pdf-fil - Riktiga svenskor – språkriktighet till vardags

26
http://www.riktigasvenskor.se/ (2010-07-25)
sen av eller formen hos ett ord? Troligen inte så långt tillbaka som möjligt. Jag har i
alla fall inte stött på någon som tycker att man bara ska använda ordet kvick i den
äldsta belagda betydelsen ’levande’, eller ersätta ordet syster med den äldsta form som
kan rekonstrueras, nämligen protoindoeuropeiskans *swesor (se vidare kapitel 6). Inte
heller har jag träffat någon som tycker att man ska använda han i meningar som Jag
såg han därför att det var så man gjorde innan man (”felaktigt”) började använda honom
i den funktionen.
Det verkar snarare som om gränsen varierar lite beroende på hur gamla de olika
språkpoliserna är. Så länge en förändring har fullbordats innan en språkpolis blir språkmedveten
och han eller hon slipper uppleva variationen är det normalt inga problem.
Så i stor utsträckning är det nog så att språkförändringar är ganska okej – bara de inte
inträffar under den enskilde språkpolisens egen livstid.
Till sist återstår då bara argumentet att något är fel därför att det inte är
standardspråk, eller snarare ”det språk man lär sig i skolan”. Det är intressant att notera
att det även här oftast handlar om den enskilde språkpolisen, som därför borde säga
”det språk jag lärde mig i skolan”. För om barnen i dag får lära sig något annat beror
det förstås på att lärarna är okunniga eller på att språket förfallit. Att det kanske bara är
standardspråket som förändrats spelar alltså ingen roll: det som gällde när den enskilde
språkpolisen gick i skolan ska gälla för all framtid.
Men det finns också språkpoliser som anser att de själva fått lära sig fel i skolan.
Ibland stämmer det naturligtvis, men det kan också handla om att de helt utan grunder
byggt upp en högst privat norm som de sedan använder som utgångspunkt i sitt fördömande
av andra. De kan t.ex. säga att det alltid är fel och slarvigt att utelämna har och
hade i meningar av följande typ: Språkpolisen säger/sa att läraren (har/hade) begått
ett misstag.
Möjligheten att utelämna har/hade i sådana meningar har funnits i svenskan i ca
300 år. Till en början var det ett skriftspråkligt drag (sannolikt övertaget från tyskan),
och det har länge ansetts höra hemma inom det mer formella språket. T.ex. skrev
Wellander i sin bok Riktig svenska att ”[d]et finns få drag, som åt framställningen ge
en så tydlig prägel av stelare skriftspråk som utelämnandet av detta hjälpverb” (tredje,
översedda upplagan, 1955, s. 276). Men i dag förekommer det inom alla stilarter, i
såväl skrift som tal. Var det förr man slarvade, när man uttryckte sig formellt, eller är
det i dag man gör det, när man uttrycker sig stilistiskt neutralt?
En annan ganska stor grupp av språkpoliser är de som omedelbart måste sortera
in olika varianter i rätt/fel, bra/dåligt, fint/fult o.s.v. så fort de blir medvetna om att det
finns två uttryck som konkurrerar om samma innehåll. Det gäller inte bara fall där de
har för sig att den ena av två varianter är fel men inte kan komma ihåg vilken, t.ex.
större än mig respektive större än jag, utan de kan också ge sig på så oskyldiga par
som båda och bägge och automatiskt fråga vilket som är fel när de upptäcker att orden
faktiskt betyder samma sak.
Sedan finns det också sådana som faktiskt är intresserade av hur språk fungerar, i
alla fall lite grann. Och det finns de som går med på att standardspråket förändras,