SWEA Paris sept 09 OK.indd - SWEA International
SWEA Paris sept 09 OK.indd - SWEA International SWEA Paris sept 09 OK.indd - SWEA International
T E M A S Y S T R A R Virginia Woolf och Vanessa Bell - två fascinerande systrar! av Ingmari Archambeaud I år utges i Sverige ”London”, en nyöversatt bok med journalistiska texter av Virginia Woolf. Och i London pågår i sommar en utställning, ”Beyond Bloomsbury, Designs of the Omega Workshops” med dekorativa verk i form av bland annat möbler, tyger och vaser av Vanessa Bell och Duncan Grant. Systrarna Stephen uppmärksammas alltjämt år 2009. Som de fl esta systrar är de både olika och lika. Mycket tidigt bestämde de att Virginia skulle bli författare och Vanessa målare. Virginia (1882-1941) var i mycket lik fadern, Leslie Stephen, en känd intellektuell, medan Vanessa (1879-1961) var mer lik modern, Julia, som var praktisk och självuppoffrande. Hon beskrivs i ”To the Lighthouse” (1927), romanen om familjens somrar i Talland House, St Ives, Cornwall. Flickorna uppfostrades hemma men Vanessa fi ck gå på målarkurser, School of Art och Royal Academy. Virginia läste ”allt” i faderns bibliotek men saknade hela livet att hon ej fi ck studera, som bröderna! Denna orättvisa skrev hon om vid många tillfällen, bland annat i ”Jacob’s Room” (1922), ”A room of One’s Own” (1929) och ” Three Guineas” (1938). Virginia var spirituell och entusiastisk medan Vanessa var tyst och reserverad. Hon var beskyddande mot Virginia som alltid sökte ett moderligt stöd. Flickorna var bara 13 och 16 år när modern plötsligt dog. I deras val av män ser vi också olikhe- 6 SWEA Paris september 2009 Virginia Woolf år 1902 Wikimedia Commons ten. Virginia gifte sig med Leonard Woolf som gav henne stöd och trygghet, medan Vanessa gifte sig med Clive Bell, en levnadsglad, alltid otrogen men stimulerande man. Om båda systrarna var passionerade så var Vanessa den sensuella och moderliga fi guren medan Virginia förblev besvärad av och rädd för sexualitet. Förmodligen delvis beroende på halvbrodern Georges intima beröringar när hon var mycket ung. Hon fi ck inga barn medan Vanessa fi ck två söner, Julian och Quentin, med Clive, och dottern Angelica med homosexuelle konstnärsvännen Duncan Grant. Virginia skrev: ” You have the children, by rights the fame belongs to me”. En evig rivalitet fanns dem emellan. Men båda blev erkända konstnärer. Systrarna hade samtidigt många likheter. Båda var vackra: ”In white dresses and large hats with parasols in their hands, their beauty literally took one’s breath away.”, skrev Leonard Woolf. De såg ut som två perfekta viktorianska fröknar, men de längtade efter att få tid att arbeta, att få vara oberoende. När fadern dog 1904, fl yttade de snabbt från mörka, dystra 22 Hyde Park Gate, och skapade ett ljust, modernt hem i Bloomsbury. Där organiserade de ”Thursday Evenings” och ”Friday Club” för att diskutera konst och annat med vännerna Maynard Keynes, Lytton Stratchey och Roger Fry, som organiserade Englands första Post– impressionistiska utställning 1910. Lytton Strachey och Virginia Woolf Systrarna bodde alltid nära varandra i London och på landet. I Sussex bodde Virginia i bland annat Monk’s House och Vanessa i Charleston där hon levde till sin död med barn, man och älskare. Där dekorerades alla rum med målningar och huset kan idag besökas. Virginia och Vanessa inspirerade och uppmuntrade varandra trots rivaliteten. Vanessa gjorde fl era porträtt av Virginia och gjorde omslagen till hennes böcker. Men hon inspirerades också av Virginias texter. Och Vanessas målarteknik inspirerade Virginia. Dessutom stod hon modell för huvudpersonerna i ”The Voyage Out” (1915) och i ”Night and Day” (1919), Virginias första romaner. Båda systrarna insjuknade fl era gånger i depressioner. Kanske delvis beroende på de många tragedier de fi ck uppleva: moderns tidiga död, halvsystern Stellas, brodern Thobys, och värst av alla för Vanessa sonen Julians. Virginias sista depression ledde till hennes självmord 1941. Trots dessa ”plunges into deep waters” (Virginias dagbok, 1926) lyckades de skapa verk som vi alltjämt beundrar och har glädje av. Mina favoriter är ”To the Lighthouse” (1927) som handlar om somrarna i St Ives och ”Mrs Dalloway” (1925), en Londonroman. I ”A Very Close Conspiracy” (1990) av Jane Dunn kan ni läsa mera om systrarna. foto George Charles Beresford
UNIKA SYSTRAR Min farmor avled, 105 år gammal, 1997. De sista fem åren tillbringade hon på ett ålderdomshem. Mot slutet av sin levnad blev hon nästan döv, vägrade använda hörapparat och gick därför successivt in i sin värld – eller i televisionens. Förutom att hon mot slutet tillbringade mesta tiden i rullstol var hon fullt frisk och bara man fi ck kontakt med henne var det inget fel på förståndet. FÖRFATTAR- SYSTRAR av Pia Nordström Svenskar gillar deckare. Genom framför allt Henning Mankell och Stieg Larsson har många utlänningar fått bekanta sig med svenska svåruttalade personnamn och Gudsförgätna orter. Svenska thrillers slår! Om nu det utgör inspirationen till systrarna Camilla Grebe och Åsa Träffs debutroman, ”Någon sorts frid”, låter jag vara osagt men förlagen nappade direkt på manuset som kom dem i händerna våren –08. Boken ska nu publiceras i sju länder och SF har redan norpat åt sig fi lmrättigheten. Camilla är civilekonom, Åsa psykolog. Sommaren 2004 utmanade Camilla sin syster med att sända ett utkast med orden ”Här förslag på första kapitlet i en bok. Skriv nästa kapitel”. Under hennes tio sista år var hon aldrig ensam. Hennes sex barn, fem döttrar och min far, var alla i livet när hon gick bort (idag fi nns fem kvar….). Mina föräldrar bodde i Nyköping, som farmor. Döttrarna hyrde en våning och vistades där växelvis fjorton dagar i taget under alla dessa tio år. Hur många gamla människor tas om hand på ett så exemplariskt sätt idag? Hur många har privilegiet att bli så gamla och Systrarna stod inte varandra speciellt nära. De hade helt olika intressen och Camilla är en pragmatiker medan Åsa är mer drömmande. De hade två helt skilda liv och vid de tillfällen de träffades blev det mest bråk. Det gemensamma författarskapet har fört dem närmare varandra och de upptäcker ständigt nya sidor hos varandra och skrattar åt samma saker. Storyn i boken hade inte kunnat skapas utan deras olika insikter. De påstår att den ena skriver verben och den andra adjektiven. Den psykologiska touchen grundar sig naturligtvis på Åsas professionella erfarenheter. Hon verkar också vara den som på ett fantastiskt och känsligt sätt beskriver naturen. Systrarnas gemensamma ”resa” med ma- T E M A S Y S T R A R BETRAKTELSE AV PIA NORDSTRÖM fortfarande ha smak på livet? Hur många har barn som kan och vill ställa upp under så lång tid? Hur stora är kraven från dessa fem kvarvarande att deras egna barn ska handla på ett likartat sätt? I ärlighetens namn bör nämnas att farmors bortgång till slut kändes som en befrielse för alla parter. nuset hade kunnat sluta med känslourladdningar och osämja men istället blev samarbetet prestigelöst och kritiktåligt. Boken handlar om psykologen och änkan Siri, hennes arbetsmiljö och patienter. Som en fond ligger en mörk obestämbar hinna av sorg och skuld i Siris privatliv. Denna vävs på ett spännande sätt ihop med hotande aningar och händelser i hennes omgivning. Storyn håller läsaren i ständig koncentration. Svackorna är få och den var utmärkt som talbok under vår bilfärd ner från Sverige. Åktristessen mildras förvånansvärt och det bästa betyget kom från maken som för första gången inte tappade intresset och istället satte på jazzmusik. Detta trots att boken skrivits av två kvinnor och handlar om en kvinnlig psykolog! Idag är Camilla och Åsa igång med ett nytt gemensamt författarprojekt. Vi ska småningom åter få träffa Siri och hennes kollega Aina i en berättelse om svart kärlek – obesvarad kärlek. Jag är full av förväntan. Talboken fann jag när den tänkta ”Tre sekunder” av författarparet Börje Hellström och Anders Roslund tagit slut. Den lär också vara mycket läs- eller hörvärd. SWEA Paris september 2009 7
- Page 1 and 2: SYSTRAR! Nr 45 Årgång 22 - Septem
- Page 3 and 4: NR 45 ÅRGÅNG 22 - SEPT 2009 Paris
- Page 5: ta. Här fi nns spa-behandling, mas
- Page 9 and 10: ned. Vi var glada att komma fram ti
- Page 11 and 12: Svenskt knäckebröd fi nns idag i
- Page 13 and 14: Tre ”svenska” bilar anlände ti
- Page 15 and 16: Boktips och recensioner från våra
- Page 17 and 18: S W E A I V Ä R L D E N SWEA Paris
- Page 19 and 20: CABINET D´AVOCATS ADVOKATBYRÅ Ann
UNIKA SYSTRAR<br />
Min farmor avled, 105 år gammal,<br />
1997. De sista fem åren tillbringade<br />
hon på ett ålderdomshem.<br />
Mot slutet av sin levnad blev hon nästan<br />
döv, vägrade använda hörapparat och gick<br />
därför successivt in i sin värld – eller i televisionens.<br />
Förutom att hon mot slutet tillbringade<br />
mesta tiden i rullstol var hon fullt<br />
frisk och bara man fi ck kontakt med henne<br />
var det inget fel på förståndet.<br />
FÖRFATTAR-<br />
SYSTRAR<br />
av Pia Nordström<br />
Svenskar gillar deckare. Genom framför<br />
allt Henning Mankell och Stieg<br />
Larsson har många utlänningar fått<br />
bekanta sig med svenska svåruttalade personnamn<br />
och Gudsförgätna orter. Svenska<br />
thrillers slår!<br />
Om nu det utgör inspirationen till systrarna<br />
Camilla Grebe och Åsa Träffs debutroman,<br />
”Någon sorts frid”, låter jag vara<br />
osagt men förlagen nappade direkt på manuset<br />
som kom dem i händerna våren –08.<br />
Boken ska nu publiceras i sju länder och SF<br />
har redan norpat åt sig fi lmrättigheten.<br />
Camilla är civilekonom, Åsa psykolog.<br />
Sommaren 2004 utmanade Camilla sin syster<br />
med att sända ett utkast med orden ”Här<br />
förslag på första kapitlet i en bok. Skriv nästa<br />
kapitel”.<br />
Under hennes tio sista år var hon aldrig<br />
ensam. Hennes sex barn, fem döttrar och<br />
min far, var alla i livet när hon gick bort<br />
(idag fi nns fem kvar….). Mina föräldrar<br />
bodde i Nyköping, som farmor. Döttrarna<br />
hyrde en våning och vistades där växelvis<br />
fjorton dagar i taget under alla dessa tio år.<br />
Hur många gamla människor tas om<br />
hand på ett så exemplariskt sätt idag? Hur<br />
många har privilegiet att bli så gamla och<br />
Systrarna stod inte varandra speciellt<br />
nära. De hade helt olika intressen och Camilla<br />
är en pragmatiker medan Åsa är mer<br />
drömmande. De hade två helt skilda liv och<br />
vid de tillfällen de träffades blev det mest<br />
bråk.<br />
Det gemensamma författarskapet har fört<br />
dem närmare varandra och de upptäcker<br />
ständigt nya sidor hos varandra och skrattar<br />
åt samma saker. Storyn i boken hade<br />
inte kunnat skapas utan deras olika insikter.<br />
De påstår att den ena skriver verben och<br />
den andra adjektiven. Den psykologiska<br />
touchen grundar sig naturligtvis på Åsas<br />
professionella erfarenheter. Hon verkar<br />
också vara den som på ett fantastiskt och<br />
känsligt sätt beskriver naturen.<br />
Systrarnas gemensamma ”resa” med ma-<br />
T E M A S Y S T R A R<br />
BETRAKTELSE AV PIA NORDSTRÖM<br />
fortfarande ha smak på livet? Hur många<br />
har barn som kan och vill ställa upp under<br />
så lång tid? Hur stora är kraven från dessa<br />
fem kvarvarande att deras egna barn ska<br />
handla på ett likartat sätt?<br />
I ärlighetens namn bör nämnas att<br />
farmors bortgång till slut kändes som en befrielse<br />
för alla parter.<br />
nuset hade kunnat sluta med känslourladdningar<br />
och osämja men istället blev samarbetet<br />
prestigelöst och kritiktåligt.<br />
Boken handlar om psykologen och änkan<br />
Siri, hennes arbetsmiljö och patienter. Som<br />
en fond ligger en mörk obestämbar hinna av<br />
sorg och skuld i Siris privatliv. Denna vävs<br />
på ett spännande sätt ihop med hotande<br />
aningar och händelser i hennes omgivning.<br />
Storyn håller läsaren i ständig koncentration.<br />
Svackorna är få och den var utmärkt<br />
som talbok under vår bilfärd ner från Sverige.<br />
Åktristessen mildras förvånansvärt<br />
och det bästa betyget kom från maken som<br />
för första gången inte tappade intresset och<br />
istället satte på jazzmusik. Detta trots att boken<br />
skrivits av två kvinnor och handlar om<br />
en kvinnlig psykolog!<br />
Idag är Camilla och Åsa igång med ett<br />
nytt gemensamt författarprojekt. Vi ska<br />
småningom åter få träffa Siri och hennes<br />
kollega Aina i en berättelse om svart kärlek<br />
– obesvarad kärlek. Jag är full av förväntan.<br />
Talboken fann jag när den tänkta ”Tre<br />
sekunder” av författarparet Börje Hellström<br />
och Anders Roslund tagit slut. Den lär också<br />
vara mycket läs- eller hörvärd.<br />
<strong>SWEA</strong> <strong>Paris</strong> <strong>sept</strong>ember 20<strong>09</strong> 7
Change language