Ottenby fågelstation - 40 är på södra udden

Ottenby fågelstation - 40 är på södra udden
CHRISTIAN HJORT & JAN PETTERSSON
rik och kvalificerad verksamhet. Mycket har hrint från det att de första fiillorna 1946
byggdes av kasserade fisknöt fram till dagens surrande datoren Och nristan ortikneliga
- (iven om mycket har rciknats och registrerats - mdngder fåglar hor passerat udden
och ringmdrkares htinden under de fyrtio åren har också inriktningen i verksamheten
böljat av och anfrdn tid till annan. christian lrjort och Jan pettersson, bdda i
nuyarande stotionsledning; blickar h(ir tillbaka pd de gdngna decennierna.
Det är den 14 juli 1986 på dagen 40 år sedan verksamheten
vid Ottenby fågelstation kom igång i den
bemärkelsen att arbetet utifr än det 1945 / 46 byggda
stationshuset, den nuvarande huvudbyggnaden, inleddes.
Rekognosering, eller pilotstudier som man
väl skulle kallat det idag, hade ägt rum red,an l93j
och 1938 - men sedan kom kriget emellan under
några år.
Att platsen var väl vald vet vi alla idag. När Ulf
Bergström och Gunnar Svärdson, fågelstationens
egentliga grundare, reste dit ner i mitten på augusti
1937 visste de ju också att det var en lovande plats
för flyttfågelstudier. kdlinj ernas konvergens mot
udden - belägen längst söderut på en långsträckt
ö på ena sidan av ett hav - lovade en hel del bara
det, och att man även i praktiken kunde förvänta
sig stora mängder sträckfåglar visste man genom
Gustaf Kolthoffs klassiska beskrivning av vadarsträcket
därnere (Kolthoff 1897). Det var också på
vadarna man i stor utsträckning satsade, dessa två
pionjärår såväl som senare, men det visade sig ju
också finnas gott om småfågel i fyrträdgården.
Pionjäråren
Bergström och Svärdson vistades på udden mellan
14.8 och24.91937. De bodde i fyrsamhället dit man
kom per cykel eller hästkärra. Fåglarna fångades
med fyra vadarfällor av fiskmjärdstyp (primitivare
och större än dagens fällor, vilka dock utnyttjar
samma princip), med två stycken s.k. tyska fågelnät,
samt en enkel Helgolandsfälla som man byggde
kring änden på en oxelhäck. I vadarfällorna tog
man7l2 fåglar (varav 544vadare), i de tyska fågelnäten
193 fåglar (plus en tjurkalv, en tidig före-
Vår Fåselwtd 45 (1980: 189-200
Fågelstationspionjårer på fyrmästare Mattssons vind i
fyrmästarbostaden den 5 nov. 1945 - den höst då stationen
byggdes. Från vänster: Knut Ek, Gunnar Otterlind
och Knut Borg (fotograf).
gångare till senare dagars hjortaq får, hundar, äldre
damer m.m.) och i Helgolandsfällan 426 fäglar.
Summa 1405.
Sporrade av denna framgång återkom man nästa
år och stannade nu nästan en månad längre
(21.8-13.10), så att man fick en bild också av
sträckperiodens senare del. Man hade f.ö. räknat
med att kunna fånga fåglar uppe i sjalva fyren under
disiga nätter, alltså fåglar som bländades av
fyrljuset. Detta gick nu inte så bra som man hade
189

ottenby ldgelstation - 40 åt pt södru udden
hoppats, men några fina fyrnätter fick man dock
uppleva, och en del fåglar kunde då plockas däruppe.
Natten mot den 7.9 beskrivs t.ex. som helt
fantastisk, med luften full av varnande och protesterande
törnskator, jagade av jordugglor, samtidigt
som många nattskärror passerade genom fyrljuset.
Under dygnets ljusa del sågs pilgrimsfalk nästan
dagligen, och hela fyra jaktfalkar noterades på utsträck
denna höst. För duvorna gällde mer eller
mindre den omvända antalsrelationen mot idag -
d.v.s. skogsduvan var den vanligare. Nyheter var
sträckande gulsparv och gråsparv, två i den dåvarande
litteraturen väletablerade "stannfåglar", och
mesars och trädkrypares sträck var heller inte något
sjålvklart på den tiden. De två pionjärsäsongerna
finns målande beskrivna i Fauna och Flora
(Bergström & Svärdson 1938, 1939)och dessa artiklar
återutges nu i samband med jubileet som faximiltryck.
Fågelstationen etableras
Så kom kriget och lade sordin på det mesta, men redan
i och med grundandet av SOF i januari 1945
gjordes uttalanden om vikten av att upprätta en
svensk fågelstation. Sådana hade ju rätt länge existerat
nere på kontinenten, särskilt tänkte man då
på Helgoland och på Rossitten (nuvarande Rybachi).
I en artikel i Aftonbladet vädjade Sven A.
Mellqvist - jaktvårdskonsulent i Dalarna och för
många känd för sin bok om brushanarna på Schäferiängarna(Det
stumma spelel) - om pengar. Sådana
inflöt snabbt, bl.a. från Axel Munthe, den fågelintresserade
läkaren, vars tidigare egendom på
Capri, St. Michele, bl.a. rymmer den svenska fågelstationen
där. Redan i september 1945 var bygget
igång nere på ölands södra udde, på en tomt som
dåvarande Kungl. Intsstyrelsen upplåtit. Klart blev
huset i mars 1946, och invigningen ägde, som sagt
var, rum i juli. Personalen, två tvåmanslag, med
byte 7.10, var detta första år Ulf Bergström och
Carl Edelstam resp. Gunnar Otterlind och Martin
Markgren. Förhållandena på stationen var inledningsvis
enkla. Belysningen utgjordes av fotogenlampor,
men elektricitet kom rätt snart. Glefonnumret
var arkaiska Grönhögen l3b. Färsk fisk
fick man, precis som idag, från fyrpersonalen och
dessutom mjölk och potatis. Stationen låg på den
tiden ännu mer exponerad än idag' så som skydd
och för bättre fångstmöjligheter planterades de
buskar och träd som idag utgör fågelstationsträdgården.
Stationens tillkomst beskrivs utförligt i den
190
första verksamhetsberättelsen (Danielsson, Edelstam
& Svärdson 1947).
Från och med 1947 löpte sedan arbetet i två huvudriktningar:
sträckobservationer och ringmärkning.
Observationerna genomfördes somrar och
höstar under tioårsperioden 1947-56, från gryning
till skymning. Både observationerna och ringmärkningsverksamheten
gav en otrolig massa ny
information, efterhand publicerad och diskuterad
av Gunnar Svärdson i de årliga verksamhetsberättelserna
(t.ex. Svärdson 1948, 1949). En populär
framställning finns också i en mycket läsvärd artikel
i Svensk "/a&l (Svärdson l95la), där f.ö. rapphönsens
långa höstvandringar på Öland beskrivs.
Framför allt utnyttjades den nyvunna vetskapen i
den klassiska översikten "Visible migration within
Fenno-Scandia" (Svärdson 1953). Den nya kunskapen
från Ottenby var också grundstenen i Carl
Edelstams och Claes Ramels bok Fdglarnas Jlyttning
(Edelstam & Ramel 1956), och hela observationsserien
publicerades, sent omsider men mycket
åskådligt, av Carl Edelstam i praktverket "The Visible
Migration of Birds at Ottenby" (Edelstam
1972).
Nytt då - självklart idag
Låt oss se lite på vad de första årens verksamhet vid
Ottenby gav för ny kunskap. Mycket av den kunskap
som då vanns är nämligen idag så självklar, ett
så väl inarbetat allmängods, att man knappast tänker
på att den, helt eller delvis, var ny för bara 40 år
sedan! Vi har redan nämnt konstaterandet 1937 /38
att vissa på den tiden som "stannfåglar" kända arter
faktiskt flyttade, och det i stor mängd dessutom,
åtminstone vissa år. "Gulsparven, i handböckerna
ansedd som stannfågel, är på Öland ivrig
sträckare med dagssiffror på upp till omkring 500
exemplar"... "Regelbundet sträck förbi stationen
av domherre, steglits, gråsparv, pilfink, talgoxe,
blåmes, svartmes, stjärtmes samt misstänkta
sträckförsök av gröngöling, större hackspett, orrhönor
och skator göra för övrigt begreppet stannfågel
en smula vagt" skrev Gunnar Svärdson (i Danielsson,
Edelstam & Svärdson 1947).Han konstaterade
också att "erfarenheten från Falsterbo synes
dessutom vara densamma". Den erfarenheten var
ju Gustaf Rudebecks numera klassiska sträckstudi
er därnere 1942-44, som dock inte publicerades
förrän 1950 (Rudebeck 1950), men som delvis utnyttjades
i Rudebecks kapitel om fågelflyttningen i
Vårafåglar i Norden (Holmström m.fl. 1947)'

I september 1945 påbörjades uppförandet av Ottenby fågelstation. I mars 1946 var huset klart, och den 14juli samma
år inleddes verksamheten. Bilden tagen i november 1945. Foto: Knut Borg.
En annan ny erfarenhet var hur utdragen sträckperioden
är för de flesta arter: "Redan under tidigare
år hade junifångster av vissa småfåglar, särskilt
törnsångare, indikerat att vårsträck förekom
så sent. Detta blev i full omfattning bekräftat under
1950 års säsong. Rödhaken anlände 1950 till trakten
av Stockholm i avsevärt antal redan i slutet av
mars, vilket ej hindrade att sträcket pågick vid Ottenby
nästan hela maj månad. Ärtsångare ruvade
redan, likaledes i Stockholmstrakten, då stora
fångster av uppsträckande ärtsångare gjordes vid
Ottenby" (Svärdson l95lb). Idag ser vi detta fenomen
som helt naturligt och förklarat av den senare
passagen av nordliga populationer, och av yngre
fåglar från de sydligare populationerna. Men detta
var inget självklart på 1950-talet, när man t.ex. inte
alls hade dagens kunskap om åldersbestämningskriterier,
eller om olika biometriska populationskarakteristika.
Mycket annat av dagens "allmängods", som var
nytt och fräscht för bara några decennier sedan,
skulle kunna nämnas - t.ex. "normalsträckskur-
Vtu Fiselvdild 45 (t986)
vor" för de olika vadararternas förbisträck (Svärdson
1952) - men exemplen ovan får räcka här.
Rariteterna
Ända sedan Heinrich Gätke för 150 år sedan inledde
sina observationer på Helgoland (Gätke l89l)
har det varit känt att sällsynta fåglar faktiskt eller
synbarligen koncentreras till exponerade uddar, avsides
belägna öar, o.s.v. Ändå skrev Wolf Jenning i
verksamhetsrapporten för 1952 (Jenning 1954):
"Det är förvånande att fem års intensiv fångst och
dagslånga observationer inte lett till fynd av en
enda för landet ny art, vilket med tanke på Helgoland,
Utsira m.fl. platser kunde väntas. Under 1952
kunde emellertid tack vare Ottenbyverksamheten
två nya arter läggas till den svenska fågellistan. Den
23.5 observerades en rödhuvad törnskata Lanius
senator vid Ottenby gård och den 4.8 infångades en
svarthuvad sparv Emberiza melanocephala. Sedan
dess har det tidvis varit tätt mellan de nya Sverige-arterna
(23 t.o.m. 1985). Däri ingår också en ny
l9l

OftenbJ fågelsution - 10 år pi södra udden
t92
Europa-art, den långtåsnäppa Calidris subminuta
som en tid hösten 1977 uppehöll sig på udden (Pettersson
m.fl. 1978). Antalet observationer av 2:a
och 3:e rangens rariteter är otaliga, och med
Ölandsbrons tillkomst och fågelskådandets kraftigt
ökade popularitet har den ofta hänsynslösa
jakten på "kryss" tidvis varit ett problem (Pettersson
& Hjort 1985). Rariteterna har dock naturligtvis
sina fördelar också, utöver att vara åtråvärda
kuriosa. De indikerar nämligen intressanta sträckmönster
som annars skulle vara svåra att upptäcka
och analysera. Så kan t.ex. en passage av rödvingetrastar
från Sibirien passera utan att trastarnas ursprung
uppmärksammas, medan ett någorlunda
omfattande inflöde av taigasångare från samma
områden omedelbart ger sig tillkänna.
Rutinåren
Pengar till någon fast forskartjänst på Ottenby gick
tyvärr inte att uppbringa. Tiden var inte mogen för
det! Verksamheten fick således även fortsättningsvis
baseras på donationer och smärre driftsbidrag
från t,ex. dåvarande Jaktvårdsfonden. Personalen
var som tidigare frivillig, mestadels bestående av
yngre ornitologer med sparsamma behov vad gällde
lekamlig spis. De levde på symboliska traktamenten
och arbetade ofta från gryning till skymning
- om än med enstaka håltimmar då och då.
Men att leva sitt vuxna liv som i princip oavlönad
fågelobservatör lockar få, och därför fick naturligtvis
den ursprungliga'ledningsgruppen söka sig
andra sysslor, med mindre och mindre tid över för
Ottenby. Redan i årsberättelsen för 1952 skrev Wolf
Jenning (1954), som under en följd av år spelade en
stor roll i verksamheten, att: "Med föreningens
små resurser blir det emellertid allt svårare att få
tag i kompetenta observatörer, i synnerhet för tiden
före och efter skolferierna, varför framtiden ter sig
rätt mörk. Välvilliga donatorer efterlyses som kan
hjälpa föreningen att "ro i land" åtminstone de
återstående fyra åren av tioårsperioden".
överst: fågelfångst i "Krattet" i september 1948 (tallarna
är några av de få som överlevde av 14 000 (!) som planterades
på 1920-talet). Mitten: under våren 1949 byggdes en
helgolandsfälla - "Krattfällan" - som i ombyggd form
finns kvar på samma plats ännu idag. Nederst: i slutet av
1940- och början av 1950-talet fanns en helgolandsfälla
också väster om vägen till fyren. Foto samtliga bilder:
Knut Borg.

Man lyckades inte bara med att ro i land de återstående
fyra åren av tioårsperioden, d.v.s. att avsluta
observationsserien nere på södra udden (Edelstam
1972). Man lyckades också på något märkligt
sätt att samtidigt få ork, medel (Viltforskningsrådet,
senare naturvårdsverket) och personal att starta
en ny observationsserie i Kalmarsund, för att studera
det magnifika sjöfågelsträcket där (Edberg
1960). Dessa observationer kom dock att kritiseras
för att av och till ha varit tämligen otillförlirliga.
Först och främst gällde det naturligtvis all observationsverksamhets
primära problem, nämligen att
se allt och räkna rätt. Vad gällde verksamheten nere
på södra udden kommenterades dessa problem utförligt
av Carl Edelstam (1972)i hans bok, och de
direktstuderades faktiskt i Kalmarsund (Källander
.m.fl. 1972). Men en annan faktor är ju observatördinas
kompetens och allmänna pålitlighet, och
här fallerade det ibland vid Kalmarsund. Konsekventa
felbestämningar av vissa rätt elementära arter,
besök hos flickvännen i Kalmar med prorokollförfattande
på sängkanten därstädes, observationer
inifrån en husvagn i det i och för sig lowärda
syftet att slippa frysa, markerandet av halva dagen
som "dimma - inget sträck" när sängvärmen var
alltför lockande, o.s.v., sätter naturligtvis sina spår
i materialets användbarhet. Men trots allt var nog
dessa grövre awikelser från en sund observatörsrutin
relativt få under de 15 år (1958-72) som observationerna
upprätthölls. Med tanke på "lönens"
blygsamhet i förhållande till arbetstidens längd
(gryning till skymning och ofta bara en man i
tjänst) får man väl snarast förundras över att det
gick så bra som det gick. Hursomhelst så var de adderade
osäkerheterna så stora att de gjorde en samlad
analys av hela materialet rätt meningslös. Därför
fick det räcka med en serie årsvisa sammanställningar
av sträcksiffror och andra observationer
(t.ex. Rodebrand 1976). Men visst gav Kalmarsundsmaterialet
mycket ny kunskap; t.ex. information
om bl.a. ejderns stundom fantastiska sträcksiffror
under denna arts stora expansionsperiod,
om tågordning och struktur i sjöfågelsträcket överhuvudtaget,
om den oväntat regelbundna förekomsten
av nordliga arter som praktejder och olika
islommar, o.s.v.
Nere på fågelstationen gick livet sin gilla gång.
Problemet var ju, som redan nämnts, att de som ursprungligen
tog initiativet till verksamheten, och
som intensivt drev den i början, i de flesta fall akademiker,
tvingades söka sin brödföda annorstädes.
Några lämnade helt verksamheten, andra blev kvar
Vdt Fdselwrld 45 (t986)
Efter tio års stråckräkningar på södra udden 1947-1956
genomförde fågelstationen också en femtonårsserie i Kalmarsund
1958-1972. Inte minst visade räkningarna i
sundet på ejderns kraftiga tillviixt i östersjön. Foto: Ola
Bondesson.
som rådgivare i Ottenbykommitt€n. Efterhand gick
det verkställande ansvaret över på den mångsidige
konservatorn och journalisten, sedermera också
fårfarmaren Ragnar Edberg. Han hade att, från
sina boplatser runtom i landet, administrera den
löpande verksamheten - både nere på fågelstationen
och vid Kalmarsund! Det är nog svårt för de
flesta av oss att ens föreställa sig vad det innebar
bara att hålla huvudet över vattnet, att hålla den löpande
verksamheten igång. Materialinsamlingen
fortgick, ja utvidgades faktiskt med både andfångst
i det nybyggda fänget i Norrvik (1962) och
med en omfattande årlig vadarinventering fr.o.m.
1965 (Hjort & Larsson 1973, Lindholm & Pettersson
1979). Överhuvudtaget var 1960-talet expansivt
på det materiella planet. Redan 1960 byggdes fågelmuseet,
som senare, efter Ölandsbrons tillkomst
och turismens explosiva utveckling, skulle visa sig
vara en guldkantad investering. En laboratoriebyggnad,
också den finansierad genom donationer,
blev färdig 1964.
t93

Ottubr fdgelstation - 10 b pA södru uddq
Forskningen vid Ottenby fågelstation var - med enstaka
undantag - relativt blygsam fram till 1970-talets andra
hälft. Verksamheten dominerades av framför allt rutinmässig
ringmärkning och sträckräkning. Antalet publicerade
arbeten var få. Förutsättningarna för det regelbundna
arbetet förbättrades dock kontinuerligt, och såväl andfänge,
museum som laboratorium (bilden) uppfördes under
1960-talet. Foto: Knut Borg.
Men till materialbearbetning och -utvärdering,
forskningens mening, blev det dessvärre allt mindre
tid, och personalen blev, med enstaka undantag,
allt yngre. Till 25-årsjubileet 1971 skrev därför Ragnar
Edberg (1971) något uppgivet: "Med någon
generalisering kan därmed sägas att de vetenskapligt
forskande och mogna männens fågelstation
under 25 år sakta övergått till att bli utbildningsinstitution
för unga fågelskådare med ringmärkning
och fågelstudier i allmänhet som allt överskuggande
hobby".
Renässansen
Ett inledande initiativ för att förbättra situationen
på bearbetningsfronten togs dock i början av
lg7}-talet av den arbetsgrupp som avslutade serien
av löpande årsrapporter från Kalmarsundsobser-
194
vationerna (t.ex. Rodebrand 1976). Men en mer
djupgående rekonstruering och uppstramning av
hela verksamheten behövdes, det var allt fler på det
klara med, och den 18.3 1972 arrangerade så SOF
ett krismöte, närmast en hearing, i Stockholm. I
änden därav tillsattes en utredningsgrupp, vars förslag
ledde till att Ottenbykommittön radikalt ombildades,
både till funktion och person. Därmed,
skulle det efterhand komma att visa sig, var verksamheten
så sakta på väg tillbaka mot livet!
Förutom att i största allmänhet strama upp verksamheten
på stationen var en av den nya Ottenbykommitt6ns
första och viktigaste uppgifter att göra
det mångåriga fångstmaterialet tillgängligt för bearbetning.
Det arbetet kom att sträcka sig över ett
par år. Resultatet, i kombination med 1980-talets
datorisering av stationsarbetet, har möjliggjort den
totala och snabba överblick av materialet som legat
till grund för de senaste årens mångsidiga bearbetningar,
med snabba tester av olika idÖer, o.s.v.
Det gällde också att avveckla observationsverksamheten
vid Kalmarsund, något som skedde i och
med avslutandet av 1972 års säsong - efter 15 års
observationer. Slutförandet av årsrapportserien
därifrån har redan nämnts. För att kunna relatera
sträcksiffrörna från Kalmarsund till en total bild av
sträcket längs svenska sidan av Östersjön behövdes
emellertid kompletterande data, och 1972-1975
genomfördes därför de s.k. trepunktsobservationerna,
Tie veckor under två vårar och två höstar
gjordes då samtidiga observationer av sträckande
sjöfågel i Kalmarsund, på Ölands södra udde och
ute på kassunfyren Ölands södra grund (Elw6r &
Hjort 1973, Pettersson 1981a).
Nyordningen på fågelstationen sammanfölI i tiden
med en allmän uppblomstring av den öländska
ornitologin, manifesterad genom bildandet av
Ölands Ornitologiska Förening (ÖOF) och startandet
av dess tidskrift Calidris 1972. Under ÖOF:s
första år var ledningen för ÖOF och kretsen kring
Ottenby fågelstation i rätt stor utsträckning samma
personer, och Calidris-redaktionen låg tidvis nere
på stationen. En av många goda frukter av ÖOF:s
verksamhet på den tiden var alla de artiklar om mer
ovanliga eller sällsynta arters förekomst på Ötand,
som efterhand publicerades i Calidris. Där inkluderades,
naturligtvis, det mycket omfattande material
som genom åren insamlats på Ottenby' Men för
tiden före de s.k. krysskortens införande på fågelstationen
(för dagliga registreringar, fr.o.m. 1963)
fanns det inget register att gå efter, utan det blev ett
tidsödande bläddrande i de gamla dagböckerna!

_
vtu FåBelyöild 45 (1986)
I början av 1970-talet övergick Ottenby fågelstation till ringmärkningsblanketter avsedda för databearbetning. Förutom
standarduppgifter om ringnummer, art, datum, kön, ålder etc. kunde tilläggsinformation om olika mått, vikt,
ruggning m.m. lätt föras in. Våren 1980 inköptes den törsta datorn, och jubileumsåret 1986 är två datorer i bruk och
nästan två tjänster knutna till arbetet med dataläggning. Den tekniska utvecklingen kommer att ta ytterligare ett stort
steg inom en snar framtid om ett planerat inköp av en radaranläggning kan genomföras. Foto: Bertil Breife.
Bearbetningen av det alltmer tillgängliga materialet
från Ottenby började sakta få luft under
vingarna, och med den ökande turistströmmen till
Öland efter broöppningen 1972 ökade också intäkterna
från fågelmuseet drastiskt. Den 12.5.1978
kunde så det historiska avtal undertecknas som innebar
att fågelstationen för första gången fått en
fast anställd stationschef på helårsbasis - Jan Pettersson,
med lön för halvtid men med arbetsuppgifter
väl överstigande heltid! Därmed uppnåddes
den stadga och kontinuitet i det vetenskapliga och
administrativa arbetet, vilken lett till att den lokala
ekonomiska basen (museiintäkter, försäljning,
guidningar m.m.) kunnat breddas ytterligare, och
till att forskningen kunnat få en mer långsiktig inriktning,
med materialinsamling på stor bredd.
Därmed kunde stationen också engagera sig i naturvårdsverkets
milj öövervakningsprogram
(PMK), vilket ytterligare stärkte ekonomin. Denna
positiva utveckling ledde så småningom vidare, så
att stationschefstjänsten 1983 kunde överföras på
heltid. Med hjälp av AMS anställdes dessutom
1984 en vaktmästare på heltid och 1985 en sekreterare
på deltid. Sedan slutet av 1985 arbetar dess-
utom ytterligare en heltidsanställd person på stationen,
finansierad av AMS och SOF och med uppgift
att datalägga hela Ringmärkningscentralens
gigantiska återfyndsmaterial. Ottenbykommitt6ns
arbete och sammansättning har också flera gånger
sedan 1973 omorganiserats, med den kanske största
förändringen 1984, då en forskningsgrupp om fyra
personer formades för att än mer utveckla den vetenskapliga
verksamheten.
Denna - totalt sett - nya organisation, kompletterad
på traditionellt vis med korttidsanställda
ringmärkare, assistenter, inventerare och turistguider,
innebär naturligtvis en helt ny situation, vars
potential kommer att bli uppenbar de närmaste
åren. Utrymmesmässigt har fågelstationen också
utökats, genom att sedan 1984 den gamla fyrmästarbostaden
hyrs av naturvårdsverket. I reda pengar
belyses det senaste decenniets explosiva utveckling
av budgetens tillväxt. Den för 1973 hade försiktigtvis
satts till 23 000:-, men bl.a. genom kraftigt
stigande museiintäkter hamnade resultatet på
ca 67 000:-. Sedan har det bara gått uppåt, och
budgeten för 1986 ligger på tämligen exakt
I 000 000:-!
195

Otknby ldgekhrion - 40 At pd södm udden
196

Forskningen idag - och imorgon
Mediandttum= lll5
,. N;:.11{}
Inventeringar, daglig registrering av sträck och rastare,
m,m. till trots, är naturligtvis den tunga verksamheten
vid Ottenby fågelstation idag fågelfångsten,
med dess olika grenar. Dessa är framför allt:
(l) Studier av relationerna mellan de olika arternas
köns- och åldersgrupper i tid och rum; belysande
tågordningen under sträcket, reproduktionen,
åldersfraktioneringen av rastare, o.s.v.
(2) Studier av biometriska data som vinglängd,
vikt/fett, ruggningsstatus, dräktkaraktärer; belysande
bl.a. förekomsten av och tågordningen för
olika passerande populationer (t.ex. Pettersson
1981b, Hedenström & Pettersson 1984) och flyttningsstrategier
(t.ex. Pettersson & Hasselqvist
1985).
våt FåBelydrld 45 (1986)
(3) Själva ringmärkningen, med vad den säger
oss om rekryteringsområden (Liljefors m.fl. 1985),
sträckvägar, övervintringsområden, rastperiodernas
längd, o.s.v.
Fångstsiffrorna som sådana (Hjort m.fl. 1981)
utvärderas och används inom miljöövervakningen
(PMK) och, menar vi och många andra, speglar
ganska väl olika trender och långperiodiska fluktuationer
i de olika arternas numerär (Hjort & Lindholm
1978, Lindholm m.fl. 1983, Svensson 1985,
Svensson m.fl. in press). Dessa förändringar verkar
mestadels vara resultat av klimatvariationer, eller
av ändrade brukningsmetoder i jord- och skogsbruket,
men kan också bero på faktorer vi ännu inte
känner och, naturligtvis, på giftpåverkan av olika
slag. Problemkomplexet är stort, men en fördel
t97

Orcnby ldgelsetion - 40 åt på södn udden
med Ottenbys fångstsiffror är att de dels är så stora
att materialet oftast tål statistisk bearbetning, dels
att de represanterar ett så stort geografiskt område
- från Norge till Ural, och i vissa fall ännu längre
österut, om vi nu bara ser till häckningsområdena.
De alltmer mångfasetterade studierna har också
lett till att fågelstationen numera skickar expeditioner
utomlands. Hittills har sådana gått till Grekland,
Cypern och Spanien, för att framför allt samla
biometriska data från olika övervintrande populationer
av t.ex. rödhake att användas vid tolk-
- ningen av materialet hemifrån (Hjort & Pettersson
1985). Behovet av material (vinglångder, vikt/fett,
ruggningsdata m.m.) för flyttningsstrategiska studier
samt studier av köns- och åldersgruppernas
tågordning under sträcket har också lett till att Ottenby
lågelstation fr.o.m. våren Ip86 temporärt
återupplivat den svenska verksamhelgin på Capri.
Från och med 1985 kombineras oökså studierna
på Ölands södra udde med.undersökningar av fåglarnas
sträckriktningar sådana de uttrycks i orienteringsburar.
Detta sker i samarbete med Lunds
Universitet, och förhoppningen är att dessa orienteringsdata
skall komplettera den bild av sträckriktningar
och av fåglarnas ursprung som vi annars
får genom visuella observationeq återfynd, biometriska
data m.m. I och med dessa orienteringsförsök
har fågelstationens egen verksamhet uppfyllt
även punkt 3 i den ursprungliga målsättning
som uppställdes 1945 (Edberg l97l), nämligen:
"(l) Fältobservationer över flyttningstider, flyttfåglarnas
frekvensväxlingar, deras beroende av meteorologiska
faktorer, deras flyghastighet, etc.
(2) Ringmärkning i stor skala, avsedd att utröna
fl yttningsvägar, rastplatser, övervintringsområden,
livslängd m.m. (3) Försöksverksamhet, avsedd att
genom planmässiga försök och experiment studera
framför allt fåglarnas orienteringsförmåga och
flyttningsdrift"
Nästa steg, hoppas vi, skall bli en egen radaranläggning
med vilken sträcket, från Smålandskusten
och långt ut till havs, kan övervakas. Därigenom
skulle ltterligare en parameter läggas till dem med
vars hjälp vi försöker utröna vad fåglarna egentligen
har för sig!
Litteratur
Bergström, U. & Svärdson, G. 1938. Ringmairkningar och fågeliakttagelser
vid Ölands södra udde under höststräcket 1937.
Fauna och Flora 33: l-16.
Bergström, U. & Svärdson, G. 1939. Ringm?irkningar och fågel-
198
iakttagelser vid Ölands södra udde under höststräcket 1938.
Fauna och Flora 34:97-110, 145-156.
Danielsson, G., Edelstam, C. & Svärdson, G. 1947. Ottenby fågelstation,
dess tillkomst och verksamhet 1946. Vår Fågelviirld
6:38-51.
Edberg, R. 1960. Fågelsträcket genom Kalmarsund 1958 och 1959.
Vår Fågelviirld 19: 19-30.
Edberg, R. 1971. Ottenby fågelstation 25 är. Vår Fågelvtirld 30:
133-140.
Edelstam, C. 1972. The Visible Migration of Birds at Ottenby. Vår
Fågelvtirld Suppl. 7 : l-36O.
Edefstam, C. & Ramel, C. 1956. Fdglarnas fllttning. P.A. Norstedt
& Sönet Stockholm.
Elw6r, K. & Hjort, C. 1973. ölands södra grund - ornitologisk
utpost. Calidris 2i 6l-64.
Gätke, H. 1891. Die Vogelwarte Helgoland. R. Blasius, Braunschweig.
Hedenström, A. & Petterson, J. 1984. Iövsångarens Phylloscopus
trochilus flyttning vid Ottenby. Vår Fågelvdrld 43:217-228.
Hjort, C. & Larsson, A. 1973. Vadarinventeringen vid Ottenby
1965-1973. Yår Fåselviirld 32: 199-203.
Hjort, C. & Lindholm, C.-G. 1978. Annual ringing totals and population
fluctuations. Oikos 20: 387-392.
Hjort, C., Lindholm, C.-G. & Pettersson, J. 1981. Ringmärkningssiffror
vid Ottenby fågelstation 1946-1980. Rapport.från Ottenby
ligelstotion 2: 1-191.
Hjort, C. & Pettersson, J. 1985. Rödhakar kring Medelhavet. Zrir
Fågelvörld 44: 301-304.
Holmström, C.T., Henrici, P., Rosenberg, E. & Söderberg, R.
(red.) 1947 Vårafåglar i Norden 4. Natur & Kultur, Stockholm.
Jenning, W 1954. Verksamheten vid Ottenby fågelstation 1952.
Yår Fågelvdrld 12: 145-165.
Kolthoff, G. 1897. Zur Herbstwanderung nordischer Sumpfvögel
iiber der Insel Öland. FestskriJt Withelm Litljeborg. Uppsala.
Källander, H., Ryd6n, O. & Weikert, C. 1972. Unterschiede in der
Beobachtungs-Effektivität bei der Registrierung vom Kiisten-
Seevogefzug. Vo gelwarte 26i 303-310.
Liljefors, M., Pettersson, J. & Bengtsson, T. 1985. Rekryteringsområden
för fl'ttfåglar fångade vid Ottenby fågelstation. Rapport
från Ottenb! fågelstqtion 5: l-127.
Lindholm, C.-G. & Pettersson, J. 1979. Ottenby fågelstation -
vårsäsongen 1979. Calidris 8: 225-232.
Lindholm, C.-G., Hjort, C. & Pettersson, J. 1983. Variation in the
numbers of some migrating passerines at Ottenby. Ornis Fennica,
Suppl 3:92-93.
Pettersson, J. 1981a. Ejderns Somaterio mollissima vår- och
höststräck längs Ölands kuster. Proc. Second Nordic Congr
Onithol. 1979:79-84.
En viktig del i ringmärkningsarbetet vid Ottenby är användandet
av fångstsiffrorna i naturvårdsverkets miljöövervakningsverksamhet
(PMK). Utifrån fångstmaterialet
har t.ex. konstaterats att jårnsparv, koltrast och näktergal
år arter som ökar, medan göktyta, skäryiplärka, ladusvala
och stare (bilden) hör till skaran av fågelarter som
minskar i antal. Framför allt har - när det gäller minskande
populationer - staren debatterats, och som tänkbara
förklaringar har angetts jordbrukslandskapets omvandling
liksom förändringar i övervintringsområdena.
Foto: Lars-Ake Johansson.

Otenby fägektation - 10 åt N södn udden
Pettersson, J. l98lb. Ruggning och geografiskt ursprung hos talgoxen
Parus mzjor vid Ottenby. Vdr Fdgelvörld 4O:461-466.
Pettersson, J., Österberg, J. & Kjell6n, N. 1978. l-angtåsnäppan
Calidris subminuta funnen vid Ottenby - en ny art för Europa.
Vår Fågelvtirld 37: 333-338.
Pettersson, J. & Hasselqvist, D. 1985. Fat deposition and migration
capacity of Robins Erithacus rubecula and Goldcrests Regulus
regulus at Ottenby, Sweden. Rmging & Migration 6:
66-76.
Pettersson, J, & Hjort, C, 1985. Svar från Ottenby fågelstation pä
Kristian Ståhls och Magnus Ullmans inlägg om hemligh€tsmakeri
och elitgrupperingar. Vår Fågelvörld 44:89-91.
Rodebrand, S. 1976. Fågelsträcket genom Kalmarsund 1972, Vdr
Få ge lvii rld 3 5 : 126-129.
Roos, G. 1984. Flyttning, övervinfing och livslängd hos fåglar
ringmärkra vid Falsterbo. lnsel, Suppl. 13: 1-208.
Rudebeck, G. 1950. Studies on bird migration, Based onfield studies
in southem Swedez. Svensk Natur, Lund.
Svensson, S.E. 1985. Effects of changes in tropical environments
on the North European avifauna. Ornis Fennica 62: 56-63.
Svensson, S., Hjort, C., Pettersson, J. & Roos, G. in press. Bird population
monitoring: a comprison between annual breeding
and migration counts in Sweden. Zrir niBeAörH, Suppl. A0:
000-000.
Svårdson, G. 1948. Verksamheten vid Ottenby'tågelstation 1947,
Vdr Fågelviirld 7: 25-M.
Svärdson, G. 1949. Verksamheten vid Ottenby fågelstation 1948.
Vå r Få ge Iv iir Id 8: 97 -12O.
Svärdson, G. l95la. Ny giv i sträckfågelforskningen. Svensk Jakt
89: lll-117.
Svärdson, G. l95lb. Verksamheten vid Ottenby fågelstation 195O.
Vår Fd ge Iv ii r ld l0: 97 -124.
Svärdson, G, 1952. Verksamheten vid Ottenby fågelstation 1951.
Vdr Fdgelviirld ll: 153-176.
Svärdson, G. 1953. Visible migration within Fenno-Scandia. 1åis
95: l8l-196.
Zink, G. 1981. Der Zug europiiischer Singvtigel. 3 Lieferung.
Vogelzug-Verlag, Möggingen.
Christian Hjort & Jan Pettersson, Ottenby fågelstotion,
Pl. 1500, 5-380 65 Degerhamn, Sweden
Meddelande nr 110 från Ottenby fågelstation
Contibution no. ll0frcm Ottenby Bird Observatory
Våt-Arken
- SOF:s
våtmarksbuss
Turnerutt: 24/6 Vaxjö/Vtunamq 25/6 Boräs, 26/6 Tiollhåttanlvånersborg,
27 / 6 Falköpilrg, 2816 Skövde, 3O/6 Skara, l/7
Lidköping, 2/7 Kristinehamn, 3/7 Karlstad, 4/7 Karlskoga,
5-7 /7 Örebro, 8/7 Askersund, 9/7 Arboga, l0/7 Köpitg, ll/7
Västerås, 12/7 Sala, l4/7 Hedemora/Borlänge, l5l7 Falun, 1617
Mora, l7l7 l-eksand, l8l7 Sandviken, l9/7 Gävle,2l/7 Uppsala,
22/7 Enköping, 2317 Stockholm, ?A/7 Södertälje, 25 /7 Strängnäs,
26/7 Eskilstuna, 27 /7 Katrineholm, 28/7 Nyköping, 29/7
Norrköping, 30/7 Linköping, 31,27 Mjölby.
200
Jubileumsfonden
tackar!
Det flyter nu in en jämn ström av bidrag till SOF:s
nyinstiftade Jubileumsfond. Föreningens kassör
råknar och räknar, och lyfter nu dessutom på hatten
för de många bidragen! Täck till Ingvar Olsson,
Säffle; Göran Paulson, Lund; Joakim Karlsson,
Vimmerby; G. Moholm, Viksjö; Åke Aronsson,
Surte; Erik Johnsson, Vreta Kloster; Elisabeth
Wettergren, Lidingö; Börje Jönsson, Göteborg;
Martin Carlberg, Knivsta; Ingeborg Forsberg,
Österfärnebo; Sven Hörstadius, Uppsala;
Max Dahlgren, Jönköping; Harald Wigstrand,
Jönköping; Ake Petersson, Viskafors; Erling
Karlsson, Falkenberg; Ulf Johansson, Lund; Saltsjöbygdens
Naturskyddsförening, Saltsjöbaden;
I-ennart Mathiasson, Nyköping; Per-Olof Palm,
Jiirfälla; Gert Odnegård, Ludvika; Tor Kvarnbäck,
Lidingö; Kenneth Bengtsson, Arlöv; Sören
Jägmarker, Axvall; Lars Erik Nygren, Äkarp;
Bengt-Erik Eriksson, Kosta; Lennart Zakrisson,
Skultuna; Håkan Lernefalk, Malung; Robert
Ström, Kolsva; Lars Göran Norön, Borås; Bo
Karlgren, Sala; Lennart Andersson, Falköping;
Carl-Axel Månsson, Norsborg; Lars-Ove Svensson,
Säffle; Reinhard Ottow, Skövde; Thomas
Svensson, Bollebygd; Stefan Björn, Arvika; Maria
Alsterlund, Johanneshov; Lars-Olof Sandberg,
Mölnlycke; Gun Pauldrach, Våillingby; Per Arel
Sors, Nacka; Bengt Larsson, Färjestaden; Äke
Andersson, Sjömarken; Guy Karlsson, Sundsvall;
Sune Mårtensson, Spånga; Lillebror Hammarström,
Kolsva; Bengt Allberg, Sundsvall; Sune
Håkansson, Karlstad; Per Erik Bergman, Stockholm;
Ulf Gärdenfors, Dalby; Karl Gunnar östlund,
Uppsala; Ulf Wallgren, Alingsås; Sten Erik
Bohlin, Falun; kif Hedlund, Örebro; Bertil Andersson,
Malmö; Richard Hylbom, Vänersborg;
T. Moestrup, Genarp; Mikael Kempe, Halmstad;
kif Karlsson, Strångnäs; Gulldine Franck, Stockholm;
Christer Klingberg, Nora; Bernt Farneby,
Heby; Bengterik Sahlin, Anneberg; Peter Lindquist,
Mullsjö; Greta l-undin, Avesta; Lars-Erik
Eriksson, Gävle; Lars Lindell, Kalmar; Mats Andersson,
Oxelösund; Tore Pettersson, lrrum.
Under höstsäsongen behövs krafttag för att nå
målet för 1986 - en halv miljon kronor till Jubileumsfonden!
Välkommen med nya bidrag, värva
bekanta att stödja fonden, sätt udda id€er i verket!
Jubileumsfonden, pg 1 50 00-3.