cykelvägars drift-och underhållsstandard –kommunenkät - VTI

1 Inledning
1.1 Bakgrund
År 1998 fattade riksdagen ett transportpolitiskt beslut, baserat på proposition
1997/98:56, ”Transportpolitik för en hållbar utveckling”. Det övergripande målet för
transportpolitiken är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv transportförsörjning
som är långsiktigt hållbar utifrån ett ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt
perspektiv. I Sverige ökar vägtrafiken med ungefär 1,5 % per år och ingenting tyder på
att den trenden kommer att brytas. Denna utveckling medför mer buller, större trängsel
och ökade avgasutsläpp, vilket innebär att behovet att lösa trafikproblemen blir allt
större. Genom ett ökat cyklande vore det möjligt med en minskning av biltrafiken. Trots
att de flesta kan tänka sig att ta cykeln vid resor kortare än 5 km, sker drygt hälften av
dessa resor med bil och i Sverige utgör de ungefär 60 % av alla persontransporter (Riks-
RVU, 1998).
Information är inte tillräckligt för att ändra människors beteende, utan det krävs åtgärder
som gör det mer attraktivt att cykla (Davies, 1997). Ett flertal studier visar att det finns
en potential för ökad cykelanvändning med en förbättring av trafikförhållandena för
cyklister (Borger och Frøysadal, 1993; Rystam, 1995; U.S. Dept. of Transportation,
1991; Vejdirektorartet, 1995; Warsén, 1983; m.fl.). Fysiska förändringar som t.ex. fler
cykelvägar och trafiksäkra lösningar i korsningar, skulle kunna medföra ett ökat
cyklande, men även en höjning av drift- och underhållsstandarden är viktig. Exempelvis
skulle en förbättrad vinterväghållning på cykelvägarna kunna öka cyklandet vintertid
(Bergström, 1999 och 2002).
Det är upp till den enskilda väghållaren att bestämma vilka standardnivåer som ska
upprätthållas på cykelvägarna i det egna ansvarsområdet. Generellt sett kan sägas att
Vägverket utgår ifrån den standardklass som intilliggande bilväg har, vilken är baserad
på årsdygnstrafiken på den bilvägen, medan kommunerna hellre utgår från cykelfrekvens
och förbindelse mellan viktiga målpunkter. För kommunerna finns emellertid
ingen gemensam mall att följa vid utarbetandet av standardkraven. Kommunförbundet
har ännu inte givit ut några rekommendationer, varken för jämnhet på cykelvägar eller
för drift- och underhållsstandard. De standardkrav på jämnhet för cykelvägar som idag
finns, härstammar från VÄG 94/ATB Väg och är till stor del framtaget med
utgångspunkt från motorfordonstrafiken.
Många singelolyckor bland cyklister sker till följd av brister i vägytan (Binderup Larsen
et al., 1991; Björnstig och Björnstig, 1994; Magnusson, 1998; Öberg et al., 1996) och
det påverkar också, indirekt, människors vilja/ovilja till att cykla. Ojämnheter i ytan,
som t.ex. potthål, sprickor och spår samt sand, grus och annat skräp på vägytan är två av
de värsta farorna för cyklister, framförallt på grund av att de är så vanligt förekommande
(Ardekani et al., 1995). Dålig belysning skapar en känsla av otrygghet, men utgör
också en säkerhetsrisk eftersom dålig beläggning, eller andra brister, blir svårare för
cyklisten att upptäcka.
Ovanstående är exempel på faktorer som är viktiga att beakta för att öka cyklisters
framkomlighet, komfort och säkerhet, men det finns brister i kunskapen om vad som
egentligen definierar en attraktiv cykelväg. Även om det är troligt att cyklandet skulle
öka om cykelvägarnas standard förbättrades, är sambanden mellan infrastruktur och
cyklande inte helt klarlagda.
VTI rapport 558 9