här - Liberala ungdomsförbundet

HAR 1900-TALET FÖR Ä NDR AT MÄ N NISK A N?
12
Samhällsvetarna står inför det ständiga problemet att deras studie-
objekt hela tiden förändras, och ibland råkar man skriva rätt bok
vid fel tillfälle. Just 1968 blev ju som bekant startskottet för radikala
förändringar i de samhälleliga värderingarna, och den politiska bild
som varit ganska stabil under efterkrigstiden bröts. Den nedfrysning
som Lipset och Rokkan talat om förbyttes i en ökad volatilitet. Nya
partier dök upp: främlingsfientliga och populistiska partier, regionalister,
den så kallade »nya vänstern« (som t.ex. det danska Socialistisk
Folkeparti kan sägas tillhöra), nordiska kristdemokratiska partier och
småningom också gröna partier. Statsvetare diskuterar i vad mån de
grundläggande dragen i partisystemen rubbats under de senaste 40
åren och om det i så fall rör sig om en »realignment« (att nya klyftor
har uppstått) eller en »dealignment« (att klyftorna har suddats ut,
så att väljarna blir mer rörliga).
Frågan har ett betydligt bredare omfång än det rent stats-
vetenskapliga. Lipset och Rokkans teori byggde ju på att det fanns en
stabil empirisk grund som utgjorde basen för de olika klyftorna eller
spaltningarna i samhället: om man var katolik tenderade man att
rösta på vissa partier, var man protestant röstade man på andra, och
på samma sätt med arbetare kontra kapitalägare. När vi nu ser att
kopplingarna mellan partier och vår religiösa, nationella eller socio-
ekonomiska tillhörighet alltmer suddas ut kan man fråga sig om
det beror på att sådana tillhörigheter blivit mer ombytliga, mindre
viktiga för vår identitet, att vi betraktar förhållandet mellan identitet
och politik på ett annat sätt, eller att samhällena har fragmentiserats
så att många inte identifierar med någon av de traditionella kategorierna.
Förmodligen är det en kombination av alla dessa faktorer och
många till. Det är svårt att helt komma ifrån den övergripande bilden
av att politikens fragmentisering och den ökande volatiliteten har att
göra med en motsvarande fragmentisering av samhället i kulturellt,
religiöst och ekonomiskt avseende. Dessa trender kan i någon mån
sägas ha funnits redan under 1800-talet och kanske ligga implicita
i upplysningen och kapitalismen med dess arbetsdelning.
I det sammanhanget talar man med Ronald Inglehart ofta om »postmateriella
värden«, nämligen att människor i takt med den absoluta
fattigdomens avskaffande i Västerlandet har slutat behöva bry sig om
de mest akuta materiella behoven. Vi har kunnat fokusera på andra
saker: självförverkligande- och livsstilsfrågor, miljön, kanske även
vårt behov av ett högre mål som ger oss mening i ett liv där det inte
längre räcker till att bara överleva. Detta påverkar politiken, både
genom att partier som fokuserar på sådana frågor, som t.ex. gröna
HAR 1900-TALET FÖR Ä NDR AT MÄ N NISK A N?
och kristdemokratiska partier, har kunnat vinna insteg i politiken,
men också genom att politikens former har förändrats. Den traditionella
partimodellen, där ett parti är en hierarkiskt uppbyggd åtminstone
till namnet demokratiskt styrd massrörelse där solidaritet och
enighet är viktiga begrepp och där det traditionella och formella
medlemsmötet utgör den typiska mötesformen, attraherar färre och
färre personer. De flesta partimedlemmar är numera passiva medlemmar
som kanske på sin höjd går på lokalföreningens årsmöte om ens
det, medan de flesta andra medlemmar har någon form av förtroendeuppdrag,
antingen inom partiorganisationen eller på kommunal nivå.
Att bara engagera sig i ett parti utan att inneha eller söka ett uppdrag
blir allt ovanligare, samtidigt som den particentrerade demokratiform
som råder i de flesta europeiska länder förutsätter att partierna
ska vara den kanal som förmedlar impulser mellan allmänheten
och de styrande.
De postmateriella värderingarnas framåtskridande utgör ett reellt
värderingsskifte i hela Västerlandet, inte minst i Sverige, som enligt
Ingleharts undersökningar är det land där postmateriella värden,
relaterade till självförverkligande, prioriteras mest framför materiella
värden, relaterade till överlevnad. Samtidigt riskerar talet om post-
materiella värden att dölja att den postmateriella utvecklingen inte
träffar alla lika. När förändringens vindar blåser bygger vissa vindskydd
och andra väderkvarnar, sa ordförande Mao, och en serie
processer – globalisering, postmaterialisering, europeisering,
ekonomiska strukturförändringar, mångkulturalisering – skapar
klyftor mellan mångkulturella, postmateriella, kunskapstäta,
dynamiska storstäder och en landsbygd och småstäder som är både
industriellt och etniskt homogenare, med en lägre utbildningsnivå,
ekonomiska svårigheter och en haltande demografisk utveckling.
Dessa klyftor har ännu inte antagit formen av en ny cleavage i Lipset
och Rokkans mening, men i deras spår frodas politikerföraktet och
stödet för främlingsfientliga, EU-kritiska och populistiska partier
på samhällsutvecklingens baksida.
Framstegets död
I förstone kan det verka som att 1900-talet egentligen har betytt en
förändring till det bättre, till en mer liberal människa, som är mer
individualistisk, tolerant och självständig. Helt oaktat att jag hitintills
bara har beskrivit utvecklingen i västvärlden (och sålunda ignorerat
vad 1900-talet har gjort med majoriteten av jordens befolkning) finns
13