(SOU) Hälsa, vård och strukturell diskriminering - Nordiska ...

SOU 2006:78 Vårdmöten som strider mot svenska barnmorskors etnocentriska syn på…
deras egna, trots att patienternas könsorgan har skurits, avlägsnats
– ”stympats” – blir det uppenbarligen rimligt att klitoris och vagina
inte är avgörande för deras egna sexuella upplevelser. Detta strider
mot kärnan i den västerländska föreställningen om kvinnlig sexualitet,
där heterosexualiteten traditionellt har varit och, enligt mitt
förmenande, fortfarande är mycket klitoriscentrerad (Kinsey, 1948;
Masters, 1966; Hite, 1977; Johnsdotter, 2002). Ur det här perspektivet
kan alla förändringar av dessa kroppsdelar äventyra sexualiteten,
och den betraktades faktiskt som helt utplånad. Bland barnmorskorna
förekom det emellertid också uttalanden om sexuell
njutning utifrån de känslomässiga aspekterna av en relation.
Något som var intressant var att man hänvisade till kulturella
sedvänjor som konfirmation och dop i västerlandet för att visa
vilken roll grupptrycket spelar, men att man däremot inte
omnämnde de könsstympningar som sägs praktiseras i västländerna
för både kosmetiska och medicinska ändamål (Greer, 1999;
Rathman, 1959; Schwartz, 1994; Wilkinson, 1998; Essén och
Johnsdotter, 2004; Grande, 2004). Barnmorskorna betraktar sexualiteten
endast utifrån sin egen sexuella erfarenhet, vilket inte skapar
något utrymme för att se hur olika aspekter av kön, åldersgrupp,
etnisk tillhörighet, ”ras” och sexuell läggning ger olika upplevelser
av sexuell tillfredsställelse, även i det västerländska samhället, som
de förutsätter att de är väl insatta i (Ross, 1997). Greer (1999)
framhåller utifrån sin egen erfarenhet att reflektion över de könsstympningar
som sker i den rekonstruktiva kirurgins namn i västerlandet
skulle kunna vara nyttig i självvärderingssyfte.
Genom att hålla fast vid det etnocentriska synsättet och en därmed
sammanhängande selektiv rubricering och kategorisering av de
omskurna kvinnornas sexualitet underlåter barnmorskorna alltså
att sätta in sig själva som individer i ett kulturellt sammanhang
(Narayan, 2000). Denna process skapar en enorm kommunikationsklyfta,
som kan leda till sämre vård, delvis på grund av de
känslor av vrede och hat som väcks hos vårdgivarna. Detta rapporteras
i studier av omskurna kvinnor i Kanada, där nästan 90 % av
kvinnorna rapporterade sårande kommenterar från vårdgivare
(Chalmers, 2000), samt i Storbritannien (Harper och McCourt,
2002).
Det synsätt som uttrycks av barnmorskorna kan också anses
återspegla deras situation inom sjukvårdssystemet. Ända till helt
nyligen har det saknats principiella riktlinjer för den tekniska vården
av omskurna kvinnor, och det finns inte någon systematisk
103