Jag stötte för första gången på Honom i en liten by ... - Följeslagarna

FÖLJESLAGARNAS 

NOVELLER 2001 

TEMA: DERRY ÅR 2012-2015 

Uppgiften var att skriva en novell om Kings stad Derry 30 år efter ”It” då Pennywise återigen 

bör dyka upp. Novellerna skickades sedan ut anonymt till författarna och en jury som 

betygsatte tre av historierna med poängen 3, 2 och 1. 

Vinnare 

1. "Du trodde kanske, att det var över..?" av Magnus Lange 

2. "Stanley Owen" av Kenneth Bodin 

3. "Cirkusskoj" av Sara Marklund 

"Hör du mig, Charlie!?" av Magnus Johansson 

Resterande i alfabetisk ordning 

"Ballonger till Barnen" av Stefan Estby 

"Derry - Mitt barn" av Roland Nilsson 

"Det kommer tillbaka!" av Kenneth Olesen. 

"En utskrift" av Daniel Åsenlund 

"Ett kärt återseende" av Richard Pleijel 

"Mötet" av Håkan Carlsson

DU TRODDE KANSKE, ATT DET VAR ÖVER..? 

Av Magnus Lange 

Flaggan på den metallfärgade brevlådan av traditionell amerikansk efterkrigsmodell visade 

att morgontidningen hade kommit, men ännu inte hämtats trots att klockan snart var 11. 

Solen tänkte inte låta sig hejdas av några molntussar denna dag utan gjorde sitt bästa för 

att slå värmerekordet från 1997. Gräset framför verandan krusar sig i den vind som också för 

med sig stanken som sedan några dagar stigit från The Barrens. 

Två kvällar tidigare hade ägaren till brevlådan ätit sin middag framför TV:n, avnjutande 

en av alla dessa prat-shower som den digitala revolutionen begåvat hans TV med. Det var 

detta han mestadels använde den till. Som en mind-blower. Det var skönt att se folk babbla 

av sig och få skratta lite åt de dårfinkar som fick sina femton minuters berömmelse på 

kanalens sena eftermiddagstimmar. 

När Ricki och Jenny Jones hade gjort sina jobb klart för dagen, gick han in i 

arbetsrummet intill för att ägna sig åt sin hobby, en hobby han haft länge och som han nu 

började se slutet på. 

Han hade forskat om Derry ända sedan han som tonåring fått upp ögonen för historia och 

hade med hjälp av biblioteket – där han jobbat som vuxen – och kommunen kunnat 

publicera två böcker om staden. 

Den första "Derry – Pionjärerna" handlade om Derry från tiden när de första nybyggarna 

började kolonisera Micmac-indiandernas land i slutet av 1600-talet, fram till 1900-talet. Den 

andra – "Derry – in i modern tid" speglade hur två världskrig och ett Vietnamkrig påverkat 

samhället, och slutade vid nästa sekelskifte. 

Böckerna hade blivit väl mottagna. Kanske mycket på grund av att nästan alla kände eller 

hade någon form av relation till de människor som han skrivit om. Folk var helt enkelt stolta 

över den anda som kännetecknade Derry, och som genomsyrade böckerna. 

Nu låg den sista boken framför honom, "Derry – Myterna och Legenderna.", och han var 

inte säker på att den skulle bli lika väl mottagen som de tidigare. Det var bara förordet kvar 

och sedan skulle denna bok vara klar, tjugo år efter att den första hade publicerats. 

Han satte sig ner och förde med darrande fingrar och bultande hjärta in ett nytt vitt 

papper i den medfarna skrivmaskinen. På något sätt var han rädd för att bli färdig med 

boken, men han kunde inte sätta fingret på orsaken. Inte var han rädd för att utstå spott och 

spe och bli anklagad för att dra upp folks smutsiga byk. Han var gammal och kunde uthärda 

de få åren han hade kvar. Inte heller var han rädd för vad hans kamrater skulle säga. De som 

fortfarande levde hade gett sin tillåtelse för länge sedan och de som var döda hade säkert 

inget emot det.

Han hade träffat Alan Pangborn för fem år sedan när han höll på forska i biblioteket om 

en händelse i staden 1851. Alan – nyss inflyttad från Castle Rock – hade hjälpt honom lite, 

och dom hade varit vänner sedan dess. På en middag hemma hos Alan, hade de framåt 

småtimmarna börjat prata om organdonationer och de donationskort man skulle signera och 

bära med sig. Ett av Alans barnbarn hade yttrat sig. 

"Det är självklart att jag vill donera mina organ om jag inte själv behöver dom. Jag menar, 

om man kan tänka sig att ta emot ett så ska man också kunna donera. Däremot kan jag bara 

inte komma mig för att skriva på ett sådant där kort. Det känns som om jag bara på pin kiv 

skulle dö direkt efteråt om jag gjorde det. Ungefär som att signera sin egen dödsdom." 

Och det kanske var pudelns kärna. Att när han skrivit detta sista förord så sätter han en 

punkt; inte bara på en bok eller en serie böcker, utan även en punkt på sitt liv. 

Han tog en slurk ur den medhavda kaffekoppen, drog ett djupt andetag och började sedan 

försiktigt knacka in sitt förord. När han var klar slog han brunt paketpapper runt sin hög med 

A4-ark och adresserade den. 

Nästa dag tog han paketet under armen och gick ner till postkontoret. Damen i kassan 

nickade igenkännande åt honom och frågade efter att ha tittat på adressen; 

"Är det en ny bok om oss, om Derry?" 

"Ja," sade han och log. "Den sista." 

"Då ska jag ta väl hand om den." sade och och återgäldade hans leende medan hon 

stoppade ner paketet i en blå plastback. 

Mannen tackade, och gick tvärs över gatan för dagens andra ärende. 

Hank Williams var polismästare och höll just på att sammanställa en lista på folk som 

tillsammans skulle söka igenom The Barrens efter det (eller de) djur som måste ha dött 

därnere och nu börjat lukta. Han vände sig om när gamlingen kom in. 

"Tja...orkar du det då?", var hans motfråga. 

Gubben slog ut med armarna i en vad-du-ser-är-vad-du-får-gest. 

Hank visste att i Derry var det ett släktträd på trehundra år som räknades, tvåhundra var 

ursäktligt och hundra ett hån mot grundarna av staden. Med sina tjugofem år i staden var 

han en lättviktare och han skulle alltid betraktas som en utböling. Men han visste också att 

han var bra på det han gjorde och om gamlingen - som var omtyckt och aktad i staden - fick 

följa med så var det ett poäng till Hank i den eviga tysta kampen i Derry mellan infödda och 

utbölingar. 

"Skriv på här." sade han och mannen skrev på pappret med en kraftfull namnteckning. De 

samtalade en stund och sedan gick mannen ut. 

"Se för helvete till att han inte bryter sig, bara." sa han till en av konstaplarna medan han 

lade undan den pärm med pressklipp som den orolige gamle hade fört med sig.

"Steve´s" var en liten butik av det gamla slaget och som ägaren uttryckte det "skulle alltid 

vara det, om vi inte slår igen innan dess." Butiken hade mot alla odds – i form av de nya 

stormarknaderna utanför staden – lyckats överleva, trots att det bara var de äldre i Derry 

som handlade där.. 

"Vi tar det en dag i taget, en dag i taget" sade Steve som idag, och alla andra dagar stod 

bakom disken. 

Efter att ha handlat lite av livets nödtorft, vilket inbegrep en sexpack Budwiser, beslöt han 

sig för att ta promenaden förbi The Barrens på vägen hem. Vinden låg på åt det andra hållet, 

så det luktade inte så hemskt. 

Derry hade vuxit ut ordentligt på båda sidorna av The Barrens, som egentligen var det 

enda som var någorlunda sig likt sedan han var barn. Anledningen till att inte detta område 

blivit exploaterat var att kommunen tagit ett beslut om en "grön lunga" i staden. Anledningen 

till det beslutet grundade sig på att den gamla, sedan länge nedlagda fabriken hade förgiftat 

marken med kvicksilver. Det var alldeles för dyrt att sanera och därför svårt att få någon att 

köpa området. Och gentemot väljarna ser ju beslutet om en "grön lunga" bra ut. 

Han skyndade sig hem. Det var dumt, men han visste att han redan väntade på ett samtal 

från förlaget, trots att paketet fortfarande låg kvar i sin plastback på postkontoret i Derry. 

Dessutom hade han egna samtal att ringa, för att höra vad dom tror. För säkerhets skull. 

Väl hemma stoppade han in varorna han köpt i kylen. Plötsligt knackade det. 

"Jaa, vem är det?", frågade han den stängda dörren. 

"Det är bibliotekspolisen." 

"Va..?..ett ögonblick.." 

Den gamle mannen gick fram och öppnade dörren. Bakom myggnätet stod en man i 

trenchcoat, små runda glasögon och kort cendréfärgat hår. Han höll en tunn portfölj tätt 

tryckt mot sitt bröst. Han såg lite osäker ut. 

"Ja, vad gäller det?" 

"Det gäller...eh, kan jag få komma in?" sade trenchcoaten och nickade menande mot 

myggnätsdörren. 

"...ja..jo.." sade mannen lite förvirrat. Han hade haft sin bok i tankarna så länge och hade 

svårt att samla dom. Inte hade han väl glömt någon biblioteksbok? Eller? 

Trenchcoaten öppnade myggnätsdörren och den gamle mannen tog ett steg tillbaka. När 

främlingen tog steget in över tröskeln såg han hur det blänkte till som av silver i sin 

besökares ögon. Ögonblicket senare stod tranchcoaten framför honom och sträckte fram en 

smal brunbränd hand. 

"Hej ! Det var inte meningen att skrämma er. Jag heter Ralf. Ralf Fredriksen" 

Som i slowmotion släppte mannen handtaget till dörren och sträckte fram handen till 

Ralf. Handslaget var fast men inte för hårt och mannen stirrade på de små ljusa fjunen på

Ralfs hands ovansida. Plötsligt såg dom inte ljusa ut längre, utan vita, dessutom tätnade dom. 

Med allt torrare mun såg han hur handen och håren på den smälte samman till en stor vit 

handske. Rädd, livrädd för att se och livrädd för att inte se, tittade mannen upp längs Ralfs 

arm – som nu inte är en rockärm längre utan är klädd i färgrann silke – och upp mot det nu 

clownmålade ansiktet. 

"Tittut grabben!", sade Pennywise och skrattade högt. 

Och det var som en liten grabb han kände sig. Han var inte närmare åttio år längre utan 

tolv, och han stod inte i sin farstu längre, istället vandrade han omkring nere i Derrys kloaker 

med vatten upp till fotknölarna och han skrek inte på hjälp, han skrek efter sina länge sedan 

försvunna kamrater. 

"Trevligt att se att alla apparater fortfarande fungerar i din ålder.", sade clownen syrligt 

och nickade mot mannens blöta skrev. Mannen låg kvar 

(i soffan? Hur kom jag hit?) 

utan att kunna röra sig. 

"Du trodde kanske det var över..? Att kanske du skulle slippa undan det du och dina 

kamrater gjorde mig för – med din tideräkning – så länge sedan?" 

Mannen på soffan svarade inte. Kunde inte. 

Pennywise fortsatte: "Du kanske hoppades på att hinna dö innan dess, innan nu? Själv är 

jag ju evig och har all tid i världen att vänta. Det är synd att ni människor har så kort liv. Jag 

menar, om vinden ligger på som bäst, så kan vi max träffas fyra gånger under din livstid. Men 

oftast räcker det ju med en", Clownen log. "Och appropå "om vinden ligger på" känner du hur 

det luktar ? Puh-hu !" Clownen knep med tummen och pekfingret över näsan och 

grimaserade teatraliskt. Sedan kom Hank Williams röst ur Pennywises mun; 

"Vi måste ha bort dom där döda djuren från The Barrens innan dom blir en sanitär 

olägenhet." Pennywise brast ut i ett gapskratt som övergick till ett skri i falsett. Mannen i 

soffan grimaserade men kom sig fortfarande inte för att göra något. 

"Men vi vet vad som luktar eller hur?" Pennywise rusade fram och satte sig på huk så att 

deras näsor nästan nuddade varandra. 

En lukt som av gamla multnade höstlöv svepte över mannen i soffan. Som en tsunamivåg 

sköljde minnena från hans barndom över honom, han blev yr och illamående när dom 

stroboskopiskt flimrade förbi hans inre syn. 

"Det är Gjå-Gjå-Georgie...?" 

(…Bill?...Bills röst) 

sa clownen och himlade med ögonen. 

"Men är ju en empirisk omöjlighet!" 

(Stans röst, herregud, Stan som tog livet av sig för så länge sedan.) 

Den gamle mannen i soffan kände hur tårarna steg i ögonen och han förbannade dom.

"Ska lillen gråta", frågade Pennywise med huvudet på sned och plutande mun. 

Med en kraftansträngning satte mannen sig upp. 

Pennywise ramlade på ändan och kravlade sig bakåt på linoleum-mattan. 

"Oh, nej, oh nej, "hojtade han retsamt. "Hjälp och hjälp och hjälp du mig, annars skjuter 

jägarn mig!" 

Mannen reste sig upp och vacklade omtöcknad mot den chiffonjé han ärvt av sin farmor. 

Med famlande händer fick han upp locket och slet fram hennes gamla silverkors. Korsets 

kedja slingrade sig som en kall orm runt hans handled när han vände sig mot Pennywise, höll 

upp korset och utan större övertygelse kraxade: 

"Vik hädan!" 

Pennywise vek sig av skratt. 

"Kära nån då? Har vi ingenting lärt? Börjar man bli lite senil? Kommer du inte ihåg att 

jag ÄR religion! Jag är Baal, Mannen utan namn, den Onämnbare! Jag är Belsebub, 

Liemannen, Armageddon, Kråkan som pickar ut dina döda ögon, Kraften som leder 

sparvarnas flykt. Jag är din rädsla, svett och ångest. Jag är ta mig håken Ali Baba och alla 

dom fyrtio rövarna ! Jag har funnits sedan tidernas begynnelse och kommer att finnas eoner 

efter det ni kallar jorden är ett ynkligt dammoln i rymden! Så kommer du med ett ynkligt 

silverkors, det är ju patetiskt !" Saliven stänkte från clownens mun och frätte små hål där det 

landade. 

Den gamle mannen stod darrande med huvudet böjt över korset som han krampaktigt 

höll med båda händerna. 

(Jag orkar inte, gode gud, jag är för svag, hjälp mig.) 

Pennywise närmade sig honom. Munnen hade dragits ut till ett rovdjurs, ögonen var som 

lågor. Den kluvna, svarta tungan for sökande ut mellan clownens spruckna läppar. På svaga 

ben backade mannen mot dörren. Plötsligt gjorde Pennywise ett utfall med ena handen vars 

fingrar nu var rakbladsvassa knivar. Genom ett 

under(?) 

missade rakbladen mannens hud, men tog kedjan och slet loss korset ur hans grepp. Han 

kände hur korset slet upp handflatorna och i fjärran hörde den gamle mannen skramlet när 

korset föll till golvet. 

Stickningar strålade ut i hans vänstra arm. Hjärtat högg och en smärta som han aldrig 

tidigare upplevt riste genom hans kropp. 

(Ja gud, gör vad som helst, jag är redo, låt mig slippa..) 

Med en kraftansträngning stapplade mannen några mödosamma steg bort till den 

medfarna stol som stod på verandan. Han stannade upp med blodet droppande från 

handflatorna ner på trägolvet. Han vred huvudet mot Pennywise, som såg misstänksamt på 

honom. Han visste nu, han log, skrattade åt clownen, han var inte rädd längre.

När den sista slutgiltiga, smärtsamma attacken kom, sjönk han ner på sin stol. Samma 

stol som han suttit i för så många år sedan, omgiven av de bästa av vänner. Då hade livet 

legat framför dom. Äventyr, planer för framtiden. Nu låg det bakom dom. Det verkade inte 

mer än rätt att sluta cirkeln här. Medan allting blev svart och fridfullt runt honom, hörde han 

Pennywises besvikna avgrundstjut i fjärran. 

--------- Epilog --------- 

Mannen på Philtrum Press vecklade upp det bruna pappret och tog fram pappersbunten. 

Han strök med handen över det gråa skägget och började läsa förordet, tryggt tillbakalutad i 

sin stol. 

Jag heter Michael Hanlon och jag har bott i Derry i hela mitt liv. Jag föddes i en tid då 

det politiska klimat som rådde i Amerika satte många käppar i hjulet för människor 

med min hudfärg. Trots det hade jag inga större problem i Derry, och det vill jag tacka 

er alla för. 

Detta är den tredje boken om Derry. En bok som skiljer sig från de övriga, då 

denna handlar om vad som finns och har funnits under Derrys yta. Jag har samlat 

berättelser, myter och historier varav en del är otäcka, några gränsar till det 

övernaturliga och andra kliver över den gränsen. 

Många av dessa historier är påhittade vandringssägner medan andra – det sätter 

jag mitt liv i pant på – är helt sanna. Och varför inte börja med en sådan? 

Ta min hand, så ska vi gå längs de stigar och gränder i Derry du inte känner till, 

eller kanske inte vill känna till. 

Michael Hanlon, Maj 2014, Derry. 

Mannen fuktade sina läppar, lade första arket försiktigt åt sidan och fortsatte läsa. 

Förlorargänget. 

Detta är min egen historia om det undre Derry som jag och mina vänner upplevde 

i två omgångar med nästan trettio års mellanrum. 

Innan vi börjar vill jag säga ; Bill, Ben, Bev, Eddie, Richie, Stan, tack för er 

vänskap och kärlek som höll genom decenierna och som tog oss genom de fasor som vi 

upplevde somrarna 1958 och 1985. 

Jag älskar er, var ni än är.

STANLEY OWEN 

Av Kenneth Bodin 

En sak som alltid har fascinerat mig är färgstarka människor. Jag vet inte, men på något 

egendomligt vis är det som om jag ofrivilligt dras till dem för att sedan uppslukas totalt av 

deras starka personligheter. Att vara i deras närhet är som att stå vid en flammande brasa. 

Man förhäxas och förblindas av dem tills man till slut tar ett steg för långt och bränner sig. De 

färgstarka människorna verkar utstråla en sorts absorberande energi av skönhet och 

intelligens som både berusar och förför, men alltför ofta bottnar den energin inte i något 

annat än en fanatisk egoism. Och det är först när man har kommit till den insikten som man 

upptäcker hur illa man har bränt sig. Hur lättvilligt man låtit sig förföras av dem. 

Men det finns även positiva färgstarka människor, sådana som förverkligar sig själva och 

vågar vara som de är. Jag är långt ifrån expert på området och jag har brännt mig många 

gånger, men jag ger ändå inte upp mitt sökande. Jag ger inte upp därför att jag är en man 

som alltid har älskat människor. Och kanske var det just denna starka människokärlek som 

var själva orsaken till att jag valde att bli lärare en gång i tiden. Vem vet? 

Den historia jag tänkte berätta handlar hur som helst till stor del om en färgstark 

människa som jag kom i kontakt med en gång i tiden. Det hela tilldrog sig i Derry, där jag 

bodde då, på hösten år 2012. Jag var nyutexaminerad från läroverket och hade precis 

påbörjat min första lärartjänst. Under mina första år som lärare undervisade jag endast i 

filosofi och litteraturkunskap, vilket också är de två ämnena som har kommit att intressera 

mig mest här i livet. Några år senare började jag dock inse fördelarna med att undervisa i fler 

ämnen och efter ytterligare studier kom jag så småningom att undervisa i en rad andra 

ämnen, såsom psykologi och naturvetenskap. Men den händelse jag ska berätta om nu ägde 

som sagt rum då jag fortfarande bara ägnade mig åt filosofi och litteraturkunskap. 

Jag och min nyblivna hustru Celine hade flyttat till Derry den sommaren. Jag hade hört 

att man det rådde brist på lärare där eftersom man fortfarande var igång med att 

återuppbygga staden efter den stora explosionen som ägde rum där någon gång under mitten 

av åttiotalet. Det visade sig att ryktet jag hört var sant och efter en kort anställningsintervju 

på det nyinrättade Stephendale college fick jag min första provanställning där. Det dröjde 

heller inte särskilt länge förrän Celine fick nys om att man sökte personal till Derrys 

stadsbibliotek, och snart kunde vi båda hjälpas åt med försörjningen till vårt nya hem. 

Min första dag på skolan minns jag förresten mycket väl. Jag hade en sådan fruktansvärd 

panikångest att jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Jag sprang omkring i huset hela 

morgonen för att försöka lugna nerverna. Jag drack hinkvis med vatten och följden av det 

blev förstås att jag fick gå på toaletten i ett kör. Hur det var så lyckades jag i alla fall ta mig till 

skolan för att genomföra min första lektion, och om jag inte minns alldeles galet så gjorde jag

nog ganska bra ifrån mig ändå trots allt. Men den första veckan är alltid värst. Då är man så 

uppe i det hela att man håller lektioner i huvudet tjugofyra timmar om dygnet. Det är då man 

vill förändra världen över en natt och man har så många visioner att de knappt får plats i 

huvudet på en. Jag kommer till och med ihåg att jag vaknade till en gång mitt i natten av att 

jag låg och höll ett mycket ingående föredrag om Shakespeares dramer. Men det där är en fas 

som de flesta lärare går igenom i början. 

Stanley Owen hade ännu inte infunnit sig i sin klass då höstterminen började. Så vitt jag 

kan minnas så kom han till skolan först någon vecka senare, men jag kan inte svära på det för 

hans plötsliga inträde i klassen var så lågmält att det var som om det aldrig hade ägt rum. En 

morgon satt han bara där i sin skolbänk och såg ut precis som om han alltid hade suttit där. 

När han försvann från klassen senare det året gjorde han det lika plötsligt och diskret som 

när han dök upp i den. Det var på sätt och vis som om han aldrig hade funnits, som om han 

bara hade varit en hallucination som stillsamt svept in över klassen, och om det inte vore för 

klassfotot som togs det året skulle jag ha tvivlat starkt på att han någonsin existerat. Kanske 

är det någonting inom mig som önskar att det verkligen var så. Att det bara var en inbillning 

alltsammans. 

Den första tiden lade jag inte så mycket märke till honom om jag ska vara ärlig. Han satt 

tyst och stillsamt i sin bänkrad och följde lektionerna med lagom entusiasm. Han ställde 

aldrig några frågor och talade endast då han blev tilltalad. Men så en dag efter lektionens 

slut, om det var i filosofi eller i litteraturkunskap minns jag inte så noga, kom han fram till 

min kateder där jag satt mig för att gå igenom några inlämnade uppsatser. Alla de andra 

eleverna hade gått ut på rast så det var bara han och jag i klassrummet. Jag tittade upp från 

mina papper och väntade på att han skulle framföra sitt ärende, men han sade ingenting. 

"Stanley Owen, var det så du hette?" sade jag för att bryta tystnaden. 

"Kanske det. Men kalla mig Stan, det gör alla andra." 

Han gav mig en självsäker blick och för första gången lade jag märke till hur intensivt blå 

hans ögon var. Det var nästan någonting övermänskligt med dem. De säger ju att ögonen 

speglar själen hos den de tillhör, och om dessa ögon speglade en godhjärtad eller en 

illasinnad själ var svårt att säga, men att de tillhörde en färgstark människa kände jag på mig 

med detsamma. När han stod där lutad över min kateder och såg mig djupt in i ögonen kände 

jag plötsligt hur någonting inom mig liksom började vakna till liv. Det var som om hans blick 

hade sänt ut små strålar som fick blodet i mina ådror att rusa fram, och världen runt omkring 

mig fick med ens en mycket färggrannare lyster. 

Den rationelle skulle förmodligen svara att jag hade blivit förälskad, men jag vet att det 

var någonting mycket mer än så, och om det nu var kärlek jag kände så var det helt och hållet 

en platonisk sådan. Det jag kände då var som en religiös upplevelse, som ett uppvaknande 

från de stilla sovande. Jag såg in i den unge mannens ögon och bönade och bad om att få veta

mer. Jag visste plötsligt att han hade svaret, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga för 

att få det ur honom. 

Nämnde jag förresten att det var vid den här tiden som de där fruktansvärda seriemorden 

hade börjat äga rum i Derry? En del påstår att det vilar någon sorts förbannelse över staden 

och att det finns klara kopplingar mellan de mord som begicks då och mord som tidigare 

begåtts i staden. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro om den saken, men det var 

fruktansvärt hemskt i alla fall. I synnerhet med alla de stackars barn som blev mördade. 

"Har du hört om mordet?" frågade Stanley och fortsatte att borra i mig med sin intensiva 

blick. "Va?" 

"Grabben som blev mördad i The Barrens. Har du inte hört talas om det?" 

"Jaså. Jo, det har jag läst om." 

"Ganska läskigt, va?" 

Han log mot mig, och i det ögonblicket insåg jag för första gången hur vacker han var. 

Hans oskuldsfulla leende vittnade om en generös ödmjukhet samtidigt som jag kunde ana en 

mycket stark självkänsla bakom den ödmjukheten. Jag förstår idag hur människor som 

Gandhi lyckades med att få så många anhängare på sin tid. Jag förstår också hur människor 

som Hitler lyckades med detta. Färgstarka människor har förmågan att stråla ut sin inre 

energi. Deras karisma får människorna att samlas vid dem, såsom fåraherden lockar till sig 

sina får. Vad de sedan gör med sin gåva beror helt på deras sinnelag, och det är långt ifrån 

alla som har goda avsikter. 

"Jag ska väl sticka ut på rast, då." 

"Ja, det är väl bäst så. Ha det bra." 

"Du får ha det bättre." 

Han gav mig återigen en självsäker blick och ögonblicket senare slog dörren igen och jag 

var åter ensam i mitt klassrum. Den närmaste tiden framöver blev för mig ett pendlande 

mellan paradis och helvete. Jag var fullständigt besatt och mitt känsloliv stod nu i full brand. 

Jag kunde inte få bort hans ansikte från min näthinna, och allteftersom tiden gick blev jag 

mer och mer förvissad om att han var ett helgon. Jag åt dåligt och fick knappt någon sömn 

om nätterna. 

Panikdrömmarna jag hade haft den första veckan kom tillbaka till mig, men nu var det 

bara Stanley Owens ansikte jag såg. Gud, vad jag önskar att det bara hade varit en förälskelse. 

Även om det kanske låter omoraliskt att säga så, med tanke på mitt äktenskap, så kan jag 

ändå inte förneka att allting skulle ha varit så oändligt mycket lättare då. En förälskelse skulle 

jag åtminstone ha begripit mig på, men det jag hade drabbats av gick långt utanför mitt 

förstånd. 

Men på något mystiskt sätt lyckades jag ändå hålla en god fasad utåt. Inte ens min hustru 

märkte att det var någonting på tok med mig. Först när jag berättade alltsammans för henne

ett par år senare drog hon sig till minnes att hon lagt märke till att jag hade varit aningen 

disträ vid middagsbordet vissa kvällar, men hon hade bara trott att det berodde på mitt hårda 

engagemang på skolan. Jag sjönk allt djupare in i mig själv. Vad som försiggick i min omvärld 

var för mig totalt likgiltligt, och beträffande de fruktansvärda morden som begicks då vet jag 

att jag läste om dem utan att bry mig ett dugg. Det var först senare som de kom att intressera 

mig. 

De enda tillfällena då jag kände lugn och harmoni var när jag befann mig i klassrummet 

med Stanley Owen. På något egendomligt sätt var det som om all min besatthet försvann när 

jag hade honom materialiserad framför mig. Hans oskuldsfulla leende och djupt engagerade 

blick drev mig till oanade höjder och sporrade mig till att försöka göra varenda lektion till ett 

mästerverk. Jag kände mig plötsligt som en kompositör, vars enda önskan här livet är att få 

spotta ut sina geniala sinnesupplevelser på sin publik. Allt för att göra det breda leendet på 

mitt helgons läppar ännu bredare. 

Men med tiden började mitt helgon att bete sig alltmer underligt. Den oskuldsfulla 

ödmjukhet som hans klarblå ögon reflekterade höll på att vittra bort och det som återstod till 

slut var endast den självgoda egoism jag tidigare bara hade anat i hans vackra anlete. Men nu 

var det alldeles för sent för att jag skulle kunna göra någonting. Jag var för djupt nersjunken i 

mig själv för att med egen kraft kunna dra mig upp till ytan igen. Nu skydde jag plötsligt 

Stanley Owen som pesten. Tidigare hade jag lidit helveteskval för var enda liten sekund som 

jag inte befann mig i hans närhet och fick känna livskraften strömma in i mig från honom. Nu 

var det i stället som om hans blotta närvaro sög musten ur mig, och jag blev allt svagare för 

var dag som gick. Jag bävade inför varje gång jag var tvungen att konfrontera honom i mitt 

klassrum, men jag var som sagt för svag för att kunna göra någonting åt min situation. Jag 

genomled dagarna samtidigt som jag kände mig så fruktansvärt ensam. Det kändes som om 

ingen människa i hela världen såg mig. Som om jag hade isolerats från omvärlden 

fullständigt. 

Det berörde mig därför inte särskilt mycket en morgon då Stanley Owens bänk var tom. 

Jag visste att han skulle komma vilket ögonblick som helst, och jag visste att han skulle ha 

sina osynliga tentakler med sig för att suga ut ännu mer av min livskraft. Några minuter 

senare ringde skolans rektor på interntelefonen och meddelade att Stanley Owen hade begärt 

ledigt en vecka för att besöka sin döende mor. En obeskrivlig lättnad svepte över mig och jag 

kände genast hur jag steg mot ytan inom mig, men jag var fortfarande för djupt under den för 

att jag skulle kunna känna mig normal igen. Det var mer som en förvandling, från att ha varit 

djupt deprimerad till att i stället sväva ut i ett drömliknande lyckorus. Det var som om någon 

hade ryckt upp mig ur en bråddjup rimfrostig isvak för att sedan bedöva mig fullständigt 

genom att pumpa i mig ett kilo morfin. Men jag var också vagt medveten om att jag skulle 

tvingas ner i den svinkalla isvaken igen när veckan väl var över.

Men Stanley Owen kom inte tillbaka. När veckan väl var över och den nya veckan tog vid 

var hans skolbänk fortfarande tom. Jag hade ändå svårt att känna lättnad, för jag visste ju att 

han förr eller senare skulle dyka upp igen. Förmodligen hade han missat tåget hem eller 

också hade det blivit något krångel på vägen. Men Stanley Owen dök inte upp igen. Han var 

spårlöst försvunnen och kom aldrig mer tillbaka till skolan. Det visade sig senare att han 

aldrig hade besökt sin mor heller. Kanske hade han aldrig gett sig av från Derry 

överhuvudtaget. 

Teorierna var många kring Stanley Owens plötsliga försvinnande och det uppstod en hel 

del rykten som figurerade på skolan en lång tid framöver. En del menade att han hade fallit 

offer för den galna seriemördaren i staden, medan andra var övertygade om att han hade gett 

sig av för att se sig om i världen. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men jag vet i alla fall att 

hans försvinnande kom som en otrolig lättnad för mig. Jag kände mig dock fullständigt 

urholkad i mitt inre och jag blev sängliggande minst en vecka framåt. 

Celine trodde förstås att jag hade drabbats av den förskräckliga influensan som härjade 

just då, och jag lät henne tro det för husfridens skull. Jag återhämtade mig ändå 

förvånansvärt snabbt och även om det skulle dröja flera veckor innan jag hade återhämtat 

mig riktigt, så var jag ändå vid så pass god vigör att jag kunde fortsätta min undervisning. 

Och kanske var det just genom mitt arbete som jag lyckades bearbeta mina känslor. En sak 

som dock fortfarande ter sig en smula egendomlig är någonting som hände en kväll då jag 

precis hade lyckats ta mig upp ur sängen. Jag stod i badrummet och tvättade mitt ansikte då 

jag plötsligt tyckte mig höra Stanleys röst nere ifrån avloppet. Den viskade mitt namn och 

bad mig komma ner till honom, men förmodligen var det bara ett tecken på att jag ännu inte 

hade återhämtat mig riktigt. 

Stanley Owens plötsliga försvinnande förblev ett mysterium för mig och som jag sade 

tidigare, om det inte vore för det där klassfotot så skulle jag starkt ha tvivlat på att han 

överhuvudtaget existerat. Jag förvarar det i nedersta byrålådan på mitt skrivbord 

tillsammans med alla de andra klassfotona jag samlat på mig under årens lopp, men det är 

väldigt sällan som jag plockar fram det. Det där oskuldfulla leendet gör mig alltid så 

obehaglig till mods och de klarblå ögonen som liksom borrar sig in i sin betraktares själ. 

Helgon eller inte, en färgstark person var han i alla fall. Det kan ingen ta ifrån honom.

CIRKUSSKOJ 

Av Sara Marklund 

Donalds ögon lyste av självbelåtenhet och ett stort flin bredde ut sig över hans ansikte. Han 

hade just övertalat sina föräldrar att köpa biljetter till en cirkus trots att de hade det kärvt om 

pengar. Att han skulle få gå på cirkus gjorde att det dröjde långt in på natten innan lille 

Donald kunde somna. Ivern forsade genom hans kropp och hans förhoppningar var enorma. 

Att han hade fått sin vilja igenom, gjorde att han somnade med ett leende på läpparna. Dagen 

därpå firade han med lite hederlig onani. 

Nathan och Paula hade aldrig kunna säga nej till sin tioårige son. Han var deras 

förstfödde och enda barn, och när han log mot dem visste de knappt om han var mänsklig 

eller en ängel skickad till dem från himlen. Därför krävdes det ytterst lite bedjande från 

Donalds sida innan Nathan till slut tog på sig sin jacka och gick ut för att köpa de jävla dyra 

biljetterna. För de var det de var enligt Nathan. Riktigt jävliga biljetter. För att inte nämna 

dyra. 

Blåsten var hård och kall den dagen i Derry. Den tufsade till Nathans förut så 

välkammade hår och fick honom att önska att han satt på sig sin mössa innan han gått ut. 

Han hade ingen lust att gå in igen för att hämta den eftersom han troligen skulle få se sin son 

studsa runt i glädjeyra och stolthet över sin goda övertalningsförmåga. Nathan hade 

visserligen gått med på att köpa biljetterna, men det betydde inte att han inte kände för att 

strypa Donald efteråt. Nathan drog in sina händer i ärmarna för att skydda dem från blåsten 

så mycket som det gick och började sedan gå. Under vandringen såg han flygblad på marken, 

lyktstolpar och hus om ’P:s magiska cirkus, det åttonde underverket! Möt mystiken och 

spänningen i år 2012:s bästa show! Garanterat överraskande slut som kommer få er att 

häpna! Biljetter köpes vid cirkustältet som rests i stadsparken. Obs! Bara ett showtillfälle; 

söndag kl.18.00.’ 

Nathan fnyste åt detta och muttrade något om kapitalisternas försök att suga ut mindre 

rikt folk på deras pengar genom cirkusar. 

Efter en promenad som känts ovanligt lång den här dagen, närmade sig Nathan äntligen 

parken. Redan på långt håll såg han det randiga cirkustältets röda och vita färger lysa klart 

genom skumrasket. Han tittade på det med undran i blicken. Vanligtvis brukade han bli 

nostalgisk av sådana saker som han förknippade med sin barndom som t ex cirkusar, men 

denna syn fick honom bara att känna sig illamående och obehaglig till mods. Det var väldigt 

tidigt på våren så snön hade just smält bort, gräset var torrt och dött, och träden var nakna in 

på bara barken. Det var något väldigt bisarrt över hur trädens kala grenar sträckte sig mot 

tältet som för att skydda det mot fiender, redo att göra vad som än krävs för att fullgöra detta 

ändamål. Känslan förstärktes bara av det mörker som omringade parken. Trots den hårda

låsten hade himlen varit ljus och trevlig när Nathan gick hemifrån, och så vitt han kunde se 

så var det fortfarande så när han tittade mot sitt hem. Med parken var det en annan sak. Det 

fanns inte ett enda moln på himlen, inget sådant där fluffigt, vitt och trevligt moln, bara 

himlens dovt gråblå färgton. Till och med regnmoln hade varit bättre än den obskyra färgen. 

Att se de klara och vackra färgerna från tältet mot en död park gav det hela en klang av ironi 

och skenhelighet. Det slog aldrig Nathan att cirkusar normalt brukar hållas på sommaren, 

just därför att det är en trevligare och varmare årstid. Omedveten om att han rynkat pannan i 

massor av små skrynklor, gick Nathan in. 

Redan på vägen hem satte Nathans reflex att vifta bort allt som fick honom att känna sig 

illa till mods in. Han började övertyga sig själv att hans instinkt att det var något skumt på 

gång var helt åt skogen. Fast biljettförsäljaren hade skrämt upp honom rejält. Inne i cirkusen 

hade allt sett normalt ut. Förutom en sak. Där fanns inte en själ. Inga akrobater som tränade 

på sitt nummer och inga elektriker eller andra arbetare som finjusterade det sista. Det var 

total tystnad. Det Nathan helst kände för att göra just då var att lägga benen på ryggen och 

springa därifrån av bara helvete. Istället för att göra just detta, tänkte han på vilket jävla liv 

det skulle bli därhemma om han inte hade med sig biljetterna. Donald skulle stortjuta i två 

veckor och Paula skulle bli sur och vara kylig mot honom i sängen. Det senare skulle han 

aldrig överleva. Så därför ropade han i stället lite försiktigt. "Hallå, är det någon här?" Nathan 

svalde nervöst. "Jag skulle vilja köpa ett par biljetter." 

"Hur många ska’ru ha?" 

Nathan hoppade till och vände sig om. Med handen på bröstet som nu hävde sig snabbt 

på grund av hans häftiga andning, försökte Nathan lugna ned sig medan han tittade på 

mannen som nästan gett honom en hjärtattack. 

"Du skrämde nästan livet av mig. Jag trodde inte att det var någon här." Sa Nathan och 

försökte hålla rösten så stadig som det gick.. 

Mannen som stått bakom honom flinade då brett och visade ett stort gulnande leende 

som saknade en tand. 

"Lessen hörru. Dä’ va’ int’ meningen att skrämma re’." Mannen var uppenbarligen från 

landet med tanke på den släpiga dialekten. Hans klädsel var också tämligen bondaktig. 

Nathan tvingade sig själv att inte småle. Han hade blivit skrämd från vettet av en satans idiot. 

"Det är ingen fara. Hur var det med biljetterna då? Har ni några kvar?" 

Fortfarande leende svarade mannen. "Dä’ kan’ru ge dig fan på att vi har!" 

Nathan köpte tre biljetter och började gå mot utgången när han plötsligt kände ett stort 

behov av att få vända sig runt och se sig om en sista gång. Han fick en direkt ögonkontakt 

med lantisen och det han såg skrämde honom. Mannen började återigen att le men denna 

gång var ögonen inte med på leendet. Mannens ögon som förut varit klarblå, hade antagit

himlens gråa färg och de lyste av ondskefullt förakt. Nathan log töntigt tillbaka, vände sig om 

och gick hem för att inte tänka mer på saken. 

Så kom den stora dagen. Eftersom Derry var en typisk småstad, så bestod den mest av 

barnfamiljer. Till följd av detta var praktiskt taget hela stan på väg till cirkusen. Vädret var 

trist men det hindrade inte Derryborna från att glatt hälsa på varandra eller barnen från att 

leka. Den sinnesstämningen tog slut så fort alla kommit in i cirkustältet. Barnen blev 

storögda och högtidliga medan alla föräldrar fick en konstig känsla av lätt illamående och 

längtade efter slutet innan showen ens börjat. När presentatören kom ut på scen sänktes 

tystnaden över tältet och illamåendet gick över. Hans utseende var tämligen annorlunda. 

Han hade på sig ett par nötta bruna manchesterbyxor tillsammans med en gammal lappad 

fracköverdel och ett plommonstop med en vissnad blomma i. Hela han såg härjad ut förutom 

en sak. Hans kolsvarta ögon var skarpa, alerta och gav ibland ifrån sig ett märkligt rött sken. 

"Mina damer och herrar, hjärtligt välkomna ska ni vara till P:s magiska cirkus! Här 

kommer ni att få uppleva saker ni trodde ni aldrig skulle få uppleva och se saker ni aldrig 

förut sett! Det finns ingen anledning att dröja längre. Det är mig en stor ära att få presentera; 

de makalösa bröderna Giorgio!!" Skrek presentatören med gäll röst. 

Efter att antal uppträdanden höll Nathan på att somna. Sämre föreställning hade han 

aldrig varit på tidigare, han var tvungen att nypa sig i armen hela tiden för att hålla sig vaken. 

Numrena var inte mer avancerade än att han själv skulle kunnat klara dem. Den här skiten 

hade han fått betala mycket pengar för. Nathan gav till en gäspning och sneglade på Donald. 

Hans ögon var stora som tefat och läpparna darrade nästan av extas. Nathan suckade. 

"Trevligt att någon har kul i alla fall." Mumlade han. 

"Va?" Frågade Paula. "Vad var det du sa?" 

Nathan log. " Ingenting sötnös, ingenting alls." Han sträckte sig mot henne för att ge 

henne en kyss när han tappade läsken som han hade haft i knät på golvet. Som tur var så var 

den oöppnad så Nathan slapp känna den kletiga iskalla läsken mot benen. Han förbannade 

den ändå och satte sig på huk för att leta upp den. I det ögonblicket började presentatören 

tala igen. 

"Mina damer och herrar, föreställningen är nu nästan klar men vi har en stor 

överraskning kvar! Den sötaste karamellen av dem alla!" 

Presentatören försvann ett kort ögonblick bakom ett draperi. Det räckte för att folket 

skulle börja mumla och sträcka lite på sig. Medan Nathan desperat försökte få fram läsken 

som åkt ner under en stol (Nathan tänkte så fan låta några pengar alls gå till spillo efter det 

här besöket), kom presentatören tillbaka ut på scenen. I nävarna hade han vad som verkade 

vara oändligt många ballonger. Han skakade på huvudet så att hatten for iväg, visade upp sitt 

röda clown hår och log ett bländande vitt leende. " Här finns det ballonger till alla! Vi svävar 

alla här uppe!" Det sista nästan morrade han fram. Alla i publiken förutom Nathan som låg

och kämpade med läsken på golvet, stelnade till och tittade apatiskt framåt utan att röra sig. 

Presentatören fortsatte flina medan han släppte taget om ballongerna, en efter en. Här och 

var ibland publiken började en del personers blodkärl att explodera. Medan de själva såg 

likgiltigt framåt avtecknade sig små röda fyrverkerier under deras hud. Efter det blev det bara 

skojigare och skojigare. Huvuden började sprängas sönder i små bitar, spridandes kroppens 

tjocka köttiga safter över tältet och de som var inne i det. Borgmästare Peterson som var där 

med sin son, täckte fru Scott med sin hjärnsubstans. Ballongerna svävade. 

Nathan som inte var lika apatisk som de övriga tittade förvånat upp efter att ha hört 

några konstiga ljud. Ungefär som de lät när man krossar en övermogen tomat i handen. I 

samma ögonblick som han tittade upp såg han sin frus vackra ögon fara åt helvete ifrån sina 

hålor. Sekunden därefter flög bland annat Nathans tunga ner på scen, men innan det hann 

han tänka; "Fan vad kul. Äntligen blev det fart på det hela." Han skrattade hysteriskt medan 

hans huvud separerades från kroppen. 

Mike Hanlon vaknade skrikande i ett hav av svett. Han tog på sig själv och sängen för att se 

om det var verkligt. När han upptäckte att han bara hade drömt, suckade han av lättnad och 

började andas lite långsammare, men de blodsprängda ögonen tydde på att allt ändå inte var 

okej. Mike hasade sig försiktigt ned från sängen för att gå till köket. Eftersom han svettats ut 

nästan all vätska var han jävligt törstig. 

Det tog ett tag innan han kom till köket. Han hade blivit en gammal man och rörde sig 

inte längre med samma spänstighet han hade haft förut. Hans händer darrade lite medan han 

tog fram ett glas och funderade. Han hade visserligen mardrömmar regelbundet, men aldrig 

lika fruktansvärda som den här hade varit. Den här drömmen hade dessutom handlat om 

framtiden, år 2012, de övriga han haft hade bara varit om sådant som hänt i hans ungdom. 

Medan han hällde upp vatten i glaset hörde han några ungdomar som skrek och förde liv. 

"Jäkla ungjävlar, super alltid nu för tiden, utan något skäl." Mumlade Mike och suckade. Han 

kunde inte bli kvitt den bitande rädslan han hade i bröstet, och han kunde inte förstå varför 

han kände det så. Det var ju flera år kvar till 2012, eller? Han var inte säker. Det var flera år 

sedan han gått ur huset. Han fick maten och det nödvändigaste levererad till sig av 

springpojken från det närmaste köpcentrat och han läste aldrig tidningen eller tittade på TV 

(skit alltihopa enligt han själv). Han viftade undan de tankarna och ersatte dem med att tiden 

inte går så snabbt, särskilt inte när man är så pass gammal som han var. Fast han var ju 

förstås inte så säker på sin egen ålder heller. Han tyckte i alla fall att han inte hade något att 

oroa sig för. Han borde vara död innan…"innan Det kommer tillbaka". Mike svor över att han 

nämnt Namnet han aldrig tänkt säga igen. Suckande drack han det sista av vattnet och ställde 

glaset på diskbänken. Det var ännu mörkt så Mike bestämde sig för att försöka sova lite till. 

Han stannade tvärt upp i dörrkarmen till sovrummet. De blodsprängda ögonen höll nästan

på att ploppa ut. Mike kunde inte sluta gapa och stänga munnen såsom en fisk som höll på att 

kvävas. Till slut tog han handen för bröstet i efter ett hugg av plötslig smärta och ramlade 

ihop. 

Polismannen som utredde Mike Hanlons död, sökte procedurenligt efter något som skulle 

kunna tyda på att det kanske inte var ett självklart fall av en vanlig hjärtattack. Men allt såg 

normalt ut. Förutom kanske en sak som var lite lustig. På gamlingens säng låg en röd ballong 

där det stod; " Gott nytt år! År 2012 svävar alla!" och en bild på någon fånig clown. Det var 

egentligen inget konstigt med det. Inget konstigt alls. 

Två månader senare kom cirkusen till stan.

HÖR DU MIG, CHARLIE?! 

Av Magnus Johansson 

Rattle big black bones 

in the danger zone 

there´s a rumblin´ groan 

down below… 

Tom Waits - Underground 

En sommar som alla andra hörda man de yngre säga. En ovanlig sommar sade de äldre. Just 

denna sommaren hade på något sett lagt i en högre växel. Värmen låg som ett lock över Derry 

och höll den kommande hösten på ett betryggande avstånd. Detta var en värme de äldre 

fruktade mer än något annat. Sist det var så varmt i den lilla staden var för 30 år sedan. Då 

härjade den renaste formen av ondska under stadens gator, ondska i form av en clown. 

Det var också den här sommaren som en fru och två små barn förlorade något mycket 

värdefullt. 

Textkopia av band DPD#150823-1706 

Sambandscentralen, Polismyndigheten i Derry 

Vakthavande officer: Jenna Masterson (Jen) 

Patrullerande poliser: Phil Kobbs, Andy Rowan (Adam 3) 

Utredande polis: Charles Kobbs (Char) 

_____________________________________________________________ 

Char: Centralen, kom! 

Jen: Jag hör dig Charlie. 

Char: Hej Jenna! Jag skulle bara meddela att jag är klar uppe hos Hendersons och att jag är 

på väg hem. 

Jen: Ok. Hur var det med dem? 

Char: Äsch du vet, det gamla vanliga. John var full igen och storgrälet var ett faktum. Jag 

lyckade få dem att lugna ner sig lite. Vi får se hur länge det varar. 

Jen: Det låter bra det. Då är du tillbaka om en kvart ungefär? 

Char: Stämmer bra det. 

Jen: Ok. Hej så länge! 

Char: Hej! 

--- Radiotystnad 4min, 34sek ---

Char: Centralen, kom! 

Jen: Ja, jag är här Charlie. Fick du vända om? 

Char: Nej då, jag har bara stannat för att undersöka ett dött rådjur. Det verkar som om 

tjuvjägaren från i fjol kan ha varit i farten igen. 

Jen: Var är du nu då? 

Char: Jag är ute vid The Barrens och…VA FAN VAR DET?!! 

Jen: Vad hände Charlie, vad hände?! 

Char: Jag…vet inte…men jag tyckte något just sprang förbi bakom bilen. Jag såg något i 

backspegeln. 

Jen: Det kanske bara var ett rådjur till. 

Char: Nej…det verkade större. Nästan so…DÄR ÄR DET IGEN! DET SPRANG ÖVER VÄGEN 

LITE LÄNGRE BORT! 

Jen: Var det ett rådjur? 

Char: Nej det såg mänskligt ut, eller…har vi tur så är det tjuvskytten. 

Jen: Vad tänker du göra? 

Char: Jag följer efter så klart. Han ska inte få komma undan ett år till, inte om jag får 

bestämma. 

Jen: Är du säker på att det bara var en? 

Char: Ja jag tror det i alla fall. Ropa på Andy och Phil på radion och be dem komma hit. Säg 

att jag följer den gamla vandringsleden ner mot sjön. 

Jen: Ok Charlie. Borde du inte vänta på förstärkningen då? 

Char: Då kanske han hinner komma undan. Jag klarar mig. Skynda dig nu! 

Jen: Ok. Var försiktig bara. 

Char: Du känner väl mig? (bildörr öppnas och stängs) 

Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Är ni där Phil?! 

… 

Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Är ni där?! 

… 

Jen: Charlie, jag kan inte få kontakt med dem. De skulle ut till Johnsons gård och du vet ju 

hur dålig förbindelsen är där ute. 

Char: Försök igen senare. Be dem skynda sig! Jag är på väg in i skogen nu. Jag håller 

linjen öppen om det får dig att känna dig lugnare. 

--- Ljud av fotsteg och grenar som knäcks --- 

Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Svara! 

…

Char: Vad fan har han gjort med det stackars djuret?! Det är ju helt uppslitet! Å satan vad det 

stinker! 

Jen: Kan det ha varit ett annat djur som gjort det? Det kanske var en björn du såg i 

backspegeln. 

Char: Du vet lika väl som jag att vi varken har björn, varg eller puma häromkring. Detta är en 

ren mänsklig provokation. Har du fått tag på Phil än förresten? 

Jen: Tyvärr inte! 

Char: Fortsätt försöka. Jag ger mig efter den jäveln som gjort det här! 

--- Radiotystnad: 2min. 13sek. --- 

Char: Centralen! 

Jen: Ja, jag är här Charlie. 

Char: Jag har fortfarande inte sett ett spår av förövaren men jag har hört det knaka 

runtomkring mig hela vägen. Han skulle bara våga leka katt och råtta med mig nu! 

Jen: Jag gillar inte det här Charlie. Tänk om han ligger och lurpassar på dig någonstans. 

Char: Det är ingen fara! Här finns inga ställen där han kan gömma…va… i… helvete?! 

Jen: Vad! Vad är det Charlie?! 

Char: Stigen försvann. 

Jen: Försvann? 

Char: Ja, jag är säker på att den här stigen leder, eller ska leda, hela vägen ner till sjön. Nu är 

den helt igenvuxen…med törnbuskar. Jag kan kanske gå runt…DÄR VAR HAN IGEN! HAN 

STOD BAKOM ETT TRÄD LITE LÄNGRE BORT I SKOGEN OCH…AHH!! DEN JÄVELN 

STRÖK FÖRBI PRECIS BAKOM MIG! SE FÖR FAN TILL ATT FÅ HIT PHIL OCH ANDY 

NU!! 

Jen: Precis bakom dig?! Då måste de ju vara minst två! Ingen kan ju förflytta sig så snabbt! 

Borde du inte vända om i alla fall? 

Char: Jo, du kanske har rätt Jenna (Ansträngt tonläge). Jag går tillbaka ut till bilen och 

väntar på förstärkningen. 

Jen: Patrullbil Adam 3 anropas, det här är centralen! Är ni där?! 

Adam 3: Det här är patrullbil Adam 3, jag hör dig Jenna. 

Jen: Oh äntligen svarar ni! Charlie behöver er hjälp ute vid The Barrens. Han tror han fått 

upp spåret på tjuvjägaren från ifjol men jag är inte så säker på att han är ensam den här 

gången. Jen: Var är ni? 

Adam 3: Vi är ungefär en kvart ifrån Charlie. 

Jen: Skynda er! Han sade att han skulle möta er vid bilen. 

Adam 3: Det är uppfattat! (Ljud av siren)

Jen: Jag fick kontakt med Phil, Charlie. 

Char: --- 

Jen: Charlie? 

Char: --- 

Jen: CHARLIE!? 

Char: Ja, ja, jag är här Jenna. Jag hade bara kommit åt volymknappen på radion. Jag är på 

väg tillbaka nu. Hur länge skulle det dröja innan Phil och Andy kunde vara på plats? 

Jen: En kvart ungefär. 

Char: Bra, det börjar kännas lite obehagligt här ute. Skogen är inte sig lik. 

Jen: Inte sig lik? Vad menar du? 

Char: Jag vet inte riktigt men något är fel. Jag har inte hört en enda fågel sjunga på hela 

vägen. 

Jen: Lova att du är på väg tillbaka. 

Char: Jag lovar…men… 

Jen: Inga men. Gå tillbaka och vänta på de andra. 

Char: Nej…jag menar…inte så. Jag är tillbaka vid törnbusksnåret igen. Jag svär på att jag 

vände om (Ansträngningen i tonläget höjs). 

Okänd: Vill polisen ha en BALLONG!? 

Char: AHH! 

Jen: VEM VAR DET CHARLIE?! VEM VAR DET SOM PRATADE?! 

Char: JAG VET INTE! DET KOM BAKIFRÅN MIG…MEN…EH…DET VAR… INGEN DÄR! 

DEN JÄVELN REV MIG TVÄRS ÖVER RYGGEN! 

Okänd: Eller lite spunnet socker kanske…HA HA! 

Char: DÄR VAR DET IGEN! HALLÅ, VEM DÄR?! KOM FRAM SÅ JAG KAN SE DIG! 

--- Kraftigt vrål --- 

Char: V..V..VA FAN VAR DET?! FAN JENNA, JAG DRAR MIG BAKÅT IGEN! 

Jen: VAD ÄR DET SOM HÄNDER CHARLIE?! 

Char: DET LÄT SOM ETT J…JÄ…JÄVLA LEJON! 

--- Tung andhämtning, springande steg--- 

Adam 3: Centralen, det är Adam 3 som anropar. Vi närmar oss mötesplatsen. 

Jen: Vad ni än gör så skynda er! Jag tror Charlie är jagad av något, något hemskt! 

Adam 3: Något hemskt?! 

Jen: Ja, jag kan inte förklara men det lät inte mänskligt…inte det minsta.

Char: F…F…FAAN! DEN SATANS DJÄVLA STIGEN LEDER BARA TILLBAKA TILL DET 

SATANS DJÄVLA SNÅRET! 

Okänd: Är stackars lilla polisen vilse i den stora otäcka skogen? 

Char: Huh! V…ve..vem är du? 

Okänd: Vem jag är?! Jag är bara en stackars clown vilse i den stora otäcka skogen, precis som 

du. Mina vänner kallar mig Pennywise. 

Jen: Vem pratar du med Charlie? 

Char: Eh…en clown?! 

Jen: En clown?! 

Okänd: Nu ska damen vara tyst ett tag, annars blir jag väldigt arg. Charlie och jag ska prata 

lite om livet…och om döden också för den delen. Döden kommer att behandlas under lite mer 

praktiska former dock. 

Jen: SPRING CHARLIE! 

Okänd: JA SPRING DU CHARLIE! SPRING FÖR ALLT VAD BENEN BÄR, SPRING TILL 

DINA VÄNNER, JAG VÄNTAR HÄR! HOOOAH! 

--- Springande steg --- 

Char: AJ! Satan också!! 

--- Ljud av något som bryts --- 

Char: Jag föll över en satans rot. Jag tror benet är brutet…jag…kan inte…Ahh…stödja på det. 

Jen: Är den misstänkta i närheten? 

Char: Jag…kan inte se honom, eller det, i alla fall. Han kanske…AJ JÄVLAR!! 

Okänd: Har polisen ramlat och slagit sig?! 

Char: SLÄPP… AAAJ! BENET DIN PAJAS! JAG ÄR BEVÄPNAD! 

--- Två skott avlossas --- 

Char: MEN DÖ DÅ, DÖ! 

Jen: VAD HÄNDER CHARLIE?! 

--- 

Jen: SKYNDA ER PHIL! CHARLIE ÄR I EN RIKTIG KNIPA! 

Char: STANNA! STANNA DÄR SA JAG!! 

--- Ytterligare två skott avlossas ---

Adam 3: Vi är på väg Jenna. 

Okänd: DET DÄR VAR INTE SNÄLLT! 

Char: JENNA! 

Jen: J…ja, Charlie?! 

Char: JENNA! 

Jen: JA, CHARLIE, JAG ÄR HÄR! 

Char: JENNAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA…. 

--- 

Okänd: Så det blev… 

--- Kommunikationen bruten --- 

Adam 3: Var det Charlie som skrek?! 

Jen: J…j…ja… 

Adam 3: Vi ser hans bil nu och råddju…Åh nej… 

_____________________________________________________________ 

Vidare utskrift finns att tillgå efter överenskommelse med högkvarteret. Allt som rör detta 

dokument är hemligstämplat och får ej yppas för allmänheten. 

Den officiella dödsorsaken för sheriffsbiträde Charles Kobbs skrivs som saknad i tjänsten. 

_____________________________________________________________

BALLONGER TILL BARNEN 

Av Stefan Estby 

Den vita ballongen sträckte sig mot taket i det spända snöret som var knutet i spjälsängen. 

Sängen var tom. Den lilla filten låg hopskrynklad i fotänden och på kudden syntes fortfarande 

fördjupningen av huvudet som hade vilat där. Poliserna som nyss kommit tittade på sängen 

och på varandra. Båda tänkte på samma sak och förstod att de måste hålla tyst. Medan 

assistent Vera Cartland la sin hand på kvinnans axel och fortsatte att söka i rummet med 

blicken harklade sig hennes kollega. En stor karl med gråsprängt hår och som nyss 

presenterat sig som inspektör Lee Simons. 

"Och ni hörde alltså ingenting? Lille Oscar var bara borta när ni kom upp…" Inspektör 

Simons antecknade medan han talade. Han vände förvånat på huvudet då mannen på stolen 

svarade. 

"Vi hörde ingenting. Fast det har jag ju sagt. Det sista jag gjorde igår kväll var att trycka 

på fjärrkontrollen. Varje kväll innan jag lägger mig sätter jag igång den." Han pekade på 

dataskärmen på väggen. "Den funkar. Minsta pip ifrån Oscar och vi vaknar. Skärmen i vårt 

sovrum slår på och vi ser honom." 

Simons tittade på skärmen. Den såg ut som dataskärmar brukade göra i alla 

barnkammare nuförtiden. Det vill säga den såg ut som ett stort mörkt hål, men den kunde 

sättas igång hur lätt som helst och Oscar kunde se sin mamma och pappa i naturlig storlek, 

från axlarna och uppåt i rummet bredvid. Ungefär som om de skulle titta in genom fönstret 

på andra väggen. Och de kunde från sin skärm i rummet bredvid se honom och framför allt 

höra honom, eftersom han kopplade på datorn med sin röst om den ljöd tillräckligt högt. Om 

föräldrarna trimmat in röstläget och knäppt på fjärrkontrollen. Simons såg att han hade den i 

handen. Vad var det han hette nu igen? Att han hade fått så svårt för namn – och folk såg så 

förnärmade ut då han måste fråga om namnet fast de nyss presenterat sig. James? Nej, John 

var det! John och Muriel. 

Simons tittade på Muriel som satt på en stol och med rödkantade ögon stirrade ner i 

bordet. Hon vaggade med huvudet 

"Jag kan ringa efter någon – en läkare samtidigt som jag ringer efter teknikerna," sa 

Simons och nickade mot kvinnan medan han såg på mannen som stirrade på den vita 

ballongen. 

"Vad då?" sa John. 

"Jag tror hon kommer att behöva hjälp. Proffshjälp." 

"Jag har gett henne lugnande. Sen blir det väl Fun House. Jag kommer nog hamna där 

själv. Fattar inte det här. Kan någon förklara vad som hänt? Var fan är Oscar? Kan ni inte

hjälpa oss? Han är ju bara ett år." Mannen som var Oscars pappa slet blicken från ballongen 

och såg uppfordrande på Simons. 

"Har ni köpt den där ballongen?" Det var Vera Cartland som plötsligt lade sig i samtalet 

med sin mjuka röst. 

"Va? Ballongen? Nej, jag vet inte varifrån dem kommer," sa mannen och tittade på 

ballongen. Som om han sett den först nu. 

"Vad tror du?" sa Vera Cartland när hon tryckte på knappen för säkerhetsbältet när de 

satt sig i bilen och var på väg tillbaka till stationen. 

"Ja, vad ska man säga!" svarade Simons uppgivet. "Nu är det den sjunde sedan början av 

augusti. Alla spårlöst försvunna." 

"Bara fina, borgerliga familjer med allsköns hjälpmedel," sa Vera. 

"Det är synd om dem. Hemskt att mista ett barn. Men de är i alla fall i goda händer. Hade 

de varit fattiga hade de fått klara sig själva och fattiga människor blir väl lika ledsna som 

välbärgade. Doktor Swanson är den bästa de har på Fun House. Han borde förresten fått en 

del rutin nu. Nästan alla har ju hamnat där," sa Simons. 

"Varför heter det Fun House? Det är väl inget roligt med ett mentalsjukhus. Jag tycker att 

det är ett obehagligt ställe," sa Vera med en rysning. 

"Jag tror att ungarna här i stan hittade på namnet nån gång för länge sedan. Kanske när 

min pappa var grabb – eller ännu längre tillbaka. Han berättade att han och hans kompisar 

brukade smyga där när de var i tioårsåldern och kika på "dårarna" som uppförde sig konstigt. 

Smågrabbarna var nyfikna och livrädda på en gång förstås. Själva huset är ju också speciellt. 

Att någon kan bli botad från själssjuka i det huset är en gåta. Den där röda färgen har jag inte 

sett någon annan stans och tornen gör att man med litet fantasi kan få det till ett sagoslott. I 

Törnrosa kanske. Fast nuförtiden är det så tyst där. Både inne och ute. Det måste vara alla de 

nya medicinerna. Det var nog mera liv och rörelse på farsans tid," fortsatte Simons med ett 

inåtvänt leende. 

"Ja så värst "funny" är det faktiskt inte," sa Vera. 

Simons tog hissen upp till översta våningen och tog sedan trappan upp till taket. Därifrån 

hade han utsikt över hela Derry. Polisstationen var inrymd i stadshuset, som var det högsta 

med sina åtta våningar. Han tittade ut mot Broadway, huvudgatan, dold i fjärran i ett dis som 

gjorde att den välbekanta allén, med sina skyltfönster på bägge sidor, såg hemlighetsfull ut. 

Nästan hotfull. Det var en övergående känsla som försvann nästan genast när han såg 

människorna där nere. Flera av dem kände han igen. På kläderna och på gången. Walters 

knäande gång och Emmas stultande bakom rullatorn, som han tyckte sig höra gnisslet av 

ända hit. Det gjorde att han log litet. Fast leendet försvann när han kom att tänka på 

kommissarie Brubecks röda ansikte, som blivit ännu rödare när han fått rapporten om den 

försvunna pojken.

"Det är ju den sjunde och vi har inte ett spår. Bara en massa jävla ballonger!" skrek han. 

"Alla är på mig: polismästaren, borgmästaren, guvernörens sekreterare och fan och hans 

moster. Min svärmor skrattar åt mig! Ni måste ta mig fan lösa det här! Vi kan inte hålla 

pressen utanför längre." Han sköt fram sitt tjurhuvud mot Simons och glodde på honom med 

sina blodsprängda ögon. "Gå ut och ta den jäveln! Gör vad du vill, men ta honom!" 

Varken Simons eller Vera hade något att tillägga. Till exempel att de skulle "ta honom" 

om de bara visste var de skulle leta. Bådas blickar letade sig ner till kommissariens blanka 

skrivbord som höll på att få ett lätt snölager av sin ägares mjäll som sakta sjönk mot den 

tomma skivan i tystnaden efter utbrottet. 

"Gör vad ni kan," sa han med lugnare röst. "Stäng dörren utifrån!" 

Medan Vera skrev ut en rapport hade Simons gått upp på taket för att tänka. För att få 

vara ifred och tänka hade han antytt att han skulle på toaletten. Så värst mycket klokare 

tyckte han inte att han blev av att stå där. Han tänkte på familjerna de besökt sedan augusti. 

Nu var det redan den 30 september. Varje vecka hade ett barn försvunnit i staden och dess 

omgivningar. Det fanns flera paralleller: barnen var omkring ett år gamla, föräldrarna hade 

gott ställt, barnen hade "barnvaktsdator" och eget rum. De tekniska undersökningarna gav 

ingenting och det enda som fanns kvar var en ballong. Gasfylld. En gul, en blå, en grön, en 

lila, en orange, en grå och nu en vit. En ballong i utbyte mot ett livs levande barn. Det verkade 

inte klokt. 

Så erinrade han sig sin farmor som hade berättat om en clown, eller en man som stal barn 

som var olydiga mot sina föräldrar. Någonting sådant hade hon sagt i alla fall. Det hade varit i 

hennes barndom. Hon hade påstått att kamrater till henne försvunnit. Men mamma hade 

skrattat åt honom då han frågat henne och sagt att farmor bara skojat med honom för att han 

skulle vara snäll och borsta tänderna ordentligt. Men när farmor var liten måste ha varit, få 

se…nästan hundra år sedan. 

Hur var det förresten med Jonathan som försvann? Det var i första klass. För trettio år 

sedan. Simons´ skolkamrat George hade en lillebror som försvann. Polisen hade visst 

misstänkt pappan, som var rätt ilsken av sig, men han blev frikänd och hela familjen 

försvann. Till Oregon, sades det. Då hade farmor nickat och tittat på Simons som om hon 

visste något. Alla hade trott det var pappan i alla fall, eller att grabben blivit kidnappad. Nu 

insåg han med ens att farmor hade menat att det var clownen. Skulle det kunna vara…? Nej, 

så befängt. En hundra år gammal skröna med en hundra år gammal clown som rövade bort 

barn. 

Han bestämde sig för att inte nämna något om dessa tankar till Vera, men om han fick tid 

skulle han kanske ta en titt i tidningsläggen i den numera nedlagda Derry News´ arkiv. Tur 

att det mesta fanns bevarat trots att tidningshuset vara borta. Nyheter från Derry förekom

numera bara som små notiser i Mainetidningen. Oscar skulle få ett par rader på sin höjd, i 

marginalen. 

Brubeck skulle inte behöva oroa sig för pressen i alla fall. 

Efter detta konstaterande och en sista titt på staden, som inte tycktes vilja komma med 

några svar idag, gick Simons ner för att ringa till teknikerna. 

"Det ringer en gubbe här som vill prata med dig. Han heter William Brown, säger han och 

han har sett en clown som kör en maskin på ett vägbygge. Alias Fyll-Willie. Han om någon 

borde sitta på Fun House. Snacka om clowner va – med den röda näsan!" Vera räckte honom 

luren. Han såg att hon höll handen för mikrofonen. 

Med lätt darrande hand tog Simons luren. Han besvarade inte Veras spefulla leende. 

"Var då? Kanalen, Kenduskeagån, ja, det vet jag. Det där brobygget som aldrig blir 

färdigt. När var det? Men det är ju flera timmar sedan. Varför har du inte ringt tidigare? Jag 

kommer. Vi ses vid bron." Han la på luren. 

Utan att låtsas om hennes skeptiska min sa han: "Jag åker och kollar. Det kan inte skada. 

Är snart tillbaka." 

"Var han nykter? Är han nånsin nykter förresten?" frågade Vera. Men han hade redan 

vänt ryggen åt henne och lyfte handen till hälsning. Hon såg bara fingertopparna. Det var det 

sista hon såg av honom. 

Simons körde ut genom stan, förbi de gamla delarna som ännu inte var uppbyggda efter 

jordbävningen och branden på åttiotalet. Prospekterarna ville inte bygga på samma ställe och 

hade placerat de nya delarna av staden österut. Kanske var de rädda för nya skalv. Simons 

tyckte bilen ryckte litet, men tänkte att det var gropar i vägen eller obalans i däcken. 

Han såg Willie på långt håll. Den gamle såg rak och stel ut och var konstigt blek. Så snart 

Simons kom ur bilen såg han varför Will var så vit i ansiktet. 

"Fy fan," sa han för sig själv och vände sig mot bilen och kastade upp. Wills fårade och 

solbrända ansikte hade målats vitt. Ögon och näsa var bjärt rödfärgade, liksom munnen som 

såg ut att gå från öra till öra. Ett påmålat hånfullt flin. Byxorna var borta och den solkiga 

skjortan fladdrade framför de magra vita benen. De nådde inte marken. Armeringsjärnet som 

han var uppträdd på skymtade mellan de smutsiga fötterna. 

"Vem fan har gjort det här?" skrek Simons. Utan att vänta sig något svar. 

"Jag, så klart! Nu kommer jag! Ha, ha, vill du leka? Tjuv och polis. Det gillar jag. Kom och 

lek Simons! Här är jag!" 

Simons såg sig omkring. Där uppe på asfaltsmaskinen såg han ett vitt skalligt huvud med 

röd näsa och ett brett leende. Sedan dränkte maskinens motorljud allt. Ingen kunde höra 

Simons´ vrål när maskinen kom. Ingen kunde höra honom tystna. 

"Hej! Är du redan vaken? Vill du leka med mig?" Clownen vinkade glatt i väggscreenen. 

Den lilla flickan som stod i sin spjälsäng med nappen i munnen hade just dragit andan för att

örja skrika efter mamma. Blöjan var våt och det gjorde ont i magen. Hon tittade med stora 

ögon på clownen som sträckte ut en hand i vit handske och tryckte på fjärrkontrollen på 

bordet. 

"Så där, nu blir vi inte störda. Bra va!" sa clownen och sträckte ut sin andra hand mot 

henne. Hon tittade intresserat på den röda ballongen som han gav henne, eller rättare sagt 

knöt fast i sängen. Den dansade mot taket när hon slog mot snöret och den lilla flickan 

skrattade högt. 

"Tsst!" hyssjade clownen. "Vi får inte väcka mamma och pappa. Nu är det du och jag som 

ska ha kul." Han skrattade kluckande och sträckte fram de stora vita handskarna mot henne 

och hon tycktes vara med på noterna. Kanske var det de vida ärmarna med stora röda prickar 

hon tyckte om, för hon sträckte armarna mot honom medan de små benen trampade som om 

de försökte gå uppför en trappa. Så lyfte han upp henne och hon skrek av förtjusning och 

med sin ena hand fick hon tag i ballongen som kommit i synfältet när hon kom upp i luften. 

Den knubbiga handens vassa naglar spräckte det elastiska gummit så att det small. Flickan 

såg med öppen mun på den lilla röda gummitrasan som föll mot golvet. Så drog hon efter 

andan och knep ihop ögonen. 

"Vad var det? Åh, Ruth – är du redan vaken?" Grace i rummet intill gnuggade sig i 

ögonen och väckte sin man. "Harry, varför är inte skärmen på? Ruth gallskriker därinne. Du 

får gå upp!" 

Innan Harry hann fram till sovrumsdörren började huset skaka. Sprickan i golvet mellan 

hans nakna fötter vidgade sig medan Grace skrek: "Skynda dig Harry! Hämta Ruth! Rädda 

henne!"

DERRY - MITT BARN 

Av Roland Nilsson 

For it is the doom of men, 

that they forget. 

Merlin 

"Derry, mitt egna lilla skötebarn, du har vuxit och snart är du stor." 

Dränkt i den störtflod som massakrerat Derrys stadskärna och uppsköljd någonstans 

kring trappan till City Hall, fanns ett tunt medvetande, nästan som skuggan av ett minne. I 

flera långa dagar, kanske månader drev detta hölje omkring bland de drabbade stadsborna. 

Inget kändes rätt och det enda som räddade Det, var ljuset. Ljuset från solen som kändes så 

tryggt och jagade bort all rädsla som nätterna kom med. Det var rädd, men framförallt 

mindes inte Det att det var Det. I början på april kom våren och solstrålarna lockade fram 

entreprenörsandan hos Det. Stadens invånare hade fått sin stad klassificerad som 

katastrofområde, men det var stora motsättningar för hur pengarna skulle användas till att 

bygga upp staden igen. Det vill säga ända fram till våren 1986 då plötsligt alla politiker och 

affärsmän blev rörande överens om hur stadsplanen skulle utformas. 

Hur man än försökte få bort vattenmassorna bröt de igenom eller bubblade upp någon 

annanstans. I City Council röstade man enhälligt för att förvandla stadskärnan, från Main 

Street till Canal Street, till en stor vattenpark med fontäner, konst och små båtar. Derrys 

vattenparker skulle komma att bli Derrys stora turistattraktion. Smeknamnet Amerikas 

Venedig skulle vara på tidningarnas löpsedlar i många år framåt och vad vore bättre än att ha 

sitt hem där alla turisters vägar löper förbi. 

"Allt som behövs är en liten viskning inuti dessa små kryps huvuden och resultaten låter 

inte vänta på sig." Många har gått häpna ifrån de vackra vattenparkerna över vilka strålande 

idéer de fått, men mest förvånad blev nog ändå personalen vid det framgångsrika företaget, 

Xvision i San Diego. Deras vd, mr Harrison, kom hem efter att ha varit i Derry på semester, 

och berättade att företaget skulle öppna en filial i Derry och att halva huvudkontoret skulle 

flytta med. Naturligtvis, som så många andra, hade mr Harrison spenderat en tid ibland 

Derrys vackra vattenparker och som så många andra hade han gått därifrån med en nästan 

religiös blick. 

Men det finns stunder av lycka och stunder av oro, även i ett flyktigt medvetande utan 

kropp. "Från början gick allt så lätt, men efter nästan 30 års arbete drabbas jag av att allt blir 

grumligt och det känns som om jag var någon annanstans. Ibland känns det till och med som 

om jag vore någon annan, fånigt va?", tänkte Det, när hon stolt såg ut över sitt egna lilla 

Derry. Nåja litet och litet, Derry var odiskutabelt den ledande staden i staten Maine.

Det fanns bara ett problem. "Varför kan jag inte komma ihåg vad som hände innan den 

här staden kollapsade", undrade Hon. Någon gång hade tanken slagit henne att hon kanske 

hade haft något med katastrofen att göra, men den tanken hade aldrig blivit långlivad eller 

nått fram till hennes egentliga medvetande. Det hade inget minne av de sju som besegrat 

Henne för 30 år sedan. Lika lite visste Hon att av dessa personer fanns bara en ännu vid liv. 

Det verkade som om ondskans gifter hade fått mer långsiktiga konsekvenser än vad någon 

kunnat ana. Långt fler. 

I april 2015, nästan 30 år efter dess död, blir Dets vakenperioder mer och mer 

överskuggade av de grumliga draperier som täcker Hennes medvetande. När Hon vaknar till 

igen minns hon inte om hon slumrat eller? Från att haft den bästa statistiken över 

uppklarade brott i landet, har Derry nu flera barnamord ouppklarade och mordutredare 

Charles Benson, som löst så många fall vid fontänerna, får inga idéer när han strosar omkring 

i vattenparken. 

I maj, samma år, flyttar far och dotter med efternamn Fenny in i ett dåligt underhållet 

hus på en gata där det för länge sedan bodde en familj vid namn Marsh. Flickan heter Beverly 

och samtidigt avlider den sista av "losers clubs" medlemmar på ett sjukhus i New York där 

hon legat i koma de senaste fem åren. En cirkel inom cirkeln sluts, medan en annan börjar då 

12-åriga Beverly hittar en lyckoamulett av silver, på en av kvarterets loppmarknader. Hon 

putsar upp så den skiner. 

Sommarlovet är inte någon särdeles höjdare för Bev. Varje dag börjar hon med att laga 

frukost till sin far och henne själv, sedan har hon dagen för sig själv, men utan pengar finns 

inte så mycket att göra. Efter tre veckor hittar hon sin första kompis, ute vid småbåtarna i 

parken. Han heter Mike Andersen och bjöd henne på en åktur i en båt, pengar var inte hans 

problem, föräldrar som inte brydde sig, var däremot. Bevvie hade aldrig haft några 

killkompisar förut och i början var det hela mycket genant för henne när hon såg vuxna titta 

på de två. De bestämde ofta träff vid vattenparkens stora staty som såg ut som, "Tja konst", sa 

Mike som såg sådant hemma hos föräldrarna alldeles för ofta. "Konstig konst", tyckte Bev. 

Den 1 juni 2015 klockan 10:02, var den sista gången Det var vid medvetande och Hon såg 

då Mike komma gående mot den vanliga mötesplatsen. 10:14 kommer Bev springande, hon 

är sen, de hade bestämt möte klockan 10 prick, men hennes far hade spillt på sin skjorta vid 

frukosten och hon hade blivit tvungen att stryka en ny åt honom. Mike lade sig i skuggan av 

statyn för att vänta på Bevvie. 10:07 kommer en man vid namn Alan Vestigo, han är doktor 

och har sin läkarväska med sig. Alans sista riktigt medvetna tanke handlar om en av sina 

patienter när han plötsligt få syn på en livlös person vid foten av statyn. Han öppnar sin 

väska och tar en gasbinda som han dränker med etylacetat. Dr Vestigo är logiskt mycket klar 

över att detta ska hjälpa den livlösa pojken att vakna till. Han går bort till pojken och lägger 

den indränkta trasan över ansiktet och håller kvar.

Beverly ser precis en för henne okänd man leda Mike in genom en dörr i statyn, hon är 

säker på att den inte funnits där förut. Hon ropar till Mike, men varken Alan eller Mike 

reagerar på hennes rop. 

Utan att tänka följer Bev efter de båda "sömngångarna". Därinne finns en gång och snart 

är det beckmörkt. Det enda hon kan lokalisera sig efter är de släpande fotstegen från dem där 

framme. Vad ingen vet är att gångarna i kloakerna leder hela vägen fram till Dets gamla håla. 

Alan följer den brant sluttande stigen, lika lätt som om det varit vägen mellan hans säng 

och toaletten i lägenheten. Al och Mike kliver genom en spricka och kommer in i en stor sal. 

Al fortsätter att knuffa Mike framför sig och vandrar monotont fram tills han plötsligt 

stannar tvärt. 

Det hade tvingat honom att släpa pojken ner till de torrlagda kloakerna. Det föll honom 

aldrig in hur konstigt det var att staden kunde vara så full med vatten och ändå hade han gått 

hit torrskodd. Även om han tvingats ner hit kunde inget i världen tvinga honom att öppna 

den lilla pojkens ådror och tömma hans blod över den ihop skrumpnade tingest som låg på 

marken framför honom. Men det var precis vad Det krävde av honom. 

Mikes narkosdimma hade börjat lätta och han hade uppmärksammat att Al hade en 

skalpell i ena handen. Det luktade unket och det låg någonting i mörkret, men det spelade 

ingen roll. Han trodde inte att den här mannen skulle kunna hitta honom om han lyckades fly 

in i mörkret, mannen hade ju ingen ficklampa med sig. Först slappnade han av i kroppen och 

sedan satta han sina små tänder i mannens arm. Armen släppte honom inte såsom han hade 

trott utan den tryckte honom än närmare kroppen. 

Alan Vestigo, kände en plötslig smärta i den arm som höll lilla Mike. När han tittade ner 

fick han se en varulv med tänderna begravda i hans arm, skräcken satte in och hans fars röst 

talade till honom: 

"Skär halsen av den jäveln, för Guds skull, innan den tömmer dig på blod." Al hade aldrig 

sagt emot sin far i hela sitt liv och han tänkte inte börja nu även fast gubbjäveln hade varit 

död i över fem år. Alan såg sin lediga arm höja sig och i handen höll han en av sina skalpeller. 

Bladet blänkte trots det totala mörker som omgärdade dem och den hade ett eget 

meddelande till världen: "Din önskan min lag." 

Alan lyckades faktiskt hålla skalpellen uppe i två hela sekunder innan han gav upp och lät 

den falla. På bråkdelen av en sekund fann den Mikes halspulsåder och strålar av blod skildes 

från vägen mot sin destination, hjärnan. Blodet hittade istället Als hand och rann ner för 

byxorna, den torra marken fick också sin del av den livgivande vätskan, men främst och mest 

betydelsefullt föll blodet tjockt över den obeskrivliga ondska som låg där i form av ett 

förtvinat fossil. Det må ha varit ett förtvinat fossil men … 

Beverly hade stannat en bit bakom och väntade på en chans att hjälpa Mike loss. Men när 

Al gjorde sin onda gärning för dagen och lät kniven falla; hann hon inte mer än inse vad som

hänt förrän det var för sent. Detta var en av de två händelser som Beverly skulle komma ihåg 

från den här dagen. Till och med när hon kallades för Mrs Collins, var änka och berättade 

sagor för sina två barnbarn skulle detta vara ett minne lika färskt som en nyplockad ros. 

Ljudet av det fallande bladet, ljudet när kniven skar in i halsen på 13-årige Mike Andersen 

och dennes sista rosslingar. Den här sagan skulle hon dock ta med sig i graven. 

Det lämnade Alans medvetande, sjönk ner mot och in i den blodbestänkta kroppen på 

marken. Först kände Det ingenting, allt var dött. Sedan förnam Det hur ett ljus långt i fjärran 

sökte oroligt, Det som hade levt under fredliga och harmoniska förhållanden de senaste åren, 

blev en aning ångerfull, men då var det redan för sent. Ljuset hade hittat Det och nu kom det 

strömmande som om för att sluka Det och kanske var det precis det som hände. Ett skrik som 

ingen jordlig varelse kunnat forma, utgick från Det och smärtan var total. 

Bev såg något i mörkret; rök och ljus höljde sig som ett täcke runt omkring, gömmande 

det obeskrivliga. Det var ingen vacker syn som klev fram ur dimman, det var snarare något 

som hämtats ur en film av skräckmästaren Stephen King. Ur varelsens ögon brann ondska 

och smärta. 

Bevvie stoppade ner ena näven i sin jeansficka och knep hårt om sin silveramulett. Den 

fyllde henne med någon underlig slags visshet och hon tog upp den för att kasta på odjuret. 

Det insåg genast vad Beverly ämnade göra. Med sin återvunna kropp följde en massa 

minnen som förvirrade Det och ändå kändes de fullt naturliga. Det tänkte för sig själv: "Det 

är inte som förr i tiden", och tänkte på ett gäng killar och en flicka med slangbella. 

Sedan talade Det till Bev: "Beverly Fenny, du är ju alldeles ensam, släpp nu den där 

blanka spindeln i din hand" Bev öppnade sin knutna hand och där satt en liten ondskefull 

spindel som bara väntade på att få bita henne, Bev ryckte till och silverbiten var ännu en gång 

förlorad i mörkret. 

Det tog ett steg närmare Bev, men distraherades av Al som just började förstå vad han 

gjort och snyftade högt, han behövde dock inte oroa sig så länge för ett av Dets ben krossade 

huvudet på honom, där han satt med Mikes livlösa kropp i sin famn. Åter riktade Det 

uppmärksamheten mot Beverly och gjorde sig redo att förinta det lilla krypet. 

Ett mullrande ljud hördes bakom Det och ett starkt ljussken bröt sig fram ur ena 

grottväggen. 

"Du kom för att hämta mig", sa Det nästan lyriskt, men sekunden efter ändrades tonen 

till ett väsande. Det var inte ett ljus som bröt igenom väggen utan sju och alla bar de för Det 

familjära ansikten. Som en kraftig stråle kom minnena tillbaka och kraften i denna upptäckt 

bragte Dets kropp till sina knän, bildligt talat. Det försökte ändra form till den clown som 

orsakat dem alla sådan oerhörd skräck, och Det försökte säga något. "Pip pip Richie", men 

det sista pipet lät mer som en skrämd mus.

Ljuset, med Bills ansikte pulsande längst fram, svävade mot Det, som frusit fast på stället 

av rädsla, "Vi har lärt oss att sväva nu", sa Bill med hård röst. Hans ögon lyste med ett blått 

genomträngande ljus. 

"Vava vad vill ni?", stammade Det fram. 

Nu talade Eddie, förutom Stans, var Eddies ljus det starkaste, "Vi har lärt oss mycket och 

du kommer inte att äta några världar mer". 

I ett sista desperat försök kastade sig Det mot tunneln som ledde från hålan, men ljusen 

omringade Det och höll det i ett osynligt, men benhårt grepp. 

Mike Hanlons mjuka ansikte lutade sig nära och tittade stint in i monstrets ögon, "BUH", 

Dets käftar slog ihop kring ljuset som förblev intakt. Mike bara skrattade. 

Fast Stan uttryckte det nog bäst. "Det kommer inte att göra ont, fast å andra sidan sa 

skolsköterskan samma sak när vi skulle få stelkrampssprutan i skolan", sa han med ett smil. 

Hjälplöst fastklämd mellan ljusen, steg och svävade Det bort mot väggen där ljusen först 

brutit igenom. Ett kort avhugget, men ohyggligt skrik hördes när Dets kropp upplöstes och 

följde med de andra ljusen. Bara ett litet ljus stannade kvar, det närmade sig Beverly 

försiktigt. "Jag har inte riktigt vant mig ännu", sa den unga kvinnas ansikte som visade sig i 

ljuset. "Du och jag har mycket gemensamt, lilla vän. Gå nu härifrån och minns allt som hänt, 

det kan komma att rädda dig en dag, miss Beverly Fenny. Följ ljuset!" En liten del av Beverly 

Marshs ljus gled iväg för att visa vägen därifrån. Den lilla tolvåriga flickan stod tyst och 

omtumlad, men lyssnade på allt som sagts och nu följde hennes ögon den lilla lågan som 

svävade längs marken. När hon tittade tillbaka var även ljuset med den vackra kvinnan borta. 

"Tack", sade hon tyst, men med hela sitt hjärta. När hon kom ut genom dörrarna som lett 

henne in till Dets håla speglade sig solen i de klara vattenmassorna på stadens torg och den 

här gången fanns inte ens en krusning på ytan.

DET KOMMER TILLBAKA! 

Av Kenneth Olesen 

Otroligt, tänkte Ray och kisade mot solen. Här står man och gnäller över att det är så jävla 

varmt när man bara för någon månad sen svor över att det var så förbannat kallt. Aldrig får 

man vara nöjd. Det hade varit nästan trettiofem grader i skuggen varje dag i tre veckor i 

sträck. Hela Derry fullkomligt kokade och meterelogerna såg inget regn i sikte, i alla fall inte 

än på någon vecka. 

"Raymond!, Raymond Burke!", hördes från gatan. Ray vände bort blicken från solen och 

försökte urskilja en figur vid staketet, de färggranna prickarna framför ögonen gjorde det 

dock svårt att se vem det var, men han kände igen rösten. Den där hesa och retfulla rösten 

som tillhörde Ethan Hansen som bodde en bit nerför gatan mot centrum. 

"Vad vill du Ethan?", frågade Ray och suckade tungt. Han visste vad som var på gång. 

"Så du tog dig ur sängen idag? Efter den omgången du fick igår?", skrockade mannen vid 

staketet. 

Ray suckade igen. "Ja, jo. Jag gjorde väl det." Faktum var att han knappt gjorde det. 

Varenda muskel ömmade efter den heta dusten de hade på tennisbanan dagen därpå, även 

om det hade blivit lite bättre nu framåt eftermiddagen. Han hade förlorat stort som vanligt 

men hade skyllt på en ömmande armbåge för att nagga äran av vinsten. 

"Hur är det med armbågen idag", frågade Ethan och svingade med armen. Han flinade 

retfullt, nog visste han att Ray ljög. 

"Sådär", fick han till svar. Ray grimaserade besvärat nar han rörde armen. 

"Hoppas du får ordning på den så jag kan klå dig igen", tröstade Ethan och borrade 

kniven än djupare." Ray hade lust att sparka honom på kulorna. Hårt. 

"Ska du med ner till Jack’s och ta en bira, jag är på väg dit nu?", fortsatte han och torkade 

sig i pannan med en näsduk. Han svettades som en kamel. Den ljusblåa åtsittande t-shirten 

pryddes numer av två stekpannsstora svettringar under armarna. En fläck på magen fanns 

också som matchade de två andra. 

"Näe, kan inte", svarade Ray och skakade på huvudet. "Ska bort till John Andersons en 

sväng senare." 

"Oh fan, men titta bort lite senare då. Jag, Will och big Ern sitter väl där tills vi blir 

utslängda. Det är ju enda stället med någorlunda fungerande luftkonditionering i den här 

fördömda stan" 

"Får se Ethan, vi får se", tvekade Ray. "Vänta er inte att jag kommer." 

"Jaja, som du vill tjurskalle. Ska bli gott med en iskall jävel nu i alla fall. Ha det så bra så 

länge." 

"Ja, du med."

Den svettiga mannen nickade och lunkade iväg bort mot puben Jack’s ett kvarter bort. 

Ray såg honom försvinna och tog ett djupt andetag och vände in i huset igen för att ta sig ett 

glas vatten. I köket mötte han sin femåriga dotter Amy som precis hade vaknat från sin 

middagssömn. Han log och klappade henne på huvudet. 

"Pappa, vatten", sa hon sömndrucket och pekade mot kranen. 

Ray tog fram ett glas och fyllde det knappt till hälften. Barn har en förmåga att spilla så 

därför vidtog han denna försiktighetsåtgärd. 

Amy klunkade raskt i sig vattnet och sträckte det mot Ray. "Mer vatten. Amy törstig" 

Han upprepade proceduren och fyllde samtidigt ett glas till sig själv. De båda drack ur 

och gick genom huset ut till baksidan där fru Burke satt och löste korsord på altanen. 

Amy kröp långsamt upp i hennes knä och lade sitt trötta huvud mot hennes axel. 

"Du kommer väl ihåg vad du skulle göra idag va?", frågade Jodie och log när han nickade 

tillbaka. 

Ray svor tyst för sig själv: "Varför i helvete skulle jag ställa upp på det för?" Han kastade 

en blick på klockan. Tio över ett. Om drygt en timme så skulle han bort till John Andersons 

ställe och agera clown för ett gäng ungar, Amy bland andra. Johns och Maggies dotter Elisa 

fyllde år och skulle ha kalas med tårta, ballonger, skrik och skrän och naturligtvis en satans 

clown som apade sig. 

Efter att Jodie och Amy lämnat infarten gick han in i sovrummet och plockade fram 

kartongen med clownkostymen ur garderoben. Han satte på den och gick ut och började måla 

sig i ansiktet framför spegeln i hallen. När allt var färdigt tog han ett steg bakåt och 

granskade hela utstyrseln. Han kände sig som en idiot. Mumlandes stegade han ut till garaget 

och satte sig i paret Burkes andra bil, en gammal skraltig Dodge, helt befriad från 

aerodynamiska former och linjer, den såg mer ut som en rullande skokartong. Han använde 

den mest när han och grabbarna skulle ut och jaga hjort i skogen kring Derry. Invändigt såg 

den ut som en svinstia och luktade hundfis blandat med wunderbaum. Han vred om nyckeln 

och gasade lätt vilket fick bilen att låta som en kubansk cigarrullare med lunginflammation, 

men igång gick den i alla fall, vilket var ett stort framsteg. En snabbtitt genom bakrutan och i 

med backen, sedan började den skutta som en galen tjur och tvärdog. "Satans jävla 

bilhelvete", väste han och bankade båda nävarna i ratten. "Startar du inte nu så blir det 

skroten det första jag gör på måndag, förstår du det!?", hotade han och vred om nyckeln igen. 

Denna gång startade den hur fint som helst. Förvånat log Ray och kikade i backspegeln. Att 

det var ett clownansikte som mötte hans blick hade han inte räknat med. "Bu", sade den från 

baksätet och log brett så de fula ruttnade tänderna syntes. Ray skrek förskräckt och lyckades 

kravla ut ur bilen, benen var som spagetti, men han fick ändå ordning på dem och började 

springa, hela tiden såg han in i clownens eldröda ögon i baksätet. Därför missade han också

att garageporten inte var helt uppe och slog huvudet i den med våldsam kraft. Det blev mörkt 

för hans ögon, mycket mörkt. 

Maggie Anderson stod i hallen och rättade till frisyren då hon hörde ringklockan. På fyra 

steg var hon framme vid dörren och öppnade den. 

"Nämen, vad stilig du är", utbrast hon och skrattade när hon såg figuren på trappan. 

"Ray, vi uppskattar verkligen det här ska du veta", viskade hon och kikade över axeln så att 

ingen av barnen hörde. Figuren som hade antagit Rays clownskepnad log brett och klev in. 

Maggie ledde in clownen till lekrummet och bad sin syster Carol att hämta ungarna som 

lekte tafatt på baksidan. Man kunde höra hennes hojtande från altanen när hon försökte få 

barnens uppmärksamhet vilket inte var det lättaste. Hon lyckades dock efter en stund och en 

efter en leddes de in i lekrummet och tog plats på golvet framför clownen. 

"Hej farbror clown", utbrast lille Michael Burwell och vinkade. 

"Nämen hej på dig Mike", svarade den med ett leende. Vet ni vad? Inte ska vi väl ha en 

massa vuxna här inne va?, fortsatte den och gjorde en grimas. Den tittade bort mot Jodie som 

nickade. Hon var mycket imponerad av sin makes engagemang. 

"Okej ungar, ha det så trevligt. Var snälla mot clownen nu", sa Maggie och gick ut 

tillsammans med Jodie som stängde dörren bakom sig. 

"Hej på er allesammans, nu ska vi ha jättekul", sa clownen. "Vet ni vad jag heter?" 

"Näääe", svarade barnen och skakade på sina små huvuden. 

"Jag heter Pennywise och där jag bor har ingen tråkigt, för där flyter vi alla. Vill ni besöka 

mitt hus?", frågade den och gjorde en gest med ena armen och plötsligt gick dörren till 

garderoben upp. Men i stället för en vanlig garderob syntes nu ingången till en smal korridor 

vars väggar var helt vita. Så vita att man nästan blev bländad. 

"Följ med vet ja", sa den och gick in. 

Ray vaknade med en huvudvärk som var värre än tusen baksmällor. Hela hans ansikte 

var täckt i blod från det djupa jacket i hans panna. Hans första försök att resa på sig 

misslyckades kapitalt och han föll ner igen bland färgburkarna som stod kvar sedan förra 

årets då han målade om hela huset. Han låg kvar i en minut och försökte fokusera blicken 

igen. Han kom att tänka på vad som hänt och kikade bort mot bilen. Sakta kom han på fötter 

och kikade in genom bakrutan. Den otäcka clownvarelsen var borta, men han var säker på att 

det inte var en illusion han sett. Han hade ju till och med känt dess vidriga andedräkt som 

påminde om skämt kött. Han grimaserade och funderade på vad han skulle ta vägen. Något 

sa honom att först se efter om Jodie och Amy var okej. Han satte sig bakom ratten och bad till 

Gud att bilen skulle starta. Bönen blev besvarad. 

"Kom in barn, här finns allt ni kan önska er", sa clownen vars kropp och ansikte nu inte 

längre påminde om Ray Burkes. Den var hemma. I handen höll Den ett knippe med sju 

ballonger i olika färger, ett för varje barn. De följde i trans efter in i korridoren där

cirkusmusik strömmade ut från väggarna som om de vore jättelika högtalare. De leddes ut 

genom korridoren nerför en lång spiraltrappa till en underjordisk grotta. Den var hungrig nu. 

Efter en trettioårig dvala var Den nu åter vaken och hungrigare än någonsin. Den gjorde en 

gest med handen och barnen lade sig ner på den fuktiga marken och slöt sina ögon. Callie 

Bowen hostade till när Den satte sina läppar mot hennes. Blod sipprade ner för hennes haka 

och hals. När hennes sista andetag sögs in i varelsen lyfte en blå ballong och brast när den 

träffade grottaket. 

När Ray äntligen kom fram till huset var han nära att tuppa av. Bilkörningen hade krävt 

hans fulla koncentration och jacket i pannan hade åter börjat blöda. Den kraftiga 

hjärnskakningen han hade fått gjorde blicken suddig men han gav inte upp. Han kände på sig 

att något var fel, han kände det i märgen och det gjorde honom illamående. Han gick ur bilen 

och stapplade upp för trappan och in i huset. Maggie stod framför spegeln i hallen och 

bättrade på sin makeup när han kom in. 

"Herregud Ray, vad har hänt!?", skrek hon när hon fick syn på honom. 

Skriket skar som en kniv genom huvudet på honom. "Är allesammans okej?", frågade han 

samtidigt som han hörde skratt från andra sidan väggen. 

"Ray? Är det du?" Jodie stirrade på honom från dörröppningen till köket. "Är du inte med 

barnen?" 

Ray brydde sig inte ens om att svara utan tog istället tag i dörrhandtaget och vred om. 

Dörren var låst. Han backade ett par steg och tog sats. Med full kraft satte han axeln mot 

dörren som gick upp med ett brak. Rummet var tomt och tyst som en grav. 

"Var är barnen!?" Maggie vacklade till och tog tag i Ray. Var är våra barn!? Vi har ju hört 

dem hela tiden, hur….". Hon avslutade inte frågan utan lade en darrande hand för munnen 

och såg ut som om hon skulle kräkas. 

Ännu en ballong brast. Jodie uppfattade det svaga ljudet och slet upp dörren till 

garderoben. Hennes ansikte blev likblekt när hon såg vad som fanns där. Hon vände sin blick 

mot Ray som kände en iskall kår när han hörde musiken där inifrån. Han sprang ut i köket 

och slet ut en kökslåda. Han rotade igenom den och fick fatt på en kniv och sprang tillbaka 

igen. På väg in i garderoben stannade han och plockade ner ett silverkrucifix från väggen som 

han stoppade i byxlinningen. Vad han skulle med det till visste han inte men något sa honom 

att det kunde komma till nytta. 

Halvvägs genom korridoren sprack ännu en ballong och på väg nerför spiraltrappan 

kunde han höra ett susande och fräsande ljud. Det lät illavarslande. Han tog ett fastare tag 

om kniven och fortsatte nerför trappan som aldrig verkade ta slut. Väl nere fick han se 

barnen som låg på marken. Clownen satt lutad över Ben Smith och sög i sig hans innanmäte. 

I ena handen höll Ben en gul ballong som plötsligt lättade mot taket. När den brast mot taket 

hoppade Ray till av skräck. Clownen vände sitt huvud mot Ray och blottade sina tänder. Den

såg ut som ett lejon som festat på ett byte med munnen täckt av blod. Den väste hest mot Ray 

och reste på sig. 

"Vad fan är du för något?", fick Ray ur sig där han stod förstummat. 

"Din död!", morrade Den och anföll honom. 

Rent instinktivt högg Ray till. Han satte kniven mitt i pannan på varelsen som rusade in i 

honom. Ray snubblade bakåt men lyckades få tag i trappräcket och höll sig på benen. 

Varelsen föll till marken och låg till synes orörlig. 

"Pappa!", ropade Amy förvillat en bit bort. Hon hade vaknat ur sin dvala men förstod inte 

riktigt vad som hade hänt. 

Ray stapplade bort till henne och kramade henne hårt. "Hej älskling, pappa är här nu. Allt 

ska bli bra." En lättnadens suck lämnade hans läppar. Hon stelnade till och gav ifrån sig ett 

gällt skrik. Han trodde först att han kramat henne för hårt. Två händer tog tag i hans axlar 

och slängde honom som om han vore ett asplöv tvärs genom grottan. Han landade hårt och 

såg hur ena smalbenet kröktes i nittio graders vinkel. Han hann inte känna något förrän 

varelsen var över honom och rispade upp högerkinden med sina klor. Ett stort jack i pannan 

syntes på varelsen där kniven hade suttit. Han famlade efter krucifixet i byxlinningen och slet 

fram det. Varelsen stirrade förvånat på det en stund innan han slängde huvudet bakåt och 

började skratta. Skrattet lät konstigt nog väldigt likt ljudet av Dodgen när Ray försöker starta 

den på morgonen. 

"Skratta åt det här", sa Ray och tog tag om krucifixet med båda händerna och stötte det 

med full kraft in i ena ögat på varelsen. Skrattet tystnade och ersattes istället med ett gällt 

skrik som ekade i hela grottan. 

"DÖ DIN JÄVEL! DÖ!", vrålade Ray och slog med sina sista krafter undan varelsen från 

sin kropp. Skriket blev till ett gurglande och dog ut när varelsens kropp upplöstes till en kletig 

sörja som rann ut över marken. 

Ray låg på rygg och stirrade upp i taket då han kände hur ögonen blev tunga och synen 

blev allt oklarare. Det blev slutligen tyst och mörkt. Han välkomnade det. 

Han vaknade på St. Johns sjukhus två dagar senare. Jodie och Amy var på plats vid hans 

sida då han öppnade ögonen. Det var över. Åtminstone för den här gången. 

"Jag älskar dig pappa", sa Amy och kysste honom på kinden. 

"Jag älskar dig också snutten", svarade han och log. "Dig också". 

"Don’t pay heed to temptation, 

for his hands are so cold. 

You got to help me keep the devil, 

way down in the hole" 

Tom Waits "Way down in the hole"

EN UTSKRIFT 

Av Daniel Åsenlund 

"Ursäkta mig, Mr., men uppfattade jag er verkligen rätt?" 

"Ja." 

"Ni vill alltså ha en utskrift av samtalet mellan fordon S-731 och huvudcentralen?" 

"Ja." 

"Ni vet väl att dessa uppgifter är kontroversiella? Att man behöver speciellt tillstånd för 

att använda sig av polisens material?" 

"Ja." 

"Har ni ett sådant tillstånd, Mr. Denbrough?" 

"Nej." 

"Då måste ni väl förstå att jag inte kan lämna ut uppgifterna till er?" 

"Det är du som inte förstår." 

"Vad menar du?" 

"Att berätta skulle inte vara någon idé. Allt jag kräver är att få en utskrift." 

"Men Mr. Denbrough.. varför? Varför vill du ha en utskrift av det där? Jag menar, visst, 

dödsfall är alltid hemska - när och hur de än inträffar - men detta rör ju sig bara om en 

aggressiv grävlinghona som gett sig på ett barn, som oturligt nog råkade befinna sig vid fel 

plats vid fel tillfälle. Fruktansvärt, inget att säga om det, men sådana fall får vi minst ett par 

stycken per år. Att det skulle sluta så pass tragiskt som det gjorde, att flickan dog, var 

naturligtvis förfärligt.. Mr. Denbrough, du tror väl inte att vi har begått ett misstag?" 

"Nej." 

"Vad är det du tror då?" 

"Det spelar ingen r-roll." 

"Kanske är det rent utsagt så att du njuter av att läsa sånt där. Är det så, Mr. Denbrough?" 

"Nej, det gör jag inte. Inte det minsta." 

"Eller håller du på med en research?" 

"Det skulle man kunna säga." 

"Jaså, och varför sa du inte det från början. Vad handlar boken om?" 

"Det spelar ingen roll. Kan jag få en utskrift?" 

"Jag antar väl det. Men jag vill ha ditt ord på att du har goda skäl för att titta på det här. 

Om det rör sig om någon kritik mot poliskåren eller annat som kan användas emot oss, kan 

jag gå till domstol med här. Dessutom förlorar jag antagligen mitt jobb. Är du medveten om 

det, Mr. Denbrough?" 

"Du behöver inte oroa dig över ditt jobb. Jag lovar."

"Okay, du ska få en utskrift. Men säg mig, dig och mig emellan, finns det någonting vi 

behöver oroa oss för? Du verkar så... jag vet inte.. blek. Finns det något att oroa sig för, Mr. 

Denbrough?" 

"Jag är r-rädd för det, ja. Men det finns ingenting vi kan göra åt det. I-ingenting." 

"Du skrämmer mig, Mr. Denbrough. Här är utskriften. Hoppas den kommer till 

användning." 

------------------------------------------------------------------------------------ 

Utskrift från Derrypolisens digitala patrullbilsdatabas. 2013 - 09 - 21. 

Fordon: S-731 

Konstapel: Brett Anderson 

Centralen: Randy Butterwick 

(1) 

S-731: Anderson här. Framme vid Barrens om cirka tre minuter. Kom. 

Centralen: Håll utkik efter en kvinna i femtioårsåldern. Margareth Burns. Det var hon 

som skickade larmmeddelandet. 

S-731: Maggie? Vad gör hon där? 

Centralen: Jaså, du känner henne? Inte vet jag vad hon gjorde där, och det är inte det 

som är det väsentliga heller. 

S-731: Naturligtvis inte. Jag skall hålla ögonen öppna. 

Centralen: Det tycker jag att du skall. Speciellt eftersom Mrs. Burns tyckt sig sett en 

man skymta förbi en bit från platsen där hon hittade kroppen. 

S-731: Förövaren? 

Centralen: Var förberedd Brett. Och, som sagt, hall ögonen öppna. 

S-731: Ska bli. Jag ser henne nu. Och flickan. Ingen vacker syn. 

Centralen: Syns ambulansen till? 

S-731: Inte ännu. 

Centralen: Prata med Mrs. Burns och vänta tills den kommer. Låt den ta henne hem 

om hon vill. 

S-731: Skall jag inte skjutsa henne? 

Centralen: Nej, undersök brottsplatsen först. 

S-731: Ska bli. Jag står stilla nu. 

Centralen: Bra. Gå och gör ditt jobb. Och tänk på att damen är chockad. 

S-731: Det här är inte min första dag, Randy. Klart slut.

(2) 

Centralen: Centralen till S-731 kom. 

Centralen: Jag upprepar: centralen till S-731 kom. 

Centralen: Brett, hör du mig? 

S-731: Brett här. Allt är under kontroll. Ledsen att jag dröjde. 

Centralen: Jag trodde nästan att vi hade förlorat kontakten med dig. Hur gick det? 

S-731: Randy, en konstig fråga men.. var det den här veckan som cirkusen var i stan? 

Centralen: Vad snackar du om? Inte vet jag! Vad sa Mrs. Burns? Och flickan, hur illa 

var det? 

Centralen: Brett? Brett för fan vad håller du på med? 

S-731: Är du helt säker på att det inte var den här veckan cirkusen var i stan? 

Centralen: Vad tusen är det där för snack om cirkusen?! Det här är allvar! Förstår du 

inte det? En flicka har hittats död - kanske mördad - och du pratar om en satans 

cirkus! Vad skall detta föreställa, Anderson? 

S-731 : För jag är ganska säker på att jag såg en clown där inne. I skogen. 

Centralen: En clown?! Var då? 

S-731: I skogsdungen vid The Barrens. 

Centralen: Är du helt säker på att det var en clown? 

S-731: Ja, jag tror det. 

Centralen: Jaså? Det säger du. 

S-731: Det är precis vad jag säger. Jag vet att det kan låta konstigt, men visst var det 

en clown jag såg. Som stirrade på mig, dessutom. Blicken.. ögonen.. de var svarta. Om 

det nu fanns ögon i de där hålorna ovanför den där röda plastnäsan. 

Centralen: Jag vet inte vad jag skall säga, Brett. Hur mycket sömn fick du i natt 

egentligen? 

S-731: Randy, du måste tro mig. Jag vet vad jag såg! 

Centralen: Det får du ta med Rademacher senare. Jag skickar ut Dubay i stället. 

S-731: Vad menar du? 

Centralen: Att du får extra lunchrast idag, Brett. Det kan du behöva. 

S-731: Herregud, tror du mig inte? 

Centralen: Som sagt skickar jag ut Dubay. Du får ge din rapport senare. Klart slut.

ETT KÄRT ÅTERSEENDE 

Av Richard Pleijel 

Mike Hanlon gick snabbt på den gamla trasiga trottoaren som hörde till den ännu trasigare 

gatan Lower Main Street, som han fortfarande bodde på, som han bott på i hela sitt liv som 

vuxen i Derry. Jobbade man på bibliotek var inte lönen alltför hög, och det lilla huset på 

Lower Main Street var allt han hade råd med. 

Mike skulle snart pensioneras, egentligen skulle han ha pensionerats för två år sedan, 

men han ville jobba längre, mest var det för att pensionen var så låg, men också för att han 

hade kommit att gilla biblioteket så mycket under alla år han jobbat där, att det kändes som 

om det var hans. 

Biblioteket hade förstörts totalt under den häftiga stormen 1985, precis som det mesta i 

Derry, men man hade byggt upp det igen efter de gamla ritningarna. Derry höll nu på komma 

på fötter igen. Stormen hade verkligen varit förödande för stan, men nu var den så gott som 

återuppbyggd igen, och något av det gamla stadslivet började komma tillbaka. 

Mike Hanlon var en gammal man. Han kände sig gammal, och han såg äldre ut än vad 

han var, med rynkigt ansikte och påsar under ögonen. Han gick knackigt, och han hade en 

plågsam ledgångsreumatism, som blev ännu värre när det regnade, vilket det gjorde den här 

mörka höstkvällen. Regnet öste ner, och smattrade på den spruckna asfalten. 

Mike Hanlon såg upp och såg sitt hus på höger sida om vägen. Han såg en luffare som sov 

i skydd av några buskar mittemot hans hus. 

Plötsligt blossade det upp en häftig ilska inom honom. Att han skulle ha det så dåligt. Varför 

gjorde de inte något åt luffarna, och den här satans trasiga vägen? 

Han gick grusgången upp till dörren och låste upp. Han hängde av sig de våta kläderna i 

hallen på en krok och torkade håret på en handduk som hängde i badrummet. Han ville ha en 

pilsner, nej det sög ordentligt efter en öl när han tänkte efter. 

Mike hade börjat dricka alldeles för mycket. Han drack en öl varje kväll och en flaska vin 

eller två på helgerna. Hans lever mådde inte bra. Han hade tänkt på det men fann att han inte 

brydde sig särskilt mycket. Han var ju ändå så gammal, och han ville inte bli så gammal 

heller. Han hade ingen riktig vän, ingen hustru. Han levde ett tråkigt liv. Men nu jävlar skulle 

han ha en öl. Han gick med snabba steg fram mot kylskåpet och det vattnades i munnen när 

han tänkte på ölen. Han tog tag i handtaget på kylskåpsdörren och drog upp den. 

Han såg på det som fanns i kylskåpet och kunde inte få in i sin hjärna vad det var han såg. 

Det kändes inte verkligt. Men så rann sanningen i honom, som den pilsner han skulle ha tagit 

skulle gjort, och han insåg att framför honom i hans kylskåp låg ett avhugget huvud. Blodet 

lämnade hans ansikte, och det bleknade. Han stelnade till och skrek högt när huvudet 

plötsligt öppnade ögonen och med ett leende sa till honom:

"Tjenare Mikey, gamle polare. Kommer du ihåg mig? Det är Stan, gamle kompis." Mike 

backade förskräckt och Stan fortsatte hånflinande: "Jag räddade mig undan Dets vrede i tid 

och jag tycker att du bör göra detsamma. Kompis." 

Plötsligt ersattes Stans ögon av två gula punkter, som började växa. Mike insåg med 

förskräckelse att det var ballonger som blev större och större. De växte tills Mike såg en bild 

på vardera ballongen. De två förställde en clown med lång slips som höll i ett knippe 

ballonger. Mike hade ingen aning om vem det kunde vara. 

Ballongen sprängdes med en kraftig smäll och gula ballongbitar flög över rummet. Mike 

väcktes ur förlamningen och såg på huvudet. 

"Å, Herregud...", viskade Mike och vacklade på ostadiga ben. Så kände han långt bak i 

strupen hur det började komma. Han vacklade fram mot diskhon och lät allt komma. Han 

spydde som en gris, och Mike tyckte att det verkade som om det aldrig skulle sluta. Till slut 

spydde han bara galla, och lyckades hejda hulkningarna. 

Han förstod inget av det som hänt och undrade var huvudet kom ifrån, och vem det var. 

Det verkade som om han hade känt huvudet, eftersom det tilltalat honom kompis. Det var 

verkligen konstigt och bisarrt alltihop, och vad var det för konstig clown på ballongerna. 

Mike Hanlon kom inte ihåg att clownen var Snåljåp, som han och sex andra ungar hade 

kämpat mot sommaren -58, och att huvudet tillhörde Stan, som hade begått självmord hellre 

än att möta Det när Mike ringde 1985. Alla de minnena hade försvunnit och Mike kom inte 

ihåg någonting. 

Nu stod han lutad över diskhon med darrande ben, och huvudet var fyllt med tankar. Det 

kunde inte vara möjligt att det hade varit ett huvud i hans kylskåp. Han måste kolla. Mike 

började försiktigt närma sig kylskåpet. Han var övertygad om att han måste ha drömt, men 

samtidigt var han dödsförskräckt för det där huvudet. 

Han tog tag i kylskåpsdörren och öppnade den på vid gavel. Där fanns inget huvud. Mike 

tänkte. Kunde han ha drömt? Det måste vara så, han kunde inte komma på någon annan 

förklaring som verkade vettig. 

Mike gick mot badrummet för att skölja munnen, som hade en äcklig smak av spya, och 

blaska lite vatten i ansiktet. Badrummet var litet och hade ett gammalt slitet badkar med 

avflagnad färg. Ovanför handfatet satt en spegel som var lite sprucken i kanten. Mike satte på 

kranen med kallvatten och skvätte vattnet i sitt ansikte. Han tog en mugg och drack litet, 

sköljde runt i munnen, och spottade ut. Han såg på sig själv i spegeln och gillade inte det 

ansikte han såg. Det såg för bedrövligt ut. 

Plötsligt hörde han något pysande ljud som tycktes komma från badkaret. Han snurrade 

runt och såg ner i badkaret. Ingenting. Jo, det såg ut som något sprutade ut ur avloppet. 

Någon gas. Den började få färger. Orange växlades med stålblått som växlades med gult.

Plötsligt började gasen ta form. Det såg ut som en människa, tyckte Mike. Nästan som en 

clown... 

Mike skrek när varelsen tagit form och han såg clownen Snåljåp, som han hade sett på 

ballongerna. 

"Tjenare, Mike? Kommer du ihåg gamle Snåljåp", sa clownen med ett elakt hånleende i 

ansiktet. Han viftade med några gula ballonger. 

"Jag har kommit för att göra slut på er skitungar. Ni trodde ni kunde döda mig, men se, här 

står jag! Nu är det din tur att dö!" 

Plötsligt drogs Dets mungipor neråt tills de mötte varandra vid hakan. Mike såg på detta 

med förskräckelse och kallsvetten bröt ut i hans panna. De där mungiporna var bara sådana 

som fanns i serietidningar. 

Leendet på Dets ansikte återvände lika snabbt som man knäpper med fingrarna och 

Snåljåp fortsatte: "Du kommer aldrig undan mig!" Och så brast clownen ut i ett gapskratt. 

Mike backade mot dörren och såg på clownen som fortfarande skrattade. Mike började 

springa och styrde mot hallen. Han slet åt sig regnjackan och sprang ut ur huset i bara 

strumplästen. Han hörde hur Det vrålskrattade och utomhus stod regnet som spön i backen. 

Mike styrde sin kosa mot biblioteket. Han sprang och sprang som en galning och vände sig 

inte om en enda gång. När han kom fram till stentrapporna som ledde upp till bibliotekets 

stora port kände han lättnad och stannade till ett ögonblick och tittade bakåt. Han såg ingen. 

Men han vågade inte gå tillbaka utan gick uppför stentrappan och låste upp den stora 

trappan med sin nyckel och gick in i biblioteket. 

Inne i biblioteket var det bara femton grader och Mike tyckte att det kändes rått. 

Biblioteket var högt i taket med hyllor som sträckte sig upp mot taket. Ungefär tre meter 

ovanför golvet gick en balkong, så att man skulle kunna komma åt böckerna som fanns där 

uppe. I mitten fanns en utlåningsdisk. Mike gick in bakom utlåningsdisken och satte sig i en 

stol. Han drog med sin darrande gamla reumatiska hand över ansiktet, och vattnet droppade 

från hans hår och ansikte ner på golvet. 

Han tänkte över situationen. Han kunde fortfarande inte fatta vad som hade hänt. En 

snubbe, i detta fallet en clown, kommer upp som dimma ur badkaret. Mike skakade på 

huvudet. Det fanns inget vett i det här, inget vett över huvudtaget. Han reste sig från stolen 

och gick fram till en hyllorna med diktsamlingar. Han tog fram sin favoritsamling, Paterson 

av William Carlos Williams. Den gjorde honom alltid lugn. Han återvände till 

utlåningsdisken och började läsa. 

Så hörde han plötsligt ett ljud någonstans. Han tappade boken på golvet och tittade sig 

skräckslaget om. Hans hjärta bultade och han slickade sig om läpparna. Han hörde ett till 

ljud och nu kunde han lokalisera ljudet. Det kom från toaletten. Mike reste sig upp och 

började gå mot toaletten, fastän han inombords skrek åt sig själv att försvinna fort som attan.

Han tryckte upp toalettdörren, som ljudlöst gled upp. Mike lyssnade han kunde inte höra 

något. Toaletten var ganska liten, men ändå onödigt stor för ett bibliotek. Det fanns en 

pissoar i hörnet, tre bås och två handfat. Mike gick bort till första båset och lyssnade vid 

dörren. Ingenting. Han öppnade och tittade in. Ingenting. Han gick fram till nästa båsdörr 

och lyssnade. Han kunde inte höra någonting. 

Men plötsligt slogs dörren upp med en sådan kraft att Mike slogs in i handfaten. Han 

tappade andan och föll ner på golvet där han blev liggande kippande efter andan. Ut ur båset 

kom clownen Snåljåp. Mike såg upp mot Snåljåp med fruktan och väldig skräck i ögonen. 

Mike viskade ett ord: "Snåljåp." 

Och Det sa: "Just det, gamle gosse. Och nu ska du dö!" 

Det sista Mike Hanlon såg innan han dog var dödsljuset.

MÖTET 

Av Håkan Carlsson 

Han skakade på huvudet när han såg på resultatet av den hemska gärningen. Det låg där 

slängt, som en burk någon har druckit ur och kastat, i buskarna. Problemet var att det inte 

var något så simpelt som en burk, utan det var en pojke i sjuårsåldern som någon hade 

lämnat i buskarna. 

Han ville skrika ut sitt förakt mot gärningsmannen. Ville ha personen framför sig. Då 

skulle han visa personen vad han tyckte om honom. Samtidigt som han var arg, nej han var 

ursinnig, ville han också gråta. Hur kunde någon göra något sådant mot ett barn? Mot någon 

över huvudtaget men speciellt ett barn. Det som låg där bland buskarna gick nätt och jämt att 

identifiera som ett barn. 

Han tvingade sig att se på barnet igen, alla sår och blåmärken, de brutna benen över hela 

kroppen som stack ut genom huden. Allt lade han på minnet och sparade det tills han skulle 

stå öga mot öga med gärningsmannen. 

Det var inte det första barnet som blivit dödat på detta vis, utan det sjunde på bara två 

månader. De hade alla blivit dödade på olika sätt men det var det överdrivna våldet som 

gjorde att han band samman dödsfallen till en och samma gärningsman. 

Vad har hänt med Derry? Vad har hänt med min stad? tänkte han. Den har alltid varit 

lugn och fridfull. Den enda företeelse som han brukade få rycka ut på var sådana som när 

Jack är full och varit ute för länge och blivit utelåst av sin fru Mary-Ann. Då brukar han eller 

någon av sina konstaplar få åka dit och lugna ned Jack som då står och bankar på dörren och 

skriker att han skall komma in. 

Det var sådana företeelser som han har tagit hand om under sina tio år som först 

konstapel och för två år sedan som polischef. Fram till för två månader sedan, då det första 

barnet hade hittats. Det konstiga var att kropparna hade hittats mitt i staden. Inte på någon 

undangömd och skyddad plats, utan alltid på synliga platser. Det tredje barnet hade hittats 

hängande i statyn mitt på stora torget. 

Fast det var på så synliga platser så fanns det ingen som hade sett eller hört någonting. 

En FBI-agent hade kommit upp från FBI’s New York-kontor och hjälpte honom med fallen. 

Agenten hade haft med sig en väska med alla möjliga kemikalier och pulver, men han hade 

inte hittat ett enda spår, inga fingeravtryck, fotspår, hårstrån eller liknande saker. 

Han vaknade upp ur sina funderingar av en kvinnoröst som skrek. En kvinna, barnets 

mamma såg han, kom springande. En av hans konstaplar hindrade modern. Konstapeln 

tittade förvirrat omkring, han visste inte vad han skulle göra. 

"Ben ta hem henne till sig", sa polischefen. En moder skulle aldrig se sitt barn i detta 

tilstånd.

Konstapeln nickade och ledde långsamt bort henne. 

Sheriffen märkte att det hade börjat regna, det var som om himlen hade öppnat sig och ville 

spola bort det hemska. Han hade varit så upptagen med sina funderingar att han inte hade 

upptäckt det. 

Fast det regnade hade folk börjat samlat sig runt platsen. Tidningsråttorna fanns där 

också och tog foton märkte han surt. Han tog av sig jackan och lade den över kroppen. Var är 

ambulansen? undrade han. 

Det var då han hörde vattnet som rann ned i en avloppsbrunn. Han hade nog inte tänkt 

på det om det inte hade varit för de tidningsurklipp och det mystiska meddelande han hade 

fått för ett par dagar sedan. 

En morgon hade han kommit till sitt kontor. Där på hans skrivbord hade det legat ett 

brunt tjockt kuvert och väntat på honom. Det hade inte stått någon avsändare och ingen hade 

sett någon lämna kuvertet, det hade bara stått hans namn på det. Innehållet hade varit ett 

flertalet tidningsurklipp, alla daterade 1985, för trettio år sedan. Artiklarna handlade om en 

och samma sak, det året hade också ett antal barn försvunnit och hittats döda. Även dessa 

mord hade varit grymma, väldigt likt de mord som skedde nu. 

Han hade varit femton 1985. Han hade inte kommit ihåg morden innan han hade läst 

artiklarna, då mindes han allt. Det var konstigt att man kunde förtränga sådana saker. Det 

fanns tydliga kopplingar med morden 1985 och nu. Det kunde mycket möjligt vara en och 

samma gärningsman. Han mindes att morden 1985 var ouppklarade, de hade bara helt 

plötsligt upphört. Det kunde även vara någon som inspirerats av de gamla morden. 

Det var inte tidningsurklippen som gjorde att han upptäckte avloppsbrunnen utan det var 

det meddelande som hade följt med. Det hade stått: "Det finns i kloakerna. Känn ingen rädsla 

när du möter Det, då är du förlorad." 

Han kunde inte släppa dessa ord. Vem hade skickat de till honom. Fanns det verkligen 

någon nere i kloakerna som dödade barn? Han tyckte det lät konstigt. Vem skulle vilja bo 

där? 

Ambulansen kom till slut och förde bort barnet. Folket som hade samlat sig började också 

försvinna. De hade alla ett gemensamt uttryck i ansiktena, sorg och rädsla. Sorg för barnet 

och de andra offren, rädsla för vilket barn som skulle bli nästa offer. 

I en del ansikten fanns det också vrede. Han trodde att dessa brott måste klaras upp 

snabbt, helst innan nästa offer. Annars var det risk för att det skulle bli en otrevlig stämning i 

staden, kanske till och med ett upplopp med upprörda föräldrar. Vid upplopp brukar alltid en 

oskyldig som är på fel plats vid fel tid råka illa ut, det hade han sett på nyheterna flertalet 

gånger. 

"Precis som de andra fallen", sa en man till honom. Det var Dean Anderson, FBI-agenten som 

hjälpte till. Han var iförd standardklädseln för en agent i fällt, den mörka kostymen.

"Inga spår", suckade polischefen. "Just det och nu har regnet spolat bort bevisen om de 

nu hade funnits några. Men jag är säker på att det fanns inga." 

"Okej. Det får räcka för ikväll, vi får ta nya tag i morgon." 

FBI-agenten nickade, packade ihop sina saker och begav sig till hotellrummet han bodde 

i. Han tänkte ta en varm dusch, både det kalla regnet och den hemska synen ville han tvätta 

bort. Regnet gick men inte gärningen, den skulle för alltid finnas i hans minne. 

Polischefen stannade kvar i regnet tills alla hade lämnat platsen. Han gick tillbaka, med 

tunga steg, till sin bil. Han körde inte där ifrån, utan satte sig och funderade, tänkte 

fortfarande på meddelandet han hade fått. 

Det kanske är värt att undersöka? tänkte han. Det fanns en ingång till kloakerna vid en 

bro. Han kände väl till den därför många barn brukar leka där och han var tvungen att köra 

iväg dem för det var farligt där, de kunde drunkna. Då slog det honom. Barn brukar leka där. 

Kanske är det där de försvinner? Varför hade han inte tänkt på detta förut? 

Han slog näven i ratten, arg på sig själv att han hade glömt. Startade bilen och körde, 

utan att meddela någon om vad han skulle göra, till bron där ingången fanns. 

Han stannade bilen vid bron, gick nedför slänten som ledde ned till ingången. Stannade 

vid avloppsröret och tittade in i mörkret. Det gick inte att se någonting. Det enda han kunde 

höra var ljudet av rinnande vatten. 

Han tände en ficklampa, samlade mod så att han vågade gå in i röret. Ju längre in han 

kom desto mera liknade avloppssystemet en labyrint. Han började vika av på måfå och 

känsla, han visste ändå inte vart han skulle leta. Det dröjde inte länge förrän han var vilse. 

Han antog att det enklaste och mest logiska sättet att ta sig ut var att följa vattnet. 

Han började fundera på om det hade varit en bra idé att undersöka avloppsrören själv på 

natten. Det skulle ha varit klokare att väntat tills imorgon och ordnat en ordentlig 

undersökning av labyrinten. Frågan var bara hur han skulle förklara varför han misstänkte 

att gärningsmannen fanns nere i kloakerna. 

Han skulle just vända tillbaka när han märkte att allt runt honom såg annorlunda ut. Det 

var inte längre de jämna väggarna utan de var mera som väggarna i en grotta. 

Hur hör denna tunnel ihop med avloppssystemet? Nyfikenheten övervann rädslan och 

han fortsatte längre in. Omgivningen utstrålade något otäckt, något ondskefullt. Han kunde 

inte förklara det med det kom från allt, väggarna, vattnet på golvet och själva luften. 

Tunneln slutade i en stor grotta som var så hög att skenet från ficklampan inte nådde till 

taket. Han lät ljuset svepa över grottan, den träffade en stol, en enkel trädstol. Först 

reagerade han inte på stolen men så ryckte han till. Det satt någon på den. Han var tvungen 

att titta igen, ja det satt någon där. Iförd något vitt, han kunde inte se mera på detta håll. 

Svetten började rinna, han fick svårt att svälja. Det susade i öronen och hjärtat slog så 

hårt att han kunde höra det.

"Sitt helt still", sa han när han fick kontroll över rösten och drog pistolen. 

Allt verkade så overkligt. Som i en dröm svävade han närmare personen. Det var som om 

en kraft knuffade honom framåt. 

När han kom så nära att han kunde urskilja dragen på personen bättre såg han att 

personen var iförd en vit clowndräkt och var vitsminkad i ansiktet. 

Var detta personen som hade dödat alla barn? Varför bodde han här? Var det kanske en 

person som hade rymt från ett dårhus? Han hade hört att sådana personer var väldigt 

instabila och att de på mindre än en sekund kunde bli farliga. Det var nog bäst att vara 

försiktig. 

"Du är väntad", sa personen och log. Tänderna var gula, de var inte människotänder utan 

rovdjurständer. Rösten lät ihålig. Kanske var det grottan som förvred ljudet, men den fick 

honom att rysa. 

"Vem är du?" undrade polischefen. 

"Vem jag är är inte viktigt", sa clownen och reste sig upp. 

Polischefen tog ett steg tillbaka och riktade pistolen mot clownen. "Är det du som dödade 

barnen?", sa han anklagande. 

"Ja", var det korta svar han fick. Det ordet och med den tonen som det sades gjorde 

honom mycket rädd. Hur kunde någon så kallblodigt erkänna ett sådant grymt brott? 

"Och nu skall du få möta dem i livet efter", fortsatte clownen. 

Mitt framför ögonen ändrade clownen skepnad. Istället för clownen stod hans fader 

framför honom. 

"Du har varit väldigt elak", sa fadern. 

"Men… du är ju död." Rösten darrade. Fadern hade dött av hjärtattack för två år sedan. 

Hur kunde han stå framför honom nu? 

"Du måste smaka på remmen", sa fadern. "Du har varit elak och gjort mig upprörd." 

När han hade varit liten så hade fadern haft ett kraftigt läderbälte som han använde till 

att utföra sina straff. Det hade inte varit ofta som han hade blivit slagen av remmen, men han 

skulle aldrig glömma de gånger han gjort det. Det hade svidit så mycket. 

"Du är död!", skrek han och började gråta. 

Fadern började gå emot honom, nu hade han remmen i ena handen. 

"Du har varit elak." 

"Nej!", skrek han och tryckte av pistolen. Fadern försvann, han föll inte ihop utan bara 

slutade existera. 

Det är över nu, tänkte polischefen. Han hann knappt tänka tanken innan han hörde ett 

surrande ljud. Det var ett ljud som han allt för väl kände till och fruktade. Det var ljudet av en 

geting.

Ett hemskt minne kom fram. Det hade hänt sommaren när han var tolv, han hade 

sprungit på en äng och ramlat över en stubbe. Till sin fasa upptäckte han att han hade ramlat 

rakt i ett jordgetingbo. Han hade skrikit allt vad han kunde och getingarna hade stuckigt 

honom överallt. Benen, armarna, ansiktet och till och med inuti munnen på tungan. Sticken p 

halsen hade efteråt gjort att den svullnade upp så mycket at han knappt hade kunnat andas. 

Han hade inget minne av hur han hade kommit hem, han visste bara att han hade svimmat i 

sin mammas armar. Hon hade skrikit när hon såg honom. 

Framför honom flög den största geting han någonsin sett. Den var längre än hela hans 

arm. Den tittade på honom. Den hade inte insektsögon, utan det var clownens ögon som 

tittade hånfullt på honom. Den stora besten tog fart. Den hade målet inställt på honom. Han 

skrek till och tömde hela magasinet emot den. Precis som fadern försvann insekten i tomma 

intet. Han föll ned på knä och darrade. 

När tar denna mardröm slut? undrade han. Vad skall komma härnäst? 

Där getingen hade befunnit sig fanns det nu en kille med ett baseballträ i ena handen. Det 

var Michael. När polischefen hade varit fjorton år hade det funnits en bråkstake på arton år, 

Michael. Han hade jagat de mindre pojkarna med ett baseballträ. Michael hade ett år senare 

blivit påkörd av en bil. De yngre pojkarna hade i smyg sagt att det var gott åt honom. 

Innan polischefen hann göra något kastade sig Michael över honom. Han slog honom 

överallt med både nävarna och slagträet. Polischefen låg ned och var i underläge, han kunde 

inte göra någonting. Han kröp ihop för att skydda ansiktet. 

"Din lilla snorvalp!", skrek bråkstaken. "Jag skall döda dig din jävel." 

Polischefen kände att han började förlora medvetandet. Halvt borta kom han att tänka på 

meddelandet han hade fått. Det hade stått att han inte skulle känna någon rädsla när han 

mötte Det, för då skulle han vara förlorad. Han hade inte förstått meddelandet då men nu 

gjorde han det. Denna varelse levde på rädsla. 

När han insåg detta blev slagen svagare. Han knuffade bort bråkstaken och reste sig upp. 

"Jag är inte rädd för dig", sa han med en stadig röst. 

Nu stod clownen där. "Du kommer att vara det när jag är färdig med dig", sa han. 

"Nej, jag är färdig med dig nu", sa polischefen. 

Han höjde pistolen, som han visste hade ett tomt magasin. Han såg de sju döda barnen, 

alla sår och märken de haft. Sedan såg han framför sig att all smärta barnen hade fått utstått 

överfördes till vapnet i hans näve. Det var dags för honom att utdela sitt straff. 

Pistolen gick av. Kulan träffade clownen som fick ett förvånat uttryck och skrek av 

smärta. 

"Det var för Terry", sa polischefen. "Det här är för Jenny, Richard, Al, Beth, Sarah och 

George." Vid varje namn tryckte han av pistolen och varje gång avfyrade det tomma vapnet 

en kula som träffade clownen, som nu låg ned och vred sig i smärta.

När sista kulan träffade clownen började den långsamt smälta bort. Han hörde ett 

utdraget: "Nej!" från den smältande högen innan den försvann helt. 

Är det över nu? tänkte han. Riktigt över? Han väntade på nästa gestalt att ta form, men 

det kom inte något mer. Ondskan som grottan hade utstrålat var borta. Han suckad av 

lättnad. Det är verkligen över. 

Det tog honom någon timme att hitta vägen ut. När han kom ut från avloppet märkte han 

att det hade börjat ljusnat. Hur länge var jag där inne? Vad var det som verkligen hände? Och 

hur skall jag kunna förklara det för någon? Ingen kommer att tro mig vad jag än säger. 

Han kom överens med sig själv att inte nämna denna natt för någon. Brotten skulle bli 

olösta, i alla fall i allmänhetens ögon. Han visste sanningen. Med tiden skulle nog folket nöja 

sig med att morden har upphört.

Jag stötte för första gången på Honom i en liten by ... - Följeslagarna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?