(SOU) Hälsa, vård och strukturell diskriminering - Nordiska ...

SOU 2006:78 Är lagen tillräcklig som reformteknologi mot diskriminering inom …
hälso- och sjukvården”. Förutom att centrala landstingsfunktioner
ses som ansvariga för kunskapsspridning om ny lagstiftning
beskrivs ansvaret för att regelmässigt informera om nya föreskrifter
och ändringar ligga hos chefen för respektive verksamhet. Kontinuerlig
information ska ges till medarbetarna – alltså läkare, sjuksköterskor,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkarsekretare och
undersköterskor – om lagar som rör hälso- och sjukvården. Det
kan t.ex. ske via ett internt kommunikationsnät men också genom
att särskild information ges till cheferna samtidigt som information
om andra arbetsrättsliga lagar ges.
Enligt de uppgifter vi fått är det ofta personalspecialisterna i
landstinget som fungerar som stöd till verksamhetschefen eller till
de verksamheter som sysslar med personalfrågor, exempelvis
anställningsärenden. I några fall rapporteras det om planer på informationsinsatser
inom vissa verksamheter. Dessa hade dock, när vi
ställde frågan, ännu inte genomförts på ett systematiskt sätt i hela
organisationen. Någon närmare förklaring till vad som avsågs med
”vissa verksamheter” gavs inte. Däremot fann vi, när vi frågade om
särskilda aktiviteter, flera fall av riktade utbildningar till personal i
invandrartäta områden. Om utbildningar med avsikt att höja kunskap
och medvetenhet om diskrimineringsuttryck enbart ska ges
till viss personal i vissa områden är förstås en annan fråga som bör
redas ut. Problemet kan på detta sätt mycket väl städas undan, utan
att det löser problemet i stort. Vår åsikt är nämligen att denna typ
av problematik är generell för hela samhället. Kunskapsspridning,
attitydpåverkan och medvetandegörande bör därför beröra alla
anställda inom sekundär- och primärkommunal verksamhet utan
åtskillnad vare sig rörande personalkategori eller beträffande
arbetsplatsens placering sedd med hänseende till befolkningssammansättning.
Information om lagen, och vad den genererar för skyldigheter,
bör gärna lämnas direkt till chefer i linjeorganisationen och till personalsekreterare
som får ta del av lagtexten i samband med uppdatering
av lag- och avtalspärmar. Om den successiva uppdateringen
av lag- och avtalspärmar kan leda till att personalen faktiskt tar till
sig nyheter, ”känner sig informerad” och kan omsätta lagtexten i
sociala och praktiska handlingar, är en stor forskningsfråga som vi
utifrån den här kartläggningen inte kan ge svar på. En fråga vi kan
ställa oss här är om den lokala verksamhet som primärvården verkar
inom skapar motsvarande förutsättningar för informationsspridning
och fortbildning som de som finns på sjukhusen. På sjukhusen
119