SWEA Paris sept 09 OK.indd - SWEA International

S M U L T R O N S T Ä L L E
Att vandra längs en pilgrimsled
av Annika Crombez
I
slutet av maj gav vi oss iväg till Auvergne,
närmare bestämt till Le Puy
en Velay. Det var jag, min man och en
väninna. I packningen hade vi rejäla vandringsskor,
vandringsstavar, tunna och tjocka
tröjor, korta och långa byxor, solhattar och
solkräm. Vi skulle nu äntligen iväg och gå
på den mycket omtalade pilgrimsleden St
Jacques de Compostelle, eller på spanska
Santiago de Compostela, en av de äldsta pilgrimsvägarna
som började trampas för över
tusen år sedan på 900-talet. Målet var då att
uppsöka den helige Jakobs relikskrin i katedralen
i Santiago de Compostela. Senare
förbjöd Luther relik- och helgondyrkan och
därmed upphörde pilgrimsvandringarna.
Lederna har nu fått en renässans. Tusentals
människor från framför allt Västeuropa är
på vandring.
Efter en första natt på hotell i Le Puy en
Velay, en mycket vacker stad med minnen
från romartiden, gav vi oss iväg följande
morgon med varsin lätt ryggsäck, vandringsstavar
och massor med vatten. Våra
väskor hade blivit upphämtade av La Pèlerine
för transport till nästa övernattningsställe.
Efter att ha lämnat Le Puy en Velay och
kommit upp på höjden hade vi den första
vackra utsikten över det kulliga landskapet
och dess typiska gamla vulkaner, som stora
8 SWEA Paris september 2009
grytor.
Vandringen fortsatte längs grusvägar,
långt från biltrafi k, kantade av stenmurar
och ängar. Det var en otrolig blomsterprakt
på ängarna, rena midsommarbuketterna.
En vän hade sagt till oss att i maj månad
sprudlar det av vilda småblommor i alla
färger; han hade helt rätt. På dessa vackra
ängar betade kor tillsammans med sina kalvar,
endast någon månad gamla, helt idylliskt.
Vi var inte ensamma på grusvägarna,
framför och bakom oss hade vi antingen
små grupper av pilgrimer eller pilgrimer
som gick individuellt, men vi var alla pilgrimer
och vi gick alla i samma riktning mot
Saint Jacques de Compostelle. Väldigt fort
”impregnerades” vi av stämningen bland
vandrarna längs vägen, det var lugnt och
rofyllt. Många gick i sina egna tankar, andra
hade lågmälda och som det verkade, djupa
diskussioner. Man får en känsla av gruppsamhörighet,
hälsar på varandra och växlar
några ord när man stannar upp för att vila
eller dricka vatten. Vi hörde inte en enda
gång någon mobiltelefon ringa, det säger
väl mycket.
Den första dagen gick bra, efter 21,5 km
kändes benen fortfarande ganska fräscha
när vi kom fram till den mycket lilla byn
där vi skulle sova i ”chambres d’hôtes”.
När vi kom in i byn möttes vi av en gammal
dam som leende ville visa oss vägen
till vår övernattning som låg 3 hus längre
ned. Antagligen står hon där varje dag vid
samma tid och vill hjälpa till, rörande. Vi
var sammanlagt 10 pilgrimer som övernattade
i den gamla restaurerade gården.
Rummen var fi na och värdparet lagade en
härlig middag med produkter från trakten.
Vilken upplevelse att sitta runt ett stort
bord med god mat, gott vin och diskutera
med sina medvandrare om hur det kommer
sig att man går en pilgrimsled. Vi var alla
stadsmänniskor från Lille, Limoges, Lyon
och Paris och hade olika anledningar till vår
vandring. Efter den diskussionen och våra
kommande möten på vägarna visste vi lite
mera om varför. Vissa är djupt religiösa och
behöver inte ställa sig några komplicerade
frågor, andra vandrar för att göra en paus
eller ett uppbrott i livet, andra för att njuta
av långsamheten, naturen och lugnet, säkert
fi nns det även de som ser det som en
sportprestation.
Min väninna och jag bävade för andra dagen,
vi hade hört att den var jobbig. Det var
en vacker vandring ned mot fl oden Allier,
där vi gjorde en liten picknick vid stranden,
för att sedan fortsätta upp på en högslätt
som heter Margeride. Dagens etapp var en
km kortare, men kändes onekligen betydligt
längre eftersom vi gick mycket upp och