här - Liberala ungdomsförbundet

HAR 1900-TALET FÖR Ä NDR AT MÄ N NISK A N?
10
arbetarnas villkor som redan skett från det att Engels rapporterade
om arbetarnas förhållanden i Manchester gjorde det onödigt att
göra revolution. Hon skulle häpna över skattetrycket, och förundra
sig över att man ändå, trots skatterna, kunde leva så bra som man
gör. Hon, som kommer från en tid då det fanns de som talade om att
allting som kunde uppfinnas redan hade uppfunnits, skulle ha svårt
att begripa internet och dess möjligheter, låt vara hur själva tekniken
fungerade. Frågan »Vad kan man göra år 2000 som man inte kunde
göra år 1900?« skulle kräva motfrågan: »Vad kan man inte göra?«
Sedan skulle samtalet ta en mörkare vändning. Att ens börja
beskriva den litania av katastrofer som drabbat eller hotar att drabba
mänskligheten skulle allvarligt pröva ens förmåga. Första världskriget,
Sovjetkommunismen, nazismen, Förintelsen, massvält, kultur-
revolutionen, röda khmererna och så vidare, när kampen om det
öppna samhället äntligen tycktes vunnen, en påminnelse om att den
verkliga kampen för ett hållbart samhälle och för att bevara indus-
trialismens landvinningar ännu låg framför oss. Trots all rikedom,
trots jämlikheten, trots demokratin och den yttre säkerheten och
befrielsen från så mycket möda och lidande, skulle Selma ändå
kanske känna igen sig i den lätt dekadenta, lätt desperata och
inte så lite hedonistiska attityd som rådde i hennes egen tid.
Fin de siècle: après nous, la Deluge. Eller kanske just därför.
Industrisamhällets uppgång och fall
När Kinas premiärminister, Zhou Enlai, fick frågan om vilken betydelse
franska revolutionen hade haft, lär han ha svarat: »Det är ännu
för tidigt att avgöra.« Med denna försiktiga attityd är det svårt att
ge något slags bra svar på vilken betydelse 1900-talet har haft för
människan, bara ett drygt årtionde efter att det tog slut. Det blir
ännu svårare när man tänker sig att frågan inte bör besvaras utifrån
den vite, kristne, bildade, heterosexuelle, västerländske, välbeställde,
icke-funktionshindrade mannens perspektiv. Just detta perspektiv är
nämligen förmodligen det minst intressanta. Det är också värt att
anmärka att uppgiften kanske framför allt borde ges åt en sociolog
eller historiker, inte åt en filosof. Men låt oss ändå försöka ge något
svar, ett svar som inte kan vara heltäckande, men kanske dock
i någon mån belysande trots detta.
Detta svar måste börja någonstans, så vi kan lika gärna börja med
urbaniseringen. Och det kan finnas skäl till det. Olikt sekularise-
ringen, demokratiseringen, det ökade välståndet eller det mångfal-
HAR 1900-TALET FÖR Ä NDR AT MÄ N NISK A N?
diga lidandet var urbaniseringen en process och en upplevelse som
påverkade i stort sett hela världen under 1900-talet: först de västerländska
industriländerna, men så småningom även Asien och Afrika.
Hand i hand med urbaniseringen gick industrialiseringen och därmed
proletariseringen av stora grupper människor som tidigare hade levt
på landsbygden. I sitt berömda verk »Cleavage Structures, Party Systems
and Voter Alignments« från 1968 visade Seymour Martin Lipset
och Stein Rokkan hur Västeuropas partisystem formats av fyra grundläggande
omvälvningar, varav en låg längre tillbaka i tiden, nämligen
reformationen, medan de tre andra, urbaniseringen, nationalismens
framväxt och industrialiseringen, hörde 1800- och 1900-talet till.
Dessa spaltningar (»cleavages« på fackspråk) delade upp människor
i olika grupperingar, som man med en ganska kraftig betydelseförskjutning
skulle kunna kalla för subkulturer: protestanter umgicks
huvudsakligen med protestanter och inte katoliker, arbetare med
arbetare och inte kapitalister, bönder med bönder och inte stadsbor,
och flamländare med flamländare och inte valloner. Beroende på hur
dessa spaltningar föll ut delades partisystemen upp i ganska stabila
enheter, som inte gärna förändrades. I Lipset och Rokkans terminologi
innebar urbaniseringen specifikt att det uppstod en klyfta mellan
stad och land, som tydligast visar sig i de nordiska centerpartierna
(och så var ju också Norden ett av de sista områdena i Europa att
industrialiseras), men det är svårt att inte se urbaniseringen som tätt
sammanbunden med industrialiseringen, som skapade den betydligt
viktigare klyftan mellan arbetare och kapitalägare och därmed mellan
socialdemokratiska och borgerliga partier, ibland med egna partier
för tjänstemannagrupperna, som de liberala partierna i Norden.
Men hela denna utveckling hör 1800-talet lika mycket till som
1900-talet, så det kan tyckas märkligt att ta med den i en beskrivning
av 1900-talets historia. Vi kan till och med säga att den nådde
sin höjdpunkt runt år 1920, då Wilsondoktrinen ledde till nationernas
självständighet på de kollapsande imperiernas grund, och det var
ungefär då andelen arbetare i ekonomin var som högst: sedan började
tjänstemännens andel växa på arbetarnas bekostnad, tills tjänstemännen
år 1955 var fler än arbetarna i USA, något som Alvin Toffler
ansåg innebar början på »den tredje vågen«, nästa samhällsrevolution
efter de neolitiska och industriella revolutionerna. Men partisystemen
fortsatte att se likadana ut: Lipset och Rokkan talade om hur partisystemen
»frusits ned« och hur de år 1968 i stort sett speglade hur
de västeuropeiska samhällena sett ut ett halvsekel tidigare.
11