pdf-fil - Riktiga svenskor – språkriktighet till vardags

33
http://www.riktigasvenskor.se/ (2010-07-25)
finns också tide med en allmännare tidsbetydelse bevarad i en del engelska ord, t.ex.
yuletide ’juletid’.
Vandrar vi vidare kanske vi hamnar i ryskan, där vi stöter på ordet zub som betyder
’tand’. Tittar vi oss omkring lite mer kanske vi också får syn på forngrekiskans
gomphos. Det betyder visserligen inte ’tand’ utan ’tapp, plugg’, men det är tillräckligt
nära för att man ska kunna ana sambandet. Och är man bekant med de två språkens
ljudhistoria ser man också lätt att zub och gomphos historiskt sett är samma ord. På det
utdöda språket tokhariska A (östtokhariska) kallade man en tand för kam, och även det
är samma ord från början. Ordet finns också i svenskan, där det precis som i östtokhariska
heter kam, men det betyder som bekant inte ’tand’. Fast en kam kan ju å andra
sidan betraktas som en tandrad, så kanske har ordet också kunnat betyda ’tandrad’? Ja,
bekräftelse får vi från fornindiskan. Där hette det här ordet jambhaḥ i singularis (ental),
och för att beteckna någons tänder kunde man använda formen jambhau. Det anmärkningsvärda
med det är att jambhau inte är en pluralisform (flertal) utan en dualisform
(tvåtal). Det syftar med andra ord på de två tandraderna i över- respektive underkäken.
Alla de här språken är alltså besläktade med varandra, och de tillhör den indoeuropeiska
språkfamiljen. Annorlunda uttryckt har de, som nämnts ovan, i någon
mening en gång varit ett och samma språk. Vi kan tänka oss följande utveckling. För
ett antal tusen år sedan talades ett språk som kallas protoindoeuropeiska eller urindoeuropeiska.
I det språket, eller åtminstone vissa varieteter av det, fanns ett ord som
man brukar rekonstruera som *ĝomb h os (tecknet * anger att ordet inte finns belagt i
någon text utan att det är rekonstruerat med hjälp av jämförelser mellan de olika
språken). Så småningom kom det ordet att förändras i olika delar av språkområdet.
Hela tiden handlade det om små förändringar, men vartefter tiden gick och olika
grupper av språkbrukare flyttade sig till olika platser i världen, kom också skillnaderna
mellan de olika språkbrukarnas språk att bli allt större. Inom en av de indoeuropeiskspråkiga
grupperna utvecklades det här ordet till *kambaz. De talade något vi i dag
kallar germanska. Med tiden kom i sin tur en del av germanskan att särskilja sig från
övriga germanska varieteter genom de specifika språkdrag som utmärker de nordiska
språken. Och på det nordiska språkområdet skedde sedan ett antal förändringar som
gjorde att det uppstod två huvuddialekter, en öst- och en västnordisk. Och av östnordiska
blev det så småningom danska och svenska, medan västnordiskan mynnade ut i
norska, isländska och färöiska. Och det gamla ordet *kambaz förändrades under tiden
vidare till kambr och slutligen till kam.
Det här skulle alltså innebära att danska är det språk som svenskan är närmast
släkt med. Just det: danska, som är så obegripligt. Hur är det möjligt?
Här behöver vi dels komma ihåg vad ett dialektkontinuum är (se kapitel tre), dels
förstå att språkliga förändringar i normalfallet börjar på ett ställe och sedan sprider sig
därifrån så långt som det finns människor som tar till sig de språkliga nyheterna.
Ibland stannar de inom en mycket snäv krets, ibland kan de spridas ganska långt. Ett
exempel på det förstnämnda är när två personer som brukar spela Skip-Bo med varandra
kallar en slänghög de förlorat kontrollen över för lepra. Ett exempel på det sist-