(SOU) Hälsa, vård och strukturell diskriminering - Nordiska ...

Vårdmöten som strider mot svenska barnmorskors etnocentriska syn på… SOU 2006:78
platsen och en öppen diskussion i ämnet (Widmark, 2005). Läkarnas
osäkerhet får stöd av andra studier som gjorts ur de omskurna
kvinnornas perspektiv (Ahlberg m.fl., 2004). Essén med kollegor
fann en ökad perinatal dödlighet bland invandrarde kvinnor från
Afrikas horn där antalet perinatala dödsfall som potentiellt kunnat
undvikas var högre bland invandrarkvinnor från Somalia och Etiopien
än bland svenska kvinnor. De faktorer man fann som påverkat
detta var inte omskärelsen i sig utan snarare de otillfredsställande
rutinerna i den svenska mödravården, till exempel dålig kommunikation
mellan vårdpersonalen och kvinnorna, personalens underlåtenhet
att använda tolk även om det behövdes, dålig fosterövervakning
från barnmorskor och läkare, felaktig medicinering till
modern eller nyfödda med låg vikt, dröjsmål med att söka vård och
att mödrarna vägrade låta sig förlösas med kejsarsnitt (Essén, 2004;
Essén m.fl., 2002; Essén m.fl., 2000). Frågan nu är varför ingen
utbildning och inga riktlinjer har införts för att garantera att
omskurna kvinnor får lämplig vård trots att det finns en lag som
kriminaliserar FGC?
Lagen instiftades 1982 (1982:316) och förbjöd alla former av
kvinnlig omskärelse och gjorde alla vårdgivare skyldiga att rapportera
misstänkta och bevisade fall. Socialstyrelsen utfärdade riktlinjer
som kriminaliserade resutering av den främre mellangården
postpartum. Men trots att lagen har funnits i över tjugo år och har
ändrats (1998/99:70) så att den även täcker fall där FGC utförs
utanför Sverige, åtalades det första fallet i domstol först nyligen
(Göteborgs-Posten 2006). Frågan är varför det varit så här trots att
det svenska systemet enligt Johnsdotter (2003) är på sin vakt, att
döma av det stora antalet misstänkta fall, inklusive vad Johnsdotter
kallar hörsägen-fall, som når polis och andra myndigheter eller de
fall som kvinnor i andra studier berättat om (Ahlberg m.fl., 2004a)?
Ändå hänvisar man, enligt uppgift, ofta till lagen i svenska vårdsammanhang,
framförallt barnmorskorna i de dilemman de ställs
inför vid i kontakter med FGC efter förlossning (Widmark m.fl.,
2002). Det förefaller som om vårdgivarna, i avsaknad av nationella
riktlinjer, som först nyligen införts (Socialstyrelsen 2005), och utan
lämplig utbildning i hur man tar hand om omskurna kvinnor, tillgriper
lagen som ett hjälpmedel för att kommunicera med de
berörda kvinnorna och männen och tala om för dem vad som är
förbjudet i Sverige i stället för att ge dem den vård de behöver.
Både barnmorskor och gynekologer sa sig vara osäkra på hur
man ska klippa (Widmark m.fl., 2002; Widmark, 2005). I en grupp-
92