• f » " p • s 4 » ( A - Västerbottens museum

s 

o 

• f » 

" p 

o 

• s 

o 

4 » 

( 

> 

A

insidan • 

Med detta välmatade häfte tar redaktionen 

farväl för i år av trogna och 

otrogna läsare. De senare äventyrar 

genom underlåteisen att inleverera sina 

medlemsavgifter tidskriftens fortbestånd, 

de förra belönas för sin trofasthet 

och sina uppmuntrande brev 

genom att få delta i medlemslotteriet. 

Detta drogs den 13 november under 

sedvanliga icke-högtidliga former. 

Vinsterna utföll sålunda: 

0 Bernt Forsberg, Umeå, yllevävnad 

1 rosengång 

0 M. J. Ahnqvist, Umeå, laggad stäva 

av Sigfrid Eriksson, Gullbäck 

• Martin Johansson, Umeå, knäppask 

av Tyko Asplund, Heden, Sorsele 

0 Naima Englund, Norrby strand, keramikskål 

av Britt-Ingrid Persson 

0 Rudolf Ehnmark, Rag vald sträsk, 

keramikvas av Birger Nilsson 

0 Bengt Hallstedt, Umeå, prenumeration 

på VÄSTERBOTTEN 1972 

• Bengt Lidström, Grisbacka, pappersbonad 

från Nordiska Museet. 

Vi gratulerar ! 

Kyrkbrofrågan har sysselsatt umeborna 

under hösten och diskussionen 

fram till stadsfullmäktigesammanträdet 

den 25 oktober var tidvis riktigt 

intensiv. Och nu diskuteras för fullt 

vad som egentligen beslutats. För 

kulturminnesvårdaren är det nyttigt 

att konstatera hur opinionsbildningen 

1 frågan har utvecklats och hur den 

kulturhistoriska bedömningen måste 

överensstämma med ett politiskt 

miljöintresse för att kunna göra sig 

gällande. 

• Käre Vän av VÄSTERBOTTEN! 

Sprid kunskap om tidskriften och 

nödga Dina vänner att ansluta sig 

till prenumerantkadrerna ! Redaktionen 

har överraskningar i beredskap 

för nästa läsår!

Västerbottniska mattraditioner ägnas detta 

häftes huvuddel. Torftighet och överdåd i 

maträtter och måltidsseder, måltidsordning 

i vardag och helg, matens samband 

med naturmiljö och arbetsår är några av 

de saker, som belyses med material ur 

uppteckningar och inspelningar. Därtill 

publiceras en rad recept, som också bör 

vara praktiskt användbara. I mittsektionen: 

en fiskeskildring, som Helge Dahlstedt 

skrev strax före sin bortgång 1963, 

en uppsats om namngivningen längs en gar 

mal färdväg av Roland Nordenstam samt 

Kerstin Arcadius om Helmer Osslund 

och Umeå. 

mat 

och måltid 

4/71 »5:-

om maten, landskapet och årets gång 

Den moderna livsmedelsdistributionen, konserverings- och frystekniken 

har upphävt alla gränser. Ditt middagsbord kan visa upp polsk rådjursstek, 

danskt svinkött, grönländsk lax eller kanadensiska räkor. Grönsaker 

kommer från olika håll i Europa,frukten från medelhavsländerna, 

från Amerika, Australien. Ditt öl kan komma från danska och tyska 

bryggerier, vinet från ännu avlägsnare producenter. Vattnet kommer inte 

längre från gårdens brunn utan transporteras i ledningar från långt 

bort belägna vattentäkter och var mjölken mjölkats framgår inte av 

mejeriföreningens förpackningar. Urvalsmöjligheterna för dem som nu 

inhandlar livsmedel är nästan obegränsade, hela året finns all slags 

mat tillgänglig. Liksom de varma, ständigt upplysta varuhallarna med 

sin bakgrundsmusik existerar i en sorts tidlöshet, har födoämnena blivit 

anonyma och sambandet mellan måltidernas sammansättning och 

årstiderna avskurits. 

I motsats härtill präglades den traditionella maten och måltidsordningen 

av det nära sambandet med landskapet - d. v. s. de näringstillgångar 

som erbjöds i miljön - och odlingsåret. Phebe Fjellström har 

framhållit de olika arter av mattraditioner som kan urskiljas i våra 

bygder. Endast kustbygderna har samma av åkerns produkter bestämda 

matseder, som man återfinner längre söderut i Sverige och i Danmark. 

I inlandet har mjölken, mjölkprodukterna, fisken och köttet dominerat 

matsedeln, bland samerna möter slutligen en matordning grundad på 

framför allt kött och vissa växter. Annorlunda uttryckt: inom Västerbotten 

möts lakto-cereala, lakto-animala och animalvegetabila mattraditioner. 

En annan sak som bestämde födoämnenas art var förrådshushållningen. 

Det gällde att under den korta subarktiska norrlands sommaren samla 

förråd för den långa vintern, och sommarens överflöd måste konserveras 

och läggas i förråd för att människor skulle överleva. Självsyrning, 

rökning och saltning gav de starka smakämnen som präglat provinsiella 

matvanor. En gammal regel var att man, för att ha full beredskap 

mot felslagna skördar, skulle ha minst ett års förlag, så att 

den föda man åt var mer än ett år gammal. 

I följande sammanställning av uppgifter om traditionell västerbottnisk 

mat och om västerbottniska måltidsseder kan man på olika sätt 

se ovanstående förhållanden belysta. Materialet har i stort sett ordnats 

efter maträtternas huvudingredienser. 

210

mjöl och bröd 

Kornet var i hela Västerbotten 

det viktiga sädesslaget, det enda 

allmänt odlade. Råg har i kustbygderna 

haft viss betydelse, havre 

har odlats enbart som kreatursföda. 

Av kornet fick man tre centrala 

inslag i kosten, bröd, gröt 

och palt. Av dem betraktades brödet 

med särskild vördnad, det 

kallades allmänt "gudslån", från 

Bureå finns exempelvis antecknat 

uttrycket "har du börjat ge barnet 

guds lånet?" när det var tid att 

avvänja det från modersmjölken. 

När kornet kastades på logen efter 

tröskningen skilde man ut tre 

kvaliteter. Det tyngsta, "framkastekornet", 

avsågs till gröt- och 

kokmjöl, mellankornet användes 

till brödsäd, "lättkornet" likaså 

om skörden blev obetydlig, annarsoch 

i senare tid - har det använts 

till kreatursföda. Också efter målningen 

skedde en sortering av 

mjölet. Det som låg närmast kvarnstenen 

i skvaltkvarnen var det bästa 

och användes till våffel- och 

vällingmjöl. I det som hamnade 

längre bort var det gott om sådor 

och detta gavs åt kreaturen om 

det inte var ont om mjöl då sorterna 

blandades ihop. Malde man 

"frösenkorne", korn som frusit, 

tyngdes kvarnen ner, mjölet blev 

rikt på sådor och sand från kvarnstenarna. 

I skrädkvarnarna fick 

man tre sorters mjöl. Det finaste, 

skrädmjölet var grötmjöl, andra 

sorten var brödmjöl och tredje 

sorten jämte sådorna kreatursfoder. 

Vid god tillgång på mjöl, 

blandades ibland något skrädmjöl 

i bröddegen, men det ansågs på 

gränsen till slöseri (Ernst Westerlund). 

Kornmjölet går inte att jäsa, 

det gamla västerbottniska förrådsbrödet 

är därför det ojästa 

tunnbrödet, vilket som regel bakades 

höst och vår. Tunnbrödet 

åts mestadels sönderbrutet i fil 

eller mjölk, "bruttu", eller uppblött 

i köttspad, "blöta". Den förra 

rätten var regel som frukost, 

den senare var söndagsmat. 

Inom rågområdet bakades också 

ett jäst bröd, "kakun" eller 

"skarpkakun", genom olika blandningar 

av korn och råg fick man 

"kakubröd", senare ofta kallat 

"ljusugnsbröd", vilket var jäst 

och alltså litet tjockare tunnbröd. 

Inom kustregionen bakades också 

en sorts jästa råglimpor, "bullar", 

0 Vid sammanställningen av detta häftes innehåll har Kerstin Arcadius 

medverkat genom att gå igenom tidigare årgångar av VÄSTER- 

BOTTEN, Asta Brandt har gjort utdrag ur uppteckningsmaterial i 

Skellefteå museums arkiv, Ernst Westerlunds matavsnitt i serien av 

vänste 

västerbottniska bybeskrivningar (i manuskript) har utnyttjats, Gunnel 

Westerström har tagit fram och kompletterat material ur folkminnesarkiven 

(Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå, DAUM, Landsmålsarkivet 

i Uppsala, ULMA), Katarina Ågren har excerperat uppteckningarna 

i Etnologiska undersökningens arkiv i Nordiska Museet 

och har utfört en serie matintervjuer. Marta Carlsson, Astrid Enokson, 

Marianne Nilsson och Gunilla Öberg har på olika sätt hjälpt 

till med att komplettera materialet. De uppteckningar, som haft särskilt 

stort värde är Nils Erikssons från Vilhelmina i Nordiska museet 

och O, P. Petterssons i Landsmålsarkivet i Uppsala. 

211

"söttmelimpor" eller "sötstöpta" 

limpor, en brödtyp, som sannolikt 

överförts från Österbotten. Det 

rågmjöl, som nämns i bakningsbeskrivningarna 

är alltid rågsikt, 

"stålsikt", aldrig rågmjöl. 

Professor John Granlund 

framhöll i ett föredrag i Umeå 

för några år sedan hur svårt det 

var att göra sig en riktig föreställa 

ning om gångna tiders kosthåll. 

Han exemplifierade detta med brödet. 

Även om bröd idag bakades 

efter ett noggrant recept från förra 

seklet skulle resultatet bli 

helt olikartat det gamla brödet. 

Sädesslagen är genom förädling 

annorlunda, torknings- och malningsproceduren 

är annorlunda, 

slutligen är jäst och ugnar helt 

andra. Vilket kan vara värt att 

hålla i minnet vid läsningen av 

följande beskrivningar. 

Grynstamp, glödhyppa och kvarnkaka. 

I museer och hembygdsgårdar 

finns vanligtvis en eller flera 

grynstampar, cylindriska träbehållare 

med en trästöt, på undersidan 

skodd med hästskosöm. Den 

användes för beredning av korn 

till gryn. Hur detta tillgick upptecknades 

1921 av Ragnar Jirlow i 

Granö: "Först blöttes kornet i 

hett vatten. Sedan torkades det så 

pass att det ic:ke klibbade. Därefter 

stampades det med stampen, 

varigenom sådorna gick bort, varefter 

man, sedan man stampat några 

nävar, dryftade bort sådorna 

från kornet i ett mjölktråg. Grynen 

kokades till villing eller användes 

i stället för ärter i köttsoppa". 

Grynstampen kunde man 

alltså ta till om förrådet av fjolårsmjöl 

tagit slut innan det var 

dags att mala av den nya skörden. 

En uppteckning från Akulla, Bygdeå, 

berättar att dessa gryn också 

kunde blandas med vatten till 

212 

en deg,som sedan gräddades på 

stenar i spisglöden. Rätten kallades 

"glödhyppen". Samma ord betecknade 

i Sorsele den kvarnkaka, 

som man brukade avnjuta i samband 

med malningen:det färska 

mjölet blandades med vatten och 

litet salt och degbitar stektes i 

kaffeeldens glöd. 

Tunnbröd och tunnbrödsbak. 

"Vördnaden för säden som råmaterial 

till brödet, "gudslånet", var 

stor. Respekten inför brödet och 

omsorgen om dess framställning 

och vård,var om möjligt ännu större. 

Allt spill, all ovarsamhet, skulle 

undvikas. Kasta bort bröd var

närmast att jämföra med helgerån 

eller en form av hädelse. Denna 

inställning bottnade säkerligen 

bland annat i bistra erfarenheter 

av vad brödlöshet betydde, kanske 

också i en magisk inställning: att 

man måste stå väl hos de makter 

i vars skön det låg att ge god skörd 

eller missväxt" (Ernst Westerlund). 

Tunnbrödet var ett rent kornbröd, 

men dess kvalitet och utseende 

varierade beroende på hur 

kornmjölet var beskaffat. O. P. Pettersson 

berättar från Sorsele att 

man där skilde mellan "gobrö" eller 

"helgdagsbrö", bakat på rent 

kornmjöl och avsett för högtidliga 

tillfällen och "mäldbrö", avsett 

Tunnbrödsbak omkr. 1920 i Järvsjö, 

Vilhelmina. Det är från vänster Amalia 

Höglund, Agda Henriksson och 

Nanna Hellström, som bakar i Johannes 

Perssons bagarstuga. Fru 

Höglund arbetar med att bräcka och 

vika brödet. Foto: Hjalmar Höglund. 

för vardagsbruk. Detta senare var 

bakat på "mäldmjöl" bestående 

av en liten mängd "framkastekorn" 

litet "lättkorn" och en stor mängd 

agnar och halmstybb. Man talade 

också om "blanningsbrö", bakat 

på en tredjedel kornmjöl, en tredjedeLlättkornmjöl 

och en tredjedel 

mäldmjöl. 

I sorselegårdarna, fortsätter 

O. P. Pettersson, lejdes ofta en 

213

kunnig bakerska, vanligtvis en 

"gammstinta" eller "fattigkäring" 

som tillsammans med pigan skötte 

storbaken om gårdens kvinnor inte 

själva hann med detta. Bakningen 

skedde i bakustugans välvda 

bakugn med hälla av tegel eller 

gråsten. Man eldade helst med en 

blandning av björkved och granved, 

enbart björkveden gav för 

mycket aska. Degen "stöptes", 

blandades till, i ett stöptråg eller 

när "stöporna" var stora i en laggad 

"stöpså".Degen arbetades 

med "stöpspöjva", stöpspaden. 

I "mäldbrödet" ocH'blandningsbrödet" 

blandades riven kokt potatis, 

vilket gjorde dessa brödsorter 

sega och hållbara. Till ba- 

214 

Tunnbröd, som förvaras i matoch 

kornbod. Flarken, Nysätra. 

kets förberedelser hörde därför 

att koka upp småpotatis i en gryta 

och sedan mala den - oskalad - 

i en "pärkvarn". De grövsta skalen 

silas bort med ett såll innan 

"pärondegen" är färdig att blanda 

i "stöpan". O. P. Pettersson beskriver 

därefter bakningsproceduren 

i detalj: 

I bakustugan måste man elda flera 

brasor både i spiseln och bakugnen 

under dagen, så att inte bara 

bakugnen, utan hela muren och stugan 

blev väl uppvärmda. 

När det lider fram på aftonen, 

går baker skan till bakustugan för

att sköta om brasorna och stöpa 

deg, för morgondagens bakning. 

Hon värmer vatten i grytan, så att 

det blir lytt, ställer fram stora 

stöptråget och öppnar sån med pärondegen 

i. Till bakustugan bär 

man en bytta full med "missublanna", 

något hopkokad ostvassla, 

och en annanbytta, som är full av 

tjock surmjölk, s.k. "glottermjölk", 

löpt mjölk. Ur grytan öser kvinnan 

några skopor lyvatten i stöptråget 

och öser sedan i tråget mycket 

mycket av potatismoset. Detta rör 

hon väl ut i vattnet med stöpspaden, 

varefter hon öser dit vassla 

och surmjölk och rör om i tråget, 

så att allt blir väl blandat. Hon 

drar sedan mäldmjölsäcken till 

stöptråget och öser ur den en 

mängd mäldmjöl i stöpan. När hon 

för varje gång har öst dit några 

slevar mjöl, rör hon in mjölet i 

degen, och öser ytterligare flera 

gånger mjöl, så att hon i tråget 

får en grötliknande massa, vilken 

hon rör om med stöpspaden en 

lång stund. Sedan sätter hon upp 

stöptråget på en stol tätt invid 

spiseln, där tråget skall få ugnsvärmas 

framför brasan. Degen 

skall nu få stå där ända till sena 

kvällen, så att den skall få "sötes" 

eller "söttn", bliva söt. Sist på 

kvällen är kvinnan åter i bakustugan 

och hon rör nu om degen i 

tråget kraftigt och öser i den mera 

mäldmjöl, så att den blir som 

stadig gröt. Tråget skall nu få stå 

orört till nästa morgon. 

Tidigt följande morgon infinner 

sig pigan och bakerskan i bakustugan. 

Baker skan börjar "reda 

upp" degen i tråget. Hon rör om 

degen med degspaden, stöpstaden, 

och sätter till mera mäldmjöl. Under 

tiden eldar pigan på ugnshällen 

och i spiseln. I bakugnen behöver 

hon nu inte lägga på någon 

stor brasa, ty ugnen är från gårdagens 

eldning ganska varm. 

Nu lyfter kvinnorna stöptråget 

på bordet, och pigan, som skall 

vara kavlare under bakningen, 

skall nu ge degen den sista redningen. 

Hon strör nu ut kornmjöl 

ur vackan över en vid fläck på 

bordet i ett tjockt lager, och öser 

över mjölet mer än en tredjedel 

av degen i tråget, varefter kvinnorna 

sätter undan tråget. Pigan 

knådar och vältrar degen i kornmjölet, 

så att den blir seg och 

tänjbar, och skär sedan sönder 

den i flera stora degstycken. Av 

vart och ett av dessa stycken formar 

hon till en lång, armstjock 

degrulle, vilken hon vältrar till 

änden av bordet. Om en stund har 

hon många sådana degrullar på 

bordsänden. Under det att pigan 

arbetar med degen, har den andra 

kvinnan rört om i brasan för 

att förmå den att fort-brinna ner 

och på samma gång har hon känt 

efter, huruvida ugnen är bliven 

het nog. För en stund lämnar hon 

brasan i fred och tar ned från väggen 

två bakspjälkor, stigen på en 

stol och tar ned från hyllan två 

fjädernaggor och reser bakufjälen 

mot änden av bordet. Sedan återvänder 

hon till bakugnen och finner, 

att denna nu är het nog. Hon 

skjuter nu med brandkäppen undan 

alla bränder och kol i en samling 

längst inne i ugnen och griper sedan 

till ugnskvasten. Med den sopar 

hon iväg med alla kolstycken 

och all aska till högen längst inne 

i ugnen, varefter hon sopar ugnshällan 

riktigt ren och fin. Pigan 

tar sin plats vid den änden av 

bordet, där degrullarna ligger, ty 

hon skall ju vara kavlare. Den 

andra kvinnan tar plats på samma 

sida av bordet närmare dess andra 

ände,ty hon skall vara naggare. 

Pigan strör kornmjöl på bordet 

framför sig. Det är utbakarmjölet, 

som hon strör ut. Därefter skär 

hon ut ett "brödämne",ämne till 

215

en brödkaka, ur en av degrullarna 

och lägger brödämnet i mjölet. 

Brödämnet rullar hon till en boll 

och klappar ut den till en liten 

tjock kaka. På denna strör hon ut 

en "mjöldomt", litet mjöl. Därefter 

fattar hon brödkaveln med båda 

händerna och rullar den fram 

och åter över kakan. Denna pressas 

därigenom ut till en rund kaka, 

lika vid som bakufjälen och 

tunn som tjockt papper. Denna 

kavlade kaka skjuter hon nu iväg 

till naggaren vid andra änden a.v 

bordet. Naggaren har också strött 

ut mjöl på sin ände av bordet. Nu 

tar hon en fjädernagga i vardera 

handen och naggar kakan, d. v. s. 

hon hackar kakan med fjäderspetsarna 

i naggen, så att oräkneliga 

små hål uppstå i kana. Då den är 

färdignaggad, sätter kvinnan från 

sig naggorna på bordet och tar åt 

sig bakufjälen. Den lägger hon 

med den tunna kanten längst fram 

tätt invid kanten av brödkakan. 

Nu skjuter hon bakspälken under 

kakan och svänger till med spjälan, 

så att kakan följer med spjälan 

genom luften och lägger sig 

utan veck och utan revor i kanten 

vänd upp och ned på bakufjälen, 

så att ingen skavank uppkom på 

den. En ovan bakare får kakan 

skrynklig och veckig och oftast 

trasig i kanterna, då hon kastan 

kakan. Sedan kvinnan har fått kakan 

på bakufjälen, skjuter hon fjälen 

in på bordet och naggar nu 

kakan på den uppochned vända sidan, 

varefter hon går med fjälen 

till ugnen, skjuter in kakan och 

låter den halka av fjälen och breda 

ut sig på ugnshällan. Hon sätter 

bakufjälen till bordet och tar 

gräddspolen i handen. Ett ögonblick 

väntar hon vid ugnen. Denna 

är het, och hastigt är kakan 

därinne i ugnen genomhettad och 

nog gräddad. Hon tar nu kakan i 

ugnen på gräddspolen och bär och 

216 

kastar kakan på halmen i halmbädden. 

Den som gräddar bröd, 

får noga vakta sig för att bränna 

kakan så att mjölet utanpå den 

får brännas till sot. Inte heller 

får hon låta en kaka brännas i kanterna. 

När naggaren kommer åter 

till bordet, har kaviaren redan 

hunnit skjuta fram åt henne en ny 

kaka, som hon nu får nagga, kasta 

på fjälen, nagga den ånyo, skjuta 

den i ugnen, grädda den där och 

bära den till halmbädden. 

Hela nästa dag och en stund 

utefter påföljande dag bakade de 

två kvinnorna. Dagligen bakade de 

omkring 250 brödkakor. När de 

slutade med att baka detta brödslag, 

hade de omkring 600 brödkakor 

liggande på halmbädden. 

Men detta bröd var ännu inte färdigt 

till användning, ty innan det 

så blev, måste det bräckas. Nu 

fick kvinnorna gripa sig an med 

att bräcka.brödet. Vid detta arbete 

måste de hålla bakugnen lika 

het som vid brödbakningen. De lade 

upp brödkakorna från halmbädden 

i höga staplar på bakubordet. 

Bakerskan skulle sköta om själva 

bräckningen i ugnen. Hon tog en 

kaka på gräddspolen och sköt in 

den i bakugnen, vände den där under 

det att den upphettades, tog 

ut den på spolen och kastade den 

på bordet åt pigan. Denna sopade 

av kakan med brödsopen på ena 

sidan,vände den och sopade av 

den på andra sidan. Därefter vek 

hon ena hälften av kakan över 

andra halvan. Sedan vek hon av 

den sammanvikta kakan, så att 

halvorna av den kommo att ligga 

över varandra och slutligen 

veks kakan ännu en gång, så att 

vecken kommo att ligga på varandra. 

O. P. Petterssons skildring av 

storbaket fortsätter med att kvinnorna 

förbereder följande dags 

bak av "blanningsbröd" genom

217

att stöpa degen, vilket tillgick på 

samma sätt med undantag av att 

mjölets kvalitet alltså var annorlunda. 

Också den skulle stå och 

"sötas" till följande dag. När detta 

var klart bars det bräckta tunnbrödet 

till stolpboden. Tillvägagångssättet 

vid bakningen var detsamma, 

men "blanningsbrödet" 

veks endast två gånger. Nästa 

bakdag ägnades "helgdagsbrödet". 

I den stöpan ingick rent kornmjöl, 

utan inblandning av potatis. Mjölet 

blandades med vatten, sötmjölk 

och "missublanna", något sammankokad 

ostvassla. 

Från många håll - Sorsele, 

Vilhelmina, Bjurholm - uppges att 

tidpunkten för höstbaket bestämdes 

av potatisupptagningen. Småpotatis 

och skadad potatis användes 

för inblandning i "vinterbrödet" 

och hjälpte alltså till att 

dryga ut mjölet. Till vårbaket användes 

däremot endast mjöl. Vid 

vårbaket bakades också som regel 

blodbrödet, eftersom det efter 

höstslakten för vintern frusna 

blodet, då började tina och löpte 

fara att surna. 

I kustbygden omtalas inte de 

sämre tunnbrödstyper, som beskrevs 

från Sorsele. Dock uppges 

i Bureå att svaga kornår, då brödmjölet 

var rikt på sådor, måste 

man baka med mycket het ugn: 

när brödet hamnade på ugnshällan 

"reste sig sådorna ur degen 

och brann som en skogseld i miniatyr". 

Då kunde man också höra 

hur sanden från kvarnstenarna 

skrapade i bottnen på porslinstallriken 

när man åt "bruttu" eller 

man kunde se sanden som en 

avlagring i bottnen av trätråget. 

Från Ersmark i Skellefteå berättas 

att tunnbrödsstöpan gjordes 

i ordning i stöptråget alldeles innan 

baket började och att man inte 

gjorde större deg än att den 

var förbrukad efter ett par tim- 

218 

mars bakning. Kornmjölet rördes 

ned i vatten, eller mjölk om man 

hade råd till detta så att stöpan 

blev lagom tjock. Också här hade 

kavlerskan till uppgift endast att 

kavla ut brödet till lagom storlek 

med "slätkaveln", med "spjalka" 

kastades det sedan till naggerskan, 

som med naggar av hönsfjädrar, 

en i var hand, naggade brödets ena 

sida, därefter kastade det på fjölen, 

"trissade"baksidan, som då 

kom upp, med en "trätrissa", skakade 

brödet på fjölen, så att det 

inte skulle fastna och kastade det 

därefter in i ugnen. Man fick inte 

mjöla brödet på fjölen, det skulle 

då bli "svent" i ugnen. Där vreds 

brödet en gång med "brödspolen", 

så att det inte skulle brännas vid, 

togs ut, sopades med hundrumpan, 

veks två gånger och kastades på

halmen på golvet. När 10-20 bröd 

var färdiga plockades de ihop och 

lades högt så att de skulle torka. 

Bakerskornas kapacitet, skriver 

Ernst Westerlund, är i hög 

grad avhängig av kavlerskans 

snabbhet. En dagsproduktion på 

något mer än 300 bröd ansågs 

bra, men över 400 bröd lär ha förekommit, 

man arbetade då 12 

timmar med avbrott för mat och 

kaffe. Från Jörn berättas exempelvis 

om två flickor, som bakat 

från kl. 6 på morgonen till 7 om 

kvällen, då frun i huset gör en ny 

stöpa. De fortsätter baka och har 

läs mer i: 

kl. 11 bakat 405 bröd. För denna 

prestation fick de 50 öre var, den 

vanliga dagsförtjänsten för bakerskor 

vid sekelskiftet. Började man 

baka kl. 6 om morgonen efter två 

timmars föreldning och höll på 

till kl. 9 om kvällen borde man 

hinna 300 kakor uppges i Jörn. 

Där sägs också att varje hushåll 

för sommaren borde ha 1.000 

bröd. 

En stöpa på 4 1 mjölk och kornmjöl 

i lämplig mängd räcker, enl. 

Ingrid Eriksson, Håkmark, Umeå, 

till c:a 34 bröd. 

Läfsa eller kråkskit 

På ett vanligt tunnbröd smordes 

ett tunt lager av grädde, mesost 

och vetemjöl, som rörts till en 

tunnflytande massa. 

Ett vanligt tunnbröd, som man 

placerat på "bakefjäla" beströks 

med ett tunt lager av en tunnflytande 

massa, som rörts samman 

av grädde, mesost och något vetemjöl. 

Brödet sköts därefter försiktigt 

in i ugnen så att inte smeten 

rann av. ( Upptecknat av Nils 

Eriksson i Risträsk, Vilhelmina.) 

En variant från Bäsksjö har 

en annorlunda sammansatt smet: 

den gjordes på grädde, vetemjöl 

och ett par ägg. När man bakade 

vanligt tunnbröd, gjordes alltid 

till sist några kakor "kråkskitbröd". 

ÅKE CAMPBELL Det svenska brödet. Stockholm 1945-50. 

KERSTIN EIDLITZ Föda och nödföda. Kristianstad 1971. 

OSKAR JAKOBSSON Svenska landskapsrätter. Stockholm 1963. 

NILS KEYLAND Svensk allmogekost, 1-2. Stockholm 1919. 

MAT OCH MILJÖ En bok om svenska kostvanor, utg. av Nils- 

Arvid Bringéus. Lund 1970. 

NORSK MAT Under redaksjon av Olga Ambjörnrud, Ingunn 

Börke, Johannes Jansen og Elisabeth Moe. Oslo 1965. 

ALFA OLSSON Om allmogens kosthåll. Lund 1958. 

SAMULI PAULAHARJU Ödebygdsfolk. Stockholm 1967. 

219

Bryta, bruttu 

Den ena huvudanvändningen för 

tunnbrödet var att bryta detta i 

en skål mjölk eller "fil", tjockmjölk. 

Tunnbrödsbrytan var på 

många håll stående morgonmål. 

Till denna kunde också förtäras 

något salt som tilltugg - rökt 

fläsk eller saltströmming. 

Blöta, blaita 

Tunnbrödets andra huvudanvändning 

var blöta. Köttspad värmdes 

och tunnbröd blöttes i spadet tills 

det mjuknade. Denna "doppigryta" 

var på många håll i kustbygderna 

en återkommande söndagsrätt. 

Ernst Westerlund har från Ersmark, 

Skellefteå, beskrivit hur 

blötan åts: man tog ett helt tunnbröd, 

på mitten lades en ordentlig 

klick smör. Med detta gick 

man till grytan, som stod på spisen 

med kokande köttspad, bröt 

ett lämpligt stycke ur brödet och 

doppade i spadet. När det mjuknat, 

ströks det några gånger över 

smörklicken, rullades ihop. Man 

åt brödrullen stående vid spisen. 

I senare tid har hela brödet 

lagts i spadet och togs upp med 

hålslev när det mjuknade. Åts 

med en smörklick eller med 

messmör på en tallrik. Drack 

kärnmjölk till (Jörn). 

Mjölk blöta 

I varm mjölk, som saltats något, 

bröts tunnbröd. Åts med smör 

till. (Håkmark, Umeå) 

Sp jällbröd 

Tunnbrödet är i själva verket ett 

stekt bröd, som i och för sig inte 

behöver bakas i ugn. Dock har på 

de flesta håll tunnbrödsbaket så 

länge försiggått i ugn att inga 

minnen längre finns av äldre brödbakning. 

I några uppgifter från 

Sorsele och Tärna skymtar emellertid 

en äldre tradition. I gårdar 

220 

där man ännu inte byggt eller hade 

råd att bygga bakustuga, bakades 

, gräddades tunnbrödet på en 

spjällplåt, som lades upp på stenar 

i den öppna spisen. Fanns inte 

en spjällplåt gräddade man på en 

stenhälla, som på samma sätt lades 

upp på stenar i spisen eller 

sommartid över en eld i det fria. 

Bland samerna, där denna gräddningsmetod 

också tillämpades, 

gneds stenhällen före gräddningen 

in med renfeta. Viss utbredning 

från Vilhelmina i söder till Sorsele 

och Tärna hade också de vanligast 

i Norge inköpta malmhällorna, 

som användes till gräddning av 

tunnbröd över öppen eld. 

Kakubröd eller ljusugnsbröd 

Detta var ett biandbröd på rågoch 

kornmjöl. Det uppges i Skelleftetrakten 

ha börjat bakas först 

omkr. 1920. 

Degen stöptes kvällen före baket 

på råg sikt och varmt vatten i 

"stöpkistan". Jäst tillsattes. Om 

morgonen togs deg ur stöpkistan 

i stöptråget och korn - eller senare 

vete - arbetades in. Stöpan fick 

stå och jäsa medan man gjorde ett 

tunnbrödsbak. Kakubrödet bakades 

ut till samma storlek som tunnbrödet, 

kavlades med s. k. kakukavel 

som var refflad. Gräddningen gjordes 

på samma sätt som då man 

gjorde tunnbröd,men då kakubrödet 

togs ut ur ugnen veks det en 

gång. Efter avslutat bak på kvällen 

värmdes kakubrödet i ugnen,

"bräcktes", varefter det veks en 

gång till. Det fick ligga och torka 

i bakustugan innan det bars ut till 

stolpboden, där det förvarades i 

en sluten tunna eller en lår. Brödet 

fick inte ligga öppet utsatt för 

luft och ljus, smaken försämrades 

då. Denna beskrivning har lämnats 

av Jenny Grönlund, Ersmark, Skellefteå. 

Kaku (jäst tunnbröd) 

Recept efter Ingrid Eriksson, 

Håkmark, Umeå. 

20 1 mjölk skummjölk eller 10 

1 sötmjölk +10 1 vatten ljummet 

13 kg rågsikt 

3 kg rågmjöl 

1 kg grahamsmjöl 

2 kg vetemjöl 

2 bitar jäst 

3 påsar fänkål 

Degen blandas till på eftermiddagen 

före bakdagen. På morgonen 

blandas kornmjöl ner så mycket 

som behövs för utbakningen men 

man tar bara en del av stöpan i 

taget c:a l/6 del i taget. Tar man 

för mycket riskerar man att degen 

blir surjäst. Varje l/6 del 

räcker till c:a 40-50 kakor. Ugnen 

måste eldas dagen innan och 

minst två timmar innan gräddningen 

kan börja 

Jäst 

När man var utan jäst och det 

var höst och humlen blommade, 

plockade man in de fröhus, som 

bildas i humlens bladveck och 

blandade i litet mjöl och ljummet 

vatten så det blev en seg massa. 

Detta fick sedan stå och kunde 

vid behov användas som jäsmedel. 

(Aina Berglund, Valbränna, 

Jörn) 

I en träkopp lades några mosade 

kokta potatisar. Däröver 

slogs kärnmjölk och litet rågmjöl 

rördes i. Koppen ställdes 

på ett lagom varmt ställe tills 

det började jäsa. Jästkroppen, eller 

jästbyttan, lånades grannar 

emellan och när man tagit jäst 

ur koppen lade man dit lika mycket 

deg för syrning så att koppens 

innehåll aldrig minskade. (Upptecknat 

av Nils Eriksson, Bäsksjö, 

Vilhelmina. Receptet finns i 

varianter från många håll. ) 

I jästkrukan förvarades ett 

litet jästämne, en jästdegbit, som 

lånades ut till gårdarna, där det 

skulle bakas. För att "friska upp" 

den före baket, värmde man mjölk 

eller vatten och rörde om i krukan, 

tills "dagjästen" blev jämn 

och fin och sedan tillsatte man 

en smula mjöl. Innan krukan återlämnades, 

skulle en bit jästdeg 

av den nya stöpan läggas ner i 

krukan tills den behövdes av någon 

annan . (Björksele, Lycksele. ) 

Kaku eller skarpkaku 

Detta bröd är ett jäst rågbröd. 

Det har så småningom undanträngts 

av kakubrödet, har längst 

förekommit i norra Västerbotten 

från Skelleftebygden upp till Sorsele. 

Så här beskriver O. P. Pettersson 

1931 kakubaket i Sorsele: 

"Kakustöpa", deg till tjocka kakor, 

tillreddes i stöptråget av 

tunnmjölk, utblandad med litet 

ljumt vatten och ganska mycket 

kärnmjölk och "blötmissu", degliknande 

mesost, vilket allt omsorgsfullt 

omrördes och blandades. 

I denna vätska inrörde man 

rågmjöl i sådan mängd att stöpan 

blev tjock som lös gröt. Men i denna 

stöpa skulle man lägga in jäst, 

ty "kakun" är jäst bröd eller "issibrö". 

Husmodern lämnade åt hakarna 

en liten jästkaka, som innehöll 

jäsämne. Hälften av denna kaka 

krossade de sönder på bordet 

till fint pulver, och detta strödde 

man i degen och inrörde det noggrant. 

Jästkakorna tillverkade man 

på följande sätt. När man hade 

221

tillverkat dricka och låtit den stå 

och jäsa i en så, så hade på såns 

botten avsatt sig litet jäst som 

en seg, klibbig massa. Sedan man 

hade tömt bort drickat ur sån, så 

skrapade man ihop den lilla mängi 

jäst, som man kunde få från såns 

botten och sidor och lade den på 

bottnen av en liten skål. Över jästen 

i skålen slog man surmjölk 

och kärnmjölk och rörde väl ihop 

jästen och mjölken. Denna vätska 

fick stå en stund på varmt ställe, 

varefter man rörde i den rågmjöl, 

till dess att massan blev tjock 

som välling. Man lät sedan skålen 

stå på varmt ställe, till dess att 

häftig jäsning uppstod i skålen. 

Då skyndade man att inmänga i 

massan så mycket rågmjöl, att 

denna blev till fast deg, som kunde 

redas som vanlig bröddeg. Av 

denna deg bakade man små kakor, 

vilka fingo torka i luften. I dessa 

kakor höll sig jäsämnet vid liv 

och kraft hur länge som helst. Sedan 

kvinnorna hade stöpt deg,lade 

de mera ved i brasorna, och 

sedan dessa hade brunnit ned något, 

satte man upp stöptråget på 

en stol framför spiseln. Där skulle 

nu stöpan få "söttn", jäsa, i 

fred. Men man fick anpassar så, 

att degtråget inte kom att stå 

alltför nära spiseln, så att värmen 

i degen blev alltför stark. 

Om så skedde, blev jäsningen i 

degen alltför häftig och långvarig, 

och då blev degen sur jäst så 

att den smakade sur, och lätt föll 

sönder vid bakningen. Nu hade 

kvinnorna intet vidare att göra 

än att vänta till dess att brasorna 

hade brunnit ned till glödhögar, 

så att de fick stänga till båda 

spjällen. 

Sedan bakarna om måndagsmorgonen 

hade tänt brasor i eldstäderna, 

så gjorde de sig ingen 

brådska med att bruka upp degen, 

ty det tålde att elda en god stund, 

222 

innan bakugnen blev tillräckligt 

varm. Men de redde i alla fall degen 

i tråget och inarbetade rågmjöl 

i den. På bakubordet strödde 

pigan ut ett lager av rågmjöl 

att reda och knåda degen i, och, 

vid denna bakning skulle man använda 

rågmjöl till utbaksmjöl. Efter 

en stund ställde man upp tråget 

på bordet och öste deg i mjölet 

på bordet. Pigan knådade och 

ältade degen och gjorde av den 

degrullar att skära lös brödämnen 

ur. Dessa rullar fingo sin plats på 

änden av bordet. När ugnen befanns 

vara tillräckligt varm, var tiden 

inne att börja bakningen. Men innan 

dess hade man på bordet lagt 

fram "kakurallran" och "kakuringen". 

Pigan skar till ett brödämne 

ur degrullen, trillade detta 

i mjölet och klappade ut det varefter 

hon kavlade det med slätkaveln 

till en kaku vilken var mer 

än ett hälft finger tjock och i vidden 

vid pass tre kvarter tvärsöver, 

varefter hon sköt kakan över 

till naggaren. Men denna skulle 

nu icke nagga kakan, utan hon skulle 

"ralla" med kakrallran. Detta 

redskap rullades åt alla håll över 

kakan, varvid spetsarna på rallran 

gjorde en mängd små gropar i kakan. 

Sedan hon hade på detta sätt 

behandlat kakans ena sida, lade 

hon kakufjälen på bordet med kanten 

intill kakan. Under denna sköt 

hon en bakuspjäla och kastade kakan, 

så att den kom upp och ned 

på fjälen. Nu sköt kvinnan f jälen 

inpå bordskivan och rallade kakan 

på andra sidan. Därefter tog hon 

kakuringen och tryckte ned den 

på kakan. Den vassa kanten på 

ringen skar bort allt av kakan, 

som nådde utom ringen. Därigenom 

blev kakan fullkomligt cirkelrund, 

och alla kakor, som nu bakades, 

blev fullkomligt lika stora. 

Degskarvarna, som skurits lös 

från kakan, samlade kvinnan ihop

tydor vid bak 

I en uppsats "Tunnbrödsbakning" 

i VÄSTERBOTTEN 1928 

har Adela Marklund, när hon berättar 

om de två bakar stintorna 

Linda och Maria, flätat in några 

av de tydor, som bröt arbetets 

monotoni. 

" Ett rop från Linda. Hon har 

med spjalka råkat göra ett hål 

på brödet. Flickorna ser på varandra. 

Vem ska nu komma? Hålet 

på brödet betydde, att någon 

flicka som inte var noga om sin 

heder, skulle komma på besök 

till bagarstugan. . . En stund bakas 

utan missöden,då ropar Linda 

igen: ' Kom och räkna mina 

friare! * Det har råkat bli några 

veck på brödet och varje 

veck betyder en karl, som är 

förälskad i bagerskan. Sex friare 

och alla kommer de emot 

mig ! 

Nu är det Marias tur. Spjalka 

delar brödet mitt itu, när 

hon skall kasta det på fjöla. 

'Men stinta, va parfolk ska du 

skilja !, ropar Linda. Vad som 

nu hänt betydde att Maria skul- 

med handen och kastade den till 

pigan, vilken lade alla sådana 

degremsor tillhopa på inre sidan 

av bordet, där de skulle få ligga 

kvar till dess att all degen i rullarna 

var bakad till kakor. Men 

därefter skulle hon av remsorna 

och den deg, hon skrapade samman 

av bordskivan, baka små kakor. 

En sådan kaka var en "skrapkaku". 

"Kakuringen" består av 

en vid pass fyra tum bred och ytterst 

tunn träribba av björk. Ena 

kanten på ribban är skuren tunn 

och eggvass. Ribban har uppmjukats 

i hett vatten, varefter man 

har böjt den i cirkelform och lagt 

le komma att gifta sig med en 

annan kvinnas trolovade. 

'Ta hit spjalka, Linda! Är du 

så rädd om fästman? ' Linda 

hade lagt spjalka på orätt sida 

och det betydde, att hon inte unnade 

Maria sin fästman. . . Ännu 

två tecken visade sig innan frukost: 

Maria råkade sota ett bröd 

i ugnen och det betydde, att hon 

skulle få se sin svärmor innan 

kvällen, samt nagga ett bröd endast 

på ena sidan och det var ett 

tecken på att en flicka i byn skulle 

föda ett oäkta barn samma vinter. 

. . En pojke, som kommer på 

besök, bakar ett "tycke". Han 

skrapar en liten degklick ur tråget, 

formar det till en liten platt 

bulle, som han delar med en skåra 

på mitten. Ena halvan representerar 

mannen, den andra kvinnan. 

Den halvan som under gräddningen 

jäser upp högst; den parten 

älskar mest. Om hela bullen 

blir som en ballong är det kärlek 

från båda hållen och det blir 

giftermål". 

"Tycke" kallas också "kärlekskladd" 

(Björksele, Lycksele). 

dess ändar tillsamman och "tvängt 

ihop", sytt ihop, dem stadigt med 

tågor, så att spjälan eller träribban 

har kommit att formas till en 

ring. Över ringens övre sida är 

en ribba fastsatt till handtag. Sedan 

kvinnan hade gjort kakan färdig 

med kakringen, sköt hon in kakan 

i ugnen. Där vände hon den med 

gräddspolen, och sedan den var 

tillräckligt gräddad, tog hon ut 

den på gräddspolen och kastade i 

väg med den till halmbädden vid 

väggen. När man hade bakat upp 

all degen och hade ett par hundra 

kakor, på halmen, så hade man bakat 

färdigt, vad angick denna bröd- 

223

Kakubröd på tork under taket. 

Nygård, Sorsele. Foto 1969. 

sort. Kakan behövde man icke bräcka, 

utan man fick med ens lägga kakorna 

i korgen och bära dem till 

stolpbodbottnen. Där bredde man 

ut kakorna på hyllor, uppsatta på 

väggarna. Kakun hade lätt för att 

bliva möglig, varför det var nödigt, 

att den fick ligga så till, att den 

fick "veres", beröras av den friska 

luften. Kakun var det bästa bröd, 

som en människa kunde få äta. 

Att få äta sig nöjd med kaku och 

smör var den bästa gästning man 

kunde få. I matsäcken var kakun 

särskilt lämplig ty den smulades 

inte sönder. 

Finka, fenka, kokekakun 

Stycken av "skarpkaku" kokades i 

224 

vatten tills de blev mjuka och 

åts med smör. Brödbitarna kunde 

också stekas med vatten och flott 

i en stekpanna (uppgifter från flera 

byar i norra Västerbotten). 

Blodbröd 

I bakutråget hälldes blod, vilket 

blandades med ganska mycket vatten 

och lite tunnmjölk, vareiter 

man rörde i rågmjöl och jäst. Under 

aftonen och natten fick denna 

stöpa stå nära spiseln och jäsa. 

Men stark värme fick man inte 

ha åt blodbrödstöpan, ty den hade 

lätt för att bli sur jäst. Sen på kvällen 

rörde man in mera rågmjöl i 

degen, på morgonen arbetade man 

upp degen i tråget och öste sedan 

upp den på bakubordet, där man 

knådade den i kornmjöl. Utav denna 

deg bakade man kakor, som till 

tjocklek och vidd voro alldeles lika 

med kakukakorna. Dessa kakor 

naggades med fjädernaggorna. Nu 

hade naggar en inte annat att göra, 

sedan kakorna voro naggade än 

att på bakufjälen föra dem in i 

ugnen och där vända dem och låta 

dem gräddas ganska hårt. Blodbrödkakorna 

bräcktes inte. Man lade 

upp blodbröden på käppar och 

brädstumpar, som man lade upp 

över åsarna under taket i bakustugan. 

Blodbrödkakorna måste man 

ha inne i ett rum, som kunde hållas 

någorlunda varm, tills de blev 

torra och styva, då man kunde bära 

dem till stolpboden. När man 

skulle tillreda blodbröd till måltiden, 

behövde man bara bryta sönder 

ett tillräckligt antal kakor i 

mindre stycken, lägga dem i en 

gryta med vatten i och koka dem 

en kort stund. Man åt blodbrödet 

med smör till. På de heta blodbrödstyckena 

lade man smörklickar 

som man strök ut på brödet, 

åt det sedan och sköljde ned med 

tunnmjölk. (Sorsele, O. P. Pettersson. 

)

Tjockkaken, rullebrö och pickebrö 

Dessa tre brödtyper beskrivs från 

Vilhelmina och skiljer sig i någon 

mån från de här ovan redovisade 

sorterna. "Rullebrö" motsvarar 

närmast ljusugnsbrödet. Det 

bakades av kornoch rågmjöl, 

som stöptes i mjölk. Till degen 

sattes jäst. När den jäst 10-12 

timmar bakades den ut som tunnbröd 

utom i det avseendet att brödet 

inte naggades utan "rullades" 

med en "rull". Det gräddade brödet 

var ca 5 mm tjockt. Tunnbrödet 

ansågs bättre."Tjockkaken" 

bakades av en deg stöpt på rågmjöl 

och mjölk som fått stå och 

söttna, d. v. s. man slog något 

varmvatten på degen och den fick 

stå ett dygn. Det blev då söt, vilket 

gav brödet fin smak. Sedan 

tillsattes jäst och degen fick jäsa 

några timmar, varefter den bakades 

ut till tumstjocka kakor. Dessa 

fick återigen jäsa en stund innan 

de gräddades. 

De färdiggräddade bröden var 

ca 2 tum tjocka. "Pikkebröd" bakades 

på samma deg, ibland dock 

med inblandning av målen eller 

otampad potatis. Bröden var runda, 

1-2 cm tjocka. De klappades 

ut med händerna och "pikkades" 

med en "pikk". Vid gräddningen 

eldades först ordentligt i bakugnen. 

Hettan prövades genom att 

man lade ett halmstrå på hällan. 

Om det sakta förkolnade var den 

lagom varm, brann det genast var 

den för het. När bröden skjutits 

in i ugnen sattes "ugnstäppan" för 

ugnsöppningen. Detta bröd användes 

till helgerna, beströks med 

smör och åts till kaffe. 

Färdkaka eller färdpund . 

Beskrivning efter Emmy Hammarström, 

Obbola. 

Brödet har fått sitt namn av att 

det ingick som viktig beståndsdel 

i säljägarens matsäck under 

"Välbärgat och rikt folk kunde 

få storbaka två eller tre gånger 

om året, men annat var det med 

fattigfolket i nästan alla byar. 

De fattiga hade litet och de måste 

baka en gång i månaden eller 

oftare och det var för dem en 

ohiskelig tidsänka och ett vedervärdigt 

vedskryp". O. P. Pettersson 

i VÄSTERBOTTEN 1957. 

"färden", vårvinterns långfärdsjakt 

på Kvarkens isar. 

Det mjuka färdbrödet bakades 

av rågsikt. På mjölet hälldes kokhett 

vatten och arbetades till en 

tjock deg. Denna lindades in med 

fäll, filtar, täcke, kudde eller liknande, 

så att degen höll värmen. 

Så skulle den stå i 5 timmar. Då 

man sedan tog fram degen hade 

den blivit lös som gröt eller lösare. 

Träget med degen sattes i 

förstugan för att svalna och sedan 

kunde mer rågsikt och jästen blandas 

ner till en kraftig deg. Denna 

fick sedan stå och jäsa hela natten. 

Också nu lindades den om, 

men inte med så många lager som 

tidigare, kall fick den dock inte 

bli. På morgonen blandades brödkryddor, 

sirap och pomeransskal 

ner samt ytterligare mjöl. Den 

fick sedan jäsa en stund igen innan 

den bakades ut. Den förste kakan 

bakades på 8 1/2 kg (= i pund) 

deg till en enda stor bulle. Det 

är denna kaka som givit brödet 

och pundbågen dess namn. Den utbakade 

kakan fick jäsa en stund 

igen innan den gräddades. Därefter 

bakades ytterligare 3 kakor 

med samma diameter, men tunnare. 

Under gräddningen täcktes 

ugnsöppningen med en "täppa" av 

trä för att man skulle få upp värmen 

ordentligt. 

Då säljägarna skulle packa 

sitt pund brukade de samlas för 

att "rem punden". På ena pundbågen 

som bestod av ett träband 

225

med vidjor flätade inuti lades ett 

lakan närmast bröden. I botten 

lades det stora pundbrödet, över 

detta de tre mindre kakorna och 

ovanpå dem två lager med ojäst 

tunnbröd som var vikt i 8 delar 

så att man sammanlagt hade med 

sig 16 tunnbröd. Sedan lakanet 

vikts omkring brödet lades den 

andra pundbågen över och surrades 

fast. Utanpå svepte man mjuka 

beredda kalv- och sälskinn 

och ytterst (ibland) en bit presenning. 

När säljägarna slog läger 

grävde de ner pundet med bröd i 

snön och hämtade sedan fram ransoner 

av bröd som man fyllde de 

laggade färdbyttorna med. Detta 

kallades "byttfyll". De mindre bröden 

användes som färdkost i matsäcken 

under dagsturerna. Tunnbrödet 

användes att doppa i köttspadet 

man fick då man kokade 

sällever och sälkött. I färdbyttan 

hade säljägaren med sig salt 

fläsk och smör. 

Söttnebullar bakades enligt 

samma recept även till jul och 

på sk. 

Söttnekaka. 

Recept lämnat av fru Ellen Röckner, 

Röbäck. 

5 kg rågsikt siktas i ett tråg. 5 

226 

1 mjölk kokas upp och slås het 

över mjölet. Mjölk och mjöl rörs 

snabbt ihop, när de är ordentligt 

sammanrörda slås ett papper om 

tråget, som sedan täcks med ett 

gammalt täcke och sättes varmt 

till - exempelvis mot ett element, 

det är viktigt att det inte står på 

en dragig plats. Efter 6-7 timmar 

tas täcket bort. Någon timme dessförinnan 

har 3 paket jäst lösts upp 

1 ljummen mjölk och litet vetemjöl 

har tillsats. Jästblandningen kan 

nu röras ner i stöpan, som sedan 

rörs om ordentligt. Om stöpningen 

börjat vid 2-3tiden på dagen, 

kan alltså jästen tillsättas på 

kvällen. Hela stöpan får sedan 

stå och jäsa över natten. Om 

morgonen tillsätts 1 kg sirap, 

en timme före utbakningen. Degen 

bakas nu till kakor med 30 cm 

diameter, ungefär 1 cm tjocka. 

Naggas på över- och undersida 

med stålnagg. En sådan stöpa ger 

2 5-30 kakor. När utbakningen 

av hela degen är klar, kan gräddningen 

av de första kakorna börja. 

De bakas helst i bakugn i samband 

med tunnbrödsbak. Ugnen får inte 

vara för varm, särskilt inte i mitten, 

glöden förs åt sidorna. Ugnen 

lämnas öppen. Bakas till jul och 

förvaras frusna i en matbod.

kroppåsbulle och dallimpa 

Om det jästa brödets roll som högtidsbröd vittnar seden med "kroppåsbulle", 

som varit vanlig i hela länet. Den bjöds timrarlaget på då ett 

husbygge kommit så långt att "kroppåsen", ryggåsen ligger på plats. 

"Kroppåsbullen" motsvarar till sin funktion det sentida taklagsölet. 

Likaså blev tjärdalslaget, som "bar ned" tjärdalen förplägat med de 

jästa "dallimporna" hos tjärdalens ägare. Därvid fungerade bakningen 

som en tyda: jäste limporna och blev fina skulle bränningen bli lyckad, 

ble\c däremot degen sur jäst och limporna brända kunde man räkna med 

att något skulle hända tjärdalen. 

Från Granbergsträsk i Jörn berättas: De första julklapparna var 

allmänt en rund rågbulle, som var sötstöpt med en stor smörklimp i 

mitten, som kallades "kleningen". Denna kaka med smör sparades och 

åts med stor andakt. 

Söttnekakorna värms innan de äts. 

Sötstöpt limpa och rågbullar. 

Beskrivning efter inspelning från 

Ersmark, Skellefteå. 

Kvällen före baket stöps degen i 

ett stöptråg på kokt hett vatten 

och rågsikt, "stålsikt". Tråget 

ställs varmt till över natten.Degen 

har då blivit tunn, och är söt och 

klibbig. Sedan ytterligare mjöl arbetats 

in tillsätts jäst, vetemjöl 

och sirap eller socker, varefter 

degen får fortsätta att jäsa. Limpan 

brukar bakas efter kakun, om 

kvällen på eftervärmen. Limporna 

formades runda, som stora bullar. 

Det var viktigt att värmen var 

svag och lagom så att limporna 

blev ordentligt genomgräddade 

och inte innehöll ogräddade partier, 

"stålrand". 

Det jästa rågbrödet kallas i Sorsele 

"rågbulla", i Bjurholm "rågbulla" 

eller "knivkaku". Om deras 

bakning berättar O. P. Pettersson. 

Degen stöptes på sötmjölk blandad 

med "blötmissu", löskokad mesost, 

och rågmjöl. I degen inblandades 

jäst, varefter den fick jäsa 

över natten. På morgonen arbetades 

ytterligare rågmjöl in, degen 

knådades och man gjorde degrullar, 

ur vilka sedan kakämnen 

skars till. Bullarna formades 

tallriks stora och kupiga. Med en 

pinne stacks en massa hål på ovansidan. 

Därefter togs kaka efter kaka 

på bakuspjälken och ställdes 

tätt intill varandra i den lagom 

heta ugnen och ugnsöppningen 

stängdes till och tätades med tygtrasor. 

Innan bullarna skjutits in 

i ugnen hade de bestrukits med 

vatten. När de gräddats förvarades 

de i en korg täckt med en duk. 

När bullarna åts, skars de i skivor, 

"bullskivor", man bredde 

smör på och åt dem till kaffe eller 

mjölk. När man stekte fett 

kött, doppade man skivorna i flottet 

i pannan och åt dem så. På julaftonen 

skulle var och en i gården 

ha en av bullarna i sin matlott 

på julbordet. 

Ha lvtjock-kakun. 

Beskrivning efter inspelning från 

Ersmark, Skellefteå. 

Bakades av samma deg som den 

sötstöpta limpan, men gavs form 

och storlek som kakun. Den naggades 

med "halvtjock-kakustappen"som 

hade färre pinnar än 

"kakustappen". När den stod på 

jäsning före gräddningen måste 

den i motsats till kakun stå ensam. 

Halvtjockkakun brukade ba- 

227

kas efter kakun men före limpan. 

Den användes mest för att ge 

bort. 

Sötnemjukkaka 



Ingrids mamma var född i Holmsund 

och därifrån hade hon med 

sig receptet på detta bröd, som 

bakades till slåttern. Bröden höll 

sig länge och blev saftiga, de kunde 

ligga inlindade i tyg i en träbytta 

i källaren hela sommaren 

utan att mö g la. 

1 kg rågsikt 

11/2 1 vatten + mjölk 

2 bitar jäst 

1 1/2 hg fett 

2 dl sirap 

1 rågad tsk salt 

fänkål 

Vätskan upphettas till kokpunkten 

och hälles över rågsikten. Sedan 

degen rörts till får den stå över 

natten på varmt ställe förr intill 

järnspisen i en hink som var inlindad 

i en filt. På morgonen rör- 

des jästen ut och blandas ner i 

degen, som sedan får stå över 

timmar. Fett, ofta kläckt fett från 

grisslakten samt kryddorna blandades 

ner och utbakningen kunde 

börja. Bröden gjordes i form av 

runda kakor så stora att det ryms 

två på en plåt. Gräddas i c:a 200- 

225 grader. 

Tårta 

Beskrivningen är upptecknad av 

Nils Eriksson i Risträsk, Vilhelmina. 

Tårtan var det bästa och finaste 

bröd, som förr bakades här. 

Till den användes vetemjöl, smör 

och grädde. Av degen klappades ut 

en rund kaka, med ungefär en 

kvarters diameter och några millimeter 

tjock. Kakan gräddades i 

bakugnen, men dessförinnan veks 

den dubbel, mellan halvorna lades 

en tjock smet av finkrossad 

"tjockkake" och sirap. Ovanpå 

tårtan lades tre russin. Tårtan 

serverades vid bröllop, varvid 

bruden gick runt och bjöd varje 

gäst. Den kallades därför också 

"brutårta". 

• När yrkesbagare började förekomma, blev deras produkter framför 

allt använda som högtidsbröd. De bagarbröd, man tidigast talar om är 

skorpor, kringlor och "garibaldibröd ". 

När man bestod främmande på kaffe, berättas från Bjurholm, sattes 

också skorpor fram, som dock inte åts upp, utan togs med hem. Det 

ansågs som synnerligen obildat att äta upp dessa skorpor - de var för 

övrigt inte särskilt aptitliga eftersom samma skorpor kunde vandra 

runt i åratal. Kringlor och vetebullar kunde på samma sätt fungera i 

första hand som ögonfröjd. 

228

om gröt och grötväta 

Gröt har kallats den äldsta maträtten, den bör ha förekommit bland 

stenålderns åkerbrukare, och den har påvisats i maginnehållet hos de 

myrfunna järnåldersliken i Danmark. Gryn eller mjöl uppkokade i vatten 

eller mjölk har också varit en stomme i de sädesodlande bygdernas 

matrepertoar. Om grötens betydelse vittnar att man för den reserverade 

det bästa kornet, "framkastkornet". I Västerbottens kustbygder har också 

kornmjölsgröten varit en daglig föda, den var det stående kvällsmålet. 

Längre in i landet avtar grötätandet, i och med att man kommer till för 

kornodling ogynnsammare trakter. Till gröten åtsvanligtvis mjölk, men 

det som "vätte" gröten, "gfötvätan", kunde, som följande exempel visar, 

också bestå av annat. 

229

Kornmjölsgröt, rägmjölsgröt 

Vatten saltas lätt och värms till 

kokning, därefter "tvaras", vispas 

mjöl i tills gröten får lämplig 

konsistens. Gröten kan också kokas 

på en blandning av vatten och 

mjölk eller på mjölk enbart. Det 

senare var dock undantag. 

Kornmjölsgröt åts vanligen till 

aftonvard med sura lingon till 

(Håkmark, Umeå). På gröten karvades 

mesost. Till grötväta användes 

me se karvad i vatten om 

inte mjölk fanns. Brist på mjölk 

kunde också uppvägas med att 

man fick göra smörbrunn, d, v. s. 

placera en smörklick i en fördjupning 

i gröten (Risträsk, Vilhelmina). 

I bärtider åts lingonmos, eller 

blåbär blandade med vatten, 

som grötväta (B jurholm). När 

mjölk inte fanns,användes sirapsblandat 

vatten som grötväta 

(Skellefteå). 

I samband med grötätandet berättas 

ofta om ålderdomliga måltidsseder: 

gröten serverades i 

en, mjölken i en annan skål gemensamma 

för alla de ätande. 

När man övergått till att portio- 

230 

nera ut gröten i en skål för varje 

ätande, behölls ändå på många 

håll det gemensamma mjölkfatet, 

där de ätande hämtade mjölk sedan 

de först tagit litet gröt på sina 

skedar. 

Kallgröt och stekt gröt 

Överbliven gröt från kvällsmålet 

åts följande dag kall tillsammans 

med tjockmjölk eller mjölk. Vanligen 

blandades inte gröt och 

mjölk, eller mjölk och fil på tallriken, 

utan vätskan hälldes upp i 

en särskild skål eller mugg. Man 

tog sedan med skeden mjölk till 

varje gröttugga. Kallgröten kunde 

också skäras i bitar och värmas 

tillsammans med mjölk, eller bitarna 

stektes i smör och åts med 

mjölk. Det senare ansågs som en 

läckerhet. 

Gr eiven 



Man smälter fårtalg i en panna, 

rör därefter ner kornmjöl i fettet 

saltar och späder med mjölk. 

Greiven lades upp på små assiet-

ter en till var person och åts 

med hjälp av tunnbröd som man 

doppade i "greiven". 

Detta recept har Ingrid fått från 

Holmsund av en gammal kvinna. 

Hon har själv aldrig smakat 

"Greiven". 

"Graivgröt" omtalas också från 

norra Västerbotten. Man tog talg, 

som blev över vid ljusstöpning, 

brynte den och rörde ned den i 

en gröt av sammalet kornmjöl. 

Smörgröt 

Smör "kläcktes", smältes, i en 

panna, mjöl och vatten rördes i 

och kokades. Detta betraktades 

som en festgröt och serverades 

exempelvis som slåttergröt. 

(B jurholm) 

Råggröt på smörgås 

Gröt kokades på siktat rågmjöl, 

fick sedan stå och sötna några 

dagar i ett träfat. Användes som 

pålägg på smörgås. 

Uti 

M j i i ^ a i t b e i n 

97 ^lol^gatan 97 

I de västra byarna i Vilhelmina 

känner man till och kan laga "rumgröt", 

en festgröt gjord på mjöl, 

tjockgrädde och smör. Man vet 

också att den egentligen hör hemma 

i Norge, där den kallas "römmegröt". 

Bilden av "rumgröten" 

är fotograferad av Nils Eriksson 

i Lövberg 1942. 

förfätjed till billiga prifet fåw&l i parti fota minut: 

©piäbröb, ilnätfeferöb, £>etffrfibtBr6b, Prima rvfft «Rågmjöl i bubbla 

mattor, ©wenflt, 2)anfft o»etmiöl, Prima odj ©ecunba 3tå'gfigt, 

Äornfigt, Äornmjöl, £>toete» cdj. Stågfli, »jerbe^marf, £orn» odj Stågtualt, 

•pelgrpn, Ärofjgrpn, #afregrpn, &tta Garolina SRifigrpn till 35 öre per ffiåj)., 

SRiSgrvit från 20 öre tiH 14 öre ffåty., SRadaroner, Jpwita od) 3iöba ©a* 

gogrpn, ©anbgryn, perlgr^n, SRannagrpn, ©tjerngrtjn, $?ermiceller, Wula 

ilrter, Sruna Sonor, Äaffe, ©icoria, otb Ärofjforfer, ©ult ocf)33runt 

Barinfotfer, ÄriftaHjorfer, ©iru}>, ©nu8, ©apa od} $»ål, 9töf= od) Xugg« 

tobaf, ©igarrer, flera fortet, Botogén på fat om 60 faunor, 3läfi i lågor 

om cirfa 500 fiåty., ©affran, (Sarbeutummor, ©öt« od) Öittermanbcl, ^om= 

meranSfial, 9tod«»ÄarameHer i burfar om 18 fiålp. 

Umeå i december 1877. 

fö. Sarficn. 

231

flatpalt och fetpalt 

Palten, eller "kamsen", som den kallas i de delar av länet som har ångermanländska 

traditioner, kan indelas i två grupper: flatpalt (tunnpalt, 

flatkams) och fetpalt (fetkams). I den senare men ej i den förra har fett 

eller fläsk inneslutits. Paltens grundmaterial är en smet av kornmjöl, 

i senare tid ofta med tillsats av vetemjöl, vatten och möjligen något 

mjölk. Smeten formas till klimpar, som kokas i saltat vatten. Smeten 

kan ges olika tillsatser - man kan göra blodpalt, leverpalt, potatispalt 

och rompalt. 

Flatkams och fetkams Mesepalt 

När kams skulle göras, slog man Sedan vasslan efter ostberedningnågot 

vatten i ett större tråg, en kokat ihop n^got, kokades pal- 

"kamstråget" och öste dit mjöl. tar på korn- eller vetemjöl i me- 

Om det skulle bli blodkams till- segrytan. Detta var en i hela Åsesattes 

blod, skulle det bli "pär- le lappmark förekommande fäbodkams" 

reddes riven potatis ned i rätt. Vasslan kunde sedan kokas 

smeten. Kamsdegen arbetades färdig till mesost. 

med en sked, tills den blev så 

fast att den kunde formas med Potatispalt 

händerna. Den tillklappade kam- Recept efter Ingrid Eriksson, 

sen lades i en slev, som försiktigt Håkmark, Umeå. 

stacks ned i kokande, saltat vat- 

8 stora mandelpotatisar 

8 dl mjölk 

2 dl vatten 

2 tsk salt 

7 dl vetemjöl 

2 1 och 5 dl kornmjöl 

salta fläsktärningar 

Potatisen skalas och rivs på rivjärn. 

Vattnet silas bort och mjölken 

slås snabbt på för att potatisen 

inte skall svartna. Paltsmeten 

blandas och formas till bullar 

som fylls med fläsktärningar av 

salt fläsk eller enbart "feta" I ! 

- 

fett. Paltarna läggs i kokande vatten 

och får koka c:a 60 min. Smeten 

räcker till 16 paltar. 

Från andra håll uppges att även 

kokt potatis blandades med den 

rårivna i smeten.

Långpalt eller ugnspalt 

När man hade bakugnen eldad i 

samband med brödbak kunde man 

göra flathandstora paltar på vanlig 

paltdeg, som gräddades i ugnen. 

Innan dessa paltar åts, kokades 

de eller stektes i skivor. 

Ugnspalten iordningställdes före 

avfärden till fäbodarna om vårsommaren. 

(Bygdeträsk, Burträsk. 

) 

Leverpalt 



Lagas som föregående men i stället 

för 8 potatisar tar man 3-4 

potatisar och river eller mal ihop 

med l/2 kg lever. Som fyllnad i 

leverpalt användes förr mest fårfeta. 

Denna saltades ner efter 

slakten och då den skulle använ- 

rån, våfflor och pannkaka 

das skars den i tärningar som 

lades i bl. a. palten. 

B lodpalt 



1/2 1 blod 

2 dl mjölk eller vatten 

4-5 hg kornmjöl och lite rågmjöl 

blandat 

1 hg späck 

salt 

Tillagas som de föregående. 

Palten åts med smör och lingon. 

Fiskkams eller romkams 

I kamsdegen blandades fiskrom, 

särskilt ansågs mörtrom bra. 

(Brännfors, Åsele) 

Våfflor och rån, kanske särskilt våfflorna, har sedan gammal tid varit 

en vanlig "gästning", när främmande kommit på besök i gårdarna. Seden 

har längst behållit sig i lappmarken. En förutsättning har varit tillgången 

på de gjutna våffel- och rånjärnen, som också ingått i sortimentet 

på de i Västerbotten verksamma järnbruken. O. P. Pettersson beskriver 

våfflornas och rånens tillredning i Sorsele på följande sätt: 

"När man skall steka våfflor, så reder man till våffelsmeten i en skål 

eller tråg, sätter detta nära kanten av spiselhällen och gräver fram glöd 

ur brasan samt murar upp ett litet valv av vedträn över glödhögen - ved- 

233

trän, som snart börjar brinna. Under vedträna har man fått en liten ugn. 

Invid spiseln ställer man en stol med hög karm. Man sticker in våffeljärnet 

i den lilla ugnen av vedträn och låter det ligga en stund på glöden 

för att bli hett. Man lyfter då järnet från glöden och lägger den på stolkarmen 

och låter dess ena skälm falla mot golvet, då järnet öppnas. Nu 

smörjer man järnet inuti med fett, som man har lindat in i ett tygstycke, 

öser sedan med en sked mffeldeg i järnet och sluter det. Sedan sticker 

man in våffeljärnet på glöden i den lilla vedugnen uti spiseln. Efter 

en kort stund vänder man järnet, och om några ögonblick flyttar man 

järnet över till stolkarmen, öppnar det och tar ur det den gräddade våfflan 

med knivuddens hjälp. 

Man stekte olika slags våfflor: 

Kornmjöls våfflor 

Degen till dem tillredde man av 

skummmjölk och kornmjöl av sämre 

sort. Dessa våfflor var tjocka, 

sega och torra till smaken. Det var 

vardagsvåfflor, som man åt till 

mjölk. Men de var bra att dryga 

ut brödet med. Men man stekte 

också våfflor av sötmjölk och finaste 

kornmjöl. Man använde dem 

som "tiläggning", kaffebröd, då man 

bjöd kaffe åt främmande och gårdsfolket 

kunde en och annan gång få 

smaka av dessa våfflor. 

Vetemjölsvåfflor och gräddvåfflor 

Vetemjölsvåfflor av sötmjölk och 

vetemjöl giäddade man i välbärgade 

gårdar en och annan gång 

under året vid några högtidliga 

tillfällen. Gräddvåfflor, av grädde 

och vetemjöl kunde man vid något 

särskilt tillfälle grädda någon 

enstaka gång. Ofta kunde detta ej 

få inträffa, ty man måste ständigt 

vara "hull" om grädden. 

Potatisvåfflor 

Till deg använde man "päronmos" 

potatismos, av kokt potatis, som 

man stampade sönder med"päronstampen". 

I moset inblandades 

en skvätt sötmjölk, kornmjöl och 

litet finsalt, varefter våfflorna 

stektes på vanligt sätt. 

Rån 

Deg till rån gjorde man av sötmjölk, 

i vilken blandats litet söt 

234 

grädde och vetemjöl. Men intet 

socker tillsattes degen. Rånen 

stektes i rånjärn i öppen spis. 

Till det yttre hade rånjärnet samma 

form som våffeljärnet, men 

järnplattorna i rånjärnet var betydligt 

tunnare och mindre till om 

fånget än plattorna i våffeljärnet 

och därtill hade rånjärnet kortare 

skänklar. På plattornas innersida 

fanns grunda fåror i gjutjärnet. 

Dessa fåror löpte i mångahanda 

krokar och svängar och inom 

svängarna var i metallen in-

av stjärnor i upphöjd deg. Rånen 

var mycket tunna och högeligen 

välsmakande. De räknades vara 

det allra finaste kaffebrödet. De, 

sänkta stjärnmönster. Ett rån 

blev därförre i rånjärnet högeligen 

"krusut" med linjer i bukter 

på flerahanda sätt och med bilder 

som skulle hålla bröllop, behövde 

steka så mycket rån, att de fyllde 

en stor korg därav. Men i bröllopet 

gick rånen hastigt åt som 

pannkaka 

Våffelgräddning i öppen spis. I 

Söråsele fäbodar, Söråsele. Foto 

omkring 1910, Hulda Rådström. 

"tiläggning" till den mängd av kaffekoppar, 

som gästerna tömde, 

och till brännvinsbröd ovanpå alla 

supar, som männen och inte sällan 

även kvinnorna stjälpte i sig. Rån 

har inom Sorsele använts sen 

långt tillbaka i tiden. (O. P. Pettersson. 

) 

På många håll uppger man att pannkakan blivit en vanlig maträtt först 

sedan järnspisen gjort sitt intåg. Samtidigt blev det vanligare med vetemjöl, 

och i senare tid känner man bara till vetemjölspannkaka i tjock 

och tunn variant med och utan fläsktärningar. Men från många håll berättas 

att kornmjölspannkakor tidigare gräddades på plåtar i bakugnen 

235

och O. P. Pettersson berättar från Sorsele om en hel rad olika pannkakstyper. 

Han skriver: 

"I gamla dagar hade man uteslutande plåtpannor, pannor av tunn 

järnplåt att steka pannkakor i. Längre fram i tiden kunde man få köpa 

"malmpannor", pannor av gjutjärn. I dem gick det bättre att steka än i 

plåtpannorna, ty i malmpannorna brändes det man stekte inte så fort. 

Man steker många slag av pannkakor. Varje sort av pannkakor har sitt 

namn efter det, som degen är tillredd av". 

Och här följer hans olika pannkakor: 

Kornmjöl spannkakor 

Degen till sådana tillreds av 

"tunnmjölk", sötmjölk, i vilken 

man rör ned så mycket kornmjöl, 

att degen blir som mycket tjock 

välling. Man sätter stekpannan på 

glöd och låter den upphettas ganska 

starkt. Man lägger ett stycke 

torkat fett i en lärftstrasa och 

smörjer pannan inuti, varefter 

man öser degen i pannan, och 

ställer den på glöden igen. Efter 

en stund känner man efter, om 

kakan släpper från bottnen. När 

den gör så, vänder man kakan 

med hjälp av en kniv i pannan, 

och låter den stekas på andra sidan. 

Då man märker, att kakan är 

tillräckligt stekt tar man den ur 

pannan. Dessa pannkakor äro 

halvfingertjocka torra och mjöliga. 

Ofta breder man smör på en 

sådan pannkaka och äter den som 

"smörklining" men mest vanligt 

har varit att äta den till tunnmjölk. 

Vetemjöls pannkakor 

Degen har man gjort på vetemjöl. 

Denna pannkaka har man 

stekt på samma sätt som kornmjölspannkakorna, 

och alltså 

gjort dem helt tunna. Men även 

de är hårda och mjöliga, ty de 

görs av tjock deg. Få ha de hem 

varit, där man har haft råd att 

steka vetemjölspannkakor. 

Blodpannkakor 

I dem använder man blod. Av 

renblod och fårblod erhåller man 

den bästa blodpannkakan. När 

man tillredde degen till dem, slog 

man upp blod i tråget eller skå- 

236 

len och tillsatte litet vatten. Var 

det renblod, man använde, fick 

man sätta till ganska mycket vatten, 

ty renblodet är mycket kraftigt. 

I blandningen inrördes kornmjöl, 

litet finstött salt och en betydlig 

mängd av torkat fett, som 

man hade hackat sönder i mycket 

små bitar. Man behövde inte smörja 

stekpannan, ty det fanns ju så 

mycket fett i degen. När man slog 

degen i pannan, lät man kakan av 

den bli mer än tumstjock. Man behövde 

stark hetta i spiseln och 

mycket glöd, när man skulle steka 

blodpannkakan. Under stekningen 

svällde kakan upp så att den 

höjde sig till mer än två tredjedelar 

av pannans djup. Denna kaka 

vände man icke i pannan. Sådana 

kakor behövde man steka många 

av. Ett par kakor räckte till måltid 

för ett matlag av många personer. 

Man åt denna kaka enbart, 

men sköljde ned den genom att 

dricka tunnmjölk. Blodpannkakan 

är mycket fet och berömmes för 

att vara välsmakande och säges 

vara en kraftig och mättande mat. 

Potatis pannkaka 

Denna pannkaka var tidsödande 

att göra. I den användes "päronrev", 

riven potatis. I den rårivna 

potatisen blandar man något mjölk 

och inrör i det något kornmjöl 

och har därmed pannkaksdegen 

färdig. Den öser man, sedan man 

smort pannan starkt med fett, i 

pannan och ställer den över glöden 

i spiseln, där den får stå till 

dess den är tillräckligt stekt, då

man slår upp den. Potatispannkaka 

äter man till tunnmjölk. Man anser 

den icke vara dålig mat, men 

den säges ej vara sådan, att man 

"bidar" länge efter det, att man 

ätit den. 

Pannost 

Så benämndes en tjockpannkaka 

på kornmjöl och vatten gräddad i 

ugn. (Håkmark, Umeå) 

mjölk, fil och blanna 

Kolbullar 

Denna skogskojornas klassiska 

rätt bestod av pannkakor på mjöl, 

vatten och salt. stekta i det rikliga 

flottet från amerikanskt fläsk. 

Amerikanskt 

FLÄSK, 

nyss hemkommet, till salu uti J. (i. 

Norings diversehandel. 

"Mjölken är bondens huvudsakligaste föda och smöret den enda produkt, 

som skall giva den egentlige lantmannen medel att avbörda kronoutskylder 

och bestrida sina övriga utgifter ". Så skriver Kjellerstedt 1827 

från Lövånger och det är en beskrivning som i hög grad är giltig förhela 

Västerbotten. Den västerbottniske bonden var framför allt boskapsskötare, 

tillgången på höslåtter bestämde bosättningen, arbetet på ängarna, 

i fäbodarna och ladugården bildade stommen i arbetsåret. 

Liksom mjölet genom bakning till bröd förvandlades till ett livsmedel, 

som var lätt att lagra, överfördes mjölken till förrådsvara genom 

att förvandlas till tätmjölk (fil, långmjölk, tjockmjölk) till smör, ost och 

mesost. O. P. Pettersson ger i en lång uppteckning 1931 från Sorsele 

en fin översikt av mjölkens behandling och arter, om smör- och osttillverkning, 

som får inleda våra på mjölk baserade recept. Inom parentes 

anges alternativa benämningar och förvaringssätt från andra håll i länet. 

Mjölk, grädde och rännmjölk. 

Vid mjölkningen samlades den 

spenvarma mjölken (soppan) i 

mjölkerskans stäva. När den vart 

full, tömdes den i en laggad mjölkbytta, 

varifrån mjölken efter 

mjölkningens slut - före separatorns 

tid - silades upp i mjölktråg 

eller filskålar för att grädda 

resp. bli fil. I en gård där man 

haft från sex till tio kor, har man 

behövt äga minst två dussin mjölktråg, 

har man haft mellan tio och 

tjugo kor, har man haft användning 

för ända till fyra eller fem dussin 

mjölktråg. De har vanligtvis varit 

gjorda av björk eller asp, någon 

gång gran. Detta gällde också filskålarna, 

som var gjorda av björkeller 

granvrilar - för att inte ge 

smak åt mjölken. Vid silningen 

användes en sil av trä, över vars 

öppning man vanligtvis lagt en 

silduk, nålad av nöthårsgarn. I 

Sorsele användes emellertid ofta 

helt enkelt en tuss av rent skohö. 

Ett stycke in på 1900-talet började 

dalkarlar, som färdades som 

gårdfarihandlare, ha med sig och 

sälja silvävar av metalltråd. Blecksilar 

av bleckplåt började säljas i 

handeln på 1860-talet. Trågen 

ställdes upp på pinnrader i mjölkskåpen, 

"kantoren", som var placerade 

i kök eller farstu, eller i 

de särskilda mjölkbodarna. Sådana 

var regel på fäbodställena, där 

de var ingrävda i en backe eller 

åtminstone hade jordgolv. Innan 

man under försommaren började 

237

sila upp mjölken i mjölkboden, 

täcktes jordgolvet med ett sammanhängande 

lager grankvistar 

med friska barr. I boden fanns 

också rullar av tunn näver 

(sjånäver) från ungbjörkar. Sådana 

behövde man ha till hands för 

att lägga under ostarna och för 

att vira omkring smörklimparna. 

I kantor och mjölkbod skulle 

trågen med mjölk stå för att 

"gräddes" för att grädden skulle 

få flyta upp. Flyter grädden kvar 

på mjölken i tråget, så är tråget 

ett "gräddmjölktråg", är grädden 

borttagen från mjölken i tråget, är 

detta ett "rännmjölktråg", det innehåller 

"rännmjölk" (blåmjölk, 

skummjölk). 

Så länge mjölken står på trågpinnarna, 

är den söt mjölk. Sådan 

mjölk fick man äta till palt, pannkaka 

och bröd samt såsom efter- 

Bilden t. v. visar Amanda Lindberg, 

Ekträsk, Degerfors, när 

hon ränner ner mjölken. Foto: 

Ingrid Pettersson 1930. 

rätt, när man hade ätit fisk och 

potatis. Husmodern tog ett mjölktråg 

med grädde på mjölken och 

bar det på flata händerna med en 

hand under vardera änden av tråget 

och satte det på bordet. En 

fick nu äta ur tråget vid dess ena 

ände,en annan vid dess andra ände 

och den tredje vid trågets långsida. 

Vid ätningen hörde det till 

gott bordskick att icke göra försök 

att "sovel åt sä", dra till sig, för 

mycket av grädden på tråget. Men 

det var visst icke alla dagar och 

än mindre vid varje måltid man 

fick ett "gräddmjölkstråg" att 

äta ur. Vida oftare fick man en 

skål med tätmjölk eller ett tråg 

rännmjölk att hålla tillgodo med. 

Kom en främling in i stugan, så 

gick husmodern till kantoret och 

kom därifrån med ett gräddmjölkstråg 

på händerna och räckte fram 

det åt främlingen och sade:"Drick 

dig någon mjölk!" Främlingen 

tog då mjölktråget mellan händerna, 

höjde upp det och satte munnen 

till mitten av trågets långsida och 

239

drack mjölk efter behag, varefter 

han lämnade tråget åter till husmodern, 

vilken bar och satte in 

tråget på pinnarna i kantoret. Gästen 

hade under drickandet fått 

ränder av grädde på läpparna och 

denna överflödiga grädde strök 

han bort med flata handens baksida, 

varefter han sade:"Tack för 

mjölken! " 

("Rammfil"betecknar i skelleftebygden 

den gräddmjölk, som stått 

över natten i tråg. Detta åts till 

frukost med bryta och ordet 

"rammfil" kunde också avse denna 

maträtt. "Bruttu" är enligt 

flera uppgifter en yngre benämning. 

Ofta delade två personer på 

ett tråg "rammfil", därvid drogs 

en gräns tvärs över grädden i 

mitten och man åt från var sitt 

håll. Benämningen "rammtråg" 

på ett gräddmjölktråg är känt 

från umetrakten. 

"Fil" betyder i Åsele lappmark 

grädde, gräddmjölktråget 

kallas därför "filtråg". ) 

Mjölken skulle stå i trågen under 

högst två dygn, ty då den hade 

stått så länge, hade den "gräddes 

ut". När den hade "stått ut" var 

det för husmodern till att "ränn 

ne", tömma mjölken ur trågen. 

Hon satte en tombytta utanför den 

öppnade kantorsdörren, tog ut ett 

mjölktråg från pinnarna, höll dess 

ena ände över byttan, under det 

att hon höll tråget mellan sidan 

och vänstra armen. Högra handen 

höll hon på kant över hörnet i trågänden, 

höjde andra änden av tråget, 

så att mjölken strömmade 

ner i byttan, medan grädden stannade 

mot handen och blev kvar i 

tråget. En del husmödrar satte en 

slev (eller träkniv) i stället för 

handen mot grädden. Tråg efter 

tråg tömde hon på detta sätt. 

Den mjölk, man nu hade i byttan, 

var "rännmjölk". Denna höll sig 

söt ett eller ett par dygn, så att 

det gick att koka den utan att ost 

bildades i den utan löpa. Men 

mjölken kunde, fastän den var 

sötmjölk, få en fadd, obehaglig 

smak. Mjölken hade "bettnä" och 

kallades då "bettnemjölk". Fick 

mjölken stå ännu något dygn, blev 

den sådan, att den skar sig - det 

bildades ost i den då man kokade 

den, och då mjölken skär sig kan 

man icke gärna koka välling eller 

gröt av den. Får mjölken stå ännu 

längre, blir den tunn och får blåaktig 

färg, och får en vattnig 

smak. Mjölken har då blivit "blårännmjölk", 

den sämsta mjölk, 

som en människa kan få att äta eller 

dricka. Står mjölken ännu längre, 

tar mjölksyran överhand och 

den blir "surmjölk". Sådan mjölk 

kan bli så starkt sur, att den löper 

samman till mjölkklumpar, mellan 

vilka mjölkvattnet "blanna" samlar 

sig i ränder mellan klumparna. 

Mjölken har nu blivit "glottermjölk, 

sur mjölk av klumpar och 

mjölkvatten. 

Blanna och surmjölk. 

Av surmjölk och glottermjölk gör 

man en mjölkdryck, tillsatt med 

vatten. Man slår surmjölk, glottermjölk 

eller kärnmjölk i "blannbyttan" 

och sätter till mer eller 

mindre vatten och får därmed 

"blanna" den dryck, som alla inom 

gården titt och ofta dricker 

ur blandbyttan. På byttans ena öra 

hänger en liten träskopa, "blannskopan" 

med vilken man får dricka 

ur blannbyttan. I en del gårdar 

brukade man under den tid 

på året, då man hade stor mjölkmängd, 

samla upp all rännmjölk 

man fick till överlopps i en så eller 

en surmjölkstunna, särskilt 

laggad att förvara surmjölk i. I 

detta kärl fick mjölken övergå 

till surmjölk. Vid bottnen i dessa 

kärl hade man tapphål med tapp 

genom vilket man kunde tappa ut 

240 forts. sid. 257

Sikfiske på Volgsjön 1963 

Helge Dahlstedt 

Hösten 1963 har varit en ovanligt 

blid höst med nattemperaturer under 

0 lätt räknade, där vi bor uppe 

under kyrkan mot Hemberget. 

Dagarna har varit växlande mulna 

eller klara, blåsiga eller lugna, 

ibland regniga men blott ett par 

gånger snöslaskiga. En morgon 

låg ett tunt snötäcke vackert vitt 

rent över marken, men snön smälte 

snart bort i solen. Växlingarna 

i väderleken har varit snabba,ena 

dagen regn dagen efter klart och 

solsken, klar himmel med sol på 

morgonen, mulet och regnigt på 

kvällen, klart och sol igen nästa 

morgon. Prästerna har haft tur. 

Söndagarna har varit strålande 

vackra. Eller kanske har de haft 

otur, då kyrkorna varit tomma, alla 

har nu kolonistugor och fiskarstugor 

vid fjällsjöarna och kör sin 

bil till sina sommarställen över 

lediga dagar och helgdagar. Jag 

och mamma Eva har njutit av den 

blida hösten och dess nyckfulla 

skiftningar, njutit av de brinnande 

höstfärgerna, som nu efter lövfällningen 

är borta, njutit av dagarna, 

de granna soluppgångarna, när 

jag gett mamma Eva te på sängen, 

av de praktfulla solnedgångarna 

på kvällarna. Solen som förr gått 

ned sent, går nu ned redan vid 

4-tiden på e.m. över fjällen sydväst 

mellan Ajaberget och Svannäs. 

Horisonten glöder då ibland 

i guld under lysande röd- och gulglänsande 

moln mot en gråskimrande 

himmel, där stjärnorna börjar 

tändas. Jag brukar stanna till 

vid stora fönstret i salongen och 

se ut över höstprakten. 

Torsdagen 7 oktober på morgonen 

ringde fiskarbrodern och vännen 

Reinhold K. Grönlund. 

Dä ä vackert vär idag. Ska du 

falj vä ne' t sjön å lägg ut näta 

dä på grunna? Siken å löja ä ti 

leken å dä gå fisken tett ette 

strändren. 

Jag är alltid redo! När ska 

vi ge oss iväg? 

Jag kom å hämt deg vid 1-tiden, 

då pajka på fabriken ha äte 

lunch. 

Då ska jag stå färdig. Ska vara 

hos tandläkaren i/2 11 men 

hinner nog hem. Om jag inte är 

hemma, så ta ryggsäcken, far ner 

till sjön å gör motorbåten i ordning. 

Jag kommer så fort jag hinner. 

Vad ska jag ta med mig? 

Du behöv int ta na ve dej. Vi 

ha sä myttje mat däri köja, sä vi 

gett ta reda på å ät opp, va som 

finns. Kaffe, socker, bröe å smöre 

finns ä nog tå. 

Då tar jag bara med mig några 

flaskor. 

Ja, gör dä! Vi ska ha rolit. 

Klockan 1 stod jag färdig, följde 

med ned till Kungsmans, där 

motorbåten låg uppdragen, på 

241

stranden. Det var en strålande 

vacker dag med sol från klar himmel, 

som sken över byarna och 

bergen på andra sidan sjön, som 

låg glänsande spegelblänk. Det 

var med glatt sinne, man gav sig 

iväg på en vacker färd nedefter 

sjön på ett trevligt fiske. 

Reinholds snabba motorbåt 

snurrade iväg ut åt sjön, skar en 

fräsande skåra genom den långa 

åmärjen som ringlar sig ut genom 

grunnan mot sjön. Utifrån 

sjön fick man översikt över kyrkan 

och platsen (gamla namnet på 

samhället-köpingen). Kyrkan låg 

där fritt mot himlen på en avsats 

mellan bergtopparna. Bebyggelsen 

hade brett ut sig nedåt genom 

myrlandet mot söder och öster 

mot Baksjön och Baksjönästjärnen 

(Kalle Hellgrens tjärn i min barndom). 

Höghus uppe på bergsluttningarna 

började dominera över 

platsen. Solen glänste, kastade solkatter 

från de stora fönsterrutorna 

i höghusen. I sluttningarna ned 

mot sjön och efter stränderna var 

ej än mycket byggt. Vad kyrkan 

och samhället låg vackert. Vad 

Vilhelmina köping skulle kunna 

planeras pietetsfullt vackert i 

sluttningarna mot sjön med vacker 

bebyggelse, parker och strandpromenad. 

Pietet för gammal säregen 

bygdekultur saknas tyvärr 

hos de flesta av nutidens människor 

och de nya planerarna arkitekterna 

som tycks ha mer intresse 

för nymodigheter, att skapa modernt 

och nytt. Hoppas att höghusen, 

som nu vuxit upp överallt i 

landet, ej ska bli för dominerande, 

att gamla Vilhelminaplatsen för 

sin tillväxt ska bli väl och vackert 

planerad och bebyggd i en pietetsfull 

bygdestil. Samhället skulle så 

kunna bli något alldeles särdeles, 

där det ligger på bergssluttningen 

mot sjön med den vidaste utsikt 

över skogklädda vidder och 

242 

berg mot fjällen i väster, - skulle 

kunna bli något alldeles särskilt 

attraktivt. De planerare och 

arkitekter, som kommer hit, borde 

bjudas en tur på sjön, så de 

får se, får ett starkt intryck av 

samhällets läge, miljön och naturen. 

Den synen borde kunna ge inspiration. 

Någon invänder kanske, 

att man bör visa samhället från 

luften. Nej! säger jag. De bör se 

naturen, miljön, läget från vattnet 

och sjön. Det är säkert mer givande 

än från luften. 

Tyvärr har inte många moderna 

människor sinne och pietet för 

vad som varit och finns. Allt ska 

vara nytt - moderniseras. När 

folkskolan i Vilhelmina skulle renoveras, 

ville man riva den gamla 

rymliga skolan och bygga nytt, 

föra upp en modern skollänga av 

den typ, man nu ser överallt i alla 

samhällen. Man fick gudskelov inte 

tillstånd att bygga nytt. Nu står 

gamla skolan renoverad som ett 

intressant byggnadsmärke från 

1900-talets första årtionden. Den 

är rymligare och luftigare än de 

moderna skolorna med sina uträknade 

kubik och kvadrat. Den pryder 

sin plats i samhället, drar 

ögonen till sig. Turister ser den 

med nöje och intresse. Den gamla 

stora prästgården som uppfördes 

åren 1883-85 skulle omändras 

till för samlingshem. Arkitekt 

Wretling i Umeå, som har sinne 

för gamla byggnader ville pietetsfullt 

renovera den, men kyrkoherden 

(Wahlqvist), som saknade pietet 

och sinne för gammalt drev 

fram en renovering, som enligt 

vad man nu allmänt säger, blev 

bakvänd och förstörde den gamla 

miljön. Prästen tänkte mest på 

sin egen, knappast på församlingsbornas, 

trevnad och bekvämlighet. 

Trädgården används ej längre,ingången 

togs från södra sidan, med 

tamburen på sydsidan och den vack-

aste delen av huset.För samlingsbornas 

möteslokal fockades undan 

till den mörka mindre trevliga 

nordsidan. Jag mår faktiskt illa 

var gång jag kommer ned till församlingshemmet, 

den gamla rymliga 

prästgården, mitt barndomshem. 

Motorbåten skar en vidgande 

plogfåra nedöver den spegelblanka 

sjön. Vi passerade Kråkudden 

med sina knöliga tallar på skäret 

utanför udden, den skogtäta Peslandsholmen, 

stränderna längs det 

flacka skogklädda Prästnäset och 

gårdarna i Svannäs by på andra 

sidan sjön. Reinhold styrde nedöver 

den vida sjön rakt mot udden 

med sandstranden, där han hade 

sin fiskarstuga bland uråldriga 

knotiga tallar och risiga granar, 

vilka jägmästarn på Reinholds förböner 

pietetsfullt och hyggligt inte 

stämplat och avverkat. Vi bar 

iland näten och grejorna. 

Gå du in å gör opp ellen ti 

spisen, sä de bli varmt ti stuga, 

mens jä stök vä näta å båten. 

Brasan sprakade snart i den 

öppna spisen. Kaffepannan hängdes 

på kroken mot elden. När Reinhold 

var färdig och kom in, var kaffet 

färdigt. 

Nu ska dä smaka gott vä kaffe. 

Vi åt smörgås till kaffet, drack en 

kask efteråt. 

Va fisken ska gå på grunna, når 

dä ä sä lugnt å vackert. Vi ska fara 

opp ätte sjön å lägg näthaga 

från lanne rätt ut mot sjön. Vi kunne 

no lägg ne ti sjön hene från udden, 

men dä bruk vara sä myttje 

skörv å rate ti strömmen neat 

sjön, så vi far no uppåt sjön. 

Vi gick ned till båten på stranden. 

Den var lastad och färdig. 

Men gösse! Jä tro då vi ha lite 

bensin. Jä trodd jä hadd tanken 

full. Pajka ha fäll vöre ute å gjort 

å vä halva tanken. 

Re inhold hällde bensin i en li- 

terflaska, som han ställde undan 

på sandstranden. 

N' hän flaska räck då vi ska 

fara him. Vi fo fäll pela å ro mella 

näta om de skull ta slut ti tanken. 

Dä ä då sä lugnt, sä vi kan ro. 

Vi körde upp mot Lars-Orsudden 

och la ut 20 nät i tre hag 

från yttre skären ut mot sjön, 8 

siknät, 9 varv på foten, i ett hag 

och två hag löjnät med sex nät i 

varje hag. Det blev långa hag, som 

sträckte sig långt ut i sjön. 

När löja lek, bruk 'a gå in mot 

lanne men hon ä no int rektit ti 

leken än, å grunna gå långt ut ti 

sjön. 

Jag hade rott när vi la ut näten, 

och rodde nu långsamt hem 

till stugan. Det kändes skönt att 

ro. Solen gick ned som ett gyllene 

klot över Ajaberget mot fjällens 

horisont i väster.Sjön låg spegelblank, 

speglade solnedgången, bergen 

och stränderna. Volgsjöforsens 

brus hördes svagt nerifrån 

stranden i söder. Allt var stilla 

frid, vackert och stämningsfullt, 

högtidligt, andäktigt. Vi tog i land 

på sandstranden, drog upp båten 

gick in i stugan. 

Reinhold kokade potatis, värmde 

pannkaka, som Alma skickat 

med. Nubben smakade till korven 

och smörgåsen. Sherry drack vi 

till pannkakorna. 

Skål å tack för du lockade mej 

med! 

Kaffe och ett glas cognac avslutade 

den goda trevliga måltiden. 

Ett par korpar flög spejande 

över sandstranden för att se om 

vi lämnat några fiskräntor efter 

oss. Köksiken (lavskrikan) slog till 

i granen utanför fönstret, satt och 

tittade sig omkring. Reinhold hade 

tämt köksiken, brukade mata honom 

utanför fönstret. Han satt 

såg behändig ut, där han satt fin 

och grann. Reinhold la en stor vedklabb 

på elden. Det mörknade över 

243

sjön. Solen hade gått ned. En lång 

molnstrimma låg rodnande längs 

horisonten. Stjärnorna tändes på 

den mörknande himlen. 

Reinhold tände fotogenlampan. 

Vi kröp i säng, låg och pratade. 

De vål no vackert vär i maran 

å. I natt ska du fo si, dä fisken gå 

på näta. 

Vi hörde dagsnyheterna. Reinhold 

släckte lampan. 

Godnatt! Du ha potta unner 

sängen, så du släpp stig opp. 

Klockan 4 var Reinhold på benen, 

lade några trän på glöden. 

Snart flammade brasan. Kaffepannan 

kom på kroken. Vi drack kaffe 

hörde på 5-nyheterna,låg och 

drog oss. Vid halv-sju-tiden var 

vi uppe, gick ut i gryningen. Sjön 

låg alltjämt som en spegel, termometern 

visade en köldgrad. Vi 

snurrade iväg upp efter sjön, började 

vittja löjnäten, som låg längst 

bort vid Lars-Or s-udden. De var 

fulla med löja, som skimrade i 

näten nere i vattnet. Reinhold tog 

upp näten, jag mönnade. 

Du si dä löja ha gått tell i natt. 

Reinhold tog spjärn med fötterna. 

Det var med ansträngning 

han förmådde lyfta in de fiskfulla 

näten i båten. 

Dä ä så pass ja örk löft in näta 

ti båten. Ä hän näta vog no 15 

kg. 

Löjnäten var alla fulla med 

fisk, möjligen något mindre längst 

ut i sjön. När Reinhold fått upp alla 

näten, låg en stor blöt näthög i 

botten på båten, silverglänsande 

av löjor som sprätte och slog. 

Så mycket löja har jag aldrig 

förr fått. Jag brukar vara belåten, 

om jag får 25-30 kg på nätet. 

Ja no ha jä vöre vä om å fo 

löja, men ä hänne ä no blan de 

värste ja vöre vä på! 

Jag rodde sakta mot haget med 

siknäten. 

Vi ska fäll fo nan större fisk 

244 

å. Fo si nu, om siken å ha gått på 

grunna i natt. 

Siknäten (9 och 8 varv på foten) 

var också fulla med fisk, minst 

en fisk på var meter. Reinhold hade 

fullt sjå med att lossa fisken, 

allt efter som han tog in näten. 

Lådan vi tagit med i båten blev 

full, rymde inte all fisker^mest 

sik, några harrar, abborrar och 

lakar.Ingen öring. 

För feck jä allti nan börting - 

men nu ha laxen täge slut ti sjön 

sedan vattenfall börje regulera. 

Kasta tillbaka lakarna i sjön. 

Ä du toki gösse! Den ohyran 

ska vi ta ve oss tell köja å ge korpen. 

Du ska fo si, hur han ska komma 

å frakt å ven.Större lakana 

ska vi ta ve oss him. Lakan tyckt 

jä ä n' go n" fisk. Alma bruk stuven. 

Eva stuvar också gärna lake. 

Båten var nu full av nät och 

fisk. Reinhold satte igång motorn. 

Klockan var 9, när vi kom iland på 

sandstranden. 

Nu gå du in, lägg på ellen å 

kok kaffe, mens jä häng opp siknäta 

dä på troen. 

När Reinhold var färdig, åt vi 

Almas pannkaka och kallpotatis, 

drack kaffe med kaviar och ostsmörgås, 

drack ett glas sherry 

och tog en kask. 

Nu fo vi göra, innan vi ha täge 

löja ur näta. Jä bruk sitte inne, 

når de börj vål kallt ute. 

Vi bar på en bår upp löjnäten 

till stugan, la dem i gräset. Reinhold 

brädde wellpapp på golvet inne 

kring dörrposten mellan det 

varmbonade rummet med spisen 

och det kalla ytterrummet. Vi hängde 

var sitt löjnät på krokar i dörrposten, 

började plocka löjan ur näten. 

Det var ett knåpgöra. En del 

gick utan vidare genom maskorna, 

men många hade trasslat in sig, 

satt fast i fenor och gällock, måste 

ibland tas ut baklänges (åtabak,

som Reinhold sa). På många gick 

huvudena loss. Tog man ovarsamt 

hårt i honfisken, sprutade rommen. 

Löjan var i leken, kändes mjuk. 

När jag lossat från tre nät var en 

låda nästan full med löja. 

Dä ska vara göra, vi ska hinn 

lägg ut näta, inna dä vål mört, når 

vi far him. Pajka velie vi skull 

lägg ut, så skull dom fara å vitt på 

lördan, då dom kan komma från. 

Vi hinn alri göra opp nan fisk. 

Klockan var nu 2. Det kändes i 

armarna att sitta på en stol och 

sträcka sig mot näten, som hängde 

på dörrposten. Jag började känna 

mig illamående. Hjärtat började 

gå hastigt och ojämnt. Så brukade 

det ibland göra, alltsedan jag hade 

mitt förmaksflimmer för en 14- 

15 år sedan, men vanligen gick 

det fort över. Nu satt det i - ville 

ej ge sig, fast jag satte mig tillrätta 

på stolen. Jag började få 

kväljningar, kände en gnolande 

smärta genom hjärttrakten och 

ut i vänstra armen. Jag måste ge 

mig,tvättade av händerna och la 

mig på sängen. Efter en stund kände 

jag mej lite bättre och försökte 

fortsätta med löjnäten - men 

det gick inte. Jag måste lägga mig 

igen. 

Det var då en bedrövlig fiskekamrat, 

du fått med dej ! 

Ligg du å ta igen deg. Jä plock 

tå, va jä hinn, å hinn jä int, så ta 

vi fäll ve ass näta him vä fisken 

på, sä fo dom plock tå himme. 

Vi gett snart ge ass iväg, sä dä 

int vål mört, så vi si komma in 

genung åmär jen. Vi hinn alri lägg 

ut na näta åt pajka. Dom fo fäll 

fara hit å lägg ut i maran å vitt 

på söndan. 

Reinhold hann inte plocka ur 

två nät. Han gick ned till båten 

med våra grejor och fisken. De 

urplockade löjnäten sköljde han 

och hängde upp med siknäten på 

roorna. 

Nu ha jä sköljt näta å hängt 

opp dem åt pajka. Nu gett vi fara - 

men först ska vi fäll ha ass en 

kaffetår. 

Pannan stod vid ellen. Kaffet 

var varmt. Vi drack en sista kask 

tillsammans. 

Tack ska du ha för ett roligt 

fiske, ä trevligt sällskap - men 

det var en bedrövlig fiskekamrat, 

du fått med dej. 

Det mulnade, blåste nu rätt 

friskt sunnan. Reinhold fyllde bensinlitern 

i tanken. 

Vi ha då bensin, sä då räck 

him. 

I båten stuvades alla våra grejor, 

fyra rätt stora lådor med fisk 

och två löjnät med löjan i näten. 

Jag halvlåg i förn mot min ryggsäck 

med en filt om mej, kände 

mig alltjämt illamående. Dqt mörknade 

hastigt och började duggregna, 

kändes kallt. Motorbåten surrade 

hemåt över sjön. Reinhold 

fick i skymningen syn på den vitmålade 

brädan vid ingången till 

åmär jen, följde sedan med någon 

svårighet den slingrande djuprännan 

genom grunnan. 

Dä ä då tusan, dä int flottningsföreningen 

ske kunna sätt ut märka, 

sä man inte behöv riskera kör 

sant näta, som plassara sätt ut 

längs åmärjkanten. 

Vi gick i land vid Kungsmans. 

Jag ringde hem till mamma Eva, 

meddelade att vi kom med mycket 

fisk och att Reinhold inte ville ha 

kaffe. Han hade bråttom hem, ring- 

Helge Dahlstedt dog 30/10 1963. 

Denna berättelse återfanns på 

hans skrivbord. 

Postumt har delar av hans levnadsminnen 

utgivits dels i volymen 

"Från Fatmomakke till 

Orotava", Uppsala 1966, dels i 

"Minnen och människor från 

Vilhelmina" i VÄSTERBOTTEN 

1965. 

245

de efter fabrikens lastbil. En av 

pojkarna kom genast och hämtade 

oss, körde först hem till min gård. 

Mamma Eva kom ut på sina kryckor 

och såg med förundran på all 

fisken. 

Reinhold ville lämna mig hälften 

av fångsten, en låda sik och en 

låda löja. 

Siken kan vi väl frysa ned, men 

löjan blir för mycket för oss, sa 

Eva. 

Jag stjälpte ut halva lådan på 

bilflaket. 

Det blir gudi nog för oss. Tack 

ska du ha för ett trevligt fiske. 

Hälsa Alma! 

Tack själv. Å gå nu å lägg dej 

så du ta igen dej. 

All fisken var ouppgjord. 

Bär in siken på köksbordet, så 

ska jag göra upp den. Det kan jag 

men löjan kan jag inte gila. Vi 

får väl ringa upp nån, som kan 

och vill ha löja, sa mamma Eva. 

Gå nu och lägg dej. Jag sköter 

fisken. 

Jag hade helst velat stanna nere 

i köket och gila siklöjan, men 

kände mig konstig och yr i huvudet 

kände att hjärtat ej kommit i formj 

så jag gick upp och klädde av mig. 

Innan jag kröp i säng, ringde jag 

till en del vänner, bad dem komma 

och få färsk fisk. Elsa Löfroth, vännen 

Frippes änka, kom bums. Hon 

246 

HELGE DAHLSTEDT 

30.X. 1963 

Sikfjällen glimmade, 

och solnedgångarna 

flyttade söderut längs Blaikfjället. 

Men hösten var ljum och blå, 

och isen klirrade ännu inte i näten, 

när Du sista gången rodde hem 

över barndomens vatten 

- över avresans sjö 

Vuälkajaurie. 

Karl-Hampus Dahlstedt 

satte sig vid köksbordet hjälpte 

mamma Eva att gila löjan. Den 

fisk vi gav bort fick vederbörande 

själva göra upp. Frysboxen blev 

full med fisk i lämpliga portioner 

inlagd i plastpåsar. Där fanns också 

annat i boxen, tre harar. Mamma 

Eva var som alltid glad åt att 

samla förråd. Nu hade vi fisk i 

frysen för en bra tid framåt och 

fisk tyckte vi båda om. 

Jag sov gott under natten. På 

morgonen kände jag mig bättre, 

men hjärtat reagerade lätt, när jag 

gick upp, så jag blev kvar i sängen. 

Dr Renström kom på besök, auskulterade 

och undersökte mig, där 

jag låg. Allt lät hyggligt. Blodtrycket 

205-115,således ej någon infarkt. 

Söndagen började jag vara 

uppe. Under veckan blev jag bättre 

och bättre, fick mindre och mindre 

känningar av mitt hjärta, gick långsamt 

och försiktigt när jag var ute 

och gjorde mina matuppköp. Stigningen 

uppför Storgatan var kännbar 

varför jag stannade ibland 

och såg i nåt affärsfönster för att 

dölja mina besvär. Nu, när jag skriver 

detta 28, 29/10, är jag åter i 

min förra form. Man åldras och 

blir gubbe. Det får man finna sig 

i och ta livet lite försiktigare, vilket 

för mig blir svårt, men inte inverkar 

det på humöret. • 

Lapskans Vuälkajaurie, 

sv. Volgsjön, betyder 

enligt en gammal förklaring 

"avresans sjö".

Helmer Osslund och Umeå 

Kerstin Arcadius • 

Några glimtar från Helmer 

Osslunds skolår i Umeå och 

från hans anknytning i övrigt 

till staden. 

Uppgifterna är hämtade ur 

Palmgren och Granbergs biografi, 

1952, ur skolarkiv, kyrkböcker 

o. dyl. 

Tio år gammal, 1876, skrevs 

Helmer Osslund in i läroverkets 

första klass. 

Läroverket låg då i kvarteret 

Hermod, intill Kyrktorget. Det var 

endast avsett för pojkar och hade 

202 elever 1886, det år Helmer 

Osslund tog sin examen. 

Helmer Osslund var matematikbegåvad 

och valde på gymnasiestadiet 

att följa reallinjen. Som 

klassföreståndare hade han lektor 

C. N. Pahl. Det var Pahl som 

gjorde akvarellkopior efter de 

målningar i Backens kyrka, som 

kom fram vid branden där 1893. 

Lektor Pahl undervisade i matematik, 

fysik och kemi. 

Realklassen var liten - endast 

4 pojkar - medan motsvarande latinklass 

hade 15 pojkar. 

I flera år var Helmer Osslund 

klassens ordningsman. 

Vid sidan av den ordinarie undervisningen 

deltog han i gymnasiet 

också i sång och i mer idrottsbetonade 

ämnen: fäktning, exercis 

och gymnastik; sista terminen 

dock endast i sång och fäktning. 

I april 1886 skrev han sin studentuppsats 

"på modersmålet". 

Liksom de flesta abiturienterna - 

20 stycken - valde han att skriva 

"Napoleon I (Karakteristik)". Det 

andra ämnet "Teckning av Frihetstidens 

politiska partier" lockade 

endast 5 pojkar. 

Den med bläck renskrivna uppsatsen 

förvaras nu i Östra Gymnasiets 

arkiv. Betyget är inte utsatt, 

men lär ha varit bra. 

Karakteristiken av den store 

fältherren avslutas med följande 

bild: "Också kan han liknas vid 

en lysande meteor, som plötsligt 

visar sig och sprider skräck och 

fasa, men äfven beundran, var han 

far fram och som slutligen försvinner 

lika plötsligt som den uppenbarat 

sig". 

Det är frapperande hur mångsysslande 

och händiga människorna 

i Helmer Osslunds omgivning 

var. Fadern skrev en rad böcker 

vid sidan av sitt arbete, startade 

i Umeå en Örnskölds vikstidning! 

samt målade akvareller. Maria 

Sofia klippte silhuetter och tecknade. 

Av de många nya släktingar 

som barnen Åslund fått ute i Backen 

och Baggböle var "morbror 

Janne" den mest konstnärligt lagde. 

Han gjorde bilder och figurer 

på papper och i trä och det var 

247

han som lärde Helmer och brodern 

Elis den då populära lövsågningen. 

Bland de pojkar som 1886 avlade 

studentexamen vid läroverket i 

Umeå var Jonas Helmer Åslund. 

I skolans verksamhetsberättelse 

noteras följande år att Helmer 

begett sig till Amerika. Kyrkböckerna 

preciserar till "North 

America". 

Därifrån återvände han med 

fasta konstnärsplaner och idén 

till det internationellt mer gångbara 

efternamnet Osslund. Helmer 

Osslund växte upp i Umeå 

och gick alla sina skolår här. 

Det var 1873 - alltså för närmare 

100 år sedan - som fadern, 

lantmätaren Daniel Åslund flyttade 

tj.ll Umeå med sina tre barn. 

Modern hade dött året innan vid 

yngste sonen Elis födelse. Jonas 

Helmer var äldst av de tre barnen, 

född 1866. 

Första gången familjen finns 

antecknad i stadens kyrkböcker 

är år 1874. Man bodde då i kvarter 

nummer 48, på Kyrktorgets 

västra sida. 

Daniel Åslund gifte inom kort 

om sig med Maria Sofia Linder, 

dotter till hans kollega, lantmätaren 

och kaptenen J. A. Linder 

i Baggböle. 

Därefter var familjen Åslund 

länge bosatt ute i Öbacka. 1885 

avled Daniel Åslund. Detta år eller 

påföljande flyttade övriga familjen 

in till staden. Man hade 

fått en bostad i den så gott som 

nybyggda gården (byggnadslov 

1883) vid Skolhusgatan, 251, nuvarande 

Kungsgatan 99. Kronolänsman 

N. J. Bergstedt, Sävar 

ägde gården. 

Hit flyttade också "mormodern", 

kaptenskan Linder. 

Huset skonades i branden 1888, 

tack vare att elden hejdades vid 

den breda Östra Esplanaden. Av 

någon anledning tvingades famil- 

248 

jen - Helmer var detta år i Stockholm 

- ändå att flytta. Efter en 

tid i Backen, fick man en ny bostad 

i närheten av den förra i östra 

delen av staden. 

Som gymnasist deltog Helmer i en 

lövsågningstävling i Uppsala där 

han vann andra pris. 

Helmer brukade vid veckosluten 

gå ut till Backen - där Maria 

Sofias farfar, komministern J. A. 

Linder bodde - och till Baggböle. 

Vid Baggböleforsen gjorde han 

några av sina första natur studier. 

En pennteckning med motiv från 

laxfisket i forsen ställdes ut i 

Skellefteå 1945. 

Bland Helmer Osslunds fritidssysselsättningar 

ska också 

nämnas tillverkningen av lejontass-fötter, 

som han sålde till 

stadens likkistmakare. 

Både Helmer och Elis skulle, 

enligt obekräftad uppgift, ha varit 

elever i den av arkitekt Sandgren 

startade Tekniska aftonskolan. 

Till denna - också kallad " Söndagsskolan" 

- var även lektor 

Pahl knuten. 

På Skolhusgatan htjtte familjens 

närmsta granne Peterson. 

Äldste sonen var blivande kompositören 

Wilhelm Peterson-Berger. 

Han var något yngre än Helmer 

Osslund, men tog studentexamen 

året före honom. I motsats till 

Helmer återkom Wilhelm Peterson-Berger 

till Umeå efter sin 

utbildning. Han blev centrum för 

stadens musikliv men bröt snart 

upp igen. Med bysten i Döbelns 

park och minnesskylten på barndomshemmet, 

Kungsgatan 97, har 

han hedrats som en stadens son. 

I Daniel Åslunds äktenskap 

med Maria Sofia Linder föddes 

två flickor. Frida hette den yngsta, 

född 1879. Hon var egentligen folkskollärarinna, 

men debuterade 

1910 som författarinna. Sammanlagt 

skrev hon 16 böcker, huvud-

sakligen barn- och ungdomsböcker. 

Två av dessa har ett alldeles 

speciellt intresse, nämligen "Folke 

och Frida" (1925) och "Frida i 

Per-Nils går den" (1928). I dessa 

skildras Fridas barndom i Umeå, 

kring de ödesdigra åren för kyrkans 

och stadens brand. Frida 

bor i det gula huset vid Skolhusgatan 

tillsammans med modern, 

mormodern och syskonen. Alla 

framställs under sina riktiga 

namn, men Åslund har förkortats 

till Lund. 

Helmer figurerar sporadiskt 

i första boken, som nybliven student. 

Redan då är det klart att 

han ska bli konstnär. I andra boken 

sägs helt kort att "Helmer 

hade rest till Amerika". 

Fridas äventyr utspelas mot 

en förhållandevis realistiskt tecknad 

bakgrund. Den ger flera glimtar 

ur vardagstillvaron i Umeå 

på 1880-talet - den miljö som 

också var Helmers. Ett påtagligt 

inslag i stadsbilden är älven och 

framförallt ångbåtstrafiken - vars 

tutningar delvis inrutar dagen. 

Kanske denna "båtvana" och berättelserna 

från Maria Sofia Linders 

två sjömansbröder bidrog till att 

den tjugoårige Helmer Osslund 

ensam vågade göra en Amerikaresa. 

Efter uppbrottet från Umeå på 

hösten 1886, återkom Helmer 

Osslund endast på kortare besök 

till staden. 

Det dröjde förvånansvärt länge - 

ända till 1925 - innan han öppnade 

sin första separatutställning här. 

Den hölls i stora salen i Stora hotellet. 

Otto Wretling, den nyligen avlidne 

fabrikören, konsthantverkaren 

och målaren, var en av initiativtagarna 

till utställningen. 

Han har berättat att lokalen - 

möblerad med schaggsoffor - 

visserligen var stor, men att Hel- 

mer Osslund fyllde den väl och 

ändå hade säckar med ouppackade 

målningar. Ett hörn av rummet 

var avskärmat, där bodde Helmer 

Osslund under utställningstiden. 

Yngre brodern Elis, som behöll 

efternamnet Åslund, hade sin 

debututställning redan år 1895 i 

Centralhotellet. Han var också den 

förste av bröderna som målade i 

Lappland - recensenten i Umebladet 

har särskilt fäst sig vid hans 

fjällmotiv. Det berättas att han i 

flera år sökte övertala broder Helmer 

att följa med upp till Lappland. 

Först 1905 reste Helmer 

dit. 

1928 ställde Osslund ut i museet, 

som då var inrymt i gamla 

seminariet, alltså nuvarande hovrättshuset. 

Länets konstförening arrangerade 

en utställning i frimurar lokalen 

1936. Dessförinnan ska Osslund 

också ha haft utställningar i 

Mimerskolans teckningssal och i 

"Smörasken", då bankhus. 

Anmärkningsvärt är att Helmer 

Osslund målade mycket lite 

i Umeå-trakten. Två målningar, 

båda från sekelskiftet, är de enda 

nu kända med motiv från Umeå. • 

249

Om namngivning 

längs en gammal färdväg 

Roland Nordenstam • 

Visst är det bara inbillning att 

lång väg känns kortare när man 

känner varje sten, träd och krok, 

alla berg och backar, vägskäl och 

vattendrag längs vägen vid namn. 

Men faktum är att ett ständigt 

sysslande med sådant som har 

med vägen att göra får den resande 

att mindre tänka på tiden 

och resans besvärligheter. Färdandets 

mål och medel har dock 

förändrat vägarnas sträckning. 

Moderna tider drar med linjal 

där gammal tid ritade arabesker 

mellan berg och dalar allt enligt 

minsta motståndets lag. Förr gav 

en iullstensås den idealiska lösningen 

av vägbyggnadsbekymren. 

Man sökte sig fram i skogsbackar, 

gjorde lovar kring myrar 

och vattensjuk mark, vek undan 

för flyttblock, branter och odlad 

mark, och trampade småningom, 

oftast med kreaturens hjälp, upp 

en slingrande stig. 

Ett bra exempel på denna utveckling 

utgör gamla kustlandsvägen 

från Bygdeå söderut mot 

Sävar. 

Ortnamnsmaterialet längs denna 

väg sönderfaller naturligt i två 

större grupper: 

A. Namngivna fenomen_gå vägen: 

1. Backar 

2. Broar 

3. Krokar 

4. Övriga namn 

250 

B. Namngivna fenomen vid vägen: 

1. Bebyggelsenamn (i vidare 

bemärkelse) 

2. Berg (i vidaste bemärkelse: 

B rån, hälla, kläpp, käl, sten 

och höjd). 

3. Vatten (av olika slag:Bäck, 

fjärd, myr, sjö, tjärn och å). 

4. Vägskäl 

5. Ägonamn (Primära och sekundära) 

6. Övriga namn 

Själva vägen har ofta inte så 

mycket att erbjuda vid namngivningen. 

Det är backar och broar, 

krokar och raksträckor (s.k.tå) 

och en eller annan säregen grop 

eller svacka i själva vägbanan 

(Medgrovan , "gropen mitt på vägen"). 

Här inom denna grupp (A) 

är också namngivningen ganska 

monoton. Per sonnamns sammansättningarna 

utgör nästan hälften 

(Bomsbacken, Eklundsbaeken, 

Stoltsbacken. . . Per-Ols-kroken, 

Silverskroken,Labbgårdskroken..) 

Övriga förleder är naturnamn som 

alltså även fått ge namn åt någon 

backe eller krok i sin närhet. 

(Basmyrbacken, Degersjöbackarna, 

Snedhällkroken, Svallkroken. .7) 

I tider då all vägtransport skedde 

till fots eller med häst betydde 

det allra minsta motlut nya mödor. 

Detta visar sig också i ortnamnsmaterial. 

På den bara 2 5 km långa 

biten mellan Rickleå och Pålböle

finns 33 backar namngivna. 

Nästa grupp (B) svarar för de 

flesta och mest intressanta nam - 

nen. Här riktigt känner vi med 

vägbyggarna inför alla svårigheter 

som uppstår vid berg och myrar, 

åar, sjöar, storstenar, hällor, 

tjärnar och andra hinder - men 

samtidigt glädjen över att stöta 

på bebyggelse. Det må sedan vara 

enstaka gårdar som Sjöarödd, 

gårdssamlingar som Lillåbron 

eller hela byar som Skinnarbyn 

och Bäck. Man märker också en 

viss skillnad beträffande de olika 

vägavsnitten i detta sammanhang. 

Där bebyggelsen är tät har personnamnssammansättningarna 

en 

naturlig tendens att dominera 

över ortnamn med naturnamnsförled. 

Motsatt finner vi bara naturnamn 

när vägen går genom den 

stora Pålböleskogen - här finns 

nämligen intet annat att ta till vid 

namngivningen. Inom de områden 

där personnamnssammansatta ortnamn 

är störst förvånas man dock, 

liksom beträffande dessa namn i 

sin helhet, över hur sällan kvinnan 

bidragit till ortnamnsfloran. 

Av 45 namn med personnamnsanknytning 

har endast 4 med kvinnor 

att göra: Annetorps väg skälet, 

Bränn-nor-Eva-tomten, Kajsastigen 

och Mostersbacken. Men det 

gäller ju också namn givna före 

den emanciperade kvinnans tid. 

Inom grupp B - de hinder av 

något slag som vägen vikit för eller 

passerat tätt invid - finner vi 

också de få men "roliga" namnen. 

Det må sedan vara Jesusstenen , 

Medtallen, Yxhammarhugget, Suptallen 

eller liknande namn. 

Att namngivningen längs en 

väg är en synnerligen lokal företeelse 

visar kanske främst ägonamnen 

och fastighetsnämnen (bebyggelsenamn 

i inskränkt betydelse 

t. ex. Antes-gärdan, Jobben av 

mansnamnet Jakob. . . ). Men även 

många andra namn ger exempel 

på dylik kort räckvidd. Så förekommer 

t. ex. en del namn flera gånger: 

Fällan, Gammgårdsbacken, 

Gästgiveriet7"(Hammaren), Plogbacken, 

Ratavägskälet, Snedhällan 

(Storåkern), Tået och Åbron. Här 

får kompletterande uttalanden 

som Gammgårdsbacken i Rickleå 

göra sammanhanget mera klart 

och entydigt. Ytterligare exempel 

på dylik verkligt lokal namngivning 

är Mostersbacken och Fäbodvägskälet, 

vilket denna gång innebär 

vägen till Valsfäboda (alltså 

egentligen: Valsfäbodavägskälet, 

som skulle ha blivit för långt för 

att praktiskt kunna användas ). 

Exempel ges också på att kärt 

barn har många namn:Vägskälet 

vid Bygdeå kyrka uttrycks oftast 

med att man är vid Fjärdbron eller 

då grindarna ännu fanns kvar, 

vid Fjärdbrogrinden. Kyrkväg skälet 

eller Gullmarksvägskälet angav 

förr också denna viktiga knutpunkt. 

Motsatt Kyrkstaden ligger 

Hammaren och vägen dit, Hammarvägen, 

ledde även till Skinnarbyn . 

"Åttl Hammarvegaskele" är alltså 

ännu ett namn på den plats som 

nu uttrycks med "däri Friskens" 

efter den familj Frisk som nu bor 

vid vägskälet. 

En mycket viktig grupp av namn 

utgör vägskälen, som helt saknade 

vägvisare. Det fanns alltså dubbel 

anledning att känna till dessa. På 

en sträcka av 25 km mellan Pålböle 

i söder och Rickleå i norr 

har jag påträffat hela 22 namngivna 

vägskäl. Oftast är förleden här 

ett bebyggelsenamn, som anger 

vart avtagsvägen leder, t. ex. Bobacks 

vägskälet, Gullmarksvägskälet, 

Nybölevägen, Ratuvägskälet, 

men även andra "roligare" förleder 

dyker upp som t. ex. Medtallvägen 

och Kajsastigen . Medtallen 

var en gammal gränstall som för 

länge sedan ruttnat ner eller fal- 

251

lit för någon skogshuggares yxa. 

Där den stod möts nämligen Bygdeå 

och Sävar socknar och dessutom 

var detta träd gränsmärke 

mellan Ösjön och Sävträsk byars 

ägor. Förleden är i detta fall ett 

säkert exempel på ett med (isländskans 

midr) i betydelsen 

'mitt, mitt i'. . . Denna tall var 

även en s.k. suptall vid vilken 

vägresenärerna stannade till för 

att ta sig en styrketår. Än i dag 

står en suptall kvar i Jo hannesfors. 

De roligaste men samtidigt 

mest svårtolkade namnen svarar 

gruppen berg för. En stor sten 

(flyttblock), kring vilken vägen viker 

sig, kallas för Jesusstenen. 

Detta låter befängt men om man 

känner till den lokala historien 

förstår man bättre. Stenen har tidigare 

haft en inskrift "Kom till 

Jesus" vilket gett den dess namn. 

Texten lär ha målats dit omkring 

1895 av dåvarande prästen i Bygdeå, 

Pastor Saedén, som en maning 

till de vägfarande. 

Ortsbefolkningen har i motsats 

till "färdfolket" liten anledning 

att överblicka flera bygder, därav 

ortnamn som återkommer med 

korta mellanrum. Det är dock intressant 

att den undersökta vägen 

trots sin karaktär av "fjärrväg" 

har namngivning som vore den enbart 

en "närväg". På .sin höjd har 

de långväga resenärerna känt 

gästgiverier, hållhägnader, milstolpar 

och byar vid namn. 

Vad beträffar namngruppen 

vägskäl tycker jag mig ha märkt 

en viss tendens i kastningarna 

mellan efterleden - vägen respektive 

- vägskälet. Den förra avslutningen 

används om ett vägskäl 

när vägen ner (eller bort) till den 

plats som anges i förleden är helt 

kort t. ex. Näckerdalsvägen (ett 

hundratal meter). När det däremot 

är fråga om längre vägsträckor, 

252 

kallas dessa 'vägen', men själva 

vägskälet något annat exempelvis 

Kullholms väg skälet (1 kilometer). 

Den namngivning som nu något 

berörts är ännu levande, fyllde 

och fyller än idag ett stort behov 

förutom ett allmänt vägförkortande 

för filosoferande landsvägsriddare. 

Synnerligen praktiskt måste 

det ha varit, och är alltjämt, för 

landsbygdsbefolkningen inom trakten 

att snabbt kunna ange var det 

eller det hände, var den eller den 

bodde o. s. v. Detta speciellt i en 

tid då bilar och perfekta vägkartor 

inte var allemans egendom. 

Något tillspetsat skulle det kunna 

uttryckas så att denna noggranna 

namngivning var och är, en ersättning 

för namn och nummer på 

gatorna i en stad. • 

För den ortnamnsintresserade: 

I serien av ortnamnsuppsatser 

från institutionen för svenska 

språket vid Umeå universitet 

har tidigare publicerats: 

Sigurd Fries VARFÖR 

UME-Å? 1/69 

Inger Sjöström TAVAST- 

ÖGERN, ROVÖGERN 2/71 

Claes-Börje Johansson VAD 

BETYDER VÄNNÄS? 3/71 

Ortnamn behandlar också 

Bo Lundmark NÅGRA SJÖ- 

NAMN INOM TÄRNA 1/70 

Tre ortnamnsuppsatser ingick 

i årsskriften 1968 med 

temat "Bottnisk kontakt": 

Olav Ahlbäck LANDSKAPS- 

NAMNEN KRING BOTTNEN 

Gusten Widmark BOTTNIS- 

KA VATTENDRAGSNAMN 

9 Ett gott råd till Er, som 

har äldre handskrifter:Försök 

ej laga dessa på egen hand genom 

att t. ex. tejpa över sprickorna 

utan vänd Er istället till 

länsmuseet (folkrörelsearkivet) 

för råd.

från folkrörelsearkivet 

Till arkivet inlämnades i år ett lagmansbrev - rågångshandling - från 

Öre by, Nordmaling, daterat 1548. Ytterligare lagmansbrev finns bevarade 

från Nordmalings kommun bl. a. Järnäsbrevet från 1413, Håknäsbrevet 

frånl494 (finns i arkivet) och Lögdeåbrevet från 1500. Till 

skillnad från dessa är lagmansbrevet från Öre by skrivet inte på pergament 

utan på den tidens grova papper. Tyvärr har handlingen genom 

tidens tand blivit ganska illa medfaren, varför en konservering är nödvändig. 

En avskrift av brevet gjord på 1700-talet kompletterar de luckor, 

som finns i originalet. Detta har möjliggjort följande avskrift av 

brevet (utförd av Riksarkivet). Handlingen är ett beseglat original på 

papper ( 19x28, 5 cm; 26 rader). - Luckor i texten har kompletterats 

(dessa partier är inom parentes) efter en av häradshövdingen Johan 

Andersson Hambraeus (död 168i) vidimerad kopia, som är vidfäst. (De 

understrukna bokstäverna har kompletterats enl. de gängse förkortning 

sr egler na). 

"Bekenes vij xxiiii men, som 

her effther skriffvad staar, Jon 

Ssiffridson j (R)ödbeck, Niels 

Siffridson ibidem, Olleff Bvre, 

Elff Olson j Steckessi(ö), Eric 

Jonson j Hisske, Germvn Larson 

j Teg, Per Mårtenson j Stecke, 

(An)derss skreddar j Miöllv, Karl 

j Baggeböl, Jon Person j Hörn(e), 

Lasse Clemetson ibidem, Per 

Jonson j Ssmesbynom, Oleff j 

Kassa, Gvdmvnd j Lockamark, 

Änderss j Vttan Aass, Önde j 

Anska, Algot j Ödde, Lasse Taamesson, 

Germvnd j Gernes, Ollef 

Biörson j Rödbeck, Staffan j Hörne, 

Amondh Olson j Lögde, Gunnar 

Olson j Asspö, Olleff Estenson j 

Moo ssamffelt med K(ongl.l 

Maiestats ffogtes Keel Nielson 

ok Erik Jonson,vaar l(ands läg)man, 

thet v(ij vaa)re_ tiil kal(la)d(e) paa 

e(n7ssy(no)k raagaangh ok en gamel 

trette j myllan Haakenes me^i 

ok Öre men, holken raagang vij 

grannelig ransakadh ok med vaarcm 

ed ther effther svorom . Jtem giolle 

vij en raagang tom j myllaji bortv 

Lisle aan ok j Helengx reman ok j 

Stor aan ok j Haakenes bron, ok Öre 

men ffrij qu(e)rne veg tiil ssijn 

Bekänner vi 24 män, som här efter 

skrivna står: Jon Sigfrids son i 

Röbäck, Nils Sigfridsson ibidem, 

Olof Bure, Elof Olofsson i Stöcksjö, 

Erik Jonsson i Hiske, Germund 

Larsson i Teg, Per Mårtensson i 

Stöcke, Änders skräddare i Mjöle, 

Karl i Baggböle, Jon Persson i 

Hörne, Lasse Klementsson ibidem, 

Per Jonsson i Smedsbyn, Olof i Kasa, 

Gudmund i Lakamark, Anders 

i Utanås(?), Önde i Önska, Algot i 

Öden, Lasse Tomasson och Germund 

i Järnäs, Olof Björsson i Röbäck, 

Staffan i Hörne, Amund Olsson 

i Lögde, Gunnar Olsson i Aspeå, 

Olof Östensson i Mo samfällt med 

Kungl. Maj:ts fogde Karl Nilsson 

och Erik Jonsson vår landslagsman. 

Vi var kallade till en rågångssyn 

och en gammal träta emellan 

Håknäs och Öremän, vilken rågång 

vi grundligt rannsakat och med 

vår ed därefter svoro. Således gillar 

(godkänner) vi en rågång dem 

emellan borta i lilla ån och i Hellängsrämman 

och i stora ån och 

Håknäsbron, och Öremän fri kvarnväg 

till sin ström, vad de hellre 

vill fara land eller vatten, och sin 

kvarnvall. Och förenämnde Håknäs- 

253

män fri sina fäbodar och halva 

strömmen upp och ut. Och efter de 

24 män och deras svorne eder, så 

dömer jag denna rågng fast, och 

den som härefter denna påtalar 

(förbryter sig mot denna) bötar 6 

mark, och 9 mark den som påtalar 

(förbryter sig mot) denna ännu en 

gång, och köper sin ära åter. Till 

yttermera visso och så sant är, 

trycker jag Erik Jonsson mitt lagmansinsegel 

på detta brev. (lagmanssigill 

på brevet). Skrivit 

år 1548. 

ström, hvad the heller vilie ffara 

(la)ndh heller vanth, ok ssijn querne 

vall, ok fför n(emde) Haakenes 

men ffrij ssijn ffeboder ok halffvan 

ström (hua)rthere vp ok vt. Ok 

effther the xxiiii men ok teres 

svornom ed taa dömer jak then raagang 

ffast, ok holken her effther 

paa taller bötte vj mark, ok xl 

mark then (the)r taller paa enth ok 

sseth, ok köppe ssijn äre j gen. Tijl 

vtther mer vijsso ok ssaa ssanth 

är, tricker jak Erick Jonson mijt 

lagmanss incegle fför tette breff. 

Sskriffvit anno Dominj Mdxlviij". 

De 24, som utfärdat brevet 1548, var: Jon Sigfridsson i Röbäck, 

Nils Sigfridsson i Röbäck, Olof (Andersson) Bure i Röbäck, Elf Olsson 

(Elfsson) i Stöcksjö, Erik Jonsson i (Ytter-)Hiske, Germund 

Larsson på Teg, Per Martinsson i Stöcke, Anders Skräddare i Mjöle 

(enl. Årl. räntan 1548: i Stöcke) Karl(Olsson) i Baggböle, Jon 

Persson i Hörne, Lasse Clemetsson i Hörne (samtliga dessa i dåvarande 

Ume socken), Per Jonsson i Smedsbyn (Arnäs socken), Olof 

(Olsson) i Kasa, Gudmund (Olsson) i Lakamark, Anders (Persson) i 

Utås, Onde (Olsson) i Önska, Algot (Ersson) i Öden (dessa fem i 

Grundsunda socken), Lasse Tomasson i Bredvik, Germund (Esbjörnson) 

i Järnäs (Nordmaling socken), Olof Björnsson i Röbäck, Staffan 

(Mickelsson) i Hörne (dåvarande Ume socken), Amund Olsson i Lögdeå, 

Gunnar Olsson i Aspeå (enl. Årl. räntan 1548: Svensson), Olof 

Östensson i Mo (de tre sista i Nordmaling socken). 

Olof Bure (nr 3 i brevet) har ej anträffats i Årliga räntan 1548 

(Västerbotten 1548:3), Kammararkivet) med detta tillnamn. Av Johannes 

Thomas Bureus' släktbok (avskrift Genealógica 53, RA, fol 67 v) 

framgår, att han, som där kallas Olof Bure i Rödbeck, var bror till 

Isak i Rödbeck, som uppges som son till Anders Burman i Rödbeck. De 

båda bröderna böra alltså vara identiska med Isach Ändersson och 

Olaff Andersson, som uppräknas närmast varandra under Röbäck i 

Årliga räntan 1548. • 

• Folkrörelsearkivet har under hösten fått sina lokaler färdiginredda. 

De visades i samband med att utställningen "IOGT i Västerbotten" med 

material ur arkivet öppnades den 17 oktober. 

Till utställningen hade arkivet låtit nytrycka "Tänkespråk för Sveriges 

Nykterhetsvänner 1898, för hvar dag i år et". Redaktionen kan inte 

undanhålla läsarna några provsentenser: 

Hör råd och tag emot tuktan, att du för framtiden må blifva vis ! 

Såsom benen slinka på den halte, så tänkespråket uti dårens mun. 

Det gifves ingen tanklösare fras än: Jag tänkte. 

När man säger om en människa "hon har smak", menar man vanligtvis 

"hon har min smak". 

De tänkvärda orden kan läsas på en väggplansch i format 60x43. 

Den rekvireras från Västerbottens museum för 5:-. 

254

EFTERLYSES! 

Säck med fem björnskallar 

Upplysningar lämnas till 

Inger Zachrisson, Västerbottens museum 

Den 10 juni 1910 stod följande notis 

införd i Umebladet: 

ETT INTRESSANT FYND 

gjordes i Strömsund, Stensele, 

den 28 maj, af P.E.K. Johansson 

därstädes. Då han skulle 1 

samla en börda ved på en holme 

i Ström sundsafvan påträffade 

han i en jordhög skeletten af 

fem björnar, hoplagda i en hög 

och öfvertäckta med jord. Benen 

voro klufna men hufvudena 

voro hela, väl bibehållna och ej 

multnade. 

Det är troligt att björn skeletten 

legat där länge, sedan den tid 

då björnarna ej jagades med gevär 

utan med spjut. I hufvudena 

finnas nämligen inga märken efter 

kulor. Däremot voro tänderna 

afbrutna, det är möjligt, att 

björnarna bitit af dem i de spakar, 

som brukade stickas i 

kors framför idets öppning, för 

att ej björnen skulle slippa ut, 

eller också, hvilket är troligare, 

i den järnskodda delen af 

spjutet, som sändes in i bröstet 

på dem. 

Där björnskeletten påträffades 

var en vid slätt uppröjd, hvilket 

tyder på att stället i forna tider 

sannolikt varit en uppehållsort 

för lapparna, skrifver en meddelare. 

En jägmästare Hilmer Zetterberg 

hörde talas om fyndet och 

samlade in alla benen. Åsyna vittne 

var en tonårig pojke, som 

hjälpte till att hålla ut säcken. Det 

var Henning Johansson i Strömsund. 

Han är idag en 75-årig man, 

som berättat om händelsen för 

bl. a. sin släkting Alfon Valfridson 

i Kyrkberg. (Dialektarkivet i Um 

Umeå har en inspelning med honom 

från 1971) 

Hilmer Zetterbergs stora intresse 

för djur och natur är väl 

känt - han har till och med skrivit 

en diger bok om björnen. 

Finns nu denna säck med björnben 

kvar i Västerbotten? Det 

skulle vara av största vikt att kunna 

återfinna den. Hilmer Zetterberg 

tjänstgjorde från 1905 i Umeå 

distrikt. 1916-29 var han verksam 

i Sorsele, varefter han flyttade 

till Karlskoga-t.rakten. Hans släktingar 

har inte hört talas om 

björnbenen. 

Alfon Valfrid son själv gjorde 

härom året ett märkligt fynd på 

en av sina holmar, Gällholmen, i 

Storuman: vid röjning av stubbar, 

som spolats fram i strandkanten, 

fick han syn på vad han först trodde 

vara en svinskalle. Men sedan 

stack han in handen innanför skallen 

och fick fram ett avhugget 

och kluvet ben och förstod att det 

måste röra sig om en björngrav. 

255

En kall och blåsig julivecka 

förra året gjorde länsmuseet en 

undersökning av graven. Bensamlingen 

låg helt i torv. Sidokanterna 

skars fria och en träram 

träddes på uppifrån. Därefter 

sågades torven igenom så 

att en bottenplatta av masonit 

kunde skjutas inunder. Graven 

kunde sedan föras intakt till museet 

i Umeå. 

Den 1 april (!) röntgades graven 

på lasarettet i Umeå tack vare professor 

Saltzmans välvilliga tillmötesgående. 

Benen var så pass välbevarade, 

att de inte kan ha legat 

i jorden mer än högst några hundra 

år. Eftersom det är så litet kalk 

i marken här i Västerbotten, förstörs 

alla ben relativt snabbt - 

på t. ex. Gotland kan man däremot 

hitta skelett, som är flera 

tusen år gamla. 

I juni skedde så den egentliga 

utgrävningen av björngraven, under 

medverkan av en osteolog 

(benspecialist), Elisabeth Iregrea- 

Björkqvist från Osteologiska 

forskningslaboratoriet i Stockholm. 

Men varför lägger man från 

museets sida ner så mycket arbete 

på en björngrav? Jo, därför 

att björnen för samerna i äldre 

tider var ett heligt djur. De trodde, 

att om de efter den stora 

björnfesten lade tillbaka vartenda 

ben och gav björnen en ärofull 

begravning, så skulle den stå upp 

igen och åter låta sig dödas. 

Det här var hedniska sedvänjor 

som gjorde starkt intryck på 16och 

1700-talens svenska prästerskap. 

Flera präster har gjort 

uppteckningar och ingående 

skildrat de riter och tabun, som 

var förknippade med björnjakten. 

Museet har också en annan björngrav 

av liknande slag utställd. 

Den påträffades på 1950-talet vid 

en vetenskaplig undersökning av 

en äldre boplats vid Sörviken, 

vid Storumans sydända. 

Det kan tyckas kuriöst detta 

med rituellt begravda björnar, 

men Västerbotten utgör här bara 

en liten del i ett stort religiöst 

sammanhang. Björnen har varit 

storviltet framför andra i norra 

Eurasien, liksom i Nordamerika. 

Ceremonier av liknande slag är 

kända från hela det cirkumpolärar 

området. Det rör sig här om myc 

mycket ålderdomliga företeelser, å 

med ursprung i jägarfolkens magi 

under äldsta tid. 

Fynden av rituellt begravda 

björnar vid Storumans stränder 

är därför pusselbitar i en alldeles 

ovanligt fascinerande företeelse 

med stor geografisk räckvidd. 

Fem björnskallar i en säck 

är därför en viktig länk i kedjan. 

• När Sörvikengraven togs upp, gjordes en s.£. kol-14-undersökning 

på trä som fanns i graven. Resultatet blev 220- 60 år från nu, d. v. s. 

någon gång år 1680-1800. Med nuvarande förbättrade metoder kan 

sådana analyser utföras på ben. Just nu arbetar laboratoriet för radioaktiv 

datering i Stockholm på att försöka fastställa åldern på björngraven 

från Gällholmen. 

Vidare skall en osteologisk genomgång av benen från Sörviken ske 

i vinter. Resultaten av de båda undersökningarna kommer så småningom 

i tryck i Västerbotten! 

Läs om björngraven från Vapstsjön i en uppsats av Ernst Manker 

i Västerbotten 1953. Sörvikengraven är publicerad av Harald Hvarfner 

i Janson-Hvarfner:Från Norrlandsälvar och fjällsjöar, Sthlm i960. 

256

forts, från sid. 240 

allt mjölkvatten, " surmjölksblanna", 

som hade bildats i mjölken. När 

vattnet tappades undan gång efter 

annan, blev återstoden i kärlet 

tjock som en gröt och mycket sur 

och bitter. I denna mjölk bildades 

gärna vid mjölkens yta "ongel" 

en slags svamp, som man måste 

rensa bort gång efter annan. När 

man under vintern fick liten 

mjölkmängd från ladugården, var 

det gott att hava surmjölken att 

gripa till. Man öste upp surmjölken 

ur tunnan och blandade ut den 

med litet sötmjölk och åt den till 

gröt och annan mat. 

Rå mjölk spannkaka. 

Då en ko hade "burit", kalvat, 

hade man i gården råmjölk under 

några dygn. Av den stektes 

råmjölkspanrkaka genom att • 

mjölken hälldes i en skål, salt 

tillsattes och något litet kornmjöl 

vispades i. Degen östes i 

# Linné antecknar under sin 

lappländska resa 1732: 

"Kvinnfolken såg jag här allestädes 

giva sina barn dia av 

dihorn och undrade över bondfolket, 

som ej själva hade det 

besväret dägga.Ingen kokade 

upp mjölken, ty det var för 

stort besvär, därför är ej under, 

det barnen får maskar". 

Nästan hundra år senare noterar 

en annan resenär, Frans 

von Schubert: 

"Den stora dödligheten bland 

de nyfödda tillskrifver man barnens 

uppamning med syrlig 

mjölk. Mödrarne undandraga 

sig väl icke att vara ammor; 

men när de äro frånvarande, 

undfå deras små barn en sådan 

mjölk eller ock välling. Fördomens 

välde är så stort, att man, 

oaktadt alla varningar, ännu ej 

kunnat aflägga detta skadliga 

bruk". 

en väl smord panna och stektes. 

Därvid svällde den och stelnade. 

Den fick kallna och skars i stycken, 

som åts till sötmjölk. Sorsele. 

Kalvdans. 

Råmjölken slås i en hämtare, 

som sätts ner i en gryta med kokande 

vatten, där den får stå tills 

den stelnat. Bäsksjö, Vilhelmina. 

Välling och klimpmjölk 

Kornmjöl "tvaradés", vispade s 

ner i mjölk, som kokades. Kornmjölet 

kunde också röras ut i 

vatten till en hård deg, som rullades 

i långa strimlor och sedan 

skars sönder i klimpar. Dessa 

lades i kokande mjölk. 

Klimpmjölk kallades i skelleftetrakten 

"monka", och var en 

vanlig frukosträtt. Klimpen gjordes 

på kornmjöl med inblandning 

av vete. 

Fil. 

Den mjölk, man hade silat i skålar 

eller någon gång i tråg och 

tillblandat med tätämne, omvandlades 

till fil "tätmjölk". Även på 

den mjölken lagrar sig grädde 

"filgrädde". Filskålarna kunde 

få stå orörda i flera dygn. Men 

då blev mjölken syrlig och ganska 

frän till smaken. När husmodem 

hade tagit ned en filskål, gick hon 

med den till smörkärnan, där hon 

skalade bort all tjock grädde av 

mjölken i skålen och öste den i 

kärnan. Sedan "passlä", vispade, 

hon mjölken i skålen med en sked, 

så att mjölken blev jämt blandad 

och seg. Fil fick man i gården äta 

mycket ofta dels enbart med bröd, 

dels som efterrätt. Ett par gånger 

i veckan kunde husmodern passla 

in den grädde, som täckte mjölken 

i skålen så att det blev gräddblandad 

tätmjölk. Sådan mjölk kallas 

"gräddfil". Den mjölken är mycket 

257

om filtäte 

Arnold Olofsson berättar att hans mor Selma Olofsson i Vallen, Lövånger, 

f. 1876 om vårarna samlade "filtätan" - sileshår. Hon tog håren 

med de små klibbiga dropparna från växten och lade dem i en kaffekopp 

och slog över spenvarm mjölk. Mjölken fick stå ett par dagar. Därefter 

tog hon försiktigt bort det översta gräddlagret utan att röra vid den 

blå vätska, som fanns runt väggarna på en ren kaffekopp och slog sedar 

spenvarm mjölk i koppen. Efter ett par dagar hade hon täte i koppen, 

på vilken hon kunde sätta fil. 

Efter vintern, då filet gått ut, gjorde man på detta sätt, men också 

då åskan gått och filet blivit dåligt. Fil fick inte användas för länge, 

då hade det lätt för att bli surt. Så länge fil förvarades i trätråg hade 

det lätt för att surna. Man sade då, att det kom "ratan" i kärlen. Det 

måste då göras ordentligt rent med hemgjord asklut. Fil som förvarades 

i emaljerade kärl, vilket under senare år blev vanligt, höll sig 

bättre. 

Alla i denna trakt framställde fil på detta sätt enligt Arnold Olofsson. 

Han har inget minne av att man lånade fil av varandra eller torkade 

in gammalt fil i träkärl att användas till täte. 

välsmakande och allmänt omtyckt. 

Man har i synnerhet använt fil 

till "bryta". 

Som tätämne använde man vanligen 

"fil". I skålen eller tråget, 

i vilket man skulle sila upp mjölk 

till fil, östes ett par skedar tätmjölk 

och ströks ut kring kärlets 

botten, varefter man silade nymjölkad 

mjölk i kärlet. Men man kunde 

också taga tätämne ur två slags 

"gräs", som kallades "tättgräs". 

Om man gnider kärlet invändigt 

med ett av dessa gräs eller lägger 

ett par sådana gräs i kärlet och 

sedan silar sötmjölk i det, så 

"tättes" mjölken. Men blott sällan 

har man framkallat täte i mjölken 

med dessa örter. Konsten att framkalla 

tätmjölksbildning genom att 

lägga en skogs- eller åkersnigel 

i mjölken tyckes ej ha varit känd 

i Sorsele. 

("Filblanna", en blandning av 

fil och vatten var i Obbola en 

omtyckt sommardryck. ) 

På väg till slåttern med filflaskan 

på ryggen. Skansholm 1935. 

258

smör • 

I kärnan samlar man det mesta av all grädde man får av mjölken. När 

man skall till att kärna smör, ställer man smörkärnan invid spiseln så 

att själva kärnan och grädden i den värms svagt. Medan grädden stått i 

kärnan, har den blivit litet svagt sur. Sedan kärnan anses vara tillräckligt 

uppvärmd, ställer man den på golvet i närheten av kantoret, och 

locket tas av. Man blöter kärntöreln med varmt vatten och för den ned 

i kärnan genom grädden, så att endast törelkäppen sticker upp över kärnans 

brädd. Käppen skjuts in i hålet på kärnlocket, och detta lägges över 

kärnöppningen, varefter man fattar om skaftet med båda händer, vrider 

först töreln några varv runt i grädden och för den sedan i hastig fart 

kraftigt upp och ned genom grädden i kärnan. Är grädden i kärnan till 

övervägande mängd av mjölk från kor, som har burit tidigt, så är den 

lättkärnad, så att den "skär" sig, d. v. s. att i den snabbt små smörkulor 

bildas och vatten och ostämne övergår till kärnmjölk. När man har 

kärnat en stund, börjar grädden "öka", svälla upp i kärnan, så att den 

till sist når nära under kärnlocket. Då måste husmodern ta av kärnlocket 

och ösa ur kärnan. "Kärngrädden" fördelar hon i koppar, och ur var 

sin kopp få hushållets personer äta kärngrädde till bröd ur kopparna. 

Man kärnar vidare. Grädden i kärnan kan åter svälla upp, så att man 

nödgas ösa ur kärnan för andra gången. Men efter ytterligare kärnande, 

börjar grädden i kärnan sjunka ihop, och då får den som kärnar brått 

med att tömma tillbaka grädden. Sedan kärnar man åter, och till sist 

skär sig all grädde i kärnan, och de små smörkulorna lägger sig i ett 

gult lager ovanpå kärnmjölken. Sedan grädden har övergått titl smörku- 

259

lor, håller man upp en stund med kärningen, men sedan har man att 

kärna ihop smöret till smörklumpar, som flyter i kärnmjölken. 

(Kärngrädden kunde blandas med kärnmjölk eller fil. Var mycket omtyckt 

och åts bl. a. gärna till gröt. Obbola. ) 

Sedan kärnan har statt en stund, sedan smör bildats, hade husmodern 

att taga upp smör ur kärnan. Hon tog fram smörtråget och smörsleven 

och ställde träget på en stol bredvid kärnan. Med smörsleven eller med 

handen öste hon upp smörklumparna och lade dem i tråget och samlade 

till sist samman ur kärnmjölken varenda liten smörklick, som där kunde 

finnas kvar. Sedan hon hade fått allt smöret i tråget, skulle hon 

tvätta och "rej", älta, smöret. Över smöret i tråget slog hon nu kallvatten 

och ältade och pressade smöret i vattnet med smörsleven eller 

med handen. Vattnet i tråget blev vitt av kärnmjölk ur smöret. Det 

mjölkblandade vattnet tömmer hon ur tråget och slår i nytt vatten och 

bearbetar smöret, tills vattnet inte har den minsta färg av mjölken. 

Smöret är nu rett och skall saltas. Men dessförinnan måste hon stöta 

och gnugga smörsalt. Hon tog fram salttråget och saltstenen, och öste 

i det grovsalt. Först knackade hon med stenen sönder alla större saltkorn 

och förde sedan stenen fram och åter och slipade därmed saltet 

till finaste smörsalt. Av detta strödde hon ett tunt lager över smöret 

och inarbetade saltet i smöret och strör på nytt litet salt och inarbetar 

detta tills smöret är lagern salt När hon hade tillrett smöret så, 

som det borde vara, tog hon av det stycken, som hon rullade till bollar, 

vilka hon pressade ihop, så att de blev litet mera vida än höga, och 

gjorde till sist med tummen en liten rundad grop i övre sidan av var 

och en av bollarna. En sådan boll av smör kallade man en smörgås! 

Varje person i hushållet erhöll var sin sådan smörgås om söndagsmorgonen. 

Dessa smörgåsar skulle för var och en räcka att äta av 

inte bara under söndagen utan också under en eller flera av de efter 

söndagen följande veckodagarna. Slutligen pressade husmodern allt 

smöret i smörtråget tillhopa i en stor rund smörklimp. Ur det stora 

smörstycket skar hon av ett mindre stycke, som man skulle äta upp 

inom hushållet. Det övriga lade hon i smörvågen och vägde det, varefter 

hon lade ned det i smörbyttan, där hon pressade ut det till ett 

lager. När hon nästa gång kärnade, skulle hon lägga i byttan ett lagertill, 

till dess att hon fick byttan fylld. 

(Smö ret kunde också pressas ner i fyrkantiga smörmått, som rymde 

ett pund, d.v. s. 1, 8 kg. Smörklumpen kallades då "smörpund". Åsele) 

På bröd har man ätit det som "smörbeta" eller " smörklining" 

smörgås, då man har 'klint", strukit ut, smör på brödet. I grötskålen 

har man gjort en grop i mitten av grötmassan och lagt i gropen ett 

stycke smör, som fått smälta i den heta gröten. Man har gjort "smörbrunn". 

Sedan man hade tagit gröt i skeden, doppade man ned gröten 

i det smälta smöret, innan man förde skeden i munnen. Vid vissa 

tillfällen, såsom när man redde till en bröllopsmåltid, kunde man 

steka kalvkött i smör. Fisk har man knappast stekt i smör utom då 

man lagat till fisk för herrskap att äta. Vid bakning har man ytterst 

sällan använt smör. Vid arbete i skogen eller då man varit på resor 

har man i matsäcken haft med sig stora smöraskar, och "jetarna" 

hade alltid i sin "jetarkont" fått bära med sig smöraskar av näver, 

som varit fyllda med smör. 

260

T. v. laggad "smörreda", det 

kärl vari smöret reddes och 

tvättades efter kärningen. 

T. h. smörkärna. Foto 1956 i 

Larssons fäbod, Granliden, 

Dorotea. 

om kläningar 

"Under lördagarna kärnades 

smör. Då lade husmor alltid undan 

en stor boll av smör, som 

man tog av i matsäcken, när karlarna 

voro ute i skogsarbete under 

veckodagarna. Av det övriga 

smöret gjorde hon en mindre 

smörboll för varje av husets 

medlemmar. Bollarna kallades 

"kläningar". 

"Kläningarna" placerades 

vanligen på ett stycke bröd för 

var och en, när man skulle äta 

kvällsmålet. De flesta och då alltid 

de yngre voro sparsamma 

med sin "kläning", ty under veckodagarna 

serverades sällan 

smör. Man kunde då varje dag få 

smaka smör, om man var försiktig 

med "kläningen". 

Efter måltiden märkte alla, 

som hade något kvar av sin "kläning", 

vanligast på följande sätt: 

Pelle t. ex. satte en brödbit i kläningen, 

Jonas två, Ante tre och 

Eva fyra o. s. v. till igenkänningstecken. 

En del kunde använda små 

stickor i stället för brödbitar. Sedan 

gömde var och en sin "kläning" 

i någon bordslåda, i bokhyllan, 

i skåpet o. s. v. Pelle, som 

var den snålaste av barnen, gjorde 

snart slut på kläningen och 

måste således bli utan smör. En 

dag tog han i hemlighet bort en 

sticka eller brödbit i Jonas "kläning", 

som han sedan påstod vara 

hans egen.Jonas protesterade, 

och slutet blev slagsmål om kläningen. 

Då fällde pappan en salomonisk 

dom och delade smöret 

mellan de stridande. Jonas, som oskyldigt 

led förlust, blev nu så 

arg, att han kastade smöret i vedlådan 

och sade ifrån, att han aldrig 

mer komme att äta smör". 

(K. H. Lundmark, Malå. ) 

261

Smörsalt krossas. Foto 1956 i 

Granströms fäbod, Granliden, Dorotea. 

Kärnmjölk . 

Efter kärningen tömdes kärnan 

på kärnmjölk genom att smörkärnan 

lyftes upp på en stol, så att 

den del av kärnans botten, där 

om ost och mese • 

tappen satt, kom att nå utanför 

stolsitsen. Under denna del av 

kärnbottnen ställde hon en bytta, 

och drog ut tappen i kärnan och 

lät kärnmjölken rinna ur kärnan. 

Av kärnmjölken tillredde man 

mest "blanna", men man kunde 

också tillverka kärnmjölksost 

en och annan gång. I övrigt drack 

man kärnmjölken, sådan den var 

och åt den ofta till gröt. Sedan 

kärnmjölken hade fått vara i byttan 

en tid blev den starkt sur. Genom 

att blanda in vatten i sådan 

sur kärnmjölk fick man "kärnmjölksblanna", 

den bästa blanna 

man kunde få dricka, ty den släckte 

törsten bättre än både vatten 

och tunnmjölk. 

Kärnmjölk s välling. 

Mjöl och vatten kokas tillsammans. 

Sedan den fått svalna, rörs 

blandningen ut med kärnmjölk. 

Åsele. 

I gårdarna inom Sorsele har man sedan gammalt tillverkat mycken 

ost. Den har använts uteslutande för hushållen. Det torde knappast hava 

hänt, att någon ost från denna socken har blivit avyttrad till annan 

ort. Blott sällan har man gjort ost av oskummad mjölk. Att så göra 

har ansetts vara stort slöseri. Den har i stället tillverkats av söt 

rännmjölk och i obetydlig mängd av getmjölk. Men även av äldre rännmjölk 

ibland till och med av surmjölk har man vid ett och annat tillfälle 

tillverkat ostar. Osten har man alltid tillverkat i boningsrummet, 

antingen det har varit hemma i gården eller i fäbodarna. Man 

har vid osttillverkningen använt en stor järngryta till ostgryta, som 

man ställt upp i den rymliga spiseln. De redskap, man använt vid osttillverkningen, 

har varit utom grytan, ostkorgen och ostsleven. Ostsleven 

har varit den dagligen använda koksleven. 

För att få mjölken att löpa ihop till ostmassa har man behövt ostlöpe. 

Denna vätska har man erhållit genom att använda "vinstra", löpmagen, 

ur en slaktad ungkalv. (Kalven fick inte vara mer än 14 dagar 

gammal, fick inte ha börjat äta hö. )Man har sköljt den utanpå, men 

ej inuti, och fyllt den lilla blåsan eller säcken med råmjölk, i vilken 

man har lagt något salt. En på detta sätt fylld "vinster" kallas "tjese". 

Öppningen på denna tillsluter man genom att sticka de avbarkade och 

tillspetsade grenarna uti en liten kvistklyka, "tjesklyva", genom hin- 

262

nan på båda sidor om öppningen i tjesen. Tjesen sättes ned i en stor 

vrilskål, tjesskålen, som är fylld med ostvassla. Tjesen hålles hängande 

i vasslan i skålen av tjesklykan, vilkens ändar ligger på skålens 

brädd. När tjesen har hängt i vasslan under ett par dygn, har ostvasslan 

i skålen omvandlats till "tjesvassla", fullgod ostlöpe. Tjesen har 

också kunnat saltas och torkas, varefter den klippts sönder i bitar 

och lagts i en flaska vari vatten fyllts. Efter ett par dygn kan vätskan 

användas som ostlöpe. (I Bäsksjö uppges att i tjesens råmjölk också 

några rönnbär lades ner. ) 

När man skulle göra ost, fyllde man tunnmjölk i ostgrytan och 

tände eld under den, så att mjölken i grytan skulle "lyes", värmas 

upp svagt. För att bestämma, när mjölken var lagom "ly", uppvärmd, 

stack man ett finger ned i mjölken gång efter annan. När detta var 

fallet, slog man i den en liten mängd tjesvassla eller ostlöpa och 

rörde in den i mjölken. En liten stund efter att detta är gjort, bildas 

ost i mjölken. Osten löper ihop till en sammanhängande vit massa, 

som flyter i den vätska, som kallas ostvassla. Så snart mjölken har 

"löpt" gräver man undan alla bränder och kol, i vilka eld brinner 

och glöder, så att grytan får svalna. Medan grytan svalnar, rör husmodern 

om grundligt i osten och ostvasslan med sleven, och låter 

sedan grytan stå i fred en stund. Husmodern ställer ett stort tråg 

bredvid grytan, tar fram ostkorgen och ställer den i tråget, sedan 

hon har sköljt den i vatten. Nu tar hon upp ost i sleven ur grytan och 

den osten klämmer hon ihop till små avlånga ostbollar, " ostmusen", 

och räcker sedan en sådan "ostmus" åt varje barn och annan person, 

som är inne i köket, till smakabit. Sedan öser hon upp osten ur grytan 

och fyller ostkorgen med ost, så att det bildas en hög råga av 

ost på korgen, varefter hon pressar samman osten med flata händerna 

och klämmer ur vasslan. Hon låter sedan ostkorgen stå i tråget 

tills vidare. Är en del ost kvar i grytan, tar hon en andra ostkorg 

och formar en ost även i den. Ostarna får stå i korgarna för att 

"stadga sig" till aftonen. Men då lägger husmodern upp rena trasor 

på hyllan under taket, och på dem stjälper hon upp ostarna. Vita och 

runda ligger nu ostarna på hyllan, och på deras yta sticker små ost- 

263

toppar upp, som har bildats i hålen i ostkorgarnas bottnar. Ostarna 

får nu ligga på hyllorna i fred för att torka och jäsa inuti. Färsk ost 

äter man bara undantagsvis. I många gårdar har man satt upp en osthylla 

av spjälor på stuguväggens yttersida på vilken man lägger ostarna 

till torkning under sommaren. 

Ost, som man tillverkar av "blårännmjölk" blir seg och degartad 

inuti, under det att skorpan på den blir benhård. Sådan ost är "segost". 

Om man använder glottermjölk tillsamman med tunn rännmjölk i osten, 

så får man av den mjölkerv"potterost", kornig ost. En och annan 

gång tillverkade man ost av kärnmjölk. Men kärnmjölksost, är grynig 

och torr. Segost, potterost och kärnmjölksost är ostsorter, som man 

har satt litet värde på och ansett vara dåliga att äta. 

Ost använder man dagligen, om man har tillräcklig mängd därav. 

Man äter den till smör och bröd och även ofta till tätmjölk. Ost med 

smör på har åtminstone i äldre tid värderats som en stor läckerhet . 

En dryg del av hushållets ost har gått åt vid kaffedrickningen, ty man 

har i alla tider haft för vana att skära en mängd av ostskivor i det 

kaffe, som man har varit i färd med att dricka. 

264

Skummjölks o st. 

Recept efter Selina Svanlund, 

Avaträsk, Dorotea. 

40-50 1 skummjölk 

2-3 matskedare löpe (för mycket 

löpe ger hård ost). 

Mjölken värms så att den blir 

ljum i en järngryta, löpet rörs 

ner och mjölken får sedan stå 

ungefär 1 timme. Därefter tänder 

man under grytan och rör om i 

mjölken, som får bli ganska varm 

men inte koka. När ostmassan 

sjunker mot botten tar man upp 

den och pressar ur vasslan samtidigt 

som man ger osten rektangulär 

form. Sedan osten torkat 

och fått kanter läggs den i saltlake 

c:a ett dygn. Skummjölksost 

brukar lagras 2 l/2 månad. Får 

en lätt syrlig smak. 

I Sandsjö, Åsele, uppges att osten 

fick ligga i saltlake en vecka. 

Lagrades sedan i en bytta med 

lock på i en sval, fuktig stenkällare. 

Efter ett par månader var 

massan innanför skalet alldeles 

genomskinlig och välsmakande. 

Tåsjö gammelost - Glottermjölksost. 


Avaträsk. Dorotea. 

Då man värmer surmjölk ystar 

den sig utan tillsats av löpe. Surmjölken 

kan få bli hur varm som 

helst, utan att osten förstörs. 

När ostmassan ystat sig, flyter 

den upp på ytan. Man lägger den 

då i en trasa och kokar den i vasslan 

ända tills den svartnar, c:a 2 

timmar. Osten läggs på en hylla 

för att torka och behöver inte 

läggas i saltlake. 

Denna ost kan ätas med varm 

potatis på tallrik och är i denna 

form en delikatess. 

Almas ost. 

Gammalt fäbodrecept efter 

Ingrid Telhammar. 

Skummjölk, som erhållits efter 

separering, ej från mejeri, får 

surna. Därefter värmes den tillsammans 

med litet söt mjölk 

men får ej koka, så att vasslan 

avskiljes ordentligt. Vasslan silas 

ifrån och massan lägges i ostformar. 

Dessa ställdes på luftig 

plats att torka ett par månader 

eller mer och vändes emellanåt. 

Alma hade dom i ett härbre i ett 

fönster och där fick dom ligga 

och lukta över sommaren, övertäckta 

med tunt tyg. På hösten 

tog hon in en ost i taget, skar 

den i små bitar, vilket kunde vara 

nog så svårt eftersom dom 

ofta hade hunnit bli mycket hårda. 

Bitarna lades i en skål och söt 

mjölk slogs över så att bitarna 

var helt täckta. I den söta mjölken 

skulle ostbitarna ligga ett 

par dygn så att dom mjuknade 

upp. Därefter lades allt i en 

kastrull och fick koka tills bitarna 

var helt uppmjukade och allt 

var en slät massa. Så slogs massan 

upp i form eller fat igen och 

får då en lagom ostkonsistens, 

brunaktig i färgen. 

Kärnmjölksost . 



30 1 skummjölk 

10 1 kärnmjölk 

3 matskedar löpe 

Skummjölken värmes så att den 

blir ljum. Löpe och kärnmjölk 

blandas och hälles i skummjölken. 

Blandningen får stå ungefär 

1 timme. Där ef ter värms blandningen 

upp igen, men den får inte 

bli för varm. När massan ystat 

sig tas den upp och vasslan pressas 

ur. Lagras. Vasslan duger 

inte till mesostkokning, den blir 

alltför stark och dålig i smaken. 

265

Bofil. 

Efter uppgift av Selina Svanlund, 


Mjölken värmes så att den blir 

ljum. Löpe hälls i och det hela 

får stå tills massan tjocknat till 

en konsistens liknande kalvdans. 

Äts med mjölk eller grädde och 

socker. En delikatess, som man 

bjöd på i fäbodarna. 

Osthylla med ostar på tork i bostuga 

i Kallkällklippens fäbod, 

Avaträsk, Dorotea. Foto 1957. 

Sötost. 

I en gryta, mindre än ostgrytan, fyllde man litet gräddmjölk och en större 

mängd söt rännmjölk. Grytan sattes över elden, så att mjölken kom i kokning, 

och sedan underhöll man elden under grytan, så att i den kokade 

svagt under många timmar. Under kokningen går vattnet bort ur mjölken, 

och denna löper så småningom ihop till ost, fastän man inte blandat någon 

ostlöpe i mjölken. Den ostvassla med ämne till mesost i, som bildas i 

grytan, kokas in i osten och denna ost blir genom den långvariga kokningen 

mycket fast och stadig och brungul till färgen och erhåller kraftig söt 

smak, varav den kallas sötost. Denna ost är litet seg men söt och välsmakande. 

Man lägger sötost i söt rännmjölk och får då en god maträtt, som 

man äter enbart vid måltiden. 

(Sötost är också i kustbygden en välkänd företeelse och betecknas som 

en festrätt. En tillagningsvariant beskrivs av Emmy Hammarström i 

Obbola på följande sätt. Till 2 liter oskummad mjölk, som värmts till 

30-40 sätts 2 dessertskedar löpe. Grytan sätts åt sidan tills man ser 

att ostmassan efter ca 1/2 timme börjar ta ihop. Den sätts då på försiktig 

kokning och efter en stund rör man ner ca 3 matskedar sirap. 

Man får passa koket väl så att det inte blir mosigt och det får heller 

inte koka för länge så att ostmassan blir seg. Sötosten åts varm eller 

kall tillsammans med vasslan. Omtyckt sommarmat t. ex. i slåttern då 

den var läskande. 

Från Skelleftebygden uppges att sötosten löptes med kärnmjölk. ) 

Mesost (mese, missu). 

Det som blev kvar i ostgrytan, sedan osten är upptagen, är ostvasslan. 

Av denna skulle man koka "missu, eller "missuost", mesost. Man sparade 

ihop ostvassla, tills mängden blev så stor, att man kunde fylla ostgrytan. 

Grytan sattes i kokning. När vasslan kokat en kort stund, lägger sig på 

vasslans yta en vit, finkornig massa, som kallas "vitmissun", vit mesost. 

Den skummas av i kärl och får svalna. Vitmesosten lägger man i tunnmjölk 

och äter som maträtt. 

Vasslan håller man sedan i jämn kokning och en och annan gång rör 

man om i grytan med sleven. Man har nu inte längre ostvassla i grytan, 

266

"Meseritt", d. v. s. me so stkokplats i det fria under snedtak, på Kallkällklippens 

fäbodplats, Avaträsk, Dorotea. Foto 1957. 

utan nu är där mesvassla. Nu kokar man den tills vattnet har gått ur 

den så mycket, att vasslan blir till en mer eller mindre tjock vällingliknande 

massa. Denna massa kallas "blötmissu". Sådan "blötmissu" 

sparas för att användas vid brödbakning. Vid fortsatt kokning går vasslan 

ihop till en grötliknande massa. När innehållet i grytan börjar bli 

tjockt får en person ständigt vara vid grytan, för att utan avbrott röra 

omkring uti grytan. Man rör om med en slev eller mera vanligt med 

en "missuspade", en lång men smal träspade. Intet ögonblick får man 

göra uppehåll i att röra. Ju tjockare massan blir desto häftigare måste 

man röra i den, annars brännes massan i grytan och på grytans innersida 

bildas " skova", fastbränd massa. Den massa man nu har i grytan, 

kallas "mis sugrot". Sedan den blivit tillräckligt tjock, låter man den 

267

svalna och öser sedan upp den. (I Sandsjö, Åsele, östes mesen upp i en 

skål där man fortsatte att röra den - annars blev den lätt "sandig". ) 

Man lade en stor klump "gröt" på en liten bräda. Med sleven pressade 

man samman grötklumpen och formade den till en mesost med större 

längd än bredd och rundade av och slätade till sidorna och ändarna på 

mesosten, varefter man lade upp den på hyllan, där den fick ligga och 

torka. I stor utsträckning har man använt mesost såsom födoämne. 

Dels har man ätit den i form av skivor på bröd med smör, dels har 

man karvat den på gröten och ätit den tillsamman med denna, och dels 

har man karvat den i tätmjölk och rört in den i denna till "missufil". 

När man under en tid av vintern har lidit brist på mjölk i en gård, har 

man skurit mesost i vatten och fått "missuväta", som man ätit till gröten 

istället för grötmjölk. En jägare eller annan person, som gått i 

skogen, har ofta burit ett stycke mesost i tröjfickan. 

268 

OM 

TILLVKKKNIN»; 

AK 

WESTERBOTTENS SÖTMJÖLKSOST 

JKMTi 

NORMALRITNINGAR OCH VIRKESFÖRSLAG M. M. 

TILL 

OST-MEJERIER. 

AKSKDI) TILL I.KDNINO VII» OCH A NLÄf II ;XIN(.i 

AT MFJKUIKIi INOM WKSTKliBOTTKSK LAN 

AK 

J. COWAN-NYBERG, 

i TCIFVFN p\ FÖRANSTALTA NI IM AF 

wistI:ur.iittkns I.Ans i.andstini;. 

K > II VIHI K AS rilHKKI IFRÅN FURFATTAKRK 1'NDRR LINIM UMKX. 

UMEÅ 1892. 

Den namnkända västerbottensosten 

har ingenting 

med den här beskrivna traditionellaostframställningen 

att göra. Den är en 

produkt av den professionella 

mejerihantering som 

genom hushållningssällskapets 

och landstingets energiska 

åtgärder organiserades 

i Västerbottens jordbruksbygder 

under senare 

delen av 1800-talet. Den 

ivrigaste Propagandisten 

för ostmejerier var J. 

Cowan-Nyberg, som 1892 

gav ut vidstående skrift. 

Han kunde på lantbruksmötet 

i Gävle inregistrera 

ett gott resultat av sina 

ansträngningar - 25 

av länets mejerier hemförde 

30 pris.

"Missu" betecknar i umetrakten en ost, som framställs på följande 

sätt. Sötmjölk värms upp och kärnmjölk hälls i och grytan förs åt sidan 

- den får inte koka. Ett par teskedar ättika rörs ner. Mjölken ystar 

sig då, som när man lägger i löpe. Den får nu koka försiktigt. 

"Missun" får en porösare, grynigare konsistens och är vitare än sötosten. 

Smaken är syrligare. Den åts tillsamman med vasslan och betraktades 

som slåttermat. Obbola. I Ostvik, Byske, kokades missu 

eller "miskesvälling" på surmjölk, kärnmjölk eller surmjölk som 

värmdes och ystades med hjälp av ett par droppar ättika. Vasslan 

slogs bort eller användes till "sötsur välling". Ostmassan fick sedan 

tillsats av salt, socker eller sirap och åts med sked. 

Åter en annan betydelse - "löpnad sur grädde, som åts med mjölk" - 

uppges ordet ha på Holmön. 

Mesost. 



Vasslan efter ostframställningen 

värms i en järngryta. Om man 

har 40 1 vassla kan det ta 4-5 timmar 

innan vasslan har börjat 

tjockna. Då är det dags att börja 

röra den och det får man hålla 

på med bortåt en timma. Då tas 

grytan från elden och får inte röras 

mer - då blir den som sand. 

Kokar man vassla efter skummjölksost 

kan man ha lite grädde 

och socker i mesen som gärna 

blir syrligare än den efter helfet 

ost. 

Mesekams. 



Mjölk med utrörd mese, kornoch 

vetemjöl blandas till en 

smet. Av denna gör man bollar, 

som kokas i vassla. 

Meseråppa, meserippa. 

1. Meseblanna, d. v. s. ostvassla, 

kokas tills den antar brun färgton 

och blir tjock som välling. 

Vetemjöl rörs i tills det hela 

blir tjockt som en gröt. 

2. Ostvassla och ost kokas tillsammans 

till en välling. Vetemjöl 

rörs i så att massan blir 

grötliknande. 

3. Lika delar kärnmjölk och 

oskummad mjölk blandas och 

kokas tills det hela blir vällingliknande. 

Då rörs vetemjöl i till 

man får en gröt. Ibland tillsättes 

ett ägg och något socker. Dessa 

tre recept från Bäsksjö, Vilhelmina. 

Mesefil. 

I tjock grädde, vanligtvis sådan 

som stått i kärnan, "kärnfil", 

karvas torr mesost. Därpå vispas 

tills det hela fått brun färg. 

Mesefilet breds på smörgåsar. 

Mesesovel. 

Efter uppgift av Henning och 

Ida Stenvall, Nästansjö, Vilhelmina. 

Hård mesost karvades i bitar 

ner i en gryta med hett vatten. 

Man gjorde en redning så att 

man fick en tunn sås. Denna slogs 

upp-på tallrikar och åts med hjälp 

av tunnbröd som doppades i såsen. 

269

Ostmassan har pressats ner i en 

ostkorg, som ställts upp över ett 

tråg som samlar vasslan. Kallkällklippans 

fäbodplats 1957. 

Renmjölk, renost och rensmör/. 

I vapstsamen Kristoffer Sjulssons 

minnen, upptecknade 190 5 av O. P. 

Pettersson finns en beskrivning 

av den samiska mjölkhushållningen. 

Från vårsommaren fram till 

midsommaren, sades det, skulle 

kälvan (renkon) föda hushållet. 

Varje renko gav ungefär 1/3 liter 

mjölk, och arbetet i mjölkningsgärdan 

tog en hel dag i anspråk. 

Mjölkningen skedde två gånger i 

veckan, att mjölka tre gånger ansågs 

som bevis på långt driven 

snikenhet. Vid hemkomsten fyller 

man en skål med färsk mjölk och 

tillsätter litet löpe. Mjölken löpnar 

och blir tjock så att den kan 

skäras med sked. Med denna delikatess 

stärkte man sig efter dagens 

ansträngningar. Det var också 

vanligt att helt enkelt värma 

mjölken i kittel och äta den varm. 

Försommarmjölken silas i "vårkaggarna", 

får jäsa, blir tjock 

och stark. De fyllda kaggarna till - 

slutas väl och sätts i jordkällare 

till nästa vår. Mjölken kallas nu 

"gåstomelkie" och den kan sparas 

270 

2-3 år. Senare på sommaren började 

man göra ost. Mjölken silades, 

värmdes "fingervarm" i kittel 

varefter löpe tillsattes . Löpmagen 

från renen togs till vara 

vid slakten och torkades. Innan 

den skulle användas mjukades den 

upp i vatten och ostvassla i en liten 

kagge. Denna vätska kunde sedan 

användas som löpe. Ostmassan 

tas upp i en ostform, bunden av 

rottågor eller gjord av trä. Vasslan 

pressas ur med händerna, får 

vara en stund i ostkaret, läggs 

därefter på en osthylla av käppar, 

" sitie", ovanför eldstaden. Där 

får de ligga några dygn för att 

torka och rökas. Ostberedningen 

pågick fram till höstsommaren. 

En renhjord med 400-500 djur 

gav c:a 3 ackjor fyllda med ost. 

Ostvasslan tillsätts sedan med 

färsk mjölk och kokas. Den löpnar 

och blir " sjorommelkie", kvällsmat 

varje dag man gjort ost. 

Under sensommaren beredde 

man smör, "aldo vuodja". Den 

färska mjölken värms svagt och 

löpe tillsätts. Bearbetas försiktigt 

med en "tvaru", så att smöret 

skiljer sig från kärnmjölken. 

Smöret tvättas med vatten i en 

skål, saltas obetydligt och förvaras 

i blåsor från renkalvarna. 

Smörblåsorna hängs i visthusboden 

och används till kokt och 

torrt kött, till torrfisk och lever. 

Av kärnmjölken kunde kärnmjölksost 

beredas. 

Under sista delen av sommaren 

slås mjölken på kaggar för vinterbehovet. 

Den slås vid flyttningen 

över i blåsor. Åts som den var, 

utan tillsats, och var särskilt avsedd 

för barnen. 

"Rensmör" bereddes också, 

enligt Marianne Nilsson, Vilhelmina, 

av märg ur märgben, som 

rördes i en järngryta över svag 

värme, saltades och tillsattes 

med något litet späd tolta. •

kött • kokkött och stekkött 

torkning, rökning «sättning 

"Orsaken till den bristande odlingsfliten hos de äldre jordbrukarna bör 

utan tvivel tillskrivas de rika tillfällen de ägde att av fiske och jakt söka 

sin näring. Också drevo de detta näringsfång på ett så uteslutande sätt, 

att alla manbara personer härmed sysselsatte sig hela året, med undantag 

endast av de få sommarveckor, varunder de avbärgade sina myrängar. 

Men före och efter denna tid flyttade de bort till sina fiske- och 

jaktställen, lämnande åkerbruket åt kvinnor och barn att sköta". Det 

näringsmönster, som komminister J. A. Linder här beskriver från Norsjö 

1820, ägde giltighet för stora delar av länet, särskilt lappmarken, 

där fångstnäringarna var den viktigaste förutsättningen för bostättningen 

under den tidigaste kolonisationsepoken och där myndigheterna med 

lappmarksplakatens allt strängare förbud mot "skogande och fiskande" 

försökte länka in nybyggarnas intresse på jordbruk, vilket ju var kolonisationspolitikens 

egentliga mål. Ännu tidigare kan samma mönster 

spåras i 1500-talets skattelängder, vari kustbyarnas bönder erlägger 

skatt för fiske i lappmarksträsken, och under sin lappmarksresa 1732 

möter Carl von Linné granöbönder, som fiskar 8 mil från hembyn efter 

Umeälven. När jaktens och fiskets produkter skulle tillvaratagas 

tillämpades i stor utsträckning mycket ålderdomliga konserveringsmetoder. 

Saltning av kött och fisk förekom knappast före medeltidens senare 

del i Sverige. Dessförinnan kunde kött bevaras genom lufttorkning, en 

metod som i kombination med saltning ju är fullt levande i lappmarken 

än i dag, genom kombinerad torkning och rökning över eld, genom 

frysning om vintern och genom att köttet lades ner i kallkällor. Dessa 

typer av konservering har också - som det skall visa sig i följande beskrivningar 

- förts över från viltköttets till tamköttets tillvaratagande. 

Kerstin Eidlitz har i sin bok "Föda och nödföda" påpekat att det i 

lappmarken egentligen bara var ett djur, som man inte ansåg sig kunna 

äta och det var hermelinen. En uppteckning från Risträsk, Vilhelmina, 

kompletterar bilden av de animala födoämnenas betydelse med uppgiften 

att vid en slakt allt tillvaratogs utom könsdelarna från handjuren. 

När det gäller köttets tillagning är det kanske mest frapperande 

för en modern läsare att kokning var den normala metoden, medan 

stekning var relativt sällsynt. 

271

Ett " stycknings schema" 

från Risträsk, Vilhelmina, 

tecknat av Nils Eriksson 

1930. På detta sätt 

styckades alla större 

djur. "Ståbben", svansen, 

kallades på fåret också 

"jetarståbben" eftersom 

den var jetarens traditionella 

slaktandel. 

Viltsoppa. 

Vi åt allt slags vilt kött: järv, lo, 

hare, ripor, orrar, tjäder, sjöfågel, 

tranor,svanar och gäss 

(vildgåsungar fångades och föddes 

upp till slakt i Täfteå!). Köttet 

kokades i rikligt med vatten till 

soppa. Potatis kokades tillsammans 

med köttet. Risträsk, Vilhelmina. 

Om ekorrkött. 

"Förr i tiden kastade man inte 

bort ekorrkroppen (sedan den 

flåtts) utan då åt man den. Rensade 

ur innanmätet och sköljde kroppen, 

det var i huvudsak bogar, rygg 

och lår, som kom till användning. 

Man saltade på dem en aning och 

torkade dem eller kokade dem på 

vanligt vis, ofta samman med annat 

kött. Skulle ekorrkroppen torkas, 

tog man och bröt ekorrkroppen 

bakåt, så att den gick av i ryggraden 

och blev böjd i vinkel, varefter 

den hängdes på en träkäpp 

eller ståltråd inne i murbröstet 

ovanför kokspisen. När jag var 

lillpojke, så fanns i Järvsjö en 

gubbe, som hette Per Rovert Hällkvist; 

hans gumma Albertina tog 

alltid vara på ekorrarna, rensade 

ur och torkade dem. Många gånger 

åt jag hos henne torkade ekorrlår 

och måste intyga, att ekorrköttet 

var verkligt gott". Sven 

272 

1 

jtCru*-. 

JIMA f< j 

Hansson, Latikberg, Vilhelmina 

i VÄSTERBOTTEN 1966. 

"Men ekorrens kött ville ingen 

äta, ty man visste att om man åt 

sådant kött, så ådrog man sig 

därmed fällsjukan, fallandesot". 

O. P. Pettersson i VÄSTERBOT- 

TEN 1958. 

På grund av att de flådda ekorrkropparna 

såg ut som spädbarn, 

hyste många motvilja mot att äta 

ekorrsoppa. 

Sälkött, sälblod 

Blod från "morsan", honsälen, 

var bra till blodbröd och pannkaka. 

Kutköttet togs till vara och användes 

till soppkött. Holmön. 

Av de sist skjutna sälarna brukade 

jägarna ta hem köttet, som 

åts kokt och var omtyckt. Obbola. 

Ugnstorkat fårkött. 

Bogar, sidor och lår av får hängs 

upp på stång och torkas i spisen. 

Också det kallas "törkött" och används 

företrädesvis till matsäck. 

Risträsk, Vilhelmina. Tidigare 

hängdes köttet på stänger eller på 

spett framför den flammande brasan 

med långpanna under för det 

droppande flottet. Senare torkades 

köttet i bakugnen. Ersmark, Skellefteå.

Kokkött. 

Övrigt fårkött fryses efter slakten, 

tas in alltefter behov, kokas 

tillsammans med potatis. Det som 

finns kvar till våren, hängs upp 

och lufttorkas i solen. Åt grannarna 

gavs vid slakten köttstycken 

som gåva, kallades " slaktarkok". 

Blodklimp. 

Blod, mjölk, mjöl och "feta" rördes 

samman i lagom fast deg. 

Klimparna formades med sked 

och kokades i buljong, "spad". 

Sandsjö, Åsele. 

Pomsör ra. 

En i Åsele vanlig maträtt. Beskrivning 

av Edvin Mellgren. 

Pomsörra gjordes av blod och 

kornmjöl jämte fett, helst det fett 

sin är omkring njuren, "njranfeta". 

Den lösa deg( som gjordes 

av dessa ingredienser, stoppades 

i en vit linne- eller bomullspåse 

och kokades. Efter kokningen 

Torkbur för lufttorkning av kött på 

stugvägg i Falträsk, Sorsele. 1969. 

fick den svalna och åts i kallt 

tillstånd med sked. Inne hållet i 

påsen var då som en gröt. Det ansågs 

vara "bisam å mätteli" mat. 

Kokt lever. 

Levern kokas, skärs i skivor och 

äts med potatis. Levern kokas 

och äts som den är, torr. 

Leverpannkaka. 

Lever kokades och maldes. Blandades 

med (ris)gryn, litet mjölk, 

sirap, mjöl och fett. Stektes som 

tunnpankakor och åts med lingon. 

Sandsjö, Åsele. 

Buljong på fårben. 

Här hade gårdarna stora fårhjordar 

och om höstarna kunde varje 

gård slakta upp till 30 får - fårkött 

blev på så sätt det viktigaste 

hushållsköttet. Benen styckades 

273

loss med vidsittande klövar. Jag 

minns hur farfar satt med benhopen 

framför elden i spisen i 

bryggstugan och lade upp benen 

undan för' undan i glöden så att 

han kunde skala bort klövarna. 

Därefter torkades benen något i 

bakugnen. Om söndagsmorgnarna 

togs sedan några fårben in och 

buljong kokades på dem. Detta 

"spad" användes till den obligatoriska 

"blaita", doppigrytan. 

Degerbyn, Skellefteå. 

0 I följande ofta cierade anteckning 

från Jämteböle 1732 berättar 

Carl von Linné om ugnstorkade 

tjäderbröst. 

"Jag begärde om aftonen mat; 

mig blev föresatt ett tjäderbröst; 

som förleden höst blev skjutet 

och då stekt; det såg fuller ej så 

särdeles väl ut, och trodde jag 

det skulle ej bättre smaka, men 

förnam, helt annat, i det att det 

smakade delikat, och admirerade 

jag så mångas oförstånd, som 

då de få mer fågel än de behöva, 

låta honom skämmas, som så ofta 

sker i Stockholm. Då bröstet 

är plockat och rent gjort, avtaget 

från den andra delen, skäres 

bägge sidor; detta saltas först 

med smått salt ett par dagar, sedan 

strös litet mjöl på undre sidan, 

att det ej skall hänga vid, 

sättes så in uti ugnen, då de bakat, 

att långsamt torkas, vilket 

sedan sättes under taket uti uthuset 

att bevaras och håller sig 

lika gott, om än det i 3 år konserveras". 

Ett par dagar senare konfronteras 

Linné i Granön med en annan 

variant av tjäderbröst - 

"det var skjutit i vår och torkat 

1 solen, ej stekt, vilket jag skulle 

äta som spickekött". Därmed 

har han beskrivit de två torkningsmetoder 

som varit vanliga 

in i våra dagar. 

274 

Saltkött. 

Allt nötkött, halsar och ryggar av 

får saltades i stora kar. Det som 

fanns kvar av saltkött, sattes om 

våren upp och vindtorkades mot 

södervägg. 

Köttsoppa. 

Köttsoppa har varit vanlig både 

som söndagsmat och högtidsmat 

i gammal tid. Den kunde kokas på 

vad kött som helst, de grönsaker, 

som skars i var vanligtvis potatis, 

rovor eller kålrötter och morötter. 

Vanligt var också med 

klimp i köttsoppan. 

Köttkorv. 

Fjälster fylls med hackat kött. 

Korven koktes eller stektes. 

"Pengelkorv" gjordes av hjärtsäcken 

och åts till jul. 

Kalvsylta. 

Efter Emmy Hammarström, 

Obbola. 

Då man slaktade till jul kokade 

man stora fat med kalvsylta på 

huvudet, inälvorna och benen. Köttet 

hackades med kötthackor och 

blev därför ganska grovt. Gelén 

blev glasklar. Kryddades med salt, 

lagerbärsblad och kryddpeppar. 

Kokt kal vi e ver 

Recept efter Emmy Hammar- • 

ström, Obbola. 

Man kokar en lag av vatten, salt, 

kryddpepparkorn och lagerbärsblad. 

Den färska kalvlevern läggs 

ner i denna lag och får koka under 

passning. Man provar om den är 

färdig, genom att sticka i den och 

se om den ännu är blodig inuti. Får 

levern koka för länge blir den 

hård. Äts varm med potatis och 

lag. Kan även få kallna i sitt spad 

och äts då uppskuren i tunna skivor 

som smörgåspålägg. 

Även sällever kokades på detta 

sätt och var omtyckt.

Hackelse( pölsa, lungmos). 

Hackelse var i princip benämningen 

på en maträtt bestående 

av kokta finhackade inälvor. Dessa 

hackades antingen råa i en 

hack-kabbe, en vanlig huggkubbe 

med en skålformig fördjupning, 

eller kokta, då ett hacktråg användes. 

Hackningen gjordes med särskilda 

hack-knivar, "hacktel", 

eller med en yxa. Kötthackorna 

ersattes sedermera av köttkvarnen 

och från den tidpunkten talade 

man ofta om pölsa eller lungmos 

än hackelse. Det finns sparsamma 

uppgifter om att mjöl eller 

gryn blandades i hackeisen, men 

som regel var det enbart det hackade 

köttet som kokades. Uppgifterna 

om vilka inälvor som användes 

i hackeisen skiftar. Vanligtvis 

uppges att man använde lungor, 

hjärta, njurar och "mellankött" 

eller " sjvangkött", vilket var benämningen 

på det tunna, broskiga 

Övre bilden t. h. "Tarmfeta" från 

ett får upphängt till torkning. 

Nedre bilden: Fårtarmar uppblåsta 

och uppsatta till tork för att använ 

das vid korvberedning. 

Foto: Nils Eriksson, Lövberg 194 

275

ukköttet. Andra sagesman anger 

att också lever ingick i hackeisen, 

däremot inte njurarna, som man 

reserverade för palttillverkning. 

Från Kamsjön, Degerfors, berättas 

att det råa, hackade köttet lades 

i träbyttor, där det varvades 

med salt. När byttan var fylld, den 

rymde 4-5 liter, smältes talg 

ovanpå. Byttorna förvarades i matboden, 

ur dem tog man in hackelse 

vid behov. Den kokades och skummades 

noga,varken mjöl eller 

gryn tillsattes. 

Hackelsa 



I slakttid gjordes följande rätt 

på inälvor i Ingrids hem. 

Inälvor från grisslakten - hjärta, 

lungor och mellanköttet från halsens 

undersida och neråt - maldes 

i rått tillstånd och saltades. 

Detta fick konsistensen av en gröt. 

Denna blandades med hackad lök 

och lades i en stekpanna med fett. 

Anrättningen sattes in i ugnen där 

den torkade till torra kulor. Dessa 

åts med kokt potatis, vanligen 

som frukosträtt. 

Fläsk, rökt och saltat. 

Rökt fläsk var omtyckt sommarmat. 

Till rökningen - som skedde 

i bastun - om inte särskilt rökhus 

fanns, användes företrädesvis enris. 

Man rökte mestadels bringan, 

medan stekarna saltades ner. Det 

salta fläsket stektes, var det alltför 

salt kunde det kokas i mjölk 

innan man stekte det. 

Syltefläsk. 

Fläsk kokades så färskt som möjligt, 

lades sedan i saltlake, togs 

upp efterhand. Åts kallt med varm 

potatis. 

276 

# "Ville man i en hast göra 

sig av med spyflugornas ägg i 

kött eller fisk, så kunde man 

vinna ett gott och hastigt resultat 

genom att hänga in dessa 

födoämnen i bastun och låta 

basturöken verka på dem 

en lämpligt lån tid". O. P. 

Petters son. 

Gravfläsk. 

Så kallas i Sävar-trakten saltat 

fläsk, som om sommaren åts spicket 

på tunnbörd till fil som slåttermat. 

Äggröra. 

Agg av sjöfågel och skogsfågel 

samlades. Åts mest i form av äggröra 

varvid äggen rördes ihop 

med smör, mjöl och något mjölk i 

en gryta. Risträsk, Vilhelmina. 

Hönsägg rörder ner i kokande 

mjölk och fick en redning av vetemjöl. 

Lades upp på tallrikar och 

åts med tunnbröd, som doppades i 

äggröran.Serverades om söndagsmorgnarna. 

Nästansjö, Vilhelmina.

om renslakt 

I det följande återges de delar 

av Kristoffer Sjulssons minnen 

(tryckta i VÄSTERBOTTEN 1937), 

som beskriver tillvaratagandet av 

renens kött och inälvor efter den 

stora höstslakten. Den företogs 

senare än vad som nu är vanligt, 

i början av november, då väderleken 

blivit kall och det därför 

var lättare att bevara köttet. 

Allt blod öses i en kittel, där 

det får stå en stund, så att tjockblod 

och tunnblod skiljer sig 

från varandra. Vardera blodsorten 

öses sedan var för sig i bläsor, 

som inläggs med köttet och 

upphängs om våren att torka i 

luften, då blodet övergår till torrblod. 

En del av tunnblodet användes 

färsk till korv. Till korvskinn 

använde man renens tjocktarm 

eller delar av våmmen, som syddes 

samman. Tunnbloden uppblandades 

med fett, och hade man 

mjöl, invispades därav något litet. 

I brist därpå malde man sönder 

islandslav till mjöl och inblandade 

litet av detta. Blodkorven förtärdes 

färsk och användes endast 

under slaktetiden samt räknades 

som en stor läckerhet. 

Kroppen styckas i halsstycke, 

ryggstycke, sida, bog och stek. 

Köttet läggs för tillfället i boden, 

men föres sedan till köttkällaren, 

där det lägges samman, helst 

med snö mellan varven, men utan 

salt. Där får det ligga till våren, 

då det tages upp, sönderfläkas 

och hänges i "suengjåre"för att 

torka i luften. 

Fettet tillvaratogs på det noggrannaste 

och inlades i blåsor. 

Dessa hängdes i kåtan att torka 

och sedan i visthusboden. 

Magsäckarna tömdes och skölj- 

des, men skållades icke,vändes 

aviga, uppblåstes och användes 

som förvaringskärl för blod,mjölk 

och fett. Löpmagen tillvaratogs 

för löpets skull och torkades. Den 

feta tarmen sammanflätades och 

torkades. Hjärtat och levern kokades 

färska och åts till märg och 

smör. Hjärnan blandades i tjockblod 

och användes till föda åt hundarna. 

Sedan mjöl kom mera i 

allmänt bruk, användes hjärnan 

jämte blod och fett till palt. Lungan 

och luftstrupen hängdes ute 

och åts stundom, sedan den blivit 

gammal. Eljest räknades dessa 

höra till hundmaten. Alla senor, 

utom de s. k. knutsenorna, tillvaratogs. 

Man drog ut dem ur köttet, 

men lät alltid ett stycke kött 

bliva kvarsittande vid senans 

ena ände, så att den, som snodde 

senan till snören, skulle hava något 

gott att bita på. Alla senorna 

ur en ren fästes samman i en 

bunt, s. k. sengång. Sedan kroppens 

alla delar blivit tillvaratag- 

277

na, flådde man huden av huvudet 

och benen. Ben-och huvudköttet 

åts färskt. Detta jämte ryggkött, 

inälvor och märgben kokades 

tillsammans och åts utan åtskillnad. 

Endast märgbenen värderades 

något mera än det övriga köttet. 

I "Minnen från en lyckseleby' 

berättar Berta Johansson i 

VÄSTERBOTTEN 1965 om hur 

bönderna i lappmarken ofta köpte 

slaktrenar. De bästa styckena, 

stekar, bogar, rygg och sadlar, 

frystes ner och förvarades under 

snö till stormarknaden då de avyttrades. 

Av det återstående köttet 

maldes en del till färs och 

blev köttbullar, av en del kokades 

köttsoppa, "som var en mycket 

vanlig husmanskost under förjulsvinter", 

av en del kunde göras 

hackkorv, varvid köttet blandades 

med fett och kryddades, varefter 

korvarna hängdes under murkransen 

och fick hänga där tills de 

var genomstekta av brasvärmen 

och fettet började spricka fram. 

Av blodet gjordes palt, i vilken 

också mald eller hackad rå renlever 

blandades. Den fylldes med 

fårtalg. Vidare kokades blodkorv, 

som åts på julmorgonen och bakades 

blodbröd. Inälvorna - mellankött, 

hjärta, njure och lunga - 

hackades råa. Renhuvudena styckades, 

kokades och blandades 

med inälvorna till lungmos. 

278 

samvsk/ kittgaffcts- 

Renslakt, nyare variant. 

Recepten är, då intet annat anges, 

efter Marianne Nilsson, Vilhelmina. 

Efter renslakten kokas stycken 

av ryggköttet, tillsammans 

med tunga, lever, njurar och buljong. 

Detta kallas renkok eller 

lappkok. De olika delarna tillreds 

på följande sätt. 

Kokkött. 

Den främre delen av sadeln (ryggen) 

samt en bit av halsköttet 

styckas i tjocka bitar efter kotorna. 

Köttet kokas med salt. För 

att få en stark buljong, lägger 

man. ner köttet i kallt vatten, 

lägger man det i redan kokande 

vatten blir buljongen svagare. 

Färskt kött skall koka utan lock. 

Köttet får koka c:a 2 timmar och 

skummas väl. Buljongen kan drickas 

särskilt till köttet. 

Renlever. 

Levern sköljs ren från blod. Kokas 

i osaltat vatten. Under tiden 

kokas en saltlake. Levern får inte 

koka för länge, den blir då 

hård. När den är färdig, tas den 

upp och får svalna. Allt blodvatten 

pressas ur med en duk, vilket 

skall göras noga. Levern läggs 

sedan ner i saltlaken, där den kan 

förvaras ganska länge. Kall lever 

är god smörgåsmat. Varm 

kokt lever med smör på, är en

läckerhet. Riven kokt lever till 

märgben blandas gärna med litet 

renbuljong, salt och svartpeppar. 

Rennjurar. 

Njurarna skärs mitt itu och läggs 

i kallt vatten för att allt blod skall 

dras ur. De kan sedan kokas tillsammans 

med ryggköttet, men 

bör då tas upp en halv timme tidigare 

än köttet. Det kan dock vara 

en fördel att koka dem separat, 

eftersom de ibland kan ha 

smak av svamp eller ha blivit 

dåliga därför att renarna sprungit 

alltför länge i rengärdet innan 

de slaktats. Kokta rennjurar åts 

i kaffe tillsammans med det fett, 

som bildas i grytan av njurfettet. 

Rentunga, färsk 

Tungan kokas vanligen med ryggköttet. 

Flås efter kokningen. Då 

den ätes, dricker man buljong till. 

Renben-märgben. 

Renbenen görs rena,läggs i kokande 

saltat vatten c:a 10 minuter. 

Tidigare klöv man renbenen 

då de skulle ätas, nu sågar man 

hellre av ändarna på benen, men 

inte helt utan först när benen är 

kokta brter man bort ytterändarna. 

Äts med riven renlever. 

Rökt renkött. 

Bogen,bringar och sidan brukar 

rökas. Köttet låg förr i saltlake 

halvfruset under vintern och röktes 

på våren. Upphängt i rököppningen 

på en kåta kan det ta 3-4 

dagar att röka köttet. Om man 

varmröker köttet i t. ex. en gammal 

tunna bör man ta bort benen 

före rökningen, då dessa kan förstöra 

köttet. 

Renkött,saltat. 

En del av ryggköttet kunde skäras 

i fileér. Dessa bitar saltades 

och lades i press i tunna. Detta 

#Syrning av kött är i stort sett 

obekant i västerbottniska mattraditioner. 

Dock får man förutsätta, 

att det kött, som lades ner 

osaltat i de lapska köttkällarna 

under den långa förvaringen surnade. 

Linné antecknade 1732 i 

Österbotten: "Då de skjuta någon 

vild ren om sommaren, lägges 

han i kalla källor, då de av honom 

taga efter hand". Samma 

förfaringssätt omtalas från 

lappmarken, då man någon sällsynt 

gång sköt en älg och skulle 

ta rätt på köttet utan att ha 

salt: köttet lades ner i en kall 

myrgrop eller i rinnande vatten. 

kött blir mört, åts gärna stekt. 

Renstek - torkad - stekt. 

Renstek, som skall lufttorkas, 

läggs i saltlake till vårvintern, 

då den hängs ut på tork. Rensteken 

kan, om den har legat i saltlake, 

också stekas långsamt i 

ugn med låg värme c:a 175 grader. 

Den skall ösas väl. 

Rentunga. 

De tungor, som skall sparas, saltas, 

röks och torkas. Blir litet sega. 

Matsäcksmat. Lades ofta i 

kaffe. 

Renhjärta. 

Målet renhjärta är gott till köttbullar. 

Renkorv. 

Renkorven görs på blod och 

magfett. Antingen kan man använda 

det blod som flyter upp, 

då djuret är nyslaktat, och som 

är nästan vitt, korven blir då vit, 

eller också kan man vispa ihop 

blodet, innan man använder det. 

Blodet blandas med lika mycket 

vatten, men använder man det vita 

blodet, måste vattenmängden 

vara större, eftersom den korven 

sväller mer. Av det utblandade 

279

lodet och rågsikt eller vetemjöl 

gör man en smet ungefär så tjock 

som en pannkakssmet. Denna kan 

kryddas med mejram, om man så 

vill. Magfettet skärs i tärningar 

och blandas i smeten, som hälls 

i de väl rengjorda tarmskinnen. 

Man brukar använda tjocktarmen 

och bladmagen som vänts med 

fettsidan inåt. Fjälstret får bara 

fyllas till två tredjedelar. Korven 

äts varm eller uppstekt så att 

den blir knaprig. 

Köttkorv. 

Görs på målet kött, som blandas 

med fett skuret i tärningar. Kött 

och fett kryddas med salt och 

peppar och arbetas ihop under 

några timmarfingen vätska tillsätts). 

Den stoppade korven läggs 

i saltlake och kan sedan antingen 

rökas eller torkas. Matsäcksmat 

som nu är sällsynt. 

Åldringens korv (vuorosan kourva) 

Recept av Astrid Enoksson, Tärna. 

Njurtalg och mört kött - exempelvis 

filé - skärs i bitar. Litet salt 

tillsättes. Massan stoppas i tarmar, 

som kokas i osaltat vatten 

tills korvarna blir riktigt genom- 

280 

varma. Hängs till tork. Förvaras 

svalt. Används till kaffe. 

Fetkorv (tjalmas). 

Recept efter Astrid Enoksson, 

Tärna. 

Tarmkäx används som korvskinn. 

Fett stoppas i tarmkäx, som knyts 

för och kokas i saltat vatten tills 

massan blir genomvärm. Hängs 

på tork. Används till palt och pannkaka. 

Det fett som drängar fick 

med sig i skogen stoppades på 

samma sätt i tarmkäx, men hängdes 

utan kokning på tork. 

Blod. 

Numera torkas det med fördel i 

ugn. Blodet slås ut i en långpanna 

och får långsamt torka i värmeugnen. 

Den torra kakan mals i en 

gammal kaffekvarn. Förvaras i 

tygpåse och kan i denna torra 

form förvaras hur länge som 

helst utan att bli dåligt. 

Tunntarmen. 

Sköljdes ren, vändes ut och in och 

flätades ihop. Flätan saltades och 

torkades. Kunde stekas till palt 

eller ges åt hundarna.

Klövar och klövsylta. 

Renklövarna putsas och tvättas 

rena. Därefter kokas de i 5 timmar 

i rikligt med saltat vatten. 

Då de kokat färdigt slår man i en 

skopa kallt vatten. Det fett som 

bildats i vattnet, klövfettet, tar 

man vara på. Det används bl. a. 

till skinnberedning, till dragskivorna 

för tenntrådsdragning, och 

till smörjning av gevär. Det är 

mycket uppskattat som smörjmedel 

eftersom det inte härsknar 

och inte stelnar i kyla. 

Ur de kokta klövarna skrapar 

man ut innehållet under det svarta 

hornet. Klövinnehållet blandas 

med litet kokt kött, tex. från muskeln 

ovanför knät, kryddas med 

salt, pepper och eventuellt litet 

lök. Det får sedan koka ihop med 

en liten del av klövbuljongen. Det 

hela slås i formar och får stelna. 

Tidigare kunde man också använda 

renhuvudet till sylta, men det 

har man slutat med, sedan man 

börjat slakta med slaktmask, eftersom 

renens maginnehåll då 

samlas i munnen. 

Uurberadau tillkallade 

sakkunniga och utgiven 

dv 

Kmgl. Medicinalstyrelsen 

• Vid en undersökning rörande hälsotillståndet hos befolkningen i 

Väster- och Norrbottens län 1929-31 ådagalades att ensidigheten 

och enformigheten i kosthållet hade menligt inflytande på hälsan 

och utlöste de i nämnda län mycket vanliga sjukdomstillstånden - 

rubbning i magsaftsavsöndringen, katarr i tjocktarmen och blodbrist. 

För att nu avhjälpa detta utgav Medicinalstyrelsen 1933 ovanstående 

"hjälpreda", som bl. a. innehåller "matrecept samlade av 

skolkökslärarinnor, konsulenter och husmodersföreningar i övre 

Norrland samt granskade och kompletterade vid statens skolköksseminarium 

i Stockholm". 

281

fisk« 

gravfisk och saltfisk • 

torkad och rökt fisk« 

surfisk« fisksoppa 

Strömming, lax och sik - i mindre utsträckning gädda, abborre och röding 

- har varit den västerbottniske fiskarens viktigaste fångstobjekt 

och centrala inslag i vardagskosten. Liksom i fråga om köttet och 

finner man före djupfrysningsteknikens tid saltning, torkning, rökning 

och vinterfrysning vara de betydelsefulla konserveringsmetoderna, men 

därtill kommer syrningen eller gravningen. Metoderna fördelar sig 

regionalt på ett karakteristiskt sätt. Saltningen som under medeltiden 

introducerades via kustbygden och framför allt kom att få betydelse för 

att först den gjorde det möjligt att bevara och transportera laxen som 

handelsvara, saltningen har också här med ett undantag - surströmmingen 

- blivit den praktiskt taget allenarådande konserveringsmetoden. 

För att återfinna torkningen, som ändå på ett målande sätt beskrevs 

från Bjuröklubb vid kusten av Olaus Magnus från hans norrlandsresa, 

måste man bege sig till inlandet och lappmarken, där metoden 

framför allt för tillvaratagandet av gädda, än idag är välkänd. 

Rökning av fisk har i gammal tid i kustbygden förekommit bara i ett 

sammanhang - nettingrökningen - medan den i inland och fjällbygd är 

vanlig både som rökning över öppen eld och i kåta, 

Både i inlandet och vid kusten är emellertid den ålderdomliga syrningen 

av fisk sedan gammal tid praktiserad. Lika välkänd som surströmmingen 

är vid kusten, lika bekant är den "vibrunna" siken i fjällbygden. 

I "gravningen" har syrningsprocessen dämpats genom kall förvaring, 

eller i senare tid genom mildsaltning. Endast i kustbygden har 

det borgerliga kökets sötsaltning kommit att känneteckna gravningsrecepten. 

Gravningen har framför allt varit en metod att tillvarata den 

feta fisken - lax, sik och röding. Också när det gäller fisk är kokningen 

den dominerande tillagningsmetoden - inget fett fick gå till spillo, spadet 

fisksoppan, är lika viktig som köttet. 

Torrgädda 

Fisken fjällas och rensas. Fisken 

öppnas efter buken och skärs 

sedan upp efter ryggen så att den 

kan fläkas. Därefter lägges den i 

saltvatten över en natt, 2 mak salt 

beräknas per gädda. 

Fisken spännes därefter upp 

282 

med trästickor och uppsättes på 

solväggen dagen efter rensningen. 

Den måste sitta på väggen tills 

den är torr och hård (ca 14 dagar 

i soligt väder, annars längre tid). 

När fisken tas ned från väggen 

läggs den på plåt och bräckes i 

ugn 200 , i några min, tills den

fått en brun, glansig färg. 

Torrgäddan kan kokas och 

läggs då i kallt vatten en dag före. 

Kokas i ca 2 tim. Mot slutet kan 

potatis läggas ned i samma gryta. 

Torrgäddan kan också lutas och 

beredas som annan torrfisk och 

kan slutligen ätas torr som bröd. 

Faktiskt har också torrfisk fungerat 

som brödersättning i lappmarken. 

Den är lätt att medföra som 

matsäck. Uppgifterna lämnade av 

Mats Ekman, klass 8, Åmsele 

centralskola, 1971. Han har intervjuat 

sin mor, Mary Ekman. 

Gravfisk 

Edvin Mellgren i Lillögda, 

Åsele, har berättat om hur gravfisk 

tillreddes i slutet av 1800talet. 

Fisken som gravades, fångades 

på sensommaren efter rötmånadens 

utgång. En två alnar djup 

grop grävdes nära stranden av fisksjön, 

i botten lades ett lager myrtorv, 

därovanpå finhackat enris. I 

gropen lades sedan vidjor ut, två 

på längden och tre på bredden. Ovan 

på vidjorna lades björknäver i tre 

skikt, nävret veks så att det följde 

gropens väggar med tre tums glapprum, 

i vilket finhackat enris packades 

allteftersom fisk lades ned i 

nävret. Nya näverstycken skarvades 

också på uppefter väggarna. Fisken 

rensades och saltades lätt. Ungefär 

två fjärdingar rymdes i nävret, se- 

T.v. röding i rökkåta, Tjulträsk 1969. 

T.h. fisk på tork, Svanabyn 1971. 

dan täcktes med näver, vidjorna 

drogs ihop omkring näverpaketet 

och det var noga med att det skulle 

bli tätt. Ovanpå nävret enris igen, 

sex tum tjockt, Därovanpå lades 

ett nytt näver skikt och en flat stenhäll. 

Stenhällen täcktes med mera 

sten, granris och jord. Sill sist 

lades torrtallar dit för att hindra 

räven från att gräva upp kullen 

och förstöra fisken. På en stör 

som drej^s ner i jorden skars 

ägarens bomärke in. Enriset 

gjorde att fisken inte blev sur eller 

ruttnade. Hade man inte salt blev 

smaken inte så god. Riktig gravfisk 

skall vara röd och fin i köttet. 

Gravfisken togs hem på vinterföret. 

Det var lätt att ta bort täckningen 

och lyfta upp hela fiskpaketet. 

Su r strömming 

Beskrivning från Norrbyn, 

Hörnefors. 

Till surströmming användes 

lekströmming. Ju större desto 

bättre, men storleken skall vara 

jämn, helst från en och samma 

sköt. Den skall ha rom eller mjölke. 

När man på morgonen ser vilka 

lådor som innehåller lämplig 

fisk , ställer man undan dom. Fis- 

283

ken får stå och mjukna under dagen 

i lådorna, soligt och varmt. En saltlake 

görs på grovsalt som rörs ut 

i kallvatten. Salthalten skall vara 

20 gr. Fisken hälls i saltningskaret 

och laken däröver. Det får stå 

över natten. Följande morgon rensas 

fisken: huvud och tarm tas 

bort. Surningsprocessen är då 

redan igång, - det finns något i 

fiskskallen som gör att det börjar 

jäsa. När fisken är rensad, 

läggs den i tunnor om 50 el. 100 

liter. I en hundra liters tunna 

lägger man 65 kg rensad strömming 

och 38-40 1. lake. I en femtio 

liters tunna tas hälften, alltså 

33-34 kg fisk och 18-20 1. lake. 

Ur den lake som strömmingen 

först legat i har den dragit till 

sig en viss sälta. Maxi mäter 

salthalten som är kvar i laken. 

Om den t. ex. är 8 gr. så skall 

den nya lake, som därefter görs, 

ha 17 gr. sälta, det sammanlagda 

gradantalet skall bli 25. 

Tunnorna tillsluts mycket noga 

och ställs varmt till ute. De första 

14 dagarna skall de rullas åtminstone 

någon gång under dagen, så 

att laken fördelas jämnt och så att 

tunnorna blir varma runt om. Temperaturen 

ute får inte understiga 

15.1 annat fall måste man lägga 

över ett täcke eller ta in dem. Tunnorna 

skyddas också mot regn. 

Efter 7 veckor läggs strömmingen 

över i plåtburkar (1/4 - 1 kg), 

för försäljning. Tidigare användes 

träkaggar, laggade. De rymde ca 

5 kg. 

Salt strömming 

Vid~saltningen lades strömmingen 

efter sköljning först i stora öppna 

saltningskar i svag saltlake, "ässje". 

Efter en dag rensades den "gilades", 

och saltades ner. Den förpackades 

för försäljning i fjärdingar. 

Saltströmmingen åts i regel kokt 

och bidrog regelmässigt med ett 

mål dagligen vanligtvis frukosten 

284 

En engelsk resenär smakar 

gravlax i Umeå 1838 . 

"Jag hade sett graf lax, d. v. s. 

rå lax på en restaurangmatsedel 

i Stockholm, och då jag såg 

andra människor med förtjusning 

äta den, hade jag också beställt 

en portion, men kunde inte 

förmå mig att svälja en skiva 

rå fisk. Här sattes den fram 

till frukost tillsammans med 

skivor av rökt lax och rökt renkött, 

ingen av dessa rätter hade 

anrättats över eld. De två tyska 

styrmännen åto samtidigt med 

mig, men kunde ej äta av dessa 

rätter. Jag bestämde mig emellertid 

för att försöka, eftersom 

detta är landets föda - och jag 

föresatt mig att leva som infödingarna 

för att veta hur de leva 

- och med tillsats av olja, 

vinäger och vitpeppar, vilken 

här används i stället för svartpeppar, 

fann jag graf lax ej 

helt onjutbar. Jag kan förstå 

att man ganska snart kan få 

smak för den. Köttet i denna 

sötvattenslax - ty dessa laxar 

leva liksom laxarna i Vänern 

enbart i sötvatten och äro av 

en från havslaxen avvikande 

art - har finare struktur och 

är inte oljigt och trådigt, vilket 

jag misstänker att en rå 

skiva laxkött från Tweed skulle 

vara. Till denna "råa" frukost 

serverades vi bättre öl 

och vin (både franskt vin och 

madeira) än vi skulle kunnat 

få på ett värdshus i en skotsk 

landsortsstad. Middagen var 

väl anrättad och avvek ej från 

vad jag fått i Stockholm frånsett 

att senap på sadel ej är 

det sätt varpå vi brukar njuta 

av dessa födoämnen". 

Samuel Laing: A Tour in Sweden. 

London 1839.

på kustbornas matsedel. Den vattlades 

därvid kvällen innan. Åts 

efter kokningen ibland med vitsås 

med lök i. Mera säl/lan glödstektes 

den ("sötare") - då inte bara i öppen 

eld utan också i gléden bakom järnspisluckan. 

Slutligen kunde saltströmmingen 

filéas eller som den 

var, användas till ättiksinläggning. 

Gravad (sötsalt) strömming. 

Antingen använde man urvattnad 

saltströmming till detta eller färsk 

strömming, som beströddes med en 

blandning av grovt salt och litet socker. 

Strömmingen fick ligga så å 

natten. Den revs därefter - skinnet 

flåddes och benen togs ur. Fileerna 

lades i en karott och beströks 

med ganska mycket socker, rikligt 

med lök vitpeppar och kryddpeppar. 

Ättika som inte fick vara för stark 

hälldes över. Av bordsättika tar 

man 1 del ättika på 1 del vatten. 

Var ättikan för salt blev fisken 

hård och smaken förstörd. 

Kokning av fi_sk. 

Fisken läggs i rikligt med kallt 

vatten, kryddas med salt, peppar 

och lök - gärna stjälken från luftlök, 

samt lagerbärsblad. 

Fisksoppa. 

Urvattnad och riven saltströmming 

eller annan fisk som lake, 

sik eller laxskräde kokas i saltat 

vatten med strimlade morötter, 

potatis ev. salt och kryddpeppar. 

Soppan redes genom att en matsked 

risgryn får koka med soppan. 

Mot slutet av kokningen tillsätts 

mjölk. 

Laksoppa 

Färsk lake flås,, rensas, skärs i 

bitar. Bitarna läggs tillsammans 

# Sagt om sik på Holmön; 

"Ja, sitjen, jer n go fisk. Jer-n 

stekt jer-n go, jer-n kokt jer-n 

go, men jer-n sur då jer-n söm 

n jer". 

285

med råskalad potatis i mjölk - så 

mycket att den täcker fisken - och 

kokas ca 20 minuter. Kryddas 

med litet salt, hela svarta kryddpepparkorn 

och lök. Levern kokas 

méd i soppan. 

Rom 

Rom av löja, sik och lake gravades. 

Befriad från hinnor saltades 

den lätt och serverades med hackad 

lök. 

Braxen . 

Recept efter Arnold Olofsson, 

Vallen, Lövånger, 

Braxen kunde torkas och användes 

sedan hela vintern som lutfisk. 

Lutades med björkaska. Innan 

den torkades, fläktes den och benades 

ur. Skinnet tog man vara på till 

klarskinn. 

Av färsk brax kokades ofta huvudet 

till fisksoppa, I soppan ingick 

också rotsaker - rovor, morötter 

t. ex. På munnens överdel sitter en 

köttrik bit som mycket uppskattades. 

Då huvudet var färdigkokt, östes 

skallen upp och soppan avreddes 

med mjölk. • 

"Jag undrade och ännu mer än 

undrar, huru det stackars folket 

kan leva allenast vid fisk. 

Somliga kokas färsk, somliga 

torkas och kokas, samt torkas 

och på ett träspett, mot 

elden satt, stekes. De steka 

honom väl och koka sin fisk 

bättre och mer, än jag någonsin 

någon sett. De hava alldeles 

ingen supesmat mer än 

fisksod och det aldrig annat 

än pura vattnet, uti vilken 

fisken kokas. Slår fisken fel, 

kunna de ej skaffa sig någon 

bit". 

Carl von Linné på besök i 

Juktån 1732, 

286 

Nätting, nejonöga, har sedan 

urminnes tid fiskats 

i Umeälven och i rökt 

skick saluförts som en 

norrländsk specialitet.

M^frytUnv J / k o 

{Afál/tMJWLavyi/ 

MAT nh MÅLTID 

21 /w- 

28 7

innehåll • 

Västerbottens läns hembygdsförenings årsskrift 

Årgång 52. Umeå 1971. 

BÅTAR OCH BÄTBYGGERI 

Per-Uno Ågren OM BÅTAR OCH BÄTBYGGERI I VÄSTERBOTTEN 2 

BÅTBYGGARE I NORRBYN 3 

OM BÅTVIRKE 14 

SKÖTBÅT 32 

LAGNBÅT, ENABÅT 35 

HUR FORSBÅTAR BYGGDES 39 

LAPPMARKENS SJÖBÅTAR 49 

OM KINNINGBÅTAR 51 

SYDDA BÅTAR OCH STOCKBÅTAR 57 

Kerstin Arcadius MÄNNISKA OCH MÄNNISKA 63 

SÄLJAKT 

Peter Gustafson OM VÄSTERBOTTNISK SÄLJAKT 66 

SÄLARTER 67 

SÄLJAKTEN UNDER ÄLDRE TID 72 

JAKTREDSKAP OCH JAKTMETODER 76 

FRÄN NYTTODJUR TILL SKADEDJUR 82 

SKINN, KÖTT OCH SPÄCK 93 

I SÄLISEN 98 

SÄLJAKT OCH NATURVÅRD 102 

Per-Uno Ågren KRING EN FÄLBÅT FRÅN OBBOLA 106 

OM SÄLJAKTENS BÅTAR 117 

Sigurd Fries TAVASTÖGERN OCH ROVÖGERN 120 

Ernst Westerlund EN GÅTFULL FORNLÄMNING 121 

DE BÄSTA BILDERNA 122 

GAMMALT GLAS 

Åke Nisbeth CHRISTIAN FILLION OCH FERDINAND OPITZ 130 

Åke Nisbeth SLIPAT, RITAT OCH ORDINÄRT GLAS 150 

Katarina Årre STRÖMBÄCKSGLAS 157 

Sune Zachrisson SÄVAR DEN 19 AUGUSTI 1809 161 

Sune Zachrisson O. A. STENMARK I NORRA JOHANNISBERG 170 

Claes-Börje Johansson VAD BETYDER VÄNNÄS? 172 

Mats Börjesson ARBETA FÖR EN BÄTTRE MILJÖ 175 

OM YTTERSTFORS GLASBRUK 1837- 1878 204 

MAT OCH MÅLTID 

K. o. P.-U. Ågren OM MATEN, LANDSKAPET OCH ÅRETS GÄNG 210 

MJÖL OCH BRÖD 211 

MJÖLK, FIL OCH BLANNA 237 

Helge Dahlstedt SIKFISKE PÄ VOLGjSJÖN 1963 241 

Kerstin Arcadius HELMER OSSLUND OCH UMEÅ 247 

R. Nordenstam OM NAMNGIVNING LÄNGS EN GAMMAL FÄRDVÄG 250 

Karl-Ivar Åsander FRÅN FOLKRÖRELSEARKIVET 253 

Inger Zachrisson EFTERLYSES: SÄCK MED FEM BJÖRNSKALLAR 255 

OM OST OCH MESE 262 KÖTT 271 FISK 282 

288

innehåll Se föregående sida. 

MAT OCH MÅLTID. 

När redaktörerna nått fram till 

sidan 287 visade det sig att en 

stor del av det material som 

var tänkt att ingå i mathäftet 

inte kunde beredas plats. Ett 

kapitel om vilda växter och 

om trädgårdarnas produkter, 

ett annat om nödföda, ett tredje 

om drycker och ett fjärde 

om måltidsseder i vardag och 

helg ligger kvar på redaktionsbordet. 

Likaså en intervju med 

Sigrid Holmström, som har en 

lång rad intressanta minnen 

av människor och mat i Västerbotten. 

Vi har vidare kunnat 

konstatera en viss svårighet 

att ur tillgängligt upptecknat 

och inspelat material ta fram 

mera exakta recept och anvisningar 

på matens tillagning 

till ledning för dem som vill 

experimentera med traditionell 

västerbottnisk mat. Vi vill 

därför gärna återkomma med 

ännu en matpublikation - och i 

förberedelserna för den vill vi 

ha hjälp av våra läsare med 

just - recept! Hör av er ! 

VÄSTERBOTTEN 1972. 

Annu ett år fortsätter provutgivningen 

av häften av VÄS- 

TERBOTTEN och även under 

1972 kommer artiklarna att 

sammanföras i teman. De som 

diskuteras är 

0 en gammal fotosamling 

0 från en kustundersökning 

0 folklivsfilm 

0 berättare om Västerbotten. 

SAMLINGSKARTONG 

Med detta häfte följer en samlingskartong 

till de 4 häftena 

av VÄSTERBOTTEN 1970. Den 

kan hopfogas genom klistring 

eller med en häftapparat - därför 

finns hålet i ryggen så att 

häftapparatens ena skänkel 

kan stickas in. 

INBINDNING 

Vid bindning avlägsnas häftenas 

opaginerade omslag. 

Västerbotten 

utges av Västerbottens läns hembygdsförening. Tidskriften utkommer 

med 4 häften 1971. 

Medlemskap kan erhållas enligt 3 alternativ: 

0 fyra häften + samlingskartong vid årets slut 20:- 

0 häftena samlade i en häftad volym vid årets slut 25:- 

0 häften + volym 30:- 

Lösnummer kostar 5:-. Prenumeration eller beställning av 

lösnummer sker enklast genom insättning av motsvarande belopp 

på föreningens postgiro 6 26 22 - 6, varvid på talongen anges vad 

beställningen avser. 

I redaktionen: tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 905 90 Umeå 1. 

Layout och teckningar: Göran Carlsson. 

Tryckt i offset hos Centraltryckeriet, Umeå 1971.

aksidan •

• f » " p • s 4 » ( A - Västerbottens museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?