Manus till artikel till Antropologiska Studier - Britt-Marie Thurén

More documents

Recommendations

Info

hon ständigt vände och vred på frågan vad hon skulle kunna ta sig till. Ibland gick hon omkring hela natten på byns tomma gator, desperat. Men det slutade alltid med att hon gick tillbaka för barnens skull. Ibland kände hon "att jag dog av mig själv. Och om jag inte hjälpte till lite och tog livet av mig så var det för att jag var för feg. Men också för barnen." De behövde en mor, och också en far och ett hem och ett "anständigt" familjeliv, därför kunde hon inte ställa till med separation. Och hon överlevde själv tack vare barnen, för när hon tänkte på dem fick hon kraft, sade hon. Han förolämpade henne ständigt. Han ville göra henne till en trasa, en spillra, sade hon. Ett under att han inte lyckades, sade jag. "Jo. Men tack och lov så är jag i grunden en väldigt harmonisk person, och stabil. Men i alla fall, vet du, nu när jag tänker på det så ser jag alla dessa sjutton år liksom i dimma. Jag satt nere i en brunn. Jag var inte en människa. Jag stod ut, och jag låtsades, jag satte upp en någorlunda normal fasad. Men jag kommer egentligen inte ihåg vad jag kände eller hur jag tänkte. Till och med, jag kommer ihåg till exempel att jag var hos gynekologen och sånt, och jag var liksom halvt medvetslös, jag vågade inte se främmande människor i ansiktet, och jag såg ingenting, bara som lite ljus precis runtomkring mig men lite längre bort såg jag varken rummet eller någonting." Här hoppar jag över två rejäla bitar av berättelsen. En bestod av en rad anekdoter om hans svartsjuka, anekdoter som är psykologiskt och mänskligt intressanta, men som inte tillför något nytt för våra syften här. Ett annat långt kapitel handlade om ekonomiska omständigheter. De hade det varken dåligt eller lyxigt, efter de första åren. MaríaDolores försökte få mannen att framstå som snål och oansvarig på en gång. I motsats till resten av berättelsen fick jag här intrycket av att hon svartmålade. Han fick inte vara en bra människa på något enda sätt. Han har numera en egen mottagning förutom den statliga anställningen och otvivelaktigt har han goda inkomster. Enligt separationsöverenskommelsen skall han betala henne 75.000 pesetas i månaden 5 plus "utgifter". Advokaten hade sagt att nästan vad som helst kunde kallas utgifter, inklusive barnens mat. Så hon skulle kunna leva ganska bekymmersfritt. Men han betalar inte. Vad lever hon då på? "På kreditkorten, som sagt, och vissa räkningar som går direkt till hans bankkonto, och så ett checkhäfte som jag har kvar, men när checkarna tar slut vet jag inte hur det skall bli. Han väntar på att jag skall bli alldeles utan pengar, för att pressa mig.." 6 Separationen var inget plötsligt beslut. I sjutton år, från och med bröllopsresan, tänkte hon på den men kunde inte se någon utväg. Först framförallt av rädsla för skvallret, att bli utskämd, kanske socialt bojkottad. Senare började hon tro att allt nog var hennes eget fel. Och till slut, sade hon, hade hon vant sig så till den grad att hon nästan inte förstod vad som pågick. Men det var då det blev värre. Han försökte döda henne vid ett par tillfällen. Då, äntligen, fick hon mod att gå till en advokat. Hon hittade en kvinnlig advokat som hon kände att hon kunde berätta för. Varje gång hon kom 5 Det motsvarade ungefärligen en industriarbetarlön efter skatt l983. 6 Det finns än så länge inte något effektivt lagligt sätt i Spanien att få skilda eller separerade män att betala det underhåll de blivit dömda till. Det finns heller inget annat skyddsnät, av typ bidragsförskott. 8
hem från advokaten tyckte hon att mannen bättrade sig. "Och då sade jag det till henne, att han höll på att förändras, och hon sade nejdå, han lurar dig; och visst, han blev mjukare när han såg mig på det humöret, besluten att göra något, och när jag då veknade, eftersom jag trodde allt skulle bli bra, då blev han elakare igen. Och så gick jag till advokaten och berättade det senaste. Tills hon en dag sade att du får leta på en präst att berätta dina sorger för, för jag är advokat, så antingen kommer du hit för att förbereda separation eller också vet inte jag vad det är vi håller på med." MaríaDolores bestämde sig när advokaten fick den strålande idén att föreslå en provisorisk separation. Advokaten skrev ett papper och sade till mannen att han var tvungen att skriva under för annars skulle hon anmäla honom. Han skrev under. Han flyttade hemifrån, för det ingick i överenskommelsen. "Men nästan med en gång började han komma tillbaka. Först skulle han komma och hämta några grejor han behövde, och när han ändå var där skulle han hjälpa till med nåt, fixa nåt som var trasigt, och så ville han träffa barnen.... och om någon var sjuk gick han och köpte medicin och kom tillbaka med den... så småningom tog han sig in igen, lite i taget, tills efter ungefär fyra månader bodde han praktiskt taget hemma igen." Och så tog den överenskomna tiden slut och allt var som förut. Misshandeln började igen, och hon började fundera på ny separation men kunde inte bestämma sig. "Men så var det en dag som advokaten sade att jag skulle prata med en god vän till henne, som också var advokat. Jag vet inte varför, jag tror det var för att han blivit intresserad av mitt fall. Och han sade till mig att min man hade behandlat mig som sin älskarinna, en simpel hålldam. Och då insåg jag det, att han hade behandlat mig som en älskarinna, just så. Att jag födde barn åt honom, det var ju bra, men han bestämde över allting, över mig och över dem, och vi hade inget gemensamt liv, han hade sina vänner och så vidare..." Jag ville vara säker och frågade uttryckligen om det var då hon bestämde sig. Oh ja, sade MaríaDolores och drog historien ett par gånger till med många understrykningar av orden "simpel älskarinna". Eftersom hon förgäves sökte efter fler ord för att ge argumentet större tyngd, föreslog jag några: "Menar du att detta var som en nyckel? Menar du att du nu inte tyckte du behövde stå ut längre, för barnens skull, därför att du nu kände att du inte hade en hustrus förpliktelser, om han inte behandlade dig som en hustru, och att du då kände dig fri att gå?" Hon nickade, rörd, överväldigad över att bli förstådd; ja, just precis så var det. Detta hände ungefär ett år före intervjun. Bara någon månad senare flyttade hon till Valencia, hyrde lägenhet, skaffade skolor åt barnen och vidtog alla de nödvändiga lagliga åtgärderna. Allt gick snabbt och effektivt och hon har inte ångrat sig en minut. Här rämnade alltså hustrurollen. Man skulle kunna invända att hustrurollen som sådan var helig för henne, och att det bara var hennes eget "fall" som omdefinierats. Men enligt de stränga normer hon levde efter var ingen sådan åtskillnad möjlig. I den hustrurollen ingick det att inga omständigheter befriade en hustru från hennes plikter. Den delen av rollen försvann alltså för MaríaDolores, och därmed krackelerade hela bilden och nya tolkningar fick fotfäste i sprickorna. Livet går vidare. Barnen är inte glada över förändringen. Men själv tycker hon att hon har anpassat sig utmärkt till den nya situationen. Hon har umgänge. På tisdagarna är det föreningen för separerade kvinnor. På torsdagarna är det en grupp väninnor som träffas och äter middag 9
Page 1 and 2: Manus. Artikeln publicerades i Antr
Page 3 and 4: MaríaDolores var den första som e
Page 5 and 6: Ändå hade hon många friare. "Det
Page 7: Men det fick hon veta längre fram.
Page 11 and 12: att jag visste vem hon var, och hon
Page 13: förändrades så att potentiella m

Manus till artikel till Antropologiska Studier - Britt-Marie Thurén

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?