Bilaga 2 Sjöar och vattendrag - Hagfors

Tematiskt tillägg till ÖP 2002 Hagfors kommuns naturvårdsplan fastställd 2011-06-27 Bilaga 2 Sjöar och vattendrag
men från siklöjan skulle frysa inne om sjön sänktes under denna nivå. Fortum reglerar i dag inte
sjön under dessa nivåer under aktuell tidsrymd.
Ålen var en mycket viktig och omtyckt matfisk. Glasålen kan passera vandringshinder genom att
”klättra” över dammar som konstruerats av timmer och sten, eller kan till och med ta sig över
vägar på land! I vattendom från 1941 gällande Storsjön står att ”Intilldess ålyngelledare bliver
anordnad ska 10 kg ålyngel årligen inplanteras”.
Dessa exempel vill visa att vattendomstolen vid tillståndsgivning tog stor hänsyn till fiskets bevarande.
Då torpen i skogen avfolkades har vikten av ett vatten som matproducent försvunnit.
Dessa villkor i domarna är inte dock inte upphävda. Idag sätts ålyngel i Storsjön och det är viktigt
att skyddet för siklöjan fungerar. Smålommen, Hagfors ansvarsart 3 , har siklöja som sin födofisk
och det är allvarligt om siklöjebeståndet minskar.
Fram till 1900-talets mitt nyttjades sjöarna till transporter, först som vattenleder och isvägar, senare
även som flottled för timmer och massaved. Före 1800-talets början användes skogen
främst som råvara till kolning. Vintertid drog hästar kolryssar över sjöarna ner till Laggåsen och
vidare ner mot Gustavsfors. Nyttan av vattnet som flottled uppstod först på 1800-talet, då timmer
flottades ner till sågverken som låg som ett pärlband nedströms. Systemet fick flottledsutslag år
1909. I de nu gällande vattendomarna från 1940 och 50-talen regleras förhållandet mellan flottning
och vattenkraftreglering. Här står till exempel i regleringsdom för Flåsjön 1952 ”Från och
med vårfloden ska det tillrinnande vattnet framsläppas till dess Storsjön är full”.
Sedan urminnes tider har människan utnyttjat kraften i vattnet. Redan på 1200-talet började
skvaltkvarnarna användas i Sverige. Ett enkelt skovelhjul av trä var placerat i nedre änden av en
vertikal axel. I axelns övre ände satt kvarnstenen. Man kunde även leda vattnet till skvalthjulet
från vattendraget i långa trärännor. Skvaltkvarnarna blev en vanlig syn på den svenska landsbygden.
De var enkla att bygga och lätta att sköta. Det krävdes ingen märkvärdig fallhöjd på vattnet
för att hålla skvalthjulet snurrande. Man kunde mala säd även om det inte fanns mer vatten än
som kunde rinna i ränna gjord av en enda utbränd stock! Gamla lämningar av ett vattenhjul kan
än i dag ses i Dysjöns inlopp. Tidigare damm uppe vid Fräkensjösystemet byggdes kanske för att
dämma vatten över myrarna med syfte att få bättre skörd. Här var betet så bra att dalabönderna
använde det till sina djur, vilket orsakade konflikter mellan byarna. I dag är dammen utriven.
Vattenhjulet var nästa steg i utvecklingen av vattenkraften. Med vattenhjulet kom brukens tid, och
då bruken kom började kolningen! Kring Laggåsen startade kolning tidigt, då här redan på 1700talet
fanns en bofast befolkning som snabbt lärde sig tekniken. Den första kolningen skedde i
liggmilor med relativt grov skog, då det inte förrän på 1800-talet fanns efterfrågan på timmer.
Först då började man kola klenvirke med stående mila. Kolning och körslor sysselsatte mycket
folk och skogen befolkades med fler och fler torp. Från och med 1700-talet har människan påverkat
naturen kraftigt kring Laggåsen genom kolning, mulbete, myrslåtter och transporter.
Först på 1900-talet reglerades de större sjöarna för kraftändamål. Regleringsdomar för Flåsjön är
från 1935 och 1952, för Dysjön 1935, Storsjön fick en treårig dom mitt under kriget 1940, 1941
tillstånd för ombyggnation och 1954 nuvarande dom. Stor-Laggen fick en tillfällig dom 1940, 1944
en tillsvidare vattendom, och 1951 tillstånd för kraftstation. Planeringen för tunneldragning av
vatten till kraftverket Laggåsen var bland de sista förändringarna som gjordes i Uvåsystemet inom
Hagfors kommuns gränser. Det primära syftet med att reglera Laggälvensystemet var att skapa
bättre produktionsförhållanden för de stora kraftverken i Klarälven nedströms Åros. Man tappar
magasinen på vintern, då den naturliga vattenföringen i Klarälven är låg. Genom den ökade magasinsvolymen
som tillskapades på 1950-talet kunde avtappningen under vintern öka – vilket
medförde att de tidigare byggda kraftstationerna i Uvån Malta, Hagfors och Stjärnsfors kunde
byggas ut till dubbla effekten.
I domarna från denna tid kan man läsa att hänsyn ska tas till flottning, så att tillräckligt vatten ska
finnas på våren för att flotta. Tidigare tömdes inte sjöarna till dammens nedre tröskelnivå på vintern,
så som kan ske i dag. Flåsjön är hårt reglerad, och har amplitud på 6 m. En så kraftig sänkning
vintertid medför att det är svårt för människor och djur att vid senvintern komma ut på sjön.
En vattendom är ”för evigt” och det sker ingen automatisk anpassning av vattendomarna till mo-
3 Se Hagfors kommuns Naturvårdsplan, ovanliga växter och djur, kap 12
12/70