här - Liberala ungdomsförbundet

BORTOM NATIONALSTATEN – LIBER ALA SVAR
86
Socialismens svar
Den nationella mytbildningen och den nationalstatliga formen är inte
bortglömd som politiskt projekt än. Länder som Venezuela, Kina och
Vitryssland har under 2000-talet kopplat samman repressiv inrikespolitik,
olika grader av planerad och socialiserad ekonomi med en
nationell konsolideringsfas. Allt tyder på att den »nya« socialismen är
en nationell socialism och att utsikterna att skapa en postnationell
socialistisk rörelse är små. Det här understryker även det faktum att
det inte bara finns en rörelse i världen för en postnationell ordning
utan även en motrörelse. Socialismen i olika dess former är viktiga
för denna motrörelse. Just Venezuela visar att den i väst påhejade
2000-talssocialismen är impotent utan det nationalstatliga projektet
som bärare.
Socialismens internationalism är i praktiken död och oavsett
de europeiska socialisternas vackra aspirationer på ett socialt
Europa faller de likväl tillbaka på den nationalstatliga arenan som
den enda användbara implementeringen av sin politik. Den enda
diskurs som förekommer för den statsbärande socialismen i världen
är den nationella. EU-debatten är i Sverige ett exempel på denna bristande
vidsynthet. Möjligheten att postnationella konstellationer som
den Europeiska unionen skulle kunna vara framgångsrika, effektiva
och rentav mer demokratiska än nationalstaten är främmande för den
svenska vänstern. Möjligen är den svenska arbetarrörelsens täta band
med staten under många decennier en ofrånkomlig del i detta problem.
I länder som Tyskland och Frankrike finns dock en något mer
positiv syn från socialdemokratiskt håll på postnationella samarbeten
och organisationsformer. Situationen är inte ny, redan kalla krigets
flora av socialistiska regimer existerade endast i en nationalstatlig
kontext. Transnationella ekonomiska samarbeten som COMECON
var i praktiken chimärer för sovjetisk dominans och inte vid något
tillfälle fanns det en antydan till att den nationalstatliga retoriken
och kontexten skulle separeras från den socialistiska. Mao Tse Tung
framhöll vid flera tillfällen den högst nationalstatliga karaktären i
den praktiska tillämpningen av marxism-leninismen och att den nya
»demokratin« är högst nationell till sin karaktär, marxismen kunde
inte vara användbar innan den realiserades i en nationalstatlig
kontext. 3
Östblockets kommunistiska regimer betonade länge den nationella
karaktären i respektive statsbildning och använde sig ofta av nation-
ella mytbildningar och enhetsprojekt för att skapa enighet och
politisk legitimitet för regimen. Undantaget utgjordes av Jugoslavien
3 A nation-state by construction, Suisheng Zhao (2004)
BORTOM NATIONALSTATEN – LIBER ALA SVAR
som under Tito snarare byggde en federal diktatur. Även antiglobaliseringsrörelsen
uppvaknande under 2000-talet erbjöd vänstern en
reell möjlighet att omdefiniera synen på globaliseringen och därmed
nationalstatens förändring. Även om motståndet är postnationellt
till sin natur är lösningarna baserade till den nationalstatliga nivån
och förkastar globaliseringens fria rörelse av människor och kapital.
Drömmen om den globala socialistiska motrörelsen krossas i
den nationalstatliga realiteten.
Liberala svar
Kruxet i det postnationella liberala paradiset är hur man löser
statsmaktens legitimitet utan att ha en »naturlig« sammanslutning
som nationen idag utgör. En tänkbar lösning är att vi förvandlas
till konstitutionella patrioter. Denna lösning är även högst tänkbar
(eller rentav oundviklig?) i det multikulturella samhällets tidsålder.
Länder som Nederländerna, Kanada och Australien består till stor
utsträckning av invandrad befolkning och har varit fungerande samhällsbyggen
utan en enhetlig nationell sammansättning, istället har
samhörigheten hittats i en gemensam konstitution och andra ickenationella
identitetsformer. Vad krävs då för att vi ska förvandlas till
konstitutionella patrioter? Sociologen Jürgen Habermas menar att en
levande offentlig där det existerar förutsättningar för ett öppet och
experimenterande samtal är helt central. Genom denna offentliga
deliberation kommer vi kunna nå konsensus och det sammanhängande
kittet skapas genom ett gemensamt erkännande av demokratiska
värderingar, mänskliga rättigheter kontextualiserat i en konstitutionell
tradition. 4
Den amerikanska konstitutionen är ett gott exempel på en
konstitution vars fokus ligger på negativa friheter och som i stor
utsträckning syftar till att garantera individers frihet från yttre
tvång. En kraftfull konstitution modell USA kan vara en tänkbar
lösning för att samla en stor mängd etniska, kulturella och religiösa
grupper. Principer kring rättigheter, skyldigheter och friheter kanske
är gott nog för att knyta samman främmande människor utan nationell
gemenskap? Frågan är om detta är en tillräcklig grund att bygga
på i multikulturella samhällen? Kanske kan man vända på resonemanget
och ifrågasätta om antagandet att en gemensam kultur eller
gemensamt språk per automatik skapar större förståelse, tillit och
möjligheter till kommunikation i det offentliga rummet.
Det kan hjälpa givetvis men är aldrig en garanti.
Ett möjligt svar på frågan är att tillit och nationell enighet inte
alltid behöver skapas med hjälp av en gemensam kultur eller etnisk
4 The Postnational Constellation: Political Essays, Jürgen Habermas (2001)
87