Manus till artikel till Antropologiska Studier - Britt-Marie Thurén

Manus. Artikeln publicerades i Antropologiska Studier, nr 46/47, 1990
MARÍADOLORES - VARFÖR STANNADE DU SÅ LÄNGE?
Britt-Marie Thurén
Det här är en berättelse om en spansk kvinnas förändrade föreställningar om vad en Riktig
Kvinna bör vara och hur hon bör agera. Syftet är huvudsakligen att ge ett exempel på vad som
faktiskt kan hända i Spanien idag. I någon mån hoppas jag också att jag ger förslag på hur en
livshistoria kan analyseras och hur plötsliga kulturella förändringar kan förstås.
Att berätta livshistorier är svårt och roligt. Att det är roligt, det vet alla som har försökt. Varje liv
är en roman; det finns alltid röda trådar som berättaren själv betonar, och antropologen brukar
också se andra teman; det finns en personlig stil som ibland kan relateras till ett historiskt
ögonblick eller till en kulturell genre eller tvärtom bli intressant för att den är originell; olika
institutioner och föreställningar i berättarens samhälle griper in i handlingen och samverkar på ett
åskådligt sätt; i allmänhet överväldigas både berättare och lyssnare av hur intressant det faktiskt
blir.
När jag gjorde livshistorieintervjuer under mitt fältarbete i Valencia (i Spanien l982-83, se
Thurén l987 och l988), hände det ofta att den intervjuade spontant utbrast: Vad kul det här var!
Det är inte så ofta man får chansen att tänka efter vad som har hänt i livet.
Därmed inte sagt att intervjuandet var oproblematiskt. Det var för det första svårt att få folk att
ställa upp. Om de inte kände mig väl, blev de misstänksamma, undrade om mina motiv. Och om
de kände mig, brukade de uttrycka obehag inför tanken att lämna ut sig eller i känslan av att inte
har något att säga. För det andra, när de väl bestämt sig, var det ofta svårt att komma igång. Det
finns ingen etablerad kulturell genre av denna typ i Spanien. "Vad vill du veta?" sade alla, nästan
utan undantag, och ville ha tydliga frågor.
Men det fanns en aspekt av samtal, ett slags norm, som föreskrev att man alltid skulle illustrera
varje tema i ett samtal med anekdoter ur egen erfarenhet. Detta gjorde att när den intervjuade väl
kommit igång, ledde hennes egen berättelse till teman/frågor/problem/händelser som krävde att
hon illustrerade med ytterligare egna erfarenheter. På så sätt blev berättelserna självförsörjande
med bränsle. Jag behövde ytterst sällan ingripa annat än med uppmuntrande nickningar och mmanden.
Att de intervjuade i slutänden tyckte att det varit en positiv upplevelse har säkert att göra med en
annan egenskap i spanska samtal: alla deltagare brukar vara mer intresserade av att tala än att
lyssna, man avbryter varandra, överbjuder varandra med intressanta anekdoter, kommer gärna
med "bevis" på raka motsatsen till det som en talare försöker visa, och så vidare. Det leder i och
för sig till roligt umgänge. Men det var en överraskande positiv erfarenhet för mina intervjuoffer
att bli lyssnade till nästan utan avbrott. För att inte situationen skulle bli alltför konstgjord eller
rentav förtryckande gjorde jag egna inlägg ibland, men jag gjorde dem så att de inte sade emot
eller ledde åt andra håll utan bara ledde den intervjuade vidare i hennes egna spår. 1
1 Det är viktigt att följa lokala samtalsnormer för att intervjuer inte skall bli förtryckande och därmed leda till ett
slags svar som är svåra att tolka korrekt. Jfr Briggs l986. Just därför måste jag i Valencia göra egna inlägg, och
1

Det var alltså roligt att samla in livshistorierna, för mig, och eftersom det var roligt för de
intervjuade också, blev materialet rikt. Det flödar av detaljer. Detta är en vanlig upplevelse bland
dem som använder metoden. Och det är detta positiva som samtidigt är det negativa, den stora
svårigheten med metoden: Hur skall man handskas med dessa oceaner av anekdoter och
detaljupplysningar och beskrivningar och personliga stildrag och ändå hålla kvar det
sammanhållande, de röda trådarna, som är det som gör materialet speciellt meningsfullt?
Det finns en hel del litteratur om livshistoriemetoden, 2 men en stor del handlar om just kontrasten
mellan det lockande i metoden och bristen på analysmetoder. Metoden lovar men håller inte,
tycker många. Vidare har den utvecklats mer inom andra discipliner än de samhällsvetenskapliga,
och det gör att det är svårt att hålla antropologiska syften i sikte (och inte glida över i psykologi,
till exempel).
Den här berättelsen om MaríaDolores innehåller ingenting metodologiskt revolutionärt. Men den
kanske ändå kan peka mot något. För det första var temat givet: MaríaDolores hade blivit
misshandlad av sin man i sjutton år, och det var det hon ville berätta om. Det gjorde att
berättelsen fick en grundstruktur. För det andra hade jag vissa möjligheter att kontrollera att det
hon sade var sant, vilket gjorde att jag inte behövde tveka inför det som var mest intressant från
analys-synpunkt: att hon ganska plötsligt fått en helt ny syn på sig själv som kvinna och att det i
ett slag gjorde det möjligt för henne att göra det som hon önskat i sjutton år men inte kunnat,
nämligen separera. För det tredje är temat kvinnomisshandel så pass studerat att även om
MaríaDolores berättelse kan verka extrem och man kan frestas ställa psykologiska frågor (om
henne, om hennes man, om hennes föräldrar och grannar), så kan man, som jag gör här, försvara
sig mot frestelsen genom att tänka på att detta redan är uppmärksammat av andra och man därför
kan koncentrera sig på de antropologiska frågorna. För det fjärde passar MaríaDolores berättelse
väl in i den analys av kulturell förändring som jag redan gjort på grundval av annat material. Det
stärker dess trovärdighet. Å andra sidan skulle man kunna säga att det samtidigt reducerar dess
värde till ren illustration. Ja, då är vi tillbaka vid metodens eviga men suddiga löften. Låt mig
berätta, så får vi se.
MaríaDolores är det fingerade namnet på en kvinna jag träffade genom föreningen för separerade
kvinnor i Valencia. På ett möte där förklarade jag mina syften och undrade om jag fick intervjua
några av medlemmarna. Flera erbjöd sig. De hade nästan alla upplevt separationen som stort
drama, och i föreningen fick de juridiskt, socialt och emotionellt stöd att ta sig igenom den värsta
tiden. De tyckte att de hade något att berätta om, och på föreningsmöten hade de redan gjort det,
så de hade övervunnit det värsta motståndet. Föreningskulturen påverkade alltså formen för deras
berättelser, men det tycker jag inte är en nackdel utan ett faktum som bidrar till att förstå
MaríaDolores historia, som vi skall se.
därför blir det också viktigt att ta med mina egna inlägg i referaten. Men det går att anpassa det egna deltagandet så
att det inte styr svaren. Ett tricks jag ofta använde var att upprepa det den intervjuade just sagt i lätt varierande
ordalag. Detta upplevdes - såvitt jag kunde bedöma - inte som störande utan snarast som smickrande.
2 Listan på referenser skulle alltså kunna bli lång, så jag nöjer mig med ett tips: Bertaux 1981.
2

MaríaDolores var den första som erbjöd sig. "Jag har verkligen något att berätta! Jag har blivit
svårt misshandlad av min man i sjutton år. Man tror inte det är klokt, jag fattar inte själv att jag
stod ut." Ordföranden mumlade: "Du stod ju inte ut." Några av de andra kvinnorna kastade ut
stöttande kommentarer: "Men du tog dig ur det till slut." "Nu är det ingen som sätter sig på dig!"
och dylikt.
MaríaDolores och jag bestämde att träffas på en pub några dagar senare. Där satt vi i över tre
timmar och hon berättade sin historia. Den är värd att återge för själva innehållets skull, och
MaríaDolores var en god berätterska, så jag tänker följa i stort den struktur hon själv gav sin
berättelse. Det gör det dessutom lättare att analysera den.
Vad jag vill belysa är den djupa förändring som Spanien genomgått under de senate decennierna,
en förändring som varit lika djup och bred ekonomiskt som politiskt, och som därför också med
nödvändighet blivit kulturell. Till och med djupt rotade uppfattningar, som de som handlar om
vad en kvinna eller vad en man är och bör vara, förändras. De gamla uppfattningarna är numera
dåligt anpassade till de materiella förhållandena. Det gör naturligtvis inte att en automatisk
anpassningsprocess leder raka vägen till ny harmoni. Däremot sätter det igång ett komplicerat
spel av spänningar och provisoriska lösningar och kulturell bearbetning. (Se vidare Thurén l988)
MaríaDolores kunde inte bryta upp från sitt äktenskap på grund av en hel rad omständigheter:
brist på stöd från föräldrar och vänner och grannar, brist på egen inkomst, landets lagar,
arbetsmarknadens utseende, den uppfostran och utbildning hon fått, och så vidare. Men själv
anser hon numera att huvudorsaken var att hon "mystifierade sig själv som mor." Hon hade
internaliserat modersrollen, och i den ingick uppoffring av alla egna önskningar för barnens skull.
Hennes fall var extremt, men det passade in på en tydlig kulturell modell. Den modellen är inte
alltid så obarmhärtig som den blev för henne, vilket kan ha att göra med att det finns ett annat
kulturellt ideal, självframhållande, jag-styrka, som motverkar det, men som av någon anledning
inte blivit något starkt inslag i MaríaDolores personlighet.
Trots allt bröts järngreppet i ett visst läge. Modersrollen försvann inte, men den omformades, och
hustrurollens helighet rämnade totalt. Hur var det möjligt? Jag tror att nyckeln finns i
MaríaDolores egna ord. Låt oss lyssna till dem och sedan återkomma till tolkningen.
Vi bestämde att träffas på en pub, trots att MaríaDolores inte gärna frekventerade sådana ställen.
Hon kände sig bortkommen, och när oturen ville att jag kom tio minuter för sent hade hon blivit
så nervös att hon höll på att gå sin väg. Men det ingick i hennes nya självbild att våga vara ute
och "roa sig", och det var nog den viktigaste anledningen till att hon ville att vi skulle träffas just
på en pub. Hon tränade sig medvetet. Och hemma hos henne kunde vi inte vara, sade hon, för hon
hade fem barn, där skulle vi inte få vara i fred.
Hon började med att tala om sin barndom, mest om att hennes mamma varit självisk och hållit de
båda döttrarna hårt. När jag frågade henne om fritidsaktiviteter talade hon mest om regler och
förbud, och när jag frågade om skolgång betonade hon dess brister och att den varit alltför kort.
Hon hade ingen ljus bild av omvärlden, inte heller av sig själv.
Hon föddes i början av 40-talet, men hennes far dog medan hon var mycket liten. Modern gifte
om sig och fick en dotter till. MaríaDolores menade att systern favoriserades konsekvent,
3

eftersom hon var dotter till dem båda. Styvfadern blev aldrig någon "riktig far" för MaríaDolores,
och hon antog att modern alltid fick be lite om ursäkt inför honom för MaríaDolores existens.
Styvfadern var försäljare och ofta på resa. Hur familjen hade det ekonomiskt sade MaríaDolores
inte så mycket om. Hon antydde indirekt att de hade det bra, men på ett sätt som fick mig att
tänka på den evigt osäkra del av medelklassen som alltid måste försöka framstå som "bättre".
Flickorna gick i skola, men bara grundskola; därefter skulle de vara hemma och hjälpa mamma
och lära sig de för kvinnor nödvändiga färdigheterna med hushåll och sömnad.
MaríaDolores fick också gå på kvällsskola. "Jag läste «allmänbildningskurser« (cultura general),
som det hette på den tiden," sade hon med en axelryckning, som om hon ursäktade sig för sådana
dumheter. "Det var det flickor gjorde då, framför allt." Senare lärde hon sig också
maskinskrivning och stenografi. Men hon tyckte inte det var varken roligt eller viktigt. Det var
mest ett sätt att få tiden att gå tills hon blev gift. "Jag skulle gifta mig tidigt, för hemma var jag i
vägen. Vi var ju tre kvinnor, så vi gick i vägen för varandra och hade tråkigt."
Hon gick inte ut ofta, och det skyllde hon på sin stränga uppfostran. Hon fick lära sig att känna
"avsky, alltså verklig avsky, hör du det, AVSKY" för all kontakt med män. Hon tillät ingen att så
mycket som smeka hennes hand. Jag frågade om modern förklarade någonting om sexuallivet,
om varifrån barn kommer... "Nej, givetvis inte, men det lärde man sig i skolan, jag menar från
väninnor..." Hon såg förstås att hennes väninnor sade en sak och gjorde en annan, men inte hon,
hon hade "svalt läxan ordentligt" och kände uppriktigt att hon inte kunde tillåta minsta intimitet.
Jag frågade om hon såg det som synd eller vad för slags avsky hon menade. Hon tvekade: "Tja..
för det som kunde hända. Mina väninnor satte sig ibland i någons bil, du vet, det var hemskt
ovanligt att någon hade bil på den tiden, och när det fanns en bil så var det jättespännande att få
åka... men jag, in i en bil? där vad som helst kunde hända? Aldrig! (...) Mamma tjatade alltid om
att vara hemskt försiktig, du vet inte vad som kan hända, vad som helst, du kan förstöra hela ditt
liv..." Och känslan hade inte alldeles gått över. "Nu också.. fast det är klart att det är på ett annat
sätt, men... det där alla pratar om att «återuppbygga sitt liv« 3 - jag vet inte, det är jobbigt för mig
om en man kommer i närheten, jag vet inte om jag skulle kunna..." Senare berättade hon att hon
nu ofta går ut med väninnor för att dansa, och hon tycker om att dansa, men till de långsamma
danserna blir hon sittande, och om någon man försöker kramas lite blir hon stel; hon visade med
att räta upp ryggen och strama till anletsdragen, "jag fäller genast ut muren."
När hon var ung gjorde detta att hon inte tyckte det var så roligt att delta i det klassiska
ungdomsnöjet, gå ut på promenad i stora enkönade grupper. "Jag hade tråkigt, förstås... Gå en bit,
se samma saker jämt... Mina väninnor gick ut för att se om de fick syn på den och den eller om
den och den skulle komma fram för att prata med henne eller henne... visst, jätteintressant. Men
eftersom jag inte deltog i det så hade jag långtråkigt, det var nästan bättre att inte gå ut." 4
3 Rehacerse la vida - en ständig refräng i föreningen för separerade kvinnor - betyder att skaffa sig ett nytt fast
förhållande. Metaforen säger en del om hur centralt parförhållandet är: livet rivs i bitar om det tar slut, och så länge
man inte har ett nytt har man inget helt liv.
4 Det är kanske på sin plats här att påpeka att MaríaDolores inte är ful, tvärtom, hon har ett
docksött ansikte och yppig figur.
4

Ändå hade hon många friare. "Det var det normala då för tiden, att föräldrarna skulle se till den
saken. En kvinna kunde inte bestämma själv." Hennes föräldrar skaffade fram flera, men hon
ville inte ha någon. Hon var för stolt, sade hon. Sin blivande äkta man träffade hon faktiskt, trots
allt, på det vanliga sättet, under promenad med en grupp väninnor.
Han läste medicin och kom från en "fin" familj. Trots det tyckte inte MaríaDolores först att han
var alldeles rätt man för henne. "Då för tiden tänkte man mer på att en man måste ha en ställning,
vara äldre, ha fast jobb eller egen firma eller något, någonting, eller hur, och kanske en bostad...
och faktum är att jag har haft många sådana friare." Detta sista sagt med stolthet. Men en
blivande läkare var inte heller så tokigt. Hennes föräldrar accepterade honom.
Att det blev förlovning berodde dock varken på hans lovande framtid eller att MaríaDolores var
förälskad. Hon sade att hon tyckte han verkade snäll och att han anpassade sig efter henne. "Den
här karln gör ju precis som jag vill!"
Bland annat gällde detta den fysiska närheten. Hon lät honom inte röra vid sig, bokstavligen. "Vi
pratade, vi gick på promenad eller på bio, men röra vid varandra, absolut inte, absolut inte!" Inte
ens handen, undrade jag. "Mnja, kanske någon gång, va, det hände, men absolut inget mer, och
handen, ja, mycket lite, nästan inte alls." Han beklagade sig och det var ju normalt, tyckte hon.
"Men jag sade, om det inte passar så vet du, då gör vi slut, när du vill kan vi göra slut, sade jag,
och då sade han att oh nej, inte ville han göra slut, han hade inte menat så."
Förlovningen varade i två år och under dessa två år hade MaríaDolores faktiskt en anställning på
ett kontor. Det var en liten transportfirma, hon var den enda anställda. Ofta hade hon inget att
göra. "Jag gick ut och in som jag ville, mycket självständigt. Du vet, sådana där kontor där det
jobbar många kvinnor och man ser ned på dem, men så var det inte för mig, jag var ensam!" Lite
tråkigt var det förstås. Och fästmannen gillade det inte alls, han var svartsjuk på chefen med
tanke just på att de två nästan alltid var ensamma på kontoret. Han gjorde klart att när de blev
gifta skulle hon inte arbeta. Men det hade hon heller inte en tanke på.
Sedan dess har hon inte arbetat utanför hemmet. Jag frågade om hon inte funderat på det nu efter
separationen. "Nej, med mina fem barn! Det är mycket att göra med dem, jäkt hela dagen, först
frukost, sen handla, städa och tvätta och allting, du vet, och följa en till doktorn och en annan
någon annanstans, och sen mellanmål och se till att de gör läxorna, och så bråkar de, och så skall
man hämta en från dagiset och en från skolan så och så dags... hela dagen, jag sitter inte still en
minut, jag hinner inget mer..." Hon verkade nästan försvara sig mot en anklagelse. Men så tänkte
hon efter. "Fast visst skulle det vara trevligt, i och för sig. Ett par timmar på förmiddagarna, något
litet kontorsarbete..." Men det var ju ingen idé att försöka, sade hon, och det var en korrekt
bedömning, så som arbetsmarknaden såg ut i Valencia l983. Hon skulle inte ha haft någon chans
att hitta en anställning.
När fästmannen blev klar med sin utbildning ville han gifta sig genast. "Men jag sade att först
måste han ha en anställning eller någonting." Och det gick utan problem, han fick en första
anställning som biträdande läkare i en större by inte långt från Valencia. Sedan gjorde han en
medioker karriär, flyttade från by till by men hade l983 ännu inte lyckats ta sig tillbaka till staden,
vilket MaríaDolores tyckte var det logiska karriärmålet.
5

Hon berättade mycket om svärföräldrarnas allmänna otrevlighet, särskilt svärmoderns. Detta är
ett snudd på obligatoriskt inslag i alla livshistorier jag samlat in (jfr Thurén l988). MaríaDolores
historia är originell bara på en punkt vad gäller detta: svärmoderns otrevlighet ledde till att hon
började få syn på en dittills okänd sida av fästmannen. Han kom en dag strax före bröllopet och
slängde en kartong på bordet, "med en sån här gest, nu känner jag den så väl, men det var ett av
de första tecknen på förändringen, och så sade han, här har du, och jag frågade vad det var med
honom, och han sade att det var min skuld att hans mor inte hade kunnat laga mat åt hans far eller
städa eller någonting på en månad, för att kunna ge mig detta i bröllopspresent. En enkel
morgonrock!"
Plötsligt höll hon på att berätta om avresan med flyg till Mallorca (det klassiska målet för
bröllopsresor). Jag frågade hur själva bröllopsceremonin varit och om de inte haft fest efteråt.
Hon såg besvärad ut, det var tydligt att hon avsiktligt tänkt hoppa över det. Jodå, hennes mor och
syster hade bjudit in lite folk, men själv blev hon tvungen att äta lunch hos svärföräldrarna, för
det var vad de ville, "och jag då, eftersom jag alltid varit så dum..." Så du var inte med på festen
hemma hos din familj? "Nej, inte alls, vi åkte direkt till flygplatsen."
Och dit kom hennes föräldrar för att ta farväl. "Och då märkte min man hur min mamma
behandlade mig. Ja, det visste han redan, förstås, men han hade alltid accepterat det. Att hon
pysslar om mig, ta på dig det här, du får inte frysa, och har du ätit, när skall ni äta middag, och
sånt. Och då blev han sur och sen sade han att det tyckte han inte om." MaríaDolores sade det
inte i ord men avsikten var tydlig: hon berättade detta som exempel på att mannen nu redan
betraktade henne som sin egendom som han kunde bestämma över och att han inte gillade något
slags relation mellan henne och resten av världen.
Så kom vi då till kapitlet med misshandeln. Den började redan dagen efter bröllopet.
MaríaDolores gav inga detaljer utan sade bara att han slog henne flera gånger den dagen. Örfilar,
antydde hon. Inte kom de överens sexuellt heller.
Här tvekade hon, det var enda gången under berättandets gång som hon inte visste hur hon skulle
fortsätta. Jag försökte uppmuntra henne genom att säga att jag tyckte det var logiskt att de hade
problem, med den avsky för all intimitet med män som hon fått lära sig. Och visste hon inte om
det själv och såg problemen som något som skulle komma att gå över?
Jovisst trodde hon att det skulle gå över, sade hon med tvivlande tonfall och förvirrat
ansiktsuttryck. Men så hämtade hon sig och talade en stund om två materiella hinder. Fästmannen
hade opererats för fimos veckan innan, "kan du tänka dig! En läkare! Han borde ju ha begripit att
han då inte var i stånd att gifta sig. Och jag, dum som alltid, jag hade valt ett datum när jag skulle
ha mens. Jag vet inte varför, jag tänkte inte ens på det. Så det är klart, inget hände, det kunde
heller inte hända. Och eftersom jag är så dum så förstod jag inte det ens en gång, men lägg noga
märke till detta, när jag kom hem från bröllopsresan hade jag kunnat begära separation, för det
hade jag kunnat göra för att..." Jag hjälpte henne att fylla i, eftersom hon inte fann de rätta
juridiska termerna: "Du hade kunnat få äktenskapet ogiltigförklarat därför att det inte hade
fullbordats." MaríaDolores: "Ja! Och skäl fattades inte! Men jag var dum och av rädsla för vad
folk skulle säga och allt det där... jag tänkte att det kanske var jag... och att vi båda var nervösa
och så... och så ville jag inte att min mamma skulle få veta att han slog mig..."
6

Men det fick hon veta längre fram. Många gånger flydde MaríaDolores hemifrån och sökte skydd
hos sina föräldrar. Hennes mor fick se hennes blåmärken. "Och hon tyckte synd om mig, hon
sade att vi måste göra något. Men hon nämnde aldrig ordet separation. Och jag tror inte hon
tänkte det heller. Och jag kände att om jag funderade på det skulle hon inte ställa upp, för det
gamla vanliga, vad folk skulle säga..."
Ibland gick hon också till svärföräldrarna, avsiktligt, för att visa upp sina blåmärken. "Se vad er
son har gjort." Men de sade att det var väl inte så farligt och att MaríaDolores inte heller var
perfekt. "Det är klart att jag inte är perfekt! Och det vet jag om! Men att det skulle vara skäl för
att göra allt som han gjorde..." En gång var barnen hos farföräldrarna och den minsta sade: "Igår
hade pappa nästan ihjäl mamma." Och enligt MaríaDolores var det bokstavligen sant. "Men
istället för att ta reda på vad som hänt så sade de åt flickan, nej lilla du, du har missuppfattat, de
var bara lite osams."
Nu kom berättelsen stötvis. MaríaDolores pratade på, stämman höll som förut och orden flöt
kanske ännu snabbare. Men den fint flätade strukturen av kronologi och teman löstes upp. Det
blev en rad osammanhängande bilder av misshandel. Att han slängde henne mot väggen. Att han
öppnade bildörren i farten, och försökte knuffa ut henne, och till slut lyckades han, och det fast
hon hade ett barn i famnen och allt, men då hade farten sjunkit så det blev inte så farligt. Att han
hade slagit henne när hon var med barn, och med barn i famnen och med äldre barn som gått
emellan, dödsförskräckta. Att han hade slagit henne tills hon förlorat medvetandet. Att han drog
henne i håret. Att en gång när de grälade i bilen stannade han och hon rusade ut ur bilen för att
fly, och han sprang efter och knuffade in henne igen, och hon skrek och viftade med armarna,
ropade på hjälp, och det kom folk springande, men han startade innan de hann fram.
Att folk i byn märkte vad som pågick, det är klart att de gjorde, för hon skrek och väsnades, och
det hände ofta att hon hade märken så att hon inte kunde gå ut på en vecka eller mer. En gång
kastade han ut henne nästan naken. Ibland var det hon som rusade hemifrån halvklädd. Visst
märkte folk, men de vågade inte göra något, för han var byns läkare och de var beroende av
honom. Och själv vågade hon aldrig anmäla honom, för byns poliser var hans bästa vänner.
Hon spekulerade inte över vad det var som gjorde honom aggressiv. Hon citerade bara hans
monotona anklagelser: att hon var dum, att hon var en slinka, att hon inte tjänade något till.
Under tiden fick hon fem barn. Då, l983, var den äldsta sexton år gammal och den yngsta fyra.
I början vägrade hon samlag efter misshandelsepisoderna. "Många gånger gick det månader som
vi inte hade något ihop, och jag ville inte så mycket som se åt honom, och om han försökte närma
sig så slogs jag, jag gjorde vad som helst för att slippa, jag försökte slänga ut honom ur sängen,
men oftast blev det ju då han som slängde ner mig på golvet... Men sen, vet du, blev det liksom
som att jag vande mig. Det är konstigt, det erkänner jag, jag kan inte förklara det. Jag blev van.
Jag sade att jag älskade honom, fast det tror jag inte, jag kunde inte älska honom, jag hatade
honom, jag var rädd för honom. Men när han hade slagit mig kom han och ville ha mig och då
tyckte jag att det var bra... och lät honom.
Gång på gång frågade jag hur hon stod ut, och svaret var alltid detsamma, att hon stod inte ut, att
7

hon ständigt vände och vred på frågan vad hon skulle kunna ta sig till. Ibland gick hon omkring
hela natten på byns tomma gator, desperat. Men det slutade alltid med att hon gick tillbaka för
barnens skull. Ibland kände hon "att jag dog av mig själv. Och om jag inte hjälpte till lite och tog
livet av mig så var det för att jag var för feg. Men också för barnen." De behövde en mor, och
också en far och ett hem och ett "anständigt" familjeliv, därför kunde hon inte ställa till med
separation. Och hon överlevde själv tack vare barnen, för när hon tänkte på dem fick hon kraft,
sade hon.
Han förolämpade henne ständigt. Han ville göra henne till en trasa, en spillra, sade hon. Ett under
att han inte lyckades, sade jag. "Jo. Men tack och lov så är jag i grunden en väldigt harmonisk
person, och stabil. Men i alla fall, vet du, nu när jag tänker på det så ser jag alla dessa sjutton år
liksom i dimma. Jag satt nere i en brunn. Jag var inte en människa. Jag stod ut, och jag låtsades,
jag satte upp en någorlunda normal fasad. Men jag kommer egentligen inte ihåg vad jag kände
eller hur jag tänkte. Till och med, jag kommer ihåg till exempel att jag var hos gynekologen och
sånt, och jag var liksom halvt medvetslös, jag vågade inte se främmande människor i ansiktet,
och jag såg ingenting, bara som lite ljus precis runtomkring mig men lite längre bort såg jag
varken rummet eller någonting."
Här hoppar jag över två rejäla bitar av berättelsen. En bestod av en rad anekdoter om hans
svartsjuka, anekdoter som är psykologiskt och mänskligt intressanta, men som inte tillför något
nytt för våra syften här. Ett annat långt kapitel handlade om ekonomiska omständigheter. De hade
det varken dåligt eller lyxigt, efter de första åren. MaríaDolores försökte få mannen att framstå
som snål och oansvarig på en gång. I motsats till resten av berättelsen fick jag här intrycket av att
hon svartmålade. Han fick inte vara en bra människa på något enda sätt.
Han har numera en egen mottagning förutom den statliga anställningen och otvivelaktigt har han
goda inkomster. Enligt separationsöverenskommelsen skall han betala henne 75.000 pesetas i
månaden 5 plus "utgifter". Advokaten hade sagt att nästan vad som helst kunde kallas utgifter,
inklusive barnens mat. Så hon skulle kunna leva ganska bekymmersfritt. Men han betalar inte.
Vad lever hon då på? "På kreditkorten, som sagt, och vissa räkningar som går direkt till hans
bankkonto, och så ett checkhäfte som jag har kvar, men när checkarna tar slut vet jag inte hur det
skall bli. Han väntar på att jag skall bli alldeles utan pengar, för att pressa mig.." 6
Separationen var inget plötsligt beslut. I sjutton år, från och med bröllopsresan, tänkte hon på den
men kunde inte se någon utväg. Först framförallt av rädsla för skvallret, att bli utskämd, kanske
socialt bojkottad. Senare började hon tro att allt nog var hennes eget fel. Och till slut, sade hon,
hade hon vant sig så till den grad att hon nästan inte förstod vad som pågick. Men det var då det
blev värre. Han försökte döda henne vid ett par tillfällen. Då, äntligen, fick hon mod att gå till en
advokat.
Hon hittade en kvinnlig advokat som hon kände att hon kunde berätta för. Varje gång hon kom
5 Det motsvarade ungefärligen en industriarbetarlön efter skatt l983.
6 Det finns än så länge inte något effektivt lagligt sätt i Spanien att få skilda eller separerade män att betala det
underhåll de blivit dömda till. Det finns heller inget annat skyddsnät, av typ bidragsförskott.
8

hem från advokaten tyckte hon att mannen bättrade sig. "Och då sade jag det till henne, att han
höll på att förändras, och hon sade nejdå, han lurar dig; och visst, han blev mjukare när han såg
mig på det humöret, besluten att göra något, och när jag då veknade, eftersom jag trodde allt
skulle bli bra, då blev han elakare igen. Och så gick jag till advokaten och berättade det senaste.
Tills hon en dag sade att du får leta på en präst att berätta dina sorger för, för jag är advokat, så
antingen kommer du hit för att förbereda separation eller också vet inte jag vad det är vi håller på
med."
MaríaDolores bestämde sig när advokaten fick den strålande idén att föreslå en provisorisk
separation. Advokaten skrev ett papper och sade till mannen att han var tvungen att skriva under
för annars skulle hon anmäla honom. Han skrev under. Han flyttade hemifrån, för det ingick i
överenskommelsen. "Men nästan med en gång började han komma tillbaka. Först skulle han
komma och hämta några grejor han behövde, och när han ändå var där skulle han hjälpa till med
nåt, fixa nåt som var trasigt, och så ville han träffa barnen.... och om någon var sjuk gick han och
köpte medicin och kom tillbaka med den... så småningom tog han sig in igen, lite i taget, tills
efter ungefär fyra månader bodde han praktiskt taget hemma igen." Och så tog den överenskomna
tiden slut och allt var som förut. Misshandeln började igen, och hon började fundera på ny
separation men kunde inte bestämma sig.
"Men så var det en dag som advokaten sade att jag skulle prata med en god vän till henne, som
också var advokat. Jag vet inte varför, jag tror det var för att han blivit intresserad av mitt fall.
Och han sade till mig att min man hade behandlat mig som sin älskarinna, en simpel hålldam.
Och då insåg jag det, att han hade behandlat mig som en älskarinna, just så. Att jag födde barn åt
honom, det var ju bra, men han bestämde över allting, över mig och över dem, och vi hade inget
gemensamt liv, han hade sina vänner och så vidare..."
Jag ville vara säker och frågade uttryckligen om det var då hon bestämde sig. Oh ja, sade
MaríaDolores och drog historien ett par gånger till med många understrykningar av orden
"simpel älskarinna". Eftersom hon förgäves sökte efter fler ord för att ge argumentet större tyngd,
föreslog jag några: "Menar du att detta var som en nyckel? Menar du att du nu inte tyckte du
behövde stå ut längre, för barnens skull, därför att du nu kände att du inte hade en hustrus
förpliktelser, om han inte behandlade dig som en hustru, och att du då kände dig fri att gå?" Hon
nickade, rörd, överväldigad över att bli förstådd; ja, just precis så var det.
Detta hände ungefär ett år före intervjun. Bara någon månad senare flyttade hon till Valencia,
hyrde lägenhet, skaffade skolor åt barnen och vidtog alla de nödvändiga lagliga åtgärderna. Allt
gick snabbt och effektivt och hon har inte ångrat sig en minut.
Här rämnade alltså hustrurollen. Man skulle kunna invända att hustrurollen som sådan var helig
för henne, och att det bara var hennes eget "fall" som omdefinierats. Men enligt de stränga
normer hon levde efter var ingen sådan åtskillnad möjlig. I den hustrurollen ingick det att inga
omständigheter befriade en hustru från hennes plikter. Den delen av rollen försvann alltså för
MaríaDolores, och därmed krackelerade hela bilden och nya tolkningar fick fotfäste i sprickorna.
Livet går vidare. Barnen är inte glada över förändringen. Men själv tycker hon att hon har
anpassat sig utmärkt till den nya situationen. Hon har umgänge. På tisdagarna är det föreningen
för separerade kvinnor. På torsdagarna är det en grupp väninnor som träffas och äter middag
9

hemma hos varandra, också separerade kvinnor hon lärt känna genom föreningen. På fredagar
eller lördagar, inte varje vecka men ofta, går hon ut med väninnor för att dansa eller gå på pub.
MaríaDolores var stolt över detta, men samtidigt iakttog hon noga mina reaktioner, redo att ta
tillbaka om jag skulle kritisera henne. Och hon sade också att i början var det svårt, hon vågade
inte gå ut alls och tyckte att hon måste vara hemma med barnen. "Men folk sade till mig, du
måste inse att de är stora nu, framför allt har du två stora döttrar som gott kan ta hand om sina
småsyskon ibland. Och då insåg jag att jag också hade rätt att leva mitt liv." 7
Men ett högt pris har hon betalat för separationen: hennes föräldrar och syster har inte accepterat
den. Hon har ingen kontakt med dem längre.
MaríaDolores historia var full av motsägelser. Den var också full av anklagelser av andra:
otacksamma barn, oförstående föräldrar, rivaliserande syster, fega grannar och bekanta... Jag
tänkte där i baren att hon tidigare haft så dåligt självförtroende, och att hon så nätt och jämt hade
fått kraft att bryta upp ur en dödlig situation bara genom att haka sig fast vid att allt inte var
hennes eget fel, så nu kunde hon inte se att någonting kunde vara det, istället slängde hon
anklagelser omkring sig. Kraften i berättelsen, i rösten, i hela hennes framtoning var säkerligen
tillkämpad. Själv önskade hon sig framför allt lugn och ro. "Stabilt" och "permanent" och
"harmoni" var ord som återkom ofta och alltid starkt positivt färgade.
Vi betalade och gick. MaríaDolores bad mig följa henne hem. Hon bodde inte så långt från
puben, men hon vågade inte gå ensam genom gatorna. Jag följde med och hittade på en ursäkt för
att komma upp och få se lägenheten.
När jag såg en tavla med Jungfru Maria i hallen slog det mig: hon hade inte sagt någonting om
religion. Hon hade talat om den stränga uppfostran hon fått, men inte ett ord om religiösa
övertoner i den. Hon hade i förbigående nämnt något av barnens första nattvard, men inte ett ord
om dess religiösa betydelse. Jag frågade om hon aldrig känt behov av att söka stöd i religionen,
när hon blev slagen eller var rädd för att bli slagen. Nej, sade MaríaDolores, "jag hade tappat all
tro!" Tonfallet var föraktfullt.
Men plötsligt skiftade hennes ansiktsuttryck till road hemlighetsfullhet, och så berättade hon
ungefär följande: 8
"Det här kommer du inte att kunna tro, och jag vet inte hur jag skall berätta det, jag tror nästan
inte på det själv, men nu har jag tro, och det beror på något som hände mig nyligen. Det var en
dag som min man hade varit här, och jag gick till sängs i ett upprört sinnestillstånd, mycket
deprimerad. Då drömde jag, och jag såg Jungfrun! Ja, det är sant, jag vet att det låter konstigt,
men så var det, jag säger som det är, tro det om du vill. Jag drömde någonting, och plötsligt såg
jag ett starkt ljus, mycket starkt, och där stod hon, jag kände igen henne, det var Jungfrun av
Carmen, jag kände igen henne från en bild som min mamma hade hemma, därför var jag säker på
7 Om mödrars rätt att gå hemifrån ibland för att roa sig talades det mycket i föreningen för separerade kvinnor. Man
kan säga att den feminstiska tanken om kvinnors rätt till autonomi översattes på detta sätt i den kontexten.
8 Citatet är ur minnet, eftersom jag inte kunde anteckna där vi stod i hennes tambur.
10

att jag visste vem hon var, och hon hade barnet i famnen. Och hon sade till mig: «Du har en
tumör i ditt liv, med djupa rötter, och du måste anstränga dig att få ut den, med alla rottrådar.« Så
sade hon, med alla rottrådar, och att det skulle bli svårt men att jag måste göra det. Och bredvid
mig själv såg jag min man och min advokat och domaren från när vi fick ut separationen, så tänk
dig bara, det var ju solklart vad hon menade, de tre bredvid mig och Jungfrun mitt emot som såg
på oss och talade till mig. Och det var alldeles sant det hon sade, jag måste bli kvitt honom, det
var en dag som jag insåg att han höll på att ta sig in i mitt hem igen, och att precis som när vi
hade den provisoriska separationen så skulle jag inte kunna bli kvitt honom. Och då sade
Jungfrun detta. Sen på morgonen, när jag gick genom hallen för att följa den minsta till skolan så
ramlade den här tavlan ner, och den är inte min, den fanns här när jag hyrde, och det är inte
Jungfrun av Carmen men hon har barnet i famnen den här också. Det är den enda jungfrubilden i
huset. Och den hade aldrig ramlat ner förut eller någonting. Just då kom jag knappt ihåg
drömmen, i alla fall inte just i det ögonblicket, så på det sättet påminde hon mig, inte sant? Och
mer därtill, här skall du höra: när vi kom till skolan, precis när min dotter hade gått in, råkade jag
titta ner på marken och där mitt framför fötterna på mig så låg det ett litet litet krucifix! Vad! Vad
säger du om det!"
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sade en klassisk banalitet, värdig Evans-Pritchard: "Det
var väl något skolbarn som tappat det." Och MaríaDolores levde upp till Azande-intelligens: "Så
klart! Men varför var det just jag som hittade det! Och just precis den dagen, den morgonen! Hon
påminde mig en gång till, som om hon ville säga att drömmen var sann, att hon hade sagt något
till mig. Och jag kände att det var sant, att här finns det någon som hjälper mig."
Detta övertygade mig. Inte om att Jungfrun hade visat sig för MaríaDolores, men om att
MaríaDolores var räddad. Som jag ser det var drömmens innehåll att hon talade om för sig själv
att separationen var definitiv. Jungfrun, nyckelsymbolen för hela den kvinnosyn hon i och med
separationen bröt med, gav henne tillåtelse. Och det med barnet i famnen. Och i form av en bild
tillhörande MaríaDolores mor, den mor som inte ville acceptera separationen. MaríaDolores fick
veta att hon kunde vara en god mor och god kvinna trots allt, ja, att hon kanske var en bättre mor
om hon verkligen lyckades göra sig fri från "tumören" som hotade hennes liv.
Hur var det då möjligt? Varifrån kom hennes beslutsamhet och kraft efter sjutton års vankelmod?
Hon sade det själv. Det var advokaten som omdefinierade hennes relation till mannen och till
samhället på ett sätt som befriade henne från de plikter som tidigare bundit henne. Samtidigt var
omdefinieringen smärtsam och fördömjukande. Hon blev tvungen att välja: antingen var hon det
mannen alltid hade sagt att hon var, en slinka, eller också måste hon bryta med det nu illegitima
förhållandet.
Men kan en kvinna bryta upp ur ett äktenskap utan att bli en slinka? Nej, inte enligt de genusidéer
vars normer alltid hade styrt MaríaDolores. Men under de sjutton åren hon "satt i en brunn" hade
det hänt något med det systemet, något som gjorde att det fanns advokater villiga att ta sig an
separationer, till exempel, och något som gav en sådan advokat ord för att säga det han sade, och
något som gjorde att det han sade gav MaríaDolores kraft istället för att ytterligare bryta ned
henne.
Man kan tänka sig invändningar här om traditionens tyngd. Att det inte skulle vara så enkelt att
11

handla på ett nytt sätt bara för att det finns materiella möjligheter till det och nya argument för
det. Men det är ett faktum att förändringar ibland kommer plötsligt, både i individuell och
kollektiv historia. Att förstå detta är en utmaning för antropologin. Personligen tror jag att
lösningen finns i en praktikteori som Bourdieus habitusteori, men det skulle föra alltför långt att
utreda den saken här. Nog sagt att jag antar att MaríaDolores i varje ögonblick byggde på sina
egna erfarenheter filtrerade genom sin egen kulturspecifika kognition. Runt henne fanns hela
tiden en genusideologi, som endast långsamt förändrades. Men den förändrades på ett sådant sätt
att i ett visst ögonblick kom motsägelserna inom den att bli synliga. Det som varit självklart var
det inte längre. Det ögonblicket kan vara kort, även om förändringsprocessen som helhet är lång. 9
MaríaDolores bakgrund och tidigare erfarenheter gjorde det logiskt att hon inte hörde till dem
som tidigt och utan motstånd kunde anamma förändringen. Men hennes erfarenhet av äktenskapet
plus hennes ekonomiska situation gjorde att hon vid en viss tidpunkt kunde gå till en advokat och
tänka sig separation, och där var det slumpen - men en sannolik slump l982 - som gjorde att
hennes advokat tillhörde dem som hade en ny syn på kvinnan och dessutom förstod att vad
MaríaDolores behövde var en omdefiniering av situationen i termer av en äldre syn. Det gick inte
att säga till henne: "Bryt upp, det har du rätt till som individ." Men det gick att säga: "Du måste
bryta upp, för detta är inget äktenskap, du är inte den sorts kvinna du tror att du är och som du vill
vara."
De nya föreställningarna och den nya lagstiftningen innebar vidare att det kunde existera något
sådant som en förening för separerade kvinnor. Genom advokaten fick MaríaDolores kontakt
med den, och där fortsatte hennes inre förändring. Föreningen och hennes nya civilstatus och de
erfarenheter hon gjorde av båda samverkade så att hennes uppfattningar om äktenskapet och
moderskapet och kvinnorollen förändrades hastigt och grundligt.
Detta blev synligt för henne själv när symbolen för kvinnlig lydnad och kvinnligt lidande,
Jungfrun, i en dröm framträdde som språkrör för den nya tanken att kvinnlighet inte behöver
definieras så. Jungfrun meddelade att MaríaDolores inte bara hade rätt att göra som hon gjort
utan att hon borde gå ännu mera grundligt tillväga. Jungfrun var fortfarande moderssymbol - hon
bar barnet i famnen - och MaríaDolores var fortfarande mor framför allt. Men Jungfrun talade till
MaríaDolores som individ. Hon sade inte: "Gör som jag säger för barnens skull." Det var
MaríaDolores och mannen och advokaten och domaren som stod där inför Jungfrun, barnen var
inte närvarande.
Jag tycker detta är ett exempel på hur föreställningar kan fungera frigörande i vissa situationer
även om de fungerat som legitimering av förtryck tidigare. Det är vidare exempel på
föreställningarnas tröghet. Ingenting annat än just symbolen för det Riktigt Kvinnliga hade
kunnat vara till så stor hjälp för MaríaDolores i detta läge. Jungfrun band samman det nya med
det gamla.
Själv tyckte MaríaDolores att hon "vaknade upp" och "insåg hur det var". Hon tyckte hon varit
dum eller blind, tidigare. Jag skulle hellre formulera det så att det samhälle hon levde i
9 Återigen blir jag tvungen att hänvisa till min avhandling (1988) och till en artikel (1987) där jag beskrivit
förändringsprocessen mer substantiellt.
12

förändrades så att potentiella motsägelser i hennes kropp/tanke/praktik förvandlades till en öppen
konflikt, där hon kunde vinna eller förlora men inte längre var fångad i doxa 10 . Det osynligt
självklara blev synligt. Det blev både möjligt och nödvändigt att ifrågasätta en relation till en man
som definierats som hennes beskyddare och överhuvud, men som uppträdde som hennes värsta
fiende. Det hade tidigare inte varit skäl nog till en omdefiniering, men nu var det det.
Dock var det svårt att genomföra, och hon klarade inte av det ensam. Hon fick hjälp av en ny
kollektiv diskurs, som nådde henne via ett par advokater och senare befästes genom föreningen
för separerade kvinnor. Men, när hon till slut kände sig säker, när förändringen i doxa var
oåterkallelig, då uttryckte hon den nya säkerheten med den gamla symbolen för absolut sanning,
den religiösa uppenbarelsen. Jungfrun försvarade människan trots att det innebar att äktenskapet
då inte längre blev heligt. Jungfrun uppträdde alltså revolutionärt - nya idéer fick företräde
framför sociala institutioner och sanktionerade genusuppfattningar.
Referenser
BERTAUX, Daniel (red): Biography and Society. The Life History Approach in the Social
Sciences. Sage, Beverly Hills and London, 1981
BOURDIEU, Pierre: Outline of a Theory of Practice. Cambridge University Press, Cambridge,
1979
BRIGGS, Charles L.: Learning How to Ask. A sociolinguistic appraisal of the interview in social
science research. Cambridge University Press. Cambridge, l986
THUREN, Britt-Marie: Utveckling och genus: två kulturella konstruktioner i en storstad i
Spanien. I D. Kulick (red): Från kön till genus. Carlssons, Stockholm, l987
________: Left Hand Left Behind. The Changing Gender System of a Barrio in Valencia, Spain.
Stockholm Studies in Social Anthropology, Stockholm, l988
10 Begreppet doxa har jag hämtat från Bourdieu. Det står för det som är så självklart och allestädes närvarande i en
kultur att det blir osynligt - och därmed oåtkomligt för medveten bearbetning.
13