här - Liberala ungdomsförbundet

GR Ä NSER HÖR GÅRDAGEN TILL
22
församlingar i nationer kan vi ta oss rätten att demokratiskt besluta
vilken flyktingpolitik som helst, och om bara demokratin värderas
kan människor förnekas basala rättigheter eftersom ingen försvarar
dem. Tanken med demokratin, att kunna påverka det som påverkar
dig, haltar när de som kommer över gränsen aldrig kunnat rösta om
gränspolitiken.
Den gamla parollen om konsumentkraft, rösta med fötterna,
får nu en ny, sannare mening. Migranterna får inte stå utanför, och
därmed försvaga demokratin, och demokratin får inte användas för
att reglera bort andras rättigheter! Idag ingår migranterna inte i tankarna
om att demokratin måste skydda minoriteter i befolkningen,
eftersom befolkningen enbart definieras bland dem som tar besluten.
Den bofasta befolkningen kan därmed bestämma över den rörliga.
Vi behöver en ny rösträttsrörelse för migranterna, reglerade portabla
rättigheter med tillhörande sanktioner. Tills dess måste vi föra
migranternas talan.
När vi kräver en reell rätt till asyl är det att kräva minimum.
Oavsett om vi inför fri invandring eller inte måste asylpolitiken förändras
radikalt, och detta är också mest akut. Även med fri invandring
kommer människor fly och deras rättigheter kan inte villkoras
med försörjningskrav, deras skyddsskäl måste vara okränkbara.
De papperslösa: Vår tids Anne Frank
Andra världskriget är ett lämpligt historiskt avstamp i den europeiska
migrationsdiskussionen eftersom flyktingkonventionen och unionen
på sätt och vis blev resultat av ländernas önskan att »aldrig mer«.
Det är också lämpligt eftersom skolelever då lärde sig att »vi lydde
bara order« inte är en godtagbar ursäkt. Och för mig är det perfekt
eftersom lärare Europa över använder tonåriga Anne Frank som ett
pedagogiskt verktyg för att förklara för elever hur fruktan känns.
De flyktingar som får avslag men inte kan återvända stannar
i Sverige, konstigare är det inte. Efter avslagsbeslut försvinner de
undan myndigheterna och lever illegalt. Genom år av värdelös rättsskipning
i Sverige har de blivit flera tusen. Desperata människor
hittar desperata lösningar, system kringgås av dem som behöver.
Migrationen är starkare än nationen.
De papperslösa saknar rättigheter. De försörjer sig på svartarbete
och bär på det sättet upp en inte obetydlig del av svensk ekonomi,
framför allt städ-, bygg- och transporttjänster. De har hittills inte
varit välkomna att organisera sig fackligt. Inte heller kan den
papperslöse ställa krav på rättigheter på arbetsplatsen,
GR Ä NSER HÖR GÅRDAGEN TILL
socialförsäkringar eller att ens få ut sin (ofta mycket blygsamma)
lön. En papperslös som krånglar anmäls till polisen och utvisas. Inte
heller kan den papperslöse söka vård utan att oroas för att anges. Alla
barns rätt till undervisning kompliceras av att farbror polis väntar vid
skolgården. Inte alltid för att utvisa barnet ensamt, utan ibland för
att följa efter till föräldrarnas gömställe och kasta ut hela familjen.
Det enda mänskliga är att inse att människor som väljer att
leva gömda egentligen inte väljer alls. De har inget alternativ.
Under andra världskriget fanns två förhållningssätt till den judiska
befolkningen och de existerade parallellt – de som fängslade, jagade
och lydde order bredvid de nätverk som gömde, smugglade
och hjälpte. I ett EU som utvisar människor som desperat inte vill
återvända upprepas samma struktur – de som utvisar barn utan sina
föräldrar ställs mot dem som gömmer familjer undan utvisning.
Likheterna är i övrigt inte stora, det är helt skilda öden som väntar
de gömda, men trots vitt skilda ideologier från de styrande blir livet
som gömd ganska likt. Precis som Anne Frank lever de papperslösa i
ständig oro för att anges, för att upptäckas. Men våra dagars Anne är
inte rädd för nazistiska patruller. Hon är istället livrädd för oss, alla vi
som dagligen passerar hennes gömställe. Vi kan få henne utvisad till
hennes värsta mardröm.
Sverige säger att de ska ut. Vi använder nekandet av människors
rättigheter som ett verktyg för migrationspolitiken. Blir bara deras
liv svårt nog, tycks vi tänka, kommer de lämna Sverige. Hur hårt livet
som papperslös än är, är det dock inget direkt hot mot livet – även
om våra effektiva utvisningar ibland gör den skillnaden högst marginell
(att fångas av hemlandets polis eller av hans svenska kollega blir
därmed en närmast geografisk skillnad). Det förs ingen diskussion
om att människan, som inte kan välja var vi föds borde ha rätt att
välja var vi ska leva – att helt enkelt låta de papperslösa välja Sverige
som hem. Den reglerade invandringen måste utmanas.
Den ekonomiska olagliga migrationen:
Befolkningsbanken
Ersättningsbefolkning. Så kallas de papperslösa i övriga EU. De pap-
perslösa är inte uteslutande flyktingar som fått avslag. Många av dem
som kommer hit flyr inte undan förföljelse utan undan svält – ekonomiska
flyktingar. I debatten angrips de – de är inte »riktiga« flyktingar
– och de antas komma hit för att leva på vår välfärd när sanningen
är precis tvärtom, de ekonomiska flyktingarna kommer hit för att
23