Manus till artikel till Antropologiska Studier - Britt-Marie Thurén

Det var alltså roligt att samla in livshistorierna, för mig, och eftersom det var roligt för de
intervjuade också, blev materialet rikt. Det flödar av detaljer. Detta är en vanlig upplevelse bland
dem som använder metoden. Och det är detta positiva som samtidigt är det negativa, den stora
svårigheten med metoden: Hur skall man handskas med dessa oceaner av anekdoter och
detaljupplysningar och beskrivningar och personliga stildrag och ändå hålla kvar det
sammanhållande, de röda trådarna, som är det som gör materialet speciellt meningsfullt?
Det finns en hel del litteratur om livshistoriemetoden, 2 men en stor del handlar om just kontrasten
mellan det lockande i metoden och bristen på analysmetoder. Metoden lovar men håller inte,
tycker många. Vidare har den utvecklats mer inom andra discipliner än de samhällsvetenskapliga,
och det gör att det är svårt att hålla antropologiska syften i sikte (och inte glida över i psykologi,
till exempel).
Den här berättelsen om MaríaDolores innehåller ingenting metodologiskt revolutionärt. Men den
kanske ändå kan peka mot något. För det första var temat givet: MaríaDolores hade blivit
misshandlad av sin man i sjutton år, och det var det hon ville berätta om. Det gjorde att
berättelsen fick en grundstruktur. För det andra hade jag vissa möjligheter att kontrollera att det
hon sade var sant, vilket gjorde att jag inte behövde tveka inför det som var mest intressant från
analys-synpunkt: att hon ganska plötsligt fått en helt ny syn på sig själv som kvinna och att det i
ett slag gjorde det möjligt för henne att göra det som hon önskat i sjutton år men inte kunnat,
nämligen separera. För det tredje är temat kvinnomisshandel så pass studerat att även om
MaríaDolores berättelse kan verka extrem och man kan frestas ställa psykologiska frågor (om
henne, om hennes man, om hennes föräldrar och grannar), så kan man, som jag gör här, försvara
sig mot frestelsen genom att tänka på att detta redan är uppmärksammat av andra och man därför
kan koncentrera sig på de antropologiska frågorna. För det fjärde passar MaríaDolores berättelse
väl in i den analys av kulturell förändring som jag redan gjort på grundval av annat material. Det
stärker dess trovärdighet. Å andra sidan skulle man kunna säga att det samtidigt reducerar dess
värde till ren illustration. Ja, då är vi tillbaka vid metodens eviga men suddiga löften. Låt mig
berätta, så får vi se.
MaríaDolores är det fingerade namnet på en kvinna jag träffade genom föreningen för separerade
kvinnor i Valencia. På ett möte där förklarade jag mina syften och undrade om jag fick intervjua
några av medlemmarna. Flera erbjöd sig. De hade nästan alla upplevt separationen som stort
drama, och i föreningen fick de juridiskt, socialt och emotionellt stöd att ta sig igenom den värsta
tiden. De tyckte att de hade något att berätta om, och på föreningsmöten hade de redan gjort det,
så de hade övervunnit det värsta motståndet. Föreningskulturen påverkade alltså formen för deras
berättelser, men det tycker jag inte är en nackdel utan ett faktum som bidrar till att förstå
MaríaDolores historia, som vi skall se.
därför blir det också viktigt att ta med mina egna inlägg i referaten. Men det går att anpassa det egna deltagandet så
att det inte styr svaren. Ett tricks jag ofta använde var att upprepa det den intervjuade just sagt i lätt varierande
ordalag. Detta upplevdes - såvitt jag kunde bedöma - inte som störande utan snarast som smickrande.
2 Listan på referenser skulle alltså kunna bli lång, så jag nöjer mig med ett tips: Bertaux 1981.
2