Mina döttrar dog i magen, Sofis Mode ... - Minna Tunberger
Mina döttrar dog i magen, Sofis Mode ... - Minna Tunberger
Mina döttrar dog i magen, Sofis Mode ... - Minna Tunberger
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
»<br />
Ditt liv<br />
I början besökte Elisabeth Thieme<br />
dottern Vendelas grav varje dag.<br />
Nu åker hon dit ibland och planterar<br />
blommor. För Vilda, 4, är det helt<br />
naturligt att hälsa på vid graven.<br />
De fl esta missfall<br />
sker före vecka 12<br />
» När en graviditet avbryts av sig själv före<br />
utgången av vecka 22, talar man om missfall.<br />
Efter<br />
»<br />
vecka 22 räknas fostret som barn.<br />
Man har sett att 10 till 20 procent av alla gravida<br />
som registrerats inom mödrahälsovården får<br />
missfall. De allra flesta missfall sker tidigt i graviditeten<br />
— cirka 80 procent inträffar före vecka 12.<br />
Ju äldre kvinnan är desto större är missfallsrisken.<br />
» De första signalerna är i regel smärta och/eller<br />
blödningar. Kroppen klarar ofta av att stöta ut<br />
fostret själv. Ibland krävs att man tar tabletter för att<br />
livmodern ska dra ihop sig eller att man skrapas.<br />
» De vanligaste orsakerna till missfall är: defekter<br />
hos fostret, i livmodern, moderkakan eller livmoderhalsen;<br />
underlivsinfektioner som klamydia;<br />
mindre vanliga infektioner som röda hund och<br />
toxoplasmos, samt vissa kroniska sjukdomar.<br />
Alkohol, droger och rökning kan också påverka.<br />
» Om en kvinna har fått minst tre missfall i rad<br />
vid liknande tidpunkt i graviditeten, brukar<br />
man tala om upprepade missfall. Omkring en procent<br />
råkar ut för detta. Dessa missfall brukar utredas.<br />
Källa: Vårdguiden<br />
”Vi gjorde en liten, liten sten till Vega och begravde henne intill Vendela”<br />
Begravningen var fruktansvärd. När hon låg<br />
där i sin öppna kista visste jag ju att det var<br />
sista gången jag skulle få se henne.<br />
Redan någon månad efter förlossningen<br />
försökte vi bli gravida igen. Det tog ett år<br />
innan jag åter väntade barn. Men jag fi ck<br />
missfall. Efter ännu ett år blev jag gravid igen,<br />
men fi ck missfall även denna gång.<br />
Vi hade stått länge i landstingets<br />
kö till provrörsbefruktning,<br />
men väntetiden förlängdes hela<br />
tiden, så till slut tröttnade vi<br />
och kontaktade en privat klinik.<br />
<strong>Mina</strong> föräldrar var så snälla och erbjöd sig<br />
att betala för tre försök.<br />
När vi kom till kliniken såg läkaren att det<br />
redan fanns ett litet embryo i min livmoder.<br />
Det hade kommit till på naturlig väg.<br />
Vi kallade det för vårt mirakel.<br />
Under graviditeten var jag superorolig –<br />
tänk om det här barnet också skulle dö? För<br />
att inte tala om förlossningen, den var rena<br />
mardrömmen. Barnets hjärtljud sjönk, läkare<br />
”EFTER ÄNNU ETT ÅR<br />
BLEV JAG GRAVID IGEN<br />
— MEN FICK MISSFALL<br />
dök upp och det hela kändes som en repris på<br />
Vendelas födelse. Detta barn får inte dö, sa jag<br />
om och om igen.<br />
Vilda drogs ut med sugklocka, sedan sprang<br />
de iväg och försökte få liv i henne. Hon var<br />
grå och livlös, hade bara lite puls. Navelsträngen<br />
hade varit lindad fyra varv runt halsen.<br />
Så kom Peter äntligen in till mig och berättade<br />
att vi hade fått en tjej och att hon mådde<br />
bra. Äntligen kunde jag andas ut.<br />
Alla var så glada. Men det var jobbigt för<br />
mig och Peter, för vi hade ju nästan förlorat ett<br />
barn till. Andra tyckte att nu har vi fått lilla Vilda,<br />
nu är allt bra. Men riktigt så var det inte.<br />
All glädje vi fi ck uppleva med Vilda påminde<br />
oss ju om det vi inte hade fått med Vendela.<br />
Vi ville ha fl era barn, jag och Peter. Och vi<br />
orkade inte lägga ner tid och energi på att<br />
försöka få barn på naturlig väg, så vi bokade<br />
tid på fertilitetskliniken.<br />
På andra försöket blev jag gravid. Jag kände<br />
sparkar tidigt, men de avtog efter ett tag. När<br />
barnet var 17 veckor var jag på en rutinundersökning<br />
hos en barnmorska, som gjorde ultraljud.<br />
Det tog en halv sekund – sedan förstod<br />
jag att fostret inte längre levde. Det låg blickstilla.<br />
Inte en gång till, sa jag. Barnmorskan<br />
fi ck kämpa för att behålla sin yrkesroll medan<br />
jag grät.<br />
Denna, vår tredje, dotter var inte större än<br />
att hon fi ck plats i Peters hand. Hon fi ck<br />
heta Vega och vi gjorde en liten, liten sten till<br />
Fyraåriga Vilda föddes med navelsträngen<br />
lindad runt halsen, men<br />
överlevde. Lille Ville föddes utan<br />
komplikationer i augusti förra året.<br />
Elisabeth Thieme och hennes Peter<br />
har släppt tanken på att skaffa fl er<br />
barn och njuter i stället åt att vara<br />
föräldrar åt Vilda och Ville.<br />
henne och begravde henne intill Vendela.<br />
Efter detta drabbades jag av utmattningssyndrom.<br />
Det hade varit så himla mycket<br />
genom åren och jag behövde få vila.<br />
Trots allt bestämde vi oss för att<br />
genomgå vår sista provrörsbefruktning.<br />
Först gick det inget<br />
vidare, inga av mina ägg överlevde.<br />
Men med hjälp av ett fryst ägg<br />
som fanns kvar sedan tidigare blev vår son<br />
Ville till. Han föddes på lyckodagen 08-08-08.<br />
Under större delen av mitt vuxna liv har jag<br />
försökt få barn. Först handlade det om att få<br />
barn överhuvudtaget, sedan om att få levande<br />
barn.<br />
Nu har jag äntligen fått det och mitt liv har<br />
tagit en ny vändning. Peter och jag kan för<br />
första gången i vårt förhållande försöka ta<br />
dagen som den kommer, vara föräldrar åt<br />
Vilda och Ville och slippa lägga allt fokus på<br />
att få barn. Det känns ovant.<br />
Sorgen över våra förlorade barn har bytt<br />
skepnad. I början gick jag till Vendelas grav<br />
varje dag. Efter ett år bestämde jag mig för att<br />
gå dit på söndagar. Nu åker vi dit ibland och<br />
planterar blommor och på hennes årsdag<br />
samlas vi där hela familjen.<br />
För fyraåriga Vilda är det helt normalt att<br />
hälsa på vid graven. Hon tycker om att följa<br />
med dit och blåsa såpbubblor upp till sina<br />
änglasystrar i himlen.” ■<br />
30 31