Mina döttrar dog i magen, Sofis Mode ... - Minna Tunberger

Ditt liv
Hälsa, kärlek & relationer
När Elisabeth Thieme blev gravid
efter flera år av resultatlösa försök
var lyckan total. Men något gick fel
och lilla Vendela överlevde inte.
NAMN: Elisabeth Thieme.
ÅLDER: 37 år.
BOR: I Mölndal utanför Göteborg.
FAMILJ: Sambon Peter, dottern Vilda,
snart fyra år, sonen Ville, åtta månader
och änglabarnen Vendela och Vega.
”Mina
döttrar dog
i magen”
Efter era års ofrivillig barnlöshet blev Elisabeth Thieme, 37, gravid.
Men hennes efterlängtade Vendela dog – mitt under förlossningen.
”
För snart tio år sedan blev jag och
Peter förälskade på Aftonbladets
chatt. Jag kände mig helt enkelt
tvungen att resa till Uppsala och
hälsa på honom, bara för att få
honom ur huvudet. Jag trodde inte det var
möjligt att bli kär utan att ha träffats. Men
det visade sig att kärleken var ännu starkare
i verkliga livet. Efter ett och ett halvt år
fl yttade han hem till mig i Göteborg.
Innan jag träffade Peter hade jag haft
en stadig relation i många år. Jag var bara
21 år när jag och min dåvarande pojkvän
försökte skaffa barn första gången. I sju år
försökte vi, om och om igen, utan resultat.
Det var en hård prövning för oss. Och
just som vi hade fått tid för provrörsbefruktning
sprack vårt förhållande.
Långt senare konstaterades det att jag
har en hormonrubbning som heter PCO-s,
vilket innebär att jag bara har några få ägglossningar
per år och därför har svårt att
bli gravid.
Jag sa till Peter att om han ville ha ett
fotbollslag med barn, skulle han få se sig
om efter en annan tjej. Men han ville satsa
på ett liv med mig ändå. Och det märkliga
var att jag blev gravid bara tre månader
efter att vi hade fl yttat ihop!
Graviditeten var normal, men jag vågade
inte tro att det skulle gå vägen förrän framåt
slutet. Först då började vi boa in oss
– vi bytte lägenhet, förlovade oss, köpte
barnvagn.
Så kom värkarna igång och det var dags
att åka till BB. När vi kom in i förlossningsrummet
kunde personalen varken höra
eller se några hjärtljud. Det kallades in
en hel stab av läkare och barnmorskor.
17 personer kom springande på sparkcyk-
DE HJÄLPTE OSS ATT TA SVARTVITA BILDER PÅ
HENNE OCH TA HENNES HAND- OCH FOTAVTRYCK
AV: Minna Tunberger FOTO: Henrik Brunnsgård
lar och nio minuter senare föddes lilla
Vendela med hjälp av ett katastrofsnitt.
Jag låg på uppvakningen när Peter kom
in för att berätta: ’Vi har fått en tjej, tyvärr
fi nns hon inte med oss längre.’
Jag började hyperventilera, fi ck ingen
luft. Hela min kropp knöt sig. Jag ville
ställa mig på gatan och skrika ut min sorg.
Men det gick inte eftersom det värkte så
i magmusklerna, efter snittet.
Medan livet fortsatte som
vanligt för vår omgivning,
stannade det upp för mig
och Peter. Vi befann oss
i en chockbubbla.
Personalen uppmuntrade oss att tillbringa
så mycket tid som möjligt med
Vendela före begravningen. De hjälpte oss
att ta svartvita foton på henne, ta hennes
hand- och fotavtryck och klippa av en
hårlock. Jag höll i henne, kramade henne,
ville inte släppa henne.
GÖR: Teknikinformatör. Därefter obducerades hon, men man
fann ingen förklaring till hennes död. »
28 29

»
Ditt liv
I början besökte Elisabeth Thieme
dottern Vendelas grav varje dag.
Nu åker hon dit ibland och planterar
blommor. För Vilda, 4, är det helt
naturligt att hälsa på vid graven.
De fl esta missfall
sker före vecka 12
» När en graviditet avbryts av sig själv före
utgången av vecka 22, talar man om missfall.
Efter
»
vecka 22 räknas fostret som barn.
Man har sett att 10 till 20 procent av alla gravida
som registrerats inom mödrahälsovården får
missfall. De allra flesta missfall sker tidigt i graviditeten
— cirka 80 procent inträffar före vecka 12.
Ju äldre kvinnan är desto större är missfallsrisken.
» De första signalerna är i regel smärta och/eller
blödningar. Kroppen klarar ofta av att stöta ut
fostret själv. Ibland krävs att man tar tabletter för att
livmodern ska dra ihop sig eller att man skrapas.
» De vanligaste orsakerna till missfall är: defekter
hos fostret, i livmodern, moderkakan eller livmoderhalsen;
underlivsinfektioner som klamydia;
mindre vanliga infektioner som röda hund och
toxoplasmos, samt vissa kroniska sjukdomar.
Alkohol, droger och rökning kan också påverka.
» Om en kvinna har fått minst tre missfall i rad
vid liknande tidpunkt i graviditeten, brukar
man tala om upprepade missfall. Omkring en procent
råkar ut för detta. Dessa missfall brukar utredas.
Källa: Vårdguiden
”Vi gjorde en liten, liten sten till Vega och begravde henne intill Vendela”
Begravningen var fruktansvärd. När hon låg
där i sin öppna kista visste jag ju att det var
sista gången jag skulle få se henne.
Redan någon månad efter förlossningen
försökte vi bli gravida igen. Det tog ett år
innan jag åter väntade barn. Men jag fi ck
missfall. Efter ännu ett år blev jag gravid igen,
men fi ck missfall även denna gång.
Vi hade stått länge i landstingets
kö till provrörsbefruktning,
men väntetiden förlängdes hela
tiden, så till slut tröttnade vi
och kontaktade en privat klinik.
Mina föräldrar var så snälla och erbjöd sig
att betala för tre försök.
När vi kom till kliniken såg läkaren att det
redan fanns ett litet embryo i min livmoder.
Det hade kommit till på naturlig väg.
Vi kallade det för vårt mirakel.
Under graviditeten var jag superorolig –
tänk om det här barnet också skulle dö? För
att inte tala om förlossningen, den var rena
mardrömmen. Barnets hjärtljud sjönk, läkare
”EFTER ÄNNU ETT ÅR
BLEV JAG GRAVID IGEN
— MEN FICK MISSFALL
dök upp och det hela kändes som en repris på
Vendelas födelse. Detta barn får inte dö, sa jag
om och om igen.
Vilda drogs ut med sugklocka, sedan sprang
de iväg och försökte få liv i henne. Hon var
grå och livlös, hade bara lite puls. Navelsträngen
hade varit lindad fyra varv runt halsen.
Så kom Peter äntligen in till mig och berättade
att vi hade fått en tjej och att hon mådde
bra. Äntligen kunde jag andas ut.
Alla var så glada. Men det var jobbigt för
mig och Peter, för vi hade ju nästan förlorat ett
barn till. Andra tyckte att nu har vi fått lilla Vilda,
nu är allt bra. Men riktigt så var det inte.
All glädje vi fi ck uppleva med Vilda påminde
oss ju om det vi inte hade fått med Vendela.
Vi ville ha fl era barn, jag och Peter. Och vi
orkade inte lägga ner tid och energi på att
försöka få barn på naturlig väg, så vi bokade
tid på fertilitetskliniken.
På andra försöket blev jag gravid. Jag kände
sparkar tidigt, men de avtog efter ett tag. När
barnet var 17 veckor var jag på en rutinundersökning
hos en barnmorska, som gjorde ultraljud.
Det tog en halv sekund – sedan förstod
jag att fostret inte längre levde. Det låg blickstilla.
Inte en gång till, sa jag. Barnmorskan
fi ck kämpa för att behålla sin yrkesroll medan
jag grät.
Denna, vår tredje, dotter var inte större än
att hon fi ck plats i Peters hand. Hon fi ck
heta Vega och vi gjorde en liten, liten sten till
Fyraåriga Vilda föddes med navelsträngen
lindad runt halsen, men
överlevde. Lille Ville föddes utan
komplikationer i augusti förra året.
Elisabeth Thieme och hennes Peter
har släppt tanken på att skaffa fl er
barn och njuter i stället åt att vara
föräldrar åt Vilda och Ville.
henne och begravde henne intill Vendela.
Efter detta drabbades jag av utmattningssyndrom.
Det hade varit så himla mycket
genom åren och jag behövde få vila.
Trots allt bestämde vi oss för att
genomgå vår sista provrörsbefruktning.
Först gick det inget
vidare, inga av mina ägg överlevde.
Men med hjälp av ett fryst ägg
som fanns kvar sedan tidigare blev vår son
Ville till. Han föddes på lyckodagen 08-08-08.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag
försökt få barn. Först handlade det om att få
barn överhuvudtaget, sedan om att få levande
barn.
Nu har jag äntligen fått det och mitt liv har
tagit en ny vändning. Peter och jag kan för
första gången i vårt förhållande försöka ta
dagen som den kommer, vara föräldrar åt
Vilda och Ville och slippa lägga allt fokus på
att få barn. Det känns ovant.
Sorgen över våra förlorade barn har bytt
skepnad. I början gick jag till Vendelas grav
varje dag. Efter ett år bestämde jag mig för att
gå dit på söndagar. Nu åker vi dit ibland och
planterar blommor och på hennes årsdag
samlas vi där hela familjen.
För fyraåriga Vilda är det helt normalt att
hälsa på vid graven. Hon tycker om att följa
med dit och blåsa såpbubblor upp till sina
änglasystrar i himlen.” ■
30 31