här - Liberala ungdomsförbundet

DEN SV ENSK A MODELLENS DÖDGR ÄVARE
50
Tanken är att den svenska socialdemokratin varit unik, närmast en
statskyrka för politiken. Den hårda kärnan har varit den facklig-politiska
samverkan. Fundamentet i den svenska modellen: tillsammans
byggde LO och socialdemokraterna detta land. Genom ett konstant
socialdemokratiskt maktinnehav tillgodosågs arbetarklassens intressen,
och LO kunde agera kraftfullt – men ansvarsfullt – på arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna såg till att sakta men säkert bygga
folkhemmet, med en stark välfärd och ett stort socialförsäkrings-
system. LO bidrog till valkampanjerna, och länge blev alla LO-medlemmar
tvångsanslutna till socialdemokraterna. Det var en makt-
allians som gjorde Sverige unikt – och rikt. Åtminstone tills Olof
Palme, med 68-vindar i ryggen, drev på en radikalisering av socialdemokratin,
samtidigt som LO, påverkade av samma blåst, blev mer
ideologiskt drivet. Plötsligt frångicks det som varit den svenska
modellen, och från LO-borgen beställda utredningar förvandlades
snabbt till av socialdemokraterna stiftade lagar.
Det var en maktallians som kunde bibehållas genom åren just därför
att socialdemokraterna vann varje gång. Utan ett konstant maktinne-
hav skulle aldrig ett fackförbund knyta sig så hårt till ett politiskt
parti. Det skulle ju innebära ett extremt dåligt förhandlingsläge den
dagen det blev en annan regering än en rödfärgad. Under de olika
borgerliga regeringskonstellationer som förflöt 1976-82 fanns två
starka skäl att inte frångå denna samverkan. Dels var LO fortfarande
starkt influerat av vänstervindarna, och närmanden till en borgerlig
regering skulle inte ha mottagits väl av rörelsen. Dels var de borgerliga
regeringarna inte särskilt stabila: det fanns goda skäl att tro att
ordningen snart skulle vara återställd.
Med Ingvar Carlsson vid rodret återgick socialdemokratin snart
till en mer pragmatisk hållning. Detta skulle fortsätta med Göran
Persson. Men resan hade börjat mot att bli det som PJ Anders Linder
kallar för »ett parti som alla andra«. När Alliansen under Fredrik
Reinfeldts ledning vann valet 2006 förändrades därför inte bara
regeringsfärgen. Det var ett av mycket få tillfällen, om man ens kan
säga att något sådant tidigare funnits, där borgerligheten vunnit
trots en god ekonomisk utveckling, trots sunda statsfinanser och
utan kriser i antågande. Socialdemokratin var inte längre speciell.
En av de största förändringarna skulle bli att man inte längre kunde
gå till val som ensamt regeringsalternativ. Ett av Mona Sahlins första
stora utspel som partiledare blev därför att proklamera ett samarbete
med enbart miljöpartiet. Varför detta togs emot med ramaskrin från
partidistrikten är inte lätt att veta. Kanske finns tillräckligt många
DEN SV ENSK A MODELLENS DÖDGR ÄVARE
ideologiskt drivna socialdemokrater kvar där ute för att kräva vänster-
partiets inflytande: kamrat 4% finns i gott minne. Kanske var det
bara ett sätt att hugga en impopulär partiordförande i ryggen.
Eller kanske är det bara en fråga om att det tar lång tid att förstå
vad det är som hänt. Det tar tid att ställa om sig till idén att social-
demokratin inte längre är speciell.
Den som gapar efter mycket
Den borgerliga valsegern var mer än ett symptom på en förändring
som pågått under många år. Den var resultatet av den – och det var
en förändring som skulle fortsätta. Under åren som föregick Allians-
ens valseger präglades LO av flera allmänna trender, där lägre fack-
anslutningsgrad var den viktigaste. Det är viktigt att förstå exakt
hur viktig just den delen är för den svenska modellen: utan hög fack-
anslutningsgrad urholkas systemet med kollektivavtal. Att facket har
medlemmar i princip överallt är en grundförutsättning för blockader
mot de företag som vägrar teckna avtal. Utan det försvinner legitimi-
teten, och fackets inflytande minskar. Folk vänder sig emot det
som de uppfattar som orättvisa och oproportionerliga attacker mot
företag som inte ens har fackanslutna medlemmar. Det var det som
hände i Vaxholm, och det var det som hände i fallet Wild n’ fresh
något år senare.
Både Vaxholmskonflikten och Wild n’ fresh-fallet har dryftats i spaltmeter.
Det finns ingen anledning att älta dem ännu en gång – åtminstone
inte själva konflikten. Det intressanta med Vaxholmskonflikten
slutar nämligen inte med EG-domstolens dom i december 2007. I allt
väsentligt är det där det börjar. För i början av 2009 kommer nästa
brandfackla in i debatten om den svenska arbetsmarknaden: Laval-
utredningen är färdig. Dess uppdrag var att se över vilka justeringar
av svensk lagstiftning som behövdes med tanke på att facket förlorade
i EG-domstolen.
Det utredningen sa var varken oväntat eller kontroversiellt: en
justering av Lex Britannia, den svenska lagen som sa att svenska avtal
alltid gäller, behövde göras för att passa ihop med EU:s utstationeringsdirektiv,
som sa att hemlandets avtal kan få gälla om det mot-
svarar miniminivåerna i värdlandets avtal. Allt annat blir kvar: företag
som betalar under miniminivåer i svenska avtal får sättas i blockad.
Fackets reaktion på detta var desto mer oväntad. I ett starkt kritiskt
pressmeddelande attackerade de utredningen och sa att den gick
51