magasin Kontakt - Hem

Minnen från
en svunnen gård
” Det var hösten –88 och min syster
hade kommit på besök för att hjälpa
till. Jag och Irene håller på i köket
medan Peter och barnen är ute i vardagsrummet.
Barnen är alldeles för
små för att märka något men vi vuxna
hör mycket tydligt hur något går i
trappan. Det är något eller någon som
tar sig uppför. Min syster ropar
”Hallå, är det någon där?” men ingen
svarar. Irene går till och med upp på
andra våningen för att se efter, men
där finns bara en tom kallvind. Vi är
alla lika förvirrade och frågar varandra
om alla hört samma sak. Det hade
vi.”
Det finns ingen som helst tvekan i Eva
Lindgrens röst när hon berättar om
händelsen. Men däremot nekar hennes
före detta man, Peter, till att det kunde
ha varit något övernaturligt. Han tror
helt enkelt inte på det han såg.
Eva och Peter Eriksson var mitt uppe i
flyttningen vid det tillfället, och allt
var i ett enda kaos.
Gården har tillhört Peters släkt sedan
lång tid tillbaka. Sivert Johansson,
Peters gammelmorbror, växte upp i
Nybylund som barn, och så också
hans pappa.
Sivert hade två bröder, Sven och Birger
som idag ligger begravna på en kyrko-
6
kontakt
gård utanför Enköping.
Runt 1987 började Eva och Peter använda
det gamla huset som sommarstuga.
Men redan året därpå revs det
och ett nytt modernt byggdes upp.
Från landsvägen går en smal grusväg
upp mot gården. I trädgårdens vänstra
kant svänger den av upp mot gårdsplanen
där den omringas av stall och
ladugård. Trädgården är stor med
både fram och baksida, framför det
rödmålade huset har man planterat en
rondell. En stenmur delar av själva huset
med trädgården, och gårdsplanen.
I hästhagen växer två täta skogsdungar.
En enorm grässlätt sträcker ut sig
över kullarna och här och var ligger
stenruiner. Uppe i de gamla charmiga
träden finns en och annan koja.
På kullen står en fallfärdig bod och
nedanför längs åkerkanten ligger en
ödelagd trädgård med äppelträd, körsbärsbuskar
och plommonträd.
Gården ligger långt ut på de öppna
åkerfälten i den lilla byn Härkeberga,
som ligger drygt en mil utanför
Enköping.
– Det var på hösten –91, berättar Eva.
Jag stod och diskade efter middagen
då jag såg någon rörelse nere på vägen
i kurvan. Det var något ljust, inget
ljussken utan snarare som en ljusklädd
Utsikt över hästhagen.
Gården låg
tidigare inne i
träddungen till
höger på bilden.
Fårhuset ligger
bakom trädet till
vänster.
människa. Jag kan inte riktigt förklara
det i ord för jag är inte säker på vad
jag såg, jag såg det ju i ögonvrån. Jag
gick ut i tvättstugan och öppnade dörren
för att se vem det var som kom
men ingen fanns där. Gården var tom.
Jag såg det flera gånger under de första
åren, sedan såg jag det inte mer. Det
var efter några gånger som jag insåg
att det inte gick upp mot gården utan
upp mot hagen.
Men Eva är trots allt inte den enda
som såg det under den här tiden.
Hennes mamma såg samma sak, och
precis som Eva hade hon gått ut på
trappan för att se efter.
– ”Märkligt, jag kunde ha svurit på att
det var någon som kom”, sa hon på
sin typiska norrländska dialekt, säger
Eva med ett leende. Mamma kommer
tyvärr inte ihåg det idag. Men det är
kanske inte så konstigt eftersom hon
bara var med om det bara en gång,
hon trodde nog att hon sett fel trots
allt. Men jag minns, och jag förstod att
hon hade sett samma sak som jag.
Eva är alldeles säker på sin sak. Men
vad var det i så fall? Ett spöke?
– Jag tror att jag var barnvakt en kväll
vilket jag ofta var under barnens uppväxt,
säger Irene Lindgren. Plötsligt ser
jag en kvinna gå längs vägen så jag går