här - Liberala ungdomsförbundet

A NTISEMITISM PÅ FR A MMARSCH
58
Antisionism är att förneka staten Israels rätt att existera. En överdriven
och orättvis kritik av staten Israel är inte ett uttryck för antisionism,
om den grundar sig på att det som kritiseras är möjligt att
åtgärda. Om kritiken däremot bygger på att felet ligger i staten Israels
själva existens, och att den enda lösningen är att denna existens upphör,
är det fråga om antisionism.
Antisionism behöver inte i sig självt vara ett uttryck för antisemitism.
Då Theodor Herzl grundade den moderna sionismen i slutet
av 1800-talet, var sionismen en minoritetsståndpunkt bland judarna
själva. De flesta, såväl liberala, socialistiska som ortodoxa judar, ville
befrias från förföljelse och diskriminering genom att assimileras i
de länder de bodde i, inte genom skapandet av en judisk stat. Den
allmänna uppfattningen var att judendomen skulle begränsas till att
vara en religionstillhörighet, inte en grund för nationstillhörighet.
Motståndet mot sionismen bland judarna förstärktes även genom
farhågor om att sionismen skulle stärka antisemitismen. Både sionisterna
och antisemiterna definierade judarna som ett folk, medan den
judiska majoritet som förespråkade assimilation motsatte sig den tanken.
De ansåg att det fanns en risk att antisemiterna skulle utnyttja
sionismen i sin vilja att skapa separatism mellan judar och det övriga
samhället. Dessa farhågor var dock missriktade. Det finns, vilket inte
är svårt att inse, en grundläggande skillnad mellan antisemiternas
och sionisternas syn på judarna som ett folk; antisemiterna anser att
judarna ska ses som ett enskilt folk på grund av deras mindervärdighet,
sionisterna definierar judar som ett folk bland alla andra folk,
och därmed också ett folk med rätt till en egen stat.
I takt med att judeförföljelserna i Europa och Ryssland tilltog
under början av 1900-talet, blev sionismen en alltmer utbredd inställning
bland judarna. Ett fritt liv i Europa tedde sig allt avlägsnare, och
ett bildande av en judisk stat kom alltmer att ses som det enda sättet
att komma undan förföljelse och diskriminering. Från att till en början
ha varit en majoritetsståndpunkt, blev antisionismen efter 1948
en mycket marginell ståndpunkt bland judarna själva. Idag före-
kommer den i stort sett endast bland vissa ortodoxa judar, som
anser att en äkta judisk stat inte kan upprättas före Messias ankomst.
Att påstå att antisionism i sig själv alltid är ett uttryck för antisemitism
är alltså inte möjligt, eftersom det skulle leda till slutsatsen
att en majoritet av alla judar före 1948 var antisemiter. Däremot går
utvecklingen i den riktningen, att antisionism alltmer har kommit
att bli en omskrivning för antisemitism. Om antisionismen aktiverar
antijudiska stereotyper och idéer, är den ett uttryck för antisemitism.
A NTISEMITISM PÅ FR A MMARSCH
När den arabiska antisionismen använder sig av bilden av judar som
konspiratörer som vill uppnå världsherravälde, är det ett uttryck
för antisemitism, eftersom den då använder sig av en stereotyp av
judarna som är en mycket central del av antisemitismen.
Vidare, är antisionism ett uttryck för antisemitism om den innebär
särbehandling av judar, eftersom särbehandling av judar är antisemitism.
Denna särbehandling uppstår då det judiska folkets rätt till en
stat värderas lägre än andra folks rätt till en stat. Är man antisionist
därför att man är emot alla människors rätt till en egen stat, är det
inte ett utryck för antisemitism, eftersom det inte innebär särbehandling
av judar. Är man däremot emot judarnas rätt till en egen
stat, samtidigt som man inte är emot andra folks rätt till en egen
stat, är det en fråga om antisemitism, eftersom det innebär särbehandling
av judar. Alla antisionister är inte antisemiter, däremot
bidrar de till att föra den antisemitiska bilden av judar som ett folk
utvalda till olikhet och särbehandling vidare.
Israel föds
I och med staten Israels bildande gick antisionismen från att vara
en kamp mot bildandet av staten Israel, till att vara ett program för
upphörande av dess existens. Denna inställning fick med en gång ett
mycket stort stöd i arabvärlden, främst genom PLO, och sedermera i
hela världsopinionen.
Den starkaste kraften bakom den arabiska antisionismen och
arabländernas angrepp på Israel 1948, var den arabiska nationalismen,
även kallad panarabismen. Den hade som mål att skapa ett
arabiskt välde i Mellanöstern, och ett grundande av en judisk stat i
detta område stod i vägen för den ambitionen. Att det uppstod en
konflikt mellan den judiska och den arabiska nationalismen är inte
konstigt. De är två jämnåriga och mycket dynamiska företeelser som
gör anspråk på samma landområde, och en konfrontation dem emellan
får därmed ses som närmast oundviklig. Men konfrontationer kan
lösas med hjälp av kompromisser. Därmed kvarstår den mycket centrala
frågan varför en kompromiss, med en judisk och en arabisk stat
bredvid varandra, har tett sig omöjlig för den arabiska sidan under så
lång tid, och fortfarande gör det för många islamiska organisationer.
Ett av de viktigaste svaren på den frågan, är antisemitism.
Antisemitismen har genom historien inte haft en lika central
plats i islam som i kristendomen. Det har alltsedan grundandet av
islam på 600-talet funnits en misstänksamhet mot judar i muslimska
59