Harry Södermans fantastiska liv - Skl - Polisen

Revolver-Harry och Kalle Blomqvist
En kriminalteknikers äventyrliga liv
Det berättas att han under andra världskrigets slutskede, 1 maj 1945, tog nattåget från
Stockholm till Oslo, promenerade rakt upp till den tyske kommendanten och förklarade att
fortsatt motstånd vore vanvett. Tillsammans med en tysk motorcykelordonnans for han
sedan ut till tyskarnas fruktade fångläger Grini och släppte personligen ut de fångna norska
motståndsmännen.
I Norge räknas han som folkhjälte, och i Furudal norr om Rättvik finns en byst till hans
minne. I hans födelsestad Nora uppkallas nu ett torg efter honom.
Egentligen hette han Harry Söderman, men eftersom han hade blivit filosofie doktor genom att
provskjuta vapen och jämföra kulornas räfflingar kallades han allmänt Revolver-Harry. Han var
brinnande demokrat och antifascist och menade att det fria samhället endast kunde upprätthållas
med rättssäkerhetens hjälp. Och rättssäkerhet kräver i sin tur tillgång till entydig teknisk bevisning,
både för att fälla skyldiga och fria oskyldiga.
I slutet av 1800-talet, vid tiden för Harry Södermans födelse, var norra Sverige till stor del ett
lagläst land. Harrys far, Pehr Söderman, hade varit länsman i Delsbo. Hans arbete som lagens
väktare verkar ha påmint en hel del om vilda västern-filmernas sheriffers. Får man tro hans
eftermäle tycks pappa Söderman ha företett en hel del likheter med Wyatt Earp, den legendariske
sheriffen i Dodge City. Länsmannen låg i kronisk fejd med traktens hembrännare, och båda parter
hade ständigt bössan skjutklar. Att pappa Söderberg överlevde alla bakhåll, överfall och nattliga
duster i skogen där man sköt vilt med hagelbössorna är häpnadsväckande.
När den unge Harry föddes 1902 hade familjen emellertid flyttat till mer civiliserade trakter längre
söderut i landet. Harry bärjade skolan, men visade ingen större läslust. De enda ämnen som
intresserade honom var kemi och fysik. Resultatet blev att han med tiden skrevs in vid kemiska
fackskolan i Malmö, där han tog examen 1923.
Tanken var att Harry skulle bli kemist inom träindustrin. Men efter att ha praktiserat några månader
vid en träfirma insåg han att för att komma någon vart i en värld av timmer, massa och sulfatlut
behövde han åka på sina teoretiska kunskaper. Så han reste till Altenburg i Tyskland och pluggade
träkemi mitt under Weimarrepublikens värsta inflationsår. Efter ett år hade han fått sin examen Ð
och blivit tysktalande på köpet.
Men det var inte skogskemi Harry drämde om utan kriminologi, och han slukade allt han kunde
komma åt i ämnet. Men hur skulle han någonsin kunna bli kriminolog? För att jobba inom
polisväsendet måste man studera juridik, något som definitivt inte låg för honom.
Efter att ha kommit hem och klarat av militärtjänsten i Sverige beslutade han sig för att börja sin
karriär som kemist med att ta ett ”Wanderjahr” - vandringsår - och passa på att se världen. Kanske
skulle något dyka upp under tiden.
Han vistades först en tid i Frankrike och jobbade sedan några månader som eldare på en
nordsjötramp. Men Harry var en ung man med järnvilja och en ovanlig förmåga till innovativt och
okonventionellt tänkande. Han ville längre bort, han ville se österlandet. Han reste hem och vände
sig till en direktör för en svensk cykelfabrik med ett radikalt förslag:
- Låna mig en cykel, så trampar jag den till Konstantinopel och gör därmed reklam för din firma, sa
han.

Cykelfabrikören blev så förvånad att han samtyckte, och Harry packade snabbt sin ryggsäck. Innan
han gav sig iväg passade han också på att avtala med Svensk Polistidning och ett svenskt
veckomagasin om att skicka dem resebrev, vilket skulle dryga ut reskassan.
Harrys resa blev längre än den ursprungligen var tänkt. Från Konstantinopel, nuvarande Istanbul,
fortsatte han österut. Genom Persien, Baluchistans öken, Indien och Burma for han ända till
Thailand och Kina. Överallt gjorde han sig mån om att träffa lokala polismyndigheter och sända
rapporter hem.
Det här ju inte till vanligheten att folk cyklar till Kina. Åtminstone inte i Sverige. Här skulle inte
Harrys bedrift upprepas förrän på 1990-talet. Då cyklade en ung svensk vid namn Göran Kropp
från Sverige till Himalaya. Där besteg han Mount Everests topp och cyklade sedan hem igen.
Harry besteg visserligen aldrig världens högsta berg, men han tillbringade ett och ett halvt år på sin
resa i Östern. Så begav han sig hemåt. Men vad skulle det nu bli av honom?
I sin självbiografi ”Policeman´s Lot” (utgiven postumt 1956 i USA) berättar Harry Söderman att
han efter hemkomsten beslutade sig för att vandra några dagar i svenska fjällen. Han begav sig
norrut och hyrde in sig på ett litet pensionat. En dag skulle han göra en tur upp till en närbelägen
fjälltopp. Värdinnan undrade då om han inte skulle kunna tänka sig att ta med några andra av
pensionatets gäster. Det hela slutade med att en hel liten expedition formerades, bestående av
Harry, en präst, en jurist och en fransman. Efter några timmar hade de kommit upp på fjälltoppen.
Där fanns en av Svenska turistföreningens övernattningsstugor, och där åt de medhavd middag och
övernattade.
Nästa morgon var det emellertid dåligt väder med dimma och snöstorm, så sällskapet tvingades
stanna kvar i stugan flera dagar. De fördrev tiden med kortspel och samtal medan stormen tjöt runt
knutarna. Det bar sig inte bättre än att Harry berättade om sin hemliga dräm Ð att få studera
kriminalteknik för den berömde franske kriminalisten Edmond Locard i Lyon.
”Så intressant”, sade fransmannen. ”Locard är en god vän till mig. Om du vill kan jag skriva ett
rekommendationsbrev och fråga honom om han vill ta sig an dig som student.”
Några veckor senare fick Harry ett brev från Locard där det stod att han var varmt välkommen till
Lyon som extrastudent.
Harry Söderman, nu 24 år, begav sig omedelbart till Lyon. Den svenska träindustrin gick miste om
en habil kemist.
Av detta lär vi oss nyttan av att fånga tillfället i flykten och vikten av att föra artiga samtal med
främlingar på bergstoppar!
I Lyon fick Harry lära sig modern kriminalteknik från grunden. Locard utgick efter att brottslingen
alltid lämnar spår efter sig, något som numera går under namnet Locards princip: ”Närhelst två
kroppar berör varandra lämnar de spår efter sig!” hävdade Locard.
De spår som kriminalteknikern säker efter är sådant som hårstrån, textilfibrer, fingeravtryck, smuts
under naglar, blodfläckar, sperma, fot- och hjulspår, damm och grus, glassplitter, färgflagor,
kemiska ämnen med mera. Harry lärde sig allt om kemiska analyser, identifikation av
fingeravtryck, brottsplatsundersökningar och mycket annat.
Under tiden i Lyon passade Harry också på att ta fransk doktorsexamen vid universitetet i Lyon.
Hans forskningsarbete gällde naturligtvis kriminalteknik. Det handlade om analys och identifiering
av pistolkulor. Han var den förste som gjorde en vetenskaplig studie av de individuella märken som
uppstår på avskjutna kulor genom pipans räffling och på patronhylsan genom slagstiftet.

För att snabbt kunna undersöka pistolkulorna uppfann han en apparat han kallade Hastoscope. Det
var ett jämförelsemikroskop där kulorna som undersöktes kunde vridas och roteras, båda
tillsammans eller var för sig.
Efter sex år hos Locard i Lyon betraktade sig han sig som fullärd och reste tillbaka till Sverige. Väl
hemma igen öppnade han en privat liten byrå i Stockholm där han erbjöd kriminaltekniska tjänster,
och då framför allt äkthetsanalys av dokument. Verksamheten gick allt bättre, och snart utsågs han
till docent i kriminologi vid Stockholms högskola.
Han fick stipendium och reste till USA för att knyta kontakter och studera den nya världens
kriminaltekniska framsteg.
1939 blev doktor Harry Söderman chef för det nybildade SKA Ð Statens Kriminaltekniska Anstalt i
Stockholm. Anstaltens syfte var att ge polisen möjlighet och kompetens att göra noggranna
brottsplatsundersökningar och analyser, och den var en föregångare till dagens SKL -
Kriminaltekniska laboratoriet i Linköping.
- För brottslingen lämnar ju alltid spår efter sig, berättade Harry för sina nya medarbetare och
elever. Det gäller bara att ha tillräckligt sofistikerade metoder för att upptäcka dem.
Harry Söderman betraktades nu som en av världens ledande kriminaltekniker, och föreläste både i
USA och vid Scotland Yard i London. I New York var han med och byggde upp ett nytt
kriminaltekniskt laboratorium. Tack vare sina goda språkkunskaper, han talade flytande tyska,
franska och engelska, blev han en självklar förgrundsfigur i det internationella polissamarbetet, och
han var en av grundarna av Interpol.
Under sina resor runt om i Europa och USA hade han samlat de senaste rönen inom
kriminaltekniken. Det hela sammanfattade han i ”Handbok i kriminalteknik”, en rejäl tegelsten på
680 sidor som redogjorde för kriminaltekniska metoder från antiken till samtiden. Här behandlade
han sådant som identifiering av individer genom fingeravtryck, insamlande av spår på brottsplatsen
och fotografisk dokumentering, vittnespsykologi, analyser av krutstänk, pistolkulor och skotthål,
grafologi och analys av skrift med mera.
1939 sökte han sig en sekreterare för sin ymniga korrespondens. En ung dam vid namn Astrid
Lindgren fick jobbet. Vad ingen visste vid den tidpunkten var att den unga damen med tiden skulle
komma att bli Sveriges mest älskade barnboksförfattare genom tiderna och känd långt utanför
landets gränser.
Astrid Lindgren skrev 1946 en bok med titeln ”Mästerdetektiven Blomkvist”, den första i vad som
skulle bli en serie om tre spännande ungdomsböcker. Böckerna handlar om den tolvårige Kalle
Blomkvist som drämmer om att bli detektiv, och som tillsammans med sina vänner blir indragen i
en rad ruskiga kriminalhistorier.
Astrid Lindgren har i efterhand berättat att det var från sin tid som sekreterare åt Harry Söderman
som hon hämtade inspiration och kriminaltekniskt stoff till böckerna. I ”Mästerdetektiven
Blomkvist” tar Kalle efter konstens alla regler fingeravtryck av en sovande skurk. I nästa bok,
”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, genomför han en avancerad kemisk analys - det
marshska arsenikprovet - och upptäcker att en chokladkaka är förgiftad med arsenik. Det hela är
andläst spännande, i synnerhet för unga läsare i tolvårsåldern.
Böckerna gick som radioföljetänger när jag var grabb på 1950-talet, och blev sedan också
överförda till film. På så sätt blev kriminalteknikern och detektiven Revolver-Harry Söderberg i
Kalle Blomkvists gestalt en idol för Sveriges alla pojkar.
Men inte nog med det. Polisen, och då i synnerhet kriminalteknikerna, har väl aldrig haft så högt
anseende i Sverige som under de åren Kalle Blomkvist-febern rasade.

Men det var inte bara i form av Kalle Blomkvists gestalt som Harry Söderman nådde allmänheten.
Vid den här tiden fanns en hel del populära vecko- och månadstidningar som gärna berättade om
ruskiga brott och rättsfall. Här hyrdes Harry Söderman in som krönikör och han berättade
häpnadsväckande skrönor i bästa Sherlock Holmes-stil från kriminalteknikens spännande värld.
Mycket av stoffet kom från hans tid hos Locard i Lyon. Här fanns bland annat historien om
inbrottstjuven med de märkliga fingeravtrycken. Ingen kunde begripa hur den förslagne juveltjuven
kunde ta sig in genom fönster på tredje våningen. Till slut upptäckte man att det var en dresserad
apa som begått stölderna. Inte konstigt att fingeravtrycken var ovanliga.
Många av berättelserna som publicerades i ”Kriminaljournalen”, ”Lektyr”, ”Rekordmagasinet” och
annan populärpress finns också i boken ”Policeman´s Lot”.
Men låt oss gå tillbaka till krigsåren.
Våren 1942, mitt under brinnande krig, fick Harry Söderman en förfrågan från den norske
justitieministern i London. Det fanns i Sverige en hel del norrmän som flytt den nazistiska
ockupationen i Norge, förklarade ministern. Skulle man möjligen kunna starta en diskret utbildning
av norska poliser i Sverige? Tanken var att dessa efter kriget skulle ersätta de poliser som
komprometterats genom att de jobbat för Quislingregimen.
Jovisst, svarade Harry, och med sin sedvanliga förmåga till okonventionella och innovativa
metoder tog han sig an saken. Ett antal ”hälsohem” öppnades med svenska myndigheters goda
minne där norrmännen tränades.
Egentligen var det inte fråga om poliser utan om ren militärutbildning, detta i flagrant strid med
Sveriges formella status som neutral makt. Men efter Stalingrad hade de politiska vindarna i
Sverige vänt i takt med krigslyckan. Från att det neutrala Sverige med kniven på strupen tvingats gå
i Tysklands ledband blev den svenska regeringen alltmer lyhärd för de allierades sak. Att Harry
Söderman på något outgrundligt sätt lyckades skaffa fram vapen till de norska polistrupperna kan
ses som ett definitivt bevis på detta.
Sammanlagt 17 000 man utbildades mellan åren 1943 och 1945 vid Harry Södermans ”hälsoläger”.
Ett av dem låg i skogen vid Gottröra, inte långt från Stockholms nuvarande internationella flygplats
Arlanda.
Den 12 januari 1945 flögs de första norska polistrupperna med amerikanska plan från Luleå till
Kirkenes vid norska ishavskusten. Hela Finnmark hade bränts och förråtts av de retirerande
tyskarna under hästen 1944, och ryska trupper hade besatt östra Finnmark fram till Tana älv. Harry
Södermans polistrupper tog nu över från ryssarna, vilka en månad senare fogligt drog sig tillbaka
till sin sida gränsen. Detta i enlighet med fördraget i Jalta mellan Churchill, Roosevelt och Stalin.
(Om detta och annat kan man läsa i ”Slaget om Nordkalotten” av Lars Gyllenhaal, Historiska media
2001)
En av norrmännen som flögs upp till Nordnorge från Sverige var Thor Heyerdahl, mannen som
senare skulle bli världsberömd för sina färder med flottarna Kon-Tiki och Ra. 1953 beslutade sig
Harry Söderman för att avgå som chef för SKA och helt ägna sig åt sina internationella åtaganden.
Han flyttade med familjen till USA, och som konsult deltog han i uppbyggnaden av
polisorganisationer i en rad länder.
1956 drabbades han av hjärtinfarkt under ett uppdrag i Tanger. Ett äventyrligt liv var till ända.
Kai-Anders Sempler