Harry Södermans fantastiska liv - Skl - Polisen

Cykelfabrikören blev så förvånad att han samtyckte, och Harry packade snabbt sin ryggsäck. Innan
han gav sig iväg passade han också på att avtala med Svensk Polistidning och ett svenskt
veckomagasin om att skicka dem resebrev, vilket skulle dryga ut reskassan.
Harrys resa blev längre än den ursprungligen var tänkt. Från Konstantinopel, nuvarande Istanbul,
fortsatte han österut. Genom Persien, Baluchistans öken, Indien och Burma for han ända till
Thailand och Kina. Överallt gjorde han sig mån om att träffa lokala polismyndigheter och sända
rapporter hem.
Det här ju inte till vanligheten att folk cyklar till Kina. Åtminstone inte i Sverige. Här skulle inte
Harrys bedrift upprepas förrän på 1990-talet. Då cyklade en ung svensk vid namn Göran Kropp
från Sverige till Himalaya. Där besteg han Mount Everests topp och cyklade sedan hem igen.
Harry besteg visserligen aldrig världens högsta berg, men han tillbringade ett och ett halvt år på sin
resa i Östern. Så begav han sig hemåt. Men vad skulle det nu bli av honom?
I sin självbiografi ”Policeman´s Lot” (utgiven postumt 1956 i USA) berättar Harry Söderman att
han efter hemkomsten beslutade sig för att vandra några dagar i svenska fjällen. Han begav sig
norrut och hyrde in sig på ett litet pensionat. En dag skulle han göra en tur upp till en närbelägen
fjälltopp. Värdinnan undrade då om han inte skulle kunna tänka sig att ta med några andra av
pensionatets gäster. Det hela slutade med att en hel liten expedition formerades, bestående av
Harry, en präst, en jurist och en fransman. Efter några timmar hade de kommit upp på fjälltoppen.
Där fanns en av Svenska turistföreningens övernattningsstugor, och där åt de medhavd middag och
övernattade.
Nästa morgon var det emellertid dåligt väder med dimma och snöstorm, så sällskapet tvingades
stanna kvar i stugan flera dagar. De fördrev tiden med kortspel och samtal medan stormen tjöt runt
knutarna. Det bar sig inte bättre än att Harry berättade om sin hemliga dräm Ð att få studera
kriminalteknik för den berömde franske kriminalisten Edmond Locard i Lyon.
”Så intressant”, sade fransmannen. ”Locard är en god vän till mig. Om du vill kan jag skriva ett
rekommendationsbrev och fråga honom om han vill ta sig an dig som student.”
Några veckor senare fick Harry ett brev från Locard där det stod att han var varmt välkommen till
Lyon som extrastudent.
Harry Söderman, nu 24 år, begav sig omedelbart till Lyon. Den svenska träindustrin gick miste om
en habil kemist.
Av detta lär vi oss nyttan av att fånga tillfället i flykten och vikten av att föra artiga samtal med
främlingar på bergstoppar!
I Lyon fick Harry lära sig modern kriminalteknik från grunden. Locard utgick efter att brottslingen
alltid lämnar spår efter sig, något som numera går under namnet Locards princip: ”Närhelst två
kroppar berör varandra lämnar de spår efter sig!” hävdade Locard.
De spår som kriminalteknikern säker efter är sådant som hårstrån, textilfibrer, fingeravtryck, smuts
under naglar, blodfläckar, sperma, fot- och hjulspår, damm och grus, glassplitter, färgflagor,
kemiska ämnen med mera. Harry lärde sig allt om kemiska analyser, identifikation av
fingeravtryck, brottsplatsundersökningar och mycket annat.
Under tiden i Lyon passade Harry också på att ta fransk doktorsexamen vid universitetet i Lyon.
Hans forskningsarbete gällde naturligtvis kriminalteknik. Det handlade om analys och identifiering
av pistolkulor. Han var den förste som gjorde en vetenskaplig studie av de individuella märken som
uppstår på avskjutna kulor genom pipans räffling och på patronhylsan genom slagstiftet.