Emanuel och Sandor är Malmöbor, invandrare – och ... - Expo

Malmös
nya ansikte
Emanuel och Sandor är Malmöbor, invandrare
– och sverigedemokrater. Enligt dem är hemstaden
inte längre vad det en gång var. Förr fanns
tryggheten och varvet. I dag finns muslimerna.
expo

emanuel Martyris är inte nostalgisk, men
det är synd säger han. Det är synd att de
lade ner varvet för det skulle kunna gå
att driva vidare. Han står nere vid Kockums
gamla område i Malmö hamn. Malmövinden
sliter i hans gråa hår. Han pekar stolt ut de
gamla byggnaderna. Där gjorde de dieselmotorer,
där ordnade de skroven.
Det ser annorlunda ut nere i hamnen jämfört
med de åren då han tog cykeln från Rosengård
genom stan ner hit för att stämpla in. Nu byggs
det bostäder här, en av de stora industrilokalerna
har förvandlats till ett modernt mediegymnasium
och vid den plats som Emanuel och hans arbetskamrater
skämtsamt brukade kalla Sibirien – för
att det blåste och var kallt – har hsb byggt upp
det jättelika bostadshuset Turning Torso.
Det är mycket som har förändrats sedan
Emanuel kom från Grekland till Malmö i början
av 1960-talet.
Inte bara i Malmö utan även för Emanuel.
Förr var han aktiv i vänsterpartiet. Men i
dag har han lämnat partiet och i stället gått
med i Sverigedemokraterna. Han representerar
partiet i Rosengårds stadsdelsfullmäktige för att
kämpa för den fråga som han anser vara den viktigaste
i svensk politik – ett invandringsstopp.
– Jag är övertygad om att det är ett livsavgörande
problem. Det kommer att bli en total
konfrontation om de inte kommer på hur man
ska lösa situationen.
under soMMaren 2006 publicerade Statistiska
centralbyrån, scb, en rapport om hur stor invandrarrepresentation
partierna hade på sina valsedlar.
Kristdemokraterna hade 15 procent, centerpartiet
bara 7 procent. Hos socialdemokraterna hade 14
procent av kandidaterna invandrarbakgrund, hos
moderaterna var motsvarande siffra 12 procent.
Sverigedemokraternas andel var 16 procent.
Emanuel Martyris är en av dem. Han kom till
Malmö som sjöman 1961. När hans båt lagt till
vid Kockums för att repareras var han trött på
sitt jobb. Han hade tidigare gjort ett misslyckat
försök att stiga i land och bosätta sig i Venezuela,
men det hade slutat med att han och hans
vän sattes i fängelse.
I Malmö var det lättare.
Han gick in till Kockums och frågade om
det fanns jobb för honom. Det gjorde det. När
båten var lagad åkte han tillbaka till Grekland,
packade sina saker och återvände till Malmö, ett
Malmö som tog emot honom med öppna famnar
men med misstänksamma blickar.
– Det var väldigt lugnt och folk var väldigt
välkomnande. Visst, man kunde uppleva en viss
14 EXPO
kyla. Den som är främmande skrämmer alltid
folk, det kvittar varifrån man kommer. När
folk håller en viss distans så är det ett utryck för
rädsla. Men jag kände mig omedelbart integrerad
eftersom jag började jobba direkt.
Emanuel gjorde snabbt sin röst hörd i den
nya staden och engagerade sig i vänsterpartiet.
– Var än grekerna befinner sig så pratar de
alltid politik. Anledningen till att jag valde vänstern
var att jag hade illsusionen att vänstern
skulle befria mänskligheten från förtrycket, det
var förstås fel.
I daG är han pensionär. Tiden i vänsterpartiet
har han lagt bakom sig. Arbetstimmarna på
Kockums har förvandlats till goda minnen och
ett missnöje med att varvet lades ner.
Han sitter på sin stora balkong i sin hsblägenhet
i Rosengård. Han trivs här. Det är en
vacker vårdag. Utanför lyser solen på en klarblå
himmel. Inne i köket skvalar p1 och kaffebryggaren
puttrar.
Emanuel lever ett lugnt pensionärsliv, fördriver
tiden med att spela piano eller åka motorcykel.
Men det är inte det han vill prata om.
När vi sätter oss ner på balkongen börjar han
att berätta om när Sydsvenskan skickade ett brev
till honom inför hans 70-årsdag.
– De ville ha en bild på mig och undrade om
jag ville skriva några ord om mig själv. Jag skrev
att jag har bott i 45 år i Sverige och Malmö, att
jag har varit politiskt aktiv i 30 år inom vänsterpartiet
och att jag numera är en desillusionerad
fritidspolitiker och pensionär.
Sydsvenskan fattade intresse för Emanuel och
skickade en reporter hem till honom för att göra
ett längre personporträtt.
– När intervjun kom med i tidningen var jag
med på en flott bild där jag satt vid pianot och
det stod att jag gillade att köra motorcykel. Fan
tänkte jag. Piano och motorcykel är en bisak för
mig. Det viktigaste för mig är politiken, men det
kom inte fram.
så nu ska han berätta om politiken, om vad
som har gått fel i det svenska samhället. Han ställer
fram en kopp kaffe på vaxduken och börjar.
Det handlar om tryggheten, säger han. Utan
trygghet blir människor till vilda djur som gör
allt för överleva.
Han har kvar delar av sin retorik från tiden
i vänsterpartiet. Om det inte finns en etnisk
homogenitet kan Sverige bli ett lätt byte för
internationella kapitalister, förklarar han. Det
handlar om en solidaritet som har försvunnit.
Hans resonemang landar till slut i att invand-
ringen måste stoppas. Att Sverige är på väg att
islamiseras och att det inte finns någon som vågar
prata om att invandringen är ett problem.
Egentligen har han tänkt så här ganska länge,
men det tog ett tag för honom att veta var han
skulle kanalisera det. Redan under 1980-talet
gjorde han sig omöjlig inom vänsterpartiet i
Malmö.
Kurt Sjöström satt tillsammans med Emanuel
Martyris i kommunfullmäktige under 1970talet
och minns honom som en högerkraft inom
partiet.
– Han tillhörde högern inom vänstern. Han
tyckte inte att man skulle sjunga Internationalen
och att det var meningslöst att fira första
maj. Det var som om han gled åt höger utan att
kunna hejda sig. För mig är det oförklarligt att
han gick med i Sverigedemokraterna. Det är
konstigt att en person som kämpat för Kockums
och arbetarrörelsen har gått så långt.
Han minns att Emanuel lade stor vikt vid
invandringsfrågan.
– Redan på 1980-talet pratade han om att de
nya invandrarna kom och gav honom sämre status.
Han ville begränsa invandringen. Även om
det inte var uttalat så handlade det inte om den
europeiska invandringen.
I saMBand Med murens fall lämnade Emanuel
vänsterpartiet. Sedan dess har han stått utanför
politiken, fram till valet 2006.
– Jag tänkte att om man vill göra någonting
så ska man göra det tillsammans med de som har
samma tankar som dig, så enkelt är det.
De som hade samma tankar som honom var
Sverigedemokraterna. Emanuel ringde upp sin
gamla arbetskompis, den före detta moderaten
och numera sverigedemokraten, Sten Andersson
som hänvisade Emanuel vidare till partiets
ideolog Mattias Karlsson.
– Vi pratade ganska länge, även om andra
ämnen än flyktingpolitik. Han berättade att
Sverigedemokraterna är för en skattefinansierad
social välfärd, de tänker inte rasera den svenska
modellen.
Det var inget lätt beslut att gå med i Sverigedemokraterna,
förklarar Emanuel. Men det
fanns inget annat parti som passade honom.
Emanuel menar att det är ingen annan som
vågar prata om problemen med invandring.
Han pekar på sitt eget bostadsområde; arbetslösheten,
kriminaliteten och otryggheten är importerad,
förklarar han. Därför måste invandringen
stoppas.
eManuel MarTyrIs lämnade vänsterpartiet och gick
med i Sverigedemokraterna. I dag representerar han
partiet i Rosengårds stadsdelsfullmäktige.
– Jag har inte släppt mina ideal för en rättvisare
värld. Men det finns ingen som kan övertyga
mig om att man släpper in folk här för att
man älskar dem, det är ett hyckleri. Ett land som
blir osäkert och otryggt blir inte bra för någon.
Ena sekunden radar han upp exempel från
tidningsartiklar han har läst eller tv-inslag som
han har sett där han menar att det är tydligt att
invandringspolitiken har gått överstyr. Andra
sekunden är han sur för att ingen pratar om
problemen, i alla fall inte öppet. Men han nämner
kommunpolitiker och Malmöprofiler som i
förtroende har sagt till honom att Sverigedemokraterna
egentligen har rätt.
han PraTar oM ”invandrarna” till synes utan
att reflektera över att han själv tillhör den gruppen.
Han säger att han känner sig integrerad i
EXPO 15
expo

sandor herold har inte rört inbetalningskortet
från Sverigedemokraterna, men han har röstat på
partiet sedan valet 2002.
det svenska samhället. Men att han inte känner
sig som svensk.
– Om du sa att du betraktade mig som svensk
så skulle jag bli upprörd.
Varför då?
– För det skulle betyda att jag blivit av med min
grekiska identitet. Jag är både svensk och grek.
När jag ska ställa frågan om hur han ser på
Sverigedemokraternas syn på integrationen avbryter
han.
Idén med sverigedemokraternas politik är ju att man
ska assimilera sig och bli en del av den svenska kulturen
på något sätt…
16 EXPO
- Inte assimilera sig, integreras är det rätta
ordet. Jag är inte assimilerad, säger han.
Men målet med Sverigedemokraternas politik är ju
att man ska assimileras, ser du något problem med det?
– Ja
Varför då?
– För att vi har religionsfrihet och alla ska få
tro vad man vill. Man ska inte behöva vara med
och fira midsommar om man inte vill det, alla
människor måste ha lov att ha sin kultur. Men
det är ett diffust ord kultur, för de som slaktade
Fadime gjorde det på grund av sin kultur. Där
måste man ha klara gränser.
expo
Sverigedemokraterna säger att man antingen ska
assimileras så att man blir svensk annars bör man inte
vara i landet, var hamnar du någonstans då?
– Är du säker på att de säger det? För det har
jag inte hört något om.
Emanuel blir plötsligt osäker, sedan säger han
trevande.
– Jag är inte naiv, jag vet att det finns personer
som drivits till Sverigedemokraterna av andra
anledningar än jag.
När jag plockar fram Sverigedemokraternas
principprogram för att fortsätta diskussionen
om partiets syn på svenskhet försvinner Emanuel
plötsligt in i köket. När han kommer frågar
han vad jag tycker om tidningen der Spiegel,
sedan slänger han ett temanummer om islamismen
i Tyskland på bordet.
Under hela intervjun har han tassat runt ämnet
islam, inte riktigt velat peka ut islam som ett
problem, lindat in sina ord.
Det känns som om du tycker massa saker om islam
som du vill inte vill prata om?
– Jag vill inte att man ska utveckla ett parallellt
samhälle, jag tror det räcker så, säger han kort.
Efter en kort stunds tystnad fortsätter han.
– Man ser massa saker som har hänt i Europa.
Jag tror att jag kommer att klara mig bra under
de år som är kvar. Men med den flyktingpolitik
som vi har så kommer vi att komma till en skärningspunkt
då det blir konflikter.
I en annan del av Malmö, i ett brunt litet radhus,
sitter lokföraren Sandor Herold. Om ett par
timmar ska han gå på sitt skift. Nu bjuder han på
kaffe i det dunkla vardagsrummet. Hans hund
ligger på golvet och tuggar på ett ben, medan
Sandor förklarar varför han redan i valet 2002
valde att rösta på Sverigedemokraterna.
– Jag sa så här, antingen röstar jag inte alls
eller så röstar jag på Sverigedemokraterna. Jag
skulle inte kunna rösta på något av riksdagspartierna
för de tar nästan mer hänsyn till andra
länders medborgare än vad de gör till sina egna.
Sandor Herold kom till Sverige som fyraåring
sedan hans familj flytt från Ungern 1956. De
hamnade på en flyktingförläggning i Ronneby
men i jakten på jobb och bostad flyttade familjen
i snitt en gång vartannat år fram till 1968:
Enköping, Norrtälje, Västerås, Borås. Till slut
hamnade de i Malmö, ett Malmö som han, precis
som Emanuel Martyris, menar har förändrats
radikalt under de senaste 20 åren.
– Låt mig säga så här, det var en svensk stad.
Malmö är knappast en svensk stad i dag. Det är
ett otroligt stort inslag av arabiskt inflytande,
det står på arabiska i butikerna, man hör det
arabiska språket, nästan alla affärsmän är araber,
restauranger ägs av invandrare. Det var
lugnare på den tiden, det har blivit mycket råare
i Malmö.
Sandor berättar att han fick upp ögonen för
hur den svenska flyktingpolitiken fungerade när
han jobbade som tolk i asylärenden.
– Det var mycket lögner som de kom med.
Jag upplevde att de här människorna inte tillför
Sverige någonting om vi låter dem stanna.
Under andra hälften av 1990-talet kom han
i kontakt med den invandringskritiska lobby-
gruppen Folkviljan och massinvandringen. Trots
att han kom i kontakt med personer nära Sverigedemokraterna
gick han aldrig med, han har inte
gjort det än. Inbetalningskortet som han beställde
har han ännu inte skickat in. Han vet inte om han
har tid och ork och att engagera sig politiskt.
Att han stödjer Sverigedemokraterna är det
dock ingen tvekan om. Det är det fler och fler
som gör, säger han. Även personer med invandrarbakgrund.
– Kritiken mot den förda invandringspolitken
bland min generation av invandrare är
mycket utbredd. De jämför med hur det var när
de kom till Sverige, de fick inte gå på någon sfi
till exempel, utan det var rätt ut i arbetslivet.
Han menar att det är skillnad på hans generation
av invandrare och de som kommer nu. De
som kommer i dag är mer krävande, säger han.
Framför allt ”araberna”.
– Jag tror att det ligger i deras kultur att man
skall man utnyttja staten så mycket som möjligt,
visst fuskar svensken också, men i dessa kulturer
tror jag att det är naturligare att fuska.
han är Van vid att folk kallar honom för rasist.
Han brukar ta det med en klackspark. Men ibland,
säger han, händer det att han tänker såna tankar.
–Steget till att gå över till rasistiska tankar
ligger nära när man rör sig i de här gränstrakterna
måste jag säga. När man läser om ett rått
överfall så tänker man fan nu är de i farten igen.
Man får ofta höra att man inte ska generalisera,
men det är lätt att göra det.
Precis som Emanuel Martyris skräms Sandor
av det han kallar islamiseringen av samhället.
– Jag ser sakta men säkert hur det här samhället
håller på att islamiseras. Det är mycket möjligt
att man överreagerar, men om man tittar
på hur det ser ut i andra länder så är inslaget av
islam mycket större än i andra länder.
– Jag kan bara säga att när moskén brann för
fem sex år sedan var det många jag träffade som sa
”fan, det var synd att den inte brann ner helt och
hållet”. Och särskilt då när brandmännen blev
mer eller mindre hindrade i sitt arbete där ute.
Tänkte du också så? Att det var synd att den inte
brann ner?
– Du vill att jag ska vara ärlig antar jag, det
hände att den tanken svävade förbi. Men nu
brann den inte ner och vill de ha sin moské så låt
dem ha den.
anna haGWall sitter på en trappa i vårsolen
utanför Handelshögskolan i Stockholm. Sedan
drygt två år tillbaka är hon andre vice ordförande
i Sverigedemokraterna och den person
med invandrarbakgrund som kommit högst upp
i partihierakin.
Som tonåring förälskade sig Anna Hagwall
i en svensk man på semester i Ungern. Hon
gifte sig med honom och kom till Sverige som 19åring.
Sedan dess har hon bland annat jobbat som
egenföretagare och om man ska tro henne, skött
sig och anpassat sig till det svenska samhället.
Anna Hagwall menar att det är fler och fler
personer med invandrarbakgrund som hör av
sig till partiet. Och att det i hennes umgängeskrets,
mest bestående av folk från Östeuropa,
finns starka sympatier
för partiet.
– De har lyckats allihopa,
de har barn som
har anpassat sig och de
känner svenska familjer.
De tillhör medelklassen
och de vill att deras barn
ska kunna fortsätta att
leva som dem, därför
stödjer de vår politik.
Hon menar att det
finns en ”klarsynthet”
hos många av de med
invandrarbakgrund som
hör av sig till henne.
– De ser att det har
gått snett med integrationen.
Landet kan inte
svälja den här invandringen.
De söker en förklaring
och en väg för att
det inte ska bli värre, då
har de hittat oss.
”
hur MånGa personer
med invandrarbakgrund
som är medlemmar
i Sverigedemokraterna
går inte att säga,
det finns inte heller någon
statistik över hur
många med invandrarbakgrund
som röstat på
partiet. En sak är dock
klar. De finns.
Och Sverigedemokraterna
är noga med
att lyfta fram dem.
I samband med att
scb publicerade siffrorna
över invandrarrepresentation
på vallistorna
till valet 2006
jublade Anna Hagwall på partiets hemsida.
”Den här undersökningen borde en gång för alla
ta död på de ständiga beskyllningarna om att Sd skulle
vara ett främlingsfientligt parti. Det är faktiskt fullt
möjligt att vara kritisk till massinvandringen och stå
upp för den svenska kulturen utan att vara rasist.”
Kanske är detta den viktigaste rollen invandrarna
spelar i Sverigedemokraterna. Genom att
peka på att de finns invandrare som röstar på
partiet eller är aktiva i partiet menar partiet att
man inte kan vara rasistiskt.
Men så enkelt är det inte. En person som är
född i ett annat land än Sverige kan självklart i
samma utsträckning ha en negativ inställning
till människor från andra länder som en ”infödd”
svensk. Invandrarrepresentation är ingen
garanti mot rasistiska tendenser. Däremot är det
ett hjälpmedel i kritiken mot invandringen och
invandrare. Anna Hagwall förklarade i en tidigare
intervju med Expo att man som invandrare
har möjlighet att säga saker som inte ”svenskar”
kan säga om invandringen.
Fenomenet med invandrare i partier som vill
begränsa invandringen är inte på något sätt nytt
han Menar
aTT deT är
skIllnad På
hans GeneraTIon
aV
InVandrare
och de soM
koMMer nu.
de soM koM-
Mer I daG är
Mer kräVande,
säGer han.
FraMFör allT
”araBerna”.
eller unikt för Sverige. I Frankrike där Front National
slagit igenom på en mycket bredare front än
vad Sverigedemokraterna gjort i Sverige har det
flera gånger uppmärksammats att personer som
kom till landet under 1960-och 1970-talet numera
stödjer Jean-Marie Le Pens hårdföra politik.
TIllBaka På Emanuel Martyris balkong. Trots
hans okunskap om vad som egentligen står i
partiets principprogram tycker han att han är en
del av den ”kulturella homogeniteten” som man
menar krävs för att ett land ska fungera.
– Jag har sörjt lika mycket som en svensk över
att de lade ner varvet.
Emanuel Martyris är långt från ensam i partiet
med sin invandrarbakgrund. På ett sätt passar han,
med sin syn på sin egna kultur, inte in i partiet.
På ett annat sätt passar han perfekt. Med sin
starka kritik mot ”islamiseringen” av Sverige
blir han, oavsett hans grekiska bakgrund, bara
ytterligare en i raden av sverigedemokrater som
klagar över islams intåg i Sverige.
Daniel Poohl
daniel.poohl@expo.se
EXPO 17