Bilaga 2 Sjöar och vattendrag - Hagfors

Tematiskt tillägg till ÖP 2002 Hagfors kommuns naturvårdsplan fastställd 2011-06-27 Bilaga 2 Sjöar och vattendrag
som har en ålderdomlig karaktär då byn är oskiftad. Skoga marknad vittnar om platsens strategiska
betydelse.
År 1503 gjordes den första förteckningen över skattehemman i Ekshärad – i Västanberg listas
Södra Skoga, Norra Skoga, Hole, Hamra, Älvesby, Råda, Våle samt Norra och Södra Mossberg.
Alla dessa små medeltida byar ligger i närheten av vatten och deras historia kan gå ända tillbaka
till järnåldern. Västanbergsbygden var glesare befolkad än Klarälvdalen under medeltiden, vilket
beror på att de tyngre jordarna är svårare att bruka. Solberg vid Gröckesälven är första gången
nämnt i skattelängden år 1565. Gårdarna runt Solberg befolkades av finnar som svedjade skogen.
Under medeltiden användes vattendragen till skvaltkvarnar – principen för en sådan finns idag att
beskåda vid Hamra Vadmalstamp. Dessa kvarnar utgjorde normalt inga vandringshinder i de
större vattendragen. Om de byggdes i större vattendrag nyttjades bara en mindre delström av
vattnet. Ett exempel finns på detta vid Gröckesdammen, där en delström av vattnet vid fallet gick
till kvarnen. Kvarnarna låg på bekvämt avstånd från gården, och det fanns många av dem.
Om man försöker sätta sig in i hur Västanberg såg ut för 500 år sedan, kommer man fram till att
nästa allt som vi idag ser som öppen bygd var täckt av skog, men inte skog såsom vi är vana att
se den. Ingen avverkning har skett annat än för hustimmer, ved och något svedjefall. Endast
skogselden och storm skötte om föryngringen. Skogen var luckig, med ett glest bestånd av
gamla, grova tallar. Byarna bestod av två, tre gårdar med låga, grå timrade hus med små åkerskiften.
Skatt från Västanberg erlades i form av hudar och skinn – istället för spannmål som var
det vanligaste på andra ställen i Värmland. Folket levde av fiske och jakt.
Föskefors bruk anlades 1755 och övertogs av Uddeholmsbolaget år 1801. Föskeforsälven var
lagom stor att dämma för vattenhjul till Föskefors hammare. Detta vandringshinder kunde inte
passeras av öringen, vilket ledde till att öringstammen uppströms Föskefors blev isolerad. Då
Föskefors bruk anlades odlades marken i dalgången upp. De flesta dagsverken som hörde till
bruket utfördes inom jordbruket – vilket var regel vid alla de mindre bruken, då bruken hade en
ganska hög grad av självförsörjning. Uppodlingen av de styvare jordarterna i Västanbergsbygden
tog fart. Under merparten av Uddeholmstiden kom tackjärnet till Föskefors över sjöarna vintertid,
och kolet hämtades från skogen i närheten. Det smidda järnet roddes med ”järnbåt” från Föskefors
genom Mossbergssjön till Busjöns södra ände, där det lastades om till hästtransport, som
gick över Norra och Södra Skoga till Skogaängarna vid Lakenesjöns nordöstra strand. Där omlastades
det återigen till båt, och roddes över Lakenesjön ner till järnboden vid Sörby. Ny omlastning
till hästtransport och nu gick hästfororna ner till Lovisebergsboden – för vidare båttransport på
Klarälven till Munkfors. På detta omständliga sätt tog man sig förbi alla forsar i Klarälven. 1877,
när järnvägen var klar, ändrades transportvägen så att man med häst förde järnet till Kyrkheden,
för båttransport till Edebäcks järnvägsstation.
Föskefors bruk anlade Abrahamsfors hammarbruk i slutet av 1700-talet. Det lilla bruket låg vid
Hoforsen, Grundan. Verksamheten var i gång några årtionden. Det fanns även elverk, sågverk
och kvarn vid Grundan ända in på 1900-talet.
Kolning och kolkörning med häst och kolryss var en mycket viktigt syssla för många män i Västanberg
ända in på 1900-talet. När kolningen började på 1700-talet fanns ingen konkurrens om
virket i skogen – förutom behovet av lite husbyggnadstimmer och brännved. Först i början av
1800-talet började Sverige exportera mastvirke och sågat virke till Europa, och skogen fick ett helt
annat värde. Den intensiva kolningen vid milor upphörde i mitten av 1940-talet. I slutet av kolningsperioden
kolade man i större mer kontrollerade anläggningar. En sådan fanns vid Hööken
vid Gröcken, dit kolved kördes fram till 1965. (uppgift Melvin Nilsson som var ansvarig för detta).
Vattnet fick en ny användning som transportled då flottningen startade. I Gröckesälven ser man
rester efter de anordningar som byggdes för att underlätta flottningen. Dammen höll sjön hög vid
islossningen för att kunna släppa flottningsvatten som en förstärkt vårflod. Över de stora sjöarna i
Västanberg drog man timmer med spelflottar ner mot Busjöns södra ände där timret släpptes fritt
nere vid Noret och flottades ner för Klarälven, där det fångades in först vid skiljet i Forshaga.
I början av 1900-talet blev elkraften den viktigaste produkten ur vattnets kraft. I Gröckesälven och
flera andra älvar byggdes likströmsgenerator – de kallades ”lysverk”. Västanbergs stora sjöar
reglerades inte som vintermagasin åt Klarälvens kraftverk på samma sätt som skogssjöarna i
Uvåns avrinningsområde – sannolikt på grund av de stora problem en höjning av vattennivåerna
skulle medföra för bondebefolkningen.
39/70