Kartläggning av suicid i Varberg under år 2010

Inledning
Varje år begår ca 1 500 personer självmord i Sverige, osäkra självmord inräknade
(Socialstyrelsen, 2010). Detta är 3 till 4 gånger så många som dör i trafiken. Ca 15 000
personer gör suicidförsök och ca 150 000 personer har allvarliga tankar på suicid varje år.
Suicidalitet, d v s att tänka på suicid, att försöka ta sitt liv och att begå självmord är således ett
angeläget samhällsproblem som medför stort lidande och stora individuella såväl som
samhällsekonomiska förluster. Samhället kan med bevarad kostnadseffektivitet investera 18,7
miljoner för varje enskilt förebyggt suicid om man använder samma principer som för att
beräkna kostnadseffektivitet för förebyggande av dödsfall i trafiken (Räddningsverket,
Nationellt centrum för lärande från olyckor [NCO], 2004). Suicid bör därför hanteras med
samma engagemang och saklighet som andra stora samhällsproblem såsom psykisk sjukdom,
missbruk och trafikolycksfall, d.v.s. med bästa möjliga metoder utifrån evidensbaserad
kunskap samt kontinuerlig uppföljning och utvärdering i en ständig strävan att reducera
antalet skador.
Traditionellt bedrivs suicidprevention ur ett individperspektiv genom behandling av
bakomliggande psykiska störningar. Detta är dock inte tillräckligt. En humanistisk
suicidprevention betraktar döden och sorgen som mänskliga levnadsvillkor. Den potentiella
suicidaliteten angår oss alla och det primära är inte att differentiera sjuka personer från friska
(Petrov, 2010). Ur ett befolkningsperspektiv har suicidhandlingar mycket gemensamt med
olyckshändelser (Beskow, 2010). En befolkningsinriktad suicidprevention måste bedrivas på
många olika arenor och med differentierade metoder (Clarke & Lester, 1989). Praktiska
konsekvenser av detta perspektiv är bland annat förslaget om utvidgade händelseanalyser
(Slutbetänkande av självmordspreventionsutredningen, 2010) samt snabbare och mer
samordnade utryckningar vid risk för suicid (Wibble, Melin & Petersson, 2010).
Ibland inträffar ansamlingar av suicid på ett begränsat område och under kort tid, så kallade
kluster (Beskow, Sandegren, Thorslund & Ågren, 1999; Hawton & van Heeringen 2000;
Wasserman & Wasserman, 2009). En viktig mekanism är modellinlärning av suicidal smitta
genom personliga kontakter i små grupper samt via medier och internet. Det är en angelägen
uppgift att tidigt sätta in suicidpreventiva åtgärder mot sådana kluster och att följa WHO:s
rekommendationer för hur man kommunicerar om suicid för att undvika att negativa
influenser sprids vidare (WHO, 2000).
Suicidalitet och suicidkluster
Suicidalitet kan beaktas både ur ett individuellt och ur ett befolkningsperspektiv. En
suicidnära människa kommunicerar ofta genom suicidala meddelanden att hon befinner sig i
en farlig situation med hög risk för suicid, vilket kan peka på brister i samhället. Detta blir
ännu tydligare vid ansamlingar av suicidala handlingar hos flera individer ungefär samtidigt.
Suicid skall därför inte uppfattas enbart som ett privat eller individuellt problem utan som en
4