(SOU) Hälsa, vård och strukturell diskriminering - Nordiska ...

Är lagen tillräcklig som reformteknologi mot diskriminering inom … SOU 2006:78
diskrimineringspolicy och praktik i den svenska hälso- och sjukvården.
Att söka efter kreativa och innovativa ansatser till kommunikation
måste vara ett kontinuerligt arbete som skär över olika
gränser inom hälsovårdens hierarkiska organisation, men också i
andra samhällssektorer.
Vad som gällde för utbildning gällde också för anställning. Det
fanns olika aktiviteter för att utbilda ledare i multikulturell rekrytering
och att skriva broschyrer, men också ett antal olika projekt
som riktade sig till professionella från olika invandrargrupper. Vi
kan skönja två typiska drag i detta sammanhang. Det första är
tendensen att anställa professionella med invandrarbakgrund i
underordnade, marginaliserad arbeten och i projekt av mer kortvarig
natur. Hälsoinformatörer och tolkar hamnar i denna kategori.
Särskilt tolkarna arbetar under svåra förhållanden; de har ingen
arbetstrygghet, låga löner och kan inte (på grund av tolksekretessen)
få särskilt mycket hjälp när de befinner sig i en arbetsrelaterad
krissituation.
Det andra draget är att när det råder brist på arbetskraft så
rekryteras det mestadels från EU-länder, även om professionella
med invandrarbakgrund kanske redan finns i landet. Emellertid vet
man mycket litet om vilken kompetens som finns. Vi kunde inte
finna någon sådan dokumentation under undersökningens gång.
Dock träffade vi på åtskilliga som arbetade som t.ex. hälsoinformatörer
(Dejin Karlsson, Hylén & Farhad, 2005; López & Persson,
2005) eller genomgick den långdragna proceduren för att få svensk
legitimation. För många var det liktydigt med att börja en sjuksköterske-
eller läkarutbildning på nytt. Frågorna är många. Varför
skulle inte professionella med invandrarbakgrund kunna knytas till
vårdcentraler och sjukhus för att få utbildning på plats, och på så
sätt förkorta anpassningstiden och förbättra språkkunskaperna?
Varför är språksvårigheter en invändning, när det räcker med en
ganska kort kurs i svenska för läkare från EU/EES-länder innan de
får lov att börja jobba? Om nu dessa EU-läkare kan lära sig språket
på en relativt kort tid, kanske problemet egentligen handlar om att
läkare från länder utanför EU diskrimineras och utesluts, och inte
att de har svårigheter att lära sig språket. Denna form av uteslutning
och diskriminering är något som man måste ta itu med.
De vårdgivare som vi samtalade med menade också att de hälsoproblem
som patienterna beskrev som psykiska, ofta inte var
betingade av sjukdom utan istället berodde på sociala problem. En
känsla av utanförskap utgjorde en del av problemet. Vi har förvisso
130