårarna tycktes lindra sorgen, förvånad stannade hon upp. Effekten var
för henne ny, oupplevd. Sorg var något som man höll för sig själv.
Gråta var inte längre något som alla människor kunde och det ansågs
ovärdigt att visa sorg utåt. Genförändringen som hade drabbat mänskligheten
hade åsamkat en del oväntade mutationer, vilka hade resulterat i
bortfall av en del funktioner som tidigare varit en del av mänskligheten.
Människans totala gensammansättning var inte längre samma som tidigare.
Forskarna, på sin tid, skulle ha benämnt det som två systerraser stående
bredvid varandra vid samma tidpunkt i historien. Vilken av de två raserna
som skulle överleva var ännu oklart då de dags levande inte var medvetna
om den stora skillnaden, dem och de sovande emellan.
Vätan från tårarna lyckades inte lätta bördan från Nigalas axlar och
stegen tycktes släpa henne framåt mot hennes vilja. Fötterna stannade av
sig självt utanför dörren till dr Rakovs mottagning. Långsamt, gick det upp
för henne att tiden var inne. Som en dödsdömd gick hon fram till dörren,
ringde i klockan och väntade.
25

Kap 3. Mötet.
D
örren svingades upp av dr Rakov själv, hans sekreterare syntes inte
till. Jaha, nu är tiden inne för min dom, tänkte Nigala uppgivet när
hon med blandade känslor tvingade sig själv framåt. I den dimma
av känslor som omgav Nigala kunde hon urskilja en upprymdhet över att
få återse dr Rakov. Även om hon aldrig skulle erkänna det, om än för sig
själv. Det var skönt att det var han som skulle ge henne nådastöten och inte
någon främling. Hon hoppades på att han skulle visa henne barmhärtighet
och göra processen kort.
- Stig in, välkommen, sa dr Rakov och log mot Nigala.
Nigala lät blicken vila i golvet när hon steg över tröskeln in till dr Rakovs
auktoritära mottagningsrum.
- Tack så vänligt, fann Nigala sig själv säga. Vad var nu det här? Detta
var inte den sortens mottagande som hon hade förväntat sig. För sitt inre
hade hon föreställt sig ett korthugget “goder dager” i kombination med en
halvt om halvt föraktfull, missnöjd och besviken blick. Det här stämde inte
alls.
- Jag är uppriktigt glad att, fröken Grenhult kom hit, började dr Rakov
efter att ha stängt dörren och visat henne in till sitt mottagningsrum, vilket
av praktiska skäl även tjänade som hans kontor.
Han verkade vara nervös men hon kunde inte riktigt utröna på vilka grunder.
Sen kom hon på det, han var då den mest charmerade, underbare man!
Hans nervositet berodde naturligtvis på att han skulle utvisa henne. Han
var visserligen hennes bödel men nobel i hjärtat som han var önskade han
inte skada någon levande varelse. Det här var precis vad hon hade hoppats
på, barmhärtighet, och hon passade på att tacka sin lyckliga stjärna.
Han bad henne sitta ned i en av de slitna fåtöljerna som stod en bit från
det tunga skrivbordet i ekträ med en vackert röd marmorskiva. Själv slog
han sig ned mittemot henne på en stol som han drog fram från sidan om
den gigantiska bokhylla som prydde hela bakre väggen av rummet. Hyllan
var bastant och mäkta imponerande med alla böcker och journaler, vilka
samtliga stod prydligt uppställda i ämnes- och, enligt traditionen, i bokstavsordning
i enlighet med ordningens lag. Rummet i sig var inte så stort
och de stora möblerna fick ytan att te sig mycket mindre än det i själva
verket var. Men samtidigt fanns en känsla av gemytlig hemtrevnad i denna
säregna, men varma, miljö.
- Fröken vet väl varför hon är här? frågade dr Rakov medan han
genomgående synade hennes person.
26

Nigala tvingade sig själv att ta sig samman. Inombords var hon omtumlad
av alla känslor som översvallade henne.
- Ja, jo. Hon hann inte få fram orden såsom hon hade funderat ut dem i
sitt huvud.
- Jag vill tacka Er, dr Rakov för alla de år som jag haft förmånen att
arbeta under Er, det har varit mig en sann lycka, sa Nigala i ett andetag.
Underläppen darrade något men hon vågade sig på att se dr Rakov i
ögonen. Den här gången kunde hon kosta på sig det, trots allt var det
säkerligen sista gången de sågs. Hans ögon glittrade mot henne och Nigala
blev stum.
- Ernil, fröken ska kalla mig Ernil, inte dr Rakov. Tro mig, fortsatte han,
nöjet är helt och hållet på min sida, fröken Grenhult, helt på min sida. Hans
leende gick inte att ta miste om, ej heller värmen i hans röst. Han var
uppriktigt glad att se henne.
Nigala rodnade när hon försiktigt smakade på hans namn högt.
- Ernil, sa hon och kikade på honom under lugg. Javisst, Ni får naturligtvis,
Nigala, kalla mig gärna… Orden blandade sig till ett enda hopkok.
Samtidigt som hon generat kom på sig själv med att babbla rappakalja dog
hennes röst ut och det slutade med att hon fann sig stirrande ned i golvet,
illröd om båda kinderna.
Dr Rakov lyfte upp hennes haka och såg länge på henne. Granskade varje
centimeter av hennes ansikte. Nigala kände sig som om hon var en ung
flicka igen. Hon förundrades över dr Rakovs ögon som tycktes ljusare än
hon tidigare noterat. De var otroligt vackra och hon kände att hon skulle
kunna förlora sig själv i dem, om det bara vore tillåtet. Nigala noterade
styrkan men samtidigt mjukheten i dr Rakovs grepp om hennes haka. I
samma stund som han släppte henne, vilket nästintill liknade en smekning,
förlorade hon åter kontrollen. Knappt märkbart drog hon försiktigt efter
andan. Var det möjligt? Vid hennes ålder? Hon tvivlade samtidigt som
tecknen var henne så välbekanta.
- Ja, blodcirkulationen är det i alla fall inget fel på, sa dr Rakov och såg
henne rakt i ögonen varpå han tog hennes händer i sina, undersökte dem
noggrant och metodiskt ett finger i taget. Hans panna rynkade sig i koncentration
och för ett ögonblick släppte han sitt fokus från hennes händer
och lät istället blicken förflyttas uppåt till hennes ögon.
- Under hur lång tid har hon känt smärta i händerna?
Bekymrat letade han efter något i hennes ögon som kunde motsäga det
han redan visste svaret på. Lederna i hennes händer var svullna och såg till
viss del defekta ut. För sitt inre förbannade han sig själv för att han inte
hade agerat tidigare. Han bara hoppades på att det inte var för sent, allt
berodde på Nigalas egen livsvilja. Ernil lovade sig själv även om det var
riskabelt skulle han göra allt som stod i hans makt för att hjälpa Nigala.
27

Nigala hade suttit som förstummad och sett på hur dr Rakov studerat
hennes händer och fingrar. Från de böcker hon hade läst förstod Nigala att
det hon fick uppleva var en läkarundersökning, såsom de gjordes innan
den stora katastrofen. En undersökning idag innefattade endast att patienten
talade ut om sin åkomma, därav psykologins starka frammarsch. Om
sedan patientens utsaga stämde överens med någon av de fortfarande
kända sjukdomarna fick patienten, om det fanns tillgång, en burk salva
eller flaska innehållande medicin. Medicinen tillverkades på plats av läkaren
som gav muntliga instruktioner om hur medicinen skulle intagas samt
hur ofta. I många fall missminde patienten föreskrifterna vilket resulterade
i en feldosering av medicinen, något som gav kyrkan vatten på sin kvarn.
Det var obestridligen förbjudet att nedteckna någon form av medicinska
dokument där det förelåg en risk att informationen skulle föras vidare.
Dessutom var det inte många av allmänheten som besatt kunskap om hur
man läste, det tillhörde prästerna och de skriftlärdas privilegium. Alltid då
sjukdom förelåg var läkaren ålagd att föreskriva en rekommendation som
bad patienten att vända sig till kyrkan för vidare behandling.
Aldrig hade Nigala trott att hon skulle få uppleva en gammaldags
läkarundersökning, än mindre att någon fortfarande utförde dem. Av vad
hon visste så var de strängeligen förbjudna. Alla krämpor och fysiska
åkommor botades enbart av kyrkan och tron.
Läkarkåren var enbart kvar som spår av en gammal relik, ett spel för
galleriet. De fick finnas till men ej undersöka, ej utvidga den kunskap som
existerade, ej heller utge sig kunna läka människan med läkemedel eller
tillhandahålla undersökning som innefattade kroppsberöring och under
inga omständigheter tappa kroppen på någon form av vätska.
Nigala förstod med ens att dr Rakov inte var helt och fullt den han utgav
sig för att vara. Han var som Nigala själv, en som törstade efter kunskap
och därigenom även livet. Förbluffad över sin upptäckt lät hon tanken
vandra ett steg vidare. Kanske hade hon funnit sin like, skulle hon våga
öppna upp och visa vem hon egentligen var? Vågade hon lägga korten på
bordet och matcha hans förtroende eller var det en bluff för att få henne att
avslöja sig totalt? Hon såg på honom länge innan hon taktiskt svarade.
- Jo, jag har haft ont under en längre tid, men jag är inte den som klagar,
tillade hon snabbt.
- Kan fröken om möjligt komma ihåg när smärtan först visade sig? Det är
viktigt om jag ska kunna hjälpa henne, sa dr Rakov. Jag har kunskapen
men, sa han med allvarsam betoning i rösten, det är en del information som
jag behöver för att fastställa naturen av hennes åkomma. Det innefattar
dock bruket av en del metoder som, låt oss säga, är mindre accepterade och
för många okända. Om krämporna skulle kräva det har jag tillgång till
vissa former av recept, vilka skulle kunna vara till hjälp men då behöver
28

jag först veta hur det står till med hennes hälsa, Nigala.
Dr Rakovs ansikte hade antagit en mer ansträngd min. Han visste att han
hade tagit en enorm risk när han avslöjat sin kunskapsnivå och vad han var
beredd att göra. Men han kände att han var tvungen att göra ett försök. Han
förmådde inte längre sitta still och se på hur människor dog och led av de
mest simpla sjukdomar. Sjukdomar som med enkla medel skulle kunna
botas. Även om han inte lyckades så hade han åtminstone fått möjligheten
att använda sina kunskaper till att försöka rädda en människa från stor
smärta. Enbart den tanken skänkte honom lugn och visshet om att han
handlade rättfärdigt.
Dr Rakov kände sig ofta förtvivlat begränsad när han dagligen tvingades
lägga band på sig själv och mörklägga sina kunskaper. Det tärde på honom
att dölja sin sanna natur. Smärtan som skapades när han med bakbundna
händerna bevittnade människornas plågor urholkade hans själ. En tortyr
som påfrestade hans hjärta, vilket var vid bristningsgränsen.
Nigala var efter dr Rakovs avslöjande övertygad om att hans avsikt
verkligen var genuin. Han var den som han här visade sig vara. Hennes
misstanke var ogrundad. Han hade inte för avsikt att sätta dit henne,
tvärtom han ville hjälpa henne. Nigala var så glad att hon ville skrika rakt
ut och slänga sig om halsen på honom. Lättad andades hon ut och hela
hennes individ antog en annan, mer naturlig, konstellation. Ryggen rätade
upp sig och hennes ögon blev levande.
- Av vad jag själv undersökt, började hon, drar jag slutsatsen att min
kropp har drabbats av en sjukdom som tidigare kallades för artrit. Smärtan
startade för ca 300 dagar sedan och har i princip varit ihållande konstant
efter det. Under de senare veckorna har smärtan gått något upp och ned,
vilket även sågs som karaktäristiskt för sjukdomen. Jag har svullnade leder
och det startade runt fötterna. Det har tråkigt nog även spridit sig till
handlederna och mina fingrar. Stelheten är som värst efter sömn och det tar
mig lång tid innan det att jag kan röra mig någotsånär normalt.
- Kan Ni verkligen hjälpa mig? Var har Ni funnit den kunskapen? Jag har
letat så, hasplade Nigala ur sig. Allt i vad som tycktes vara ett andetag då
hon talade med en extrem hastighet. Orden flöt snabbt som vårströmmen i
april månad.
När hon avslutat såg hon med en rak och ärlig blick på dr Rakov som
hade lutat sig bakåt i sin stol och satt med öppen mun i förvåning över
Nigalas frispråkighet. Nog hade han anat att hon var mer än vad hon utgav
sig för men det här slog allt vad han någonsin kunnat hoppas på. Hon var
inte bara vacker, hon var intelligent också, tänkte han och log. Vem hade
kunnat ana! En vacker och intelligent kvinna under detta århundrade, dr
Rakov skrattade till. Äntligen, tänkte han, äntligen!
- Tack, Nigala! utbrast han. Hon anar inte hur glad jag är över att möta
29

henne. Fröken har många frågor och jag kan för tillfället inte ge henne de
svar som hon söker. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att
hjälpa henne. Vi måste emellertid fortskrida med största försiktighet.
Nigala berättade om de åtgärder som hon redan vidtagit för att skapa
olika skenmanövrar. Under de senaste månadernas tid hade hon spenderat
flertalet timmar tillsammans med prästerna i kyrkan. Bett tillsammans med
tre olika grupper som ägnade sin tid åt att stärka tron. Visserligen skulle
hon hellre ägna sin tid åt att leta efter lösningar men världen var vad den
var, resonerade hon, och själv var hon kvinna. Det gällde att spela med de
pjäser som man hade blivit tilldelad.
Dr Rakov nickade gillande och berättade sedan för Nigala i korta drag,
utan att gå in på detaljer, om den plan han hade utarbetat. Hur de kunde
komma undan relativt smärtfritt med att behandla Nigalas åkommor utan
att dra till sig onödig uppmärksamhet. Detta genom att göra en synbar men
ack så enkel undanmanöver.
- Jag befarar att vi snart måste avsluta. Jag önskar att saker vore annorlunda,
men som fröken vet, väggarna har öron. Jag räds att vi har kort om
tid så vi måste agera snabbt. Tyvärr misstänker jag att det måste, för syns
skull, bli några följder på hennes slarv idag men lämna det till mig. Jag
ordnar med saken, oroa sig inte. Gå nu, jag kontaktar fröken senare.
Nigala nickade, reste sig upp och gick mot dörren. Hon hade gärna
spenderat flertalet timmar tillsammans med dr Rakov för hon ville veta
mer. Hon ville ha svar på sina frågor och Nigala var inte en kvinna som
gav sig i första taget, speciellt inte när hon hade fått upp ett spår som hon
fann fascinerande.
Innan hon hann dra ned dörrhandtaget och öppna dörren stod dr Rakov
bakom henne med handen vilande mot dörren så att den omöjligt gick att
öppna. Nigala vände sig frågande om. Hon fann sig själv centimetrar från
dr Rakov, vars hela väsen med sin storlek tycktes omfamna henne. De stod
så tysta, inväntande att tiden skulle förmå sig att stå stilla. Värmen från
utandningsluften träffade hennes kind när han böjde sig framåt och viskade
i hennes öra.
- Fröken vet om att jag måste låtsas gräla lite på henne när hon går ut genom
dörren, viskade han med mjuk röst. Sakta drog han sig lite tillbaka så
att han kunde se henne och med sin lediga hand smekte han hennes kind.
Nigala drog sig inte undan utan lutade sig eftertryckligt mot hans hand.
Leende tog Ernil ett steg tillbaka och nickade "är du beredd" till Nigala.
Innan hon hunnit öppna dörren började dr Rakov hålla ett ljudligt förmanande
tal om huruvida pappersexercisen var tvunget att hållas i ordning
och att hon skulle få lov att ta extra skift för att ordna upp saken.
Före det att Nigala öppnade dörren antog hon sin vanliga kroppshållning
med ihopsjunken rygg och blicken sänkt i golvet som en tyst och grå liten
30

mus. Hon höll jakande med dr Rakov i hans förmaningstal och lovade dyrt
och heligt att hennes misstag aldrig skulle upprepas igen. Strategiskt höll
hon samtidigt dörren en smula på glänt.
- Nå, seså ge sig iväg nu och lämna mig ifred så att jag kan arbeta, sa dr
Rakov med falsk irritation på rösten.
Nattsköterskan Nigala gick så från ett möte hon aldrig i sin vildaste
fantasi kunnat föreställa sig ske, ett möte med dr Rakov av alla människor.
Hon gick mot kyrkan för att utåt sett be om förlåtelse för sina synder, att
hon var född kvinna, så att hon kunde bli botad från sin hemska plåga.
31

Kap 4. Övervakning.
N
igala anlände tidigt till sitt pass på sjukavdelning 92 sal 23, tidigare
än vanligt. Hon tog ett djupt andetag och såg sig omkring i
salen, som så många gånger tidigare, men den här gången med
glädje och tacksamhet. Trots de kala, vitmålade väggarnas intetsägande
uttryck, vilka vanligtvis refererades till som kalla och sterila, fann Nigala
att de gav trygghet och lugn. Troligen var det snarare innehållet i salen,
människorna som sov i sängarna, inte själva interiören som till stor del var
lika intetsägande med sina vita stålspjälade sängar, lakan och kuddar, som
utstrålade en samstämd fridfullhet. Det enda som bröt något mot den andefattiga
miljön var sköterskans nedslitna gamla skrivbord i ekträ, tungt och
otympligt men praktiskt. Varje sal på sjukavdelningen såg likadan ut.
Nigala hade, som avtalat, strax efter det hon infunnit sig på sin post
anmält sig till sin avdelningschef och bett om att få reda på antalet extra
pass som ålåg henne att göra bot för sitt misstag med pappersexercisen.
Extra arbete skulle hädanefter läggas till hennes bord för att visa henne
vikten av ett arbete. Nigala visste att hon var tvungen att sköta allt till fullkomlig
perfektion om hon skulle ha minsta chans att få behålla jobbet.
Många chefer skulle hålla ett noggrant öga på henne under en tid framöver
och varje steg hon tog skulle övervakas. Allt för att utröna huruvida Nigala
fortfarande var lämpad att arbeta i Samhällets tjänst.
Men Nigala hade bestämt sig för att inte visa minsta motstånd och utföra
varje uppgift med bravur. Hon skulle arbeta exemplariskt och inte lämna
minsta tvivel till varför hon skulle få fortsätta sin tjänst som tidigare.
Visserligen sörjde Nigala att hon under en tid framöver inte skulle kunna
läsa sina älskade böcker. Ett par månader kan jag med gott samvete
avvara, tänkte Nigala när hon med stor omsorg gick rundan och läste av
varje patients temperatur från termometern och noterade differensen på
kurvan. Hon hade ju funnit något som var mer värdefullt än sina böcker.
En like, någon som henne själv. En människa som för övrigt tycktes ha
mer kunskaper än hon själv hade och än bättre, en som hade lovat hjälpa
henne. Tanken på att få hålla en fri konversation med denna människa gav
henne en sprudlande kraft som hjälpte henne utföra alla de sysslor som låg
föreskrivna, fortare än hon själv hade räknat med.
Nigala tog den stora patientboken och satte sig vid sitt skrivbord, vilket
hon städat i ordning för säkerhets skull. Man kunde ju aldrig så noga veta
när nästkommande oförutsedda inspektion skulle komma. Eller?
Som på beställning slogs dörrarna upp och en läkare, känd som den
32

nitiske dr Braust med sina två sköterskor, syster Hirka och syster Lischt,
travade in i salen utan att så mycket bry sig om att hälsa eller se åt Nigala.
De hade enbart till uppgift att se efter hur hon hade skött sitt arbete under
natten.
Sköterskorna klapprade efter läkaren som med en käpp pekade mot de
olika företeelserna som skulle noteras och prickas av. Sjuksystrarna Hirka
och Lischt var båda två långbenta blonda damer i 30-årsåldern, den ena var
mer vågad än den andra. Lischt var den som gärna klädde sina läppar i en
alltför effektiv, röd färg för smaks skull och var känd för att inte ha många
skrupler.
När allt checkats av och läkaren till sin förtret inte hade funnit något att
anmärka på marscherade han raka vägen fram till Nigala, varpå han med
hög och gäll stämma deklarerade att han önskade genomsöka hennes
skrivbord. Nigala nickade, böjde på huvudet och avlägsnade sig raskt från
sitt skrivbord. Frustrerad drog läkaren ut hennes lådor en efter en och fann,
vilket syntes alltför tydligt på hans än mer blossande, röda kinder, enbart
ordning och reda då varje sak låg på sin plats väl markerad och i full enlighet
med reglementet.
Dr Braust smällde igen den nedersta lådan och vände sig om. Under fullkomlig
tystnad betraktade han Nigala ingående samtidigt som han tvinnade
sin grånade långa mustasch. Minuterna tickade långsamt förbi men Nigala
förblev ståendes, stilla som en staty. Minsta rörelse från hennes sida skulle
kunna orsaka en anmärkning i protokollet. Dr Braust var inte en av hennes
favoriter och han älskade att sätta dit folk oavsett om de gjort sig förtjänta
av det eller ej. Ett nästintill sjukligt nöje.
Dr Braust var en medellång man runt 40-årsåldern. Mörkt hår som en
gång i tiden varit nästintill svart. Ett grånande spetsigt skägg med en lång
mustasch prydde det grova ansiktet och små bruna ögon som stack som
nålar när han betraktade någon.
Till sist öppnade dr Braust munnen och sa:
- Är det något, nattsköterska Grenhult önskar tillägga innan det att vi
avlägger första rapporten eller har syster full tillit till edera medsystrars
kompetens?
Nigala som fortfarande höll blicken sänkt neg och sa tyst:
- Syster Hirka, syster Lischt, jag tackar er för eder försorg. Jag är er evigt
tacksam.
Sjuksystrarna drog något på mungiporna, satte näsorna i vädret och
tågade med ljudligt klapprande steg ut ur salen bakom dr Braust. Dörren
slogs igen med en smäll men Nigala rörde sig inte ur fläcken. Två minuter
senare öppnades dörren på vid gavel och dr Braust med följe tog en kort
runda genom salen igen bara för att finna allt i ordning.
När dörren slog igen med en smäll för andra gången och de smattrande
33

stegen från sjuksystrarna så sakteliga avtog tittade Nigala upp från sin plats
längs bakre delen av väggen. Hon andades ut för en liten stund och satte
sig åter ned på sin plats vid skrivbordet. Sedan rättade hon till den röra
som dr Braust med följe så vänligen ordnat till, varefter hon tog upp patientboken
för att gå igenom de händelser som skett för varje patient.
Tankfullt undrade Nigala vem som skulle bli hennes övervakare.
Förhoppningsvis skulle det bli någon av de äldre nattsköterskorna som
vanligtvis var så pass vid ålder att de halvt slumrade natten igenom. Det
skulle ge henne lite tidsfrist. Kanske hade hon sådan tur. I värsta fall skulle
hon få dras med syster Hirka eller syster Lischt, vilket var mardrömsscenariot.
Oavsett vad som skedde skulle hon hantera det, intalade hon sig själv.
Dörren öppnades och Nigala lade snabbt ifrån sig pennan och boken,
ställde sig upp med blicken sänkt och inväntade att bli tilltalad.
- Goder afton, fröken Grenhult!
En välbekant röst med en road ton lät sig höras. Nigala tittade häpet upp,
rakt in i de glittrande ögonen som etsat sig fast för hennes inre syn.
- Men? var det enda hon fick fram.
- Gjorde jag fröken förvånad? frågade dr Rakov och gav henne ett av sina
bredaste leenden.
Dr Rakov förklarade för Nigala att när hennes fall hade tagits upp på
mötet under förmiddagen ansåg man att det var på sin plats att en mer
kvalificerad person skulle sköta övervakningen av en tidigare så noggrann
och kompetent nattsköterska. Man befarade att något allvarligt måste ha
skett som orsakat en sådan kopiös förändring i beteendet. Därför var det
styrelsens vilja att en läkare skulle övervaka fröken Nigala Grenhult de
närmaste månaderna.
Dr Rakov hade som överläkare naturligtvis känt sin omåttliga plikt och
hans samvete hade nödgat honom att genast anmäla sig som frivillig för att
sköta denna syssla. Eftersom det var han som hade upptäckt bristfälligheten
var beslutet överhållande enhälligt.
- Så vad sägs? undrade dr Rakov medan han sträckte ut armarna för att
visa sin person. Kan, fröken Grenhult tänka sig att möjligen stå ut med mitt
sällskap de närmaste fyra månaderna? Han tittade hastigt på klockan.
- Sch, vänta med att svara på den frågan, sa han samtidigt som han lade
fingret över munnen och pekade mot dörren.
Nigala sänkte automatiskt blicken och försökte med all sin kraft lägga
band på den förtjusning som letade sig upp mot mungiporna och ville
uttrycka sig genom ett vackert leende. En tår av tacksamhet sökte sin väg
nedför hennes kind och landade på ett tomt block på skrivbordet.
I ögonvrån registrerade dr Rakov hur hennes tår föll och träffade blocket,
kunde det vara... Han drog efter andan och harklade sig därefter i förbifarten
för att inte skapa några opåkallade frågetecken.
34

- Jaså, jag ser att, fröken Grenhult har funnit sin rätta plats. Det var väl
bra då!
Föraktet i stämman gick inte att ta miste på. Den här mannen var ingen
man du ville ha i närheten om du var av det kvinnliga könet. Var så säker,
den här mannen gick inte att lita på. Att vända ryggen till en sådan man var
samma sak som att gräva sin egen grav.
- Ni är då sannerligen en pliktens trogna man, dr Rakov, sa dr Nieml.
Frivilligt lägga er tid på ett uppenbarligen bortkastat fall är beundransvärt.
Det hedrar er, dr Rakov.
Nieml bemödade sig inte ens att se åt Nigalas håll. För honom existerade
hon inte och var likställd i värde med en matrest som irriterande hade fastnat
mellan tänderna. Åtgärder av liknande slag var i dr Niemls ögon ett
fullkomligt slöseri med tid och resurser. Ett direkt avskedande hade varit
mer lämpligt och effektivt.
Dr Nieml var även han i övre medelåldern med grånande hår, en gång
askblont med krypande hårfäste. Numera arbetade han vid varje mål hårt
på att göda fram en kalaskula som hette duga. Självförtroendet var det
inget fel på, lika gott som när han var i 20-årsåldern. Han trodde sig för
övrigt inte vara äldre än så.
- Ni bemöter mig med alltför vältaliga ord, dr Nieml. Det är högt
aktningsvärt av er att vilja assistera mig med analysen av protokollavläsningarna.
Jag har ännu inte erhållit den första avläsningen från dr Braust
men har fått löfte om att denna skall finnas till mitt förfogande tidigt imorgon
bitti. Ska vi säga att jag kommer förbi ert kontor innan första morgonkaffet
klockan 6:00?
- Det blir alldeles utmärkt, replikerade dr Nieml som såg mäkta gladlynt
ut av vad han fått höra. Dr Nieml hade befarat det värsta. Att han, skulle
behöva sitta vakt bredvid och stirra på en simpel nattsköterska natten
igenom. Det var det sista han önskade. Han ansåg sig ha mycket viktigare
saker att göra med sin tid. Det här arrangemanget passade honom synnerligen
bättre.
- Ni är en god man, dr Rakov, tar på er hela bördan själv och dessutom
tänker Ni på era kollegor. Jag ska skriva mina godaste rekommendationer
om er i omdömet.
Omdömet var ytterligare ett protokoll, vilket fördes av alla läkare och
framförallt överläkare. Det var ett omdöme, gott som ont, om alla läkarna
och redovisades en gång om året inför styrelsen och kyrkans samfund.
Omdömet var, i kombination med kyrkans bedömelser, en grundläggande
faktor för läkarnas olika positioner.
- Jag gör vad jag kan, sa dr Rakov. Den här salen ligger för övrigt under
mitt ansvar så det är inte mer än rätt att det faller på min lott att reda upp
den röra som har skapats. Inte kan jag begära av mina hårt arbetande och
35

espekterade kollegor att städa upp framför min dörr. Nej, det är något som
det åligger min person att ta hand om. Jag tackar er för er vänlighet, dr
Nieml. Ni ger heder åt yrket.
- Då bjuder jag er en goder natt, dr Rakov.
- En goder natt till er, dr Nieml.
Dr Nieml och dr Rakov bugade sig för varandra, sedan vände dr Nieml
på klacken och gick ut från sal 23.
Nigala andades ut.
- Hur lyckades Ni med allt det där, utbrast hon?
- Jag antar att, fröken Grenhult godkänner mitt handlande? Eller, sa han
med en halvt utdragen tvekan, får jag kalla henne, Nigala?
- Ja, och ja det är klart att jag gör, att Ni får menar jag. Nigala pustade
lite lätt. Ni får mig att tappa orden. Nigala tittade sig omkring i rummet
innan hon vågade sig på att säga hans namn tystare än en viskning, Ernil.
- Ingen fara, Nigala, han tog hennes hand, ingen kommer att störa oss nu.
Dr Nieml var den sista i raden av oväntade besök för i natt. Jag har själv
lagt det fullständiga schemat tillsammans med det kyrkliga rådets överstepräster.
De har fullt förtroende för mig. Nu kan vi äntligen ägna oss åt det
som vi är menade att göra, sa Ernil med tjusning i rösten.
Nigala tittade frågande på honom, hon var inte helt säker på vad han
menade.
- Praktisera läkekonsten! utbrast Ernil i ett stort leende och kysste hennes
hand som han fortfarande höll i.
36