SPANING INLAGA NR 21/12 - Västmanlands läns museum
SPANING INLAGA NR 21/12 - Västmanlands läns museum
SPANING INLAGA NR 21/12 - Västmanlands läns museum
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
08/2005<br />
TEMA HUS<br />
Värde 50:–
TIDSKRIFTEN <strong>SPANING</strong><br />
Vi hjälper dig spana<br />
Spaning är en tidskrift om kulturarvet<br />
i Västmanland, som det såg ut igår<br />
och som det ser ut idag. Spaning vill<br />
vara till hjälp och inspiration för alla<br />
som på olika sätt arbetar med att<br />
göra kulturarvet tillgängligt, känt och<br />
levande i Västmanland, samtidigt som<br />
vi bjuder på kunskap, inspiration och<br />
tips till alla dom som intresserar sig<br />
för kulturarvet till vardags. Spaning<br />
ges ut av <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
och <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund<br />
och Fornminnesförening.<br />
< Bilder på omslaget:<br />
Framsida: Matilda och hennes dockskåp.<br />
Baksida: 1970-talstapet från<br />
Handtryckta tapeter AB.<br />
Fotograf: Lasse Fredriksson.<br />
TEMA HUS<br />
3<br />
4<br />
7<br />
8<br />
<strong>12</strong><br />
14<br />
18<br />
20<br />
23<br />
24<br />
26<br />
28<br />
30<br />
32<br />
34<br />
38<br />
40<br />
42<br />
44<br />
47<br />
48<br />
49<br />
> Det viktigaste just nu Ledaren. Hus att vårda och bevara.<br />
Av Carl-Magnus Gagge<br />
> Spegeln Om väggarna kunde tala. Av Anders Franzén<br />
Ungdomar K-märker.<br />
Egen härd är guld värd. Av Helén Sjökvist<br />
Köksmästarna, Åke, Ingrid och Mellbins snickeri. Av Elisabeth Westerdahl<br />
Dass – Från avträde till moderna badrum. Av Lars-Erik Johansson<br />
Mittemellanrummet. Av Ann Österberg<br />
Rädda Julpa! Av Elisabeth Westerdahl<br />
Gamla handtryckta tapeter.<br />
Slussar för miljoner. Av Bengt Norling<br />
Att bevara betong. Mimerlaven 2002–2005. Av Peter Ström<br />
Industristadens hjärta. Av Anders Franzén<br />
Boskapens skafferier. Av Krister Ström<br />
> Tipset Tio bud för god byggnadsvård. Av Anders Franzén<br />
> Experten Pelle återerövraren. Av Marita Gustafsson<br />
> Utflykten Bergsmännens Bråfors. Av Magnus Elfwendahl<br />
> Spanaren Vem pratar med eldsjälarna nuförtiden? Av Jan Rydh<br />
> Ur litteraturen Utdrag ur Italienaren. Av Sven Olov Karlsson<br />
> Ur arkiven Kolla upp ditt hus i arkiven.<br />
> Ur samlingarna Tegel – en historia om Heby. Av Thomas Nilsson<br />
> Från föreningarna Nätverket för byggnadsvård<br />
> Litteraturtips Litteratur om byggnadsvård<br />
1 notiser<br />
1 Rapport från framtiden<br />
1 Aktuellt<br />
2 På nytt jobb<br />
2 Från föreningar och muséer<br />
3 Sagt och gjort från verksamheten<br />
3 Ny DVD<br />
4 Nya böcker<br />
6 Efterlysning<br />
7 Stipendier och stöd<br />
7 Från maktens korridorer<br />
8 Redaktionsruta<br />
INNEHÅLL
Foto: Jan Gustafsson<br />
DET VIKTIGASTE JUST NU<br />
Hus att vårda och bevara<br />
DEBATTEN KRING BEVARANDET AV BYGGNADER och hus är<br />
stundtals mycket intensiv. Vad är egentligen kulturarv och<br />
vad är värt att spara? Länsmuseet har i projektet ”Ungdomar<br />
K-märker” tagit reda på hur ungdomar förhåller sig till och<br />
uppfattar kulturarv. I en enkätundersökning var 49 % av<br />
ungdomarna intresserade av att kunna påverka hur deras<br />
närmiljö tillvaratas, men endast 23 % ansåg att de hade<br />
en möjlighet att delta. Ungdomar vill alltså vara med och<br />
påverka och man har ett stort intresse för kulturarv. Men<br />
möjligheterna att påverka ansåg man vara små. Även en<br />
nationell undersökning som genomförts bland vuxna pekade<br />
på samma problem.<br />
DIALOGEN OCH DET DEMOKRATISKA SAMTALET är en förutsättning<br />
för ett utvecklat kulturarvsarbete. I dialogen skapas<br />
möjlighet att ta fram ny kunskap. Det finns inte ett kulturarv,<br />
en identitet och en historia, utan istället är det en mångfald<br />
som representerar viktiga berättelser för olika grupper av<br />
människor. Vi skall fråga oss vems kulturarv väljer vi och<br />
vilken historia speglar detta urval?<br />
VÄRDEBILDNINGEN KAN UPPLEVAS SOM SVAG och otydlig.<br />
Det kulturhistoriska värdet måste därför definieras. En<br />
genomtänkt målsättning och motivering skall alltid ligga<br />
bakom urvalet av hus för vård och bevarande. Motiven för<br />
bevarande är också avgörande för ambitionsnivån när en<br />
byggnad skall restaureras.<br />
LÄNSMUSEET OCH HEMBYGDSRÖRELSEN arbetar med att<br />
leta upp, vårda och visa kulturarv i sin rätta miljö. För att<br />
förbättra möjligheterna till delaktighet i kulturmiljöfrågor<br />
arbetar vi för att hitta nya former för samarbete. Vi vill främja<br />
ett aktivt samtal om kulturarvet som en resurs i samhällsutvecklingen.<br />
Genom en mer påtaglig medborgardialog kan<br />
kommunerna uppnå en förankring av planeringsprocessen<br />
hos lokalbefolkningen medan innevånarna i området kan få<br />
en större möjlighet till insyn och delaktighet i beslut som<br />
påverkar deras vardag.<br />
Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef<br />
3
Foto: Helén Sjökvist, VLM<br />
SPEGELN<br />
4
Om väggarna<br />
kunde tala<br />
Av Anders Franzén<br />
Kulturhistorisk värdering av hus liknar<br />
ingen annan verksamhet. Det är lite<br />
av ett detektivarbete och ibland<br />
liknar jobbet även journalistens.<br />
Det handlar inte om pengar eller<br />
marknadsvärde, det handlar inte om<br />
vackert eller fult. Det handlar i stället<br />
om huset som berättare och huset<br />
som historiebok.<br />
ÄR HUSET EN HALVBRA BERÄTTARE eller kanske en väldigt<br />
talför typ? Utgångspunkten vid kulturhistorisk värdering<br />
är en genomtänkt målsättning och en analys av motiven för<br />
bevarande. Det handlar om att ta reda på vad byggnaden<br />
kan berätta om. Det vardagliga och det representativa skall<br />
uppmärksammas lika väl som det unika och exklusiva.<br />
ATT UNDERSÖKA ETT HUS är nästan som att träffa en obekant<br />
människa. Det går inte att med detsamma fånga in hela<br />
personligheten, eller sätta ord på karaktären. Det kan faktiskt<br />
ta sin tid att komma underfund med huset – precis som med<br />
många människor.<br />
Ofta är det bra om man tagit reda på en del i förväg.<br />
Foto: Åke V Larsson<br />
SPEGELN<br />
Ligger huset i en stad kan stadsarkivet eller byggnadsnämndens<br />
arkiv ha en hel del av intresse. Där kan finnas ritningar eller<br />
foton, som visar det ursprungliga utseendet. Där kan det stå<br />
vad arkitekten hette, och vad huset användes till från början.<br />
Andra hus kan finnas beskrivna i syneprotokoll eller<br />
brandförsäkringar. Men de flesta husen, speciellt på landet,<br />
finns det inte så mycket uppgifter om. Trots det finns det<br />
alltid två källor: människorna som bor i huset eller arbetar<br />
där, och framför allt huset självt.<br />
MÅNGA HUS ÄR INTE SÅ LÄTTA att förstå sig på. Framför<br />
allt talar de ett äldre språk, som handlar om gamla tiders liv,<br />
arbete och byggande. Därför är det bra om man har mött<br />
>>><br />
5
Foto: Hans Alenius<br />
SPEGELN<br />
många hus, av olika ålder och med olika sysslor. Då blir det<br />
lättare att tolka till modern svenska, så att alla kan begripa.<br />
Särskilt roligt är det att undersöka hus om man är<br />
nyfiken. Man ska vilja öppna alla dörrar, titta in i varje rum<br />
och snoka i vinklar och vrår. Det är ofta på dammiga vindar<br />
och i fuktiga källare som huset avslöjar sig, så att man förstår<br />
hur gammalt det egentligen är och vad det användes till från<br />
första början.<br />
Är byggnaden välbevarad så blir berättelsen tydligare.<br />
Därför är ursprunglighet ett nyckelord vid kulturhistorisk<br />
värdering. Men även det ansiktslyfta och ombyggda huset<br />
är värt att lyssna på.<br />
Och precis som varje person har sitt människovärde,<br />
så har alla hus kulturhistoriskt värde – unga och gamla,<br />
stora och små. En viss byggnad kan vara unik i sin by,<br />
medan en annan är ensam i sitt slag i hela landet.<br />
Ett byggnadsminne är ett hus som på något vis är<br />
synnerligen märkligt, och som <strong>läns</strong>styrelsen har fattat beslut<br />
om. Och det behöver inte ens vara ett hus, utan kan vara<br />
någon sorts byggd anläggning: en bro, en kanal, en park.<br />
Ett byggnadsminne kan alltså beskrivas som en byggnad<br />
som minns åt oss, som kommer ihåg sådant som det kanske<br />
inte ens går att sätta ord på.<br />
6<br />
”DET KAN FAKTISKT TA SIN TID<br />
ATT KOMMA UNDERFUND MED HUSET<br />
– PRECIS SOM MED MÅNGA MÄNNISKOR.”<br />
Ångcentral och talloljekokeri vid Sätra Brunn.<br />
K-MÄRKT I GÅR, I DAG, I MORGON<br />
På 1600-talet låg det kulturhistoriska värdet i de historiska<br />
personer som brukat huset, och i de historiska händelser<br />
som ägt rum i en byggnad. Eller som man trodde hade ägt<br />
rum där, eller påstod hade ägt rum. Det var regenten eller<br />
dennes närmaste som valde ut objektet.<br />
Minnesmärke, monument.<br />
I mitten på 1800-talet låg det kulturhistoriska värdet i att<br />
huset eller kyrkan var riktigt gammalt, och medeltiden var<br />
bäst! Speciellt våra domkyrkor blev uppmärksammade då.<br />
Men det medeltida hade åldrats och blivit lite snett och<br />
vint, eller också hade katedralen skrudats om under<br />
1700-talet. Då valde arkitekterna att förstärka det kulturhistoriska<br />
värdet, genom att återskapa den medeltida<br />
prakten. Det gamla teglet ersattes med nytillverkat och<br />
det lutande tornet revs och murades upp igen rakt och fint.<br />
Värdet låg alltså i byggnadens ålder och ursprungsepok.<br />
Det var arkitekterna som valde ut.<br />
I början på 1900-talet hade åsikterna svängt bland konsthistoriker<br />
och arkitekter, man såg nu ned på 1800-talets<br />
omklädnadsepok. Det kulturhistoriska värdet låg i stället<br />
i det autentiska materialet som fanns innanför husets hud,<br />
men som varit dolt. På både stora och små stenkyrkor,<br />
i städer och på landet, så knackades putsen ned. Den gamla<br />
muren skulle synas, med gråstenar av växlande färg och<br />
form. Invändigt ersattes den släta 1800-talsputsen med sina<br />
kulörta målningar av en grövre rappning som vitmenades.<br />
Det var konsthistorikerna som pekade ut.<br />
På 1970-talet vidgade museifolket sina vyer, det var inte bara<br />
slott och herresäten som skulle uppmärksammas. Det arbetande<br />
folkets byggnader upptäcktes nu, såväl den gamla hyttan<br />
och smedjan som arbetarbostäderna längs bruksgatan. Värdet<br />
låg i att alla delar i den gångna tidens samhälle bevarades.<br />
Det var de samhällsmedvetna antikvarierna som pekade ut.<br />
På 1990-talet gick utvecklingen vidare. Nu fick vi ögonen<br />
på hantverket! En välbevarad byggnad kunde ha ett alldeles<br />
särskilt värde, oavsett hur den ursprungligen hade använts.<br />
Bara de blåsta fönsterglasen satt kvar, liksom de smidda<br />
gångjärnen och de handhyvlade panelbräderna. Den högsta<br />
lyckan var att hitta ett rum som aldrig målats om, där originalytorna<br />
var synliga, med spår av slitage och åldrande. Det<br />
var de hantverkskunniga antikvarierna som valde ut.<br />
Och vad är det som är värdefullt på 2000-talet? Varför inte<br />
en väl bibehållen bensinmack från 1965 – de utgjorde då<br />
en självklar och viktig del av vår konsumentvardag, men är<br />
synnerligen ovanliga i dag. Eller ett Myresjöhus av årgång<br />
1974, med ursprungliga plastmattor och sjögrästapeter. Och<br />
nu tar antikvarierna hjälp av medborgare och journalister.
Foto: Helén Sjökvist (1, 2, 3), Anders Eriksson (4)<br />
Under hösten 2002 fick <strong>21</strong> niondeklasser fundera över vad<br />
de ville bevara för framtiden. Det kom in en stor mängd<br />
förslag som visade på engagemang för såväl traditionella<br />
kulturmiljöer som mer moderna eller personliga platser.<br />
Här följer några exempel på ungdomarnas K-märkningar.<br />
Jag tycker att man ska K-märka silon för att det är det<br />
första man ser när man kommer till Heby.<br />
Jag tycker att statyerna på torget (i Heby) ska sparas<br />
inför framtiden. När jag och de andra dagbarnen var<br />
små och var på torget så slogs vi nästan för att få sitta<br />
och leka på dem. Om någon flyttade sig så var någon<br />
annan där på en gång och tog platsen på hunden.<br />
SPEGELN<br />
Vem bestämmer vad som skall bevaras? Är en skateboardramp en kulturmiljö?<br />
Vad berättar den om vår kultur och vårt liv här och nu?<br />
1<br />
2<br />
Ungdomar K-MÄRKER<br />
1. 2.<br />
3. 4.<br />
3<br />
4<br />
Bron mellan Bulten och sporthallen (i Hallstahammar).<br />
Den är jättevacker och ser verkligen ut som om hästar,<br />
människor, cyklar ja allt möjligt stampat, trampat,<br />
rullat, gått där förbi, som om 50–100 år av historia<br />
ligger där.<br />
Jag skulle vilja K-märka ”raggarrundan”. Det är en väg<br />
som går runt centrala Östervåla. Det har varit tradition<br />
sen typ 50-talet att börja vid Fribban och sen bara åka<br />
runt. Nu tänker dom ta bort en del utav vägen och det<br />
tycker jag är synd. Det är något att göra om kvällarna<br />
att träffa någon vid Fribban och bara åka ett par varv<br />
runt raggarrundan.<br />
7
SPEGELN<br />
8
Egen härd<br />
är guld värd<br />
Av Helén Sjökvist<br />
SPEGELN<br />
Köket brukar sägas vara husets hjärta. Det är idag ofta en aktiv plats och fungerar som<br />
samlingspunkten för familj och vänner. Många satsar därför mycket tid och pengar<br />
på att bygga om sitt kök efter konstens och inredningstidningarnas alla regler. Det kan<br />
dock vara på sin plats att innan man bygger om sitt gamla kök, funderar på vilka värden<br />
som finns i det äldre köket och vilken historia det kan berätta. Så innan serveringsgångar<br />
och skafferier rivs ut och den lilla jungfrukammaren intill köket försvinner bör du lära<br />
känna just ditt köks historia.<br />
1800-TALETS SISTA HÄLFT – INDUSTRIALISMEN<br />
Att ha ett rum enbart avsett för matlagning var länge något<br />
som endast fanns i finare miljöer. I enklare hem på landet<br />
fanns ”vardagsstugan” där man hade den öppna härden för<br />
matlagning och där man samtidigt åt, sov och utförde allahanda<br />
inomhussysslor. Även i städerna hade man i allmänhet<br />
sovplatser i köket.<br />
EN STOR FÖRÄNDRING I KÖKENS HISTORIA kom under 1800talets<br />
senare hälft med industrialismen och kanske framförallt<br />
med järnspisen. Plötsligt kom elden att vara innesluten<br />
och järnspisen innebar därför även att fotogenlamporna<br />
kom att ersätta det ljus man tidigare fått från eldstaden.<br />
Det blev också lättare att få en ombonad köksmiljö utan<br />
sot från elden. De nya järnspisarna murades i allmänhet in<br />
i den gamla spishällen och den gamla spiskåpan och bakugnen<br />
fanns ofta kvar. Men den nya spisen krävde också<br />
nya planbottnade kokkärl istället för de gamla som ofta<br />
varit försedda med ben.<br />
Industrialismen kom snart att göra nya varor tillgängliga för<br />
större befolkningsgrupper. Även i enklare hem började man<br />
ersätta de gemensamma faten och träskedarna med bleckplåtsföremål,<br />
keramikfat och porslin. Alla dessa nya föremål måste<br />
förstås få en förvaringsplats och de gamla öppna vägghyllorna<br />
och kistorna ersattes av skåp och skänkar.<br />
DE NYA EFFEKTIVISERADE SÅGARNA OCH HYVLARNA gjorde<br />
pärlsponten lättillgänglig och detta material kom att slå<br />
igenom som köksmaterialet framför andra. Både väggar och<br />
fasta skåp och vedlår byggdes ofta i pärlspont, vilken målades<br />
i ljusa färger med linoljefärg. I synnerhet i städerna kom<br />
skafferiet att bli en viktig del i köksinredningen. Oftast<br />
byggdes det i ett hörn mot norr för att matvarorna skulle<br />
hållas svala. Köken fick en allt fastare form men fortfarande<br />
var inredningen i allmänhet inte helt samlad utan var delvis<br />
spridd utefter väggarna.<br />
>>><br />
9
SPEGELN<br />
1920–1945 FUNKTIONALISMEN<br />
På 1920-talet började man bygga allt bättre bostäder även<br />
för låginkomsttagare. Den stora förändringen för kökens<br />
del kom dock med funktionalismens genombrott 1930. Man<br />
ville få bort sovplatserna från köket och även få en funktionsuppdelning<br />
av bostaden, även om den totala bostadsytan<br />
inte blev större. Följden blev lägenheter med flera små rum<br />
och med i synnerhet små kök. De arkitekter som planerade<br />
de nya köken hade en framtidsvision som innebar att köken<br />
i första hand skulle komma att användas för att värma färdigmat<br />
och konserver. Man trodde att det traditionella köket<br />
hade spelat ut sin roll och att den nya tidens kök i första<br />
hand skulle ha arbetsytor medan matplatsen flyttades till ett<br />
eget utrymme, gärna separerat från köket med en glasvägg.<br />
Idealen slog dock inte igenom utan blev tvärtom kritiserade.<br />
Man kom inte heller att flytta sovplatserna från köket.<br />
Någonting som emellertid kom att slå igenom var synen på<br />
pärlsponten som ”dammsamlare”. Det som en gång ansågs<br />
vara ett lättskött, praktiskt material spikades nu för med släta<br />
skivor. De nya köksinredningarna var också de släta och<br />
enkla. Ofta var stommar och lådor tillverkade i massivt trä<br />
medan luckor och lådfronter tillverkades av slät, modern<br />
masonite och försågs med förnicklade handtag av olika modell.<br />
MAN LADE ALLTMER MÖDA på kökens utformning. Anledningarna<br />
var många. När vedspisen i allt högre grad ersattes<br />
av gas- och elspisar behövde man inte längre placera spisen<br />
vid murstocken och planeringen blev på så sätt mer fri. Köket<br />
sågs nu även som den moderna kvinnans arbetsplats och denna<br />
10<br />
skulle vara såväl effektiv som hygienisk. En annan starkt bidragande<br />
orsak till den möda som lades ned på köksplaneringen<br />
var att det blivit svårare att rekrytera arbetskraft till<br />
de borgerliga hushållen. Det blev då självfallet viktigare att<br />
förenkla hushållsarbetet än vad det varit med anställd personal.<br />
1945–1970 EFTERKRIGSTIDEN<br />
År 1944 startades Hemmets forskningsinstitut, vilket ytterligare<br />
kom att flytta fram kökets position som en arbetsplats<br />
som skulle rationaliseras och förbättras. Fortfarande var<br />
köket en plats för husmodern vilket ledde till att all standardisering<br />
gjordes efter kvinnliga mått, därav de låga bänkhöjderna<br />
i kök från denna tid. Det funktionella stod i fokus och<br />
man gjorde mätningar på hur ”husmodern” rörde sig i köket<br />
under olika sysslor. På så sätt skulle man kunna skapa den<br />
ultimata planeringen av köket.<br />
MED MINSKNINGEN AV DE SOCIALA KLYFTORNA kom köken<br />
att bli alltmer lika varandra i den borgerliga bostaden och<br />
i arbetarbostaden. Fortfarande skilde de sig förstås åt storleksmässigt,<br />
men serveringsgångar och jungfrukammare och annat<br />
som var förknippat med tjänstefolk blev alltmer sällsynt förekommande.<br />
UR 1930-TALETS SMÅ KÖK kom nya typer av så kallade korridorskök<br />
att utvecklas. De var något större och utformades<br />
i enlighet med de riktlinjer som undersökningarna vid<br />
Hemmets forskningsinstitut kom att leda till.
Foto: Helén Sjökvist<br />
UNDER 1940-TALET slog även överskåpen i köken igenom. Ju<br />
mer utrustning som tillkom i köken, desto fler skåp behövdes,<br />
precis som idag. En vanlig utformning på överskåpen i 1940talets<br />
kök var den lutande fronten med skjutluckor. Detta<br />
var mycket praktiskt så länge standarddjupet på bänkarna<br />
var mindre än dagens. När bänkarna gjordes djupare, under<br />
1950-talet, kom dock de snedställda skåpen snart att försvinna,<br />
även om skjutluckorna fortfarande förekom på skåp<br />
med rak front.<br />
1970 – ALLAKTIVITETSKÖKEN<br />
På 1970-talet kom nya köksideal som innebar en återgång<br />
till det gamla allaktivitetsköket, bortsett från att man inte<br />
längre behövde sova i köket. Köket fick en öppnare planlösning<br />
och någon uppdelning mellan kök och matplats<br />
var inte längre aktuell.<br />
REDAN UNDER 1950-TALET introducerades spånskivorna som<br />
material i skåpstommar och bänkskivor och från 1970-talet kom<br />
detta att bli det vanligaste materialet i våra köksinredningar.<br />
DE SLÄTA, FUNKTIONALISTISKA LUCKORNA byttes mot luckor<br />
med speglar och svarvade knoppar, ofta kallade allmogeluckor.<br />
Lackad furu användes flitigt till såväl luckor som<br />
kökstak och möbler. Den tekniska utrustningen i köken<br />
blev allt mer omfattande och vitvarorna var inte längre<br />
alltid vita. Avokadogrönt blev exempelvis en populär färg<br />
på spisar och diskmaskiner under 1970-talet.<br />
Foto: Siren Lauvdal<br />
TIPS I KÖKET:<br />
Känn efter först. Vad är det i köket som fungerar bra?<br />
I bland kan man bli för ivrig och ändra på väl fungerande<br />
lösningar. Vänta lite med köksombyggnaden tills du ”bott in<br />
dig” och vet vilka behoven är.<br />
Dokumentera vad som finns och värdera det. Både små<br />
detaljer och helheten. Skafferiet med pärlspont, perstorpsplattan,<br />
den platsbyggda inredningen, de förnicklade handtagen…<br />
Hitta lösningar som gör att man kan bevara kökets karaktär.<br />
Komplettera med nytt eller begagnat som fungerar med<br />
den karaktär som finns i köket.<br />
Genomför inte alltid den första lösningen du kommer på<br />
utan fundera och se om det finns fler alternativ. Utgå från<br />
de värden man vill bevara i köket och gör förändringarna<br />
med hänsyn till dessa.<br />
Kasta inte ut en fungerande platsbyggd inredning. Äldre<br />
köksinredning är i allmänhet av god kvalitet och det är inte<br />
heller alltid moderna kök med standardmått passar. Om<br />
bänkarna känns för låga; kasta inte ut hela inredningen<br />
utan höj upp den till moderna standardmått istället.<br />
Tänk på att det inte bara är det riktigt gamla som kan vara<br />
värdefullt att bevara.<br />
”BEVARA PATINAN, DET ÄR DEN SOM SKILJER<br />
ETT GAMMALT KÖK MED HISTORIA FRÅN<br />
EN NYTILLVERKAD KOPIA.”<br />
DET FINNS MER: LITTERATUR<br />
SPEGELN<br />
SKANDINAVIENS STÖRSTA DISKBÄNKSTILLVERKARE<br />
FINNS I MÖLNTORP<br />
Design och innovation är viktiga ledord för de rostfria<br />
produkter som tillverkas av Intra. Intra är Skandinaviens<br />
största diskbänkstillverkare och den svenska fabriken<br />
ligger vackert belägen i Mölntorp vid Kolbäcksån.<br />
Byggnadskultur 2003:1, Tema: Kök.<br />
Gård & Torp 2004:1<br />
Hansing, Staffan: Vårda kök med själ och hjärta – historik<br />
och råd för bevarande, Göteborgs universitet, Institutionen<br />
för kulturvård, 1994:4<br />
11
SPEGELN<br />
Köksmästarna<br />
Åke, Ingrid och Mellbins snickeri<br />
I forna tider var storstugan, det vill säga köket, gemene mans samlingspunkt. Vintertid<br />
var det husets enda uppvärmda rum. Kring den varma härden och bakugnen samlade<br />
sig alla hushållets medlemmar. Här torkades tvätten, här lagades maten, här åt och sov<br />
man samt utförde kvällstid sina hantverkssysslor.<br />
Av Elisabeth Westerdahl<br />
SÅ SMÅNINGOM BLEV KÖKET enbart platsen för matlagning.<br />
På 1960-talet kom vardagsrummen och på 1970-talet gillestugan.<br />
Nu är det åter köket som gäller som allrum. TV:n<br />
har intagit en central plats väl synlig för alla kring matbordet.<br />
Disk- och tvättmaskin bidrar ofta med bakgrundssurr. Kraven<br />
på kökets utformning har därmed ökat och stora pengar<br />
läggs på inredningen.<br />
SOMLIGA VILL ÅTER HA GAMMALDAGS, gedigna köksskåp<br />
helt utförda i trä. Gärna ska de vara utformade som det<br />
tidiga 1900-talets vackra och välgjorda inredningar med<br />
profilerade luckor och lådor. Några få snickare förvaltar<br />
ännu gamla tiders hantverkstraditioner. Till dem hör Åke<br />
och Ingrid Mellbin på Mellbins Snickerifabrik i Orresta.<br />
I västeråstrakten är de ensamma om att tillhandahålla<br />
den tjänst som innebär att alla delar genom-går 50 olika<br />
hantverksmoment innan den färdiga inredningen lämnar<br />
snickeriet!<br />
<strong>12</strong><br />
FÖRETAGET SOM DRIVS AV tredje generationen Mellbin<br />
startades 1946. Då försörjde det även 5 á 6 anställda med<br />
familjer. 1971 trädde Åke in i företaget och 1980 ersattes<br />
den siste anställde av hustrun Ingrid. ”Vi närmar oss pensionsåldern,<br />
men 6 à 7 år till hoppas vi kunna fortsätta.”<br />
Fabriksbyggnaden står där, väl underhållen och skuldfri<br />
med gamla maskiner i gott skick.<br />
”DET HÄR GÅR EGENTLIGEN INTE ATT LEVA PÅ, men vi gör<br />
det ändå”, säger Åke skrattande. Hur låg timersättning de<br />
har är något han ”inte vill veta själv”. ”Det är livskvalitet<br />
och yrkesstolthet som driver oss vidare. Dessutom bor vi<br />
vägg i vägg med fabriken och slipper dagliga resor”.<br />
MELLBINS I<strong>NR</strong>EDNINGAR görs enbart i trä och på beställning.<br />
Virket ska komma från träd som vuxit på sandjord. Det<br />
blir tätvuxet och förhållandevis kvistfritt. Ytvirket på dessa<br />
är inte så fett som kärnvirket vilket bättre lämpar sig för
Foto: Lasse Fredriksson Foto: Åke Mellbin<br />
väderutsatta fönsterbågar. Mellbins far själva till Sörmland<br />
och Östergötland för att välja ut varan som sedan torkas<br />
ned i den egna fabrikens torkrum. Sen mäts och sågas<br />
inredningen till. Här används inga skruvar. De massiva<br />
trälådorna sinkas samman och luckorna tappas ihop.<br />
Björk och lönn var ljusa träslag som många föredrog på<br />
1970-talet. Nu är det mörkare träslag som ek, men främst<br />
furu som efterfrågas.<br />
OMSÄTTNINGEN ligger strax under miljonen. Kostnaden<br />
för ett kök ligger mellan 130 000 och 160 000 kronor<br />
men mindre inredningar kan stanna runt 100 000 kronor.<br />
Det betyder att Mellbins kök blir cirka 25 % dyrare än<br />
ett enklare standardkök, men inte så dyra som de exklusiva<br />
fabriksinredningar från storföretag där mycket går genom<br />
fördyrande mellanhänder. Då varje inredning tar mellan<br />
6 och 8 veckor att färdigställa blir det alltså inte fler än<br />
6 à 8 kök som årligen växer fram under deras erfarna händer.<br />
TILL 95 PROCENT KOMMER BESTÄLLARNA HIT på rekommendation<br />
av nöjda kunder. Främst är det människor som bor<br />
i hus byggda från sekelskiftet 1900 fram till 1960-talet och<br />
har känsla för husets historia som vänder sig till oss. De<br />
kommer från Västerås, Enköping, Uppsala och Stockholm<br />
och Mälardalens landsbygd. Kunder som på 1960-talet<br />
ville ha trärena inredningar kommer nu tillbaka för att få<br />
dem målade. De har lärt sig att furu ”ska vara målat”.<br />
Gamla kunder kan också få sina inredningar kompletterade<br />
med fläkt- och diskmaskinsskåp. Somliga kunder anser att<br />
osynliga delar av inredningen kan vara utförda i masonit.<br />
Det förbilligar visserligen något men andrahandsvärdet på<br />
inredningen försvinner då. Det kan hända mycket med och<br />
i ett hus.<br />
EN I<strong>NR</strong>EDNING som i alla delar är utförd i trä förlorar aldrig<br />
sitt värde. Den kan säljas i sin helhet om en ny ägare vill ha<br />
en annan profil på luckorna.<br />
13
SPEGELN<br />
Dass<br />
14Dass<br />
Foto: Sune Bergström, VLM
Från avträde<br />
till moderna<br />
badrum<br />
Av Lars-Erik Johansson<br />
”Förr åt man på trätallrikar, nu skiter man på porslin” – ett uttalande från tidigt<br />
1900-tal av en äldre man, som tyckte att det gått för långt med moderniteterna<br />
och att utedass mycket väl kunde duga.<br />
1734-ÅRS LAG RÄKNAR ”HEMLIGT HUS” till laga byggnader på<br />
landet, men det kom att dröja fram till början på 1800-talet<br />
innan det blev allmänt med avträdet som en fristående byggnad<br />
och ännu senare som fristående rum i bostaden.<br />
PÅ LANDET låg avträdet i direkt anslutning till gödselstacken,<br />
antingen som ett vidbyggt hus, eller en trappa upp i ladugården<br />
rakt över gödselstacken.<br />
I STADEN var avträdet ofta kombinerat med förråd/vedbod<br />
och placerades en bit från huset, ofta vid tomtgränsen.<br />
Det var stora skillnader mellan dels stad och landsbygd,<br />
dels klasstillhörighet i utveckling av bekvämlighetsinrättning.<br />
På 1860-talet lanserades J Marinos portativa klosetter, och<br />
då framför allt för högreståndsmiljön. De placerades i källaren,<br />
på vinden eller i ett litet avskilt rum. Enligt reklamen var<br />
de nästan luktfria och behövde bara tömmas var 4:e månad.<br />
VID SEKELSKIFTET kom torvströsklosetter. De hade en ”spolning”<br />
i form automatisk dosering av torvströ efter varje<br />
användning. Dessa blev vanliga i flerfamiljshus, men de var<br />
endast avsedda för herrskapet. För tjänstefolket fanns avträden<br />
ute på gården. Det var inte ovanligt att herrskapet även<br />
utnyttjade tjänstefolkets avträden sommartid.<br />
DE FÖRSTA VATTENKLOSETTERNA i Västerås kom 1905 i<br />
nuvarande stadshotellet. De var då anslutna till septic-tankar<br />
och sågs som ett experiment. Några ytterligare sådana installationer<br />
kom att göras i Västerås de närmast följande åren,<br />
alla var föremål för beslut i Stadsfullmäktige. 1914 fastställdes<br />
byggnadsregler för hur WC skulle anordnas för att få anslutas<br />
till stadens avloppsnät och därefter blev det allt vanligare<br />
med WC även i egnahem.<br />
I DE SERIER TYPRITNINGAR för egnahemsbyggnader, som<br />
Statens Byggnadsbyrå gav ut 1922 och 1923, kan man tydligt<br />
se utvecklingen. I den första serien fanns ett klosettrum, i den<br />
andra serien var detta rum angivet som WC. Dessutom hade<br />
de större hustyperna med 4 rum och kök nu även badrum.<br />
DÅ HSB BÖRJADE BYGGA hyreshus på 1920-talet ansåg<br />
långivarna, att badrum var lyx och ville inte ge lån för detta.<br />
Det borde räcka med dusch. Man löste det så, att duschrummet<br />
gjordes stort nog för ett badkar, som hyresgästen<br />
senare själv kunde installera.<br />
>>><br />
15<br />
Foto: Lars-Erik Johansson
Foto: Lars-Eriks Johansson<br />
SPEGELN<br />
><br />
FÖR BEFINTLIGT BOSTADSBESTÅND kom det att ta lång tid<br />
innan man övergav utedasset och installerade WC. Det<br />
skedde framför allt inom perioden 1935–1960. Om man<br />
inte gjorde en större ombyggnad, placerades WC då oftast<br />
i källaren i ett litet rum. Det var även i källaren man inredde<br />
en dusch eller badrum. Ända fram till slutet av 1970-talet<br />
fanns utedass i bruk för permanentboende i Västerås.<br />
PÅ LANDET, där avloppsledningar saknades, fanns utedassen<br />
kvar länge även om septic-tankar gjorde det möjligt med<br />
slutna system.<br />
I BRUKSSAMHÄLLEN med arbetarbaracker förekom stora<br />
gemensamma utedass. I Smedjebacken fanns ett, som man<br />
i folkmun menade var norra Europas största skithus. Varje<br />
hushåll hade där var sitt hål. Byggnaden revs på 1940-talet<br />
i samband med förnyelse av bostadsbeståndet.<br />
ETT MODERNT BADRUM får anses vara det mest komplicerade<br />
rummet i huset. Från byggnadsteknisk synpunkt med fuktspärr,<br />
golvbrunnar, kakel och klinkers till utrustning i form<br />
av massagebad, bastu, dusch, armatur och skåp. Kostnaden<br />
för ett badrum kan ligga i prisintervallet 50–500 tusen<br />
kronor eller mellan 2,5–10 % av totala huskostnaden.<br />
16<br />
Dass från Forsmarks bruk. Liknande gemensamhetsanläggningar<br />
var vanliga i bruksmiljöer och vid skolor.<br />
Detta kan jämföras med ett enkelt egnahem på 1920-talet<br />
där det kombinerade avträdet/vedboden svarade för 5–7 %<br />
av huskostnaden.<br />
HANTERING AV LATRIN<br />
Latrin är en värdefull restprodukt, som man alltid tagit vara<br />
på. Den har kommit till nytta i allt från den ursprungliga<br />
gödningen av åkrar till dagens mera spektakulära användning<br />
som biogasbränsle för bussar.<br />
PÅ LANDET BLANDADES LATRINET MED GÖDSEL från djuren<br />
och spreds på åkrarna. I staden – med Västerås som exempel<br />
– var det fram till 1890 gårdsägarna som ansvarade för<br />
renhållning inklusive latrintömning. Den nya renhållningsstadgan,<br />
som kom då, innebar att staden skulle ta över detta<br />
ansvar. Eftersom ingen entreprenör var villig att åta sig detta,<br />
kom bortforsling och hantering av latrin att ske genom stadens<br />
försorg. Man anlade också en ”fabrik” för tillverkning av<br />
torvströspudrett. Det man gjorde där var att blanda latrinet<br />
med torvmull. Denna gödningsprodukt salufördes sedan.<br />
Den första pudrettfabriken låg på Kungsängen, men kom<br />
senare att förläggas utanför staden vid Malma gård.
Foto: Lars-Eriks Johansson<br />
><br />
I Leksand finns ett dass som ligger en trappa upp<br />
i ladugården och har fritt fall ner på gödselstacken.<br />
I OCH MED ATT STADEN TOG ÖVER ANSVARET för renhållningen<br />
bildades också Renhållningsverket 1893. Budningen från<br />
gårdarna var kostnadsfri från början, men torvströklosetterna,<br />
som kom i början på 1900-talet, krävde noggrannare hämtning<br />
och kom därför att kosta 25 öre per kärl och hämtning.<br />
AVLOPPET FRÅN DE FÖRSTA VATTENKLOSETTERNA ledde<br />
direkt ut i Svartån. 1936 började man bygga ett reningsverk<br />
för kloakvatten. Restprodukten, rötslammet har utnyttjats<br />
på olika sätt. Först som gödning på åkrar, men efter debatt<br />
om eventuellt skadliga ämnen upphörde detta. Rötslammet<br />
kom då i stället att användas för energiskog och vid anläggning<br />
av golfbanor.<br />
STUDIER VISAR ATT RÖTSLAMMET INNEHÅLLER mycket fosfor<br />
och andra näringsämnen, men ganska lite kväve och kan<br />
vara ett viktigt gödningsämne. Även om man inte har kunnat<br />
påvisa några negativa effekter på människor, rekommenderar<br />
man dock att rötslam inte används för matgrödor.<br />
DEN SENASTE UTVECKLINGEN vid reningsverket i Västerås är<br />
att ta vara på den metangas, som bildas vid rötning av slam.<br />
Gasen renas och används som biogasbränsle i stadens bussar!<br />
Slammet komposteras därefter på Gryta-tippen.<br />
><br />
SPEGELN<br />
Toaletten på Stadshuset – utnämnd till Västerås finaste offentliga<br />
toalett i tävlingen Guldsitsen 2005.<br />
OLIKA TERMER OCH OMSKRIVNINGAR HAR UNDER<br />
ÅRENS LOPP ANVÄNTS KRING LATRINHANTERING<br />
Avträde Gammal svensk benämning på dass från<br />
cirka 1730 (från tyskans abtritt, gå åt sidan).<br />
Dass Från tyskans das Haus.<br />
Klosett Från engelskans closet (mindre avskilt rum)<br />
Privet Äldre ord för avträde på slott och herresäten.<br />
Kamouflerades ofta till en liten paviljong.<br />
Operahuset Benämning på dasset på Wirsbo Herrgård<br />
enligt en karta från 1750.<br />
Pudrett Latrin<br />
Budning Latrinhämtning<br />
DET FINNS MER<br />
Åsa Frosterud-Jägerhorn: I nöd och lust<br />
– dass och lusthus till nytta och nöje, 1999<br />
Lasse Westman: Stora Dassboken, 1997<br />
Monica Odlare: Organic Residues – a resource for arable soils,<br />
doktorsavhandling framlagd vid Mälardalens Högskola okt 2005<br />
Lubbe Nordström: Lortsverige, 1938<br />
17<br />
Foto: Lasse Fredriksson
SPEGELN<br />
Mittemellanrummet<br />
Av Ann Österberg<br />
Verandan är ett rum mellan ute och inne och kan ses som en symbol för övergången<br />
mellan stad och land, mellan fritid och arbete och mellan sommar och vinter. Längtan<br />
efter ett uterum kan ta sig många uttryck och verandor finns på alla typer av hus.<br />
DET BÖRJAR OFTA med bygget av en uteplats, en altan där<br />
sommarens utemöbler placeras. Eftersom våra svenska somrar<br />
sällan är så varma kanske det drar kallt på uteplatsen, så det<br />
är praktiskt att sätta upp väggar så att inte morgontidningen<br />
blåser bort.<br />
Sedan blir det en regnsommar, det regnar på de nyköpta<br />
sittdynorna. Det är besvärligt att passa vädret och bära<br />
dynor ut och in, då är det bra med ett tak till skydd. Med tak<br />
så blir det nästan ett rum till. Och med glas över de öppna<br />
ytorna så går det att förlänga utesäsongen. Det blir ett uterum<br />
som går att använda även höst och vår. Men det blir ju väldigt<br />
varmt därinne på sommaren.<br />
Då är det dags att bygga en uteplats som kan användas på<br />
sommaren när det är för varmt för att vara på verandan.<br />
BERÄTTELSEN ÄR INTE OVANLIG – och inte ny. På sitt sätt återger<br />
den verandans historia. Den stora skillnaden är att förr började<br />
det inte med en altan utan med ett vindskydd vid dörren.<br />
I ÄLDRE TID var det vanligt att dekorera ytterdörren och<br />
området omkring den. En port, en ingång kunde göras<br />
inbjudande och vacker och vittna om ägarens rikedom<br />
och goda smak eller vördnadsbjudande, mäktig och smått<br />
skrämmande som på många slott och försvarsanläggningar.<br />
VÅRA STUGOR, BONDGÅRDAR OCH TORP började förses med<br />
förstukvistar eller verandor på 1830-talet men de blev inte<br />
vanliga förrän mot 1800-talets slut. Många byggnader var<br />
gamla innan de fick sin veranda och det var inte ovanligt<br />
att en förstukvist förändrades flera gånger för att passa in i<br />
18<br />
tidens stilideal. Det främsta syftet var att få skydd mot vind,<br />
regn och snö men en vacker eller påkostad förstukvist kunde<br />
ju också berätta något om byggandens ägare.<br />
INDUSTRINS TILLVÄXT och inflyttandet till städerna som pågick<br />
som kraftigast mellan 1860 och 1920 omvandlade vårt land<br />
till ett industrisamhälle. Med städernas tillväxt växte också<br />
längtan till landet på sommaren. På 1850-talet började<br />
städernas borgare att uppföra sommarvillor framför allt<br />
längs kuster och vid sjöar. Sommarvillorna försågs med<br />
verandor, ofta med ett överdåd av snickarglädje. Villatypen<br />
blev vanlig också i de förstäder som började byggas under<br />
1800-talets sista decennier.<br />
ENLIGT RÅDANDE MODE på 1860–70-talen skulle också den<br />
moderna lantbebyggelsen förses med glasade eller öppna<br />
verandor, helst en av varje sort. Verandan lades mot gården<br />
utanför förstugan eller mot trädgården utanför salen.<br />
UNDER 1880-TALET BÖRJAR man i allt större utsträckning<br />
att glasa in, åtminstone delar av verandan. Glaset gav skydd<br />
och glasverandan blev ett sommarrum, en plats mellan ute<br />
och inne som gärna möblerades med lätta möbler i ljusa<br />
färger i kontrast mot de mörka inredningarna i övrigt. Det<br />
spreds mönsterböcker och ritningar till både hela byggnader,<br />
verandor och snickarglädjedetaljer ut över landet.<br />
VID SEKELSKIFTET HÖJDES kritik mot de konstlade snickarglädjevillorna<br />
och byggnaderna uppfördes istället i en stramare,<br />
mer sluten stil ofta jugend- eller fornnordiskt inspirerad.
Efter sekelskiftet blev det vanligare med inbyggda verandor,<br />
som inte samtidigt var entre till huset. De blev som ett sällskapsrum<br />
och en plats för växter. Under 1920-talet försågs<br />
även mindre villor med inbyggda glasverandor.<br />
FRILUFTSRÖRELSEN och det närmande till naturen som<br />
förespråkades inom den, ledde till att många började bygga<br />
enklare och mindre sommarhus för ett sommarliv närmare<br />
naturen och längre bort från staden. Enkla vardagsbestyr<br />
kunde få ta tid, att hämta vatten, hugga ved och diska under<br />
bar himmel var en del av sommarlivets enkla charm. Att åka<br />
på campingsemester med cykel eller bil var sommardrömmen<br />
för många på 1950–60-talen. Då var friheten i det närmaste<br />
total, man behövde inte ens ett hus att bo i utan slog ner<br />
tältpinnarna där det passade.<br />
DE SENASTE TIO ÅRENS hemmasnickeritrend har satt en prägel<br />
på dagens villa- och sommarstugeområden. Nya krav på<br />
bekvämlighet och standard har medfört att stora trädäck<br />
och altaner med grillplats brett ut sig över gräsmattorna.<br />
Inglasade verandor får täcka allt större del av våra trädgårdar<br />
och de inglasade balkongerna g<strong>läns</strong>er på hyreshusens fasader<br />
som kuvöser. En veranda är inte längre tillräcklig. Nu vill<br />
vi ha trädäck för solning samt en veranda med tak för<br />
sommarkvällarnas grillning och ett inglasat uterum för att<br />
förlänga säsongen.<br />
DET FINNS MER: KÄLLOR<br />
Verandor rum mellan ute och inne, Fredrika Mellander<br />
Rönn, Ebba Gillbrand. Stockholms <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Villabebyggelse i Sverige 1900–1925, Elisabet Stavenow-<br />
Hidemark. Nordiska museets förlag 1976.<br />
Sommarnöjen vid vattnet, Ann Katrin Pihl Atmer,<br />
Foto Jan Tham. Bonniers 2001.<br />
Förstukvist är entréparti till en byggnad. Ofta försett med<br />
tak, räcke och sittbänkar. Veranda är en takförsedd utbyggnad<br />
till hus. Den har i allmänhet låga väggar snarare än<br />
räcken. Verandan kan vara öppen eller inglasad (glasveranda).<br />
Loggia kallas en uteplats som ryms i huskroppen under<br />
byggnadens tak. Trädäck är en ganska enkel konstruktion<br />
nära marken, vanligen utan något räcke. Altan är högre<br />
uppbyggd än däcket, antingen på pelare eller på någon<br />
underliggande byggnadsdel. En altan har inte tak.<br />
Terrass är en uteplats med skyddsräcke på ett plant tak<br />
över någon del av huset. Balkong är en utbyggnad från<br />
husväggen och ligger ovanför marknivån.<br />
SPEGELN<br />
19<br />
Foto: Helén Sjökvist<br />
Foto: Lena Wallin<br />
Foto: Marianne Atlegård
Foto: Helén Sjökvist<br />
SPEGELN<br />
20
Rädda Julpa!<br />
Av Elisabeth Westerdahl<br />
På romfartunaslätten suckar trött en ålderstigen<br />
byggnad vars glansdagar sedan<br />
länge är förbi. Det en gång så magnifika<br />
herresätets tid och historia kan snart vara<br />
borta och glömt om räddningen uteblir.<br />
JULPA OMNÄMNS FÖRSTA GÅNGEN 1396. Då förvärvades<br />
gården av kyrkan. På dess medeltida valv, daterade till<br />
1400-talet, restes på 1600-talets mitt ett envåningshus.<br />
Under 1840-talet försågs det med en övervåning. Vid en<br />
modernisering på 1880-talet tillkom så den befintliga<br />
panelfasaden.<br />
I LÄNSMUSEETS INVENTERINGSRAPPORT från 1979 bedöms<br />
huvudbyggnaden som ”kulturhistoriskt intressant och miljön<br />
i sin helhet som värdefull”. Länsstyrelsen säger inför rivningshot<br />
1983 att; ”Julpa har ett kulturhistoriskt värde och en<br />
rivning av byggnaden måste noggrant övervägas”. Sedan dess<br />
har byggnaden stått obebodd och tidens tand sakta nött på<br />
tak och delar av inredningen. Byggherren Jacob Tigerstierna<br />
(1625–1673), som före adlandet hette Skottswinckel, började<br />
ironiskt nog sin yrkeskarriär vid <strong>läns</strong>styrelsen i Västerås<br />
– den myndighet som i dag skulle kunna rycka till hans<br />
skapelses undsättning!<br />
ÄGARHISTORIK<br />
Efter att på Karl X Gustafs uppdrag ha sänts till Polen ”där<br />
han utstod mycken fara”, utsågs Jacob Tigerstierna till kamrerare<br />
för den abdikerade drottning Christinas guvernementslän<br />
och ”adlades på drottningens förbön”. Han ligger begravd<br />
i Romfartuna kyrka där hans epitafium är uppsatt på norra<br />
väggen i tornkammaren. Möjligen förlängdes huset av sonen<br />
Carl Tigerstierna (1665–1729). Mycket talar för att Julpa<br />
under 1680 och 90-talen var hans bostadsort. Två av hans<br />
och första hustruns tre söner föddes i Romfartuna. Dessa dog<br />
troligen unga och därmed slocknade också ätten Tigerstierna.<br />
>>><br />
Foto: Helén Sjökvist<br />
SPEGELN<br />
<strong>21</strong>
Foto: Helén Sjökvist<br />
><br />
SPEGELN<br />
Carl Tigerstierna drog så ut i krig med Karl XII. Kanske såldes<br />
Julpa i samband med första hustruns död? Ute i fält ingick<br />
Carl 1708 i sitt andra gifte men i det äktenskapet föddes så<br />
vitt känt är inga barn.<br />
Efter det för svenskarna så förödande slaget vid Poltava<br />
1709 tillfångatogs han vid Perevolotjna där generalen Lewenhaupt<br />
kapitulerade och 20 000 svenskar överlämnades till<br />
ryssarna. Efter 13 år i fångenskap hörde Carl Tigerstierna till de<br />
4 000 som lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Vid hemkomsten<br />
1722 tog han avsked ur armén och erhöll kaptens grad.<br />
Under 1700- och 1800-talen innehades Julpa av relativt<br />
kapitalstarka ägare. Gården har också varit officersboställe.<br />
Namn som figurerar i handlingarna är kapten Tuné, kornetten<br />
Fougberg och en greve Mörner.<br />
1844–1869 var Hushållningssällskapets lantbruksskola<br />
förlagd till Julpa. Ägare och föreståndare för de 35 eleverna<br />
på den så kallade ”rättarskolan” var agronomen F. R. Möller.<br />
22<br />
På 1960-talet köpte Västerås kommun Julpa.<br />
Då fanns planer på att bygga en flygplats på markerna.<br />
Sedan 1980-talet har byggnaden stått obebodd och tidens tand sakta nött på tak och delar av inredningen. I Julpa finns spår från<br />
många epoker. I källartrappan finns en detalj som ger en antydan om ålder. Ett par av trappstegen är gjorda av dekorhuggen sandsten<br />
som troligen suttit som omfattning till en öppen spis. Dekoren har likheter med spisomfattningar på Strömsholms och Tidö slott.<br />
Under tidigt 1900-tal ägdes gården av Theodor Svensson, på<br />
1930-talet av Gustaf Otto Åström och på 1940-talet av<br />
Alvar Svensson. Han fortsatte som arrendator efter 1966 då<br />
Västerås kommun trädde in som ägare. 1984 avyttrades Julpa<br />
till dagens ägare, Per Arne Blomkvist.<br />
KÄLLOR<br />
Gustav Elgenstierna; Svenska adelns ättartavlor,<br />
Prosten Muncktells dagbok, del II Sevalla.<br />
Gustaf Blomquist; I lanthushållets tjänst, en krönika<br />
om <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> hushållningssällskap 1813–63.<br />
Länsmuseets i Västerås anteckningar från tidigare<br />
besiktningar av Julpa.
Gamla handtryckta<br />
TAPETER<br />
Vill du återskapa en tapet från 1700- eller 1800-talet<br />
eller kanske tapetsera ett rum med bevarade 1900talstapeter?<br />
Då rekommenderar vi en kontakt med<br />
Handtryckta tapeter AB i Stockholm.<br />
VISST BLIR DET LITE DYRARE men det ger ditt hus ett lyft och<br />
en doft av förgången tid!<br />
I KULTURHUSET LILLA KNAPERSTA – en röd 1800-talsbyggnad<br />
på det numera fridfulla Långholmen i Stockholm – har Birgit<br />
Burström slagit ner bopålarna med sitt företag Handtryckta<br />
tapeter AB.<br />
HENNES INTRESSE FÖR GAMLA HUS väcktes bland äldre övergivna<br />
byggnader i Norrland. Hon samlade på sig tapetrester<br />
och fotograferade allt som kom i hennes väg. Från att ha<br />
varit kartriterska och arbetat på en reklamfirma med affischer<br />
och dekaler beslöt hon sig för att göra verklighet av drömmen<br />
om att återskapa gamla tapeter. Hon hade också turen att<br />
bli kontaktad av arvingarna till sin ”osedda idol” bondsonen<br />
Evert Larsson utanför Umeå som en gång valde bort jordbrukarlivet<br />
för att ägna sitt liv åt att samla gamla tryckstockar<br />
och tillverka egna efter gamla tapetförlagor.<br />
BIRGIT ÖVERTOG HELA LAGRET och med denna ansenliga<br />
samling av gamla tapetrullar, mönster, pigment och tryckstockar<br />
drog hon mot storstaden. Bara här kunde hon nå<br />
en större kundkrets. Senare har hennes lager utökats med<br />
en samling äldre tapeter som hon erbjöds av en målare som<br />
aldrig förmådde slänga överblivet material.<br />
FRÄMST ÄR DET MUSEER, företag och institutioner som håller<br />
den unika rörelsen igång. Men mer än gärna tar hon sig an<br />
utmaningen att också rekonstruera och nytrycka gamla<br />
mönster till privatpersoner, som vill återskapa stämningen<br />
i en herrgård eller ett enskilt hus.<br />
KRAVET ÄR DOCK att beställningen omfattar minst 10 rullar.<br />
Handtryckta rullgardiner är en annan specialitet som denna<br />
eldsjäl kan erbjuda den som önskar något extra.<br />
GÅ IN PÅ HEMSIDAN www.handtrycktatapeter.se och se vad<br />
hon erbjuder och saluför ur sitt lager av 1900-talstapeter.<br />
Telefon 08-720 52 90.<br />
SPEGELN<br />
23
SPEGELN<br />
1984 fotograferades denna läckande slussport.<br />
Slussar för miljoner<br />
Strömsholms kanal och Kanalbyggnadshyttan<br />
Av Bengt Norling<br />
När vi kliver in i Strömsholms kanal AB: s nya kanalbyggnadshytta i Hallstahammar<br />
får vi associationer till bränningar, måsskrin, sjöbodar och tändkulemotorer. Men det är<br />
inte synintrycket som framkallar bilderna utan den påtagligt lakritssöta tjärlukten som<br />
genast klibbar fast i kläder och skinn. Lukten följer oss sedan länge efter att vi lämnat<br />
verkstaden. Det låter oss förstå vilken förbättring de nya omklädningsrummen haft på<br />
personalens sociala liv, eftersom ombytet mellan arbetskläder och civila kläder avskiljs<br />
med ett duschrum som också fungerar som luftsluss.<br />
I DEN NYA HALLEN är det ljust och temperaturen är behaglig.<br />
Här renoveras slussportarna till Strömsholms kanal, vilket också<br />
är vintersysselsättning för kanalbolagets underhållspersonal.<br />
VERKSTADEN TOGS I BRUK för ganska precis ett år sedan och<br />
har medfört avsevärt bättre arbetsförhållanden än tidigare.<br />
Förr höll man till i en del av ett kallförråd med jordgolv.<br />
Där fanns ingen värme och belysningen ordnades medelst<br />
strålkastare. ”I mörkret var det svårt att göra mätningar”,<br />
berättar Lasse Holgersson, ”så man fick ta märke med<br />
tummen på tumstocken och hålla kvar medan man markerade<br />
på känn.” ”Enda fördelen med kallagret”, fortsätter Lasse<br />
Holgersson, ”var att städningen inte behövde överdrivas.”<br />
24<br />
Foto: Bengt Norling<br />
Foto: Jan Gustafsson<br />
ATT UNDERHÅLLA KANAL OCH SLUSSAR har inte alltid varit<br />
givet. Den <strong>21</strong>0 år gamla Strömholms kanal användes av yrkestrafik<br />
ett par år in på 1960-talet då den sista timmertransporten<br />
fördes till pappersbruket i Sörstafors. Under decenniet<br />
reparerades stora delar av kanalen, men det handlade mest om<br />
akuta reparationer med stor uppfinningsrikedom i valet av<br />
material. Mot mitten av 1980-talet avsade sig dåvarande ägarna<br />
ASEA och Johnsonkoncernen ansvaret för kanalen, vilket ledde<br />
till att kanalkommunerna Hallstahammar, Surahammar,<br />
Fagersta och Smedjebacken gemensamt bildade en stiftelse<br />
för att säkerställa fortsatt drift av farleden. I samarbete med<br />
Sjöfartsverket inventerade stiftelsen 1989 kanalens underhållsbehov<br />
– ett projekt som sedan låg till grund för planeringen<br />
av det fortsatta arbetet.
Foto: Bengt Norling Foto: Bengt Norling Foto: Bengt Norling<br />
UNDER BYGGNADSKRISÅREN mot mitten av 1990-talet fick<br />
kanalbolaget arbetsmarknadsmedel av Riksantikvarieämbetet<br />
för att genom renovering av slussportar skapa tillfällig sysselsättning<br />
åt arbetslösa byggnadsarbetare. Det blev startsignalen<br />
för det senaste upprustningsarbetet som kunde inledas med<br />
att plank byttes och portar tätades. Genom offentlig finansiering<br />
blev det från 1998 möjligt att anställa personal vilket<br />
medförde att underhållet kunde planeras på längre sikt.<br />
VARJE ÅR, I SLUTET AV SEPTEMBER, inleds underhållsarbetet<br />
med slussportarna. Kanalen har 46 portar med 92 portblad.<br />
Att renovera ett portblad tar cirka 22 arbetsdagar för tre man<br />
och under vinterhalvåret hinner man renovera fyra till sex<br />
portblad. Med ett underhållsintervall på mellan sju och åtta<br />
år per slussport kan man räkna ut att perspektivet måste<br />
vara långt.<br />
PORTBLADEN LYFTS UR SLUSSKAMMAREN med mobilkran<br />
och transporteras per lastbil till verkstaden. Verkstadsportarnas<br />
dimensioner innebär att lastbilen kan köras direkt in i<br />
hallen, där de respektive sju ton tunga portbladen lyfts med<br />
travers varefter de läggs på upplag.<br />
I TUR OCH ORDNING demonteras detaljer som gångbord,<br />
luckspel, luckor och annat löstagbart. Därefter rengörs själva<br />
porten och gammal plank rivs av. Sedan demonteras själva<br />
ramen, vilket tillgår så att ståndarna, det vill säga de stående<br />
rambjälkarna, pressas isär med hjälp av domkrafter. Bjälkar<br />
av dålig kvalitet kasseras och ersätts med nytillverkade varefter<br />
ramen pressas ihop. Ramen riktas efter inmätning med<br />
spel varefter den fästs med bult och järnförband samt stabiliseras<br />
med ny spikad plank. Härefter vänds portbladet och<br />
järnbeslagen beckas varpå bladet bestryks med tjära och<br />
DET FINNS MER<br />
SPEGELN<br />
vänds igen. Här vidtar bultdragning samt kapning av bultändar.<br />
Distanserna mellan planken drevas med lin varefter<br />
beck förs på och hela bladfronten tjäras. Innan arbetet är<br />
färdigt renoveras detaljerna som sedan sätts tillbaka på plats.<br />
UTGÅNGSPUNKTEN är de gamla konstruktionerna från vilka<br />
man gör nya mallar för att så långt som möjligt bibehålla<br />
ursprunget. Virkesdimensionerna skapar viss problematik,<br />
eftersom tillgången på övergrovt och tätvuxet virke är starkt<br />
begränsad samt att ytterst få sågverk klarar att hantera de<br />
kraftiga dimensionerna. Virkeshanteringen ligger i tid cirka<br />
ett år före användning.<br />
VERKSTADENS VERKSAMHET har tre huvudsyften, berättar<br />
Rolf Hansson, vd för Strömsholms Kanal AB. För det första,<br />
har den en stödjande funktion för den egna verksamheten.<br />
För det andra, fungerar den som studieverksamhet riktad<br />
huvudsakligen mot ortsbor för att skapa förståelse för verksamheten<br />
och för det tredje ska verkstaden utgöra en kvalificerad<br />
utbildningsstation för underhåll och reparation av alla<br />
möjliga typer av vattenvägar med hjälp av gamla metoder.<br />
VERKSTADEN OCH UNDERHÅLLET av kanalen har en tid varit<br />
betjänt av bidrag från EU. Sådant ekonomiskt stöd ges bara<br />
under en begränsad tid och Rolf Hansson ser i sin kristallkula<br />
att stramare tider stundar. ”Att driva kanalen med lönsamhet<br />
är en omöjlighet”, säger han. Men ett stenkast från kanalen<br />
ligger Skantzen, Strömsholm, Oljeön, Västanfors med flera<br />
sevärdheter, som genererar mer än 500 000 besökare per år.<br />
Genom dessa attraktioner löper Strömsholms kanal som<br />
en given kompletterande upplevelse och förenande pulsåder<br />
– kanalen som alltid tagits för given, men som saknar framtid<br />
om den inte underhålls.<br />
Årsbok 1995 från <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> och <strong>Västmanlands</strong> Fornminnesförening handlar i sin helhet<br />
om Strömsholms kanal. Boken finns att köpa på Länsmuseet eller via Strömsholms Kanalaktiebolag.<br />
Hemsida för Strömsholms kanal: www.stromsholmskanal.se<br />
25
Foto: Tommy Boije<br />
SPEGELN<br />
Foto: Måns Almered (mans@common.se)<br />
26<br />
Foto: Ingrid Eriksson, VLM<br />
Mimerlaven är en annorlunda och tacksam scen för konst, musik och teater.<br />
Norbergsfestivalen, en elektronmusikfestival laddar för sin sjätte säsong 2006.<br />
Hittills har 100 artister från 15 länder spelat för tusentalet besökare per år.<br />
År 2004 framförde Noll Corpus från Riddarhyttan buthodans i Mimerlaven.<br />
Det brinnande tornet tillhörde scenografin, skapad av Lars Larsson.<br />
I ett samarbete mellan <strong>Västmanlands</strong>musiken och <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
2003–04 framförde Torbjörn Grass, kompositör och musiker och Lena Larsson,<br />
museipedagog ett ljud- och musikäventyr ”Ljud i Mimerlaven” för grundskoleklasser.<br />
Foto: Ingrid Eriksson, VLM
Att bevara betong<br />
Mimerlaven 2002–2005<br />
Av Peter Ström<br />
ENTREPRENADEN GICK TILL Skånska Cementgjuteriet och<br />
redan i december samma år uppfördes den 64 m höga laven.<br />
Året därpå uppfördes krossverket som endast blev 33 m högt<br />
och året därefter anrikningsverket. Hela anläggningen togs<br />
i drift hösten 1960.<br />
REDAN FRÅN START hade AB Statsgruvor svårt att få ekonomi<br />
i den nya laven, som hade kostat 17 miljoner kronor och 1964<br />
arrenderades hela anläggningen ut till Surahammars bruks AB.<br />
År 1976 köpte Surahammars bruk anläggningen av Statsgruvor<br />
AB som trots det drev verksamheten fram till 1981<br />
då den lades ner. Därefter inhyste laven allehanda olika verksamheter<br />
som paraboltillverkning, foderlager samt teater.<br />
I SLUTET PÅ 1990 TALET var lavens framtid hotad. I samband<br />
med att kommunen övertog området där laven stod så ingicks<br />
en ansvarsförbindelse med Surahammars bruks AB om att de<br />
skulle riva laven inom en 15-års period. De femton åren hade<br />
gått och diskussioner om rivning alternativt att kommunen<br />
tog över ansvaret mot ersättning påbörjades.<br />
EFTER MÅNGA LÅNGA DISKUSSIONER insåg alla det historiska<br />
värdet i att Mimerlaven bevarades och kommunen tog över ansvaret<br />
och ägandet av en symbol med minst 900 år bakom sig.<br />
TEKNIK<br />
Laven är gjuten med en glidform för att eliminera fogskarvar.<br />
Det tog bara 16 dagar för att nå toppen på 64 meter. Taken<br />
på de tre byggnadskropparna gjordes platta med invändiga<br />
stuprör. Till ytskikt valdes papp. Även krossverket är gjutet<br />
med glidform trots att det bara är 33 meter högt. Anrikningsverket<br />
göts med traditionella gjutformar invändigt klädda<br />
SPEGELN<br />
År 1957 beslutade AB Statsgruvor att bygga en ny anläggning i Norberg<br />
för att möta den ökande efterfrågan på slig i stället för styckemalm.<br />
med betongskivor och träull. Tanken var att man skulle få<br />
en isolerande kärna.<br />
NÄR KOMMUNEN TOG ÖVER ANSVARET för Mimerlaven var<br />
den i ett mycket dåligt skick. Taken var dåliga och läckte,<br />
duvorna hade flyttat in och fönstren var trasiga. Men allvarligast<br />
var att de stora betongskivorna som satt på anrikningsverkets<br />
fasader var på väg att lossna.<br />
UNDER 2002 hade man äntligen lyckats få pengar till en delrenovering<br />
av laven, tack vare EU projektet Framtidshyttan.<br />
STEG 1 var att fästa fast betongplattorna på anrikningsverket.<br />
Plattorna satt på träullsskivor med väldigt klen armering in i<br />
den gjutna betongen. Armeringen hade på de flesta skivor mer<br />
eller mindre rostat av. För att göra så lite åverkan som möjligt<br />
på plattorna valdes att sätta på stora rektangulära brickor<br />
som bultades fast i skarvarna, varje bricka håller fyra hörn.<br />
Samtidigt byttes nästan alla betongglas i anrikningsverket<br />
och lokalen städades upp från allt skräp.<br />
STEG 2 var att renovera taken så att det inte regnade in.<br />
Taken var så dåliga att stora delar revs och återskapades<br />
för att få bärighet och önskad täthet.<br />
STEG 3 var att rensa området runtomkring från gammalt<br />
industriavfall.<br />
DET SOM FORTFARANDE ÄR KVAR ATT ÅTGÄRDA innan<br />
byggnaden är klar är att renovera av alla fönster i lave och<br />
krosshus samt att skrota av lavens betongfasad så att inga<br />
betongbitar ramlar ner.<br />
27
SPEGELN<br />
Industristadenshjärta<br />
Av Anders Franzén<br />
Under sommaren har det pågått en utredning om det kulturhistoriska värdet hos fem<br />
kvarter mitt inne i Västerås. De fem kvarteren med nästan tjugo hus, har föreslagits<br />
att bli byggnadsminne, som är högsta graden av K-märkning. Men då måste husen<br />
vara synnerligen märkliga, så står det i lagtexten.<br />
DEN STÖRSTA DELEN utgörs av kvarteret MIMER, mellan<br />
Stora gatan och Södra Ringvägen. Här byggdes ASEA sina<br />
första verkstäder 1891, och sedan följde nästan hundra år<br />
av industriell expansion och förtätning.<br />
Näst störst är grannkvarteret OTTAR, som ligger mellan<br />
Mimer och Kopparbergsvägen. Där finns tre generationer<br />
av ASEAs kontorshus, vart och ett med sin egen stil. ”Farfar”<br />
är väl gamle Ottar från 1919, tegelborgen med det höga<br />
tornet. Sedan kommer Nore, en 40-talist som går i pension<br />
om ett par år. Och längst fram mot Stora gatan står lillpojken<br />
Melker, en Hötorgsskrapa som ligger ned, född 1959.<br />
DET TREDJE KVARTERET byggdes också av ASEA, men där<br />
finns varken verkstäder eller kontor. Det är bostadsgården<br />
KÅRE, mellan Timmermansgatan och Östermalmsgatan,<br />
ett stenkast från Mimerporten. När industrin växte som bäst<br />
på 1910-talet var det svårt att få tag på arbetare, och brist<br />
på bostäder i staden. Från 1913 till 1917 byggde företaget<br />
sammanlagt 337 lägenheter i tre kringbyggda kvarter längs<br />
Mimergatan: Josef, Ivar och Kåre. Nästan alla var på ett<br />
rum och kök.<br />
FJÄRDE KVARTERET är döpt till LOTHAR, och det har också<br />
med ASEA att göra. Framför allt gäller det Gamla Folkets hus,<br />
som arbetarrörelsen uppförde i hörnet Timmermansgatan<br />
– Mimergatan. Det var tänkt att bli en tre gånger så stor<br />
byggnad med entré från Stora gatan, men man nöjde sig med<br />
etapp ett som stod färdig 1919.<br />
I kvarterets motsatta hörn står Officershuset – som kanske<br />
inte verkar ha med ASEA att göra alls. Men under ett antal<br />
år på 1950–70-talen hyrde företaget kontorslokaler här.<br />
28<br />
DOLDISEN i den här kvintetten är kvarteret LUDVIG, längs<br />
Stora gatan, mitt emot Mimer. De tre äldsta husen är intressanta,<br />
dels de två närmast Kåre, som i början av 1900-talet var en<br />
snickerifabrik, dels den lilla lådan ner mot Mimerporten,<br />
med en fin frisersalong från 1939.<br />
ETT BRA BYGGNADSMINNE hjälper människorna att minnas.<br />
Och staden Västerås behöver minnas att den hela förra<br />
århundradet var en industristad, där ASEA kanske kan kallas<br />
stadens hjärta. Där arbetarna och tjänstemännen var själva<br />
blodkropparna, som regelbundet strömmade in i och ut ur<br />
Mimer, Ottar, Nore och Melker. Några strömmade till sin<br />
bostad i Kåre, andra tog vägen om Folkets hus – och en del<br />
tog vägen förbi frisören, precis utanför Mimerporten.<br />
Men ASEA var inte alldeles ensamma om att styra och<br />
ställa i den här änden av staden. I grannkvarteren låg under<br />
många år en rad mindre industrier, där en del inte alls hade<br />
särskilt mycket med ASEA att göra. En sådan var Västerås<br />
Träförädlings AB i kvarteret Ludvig. Deras största produkt<br />
var länge leksaker!<br />
En annan del av stadens 1900-talsliv var militären,<br />
som kom hit 1906. I det sammanhanget byggdes Officershuset<br />
1905, med stora hyreslägenheter samt affärs- och<br />
restauranglokaler.<br />
NÄSTAN ALLA DE HÄR HUSEN har i dag andra användningar<br />
än de byggdes för, och de ursprungliga företagen har ombildats<br />
eller flyttat ut. Men för de äldre västeråsarna så har de ett<br />
stort symbolvärde. Husen representerar ASEAs storhetstid,<br />
då företaget expanderade och staden växte så det knakade.<br />
Många är de gamla aseater som har egna minnen från<br />
Mimer och Ottar, och som kanske själva har cyklat i ASEAströmmen<br />
morgon och kväll.
MIMER<br />
OTTAR<br />
KÅRE LOTHAR<br />
LUDVIG<br />
SPEGELN<br />
Foto: Marie Melin (Ottar, Kåre, Lothar). Anders Franzén (Ludvig) och (Kåre) portbild och trottoarbild. Bilden (Mimer) kommer ur boken ”I våra kvarter” av Ivar Wallensteen.<br />
29
Foto: Nikolas Alserdal<br />
SPEGELN<br />
Boskapens skafferier<br />
30
SPEGELN<br />
”I dessa lador inbärgas höet<br />
från ängen och hemföres<br />
sedan om vintern efter behof<br />
till hemmanen.”<br />
Av Krister Ström<br />
KULTURLANDSKAPET GENOMGÅR STÄNDIGT FÖRÄNDRINGAR.<br />
Utveckling eller avveckling, nedläggning eller exploatering,<br />
klimatförändring i mikro- eller makroformat. Förändringarnas<br />
orsaker är många. Ibland innebär det för kulturlandskapet att<br />
byggnader som ger det en speciell karaktär blir överflödiga<br />
och försvinner. Ett exempel på det är ängsladorna som på<br />
sina håll i vårt land, inte minst i Norrland, vittnar om en<br />
gången tids slåtterbruk och våtmarkernas betydelse för<br />
försörjningen och foder till djuren. Det gäller fortfarande<br />
ängsladorna kring Svartåns lopp genom Västerfärnebo<br />
socken framför allt vid byarna Islingby, Ösby och Hedbo.<br />
Det speciella våtmarksområdet som byarna innesluter är<br />
känt som Nötmyran. Trots att ladorna där mist sin funktion<br />
som lagerplats för hö är det angeläget att underhålla dem<br />
och bevara dem för framtiden. Man kan säga att de genom<br />
sin existens berättar om någonting som var viktigt för<br />
Färnebo. De är talande pusselbitar till historieskrivningen<br />
om denna jordbruksbygd. Såväl många av ladornas ägare<br />
som staten, genom <strong>läns</strong>styrelsen, är medvetna om detta<br />
och lägger därför ner arbete och pengar på underhåll av<br />
ängsladorna i Nötmyran.<br />
DET FINNS FLERA ÄLDRE UPPGIFTER om förekomsten av<br />
ängslador i vårt län. ”Ängslador eller hölador omnämnas<br />
vid herr- och bondgårdar i Skultuna redan vid 1600-talets<br />
mitt, t.ex. vid prästgården 1651. Dessa voro vanligen uppförda<br />
vid mossar och slåtterängar på utmarken. Högsta<br />
antalet för en bondgård var 3 men för herrgårdarna flera.<br />
Ibland var det två delägare i en dylik lada. Numera är de<br />
så gott som försvunna. De torde i allmänhet ha motsvarat<br />
grundtypen i formen och sålunda haft ingång på gaveln.<br />
Även bland höladorna har sammanparning tillämpats<br />
(t.ex. svinhus och lada). Den återfinns i Norrland, särskilt<br />
i Hälsingland, och illustrerar på ett slående sätt hur parningsmetoden<br />
varit. …det är något av det nordsvenska kulturområdets<br />
särdrag, som kunnat påvisas norr om Skultuna.”<br />
Så skriver Sigurd Erixson i ”Skultuna bruks historia”, som<br />
för övrigt är den bästa källan i flera avseenden att ösa ur<br />
för den som söker kunskap om <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> historia.<br />
En annan och äldre källa är Olof Grau.<br />
”BÄSTA SÄDESJORDEN finnes omkring kyrkan och består av god<br />
lera. Där ligger ock på båda sidor om Wangsån präktiga ängar,<br />
hvilka icke blott är mycket vidsträckta utan äfven mycket<br />
bördiga, att döma efter den massa lador som står nära hvarandra<br />
öfver hela vida fältet. I dessa lador inbärgas höet från ängen<br />
och hemföres sedan om vintern efter behof till hemmanen.”<br />
Uppgiften om ängslador i Västerfärnebo meddelar oss Olof<br />
Grau i sin beskrivning av Västmanland, vilken utgavs 1754.<br />
I SAMBAND MED VÅRFLODEN svämmar Svartån över och<br />
stora arealer ställs under vatten vilket innebär god gödning<br />
av ängsmarkerna. År 1918 planlades en reglering av vattnet<br />
i Svartån. Flertalet jordbrukare var dock emot regleringsföretaget<br />
med hänsyn till minskad gödning. Senare regleringstankar<br />
har mött motstånd även bland naturvårdare inte<br />
minst fågelintresserade.<br />
FRAM TILL BÖRJAN AV 1900-TALET slog man höet för hand.<br />
Man använde en särskild slåtterlie och höet samlades i<br />
strängar efter den som slog. Sedan gick kvinnorna och räfsade<br />
ut höet för att det skulle torka fortare. Det räckte oftast<br />
med att höet fick torka under en dag varpå det kunde<br />
krattas ihop och bäras in i ladan eller köras hem till gården.<br />
MERPARTEN BLEV KVAR I LADAN och kördes senare hem<br />
under vintern då vägarna bar. De timrade ladorna fylldes<br />
med hö ända upp till taknocken. Efterhand som ladan fylldes<br />
sattes gavelöppningen igen med timmer som fälldes in i den<br />
befintliga väggen.<br />
DE LADOR SOM FINNS KVAR IDAG är i regel uppförda efter<br />
sekelskiftet 1900. Man har övergått från timmerkonstruktioner<br />
till att bygga i resvirke med brädväggar och tegeltak vilka<br />
på sina håll täcker ett äldre spåntak. Man byggde dem på<br />
bärande stenar med ett golv bestående av lagda käppar för<br />
att optimera ventilationen.<br />
ETT DRYGT 50-TAL ÄNGSLADOR finns kvar på Nötmyran varav<br />
ett tjugotal restaurerats med hjälp av medel från Riksantikvarieämbetet.<br />
31
TIPSET<br />
Foto: Rolf Hammarskiöld<br />
Foto: Helén Sjökvist<br />
Tio bud för god byggnadsvård<br />
Av Anders Franzén<br />
Restaureringens grundregler kan få formen av trossatser, på gott och ont. De är inga oemotsägliga<br />
bud som man bör slå i huvudet på folk, men de kan vara till god hjälp för den som vårdar hus eller<br />
söker en framkomlig väg i en problematisk om- eller tillbyggnad. Den som formulerat sig här är<br />
Anders Franzén, men det bör påpekas att kring dessa regler finns sedan länge i vårt land en allmän<br />
uppslutning, de är så att säga etablerade sanningar.<br />
32<br />
Bevara, återanvänd, spara<br />
Undersök hur huset såg ut från början<br />
Låt inte huset förfalla<br />
Låt huset vara med och bestämma<br />
Foto: Anders Eriksson Foto: Helén Sjökvist
1 5 8<br />
Låt inte huset förfalla<br />
Se regelbundet över tak och takavvattning.<br />
Rätta till takpannor som kommit på sned.<br />
Håll rent i hängrännor, stuprör och lövfällor.<br />
Håll ett öga på fönster och dörrar: de ska gå<br />
fritt i karmen, lås och haspar får inte kärva.<br />
Smörj gångjärnen! Ta fram hyveln om det<br />
behövs – det arbete du lägger ned på<br />
fönstret i dag har du igen flera gånger om<br />
i morgon. Se till målningen på fasad, fönster<br />
med mera. Solen tar hårdast på sydsidan,<br />
och där kan du behöva underhålla med<br />
tätare intervall. Titta till grunden: att ventilerna<br />
fungerar, att marknivån inte är för hög.<br />
Låt inte buskar och träd komma för nära!<br />
2<br />
Använd traditionella<br />
material och metoder<br />
De traditionella materialen är billiga<br />
– framför allt om man räknar med livslängden<br />
– och lätta att begripa sig på. Lita på att<br />
det som faktiskt fungerat i hundratals år är<br />
bra för ditt gamla hus: tegelpannor, rödfärg,<br />
kalkbruk, linoljefärg med mera. Nya<br />
material är kanske bra för nya hus...<br />
3<br />
Låt huset vara med<br />
och bestämma<br />
Det gäller först och främst de stora dragen.<br />
Du som just köpt ett äldre hus – nollställ<br />
dig, pröva husets egen planlösning innan<br />
du tvingar på det en modern vision. Förutom<br />
badrummet brukar de flesta funktioner<br />
kunna inrymmas utan alltför stora ingrepp.<br />
En förståndigt gjord tillbyggnad kan vara<br />
ett bra alternativ. Budet gäller även i smått.<br />
Var de gamla, skadade fodren eller knutbräderna<br />
av hyvlat virke så ska du använda<br />
hyvlat också till de nya. Var de sammansatta<br />
på ett tidstypiskt sätt, så gör de nya likadant !<br />
4<br />
Tänk efter,<br />
ta dig tid<br />
Om du just köpt huset: bo i det en tid<br />
innan du gör om allt. Kan du rusta ett rum<br />
i taget – gör det. Du lär dig efter hand vad<br />
du och huset klarar av. Förhasta dig inte,<br />
eftersom vissa misstag inte kan repareras.<br />
Du som haft huset länge: ta reda på vad<br />
som är den rätta metoden för vad som<br />
behöver göras. Det gamla huset tål oftast<br />
att vänta ett halvår, tills du vet säkert hur<br />
du ska gå fram.<br />
TIPSET<br />
Fråga om råd – på flera ställen<br />
Kräv inte nyskick<br />
Tro inte att du ensam kan allt! Tro inte att Vänta dig inte att ett hundraårigt hus ska<br />
den byggmästare du frågar först kan allt! Ta se perfekt ut. Acceptera att det åldrats och<br />
in priser från flera, be om referenser och ta fått sina rynkor och gråa hår. Ett nött hand-<br />
en noggrann titt på dem. Fråga deras tiditag eller en sliten tröskel kan fungera<br />
gare kunder. Den hantverkare som säger i många år än, och ser faktiskt helt naturliga<br />
”det går inte” menar ofta ”jag kan inte” eller ut i ett gammalt hus. Gör inte några konst-<br />
”jag vill inte”… Den som däremot säger ”vi lade ansiktslyftningar. De traditionella fär-<br />
försöker, jag vill lära mig”är av det rätta virket. gerna, som rödfärg, linoljefärg och kalkfärg,<br />
I nybyggnadssektorn har alla tvärsäkra svar är så kallade offerskikt. De bryts ned och<br />
på varje fråga, och det finns alltid en stan- mattas med tiden, utan att ställa till skada<br />
dardlösning. Inom byggnadsvården finns på sitt underlag. De har bland annat därför<br />
det i stället ofta flera vägar att gå, och sam- större variation i kulör och glans än de<br />
ma fråga till två personer ger kanske olika moderna färgtyperna. Men det är ett extra<br />
svar. Därför måste du skaffa dig mera kun- plus för den sinnlige husnjutaren.<br />
skap, så att du kan ställa rätt fråga. Läs alla<br />
handböcker du kan komma över, och utnyttja<br />
gratis rådgivning hos <strong>läns</strong><strong>museum</strong><br />
och stadsarkitekt. 9 Undersök hur huset<br />
såg ut från början<br />
Leta rätt på foton av hur det såg ut förr<br />
6 Planera<br />
i tiden. Ta framför allt vara på huset i sig,<br />
som källa till kunskap. Skrapa eller slipa dig<br />
ned genom färglagren, och undersök hur<br />
Både små och stora byggen sparar pengar man målade förr. Till exempel kan gamla<br />
på planering. I ett gammalt hus kan man färgsättningar vara mycket njutbara än i dag.<br />
kanske bevara originaldelar av hög kvalitet, Har huset byggts om? Då kan du med<br />
eller åtminstone det gamla utseendet, om hjälp av gamla foton eller ritningar lista ut<br />
man planerar förståndigt. Ett måttbeställt var dörrar och fönster ursprungligen satt,<br />
fönster kostar ju sällan mera än masspro- och kanske ta upp dem igen.<br />
duktionen, men får högre kvalitet och kan<br />
10<br />
monteras med mindre kringarbete – men<br />
Dokumentera<br />
har längre leveranstid. Men vad betyder ett<br />
vad du gör<br />
par månader extra, för en detalj som du Fotografera, rita av eller mät upp före och<br />
skall se och använda i många år? Ta in offerter, efter en ombyggnad. Det kan vara till både<br />
be om referenser, och beställ i god tid! nytta och nöje i framtiden! Du kan stolt<br />
7 Bevara, återanvänd,<br />
spara<br />
redovisa din insats, men när du säljer huset<br />
kan också nästa ägare få en vink om hur<br />
det såg ut förut. Han vill kanske ha en dörr<br />
Spara allt som inte hindrar eller gör skada.<br />
Kasserar du originaldelar kan det bli mycket<br />
dyrt att nyanskaffa, när du ångrar dig en<br />
vacker dag. Dörrar, beslag, lister med mera<br />
kan återanvändas på andra ställen i huset.<br />
Ta därför loss dem försiktigt! Och är det<br />
något som du inte kan ha kvar i funktion<br />
kan du i alla fall spara det i något lämpligt<br />
förråd – kanske ändrar du dig, kanske är<br />
nästa ägare mera intresserad. Om du trots<br />
allt inte vill behålla de gamla fönsterbågarna<br />
med blåst glas, eller en gammal dörr – sätt<br />
in en annons och skänk bort dem! Det<br />
finns oftast någon annan som behöver det<br />
du har för mycket av.<br />
där du spikade för...<br />
33
Foto: Per Granlund<br />
Foto: Heidi Jaakola<br />
NÄR PER GRANLUND kom till Arboga<br />
blev han fascinerad av stadskärnan<br />
med de vackra trähusen, de stensatta<br />
gatorna och miljön längs Arbogaån.<br />
Efter 14 år som stadsarkitekt är han<br />
fortfarande glad över att jobba just här.<br />
Vi träffas på hans kontor i kommunhuset<br />
mellan Stora torget och<br />
Järntorget. Per Granlund berättar om<br />
arbetet med att bevara och utveckla<br />
den kulturhistoriska miljön. Han<br />
gestikulerar ivrigt, reser sig upp för<br />
att hämta böcker och broschyrer, pekar på fotografier och<br />
ritningar. Entusiasmen sprudlar och det är omöjligt att inte<br />
ryckas med och imponeras av det medvetna och långsiktiga<br />
arbetet.<br />
– Jag visste att Arboga hade gott rykte och det stämde.<br />
Arboga är något speciellt, en greppbar stad med en levande själ.<br />
34<br />
EXPERTEN<br />
Pelle återerövraren<br />
Av Marita Gustafsson<br />
När du vandrar omkring i Arboga trampar du på samma gator som munkar, tiggare,<br />
hantverkare, adelsmän och pigor gjorde under medeltiden. Den välbevarade trähusbebyggelsen,<br />
kullerstenstorgen och ågårdarna är levande historia och av riksintresse.<br />
Men hur är det att leva och arbeta mitt i idyllen?<br />
Han gillar att både stadsplanering och bygglov ingår i arbetsuppgifterna.<br />
Det har stor betydelse för det helhetstänkande<br />
som han ständigt kommer tillbaka till.<br />
– Jag är faktiskt med från ax till limpa, säger han.<br />
MEN DET ÄR INTE ALLTID SÅ ENKELT att vara stadsarkitekt<br />
i en stad som är full av fornlämningar och där stadsplanen<br />
ritades på medeltiden. Ibland tycker Per Granlund att de<br />
arkeologiska kraven är orimliga. Och det finns många viljor<br />
bland handlare, näringsidkare och boende som måste jämkas<br />
samman.<br />
Själv ser han sig gärna som folkbildare och inspiratör.<br />
Han är ofta med på möten i olika sammanhang och träffar<br />
såväl politiker som allmänheten.<br />
– Det gäller att ha beslutsfattarna med sig, betonar han.<br />
Jag har ett oerhört bra stöd från politikerna i kommunen<br />
och ett klart och tydligt uppdrag. Men jag är långt ifrån<br />
ensam, det här är verkligen ett lagarbete. >>>
EXPERTEN<br />
35<br />
Foto: Kjell-Åke Jansson
Foto hela uppslaget: Per Granlund<br />
PER GRANLUND HAR OFTA KAMERAN med sig när han är ute.<br />
Han fotograferar flitigt i stadsmiljön och visar bilder på hus<br />
och miljöer, liksom fönster, dörrar, skorstenar och staket.<br />
Med bilder blir allt mycket tydligare, framhåller han<br />
och visar några fotografier på dörrar och portar. De ingår i<br />
bildserien ”Det blev som det blev”. Där finns vackra dörrar<br />
som smälter väl in i den historiska miljön. Och så dörrar<br />
som rentav är fula, där varken formen, materialet eller<br />
tidsperioden stämmer.<br />
– Man kommer mycket längre med att informera och<br />
resonera än med lagar och förordningar. Människorna är<br />
bra här i Arboga, de förstår och är måna om miljön.<br />
NÅGOT AV DET ROLIGASTE han gjort i jobbet är en bok som<br />
trycktes i 4000 exemplar och blev en riktig bestseller. Titeln<br />
Arboga Stadskärna, bebyggelsehistoria och byggnadsordning<br />
låter kanske torr och tråkig, men boken har haft en rykande<br />
åtgång och är slutsåld. Den skrevs i samarbete med byggnadsantikvarie<br />
Göran Oldén.<br />
– Staden måste utvecklas och samtidigt är det viktigt<br />
att vi tar vara på den gamla, vackra miljön. Med byggnadsordningen<br />
ville vi bana väg för en långsiktig strategi, samtidigt<br />
som vi tog fram praktiska råd och anvisningar.<br />
Boken beskriver Arbogas historia med gator och bebyggelse<br />
under olika tidsepoker. Den berättar om den historiska<br />
miljön och ger riktlinjer för hur miljön ska bevaras och<br />
utvecklas.<br />
– Det är en bra plattform och har gett många ringar på<br />
vattnet.<br />
Egentligen växte boken fram ur en kris. När Volvo lade<br />
ner tillverkningen av flygplansmotorer i Arboga blev närmare<br />
tusen personer arbetslösa. Det var ett hårt slag för kommunen<br />
när så många arbetstillfällen försvann.<br />
36<br />
– Trots det svåra läget insåg vi att kulturmiljön var något<br />
positivt som i varje fall finns kvar, säger Per Granlund. Mitt<br />
i allt elände satsade kommunen på infrastruktur och kulturmiljön.<br />
Och ett kreativt tänkande satte igång. Stämningen<br />
har verkligen vänt sedan dess. Nu har vi ett otroligt bra läge<br />
i Mälardalsregionen.<br />
DEN GAMLA MILJÖN ÄR KÄNSLIG och det är inte alltid fastighetsägare<br />
och näringsidkare har förståelse för kraven i kommunens<br />
byggnadsordning. Går det för sig att ställa ut plastmöbler<br />
vid uteserveringen på Stora torget? Eller att sätta<br />
upp skyltar och flaggor hur som helst utanför affärerna?<br />
– Nej, säger han bestämt och skakar på huvudet. Vi<br />
vill att traditionella material används.<br />
Klassisk stil i Arboga innerstad heter ett program som<br />
kommunen följer sedan några år. Det tar upp allt från husfasader,<br />
tak, dörrar och fönster till gatuskyltar och många<br />
andra detaljer i stadsmiljön. Texterna och ritningarna är<br />
informativa och tydliga.<br />
I programmet ställs exempelvis krav på hur uteserveringarna<br />
ska hägnas in. Inga vita plastmöbler eller stora<br />
reklamparasoller får förekomma. Men Per Granlund ser det<br />
inte som något stort problem idag. Han känner att det finns<br />
en förståelse och ett intresse hos invånarna för en enhetlig<br />
stil. Många ringer och frågar efter idéer.<br />
För att få en vacker helhet läggs mycket arbete ner på<br />
detaljer i stadsmiljön. Allteftersom ekonomin tillåter byts<br />
belysning, gatuskyltar, cykelställ, papperskorgar, bänkar, blomlådor,<br />
plank, räcken och ledstänger ut för att få en sammanhållen<br />
stil. Plast, aluminium och galvaniserade ytor betraktas<br />
som olämpliga. Gjutjärn, smide och trä passar bättre.<br />
Tidigare fanns ett tjugotal olika modeller av lampor. Nu<br />
ska gatubelysningen bestå av en äldre lyktmodell som passar<br />
i stadskärnan.
– Vi tar en gata i taget, det gäller att vara uthållig. I det<br />
här sammanhanget är det viktigt att tänka på att staden ska<br />
vara tillgänglig för alla, även synskadade och rullstolsbundna.<br />
Samtidigt som Per Granlund slår vakt om den gamla<br />
miljön räds han inte det nya och moderna.<br />
– Staden får inte bli ett <strong>museum</strong>, säger han.<br />
Kommunen planerar att bygga nya bostäder i stadskärnan.<br />
Men det är viktigt att de passar in den speciella stadsmiljön.<br />
– Vi är bara en del i en kedja. Det ska vara möjligt även<br />
för kommande generationer att utveckla och förändra staden.<br />
HUR PRIORITERAR EN LITEN KOMMUN när pengarna tryter<br />
och kulturmiljövården konkurrerar med vård, omsorg och<br />
skola? Per Granlund har sett personalstyrkan på kontoret<br />
krympa genom åren.<br />
För små kommuner som Arboga är det svårt att hålla<br />
sig med specialkompetens. Själv saknar han en byggnadsvårdare<br />
att bolla med. Lösningen ligger kanske i att flera<br />
kommuner samarbetar och delar på vissa kompetenser.<br />
– Det finns också ett stort nätverk med Riksantikvarieämbetet,<br />
Boverket, Kulturdepartementet och Länsstyrelserna<br />
i <strong>Västmanlands</strong> och Örebro län som vi känner stöd från.<br />
ARBOGAS PLANMÄSSIGA ARBETE med kulturmiljön har<br />
inspirerat och väckt uppmärksamhet i övriga Sverige och<br />
även utomlands. Per Granlund får ofta samtal, tar emot<br />
studiebesök och bjuds in till andra platser för att berätta om<br />
arbetet i Arboga. Erfarenheterna som han förmedlar till andra<br />
handlar i mångt och mycket om att bestämma sig för en<br />
strategi och hålla fast vid den under lång tid.<br />
– Det gäller att vara envis och uthållig. Och så måste man<br />
få med sig både politiker och allmänheten.<br />
INFORMATION, RÅD OCH ANVISNINGAR<br />
Kommunen har satsat mycket på information på hemsidan<br />
och i broschyrer. Bland annat finns en bebyggelseinventering<br />
publicerad. Informationen i registret kan användas i fysisk<br />
planering, bygglovhantering och av allmänheten. Det innehåller<br />
både text och bildmaterial.<br />
ÖVERSVÄMNINGAR, SKRED OCH BRAND<br />
Att Arboga har en så välbevarad bebyggelse från olika<br />
tidsepoker beror till stor del på att staden klarat sig från<br />
stora stadsbränder. Den centrala norra stadskärnan har<br />
inte brunnit sedan 1513. Idag är de största hoten mot<br />
den gamla kulturmiljön i stadskärnan översvämning, skred<br />
och brand. De stensatta stränderna längs Arbogaån är på<br />
många ställen nära att kollapsa. På 1970-talet upplevde<br />
Arbogaborna hur ån svämmade över och miljön runt ån<br />
med många historiska byggnader skadades.<br />
I september 2004 stod Arboga som värd för ett stort internationellt<br />
möte om översvämningar som hot mot gamla<br />
kulturmiljöer. Deltagarna vid konferensen arbetar inom<br />
områden som samhällsplanering, räddningstjänst, tekniska<br />
förvaltningar och <strong>läns</strong>antikvarier.<br />
DET FINNS MER<br />
www.arboga.se Hemsida för Arboga<br />
www.boverket.se Boverket<br />
www.kultur.nu Kulturnät Sverige<br />
www.u.lst.se Länsstyrelsen i <strong>Västmanlands</strong> län<br />
www.byggnadsvard.se Svenska Byggnadsvårdsföreningen<br />
www.trainformation.se Skogsindustriernas webbplats för<br />
trä och byggande<br />
37
UTFLYKTEN<br />
38<br />
><br />
Bråfors Bergsmansby 1872. Till vänster kolhus, i bildens centrum syns rostugn och masugn<br />
med tillhörande malm och kolbodar. I förgrunden till höger bergsmännens tackjärnsbodar.<br />
Bråfors Hytta på 1880-talet. Stämpeln i bild är Järnstämpeln från Bråfors hytta.<br />
><br />
”Ett monument över våra fäders arbete och möda”. Under 1930-talets första år skriver Paul Brate (född<br />
1863) om händelser och miljöer han upplevt. Om den gamla hyttan i Bråfors skriver han: De gamla<br />
murarna skulle nog ha stått ännu i många år, om de bara fått vara i fred, och stått som ett monument<br />
över våra fäders arbete och möda. Paul Brates anteckningar om Bråfors i Norbergs kommun är en av<br />
många berättelser om Bergslagens historia.
Bergsmännens Bråfors<br />
Länets första kulturreservat?<br />
Av Magnus Elfwendahl<br />
AV HYTTAN I BRÅFORS FINNS BARA RESTER där den sista hyttan<br />
tidigare reste sig, men spåren i landskapet berättar ännu en<br />
historia om bergsmännen som sysslade med jordbruk och<br />
boskapsskötsel, men också gruvbrytning och järntillverkning.<br />
Byn är numera en tyst, vacker och rofylld miljö som föreslagits<br />
bli <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> första kulturreservat.<br />
JÄRNHANTERING I 600 ÅR<br />
Att Bråfors är en gammal by vet vi. Redan år 1354 uppträder<br />
ortsnamnet Brateforse i en skriftlig källa, men arkeologerna<br />
har påträffat ännu äldre spår. Arkeologiska lämningar i byn<br />
har C-14 daterats till <strong>12</strong>00-talets senare hälft och Bråfors kan<br />
därmed höra till järntillverkningens äldre fas i Bergslagen.<br />
Även om tydliga anläggningsspår saknas utpekas det tidigare<br />
hyttområdets sydöstra del som det troligaste läget för äldre<br />
hyttor. Om den medeltida byn Bråfors vet vi fortfarande<br />
väldigt lite. Under 1500-talet blir de skriftliga källorna fler.<br />
Fram träder en hytta och två gårdar, Stora och Lilla Bråfors.<br />
I stormaktstidens Sverige var järnet en exportvara av stor<br />
betydelse. Järnhanteringen utvecklas och Bergslagen går mot<br />
en industrialisering. Bergmalm blev till tackjärn i Bråfors och<br />
råvaran kom från närliggande gruvor. Arbetet vid hyttan<br />
sysselsatte bergsmännen i Bråfors fram till sommaren. På<br />
vintervägar fördes malmen till hyttan. Under 1600- och 1700talen<br />
förefaller hyttans betydelse öka och bergsmän från<br />
närbelägna bruk söker sig dit. Produktionen höjs ytterligare<br />
under 1800-talet och på 1870-talet har verksamheten närmast<br />
industriell karaktär.<br />
År 1895 behöver Fagersta bruks AB möta en ökad<br />
efterfrågan på tackjärn till företagets anläggning i Fagersta<br />
och hyttlaget arrenderar ut Bråfors. Redan 1897 börjar<br />
Fagersta låta produktionen i Bråfors ersättas av tackjärn<br />
från det närliggande Västanfors. År 1899 upphör Fagersta<br />
bruks AB att arrendera hyttan i Bråfors. Strax därefter börjar<br />
hyttlaget riva hyttan i Bråfors. Arbetet slutförs senare av en<br />
skrothandlare från Sala som bryter ner och tillvaratar det<br />
som fanns kvar av hyttan.<br />
I BRÅFORS MÖTER BESÖKAREN ett kuperat och öppet jordbrukslandskap.<br />
Byn, liksom många synliga spår efter tidigare<br />
bebyggelse, ligger samlad kring Gatjärnsbäcken som slingrar<br />
sig vidare ner mot sjön Barken. Småflikig åkermark, odlings-<br />
DET FINNS MER<br />
UTFLYKTEN<br />
rösen och betesmark vittnar om att markerna förr tagits<br />
i anspråk för byns behov. I betesmarkerna finns fortfarande<br />
en vegetation och växtarter som visar på en lång betestradition.<br />
Stora skogsarealer avgränsar även idag byn.<br />
Stora Bråfors, också kallad Brategården, är en välbevarad<br />
bergsmansgård. Mangårdsbyggnad och flyglar grupperar sig<br />
kring en gårdsplan. I mangårdsbyggnaden uppförd 1787–90<br />
finns en festsal med bibliska motiv målade på tak och väggar.<br />
Gårdens många ekonomibyggnader bildar årsringar i gårdens<br />
historia. De nuvarande ägarna Erik och Margareta Brate visar<br />
gärna upp sin bergsmansgård för förhandsbokade grupper om<br />
minst 10 personer. Stora Bråfors har varit i släkten Brates ägo<br />
sedan 1828 då Eriks farfars farfar, Erik Andersson, gifte in sig<br />
i gården.<br />
EN INTRESSANT, BEVARAD HELHET MED PEDAGOGISKT VÄRDE<br />
Kulturmiljöer som vi bevarar är inte oberoende av samhällets<br />
uppfattning av vad som kännetecknar en betydelsefull kulturmiljö.<br />
Som riksintresse utpekas byn som ”en bymiljö med<br />
ålderdomligt byggnadsbestånd och ursprung i medeltidens<br />
järnhantering”. En viktig utgångspunkt när Länsstyrelsen<br />
initierar kulturreservatsbildning är att området representerar<br />
en intressant, bevarad helhetsmiljö med stort pedagogiskt<br />
värde. Miljön i området har även stora rekreationsvärden.<br />
Området är en attraktion som erbjuder natur, kultur,<br />
lugn och ro i en inramning som utgör en del av Bergslagens<br />
historia. Bråfors uppvisar fortfarande de karakteristiska<br />
självförsörjningsdragen för bergsmansgårdarna och vittnar<br />
om den tidiga industrialiseringen i Bergslagen.<br />
Bråfors bergsmansby<br />
Årsskrift nr 75 år 1998 <strong>Västmanlands</strong> Fornminnesförening<br />
och <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
Brategården visas för förbokade grupper. En visning<br />
tar cirka 3 timmar. Då ingår en guidad tur utomhus,<br />
en visning inomhus samt kaffepaus med hembakat bröd.<br />
Information på www.brategarden.se<br />
39
SPANAREN<br />
Vem pratar med<br />
eldsjälarna nuförtiden?<br />
Jan Rydh, f.d. landshövding<br />
ATT VÅRDA OCH BEVARA ställs inte sällan i motsats till<br />
utveckling och expansion. Att något är ”musealt” är inte<br />
ett positivt omdöme. Det är närmast besläktat med mossigt,<br />
gammalt och onödigt. Också kultur delas ibland in i nyskapande<br />
och gammalt och i bakhuvudet klingar en värdering<br />
– nyskapande är mer värdefullt än upprepning av ”gammalt”.<br />
En av de många förmåner jag hade under mina år i Västmanland<br />
var att jag genom kunniga medarbetare och i möten<br />
med engagerade människor i länet fick lära mig att se på ett<br />
annat sätt. Överallt finns det spår, i landskapet, i byggnader<br />
och i människors ansikten och röster, spår av något som<br />
visserligen passerat men som ännu lever. Och hur mycket jag<br />
än uppskattar den nya motorsågen ger mig ännu min pappas<br />
gamla handsåg en annan och djupare glädje. Eller den slitna<br />
ledstången i ett gammalt hus, som känns len som en smekning<br />
i handen. Att flytta in i ett nytt hus är fint, men känslan i det<br />
mer än 150 år gamla fritidshuset i Roslagen har ett värde som<br />
är ett annat. Jag ser och känner och tycker mig nästan kunna<br />
tala med skeppare Westerlund som byggde huset eller med<br />
familjen Engström som sedan bodde där i två generationer.<br />
VÅRDA GÖR VI FÖRHOPPNINGSVIS LITE TILL MANS. Vi sköter<br />
om och reparerar och ibland slänger vi – tycker inte det<br />
lönar sig och köper i stället något nytt. Den professionella<br />
byggnadsvården, kulturmiljövården står inför andra problem.<br />
Här är det ständigt fråga om ett urval, i bästa fall ett medvetet<br />
urval. Vad är representativt för sin tid – vad skall efterkommande<br />
få veta om det som var? Och när man bestämt vad<br />
som är bevarandevärt kommer frågorna på nytt. Hur skall<br />
det bevaras, av vem, på vilket sätt?<br />
I MÅNGAS FÖRESTÄLLNING ligger också att det är det ”vackra”<br />
som, till skillnad från det ”fula” är bevarandevärt. I realiteten<br />
har det också varit så – vi har runt om i landet väldigt många<br />
bevarandeförklarade, vackra hus och miljöer. Oftast rör det<br />
sig om de ståtliga slotten och herrgårdarna. Men kulturvård<br />
handlar om något annat – det handlar ytterst om vad vi vill ge<br />
40<br />
åt en eftervärld. Vilka minnen, föreställningar, beskrivningar<br />
av vår tillvaro är egentligen värda att glömmas? Vad är det<br />
som vår eftervärld inte har rätt att förstå eller att veta? Ställer<br />
man frågan så inser man att också det fula, det onda, det<br />
vardagliga har ett värde, ett bevarandevärde i sig? Nu kan<br />
inte allt bevaras, men dagens teknik gör det möjligt att bevara<br />
mer än någonsin förr– foton, bild och ljud kan dokumentera<br />
det som var. Paradoxalt nog kräver denna nya teknik mycket<br />
mer av eftertanke – hur skall man i detta myller av möjligheter<br />
kunna ge en samlad och överblickbar bild av det som var.<br />
DEN GAMLA SMEDJAN I KARMANSBO är ett fantastiskt byggnadsminne<br />
men också bara ett yttre skal av det som var.<br />
Stilla och tomt – Hur återskapar vi doften, bullret och själva<br />
livet som levdes? Hur skall barn och barnbarn förstå och<br />
känna hettan, slitet, de omänskligt långa arbetsdagarna.<br />
Den nya tekniken kunde säkert ge mer – varför inte installera<br />
ljud och hetta – besöken inne i smedjan skulle visserligen bli<br />
kortare men ge en mer realistisk bild av hur det var.<br />
NÄR JAG UNDER NÅGRA ÅR ARBETADE som ordförande i<br />
”Delegationen för industrisamhällets kulturarv” fick jag<br />
anledning att fundera över bevarandefrågor i ett nytt tidsperspektiv.<br />
Hittills har vi vant oss att se bevarande i ett långt<br />
perspektiv. Efter 100 år blir något ”antikt” Först efter 100 år<br />
kan vi se vad som håller i längden. Men nu går allt så fort<br />
– julens nya dator är ”omodern” redan när den säljs i butiken.<br />
Vem hinner då med att bedöma vad som är bevarandevärt.<br />
Hur såg 60-talets kontorsmiljö egentligen ut? Inredningar är<br />
i dag en förbrukningsvara med mycket kort omloppstid. De<br />
första hemsidorna är redan borta, brev skrivs alltmer sällan.<br />
Vem sparar på och dokumenterar e-post och telefonsamtal.<br />
Märkligt nog kommer dagens informationssamhälle att lämna<br />
färre exempel på människors kommunikation än tidigare.<br />
Hur skall man då om 200 år få veta vad som sades och<br />
tänktes, när det inte längre finns några brev?
”I min hemort Kolsva hade Herrgården försvunnit och i Köping hade Nyströms snickeri varit borta.”<br />
OCH SÅ KOMMER VI ÅTER TILL DET ”FULA”. När industrisamhället<br />
bröt igenom och expansionen var som kraftigast<br />
revs våra städer. Domusvaruhus, bankhus, parkeringshus<br />
och trafikleder ersatte den gamla ”vackra” staden. Vi kan<br />
tycka mycket om den förfulning som skedde, men också<br />
den är ett avtryck av sin tid. Vilka stadskärnor och miljonprogramområden<br />
skall bevaras som exempel på hur ”fult”<br />
det kunde bli?<br />
I DE ALLRA FLESTA FALL HAR VÅRDEN AV VÅRT KULTURARV<br />
burits upp av eldsjälar som har slagits för sin idé, som<br />
uppvaktat och demonstrerat och förhindrat byråkraternas<br />
rivningslusta. Utan dessa ”bråkstakar” hade almarna i<br />
Kungsträdgården sågats ner och Gamla stan i Stockholm<br />
rivits. Och i min hemort Kolsva hade Herrgården försvunnit<br />
och i Köping hade Nyströms snickeri varit borta. I varenda<br />
kommun i Västmanland finns sådana exempel och nästan<br />
överallt har de kommunala politikerna med få undantag<br />
stått på rivarnas sida. Jag har funderat mycket över varför<br />
det blev och tyvärr kanske fortfarande är så?<br />
Foto: Jan Gustafsson<br />
Foto: Hans Alenius<br />
SPANAREN<br />
OCH I VÄSTMANLAND HAR LANDSTINGET BESLUTAT<br />
att lägga <strong>läns</strong>museets utställningsverksamhet i malpåse<br />
– det <strong>museum</strong> som kunde ha blivit en förebild för<br />
nyskapande och bevarande. Här kunde det ha funnits ett<br />
<strong>museum</strong> som specialiserat sig på samverkan med eldsjälar<br />
och med koncentration på just industrisamhället. I stället<br />
vill politikerna bryta banden med Fornminnesförening och<br />
hembygdsrörelse och sköta eller missköta museet själva.<br />
Den förnämliga arkeologiska verksamheten läggs också<br />
den ner. Vad blir nu kvar? När jag tänker på detta längtar<br />
jag tillbaka till mitt hemlän – ett riktigt <strong>läns</strong><strong>museum</strong> kunde<br />
vara värt en strid.<br />
"ETT RIKTIGT LÄNSMUSEUM KUNDE VARA VÄRT EN STRID."<br />
Jan Rydh, f.d. landshövding<br />
41
UR LITTERATUREN<br />
Utdrag ur<br />
Italienaren<br />
Av Sven Olov Karlsson<br />
När Erhard, Ernfrid och Algot tillsammans ägnat tre dagar åt<br />
att byta ett fönster i köksgaveln ringde Karl-Erik och hörde efter<br />
med en till snickare.<br />
Han hette Alvar Hörnskog. De var bekanta eftersom Karl-Erik bytt bromsband på bilen hans,<br />
en mörkblå, genomrutten Ford Anglia. Bilen var liten men såg stor ut med Alvar Hörnskog bakom<br />
ratten. Han nådde Karl-Erik och Erhard till axeln och hade ett jagat uttryck i ögonen. Skonummer 38.<br />
Han visade sig vara annat än Ernfrid och Algot. Liten och seg rände han upp och nerför trappan<br />
och stegarna, tycktes hålla på och banka och bända på tre ställen samtidigt, brydde sig inte särskilt<br />
om att ta pauser.<br />
Fort gick det och långt in på kvällarna knogade han på. Tusentals, ja miljoner dyckert, nubbar<br />
och pappspikar dammade han in i väggar och reglar.<br />
Efter ett par dagar bad han om att få ligga kvar för att komma igång tidigare om morgnarna och<br />
slippa resorna. Mor Anna bäddade åt honom i kökssoffan. Han sov tre eller fyra timmar per natt.<br />
– Det är en sparsam karl, sa Anna med beundran i rösten. Pärlsponten från gamla väggpanelen<br />
la han som golv i bilen sin, det var inte dåligt!<br />
– Men han ä dryg på spik, muttrade Erhard.<br />
Det var Alvar Hörnskogs enda negativa egenhet. Han slog in massor av spik men aldrig helt och<br />
fullt. Av varje spik fick en centimeter sticka ut. Då var det lätt att dra ut och rätta till, ifall något i<br />
hastigheten blivit snett eller vint.<br />
Årtionden efteråt skulle Anderssons riva sig eller slå tårna i dessa förargliga spikskallar. Husdjur<br />
och barn som strök efter väggarna dök ofta upp med rivsår på magen eller ryggen. Varje spik anmäldes<br />
för Italienaren. Då kom han klivande med hammare och bankade in otäckingen i väggtimret.<br />
– Men mister du en står dej tusen åter, brukade han säga.<br />
– Som att bo i ett utochinvänt igelkottaskinn! sa Anna.<br />
Men undan gick det. Alvar Hörnskog vände tiden framåt och lät väggar, dörrar, reglar och foder<br />
växa upp ur övervåningens råa brädgolv.<br />
Det infernaliska tempot satte till och med fart på de andra gubbarna, även om de muttrade om<br />
slarv och hastverk.<br />
Vad var då viktigt i ett hem? Först och främst: ett rejält förvaringsutrymme! Det propsade de båda<br />
gamla stenhårt på. Var skulle annars allt de ärvt och samlat under åren ta vägen? Nere fanns då rakt<br />
ingen plats.<br />
42
UR LITTERATUREN<br />
Eftersom det blivit ganska frostigt mellan den raske och de långsamma föredrog hantverkarna att arbeta<br />
så långt ifrån varandra som möjligt. Därför fick det nya hemmet en egenartad planlösning. I ett hörn<br />
började Ernfrid med en kallskrubb. Samma sak gjorde Erhard och Algot. Varje skrubb fick eget fönster<br />
och elektriskt lyse men ingen isolering. När Italienaren upptäckte vad som var på väg att ske hade<br />
farbröderna för en gång skull kommit ganska långt. Han stönade och lät dem fortsätta.<br />
Alvar Hörnskog hörde också Anna predika om vikten av att ha någonstans att ställa undan saker.<br />
Han högg övervåningens fjärde hörn och byggde också en storslagen kallskrubb. Det tog tio timmar<br />
och skrubben blev taggig som en tortyrkammare. I hastigheten glömde han bort var dörren skulle sitta.<br />
Italienaren upptäckte det och sågade sig in genom väggen med motorsåg.<br />
– Där går det in mycket grejs, sa Alvar Hörnskog och smackade med läpparna.<br />
Blygråa mattnubbar trillade ur mungiporna på honom. Han smackade i flera dagar eftersom han en<br />
tidig morgon råkade ta fel tub i röran inne på toaletten och fick skokräm i stället för tandkräm på borsten.<br />
Att han ville sova kvar visade sig efterhand bero på att hans lägenhet i Fagersta blivit ”uppsagd”, som<br />
han uttryckte det. Därför hittade han hela tiden på nya saker att bygga om. Det blev en balkong ovanpå<br />
glasverandan. En ny trappa till övervåningen – i snygg furu men häpnadsväckande brant och med<br />
hemskt smala steg. Till och med den vige Hörnskog hade besvär att ta sig upp. Och så vidare.<br />
Till slut ringde Italienaren en bekant som köpt en gammal folkskola i Hökmora och frågade om<br />
denne inte behövde handräckning i upprustningsarbetet. I det stora skolhuset fanns också en ledig<br />
sovplats. Han talade i enrum med Alvar Hörnskog, som kort därpå tackade för sig och packade sina<br />
verktyg i Anglian.<br />
Själva boytan på övervåningen liknade två smala korridorer klämda till ett kors mellan de enorma<br />
skrubbarna. De unga ville göra badrum i Hörnskogs skrubb. Det var ju bara att skjuta in wc:n under<br />
handfatet och limma grönt gummi på masonitväggarna. Vad fint det skulle bli!<br />
Det fick Anna att ladda med en ny bredsida förebråelser och mörka förutsägelser om högmod och<br />
fall. Då höjde för första gången den blivande modern rösten.<br />
– Jag väntar barn, påminde hon. Och jag flyttar aldrig hit om det inte finns badrum i kåken!<br />
Italienaren fick springa ett par gånger mellan de olika kvinnolägren. Erhard försvann uppåt skogsbrynet<br />
och påtade i rabarberodlingen. Sura miner och höga röster gillade han inte. Men för en gångs<br />
skull lyckades Italienaren beveka sin mor. Vore det inte skönt att kunna krypa ner i ett varmt bad ibland,<br />
det skulle väl vara mumma för en sliten och stel stofthydda. De fanns ju de som reste till kurorter för<br />
att bada sig friska från både polio och reumatism.<br />
Och det var rejäla människor, inga lättingar och snuskpellar. Vore det inte bra att kunna få sån<br />
medicin i hemmet?<br />
Det tog skruv. Anna gned sina armbågar och gav klartecken.<br />
Mellan varven förhörde sig den gamla om hur det gick med upprustningsarbetet på övervåningen.<br />
Det mesta nickade hon gillande åt, men kom lyx och njutningsartiklar på tal blev tonen syrligare:<br />
– Tvättmaskin? Hushållsassistent? Jojo, det blir väl som ett slott däroppe!<br />
Men oavsett kärringtjafs och snickarkrångel verkade det som om Italienaren lyckats med vad<br />
som först verkat alldeles omöjligt: att ordna eget hem och egen familj utan att flytta från mor Anna.<br />
Det nya hemmet låg i det gamla. Framtiden och det förgångna hakade i varandra. Det skulle bli<br />
fantastiskt bra bara det blev färdigt. Kanhända lite trångt och taggigt, men fantastiskt.<br />
43
UR ARKIVEN<br />
Kolla upp ditt hus<br />
i arkiven<br />
Vad vet du om ditt hus? Vem har byggt<br />
det och vem har bott i det före dig? Vem<br />
anlade trädgårdslandet, när sattes de<br />
blommiga tapeterna upp och varför är<br />
det ett fönster där? Det kan bli många<br />
frågor som vill ha svar. Inför renovering<br />
och ombyggnad är det värdefullt att veta<br />
hur huset såg ut från början och vilka<br />
förändringar det genomgått.<br />
BÖRJA MED ATT STUDERA LITTERATUREN<br />
Finns det något skrivet om din närmaste trakt? Där kan<br />
finnas bilder och information kring ditt hus och dess<br />
närmaste omgivningar. Biblioteken har ofta en avdelning<br />
med lokalhistorisk litteratur.<br />
Har ditt hus använts i något annat sammanhang än som<br />
bostad, har det varit soldattorp, skola, gästgiveri eller något<br />
annat – sök efter litteratur i ämnet.<br />
TYPRITNINGAR OCH MÖNSTERBÖCKER<br />
Under 1800-talet ges det ut flera mönsterböcker i syfte att<br />
effektivisera jordbrukets byggnader. Man behövde anpassa<br />
bebyggelsen efter de behov som den agrara revolutionen<br />
förde med sig. Exempelvis Charles Emil Löfvenskiölds typritningar<br />
för lantbruksbebyggelse kan därför vara en god<br />
källa till kunskap om hur ekonomibyggnaderna förändrades<br />
under 1800-talet. Vissa av mönsterböckerna finns utgivna<br />
som faksimiltryck och kan sökas på bibliotek. Mönsterritningar<br />
till officersboställen under indelningsverkets tid<br />
finns i Krigsarkivet.<br />
44<br />
Foto: Kim Lill<br />
INTERVJUER<br />
Intervjua grannarna. De som bott länge i närheten kan veta<br />
mycket om byggnaden och dess invånare och kanske även<br />
om trädgårdens utseende och växter.<br />
Hör med hembygdsföreningen. Där finns ofta människor<br />
med stor lokalhistorisk kunskap. Många föreningar har<br />
dessutom egna arkiv med fotografier, gamla tidningsklipp,<br />
kartor, bandade intervjuer med äldre ortsbor och annat<br />
material av stort lokalhistoriskt värde.<br />
KARTORNA<br />
I vilket slags landskap har byggnaden stått, var gick vägarna,<br />
hur tättbebyggt var området? Sök upp de gamla kartorna.<br />
De äldsta storskaliga kartorna i vårt land är från 1630-talet.<br />
De har sedan uppdaterats kontinuerligt. De är i form av<br />
geometriska avmätningar och senare i form av skiftesakter.<br />
På de geometriska avmätningarna kan man ofta avläsa<br />
bebyggelsens läge och antalet hemman i byn och på senare<br />
skifteskartor även antal byggnader. Ett utförligt källmaterial<br />
är ofta de anteckningar om bebyggelsen som gjorts vid laga
skifte, vars förordning kom 1827. Eftersom utflyttningen<br />
av gårdar från byn krävde en ekonomisk värdering av gårdarna<br />
för att besluta om ersättningar är dessa protokoll ofta<br />
detaljerade vad gäller byggnadens skick, byggnadsmaterial,<br />
storlek etc.<br />
För närvarande pågår ett digitaliseringsprojekt för<br />
landets historiska kartor och därför är originalakterna inte<br />
längre tillgängliga i Västerås. För <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> del<br />
är skanningen slutförd och man kan se såväl kartor som<br />
skriftliga akter digitalt på Lantmäteriet i Västerås. Orginalakterna<br />
är däremot placerade i ett centralt arkiv. På lantmäteriets<br />
forskningsarkiv i Gävle finns de flesta kartor<br />
i dubblett om man vill se dem på riktigt.<br />
En del kartor kan man även se i ett ”tittskåp” på<br />
lantmäteriets hemsida under ”Historiska kartor för alla”.<br />
På sikt skall allt skannat material finnas tillgängligt där.<br />
Kartor kan också finnas på <strong>läns</strong>museets arkiv, i kommunarkiv<br />
och företagsarkiv.<br />
MUSEERNA<br />
De kommunala museerna kan ha uppgifter av intresse. Har<br />
det forskats i något som berör ditt bostadsområde bör museet<br />
känna till detta. Där kan även finnas klipparkiv, fotografier<br />
och kartor.<br />
Länsmuseet har i sitt arkiv uppgifter om många byggnader,<br />
städer, byar och gårdar i länet. Det har genom åren utförts<br />
ett antal byggnadsinventeringar, tyvärr inte för alla socknar,<br />
som finns att läsa på museet. Där finns även gårds- by- och<br />
personarkiv som kan vara av intresse. Fotografier, varav en<br />
mängd flygbilder, vykort, kartor och ritningar finns, liksom<br />
ett register över länets fornlämningar. I <strong>läns</strong>museets referensbibliotek<br />
finns även mycket lokalhistorisk litteratur som inte<br />
biblioteken har. Man kan även hitta spännande material om<br />
folktro, arbetsmetoder och redskap med mera.<br />
På Nordiska museet och <strong>läns</strong>museerna finns också en<br />
stor mängd fotografier från tidigt 1900-tal där man försökte<br />
fånga upp den agrara byggnadskultur som då höll på att<br />
försvinna.<br />
ARKIVEN<br />
I de stora rikstäckande arkiven finns material av alla de slag.<br />
Det behövs hjälp för att hitta rätt. Det finns en nationell arkivdatabas<br />
NAD, ett register där arkivinstitutionernas material<br />
finns förtecknat och sökbart. Du kommer åt stora delar av<br />
NAD-databasen via Internet, men det går även att få hjälp<br />
att söka i den på Arkiv Västmanland eller Länsmuseet.<br />
KYRKBÖCKERNA<br />
Kyrkböckerna berättar vem som bott i byggnaden före<br />
dig, husförhörslängderna ger viktiga uppgifter om födelseår,<br />
giftermål, antal barn, flyttningar, läskunnighet med mera.<br />
UR ARKIVEN<br />
Alla Sveriges kyrkböcker fram till 1930 är filmade och går<br />
att låna hem till ett bibliotek. Via Internet går det att beställa<br />
utdrag ur kyrkbokförningsmaterialet från Landsarkiven.<br />
STADS-/KOMMUNARKIV<br />
Om byggnaden ligger inne i stadsmiljö kan det finnas ritningar<br />
från bygglovsansökningar med mera. Även stadskartor och<br />
stadsplaner kan vara intressanta liksom de kommunala<br />
beslut som föregår planeringen av ett bostadsområde.<br />
SYNEPROTOKOLL<br />
För prästboställen och militära boställen samt för kronans<br />
arrendegårdar finns detaljerade syneprotokoll som kan vara<br />
mycket värdefulla för att se byggnadsfunktioner, storlek,<br />
ålder och skick redan från 1700-talet och ibland tidigare än<br />
så. Eftersom synen skulle ske med jämna intervall kan<br />
man även studera i vilken omfattning de reparerades och<br />
tidsintervall för nybyggnationer. Man kan även se om de<br />
vid ombyggnationer försetts med förbättringar vad gäller<br />
trägolv, bås, krubbor etc. Dock finns inte alltid samtliga<br />
protokoll bevarade. Syneprotokollen för prästgårdarna<br />
finns på landsarkivet medan de för militära boställen, som<br />
officersboställen och soldattorp, finns på krigsarkivet.<br />
BRANDFÖRSÄKRINGAR<br />
Från slutet av 1700-talet och framåt finns även brandförsäkringshandlingar<br />
som detaljerat beskriver de försäkrade<br />
byggnadernas byggnadsmaterial, storlek, utrustning och<br />
i vissa fall när det gäller mangårdsbyggnader även interiörer,<br />
antal rum etc. En databas över Brandförsäkringsverkets<br />
arkivmaterial går att söka på internet via SVAR – svensk<br />
arkivinformation.<br />
BOUPPTECKNINGAR<br />
Bouppteckningarna var förr detaljerade förteckningar över<br />
vad som fanns i den dödes ägo. En lag om att bouppteckning<br />
skulle göras kom 1734 men endast få bouppteckningar<br />
finns bevarade från tiden före 1800-talets mitt. Genom att<br />
läsa bouppteckningarna kan man få en bild av vilka ekonomiska<br />
förutsättningar personen ifråga har haft. Allt från<br />
gångkläder till redskap och kreatur som den döde ägt tas<br />
med i uppteckningen. Bouppteckningarna finns i allmänhet<br />
på landsarkivet och för <strong>Västmanlands</strong> del finns det även ett<br />
register som går att söka via SVAR.<br />
1800-talets bebyggelse beskrivs också mer generellt<br />
i etnologiska studier, uppteckningar och frågelistsvar från<br />
tidigt 1900-tal. Med lite tur går det att hitta material från<br />
den egna socknen. Detta material finns på Nordiska museets<br />
arkiv i Stockholm och Sofi i Uppsala.<br />
>>><br />
45
UR ARKIVEN<br />
46<br />
MISSA INTE<br />
Strömsholms kanalbolags arkiv, ifall din byggnad ligger<br />
nära Strömsholms kanal vid Kolbäcksån.<br />
Bruksarkiven, ifall du har en byggnad inom brukens domäner.<br />
Privata gårdsarkiv ifall ditt hus har byggts på något av<br />
storgodsens marker.<br />
Hushållningssällskapets arkiv på Brunnby gård i Västerås.<br />
Som rådgivare till lantbrukarna har de i sitt arkiv exempelvis<br />
information om nybyggnation av ekonomibyggnader<br />
enligt de för tiden moderna principerna, trädgårdsskötsel,<br />
djurskötsel med mera.<br />
GUIDE TILL ARKIVEN<br />
Arkiv Västmanland: Stadshuset Västerås, telefon 0<strong>21</strong>-18 68 80<br />
Brandförsäkringsverket: Strandvägen 19, Stockholm,<br />
telefon 08-667 05 30, www.brandverket.se<br />
Krigsarkivet: Banérgatan 64, Stockholm, telefon 08-782 41 00,<br />
www.ra.se/kra<br />
Landsarkivet i Uppsala: Arkivcentrum, Dag Hammarskjölds<br />
väg 19, Uppsala, telefon 018-65 <strong>21</strong> 00, www.ra.se/ula<br />
Lantmäteriverkets forskningsarkiv: Lantmäterigatan 2,<br />
Gävle, telefon 026-63 36 16, www.lantmateriet.se<br />
Lantmäteriet i Västerås: Munkgatan 18, Västerås,<br />
telefon 0<strong>21</strong>-15 52 00, www.lantmateriet.se<br />
Nordiska museets arkiv: Linnégatan 89 C, Stockholm,<br />
telefon 08-519 545 55, www.nordiskamuseet.se<br />
Riksarkivet: Box <strong>12</strong>541, 102 29 Stockholm,<br />
telefon 08-737 63 50, www.ra.se<br />
Språk- och folkminnesinstitutet: SOFI, Arkivcentrum,<br />
Dag Hammarskjölds väg 19, Uppsala, telefon 018-65 <strong>21</strong> 60,<br />
www.sofi.se<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>: Slottet, Västerås,<br />
telefon 0<strong>21</strong>-15 61 00, www.vastmanlandslans<strong>museum</strong>.se<br />
Västerås stadsarkiv: Stadshuset, Fiskartorgsentrén vån 5,<br />
telefon 0<strong>21</strong>-39 19 93, www.vasteras.se/stadsarkivet<br />
WEBBADRESSER<br />
Hushållningssällskapet: www.hush.se<br />
Riksantikvarieämbetet: www.raa.se<br />
Svar: www.svar.ra.se<br />
Stockholms <strong>läns</strong><strong>museum</strong>: www.lans<strong>museum</strong>.a.se/byggnadsvard<br />
Svenska byggnadsvårdsföreningen: www.byggnadsvard.se/<br />
DET FINNS MER: LITTERATUR<br />
Aurelius, Thomas, Gårdens och hembygdens historia.<br />
Praktisk vägledning för självstudier och egen forskning<br />
(Uppsala 1981–84, även senare utgåvor)<br />
Bedoire, Fredrik, Stavenow-Hidemark, Elisabeth:<br />
Arkivguide för byggnadsforskare. Nordiska museet 1985<br />
Cserhalmi, Niclas: Fårad mark – Handbok för tolkning av<br />
historiska kartor och landskap. Sveriges hembygdsförbund.<br />
Lund 1998<br />
Clemensson, Per: Hembygdsforska steg för steg.<br />
Stockholm 1990<br />
Gadd, Karl Johan: Den agrara revolutionen 1700–1870.<br />
Det svenska jordbrukets historia III.<br />
Natur & Kultur/LT:s förlag 2000.<br />
Grau, Olof: Beskrifning öfver Wästmanland, Västerås 1904<br />
(Första upplaga 1754)<br />
Grafström Margareta: Handskrifter med kulturhistoria<br />
– lär dig läsa och förstå, Härnösand Landsarkivet 1989<br />
Kilbro, Ann-Katrin: Några västmanländska prästgårdar,<br />
<strong>Västmanlands</strong> fornminnesförenings årsbok 1977<br />
Klingnéus, Sören: Att forska om byggnader i det historiska<br />
källmaterialet (i Från bergslag och bondebygd. Örebro <strong>läns</strong><br />
hembygdsförbunds och Stiftelsen Örebro <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>s<br />
årsbok 2000)<br />
Löfvenskiöld, Charles Emil: Landtmannabyggnader<br />
hufvudsakligen för mindre jordbruk jämte materialoch<br />
arbetsberäkningar, Faksimiltryck Jönköping:<br />
Byggnadsenheten, Lantbruksstyr. 1990<br />
Morell, Mats: Jordbruket i industrisamhället: 1870–1945,<br />
Band 4 i Det svenska jordbrukets historia, Stockholm 2001<br />
Raihle, Jan: Fähuset före landsbygdsmejerierna.<br />
Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 29, 1995<br />
Sköld, Josefina, Åman, Elisabeth: Krusbär eller måbär<br />
– vem bryr sig?, <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> 2004<br />
Tham, Wilhelm: Beskrifning öfver Westerås län,<br />
Stockholm 1849<br />
Tollin, Clas: Ättebackar och ödegärden.<br />
Riksantikvarieämbetet 1991<br />
Ulväng, Göran: Syneprotokoll, mantalslängd och<br />
brandförsäkringar (Upplands fornminnesförenings och<br />
hembygdsförbunds årsbok 1999).
UR SAMLINGARNA<br />
Tegel<br />
– en historia om Heby<br />
Av Thomas Nilsson<br />
Den moderna tegelindustrin i Heby,<br />
den vi kallar tegelepoken, tog sin början<br />
omkring 1880. Tillverkningen hade dittills,<br />
som på andra håll, varit småskalig: vid<br />
gårdsbruk handslogs och brändes tegel<br />
främst för det egna behovet.<br />
HÄR FANNS ETT PAR MINDRE BRUK, anlagda på 1840-talet,<br />
dessutom slogs en tid tegel vid Molnebo järnbruk.<br />
Från början av 1870-talet fick tegelnäringen ett snabbt<br />
uppsving. Bruken mekaniserades och ringugnen tillät kontinuerlig<br />
drift. Samtidigt ökade efterfrågan. Byggnationen<br />
tilltog, efter flera svåra bränder kom ett förbud mot trähus<br />
i städer och det blev allt vanligare med tegel även på taken.<br />
Förutsättningarna för en framväxande tegelindustri<br />
i Heby var gynnsamma.<br />
Här fanns en utomordentligt fin lera, finkornig och<br />
elastisk, särskilt lämplig till taktegel där man har stora krav<br />
på frostbeständighet. Den höga halten av järnoxid ger det<br />
brända teglet en mörkt röd färg.<br />
De skogrika omgivningarna gav virke till de bränslekrävande<br />
ugnarna. Det geografiska läget var utmärkt med<br />
flera större städer i närheten och sedan norra stambanan drogs<br />
förbi samhället 1873 fick man bättre transportmöjligheter.<br />
Viktiga var också de driftiga företagsledare – idag skulle<br />
vi kalla den entreprenörer – som initierade tillverkningen.<br />
Heby förvandlades efterhand från en bondby till ett<br />
industrisamhälle. Nya tegelbruk anlades, produktionen ökade,<br />
miljontals takpannor stämplade med brukens namn fraktades<br />
årligen ut till en ständigt växande marknad. Heby hade blivit<br />
tegelmetropolen; som mest fanns sju bruk igång samtidigt.<br />
I hela distriktet, som omfattar även Vittinge och Huddunge,<br />
numera tillhörande Heby kommun, fanns tolv bruk.<br />
Även dräneringsrör och en del murtegel tillverkades, men<br />
det är taktegel som mest förknippas med Heby. Man sade<br />
att tegel härifrån lär ha prytt vart tredje tak i Sverige.<br />
Tekniken fortsatte att utvecklas och hann så småningom<br />
förbi de röda jätteladorna med de många torkvåningarna.<br />
I Heby moderniserades inte tillverkningen och man klarade<br />
inte av konkurrensen när nya och billigare takbeläggningar<br />
introducerades.<br />
Olsson & Rosenlund, en gång Sveriges största taktegelbruk,<br />
lades ned 1980 vilket markerar slutet för tegelepoken<br />
i Heby.<br />
I Vittinge byggdes ett modernt bruk efter en brand på<br />
1950-talet. I dag ingår det i koncernen Lafarge-roofing och<br />
är det enda taktegelbruket i Sverige. Även om tegelepoken<br />
då bruken helt dominerade samhället är över, lever alltså<br />
och blomstrar taktegeltillverkningen vidare i kommunen.<br />
TEGELBRUKSMUSEET<br />
Adress: Stationsvägen 2 i Heby<br />
Telefon: 0224-361 88<br />
Öppettider: Lördag och söndag <strong>12</strong>–16.<br />
Ordförande: Thomas Nilsson. Telefon 0224-300 31.<br />
Foto: Åke V Larsson<br />
47
FRÅN FÖRENINGARNA<br />
Nätverket för<br />
Byggnadsvård<br />
i <strong>Västmanlands</strong> län ekonomisk förening<br />
<strong>Västmanlands</strong> län uppvisar en rikedom när det gäller kulturmiljöer. Från mälardalens slott i det agrara<br />
landskapet till Bergslagens skogsmarker med kanaler, gruvor, hyttor och smedjor.<br />
NÄR LENNART EDLUND TILLTRÄDDE som <strong>läns</strong>antikvarie 1992<br />
hade han redan från början vissa idéer som han ville realisera.<br />
En av dessa var uppförandet av en byggnadshytta, där man<br />
kunde samla länets kompetens inom byggnadsvård.<br />
PÅ EDLUNDS INITIATIV startade <strong>läns</strong>styrelsen en utredning<br />
som efterhand utmynnade i ett förslag om ett ”Nätverk för<br />
byggnadsvård”. Remissvar från länets kommuner och andra<br />
organisationer, i maj 1994, gav vid handen att man var inne<br />
på rätt spår.<br />
VID ETT UPPTAKTSMÖTE i september samma år tillsattes en<br />
arbetsgrupp och den 7 april 1995 bildades en ekonomisk<br />
förening.<br />
MED NÅGOT UNDANTAG har länets samtliga kommuner varit<br />
medlemmar från starten och i övrigt var det fråga om företag.<br />
Under årens gång har dock intresset från privatpersoner ökat<br />
och antalet stödjande medlemmar (cirka 100) överstiger nu<br />
vida antalet kommuner (10) och företag (23).<br />
FÖRENINGENS ÄNDAMÅL är att främja medlemmarnas<br />
ekonomiska intressen genom att främst inom <strong>Västmanlands</strong><br />
län främja byggnadsvårdande verksamhet med hög kvalitet<br />
och kretsloppstänkande genom att:<br />
• sprida kunskap om metoder för och exempel på seriös<br />
byggnadsvård<br />
• förmedla kunskap, varor och tjänster från marknadens<br />
experter och företag<br />
• sälja kunskap, varor och tjänster<br />
FÖRENINGENS MEDLEMMAR deltar i den ekonomiska<br />
verksamheten bland annat genom att på kommersiell basis<br />
tillhandahålla kompetens och därmed vidga den för medlemmarna<br />
gemensamma marknaden.<br />
48<br />
Foto: Helén Sjökvist<br />
VERKSAMHETEN STÖDS, även ekonomiskt, och stimuleras av<br />
<strong>läns</strong>styrelsen med vilken också finns ett nära samarbete. Detta<br />
helt i enlighet med initiativtagarens avsikter där kulturmiljöenheten<br />
på <strong>läns</strong>styrelsen skulle avlastas med hjälp av Nätverket.<br />
FÖRENINGEN TAR SIN UPPGIFT PÅ ALLVAR och anordnar seminarier,<br />
föredragsaftnar och studiecirklar Det anordnas också<br />
kurser inom olika hantverksområden och det företas studieresor<br />
både inom och utom länet. Efter ett nära samarbete<br />
med utbildningen KY Byggnads- och industriminnesvård<br />
i Sala övertog föreningen driften för utbildningen 2004. Flertalet<br />
styrelseledamöter har genomgått denna utbildning och<br />
några finns också med i ledningsgruppen. I samarbete med<br />
<strong>läns</strong>styrelsen har föreningen genom uppsökande verksamhet<br />
försökt stimulera kommunerna till att öka den egna insatsen<br />
avseende kulturmiljövård.<br />
FÖRENINGEN HAR IDAG ETT KANSLI på Johannisbergs<br />
Herrgård i Västerås. Denna miljö är tilltalande och här finns<br />
också företag med nära anknytning till Nätverket.<br />
DET FINNS OCKSÅ LÅNGT FRAMSKRIDNA PLANER på en byggnadsvårdsbutik<br />
inom väggarna. Kort sagt så ter sig framtiden<br />
ljus för Nätverket för Byggnadsvård i <strong>Västmanlands</strong> län.<br />
NÄTVERKET FÖR BYGGNADSVÅRD<br />
I VÄSTMANLANDS LÄN EKONOMISK FÖRENING<br />
Johannisbergs Herrgård, 725 91 Västerås<br />
Telefon: 0<strong>21</strong>-41 89 10<br />
E-mail: info@byggnadsvardvastmanland.se<br />
Ordförande: Bertil Bertilsson, byggnadsvårdskonsult
Litteratur om byggnadsvård<br />
De röda husen<br />
Av Ralf Edenheim<br />
Grafisk form: Christer Strandberg<br />
Fotograf: Olle Norling<br />
Byggförlaget, 224 sidor.<br />
Att rödfärgade hus är så mycket mer än röda stugor<br />
med vita knutar visar denna bok. Det breda urvalet<br />
av byggnader från norr till söder innehåller allt från<br />
Bökestads sågmölla i Skåne till Kiruna kyrka i Lappland,<br />
illustrerat av ett rikt bildmaterial och informativa<br />
texter.<br />
Gysinges handbok<br />
På www.gysinge.nu finns information om Gysinge<br />
centrum för byggnadsvård. Där går att beställa<br />
Gysinges handbok med 3<strong>12</strong> fullmatade sidor<br />
fyllda med över 1 000 produkter som är till salu.<br />
Från handsmidd spik till rokokobord och nyproducerad<br />
1700-tals kakelugn. Var och en av produkterna<br />
satt i sitt historiska sammanhang. Du får med andra<br />
ord inte bara veta vad du ska köpa, du får också<br />
reda på produktens historiska bakgrund, vad du ska<br />
ha den till och hur du monterar och använder den.<br />
Boken innehåller också konkreta råd om hur till<br />
exempel fönsterrenovering, behandling av skurgolv<br />
och pappspänning.<br />
Den kanske mest iögonfallande nyheten i Handbok<br />
No 8 är hemma-hos-reportagen, ett 60-tal sidor<br />
visar fem olika hem där ägarna haft byggnadsvård<br />
för ögonen och Gysinges produkter och kunnande<br />
i ryggen. Dessutom har 1970-talet fått göra intåg<br />
på Gysingescenen: här hur man bäst renoverar en<br />
mexitegelvilla från 70-talet med Gysinges hjälp!<br />
Kök i Sverige<br />
Av Uuve Snidare<br />
Fotograf: Nisse Peterson,<br />
Prisma bokförlag 2004. 192 sidor.<br />
Köket är hemmets viktigaste rum, en spännande<br />
och aktiv plats för gott ätande och trevligt<br />
umgänge. Uuve Snidare har i denna storslagna<br />
bok samlat kulturhistoriskt material, spännande<br />
interiörer från dåtida och nutida kök och köksberättelser<br />
för att vi som går i kökstankar skall<br />
kunna hämta inspiration från stad och land, från<br />
sommarkök, utekök, ombyggda kök, klassiska kök<br />
och supermoderna kök.<br />
Stenhusen 1880–1920<br />
– varsam ombyggnad<br />
Av Christina Engdahl,<br />
Lena Dranger Isfält och Leif Kvist<br />
Byggforskningsrådet, 223 sidor.<br />
Stenhusen från perioden 1880–1920 är idag<br />
utsatta för en omfattande ombyggnadsverksamhet.<br />
Många fastighetsägare, byggare, fastighetsförvaltare,<br />
projektörer och boende ställs därmed<br />
inför nya problem För ett varsamt ombyggande<br />
krävs att myndighetskrav, teknik och ekonomi<br />
vägs samman till lösningar som också medger<br />
att husens ursprungliga kvaliteter kan bibehållas<br />
samtidigt som husen rustas upp. I denna bok visas<br />
dels vilka kvaliteter som husen från sekelskiftesperioden<br />
besitter, dels vilka krav som idag ställs i<br />
samband med ombyggnader. Boken redovisar också<br />
vad som kan hända i en ombyggnadssituation och<br />
hur man kan lösa olika problem på ett varsamt sätt.<br />
Tonvikten är lagd på den inre miljön.<br />
LITTERATURTIPS<br />
Mormor är arkitekt – en<br />
bok för barn om arkitektur<br />
Av Anna Rizzon<br />
Grafisk form: Anna Rizzon/Marja Pennanen.<br />
Byggförlaget, <strong>12</strong>0 sidor.<br />
Det här är Byggförlagets första barnbok och den<br />
handlar om vad arkitektur är och vad arkitekter gör.<br />
När Milla och Mudrick åker och hälsar på mormor<br />
och morfar blir det inte alls som de tänkt sig. För<br />
mellan prickigkorvsmörgåsar och kåldolmar får de<br />
veta hur hus och städer blir till, varför hus är olika<br />
och en massa andra saker som barnen inte tänkt<br />
på förut. En sagofaktabilderbok om arkitekturens<br />
kärna – för sängkanten, skolan och alla andra bra<br />
ställen och tillfällen.<br />
Så byggdes husen<br />
1880–2000<br />
Av Cecilia Björk, Per Kallstenius<br />
och Laila Reppen<br />
Byggforskningsrådet. 166 sidor.<br />
De bostadshus som idag finns i våra städer och<br />
tätorter är till den allra största delen byggda under<br />
perioden 1880–2000. Denna bok speglar utvecklingen<br />
av det svenska flerbostadshuset under denna<br />
period i form av en serie illustrerade exempel som<br />
visar sambandet mellan husens arkitektoniska<br />
utformning och deras konstruktiva uppbyggnad.<br />
Urvalet belyser viktiga steg i utvecklingen.<br />
Genom boken förmedlas sådan kunskap som<br />
behövs när vi ska ta hand om ett av våra största<br />
ekonomiska och kulturella arv – de bostadshus<br />
som byggts under etthundratjugo år.<br />
49
LITTERATURTIPS<br />
Tapetboken<br />
Av Ingela Broström och<br />
Elisabet Stavenow-Hidemark<br />
Grafisk form: John Sandström.<br />
Fotograf: Lars Lööv. Byggförlaget, 392 sidor.<br />
Detta är den största moderna översikten över den<br />
svenska papperstapetens historia, från de allra äldsta<br />
blocktrycken till det sena 1900-talets mångfald av<br />
mönster och trycktekniker. Med exempel från olika<br />
bostadsmiljöer i staden och på landet ges en både<br />
rik och mångskiftande bild av såväl de svensktillverkade<br />
tapeterna som importen från utlandet<br />
– från renässansens ornamentala mönster via de<br />
älskade gustavianska tapeterna, de franska panoramatapeterna<br />
och funkistapeterna till 1970-talets<br />
djärva mönster i vinyl och velour.<br />
Järnsmidesboken<br />
Av Lars Enander<br />
Nielsen & Norén förlag 1998. 160 sidor.<br />
Järnsmidesboken är en standardbok i smidesutbildning<br />
inte bara i Sverige utan även i Norden.<br />
Järnsmidesboken startar med det mest grundläggande,<br />
själva smedjan. Ässjan, bränslet, städet.<br />
För att sedan komma vidare med olika verktyg<br />
och smidestekniker. Boken ersätter inte tillfredsställelsen<br />
i att själv kunna smida, men den ger<br />
alla de nödvändiga förutsättningarna. Allt sker<br />
i en dialog mellan en nutida smed med starka<br />
rötter i traditionellt smide och hans vetgirige<br />
lärling.<br />
50<br />
Vårda och renovera trähus<br />
Av Sören Thurell<br />
Natur och kultur 2005. 240 sidor.<br />
Att ta över ett gammalt trähus är en utmaning<br />
och en dröm för många. Här redogörs steg för<br />
steg hur man bäst går tillväga och vad man bör<br />
tänka på vid restaurering av till exempel husgrund,<br />
bjälklag, tak, väggar, fönster och dörrar. Vackra och<br />
tydliga fotografier och teckningar åskådliggör och<br />
förklarar de olika arbetsmomenten.<br />
Boken ger också svar på frågor kring hur man<br />
moderniserar ett gammalt hus med minsta möjliga<br />
åverkan. Författaren betonar att det tar tid när det<br />
handlar om renovering av gamla hus och vikten av<br />
att låta de olika besluten mogna.<br />
Böndernas Bygge<br />
Av Finn Werne<br />
Förlags Ab Wiken, 1993. 402 sidor.<br />
En bok om de bofasta böndernas byggande med<br />
tyngdpunkt på 1700- och 1800-tal. Boken går noggrant<br />
in på materialbehandling, byggnadsteknik<br />
och förändringar av byggnadsskicket.<br />
Hantverket i gamla hus<br />
Av Andersson Tord m.fl.<br />
Byggförlaget 1999.<br />
Hantverket i gamla hus kan ses som en handbok<br />
för byggnadsvårdare. Med utgångspunkt från de<br />
tio vanligaste hantverken ger boken kunskap om<br />
de äldre yrkena i byggnadstraditionen från perioden<br />
1750–1950. Färgfotografier och teckningar<br />
kompletterar texten.<br />
Kataloghuset Det egna<br />
hemmet i byggsats<br />
Redaktör Richard Edlund<br />
Grafisk form: Marja Pennanen. Fotograf: Patrik<br />
Engström m.fl. Byggförlaget 2004. 184 sidor.<br />
I texter av bland andra Thorbjörn Andersson,<br />
Petter Eklund och Ulrika Knutsson belyses huskatalogerna<br />
och husindustrin som företeelse och<br />
konkret verklighet, från katalogernas drömbilder<br />
till de färdiga husen. Det är en berättelse om en<br />
industri och ett bostadsideal som satt sin prägel<br />
på villabebyggelsen över hela Sverige.<br />
Så målade man<br />
Av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors<br />
Svensk Byggtjänst 1989. 336 sidor.<br />
En grundbok om olika tiders måleri placerad<br />
i sitt historiska och tekniska sammanhang.<br />
Riksantikvarieämbetet säljer och ger ut en lång<br />
rad litteratur om byggnadsvård. På deras hemsida<br />
(www.raa.se) finns förutom bokförsäljning<br />
även en informativ materialguide med fakta kring<br />
olika material. Guiden, som har en sökfunktion,<br />
innehåller en mängd litteraturtips och länkar.<br />
På www.byggnadsvard.se finns hemsidan för<br />
Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Där kan<br />
besökaren bland annat läsa om föreningens<br />
arrangemang, söka artiklar från tidskriften Byggnadskultur<br />
och anmäla sig för medlemskap.
RAPPORT FRÅN FRAMTIDEN<br />
Sysselsättningsmedel att söka<br />
Regeringen har i budgetpropositionen för<br />
2006 aviserat en bred satsning på vård<br />
av samlingar och föremål inom kultursektorn<br />
under 2006 och 2007. Satsningen<br />
är en del av regeringens sysselsättningsåtgärder.<br />
Bidrag får lämnas till myndigheter<br />
och juridiska personer som helt<br />
eller delvis finansieras av offentliga medel<br />
och som verkar inom musei-, kulturmiljö-,<br />
arkiv-, scenkonst-, bibliotek-, bild- och<br />
form- samt film- och fotoområdet. Bidrag<br />
skall gå till gallring, registrering, restaurering,<br />
dokumentation, konservering,<br />
digitalisering, magasinering eller andra<br />
liknande åtgärder när det gäller föremål<br />
och arkivalier. Åtgärder som syftar till<br />
att tillgängliggöra berörda samlingar,<br />
föremål och arkivalier skall prioriteras.<br />
Ansökan skall vara Kulturrådet tillhanda<br />
senast den 16 januari och den 15 mars<br />
varje år. Mer information finns på<br />
www.kulturradet.se<br />
Rådgivning på nätet<br />
Intresset för att vårda och renovera hus<br />
är stort i Västra Götaland. Byggnadsvård<br />
Nääs kommer nästa år att utöka sin rådgivning<br />
via Internet. Byggnadsvård Nääs<br />
är ett informationscentrum för byggnadsvård<br />
på Nääs slott som drivs av Region<strong>museum</strong><br />
Västra Götaland. Trycket på<br />
verksamheten är hårt och hemsidan håller<br />
nu på att kompletteras för att utveckla<br />
den elektroniska rådgivningen.<br />
notiser<br />
Bland annat kommer beskrivningar på<br />
konstruktioner och material för tre olika<br />
hustyper där besökaren ska kunna klicka<br />
sig fram och hitta detaljbeskrivningar<br />
av till exempel fönster, fasader, grund,<br />
bjälklag, tak och skorstenar. Hemsidan<br />
har adress www.bvn.nu<br />
AKTUELLT<br />
Lokalhistoriskt nätverk i Västerås<br />
Hösten 2004 bildades ett lokalhistoriskt<br />
nätverk i Västerås. En av tankarna är<br />
att skapa en kulturarvsportal på internet<br />
utifrån en modell från Kulturarv Östergötland:<br />
www.kulturarvostergotland.se<br />
En förstudie har startats och brev har<br />
skickats ut med önskemål om synpunkter<br />
på vad en framtida internetportal skall<br />
innehålla. Nätverket vill också veta vad<br />
det lokalhistoriska nätverket i Västerås<br />
skall stå till tjänst med. Kontaktperson är<br />
Rebecca Svensson, telefon 0<strong>21</strong>-470 20 11.<br />
Strategi 28:26<br />
Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen<br />
utarbetar en strategi för kulturmiljövårdens<br />
prioriteringar av bidragsmedel<br />
från RAÄ till <strong>Västmanlands</strong> län. Strategin<br />
skall utgöra ett underlag för <strong>läns</strong>styrelsens<br />
handläggning av anslaget kallat 28:26.<br />
Länsmuseet är representerad i projektets<br />
referensgrupp.<br />
Hembygdsguiden<br />
Till sommaren kommer en ny upplaga av<br />
Hembygdsguiden från Sveriges Hembygdsförbund.<br />
Guiden är en liten och behändig<br />
skrift med uppgifter om de flesta av landets<br />
hembygdsföreningar. Adresser, öppettider<br />
och arrangemang finns uppräknade tillsammans<br />
med uppgifter om hembygdsgårdarnas<br />
servicenivå. En liten praktisk<br />
handbok för handskfacket i bilen eller till<br />
semesterplaneringen. Hembygdsguiden<br />
kommer att finnas på landets turistbyråer<br />
och i många hembygdsgårdar.<br />
I Ferdinands fotspår<br />
Svenska bilder från 2000-talets början.<br />
Under tio år, 1915–24 gjorde Ferdinand<br />
Boberg en inventering av svensk byggnadskultur.<br />
Han reste från norr till söder<br />
och tecknade av vad han uppfattade som<br />
hotad bebyggelse. Sammanlagt gjorde<br />
han 3 026 blyertsteckningar. Nu inbjuds<br />
alla intresserade att vara med och söka<br />
upp de objekt som Boberg avbildade.<br />
Hur ser det ut idag på de ställen där<br />
Boberg stod för ett knappt sekel sedan?<br />
Vill du veta mer om projektet finns<br />
uppgifter på www.bth.se.<br />
Det går också att kontakta<br />
Blekinge Tekniska Högskola,<br />
371 79 Karlskrona,<br />
telefon 0455-38 50 00.<br />
NOTISER 1
NOTISER<br />
Perennuppropet<br />
Sedan år 2000 finns ett nationellt program<br />
för att bevara den genetiska mångfalden<br />
bland de odlade växterna. Programmet<br />
togs fram efter det att Sverige undertecknat<br />
konventionen om biologisk mångfald<br />
som antogs på FN:s stora miljömöte<br />
i Rio de Janeiro år 1992. Konventionen<br />
säjer att alla växter och djur, deras gener<br />
och ekosystem där de lever skall bevaras.<br />
Perennuppropet ingår i programmet för<br />
odlad mångfald POM. Genom POMs<br />
olika upprop inventeras, dokumenteras<br />
och insamlas den odlade mångfalden<br />
i landet.<br />
Hjälp oss samla information<br />
om äldre tiders perenner!<br />
Invid torp kan man hitta äldre perenner.<br />
Likaså på äldre kolonilotter och villaträdgårdar<br />
eller i parker och kyrkogårdar.<br />
Dessa kära blomster som varit till glädje<br />
sedan långa tider. De finns i en mängd<br />
variationer som alla anpassat sig till<br />
växtplatsens klimat, jordmån och odlingstraditioner.<br />
Nära förknippat med dem<br />
finns en rik kulturhistoria att dokumentera.<br />
I första hand efterlyser vi akleja,<br />
aster, funkia, höstflox, pion, riddarsporre,<br />
solbrud och stormhatt. De bör ha planterats<br />
eller odlats före 1940.<br />
Skriv och berätta! Var och hur länge har<br />
växten odlats? Vem har odlat växten?<br />
Hur ser växten ut – höjd, blommans färg,<br />
när blommar den, doftar den? Finns det<br />
någon speciell historia förknippad med<br />
växten? Har du tips på gamla växter,<br />
kontakta POM eller Spaningsredaktionen.<br />
Mer information finns på hemsidan<br />
www.pom.info<br />
Tool-kit – kulturmiljö och<br />
medborgardialog<br />
På <strong>läns</strong>museet har vi under 2005 tagit<br />
fram en studielåda med material kring<br />
hur man på olika sätt kan arbeta med<br />
medborgardialog i kulturmiljö- och<br />
planeringssammanhang. Studielådan<br />
vänder sig till kommuner, skolor och<br />
föreningar och finns för utlåning på<br />
<strong>läns</strong>museet.<br />
2 NOTISER<br />
Skansen<br />
Under våren 2006 har Skansen<br />
Byggnadsvård program med tema<br />
trädgårdar. En rad föreläsningar om<br />
trädgårdar är planerade liksom vandringar<br />
bland Skansens trädgårdar och lusthus<br />
och en heldag om trädvård.<br />
Se www.byggnadsvard.skansen.se<br />
Svensk–Amerikansk konferens<br />
The Bridge Conference hålls i Karlstad<br />
27 september – 1 oktober 2006.<br />
Ungefär 250–300 konferensdeltagare<br />
från USA väntas till Karlstad i september<br />
2006. Lika många från den svenska<br />
hembygdsrörelsen kan delta. Swedish<br />
Council of America, SCA, organiserar<br />
institutioner, föreningar och förbund<br />
i USA med Sverigeanknytning. Förbundet<br />
förlägger nu för första gången sin stora<br />
konferens till Sverige, det gamla hemlandet<br />
för de utvandrade svenskarna<br />
och deras ättlingar. SCA vill även bjuda<br />
in medlemmar i svenska hembygdsföreningar<br />
till en unik mötesplats för att knyta<br />
kontakter med svenskamerikanerna.<br />
Under konferensen bjuds många<br />
tillfällen att träffas och utbyta erfarenheter<br />
under workshops, exkursioner<br />
och middagar. Många av de amerikanska<br />
gästerna kommer också att vilja fortsätta<br />
resan till sina egna förfäders svenska<br />
hembygder, här kan din hembygdsförening<br />
göra en insats på hemmaplan och<br />
ta emot gästerna.<br />
PÅ NYTT JOBB<br />
Ny kulturchef i Heby<br />
Göran Lindal är Heby kommuns nye<br />
kulturchef. Han är socionom och har<br />
tidigare arbetat under många år i Lidingö<br />
kommun. I en tidningsartikel kallar man<br />
Göran en mångsysslare, som har haft<br />
sitt finger med i alla kulturprojekt som<br />
arrangerats i Lidingö sedan mitten av<br />
1980-talet.<br />
FRÅN FÖRENINGAR<br />
OCH MUSEER<br />
Utvecklingsplan för<br />
Eko<strong>museum</strong> Bergslagen<br />
Ekomuseets årsstämma den 27 maj<br />
beslutade att anta en ny utvecklingsplan.<br />
Förslaget har utarbetats i bred dialog<br />
med ledamöterna i Ekomuseets styrelse,<br />
tjänstemän från kommunerna och de två<br />
<strong>läns</strong>museerna samt flera ideellt arbetande<br />
personer och grupper inom Ekomuseet.<br />
Utvecklingsplanen utgår från människors<br />
och företagares engagemang för sin<br />
egen bygd och region. Arbetet skall ske<br />
i nätverk genom samverkan mellan olika<br />
grupper. En styrgrupp med representanter<br />
från kommuner och <strong>läns</strong>museer skall<br />
stötta ledningen av verksamheten.<br />
Följande aktiviteter skall prioriteras:<br />
• Kartläggning av besöksmål och<br />
föreningar.<br />
• Planeringsmöten med kommunerna.<br />
• Aktiviteter för att rekrytera nya<br />
grupper och intresserade.<br />
• Pedagogiskt arbete.<br />
• Internationella kontakter.<br />
Riksförbundet Sveriges museer<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> har antagits<br />
som medlem i den nybildade föreningen<br />
Riksförbundet Sveriges museer. Förbundet<br />
är ideellt och har till ändamål att tillvarata<br />
och driva den svenska museisektorns gemensamma<br />
intressen. Tre projekt har initierats:<br />
Upphovsrätt och certifiering, utbildningsfrågor<br />
och förvaltning av samlingar.<br />
Webbutveckling och presentationsteknik<br />
är ett annat område där samverkan i uppbyggnad<br />
och testprojekt är av stort värde.<br />
För att fungera som opinionsbildare och<br />
agera för gemensamma intressen behövs en<br />
gemensam plattform. Som en uppföljare<br />
på museiveckan kommer en årlig konferens<br />
i samverkan med andra intressenter att<br />
utvecklas. Museernas verksamhet och<br />
framtida utveckling utgår från de uppdrag<br />
huvudmännen formulerar och de resurser<br />
som ställs till förfogande. Riksförbundet<br />
Sveriges museer är därför endast ett samlande<br />
och ansvarstagande forum där institutioner<br />
och inte individer är medlemmar.
Fakta om serveringstillstånd<br />
Allt fler hembygdsföreningar har caféverksamhet<br />
eller till och med matservering<br />
på hembygdsgården. Det är den lokala<br />
hälsovårdsförvaltningen som utfärdar<br />
eventuella tillstånd för livsmedelslokal.<br />
SHF har kontaktat Livsmedelsverket<br />
och ställt samman en faktasida om<br />
vad föreningen bör tänka på.<br />
Läs mer under Medlemsservice på<br />
www.hembygd.se/livsmedel<br />
Hembygdsförsäkringen<br />
I medlemsavgiften till Sveriges Hembygdsförbund<br />
ingår en grundförsäkring som<br />
består av fem olika försäkringar. Ansvars-,<br />
styrelseansvars-, rättsskydds-, förmögenhetsbrotts-<br />
och olycksfallsförsäkring. Om<br />
inte föreningen betalar medlemsavgiften<br />
till SHF (betalas via avgiften till det<br />
regionala förbundet) i tid, så omfattas<br />
man inte av grundförsäkringen. Utöver<br />
grundförsäkringen kan föreningen till en<br />
rimlig premie försäkra sina byggnader och<br />
sin lösegendom. Hembygdsförsäkringen<br />
är konkurrenskraftig både till innehåll<br />
och pris. För att inbrottsförsäkringen skall<br />
gälla krävs att byggnaderna uppfyller<br />
kraven i skyddsklass 1.<br />
Tänk också på att inför vintern inte ha<br />
för låg underhållsvärme så att vattenledningarna<br />
fryser med en vattenskada<br />
som följd. Alternativet är att tappa ur<br />
systemet under vintern, om inte hembygdsgården<br />
används. Det lönar sig att montera<br />
ett vattenlås – en liten kostnad jämfört<br />
med vad en vattenskada kostar.<br />
Vissa skadeförebyggande åtgärder<br />
medför rabatt på försäkringspremien.<br />
Alla ändringar i försäkringsbeståndet<br />
skall anmälas till försäkringskansliet.<br />
Mer information lämnas av det regionala<br />
förbundets försäkringsansvarige eller av<br />
försäkringskansliet.<br />
Hembygdsförsäkringen,<br />
Box 25, 432 03 Träslövsläge<br />
forsakringen@hembygd.se<br />
Telefon 0200-22 00 55.<br />
Kontrakt<br />
Hembygdsförsäkringen har tagit fram<br />
ett kontraktsförslag för uthyrning av<br />
byggnader på hembygdsgården. Hembygdsföreningar<br />
kan ta kontakt direkt<br />
med Hembygdsförsäkringen för att få<br />
kontraktet postat eller mejlat (då kan<br />
man själv anpassa kontraktet innan<br />
utskrift). Läs mer under Medlemsservice<br />
på www.hembygd.se/uthyrning<br />
SAGT OCH GJORT<br />
FRÅN VERKSAMHETEN<br />
Rullstol ända fram till hällristningen<br />
Länsstyrelsen i Västmanland har gjort två<br />
hällristningar och en utomhusutställning<br />
tillgängliga för rullstolsburna. Anläggningarna<br />
i besöksområdet Björksta bronsåldersbygd<br />
två mil öster om Västerås invigdes<br />
i juni 2005.<br />
Björksta Bronsåldersbygd har en permanent<br />
utomhusutställning som berättar om<br />
Björksta och den unika fornlämningsmiljön.<br />
Med <strong>läns</strong>styrelsens karta kan man<br />
åka runt till de olika hällristningarna, som<br />
det finns många av i området. Det är<br />
informationscentralen och hällristningarna<br />
vid Björksta kyrka och hällristningarna<br />
i Gränvad som <strong>läns</strong>styrelsen kunnat göra<br />
tillgängliga för rullstolsburna.<br />
Anpassningen består i stigar och där det<br />
behövs, svagt lutande ramper med markbeläggning<br />
av löst och hårdpackat grus<br />
eller stenmjöl. Tack vare detta kan en rullstolsburen<br />
ta sig från parkeringarna fram<br />
till sevärdheterna i de två områdena.<br />
Centrala soldatregistret<br />
I augusti uppdaterades registret. Nu<br />
finns mer än 334 000 poster som täcker<br />
större delen av landet. Adressen är<br />
http://soldat.dis.se<br />
NOTISER<br />
Designseminarium<br />
Den 27 oktober anordnades ett upptaktsseminarium<br />
för designfrågor i Rikssalen<br />
på Västerås slott. Länsstyrelsen, Länsmuseet<br />
och Westmannaturism ville genom<br />
seminariet diskutera designens betydelse<br />
för vår region. Syftet var att lyfta fram<br />
och synliggöra form och design samt att<br />
locka olika parter att tillsammans stärka<br />
detta viktiga område. Begreppet design<br />
analyserades och fem branscher med<br />
<strong>läns</strong>anknytning gav sin version av design.<br />
I ett avslutande panelsamtal diskuterades<br />
frågan om Västmanland kan växa genom<br />
design?<br />
Siffror i hembygdsrörelsen<br />
Hembygdsrörelsen är en av Sveriges<br />
största folkrörelser. 1998 och 2003<br />
sammanställdes statistik om hembygdsrörelsens<br />
samlade tillgångar och verksamhet.<br />
Där kan vi läsa att drygt 430 000<br />
medlemmar var engagerade i 1 900 svenska<br />
hembygdsföreningar 2003. Den genomsnittliga<br />
föreningen har 270 medlemmar.<br />
Runt 1 400 föreningar sköter hembygdsgård<br />
eller andra byggnader. Hembygdsföreningarna<br />
lockar 3,3 miljoner besökare<br />
årligen, främst till Valborg, midsommar,<br />
marknader och egna hembygdsfester.<br />
Föreningarna har omfattande samlingar:<br />
2,2 miljoner föremål, 3,5 miljoner foton<br />
och 10 000 hyllmeter arkivhandlingar.<br />
NY DVD<br />
Västerås 50-talet<br />
En ny DVD sammanställd av VLTjournalisten<br />
Bettina Bäck. Den är en<br />
dokumentation av ett decennium i<br />
Västerås. Mer än 500 bilder från 1950talet<br />
finns på denna DVD tillsammans<br />
med intervjuer, filmer och berättelser.<br />
I ett avsnitt visas samma plats i staden på<br />
1950-talet och nu, så att det är lätt att<br />
jämföra och se förändringar i stadsbilden.<br />
NOTISER 3
NOTISER<br />
NYA BÖCKER<br />
Strömsholms slott<br />
Red. Eva-Lena Karlsson,<br />
Rebecka Millhagen.<br />
Byggförlaget i samarbete med Kungliga<br />
Hovstaterna och Statens Fastighetsverk.<br />
350 sidor.<br />
Band nummer fem i en serie om de<br />
kungliga slotten. Strömsholms slott<br />
i Västmanland förknippas av många<br />
med hästar – här låg från 1868 till 1968<br />
arméns ridskola. Men slottets historia<br />
är betydligt äldre än så. Redan på 1550talet<br />
lät Gustav Vasa uppföra en borg på<br />
en holme i Kolbäcksån. På änkedrottning<br />
Hedvig Eleonoras initiativ uppfördes<br />
sedan det nya slottet efter ritningar av<br />
Nicodemus Tessin d.ä. Under 1700-talet<br />
inreddes slottet men beboddes sparsamt<br />
av de kungliga, som endast kom på tillfälliga<br />
besök. Under det sena 1800-talet<br />
tog militären över och på 1970-talet blev<br />
slottet <strong>museum</strong>. Besökare fascineras idag<br />
av det strama slottskapellet och rum som<br />
Kinesiska matsalen – utsökta exempel på<br />
svensk inredningskonst från 1700-talets<br />
mitt – men även av den gamla officersmässen<br />
som nyligen återskapats.<br />
Tidens resenärer<br />
Arkeologiska händelser längs vägen<br />
mellan Köping och Kolsva.<br />
Red. Leif Karlenby. 240 sidor.<br />
Riksantikvarieämbetet – UV Bergslagen,<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> och Societas<br />
Archaeologica Upsaliensis presenterar<br />
nya arkeologiska rön från utgrävningarna<br />
längs väg 252. I 14 artiklar behandlas<br />
bosättningar, gravplatser, och själva vägen<br />
under de 3000 år som vägen använts.<br />
4 NOTISER<br />
Frihet, jämlikhet och<br />
en kopp Kaffe i Folkets hus<br />
Om Lena Hjelm-Wallén och andra<br />
socialdemokrater i Västmanland under<br />
hundra år. Anders Lif. Tangentbordet HB<br />
2005. 254 sidor.<br />
En jubileumsbok utgiven inför <strong>Västmanlands</strong><br />
socialdemokratiska partidistrikts<br />
100-årsjubileum. Det är en skrift som<br />
fördjupar sig i betydelsefulla händelser<br />
och personer som betytt mycket för<br />
socialdemokraterna i länet. I boken<br />
finns intervjuer med bland andra Lena<br />
Hjelm-Wallén, Glenn Andersson och<br />
Åke Hillman.<br />
Boken om Hjälmaren<br />
Helena Karlsson & Erik Winnfors.<br />
Foto: Jan-Peter Lahall. Ohlsson och<br />
Winnfors förlag 2005. 140 sidor.<br />
Möt människorna, miljön, historia och<br />
kultur runt Hjälmaren, Sveriges fjärde<br />
största insjö. Boken ger Dig en insikt om<br />
hur samspelet med sjön genom alla tider<br />
har präglat människorna och bygden.<br />
Boken innehåller också en guide till nära<br />
50 besöksmål, som inspirerar till egna<br />
upptäckter kring Hjälmaren.<br />
Levande industriminnen<br />
Människorna och miljöerna<br />
Samuel Karlsson.<br />
Bilda förlag 2005. 150 sidor.<br />
Upplev svensk historia genom tio levande<br />
industriminnen. Varje år sedan 1995<br />
utses Årets industriminne av Svenska<br />
industriminnesföreningen. I tio personligt<br />
hållna artiklar får läsaren ta del av de<br />
prisbelönta industrimiljöernas spännande<br />
historia. I Västmanland finns två av de<br />
tio miljöerna nämligen Oljeön i Ängelsberg<br />
och Kalklinbanan Forsby – Köping.<br />
Klassiska trädgårdsmöbler<br />
att snickra själv<br />
Peter Långberg. Foto: Kjell-Åke Jansson.<br />
ICA bokförlag 2004. 88 sidor.<br />
Vackra och funktionella möbler ger<br />
en extra dimension åt trädgårdens<br />
gröna rum. Boken presenterar ett tjugotal<br />
välgjorda stolar, soffor, bord och<br />
bänkar av klassiskt snitt och form.<br />
De skalenliga ritningarna av de uppmätta<br />
originalmöblerna kompletteras med<br />
vackra foton och kortfattade snickeribeskrivningar.<br />
Blick för Bergslagen<br />
Årsbok 2005. Avdelningen för arkeologiska<br />
undersökningar. UV Bergslagen. Riksantikvarieämbetet<br />
2005. 72 sidor.<br />
I årsboken kan vi ta del av det arkeologiska<br />
arbetet under 2004. Ett tiotal<br />
artiklar bjuder på en mångfald av olika<br />
miljöer, i fyra olika landskap och med<br />
tidsmässig stor spridning. En artikel<br />
berättar om undersökningen av boplatslämningarna<br />
vid Nordanby invid Salavägen<br />
i Västerås.<br />
Loktillverkningen vid<br />
Sala Maskinfabriks AB 1932–1953<br />
Jan Ericson.<br />
Svenska Järnvägsklubben. 96 sidor.<br />
Sala Maskinfabrik tillverkade diesellok<br />
för främst träindustrins behov. Men<br />
även tegel- och kalkbruk, järnverk,<br />
anläggningsarbeten och gruvor fanns<br />
bland kunderna. Dessutom byggdes<br />
elektriska ackumulator- och kontaktledningslok.<br />
Många leveransfoton,<br />
kartor och ritningar samt bilder från<br />
lokens användning.
Tillberga Järnvägsverkstäder<br />
1919–2004<br />
Glimtar ur en industriepok.<br />
Lars-Eric Johansson. Slutarbete från<br />
KY-utbildningen i byggnads- och<br />
industriminnesvård 2005. 116 sidor.<br />
Innehållet är naturligt nog koncentrerat<br />
på en beskrivning av byggnaderna i<br />
Tillberga, men även företaget och arbetsprocesserna<br />
ägnas utrymme. Rikt illustrerad<br />
med ritningar, gamla fotografier och<br />
nytagna bilder.<br />
Ledung och sockenbildning<br />
John Kraft. Upplands-Bro Kulturhistoriska<br />
Forskningsinstitut 2005. 250 sidor.<br />
Den tredje och sista delen av John Krafts<br />
intressanta och tankeväckande utredning<br />
om Sveriges territoriella indelning med<br />
rötter i förhistorisk tid. Den har föregåtts<br />
av samme författares ”Hednagudar och<br />
hövdingadömen i det gamla Skandinavien”<br />
(1999) och ”Tidiga spår av Sveariket”<br />
(2001).<br />
Krafts sammanställningar av publicerat<br />
material rörande sockenbildandet är<br />
imponerande och visar författarens förtrogenhet<br />
i ämnet. Han påpekar också<br />
ärligt att ämnet ”ledung och sockenbildning”<br />
är svårbemästrat. Materialet<br />
är fragmentariskt och delvis svårtolkat<br />
och att man inte kommer vidare om man<br />
inte är beredd att förlita sig på indicier<br />
och våga sig på att göra gissningar.<br />
John Kraft tar fasta på detta och levererar<br />
i sina böcker en mångfald teorier och<br />
förslag till hur Sveriges äldsta, skönjbara<br />
territoriella indelning kan ha genomförts<br />
till följd av existerande kultförbund och<br />
hövdingadömen. Exemplen från Västmanland<br />
och dess häranden och socknar är<br />
rikhaltiga, vilket innebär att Spanings<br />
läsare i ”Ledung och sockenbildning”,<br />
liksom i dess föregångare, erhåller en<br />
rik lokalhistorisk kunskap och många<br />
kluriga frågeställningar att besvara.<br />
Boken kan beställas från John Kraft<br />
på telefon 0<strong>21</strong>-18 47 35 eller mejl<br />
john.kraft@comhem.se<br />
Krister Ström<br />
Det gröna kulturarvet<br />
Gunilla Lindberg<br />
Red. Sveriges Hembygdsförbund 2005.<br />
Det finns ett stort intresse för trädgårdsodling<br />
i alla former. Nu har Sveriges<br />
Hembygdsförbund gett ut handledningen<br />
Hembygdsgården och det gröna kulturarvet,<br />
om hembygdsgårdens trädgård och<br />
trädgårdshistoria,. Den vänder sig till alla<br />
i hembygdsföreningen som är intresserade<br />
av att leta efter äldre och yngre trädgårdar,<br />
gömda eller helt enkelt bortglömda.<br />
Spåren efter dem kan finnas i arkiven<br />
och hos dem som ännu minns.<br />
Hembygdsgårdens miljö är en utmaning<br />
för dem som vill göra området mer<br />
levande. Här ges en rad förslag på hur du<br />
kan gå tillväga. Just nu vilar trädgården<br />
och det kan vara en god idé att börja<br />
fundera på nästa odlingssäsong. Boken<br />
beställs genom SHF:s bokservice, telefon<br />
08-34 55 11, kansli@hembygd.se<br />
Från Masugnar till mobiltelefoner<br />
– Industrihistoria i Örebro län<br />
Från bergslag och bondebygd<br />
2004–2005. Örebro <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
årsbok. 501 sidor.<br />
En tjock och faktaspäckad bok med<br />
mängder av bilder från industrierna.<br />
En bok som kommer att bli ett måste<br />
för den industrihistoriskt intresserade.<br />
NOTISER<br />
Sörmlandsbygden 2006<br />
Red. Margareta Elg. Södermanlands<br />
hembygdsförbunds årsbok. 2<strong>21</strong> sidor.<br />
Boken innehåller femton artiklar i olika<br />
ämnen som rör Södermanlands historia.<br />
De handlar om allt ifrån folkmusik och<br />
kistebrev till en berättelse om själsläkaren<br />
Poul Bjerre.<br />
Påklädd Uppklädd Avklädd<br />
Om kläder, kropp och identitet.<br />
Bo G. Nilsson (red.) i samarbete<br />
med Jan Garnert, Barbro Klein och<br />
Lena Palmqvist. Nordstedt Akademiska<br />
Förlag 2005. 208 sidor.<br />
Kläder signalerar identitet och tillhörighet.<br />
Denna bok fördjupar den<br />
diskussionen och visar på att tankarna<br />
inte är ett påfund från 2000-talet.<br />
Tio författare gör med genusperspektiv<br />
djupdykningar i tid och rum för att bidra<br />
till vår förståelse av kopplingen kropp,<br />
kläder och identitet.<br />
På brukspatrons tid<br />
Snillet, Industrialisten och deras liv<br />
till vardags och fest. Ulla Ekedahl,<br />
Per Jerkman. Carlssons bokförlag 2005.<br />
202 sidor.<br />
Om två brukspatroner Johan Edvard<br />
Lundström, säkerhetständstickans fader<br />
och grundare av Munksjö pappersbruk,<br />
och hans efterträdare Knut Ottonin<br />
Ljungquist.<br />
NOTISER 5
NOTISER<br />
Golv, Fönster, Färg & Kalk<br />
– Hjälpreda i konsten att rusta<br />
upp hus och gårdar<br />
Otto von Friesen, Pappas bokförlag.<br />
88 sidor. En liten handbok som går<br />
ner i byxfickan.<br />
Hur målar man med linolje- och limfärg,<br />
hur kalkar och murar man, vad ska man<br />
göra åt gistna fönster, hur ska man<br />
behandla skurgolv på rätt sätt? Frågorna<br />
är många. Svaren finns nu samlade i den<br />
behändiga boken, resultatet av 30 års<br />
praktisk erfarenhet av byggnadsvård.<br />
Handbok i konsten<br />
att skriva mikrohistoria<br />
Anna Götlind, Helena Kåks.<br />
Natur och Kultur 2004. <strong>21</strong>4 sidor.<br />
En liten nyttig bok som på ett lättläst<br />
sätt leder läsaren in i en forskningsprocess.<br />
Boken innehåller enkla,<br />
praktiska och raka råd och till varje<br />
kapitel finns mängder av litteraturtips<br />
för den som vill fördjupa sig.<br />
Otydligt. Otympligt. Otaligt.<br />
Det industriella kulturarvets utmaningar<br />
Red. Annika Alzén, Birgitta Burell.<br />
Carlssons förlag 2005. 193 sidor.<br />
Här behandlas och diskuteras de speciella<br />
problem som utmärker det industriella<br />
kulturarvet, idag en integrerad del av<br />
det kulturella kulturarvet. Forskare<br />
skriver om kulturarvets berättelser och<br />
industriarvets mening; vilka värderingar<br />
det är som styr inventeringar; värderingsdiskussion<br />
i teori och praktik och hur<br />
olika arbetslivsmuseer använder historien<br />
i arbetet.<br />
6 NOTISER<br />
De formade 1900-talet.<br />
Design A–Ö<br />
Eva Atle Bjarnestam.<br />
Natur och Kultur 2005 257 sidor.<br />
En kortfattad och lättillgänglig uppslagsbok<br />
om formgivare och design under<br />
1900-talet. Boken ger en bred översikt<br />
över dem som format 1900-talet inom<br />
konsthantverk och konstindustri – glas,<br />
porslin, metall, textil, möbler – men även<br />
inom mode, industridesign och grafisk<br />
design. Materialet inom området är<br />
naturligtvis överväldigande, så ett urval<br />
blir nödvändigt. Urvalet har Sverige som<br />
utgångspunkt, men det förekommer även<br />
utländska namn som har påverkat vår<br />
formvärld.<br />
Herrgårdsspöken<br />
Peter Ullgren.<br />
W&W 2005. 303 sidor.<br />
I denna underhållande bok presenteras<br />
mängder av historier och sägner som<br />
handlar om män och kvinnor som dött<br />
och kommit tillbaka för att ställa saker<br />
och ting till rätta eller för att hämnas på<br />
oss efterlevande. Exempel finns från Västmanländska<br />
Engsö slott, Tidö och Vikhus.<br />
Den Osynliga handen.<br />
Trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige<br />
Åsa Ahrland. Doktorsavhandling<br />
från SLU 2005:54. 392 sidor.<br />
I avhandlingen belyses trädgårdsmästarens<br />
villkor och roll inom trädgårdskulturen<br />
under 1700-talet, en för yrkesgruppen<br />
viktig period. Boken innehåller<br />
många lockande illustrationer.<br />
EFTERLYSNING<br />
FÖREMÅL SÖKES TILL VALLBY<br />
Vallbys projekt ”Syrenberså och farstufis”,<br />
syftar till att förbättra stadskvarterets<br />
yttre och inre miljöer. Våningen<br />
i Tenngjutaregården ska visa hur en<br />
borgarfamilj levde år 1902, och behöver<br />
inredas med tidsenliga möbler, prydnadssaker<br />
och andra föremål. Observera att<br />
föremålen bör vara i bra skick.<br />
Exempel på sådant som behövs<br />
Tunga sammets- eller sidengardiner,<br />
draperier, ljuskrona dukar i plysch eller<br />
sammet, matsalsmöbel i nybarock eller<br />
nyrenässans gärna i ek eller annat mörkt<br />
träslag, nyrokokomöbler, broderade<br />
mörka mattor piedestaler, prydnadshyllor<br />
att placera i hörn, pelarbord,<br />
broderade kuddar med stora blommotiv,<br />
kaffeservis, brickor, salt och pepparkar<br />
i nysilver, väggur i nyrenässans, antimakasser,<br />
fotpall med brodyr, sykorg på<br />
ben eller sybord med eller utan innehåll,<br />
ramar i jugendstil eller äldre, fotoalbum<br />
i skinnband, tavlor med romantiska landskap<br />
eller stilleben, pärlbroderade bårder<br />
och tofsar, blomkrukor i majolika, virkade<br />
dukar, fotogenlampa, trådgardiner,<br />
kornischer, kommod med handfat och<br />
kanna i porslin, barnsäng i jugendstil<br />
eller utdragssäng av typen imperialsäng,<br />
sängbord, toalettbordsgarnityr i nysilver,<br />
leksaker, litet bokskåp med glasdörrar,<br />
skrivbordsutensilier, skrivbordslampa,<br />
bokskåp, telefon.<br />
Har du andra saker som kan ha funnits<br />
i en borgerlig miljö kring år 1900 får du<br />
gärna höra av dig.
Till trädgården sökes<br />
Trädgårdsmöbler, -gjutjärnsmöbel,<br />
-trämöbel, -grenmöbel, piedestal till<br />
spegelklot, trädgårdssnäckor, lusthus,<br />
pargunga i trä.<br />
Växter sökes!<br />
De nyanlagda trädgårdarna behöver<br />
fyllas med växter och historier. För att<br />
skapa en trovärdig museimiljö behövs<br />
äldre växter. Vi behöver din hjälp för att<br />
hitta dessa. Växterna bör ha planterats<br />
och varit i odling före år 1940. Vi är<br />
intresserade av perenner, krukväxter,<br />
buskar, lökväxter, bärbuskar och<br />
fruktsorter.<br />
Exempel på växter som kunde finnas i<br />
stadsträdgårdar runt sekelskiftet 1900:<br />
Schersmin, blodberberis, kornell, rosenkvitten,<br />
gullregn, silverbuske, snöbär,<br />
snöbollsbuske, spirea, mahonia, rosenrips,<br />
rosor, riddarsporrar, flox, dagliljor,<br />
funkia/hosta, dahlior, pion, astrar,<br />
strutbräken, klätterväxter som kaprifol,<br />
vildvin, pipranka, hundrova, klematis,<br />
krukväxter som palmer, ungkarlsblomma,<br />
porslinsblomma, rumsgran.<br />
Har du något att skänka? Kontakta oss<br />
på telefon 0<strong>21</strong>-39 80 70 eller via e-post:<br />
vallby.frilufts<strong>museum</strong>@vasteras.se<br />
STIPENDIER OCH STÖD<br />
Dags att söka bidrag<br />
Stiftelsen Längmanska kulturfonden<br />
är en fond där bland annat hembygdsföreningar<br />
kan söka bidrag till särskilda<br />
ändamål, ansökan skall vara inne senast<br />
den 16 januari.<br />
Fonden skall främja humanistiska<br />
vetenskaper – inbegripet teologi<br />
och juridik, naturvetenskaper<br />
– inbegripet medicin, konst och litteratur<br />
– inbegripet musik, dans, film m.m.<br />
samt folkbildningsverksamhet.<br />
Bidrag ges främst till särskilda ändamål,<br />
däremot inte till löpande verksamhet,<br />
periodiska skrifter och liknande. Kulturella<br />
samfund, institutioner eller föreningar<br />
kan tilldelas bidrag endast för viss uppgift<br />
eller publikation som ej kan tillgodoses<br />
genom deras ordinarie verksamhet.<br />
Bidrag ges inte till grund- eller forskarutbildning<br />
som är finansierad med<br />
studiemedel eller doktorandlön. Bidrag<br />
ges heller inte retroaktivt, vilket innebär<br />
att arbeten som är avslutade vid<br />
utdelningstillfället inte kan få bidrag.<br />
Utdelning ur fonden sker en gång per<br />
år och beslutas vanligen i april-maj.<br />
Beviljade belopp är i regel i storleksordningen<br />
15 000–40 000 kr.<br />
Ansök på särskild blankett som<br />
hämtas på www.langmanska.se.<br />
Stiftelsen Längmanska kulturfonden<br />
Box 5073, 102 42 Stockholm,<br />
Telefon 08-611 87 15.<br />
NOTISER<br />
FRÅN MAKTENS KORRIDORER<br />
Kulturarv ger perspektiv<br />
I en omvärldsanalys för kulturmiljöområdet<br />
presenterar Riksantikvarieämbetet hur<br />
kulturarvet och historieintresset kan<br />
användas i samhällsdebatten och det<br />
långsiktigt hållbara samhällsbygget.<br />
Kulturarvsarbetets viktigaste bidrag till<br />
det hållbara samhället är att i samverkan<br />
med andra samhällssektorer ge humanistiska<br />
och historiska perspektiv på<br />
samhällsutvecklingen.<br />
Omvärldsanalysen som Riksantikvarieämbetet<br />
nu redovisar till regeringen,<br />
kan summeras i fyra punkter:<br />
1. Historiemedvetande och kunskap<br />
ger perspektiv och förståelse.<br />
2. Kulturarvsarbete främjar demokrati<br />
och folkhälsa.<br />
3. Kulturarvsförvaltning bidrar till en<br />
rik livsmiljö.<br />
4. Kulturarv är en resurs för tillväxt<br />
och utveckling.<br />
Se mer på www.raa.se<br />
NOTISER 7
POSTADRESS: Tidskriften Spaning,<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>, Slottet, 722 11 Västerås.<br />
BESÖKSADRESS: Länsmuseet, Slottet, Västerås.<br />
REDAKTÖRER:<br />
Ann Österberg, Konsulent för <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund och Fornminnesförening.<br />
Telefon 0<strong>21</strong>-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se<br />
Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef, <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
E-post carl-magnus.gagge@ltv.se<br />
Elisabeth Westerdahl, Lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 0<strong>21</strong>-200 94.<br />
Krister Ström, tidigare <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
Helen Sjökvist, byggnadsantikvarie, <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
Lena Wallin, Nätverket för Byggnadsvård i <strong>Västmanlands</strong> län.<br />
Bertil Bertilsson, Nätverket för Byggnadsvård i <strong>Västmanlands</strong> län.<br />
HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN:<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> och <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund och Fornminnesförening.<br />
ANSVARIG UTGIVARE:<br />
Carl-Magnus Gagge, telefon 0<strong>21</strong>-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se<br />
MEDVERKANDE SKRIBENTER:<br />
Utöver redaktionen medverkar:<br />
Anders Franzén, Anders Franzén Byggnadsvård AB<br />
Lars-Erik Johansson, Litrum byggnadsvård<br />
Bengt Norling, Industrikultur<br />
Peter Ström, HPS bygg och industriminnesvård<br />
Marita Gustavsson, Journalistgruppen Media <strong>21</strong><br />
Magnus Elfwendahl, Länsantikvarie, Länsstyrelsen i <strong>Västmanlands</strong> län<br />
Jan Rydh, f.d. Landshövding i <strong>Västmanlands</strong> län<br />
Sven Olov Karlsson, Författare<br />
Thomas Nilsson, Ordförande i Heby Tegelbruksförening<br />
FOTO: Där inget annat nämns <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>, arkivet.<br />
LAYOUT OCH REDIGERING: Care Of/Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson<br />
KORREKTUR: Ann Österberg<br />
ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.<br />
DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund och Fornminnesförening<br />
men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar<br />
i länet. Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.<br />
PRENUMERATIONER:<br />
Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.<br />
Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.<br />
TRYCK: Arkpressen i Västerås<br />
UPPLAGA: 4 500 exemplar<br />
UTGIVNING: 1–2 ggr per år<br />
ISSN: 1651-2774<br />
MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås.<br />
Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.<br />
För signerade artiklar ansvarar författarna.<br />
8 REDAKTIONSRUTA
VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING<br />
– www.hembygd.se/vastmanland<br />
Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård<br />
och hembygdsvård.<br />
Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja<br />
föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional<br />
nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.<br />
Genom att gå med som enskild medlem i <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund får du<br />
Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och<br />
Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år.<br />
Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom<br />
och utom länet.<br />
Ordförande i föreningen är Rune Ågers och vice ordförande är Ola Wässman.<br />
Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund och<br />
Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 0<strong>21</strong>-15 61 20. Fax 0<strong>21</strong>-13 20 76.<br />
Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se<br />
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM<br />
– www.vastmanlandslans<strong>museum</strong>.se<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> har kontor, utställningar, arkiv, bibliotek och museibutik<br />
i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På Westmanna-<br />
Arvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler.<br />
Den arkeologiska enheten har lokaler på Karlsgatan 4 i Västerås.<br />
I länets 11 kommuner bedriver <strong>läns</strong>museet en bred verksamhet med särskild<br />
inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse av verksamheten.<br />
Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och<br />
väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och<br />
framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.<br />
Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar,<br />
lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs,<br />
knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 0<strong>21</strong>-15 61 00. Fax 0<strong>21</strong>-13 20 76.<br />
E-post: lansmuseet@ltv.se<br />
Utställningarna i Västerås slott är stängda.<br />
WestmannaArvet<br />
Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.<br />
Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 0<strong>21</strong>-15 61 00. Fax 0220-247 51.<br />
Arkeologiska enheten<br />
Besöksadress: Karlsgatan 4 Västerås. Telefon 0<strong>21</strong>-15 61 00. Fax 0<strong>21</strong>-14 57 20.<br />
Berätta för oss<br />
Hör gärna av dig till redaktionen<br />
med insändare och åsikter om<br />
tidningen. Skicka gärna in material<br />
eller uppslag som du tycker vi borde<br />
ta upp. Vi läser allt med stort intresse.<br />
Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet,<br />
722 11 Västerås eller e-posta till<br />
spaning@ltv.se<br />
TEMA HUS
Avsändare: <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>, Slottet, 722 11 Västerås.