(SOU) Hälsa, vård och strukturell diskriminering - Nordiska ...

SOU 2006:78 Irreguljära immigranter – osynliggjorda och diskriminerade inom sjukvården
Min fyraåriga dotter och jag är alldeles ensamma här i Sverige. Vi har
ingen familj som kan stötta oss. Jag får hjälp med kläder, bostad och
mat genom församlingen – utan dem hade jag inte klarat mig. Jag
brukar få tips av kyrkan på ställen där vi kan övernatta. Ibland måste vi
flytta tre gånger i veckan, ibland varje dag. Då måste vi flytta alla våra
ägodelar till ett nytt hus eller en lägenhet. Det kan bli rätt rörigt. Ofta
bor vi tillsammans med tre andra personer i ett litet rum. Det är
kaotiskt och inte särskilt lämpligt för ett litet barn. Min dotter sover
dåligt och är väldigt skygg.
När jag började bli sjuk fick jag svåra utslag på armarna. Personerna
från kyrkan berättade om MSF. Jag tvekade att gå dit eftersom jag inte
kände till MSF och inte litade på dem. De gav mig tid för en
konsultation med en doktor. Det var hans lediga dag men han träffade
mig utan att ta betalt. Han var trevlig och pratade länge med mig. Han
förklarade att jag inte skulle ha råd att hämta ut medicinerna så han gav
dem till mig gratis. Trots läkarbesöket blev jag sämre. Jag tog kontakt
med MSF igen och de skickade mig till en annan läkare på ett annat
sjukhus som skulle ta ett blodprov. Det visade sig att mitt blodvärde
var för lågt, att jag var glutenintolerant och att jag behövde börja med
en särskild diet. Nu kan jag inte längre äta någonting som innehåller
mjöl, men det är svårt att hålla denna diet eftersom jag är beroende av
andra för att få mat och det är svårt att tacka nej till mat när jag är
hungrig.
Jag är rädd när jag vaknar här – jag vågar inte ens gå i närheten av ett
sjukhus av rädsla för att bli gripen. Om de får tag i mig kommer jag att
bli arresterad. Det första personalen på sjukhuset frågar efter är ett
personnummer – om man inte har något ställer de en massa frågor.
Ibland låter de dig inte ens träffa en läkare eller också tvingar de dig att
betala. Jag är hela tiden rädd för polisen. Jag känner mig extremt
stressad och värre än när jag först om hit. Du kan inte vara dig själv
här.
En natt i vintras fick plötsligt min dotter andningssvårigheter. Jag grät
och visste inte vad jag skulle ta mig till. Till slut ringde jag pastorn i
den församling jag tillhör och han skyndade sig hem till oss. Han sa att
vi måste till en doktor oavsett vad det kostade. Men jag vågade inte åka
till sjukhuset för att jag var så rädd att de skulle fråga efter legitimation
och avvisa oss direkt, så vi försökte med hostmedicin istället. Flickan
kippade fortfarande efter andan men så småningom lugnade det ned
sig. Pastorn tyckte ändå att vi skulle uppsöka en läkare, men jag gick
aldrig dit för att jag var för rädd.
Jag söker efter lugn och frid där jag bor – inte efter välstånd eller lyx
utan bara ett fridfullt liv utan oro, tillsammans med min dotter. Jag
kan knappt tro det är sant att situationen för oss är så dålig här – det
153