TemA: VÅrLiV! - Igenom

TemA: VÅrLiV! 

1/2008 

Kulturtidskrift om jorden 

och maten på livets villkor. 

Lösnummer 45 Kr 

- vid ankdammen 

- forskning om mjölkens kvalitet 

- så vill korna ha det! 

- utblickar till Indien och Kina 

- ullens hemligheter 

- odla frön! 

Årgång 3

Glad vår! 

Det var meningen att detta nummer skulle ha fokus på matallergier, men inte 

mycket material om det kom just nu i min väg, istället kom annat. Så jag följde 

med i det ”interna mediaflödet”. Matallergierna blir uppmärksammade när intressant 

material kommer inom räckhåll, de hänger ihop med vår matkultur och 

livsstil. 

Vet inte om ni som nu följt Fri Jord en tid märkt, att den vill följa årstiderna inte 

bara i ämnesval, utan även i upplägget? Vintern är en tid för mera reflexion och 

läsning och FJ blir då texttätare än vanligt. Vårnumret vill väcka upp för naturen 

och det levande, skapa nyfikenhet och sinnesnärvaro. Sommarens nummer brukar 

vara mer av hängmattekaraktär, lättsmält läsning om människor med engagemang, 

ingen tid för djupsinnigheter och text som vill väcka till handlingskraft. 

Det vill däremot höstens tidning, då världen och människorna får mer plats i 

tidningen. Då orkar vi ta nya tag igen! 

Varsågod och plocka russinen ur detta nummer eller att äta hela kakan! 

Dessutom en kaka du både kan äta och ha kvar... 

inneHÅLL 

Vera Billing 

f.d. småbonde, 

botanist, akademiker, 

skribent m.m. 

redaktör och ansvarig utgivare för 

TACK FÖR GÅVOR!!! 

Stora som små! 

Eder redaktör 

Ingen nämnd, ingen glömd! 

Odlingar i Skattungbyn, norra Dalarna 

3 Det luktar vår! Vera Billing. 

4-5 Vid ankdammen. Vera Billing. 

6-8 I kons andra ände. Judith Madey. 

9 Hemma hos hasseln i april. Dikter, Gunilla Areskoug. 

10-11 Vi mår bra av kor som mår bra. Om mjölkkvalitet och hälsa. V.B. 

12 Den Gyllne Stranden. Vera Billing. 

13 De tre systrarna. Indiansk samodling och om vintersquash. V.B. 

14-16 Ullens hemligheter. Alan Waller delar med sig. V.B. 

17 Att använda de rätta orden. Läsning av några hemsidor. V.B. 

18 Gå den smala vägen. Johannes Söderqvist. 

19 Heja Sverige! Jenny Elster. 

20 Bli vattenvolontär i Indien! Carolin Fransson. 

21 En resa till Mittens Rike. Erik Sohl. 

22-23 Odla frön! Vera Billing. 

24-25 Bokanmälningar. V.B. 

27 Skåpmat - recept från här och där, från förr och nu för våren. 

26, 28-31 Kurs- och annonssidor. 

Politiskt, religiöst och 

organisatoriskt obundet 

forum för inspiration, 

vakenhet och ideologiska 

samtal om jorden 

och maten på livets villkor. 

Utgivning 4 nr/år 

med årstidsbundenhet. 

Prenumeration 140 kr/år, 

utanför Sverige 190 SEK 

Lösnummer 45 kr 

Annonser färg/svv: 1/1 sida 

1200/900 kr, 1/2 sida 700/500 kr, 

1/4 sida 500/350 kr. Sista sidan 1/2 

900 kr. Exkl. 6 % moms. 

Annonser tas in från företag och 

organisationer, som arbetar förenligt 

med ovanstående syften. 

Privatpersoner är välkomna med 

mindre radannonser till lågpris. 

Manusstopp 2008: 

3 mars, 30 maj, 

1 september, 28 november. 

Ansvarig utgivare Vera Billing. 

Redaktör/layout Vera Billing. 

Tryck: Bohuslän 5, Uddevalla 

Papper: Munken print 

ISSN: 1653-8188 

KONTAKT: 

E-post: info@frijord.se 

Tel: 070-385 33 06 (+46) 

Adress: Box 2, 474 21 ELLÖS 

Plusgiro 

FRI JORD 141 22-6 

Gåvor mottages tacksamt! 

Vid inbetalning – kom ihåg 

fullständig adress. 

Återgivande av text är tillåten 

med angivande av källa, 

gäller ej översatta artiklar. 

Återgivande av bild EJ tillåten, 

undantaget redaktörens. Ta kontakt 

vid frågor! 

1/2008 

www.frijord.se

DeT LuKTAr VÅr! 

Det händer mycket nere i jorden, 

som vi aldrig kan se. Jorden har 

sitt eget väsen, sitt eget liv och sin 

egen rytm. Det är inte enbart en 

reaktion på den yttre solen och de 

fysiska lagarna, jordklotets vridande 

runt sin axel och farande 

runt i sin omloppsbana. Tidigt på 

våren, innan vårdagjämning och 

egentlig värme kan man känna en 

speciell doft i luften. En doft som 

är lite söt, syrlig, faktiskt ett slags 

jordisk väldoft. Det luktar mylla 

säger vi. Det luktar vår! Jag har 

aldrig hört någon säga att det 

luktar illa! De dunsterna gör oss 

lyckliga och lite rusiga, de förmedlar 

trygghet på ett märkligt 

sätt. 

Det är jorden som börjar andas ut 

igen. Det är en helt annan lukt än 

höstens, fast dagsljuset är lika långt (eller 

kort) och temperaturerna desamma. 

Höstens marker är tunga av mustiga 

mognadsdofter, syrliga, lite fräna och 

vassa lukter från förruttnelse, sönderfall 

och död. Under vintern tycks jorden 

i sig själv ha andats in allt detta och i 

sig, hemlighetsfullt omvandlat det till 

väldoft och livskraft. Jordens ämnesomsättning 

är på ett sätt omvänd vår: den 

”äter” skiten och det kommer ut mat, 

näring till växterna, som vi sedan kan 

äta och... Tillbaka. Retur. Kretslopp. 

Växternas och vår andning har liknande 

kretsloppsymbios. 

Inuti jorden sker under vintern ett förtätande 

och bevarande, som övergår i uppbyggande 

och formande krafter, en rytm 

av sammandragning och utvidgning. 

Den sker inte bara i matjorden utan i 

jorden som sådan. Överallt! I fjällens 

magra steniga marker, i de djupa mossrika 

skogarna, i lövskogens djupa mull, 

i gräsmattan, i trädgårdsland och i åkerjorden. 

Vårens utandning gör jorden av 

sig själv, ur sitt eget väsen. Snart gror 

frön i denna livskraftsberikade – berusade 

miljö. 

1/2008 

Till vårblomningen hör fruktträden. 

Frukternas arom och kvalitet är inte 

bara ett resultat av värmen och mognadstiden, 

utan grunden kommer redan 

av att blomningen sker i vårens svala 

friskhet och inte under sommaren, som 

hos våra sädesslag och grönsaker. Växter 

som blommar på sommaren växer 

först och blommar sen, som ett cresendo 

i värmen följt av frösättning. Fruktträden 

gör tvärtom – blommar först, i 

svala friska färger i vårens klara, svala 

luft och intensiva ljus, för att börja växa 

först efteråt. Träd och buskar är som jord 

upplyft i ljuset och luften. Där spricker 

knoppar till blommor och blad fram som 

små örter på en jordyta, faktiskt! 

Vi brukar förknippa våren med typiska 

örter på marken, som tussilago, alla 

sipporna, vårens lökväxter, men är det 

någon växt som personifierar vårens 

karaktär av förtätning och bevarande är 

det trädet. Där det råder evig vår, som i 

Californiens berg, växer också de allra 

äldsta träden på planeten. Om det överallt 

rådde evig vår, skulle allt bli gammalt, 

mycket stort och bevaras i evinnerlig 

tid. Ingenting nytt skulle kunna bli till, 

för till det krävs ett ständigt upplösande 

och förvandlande av materian. Jag tänker 

på det mytiska Shangri-La, där man 

aldrig åldrades… Detta är ju något som 

hägrar för människan och kanske alltid 

har gjort. Ungdomens förevigande frukt 

var ju också äpplet, i mytologin. Iduns 

äpplen, liksom Afrodites. Våren och det 

unga älskas och förhärligas, medan upplösning 

och sönderfall förskräcker och 

undviks. En tendens som går även in i 

det sociala, vi vidmakthåller stelnade 

samhällssystem och döende relationer, 

istället för att släppa in förändring, upplösning, 

mognad och låta nytt växa fram 

ur gamla erfarenheters frukter. 

Vera Billing 

Att blomma vit 

Våren blommar 

alla vita 

buskar och träd 

förvandlingen 

vitt till rött till blått 

vita blommor 

blir sakta 

blodfärgad frukt 

frukten smaklig 

näring och sötma 

kraft att skapa 

nya blommor 

möta blommor 

skapa egna 

knoppar 

människan skapar 

i sitt inre 

knoppar om hösten 

kraften ska räcka 

till bristning om våren 

ända till vit blom 

bristning kan smärta 

men full av kraft 

utveckling 

att säga 

ja till livet 

och därmed 

till frukt och 

förvandling 

mot döden 

VB

Ankor är inga yra höns! 

De är frejdiga, robusta, friska, 

trevliga, gulliga, lättskötta husdjur 

och de äter SNIGLAR! Den 

tama ankan har varit på väg att 

försvinna, men den har nog bara 

bidat sin tid, för nu har den chans 

igen, som snigelätare av högsta 

rang. Fri Jord besökte en solig 

marsdag Ulrika Carlsson, som 

delade med sig av sin rika erfarenhet 

och sin fascination över 

dessa trevliga husdjur. 

Redan när Ulrika var liten hade 

hon bestämt sig för att hon skulle 

bo i ett rött hus med vita knutar och ha 

höns… Hon och hennes man Bengt kom 

att bosätta sig på gården Lunden i skogen 

på nordöstra Orust i Bohuslän i början 

på nittiotalet. Ulrika har alltid älskat 

djur, lika mycket som hennes man älskat 

växter. De odlade förr grönsaker för avsalu 

och hade mycket mer djur, men nu 

är det husbehovsodling och fjäderfäavel 

som gäller. I djurväg finns här just nu, 

en shetlandsponny, åtta katter, två hundar, 

ett gäng kaniner som skuttar runt i 

det fria, höns och så Ankor. 

Hos Ulrika finns just nu två gamla 

svenska lantraser, Svensk Gulanka och 

Svensk Blåanka. Gulankorna är inte alls 

gula, utan varmt nougatbruna och blåankorna 

inte direkt blå, utan mer svarta 

med grönskimrande huvuden och grå. 

Här finns också två udda ankpar: de lustiga 

herr och fru Löpand, som har slanka 

kroppar och ett märkligt upprest sätt, 

som pingviner faktiskt; och herr och 

fru Mignon, små vita holländska ankor. 

Mignon betyder gullig på franska och är 

en beskrivning som är mitt i prick, se 

själv! De gula och blå kan korsa sig med 

varandra, så nu när parningssäsongen 

börjar, ska de skiljas åt i olika flockar. 

Det är stor skillnad på ankors och hönors 

beteenden. Hönan krafsar, gräver och 

sprätter, pickar snabbt med vass näbb, 

flaxar och är ett mer nervöst, luftigt väsen, 

än ankan som klampar och klafsar, 

slaskar och ”gôrar” med den runda näbben 

i jordens ytskikt. Ankan är cool och 

tar det lugnare. Hönan äter gärna grönt 

- gräs, ogräs och grödor, medan ankan 

hellre äter djur - hemskt gärna sniglar! 

Man kan säga, att hönan är mer utpräglad 

vegetabilieätare, med frön (säd) och 

växternas gröna stadium som baskost, 

medan ankan är mer animalieätare. 

Sniglar är mums. Mördarsniglar? Inget 

problem! Smaken helt okej, men de är 

bara lite klistrigare... Segt godis. Ulrika 

får ibland hjälpa sina ankor, då näbben 

klistrat igen av segt snigelslem. Frukt, 

frö (krossad säd), bär, tillagad mat, smådjur 

och sniglar är gott, men det gröna... 

njae... Detta gör att ankorna är perfekta 

att ha för grönsaksodlaren som har snigelinvasion! 

Förutsatt att man inte släpper 

dem bland alltför späda grönsaker, 

som då kan trampas ner eller slinka med 

in i näbben. 

ViD AnKDAmmen 

Ankor är friska och renliga. Det finns 

fördomar om att de inte är det, troligen 

av samma orsak som grisarna. Bara för 

att de trivs i geggan tror man att de är 

smutsiga djur och smuts sprider ju sjukdomar, 

det har vi ju inpräntats. Suck. 

Ankor är lätta att ha fritt, då de håller 

ihop i flocken och betar på rad, som 

om de gick skallgång. De håller sig på 

marken, så ett drygt halvmeterhögt nät 

räcker för att hålla dem på plats. Ulrika 

släpper ut dem på snigeljakt över grönsaksland 

och betesmarker några timmar 

då och då, när hon kan ha lite koll på räv 

och hök. Ankorna är sedan lätta att valla 

in till damm och hus igen när man vill, 

man bara går bakom dem, de far inte 

iväg åt sidorna som yra höns. Ankan är 

också barnvänlig med sitt frejdiga godlynta 

beteende och blir lätt tam. 

Så – du som vill odla grönsaker, men 

ger upp på grund av sniglarna, skaffa 

några ankor! Ett litet hus, en liten enkel 

damm, inhägnat av ett drygt halvmeterhögt 

stängsel. De kan matas en gång om 

dagen med krossad havre, mest för att 

få dem att förstå var de bor. Sätt likadant 

stängsel runt ditt grönsaksland och 

låt ankorna beta runt det och senare, när 

grödorna vuxit till sig, även innanför. 

Det är inte så lämpligt att ha höns och 

ankor ihop, även om de inte direkt stör 

varandra. Men ankorna behöver vatten 

och gegga och en damm (kan vara en 

barnbadbåt, se bild), medan hönsen vill 

ha det torrt, så de kan krafsa i jorden och 

vantrivs i blöta. 

Även när det regnar är de robusta, frejdiga 

ankorna ute och simmar, plaskar, 

kvackar med varandra och geggar. De 

tar livet som det kommer. En sinnebild 

för obekymmer! När Ulrika kommer 

hem från en jäktig dag sätter hon sig på 

en uppochnervänd hink i ankgården och 

bara betraktar sin ankflock. Friskvård! 

Text och foto Vera Billing 

Fotnot: om sniglar, se även FJ 2/2007! 

1/2008

Lite hemma-hos-bilder från Ulrikas ankdamm. De vita små är en ras som heter 

Mignon, vilket är franska och betyder ”gullig”, den långsmala, uppresta ankan 

nere till höger heter Löpand, de svarta och grå är hanar och honor av Svensk Blåanka 

och de bruna är Svensk Gulanka. 

Svenska rasfjäderfäföreningen 

www.rasfjaderfaforbundet.se 

Svenska lanthönsklubben 

www.kackel.se

”Ända sedan jag började arbeta 

med kor för tio år sedan har jag 

varit fascinerad och förundrad, 

ibland skrämd och upprörd över 

dessa djur, men mitt förhållande 

till dem har ändrats genom åren. 

I början var jag frustrerad över 

min oförmåga att kunna påverka 

dem, som när jag försökte övertala 

dem att gå ut ur ladugården 

kalla vinterdagar. Sen började jag 

njuta av den kvickhet och lätthet 

de kunde visa när de sprang nerför 

en kulle när vädret och luften 

var precis de rätta. Att se kor gå 

och äta på ett gott bete ger mig 

glädje och tillfredsställelse och 

att se dem idissla har en lugnande 

effekt på mig.” 

Så inleder Judith Madey en artikel 

som publiceras här i lite nedkortad 

version. Den var del i hennes studier vid 

the Natur Institute i USA, om s.k. goetheanistiskt 

förhållningssätt till forskning. 

Det innebär, kan man säga, att betrakta 

världen med nyfödda ögon. Igen 

och igen och igen… en stark övning i 

att inte låta förkunskaper styra observerandet. 

Då ser vi så mycket nytt, som 

vi annars inte lägger märke till. Faktiskt 

något vi alla till mans och kvinns borde 

öva, för att bli mindre fördomsfulla och 

mer ’openminded’. 

i Kons 

AnDrA änDe 

Studien 

En svårighet i mitt projekt vid the Nature 

Institute-kursen var att observera 

ett djur som jag redan hade arbetat väldigt 

nära med en ganska lång tid. Var 

ska man börja, när det känns som om 

du redan sett allt? Med kon var det ändå 

ganska enkelt: ätandet. När jag väl satte 

mig ned för att för första gången verkligen 

observera insåg jag hur mycket jag 

bar på av ytliga antaganden och inläst 

kunskap, men som jag aldrig egentligen 

aldrig lärt mig själv. Nu blev frågorna 

snabbt fler och fler istället för tvärtom. 

Gruppen jag observerade bestod av två 

av mina ungdjur och tio som kom från 

gården där jag köpt mina andra. Jag 

försökte gå ut till min lilla hjord nästan 

varje dag i åtminstone tio minuter. Jag 

tog ofta med mig mitt skissblock och 

gjorde några enkla teckningar. Hemma 

brukade jag någon gång under dagen ta 

mig tid att dra mig till minnes vad jag 

iakttagit och återskapa en så rättvis inre 

bild som möjligt. Detta visade sig vara 

ett avgörande steg för att få nya insikter 

och vara en helt grundläggande aspekt 

i det goetheanistiska förhållningssättet 

som jag just lärt mig. Sedan återkom jag 

nästa dag för att försöka bli uppmärksam 

på sådant jag inte hade kunna avbilda 

tydligt nog dagen innan. Jag försökte 

även iaktta djuren i deras sammanhang 

med naturen. 

I hela processen med observationer och 

återbildande insåg jag att insikter inte 

kan forceras fram. Istället visar de sig 

själva i oväntade stunder som gåvor. De 

framträder som daggdroppar en frisk 

morgon, lätta att förbise, men var och en 

med innehåll som dyrbara juveler. 

Kon väsen är tyngd 

Kor är inte särskilt eleganta djur. De har 

ingenting av kattens smidighet. De är 

inte tillgivna och lojala som hundar. De 

har inte heller grisens uttrycksfullhet. 

De är definitivt inte nervösa som möss 

som pilar omkring och de är inte smarta 

som getter. När man ser på dem är skönhet 

inte det första som slår en, inte i jämförelse 

med ett lejon eller en häst. Däremot 

karaktäriseras hela kon av vikt, 

tyngd och en riktning nedåt. ”En stor 

låda på pinnar” sade någon till mig, och 

i det sammanhanget, ”de är lätta att rita 

av”. Nå, det sista fick mig att höja ögonbrynen 

– kor är verkligen mycket svåra 

att teckna av, bekräftat även av andra. 

Kon står på marken med sina fyra fötter. 

Den äter från marken; huvudet riktar sig 

mot marken när hon äter. Kroppen är 

stor; jag har ofta undrat hur dessa tunna 

ben egentligen kan bära upp en sådan 

stor vikt. Baken hänger ner; den är bredare 

nedtill än upptill. Inte ens svansen 

brukar nå högre än ryggen – om den gör 

det är det för att störa flugor. Allt talar 

om vikt. 

En morgon kom jag tidigt och visste att 

jag bara måste gå och titta fast jag hade 

annat viktigt att göra. Som jag närmade 

mig betet blev jag varse två hjortar som 

betade i hagen bredvid kvigorna. När de 

såg mig åkte deras huvuden upp – rakt 

upp! Vilken liten kraft dessa hjortar behövde 

för att lyfta upp huvudena! Och 

när de fortsatte att beta var det som om 

de behövde få ner sina huvuden aktivt, 

mycket mer aktivt än korna, som låter 

1/2008

de tunga huvudena sjunka ner mot marken. 

Mot all tyngd som kon visar i sin 

kropp finns också uttryck för en motsatt 

kraft: dels växer hornen uppåt. Dels, när 

korna sväljer förs grästuggorna uppåt i 

matstrupen, mot graviteten. Och när kon 

idisslar åker maten ännu en gång mot 

graviteten upp till munnen. 

Den betande kon 

Efter att ha släppt hjorden på ett nytt 

bete (vilket jag gjorde var fjärde dag), 

var de oftast verkligen angelägna att äta. 

De körde ner huvudena i gräset så snart 

de kom in i hagen och riktade hela sin 

uppmärksamhet på aktiviteten att omsorgsfullt 

välja ut det bästa gräset. Ytligt 

sett ser det ut som om kor bara mumsar 

i sig gräs hur som helst, och rör lite på 

huvudet för varje tugga. Men jag var 

förvånad att se hur noggrant tungan 

svepte runt precis det som de ville äta. 

Om något de inte vill äta ändå kommer 

med in i munnen arbetar de genast på 

att få ut det igen, även om den motsatta 

riktningen inte är så lätt. Det ser ut som 

om kon gör roliga grimaser. 

Tungan är väldigt aktiv under betandet. 

Den rör sig ut ur munnen, sveper runt 

gräset och drar av det. Gräset kommer 

in i munnen och sväljs utan mycket av 

tuggande. Ser man kor som äter hö inne 

i ladugården, går det som en jämn ström 

av hö in i munnen. På bete avbryts denna 

ström lite mer eftersom korna måste 

slita av gräset. En snabb och subtil, men 

mycket tydlig huvudrörelse uppåt hjälper 

till för att slita av gräset. Korna går 

medan de äter. De tar ungefär tre-fyra 

tuggor för varje steg. 

Mulens aktivitet blir mer uttalad vartefter 

betandet fortskrider. Vartefter kon 

blir mindre hungrig, ägnar hon mer tid 

1/2008 

åt att bara nosa och lukta. Ögonen är 

riktade rakt fram, öronen pekar mot 

marken och benen rör kroppen i en rytm 

som bestäms av tungan. Till och med 

benen verkar ”peka” framåt. På ett sätt 

är hela kon alltså delaktig i betandet. 

Kor kan göra många vändor över ett fält 

och beta av det flera gånger. Det är svårt 

att se spåren av betandet efter bara en 

vända, det ser ut som om de inte ätit någonting. 

Ett tag verkar det som om de 

bara äter av topparna. Men så i ett visst 

läge ser plötsligt hela hagen avbetad ut. 

Jag fascinerades över de komplicerade 

rörelsemönstren korna skapade medan 

de betade. De stod nästan aldrig stilla 

under ätandet och rörde sig inte heller 

någon längre sträcka i rak linje. 

Hjorden förflyttar sig tillsammans till 

vattenplatsen oavsett om vattnet är nära 

eller inte. Det uppstår ett ögonblick när 

en plötslig osynlig rörelse kommer in 

i hjorden, mer styrd av behovet av att 

dricka än att äta. Betandet fortsätter, 

men det blir fler steg mellan tuggorna. 

Ofta slickar de salt vid samma tillfälle 

som de dricker. 

Den vilande kon 

Ofta låg korna ner när jag kom på förmiddagen 

eller mitt på dagen, nära 

varandra i små grupper om två eller 

tre djur, med lite större avstånd mellan 

grupperna. Djur som vuxit upp tillsammans 

i smågrupper som kalvar, medan 

de matats med mjölk håller gärna ihop 

som vuxna. De ligger inte och vilar med 

vem som helst. 

När de vilar uttrycker korna också 

tyngd. Huvud hålls uppe, men lutar mot 

jorden, det är tungt. Mindre djur rullar 

ofta in huvudet mot kroppen eller ligger 

helt utsträckta på sidan, medan äldre kor 

vanligen håller upp sitt tunga huvud. Att 

finna en gammal ko utsträckt eller med 

huvudet inrullat mot kroppen är vanligen 

ett tecken på sjukdom. 

När en ko lägger sig ner är det knappast 

en graciös rörelse. Hon går först ner på 

frambenen, ett i taget. Sedan viker hon 

in de bakre. Knappt två decimeter ovan 

marken låter hon sig falla, ger helt efter 

för tyngdlagen. Det tycks mig alltid lika 

märkligt, som om kornas ben inte alls 

är skapta för att lägga sig ned eller resa 

sig upp. 

När hon ligger ned är kon vanligen väldigt 

vaken, det syns på öronens rörelser. 

De vrider sig snabbt åt det håll ljud kommer 

från. Men ibland när jag kommit till 

dem har jag fått ropa några gånger för att 

få någon reaktion. De verkade då sova 

mycket djupt och verkade lite generade 

över att märka hur nära jag kommit utan 

att de märkt det. Vanligtvis idisslar de 

när de ligger ner. En boll rullas upp genom 

matstrupen till munnen, arbetar sig 

alltså upp mot gravitationskraften. Väl 

i munnen tuggar kon om en tugga gräs 

femtio till sextio gånger innan den sväljs 

ner igen. Nästa kommer upp på nolltid, 

och tuggas femtio till sextio gånger. 

För att resa sig upp, skjuter kon på med 

båda bakbenen. Sedan sätter den ner ett 

framben och så det andra. Det ser för 

mig mer ut som om hon skjuter marken 

ifrån sig, än att hon lyfter upp sin egen 

kropp. 

Hjorden 

Det är något magiskt över en hjord. Varje 

individuellt djur rör sig efter sin egen 

stig och upptar sin egen plats när det ligger 

ner, men det faller aldrig ut ur hjorden 

ram. Att se en ko utanför flocken är 

ovanligt. Faktum är att som djurskötare 

skulle jag misstänka att något var på tok 

om jag såg ett ensamt djur. Att finna en 

ensam ko som kalvar är ett nöje, att finna 

en sjuk ko är det inte. 

När jag iakttog hjordens betande kunde 

jag några gånger i deras rörelser se något 

snarlikt det, som vi studerat hos plantorna: 

expansion och kontraktion, vidgning 

och samandragning. Ledardjuren kunde 

börja vandra iväg medan en del fortfarande 

dröjde sig kvar och gruppen blev 

uttänjd. Sedan kom de sista sakta ikapp 

och fick med sig alla tills gruppen blivit 

mycket tätare igen, till en viss punkt, 

då ledarkon drog iväg igen och gruppen 

åter blev utspridd.

Mycket av kommunikationen mellan de 

individuella djuren sker genom ömsesidigt 

slickande. Faktum är att tungan deltar 

i allt kon företar sig: hon äter genom 

att dra av gräset med tungan, tungan 

flyttar tuggan bakåt och framåt under 

vilan. Kon slickar sin kalv så snart den 

fötts. Äldre djur slickar varandra. Tjuren 

slickar kons bakdel för att få henne 

att kissa, så att han kan känna om hon 

är brunstig. Han slickar henne runt skulderbladen 

för att lugna ner henne så att 

han kan betäcka. Kons rytm när hon rör 

sig medan hon betar bestäms av tungans 

aktivitet. 

Kon och omgivningen 

Kor som inte ges mineraler och salt blir 

slöa och reagerar sakta. Det hade jag 

sett på grannens flock, som var utan salt 

en tid. De verkade beta helt planlöst, det 

fanns ingen samstämmighet i deras beteende. 

När de fick ny saltsten märktes 

det direkt. Djuren blev mycket piggare, 

rörde sig mer målinriktat, såg upp när 

jag kom i närheten och samspelade med 

varandra igen. Salt tycks vara viktigare 

för idisslare än för andra djurarter. 

Kon tar in saltet med tungan, slickar 

omsorgsfullt i sig små mängder. Emellanåt 

slickar hon sig runt hela mulen och 

sträcker ut tungan in i näsborrarna och 

tvättar bort eventuellt salt som samlats 

där. 

Kor tycker inte om att ha våta fötter. De 

föredrar absolut att stå på torr mark. När 

det regnar vänder de sig alla bort från 

regnriktningen, skjuter rygg, trycker 

ihop sig i flocken och väntar på bättre 

tider. Varma dagar dricker kon mycket 

för att kyla ner sig. Hon suger i sig vattnet, 

tungan är då inte aktiv på samma 

sätt som när hon äter. Vattnet förflyttar 

sig genom kroppen och utsöndras i andra 

änden. Kon svettas en del, men kyler 

ner sig framför allt genom att dricka och 

utsöndra urin. 

Så vitt jag observerat är kons andning 

inte så utvecklad som hos till exempel 

en hund. Den tycks vara något som mer 

eller mindre bara pågår, inget som hon 

ägnar sig åt som aktivitet. Det stora matsmältningssystemet 

kan lätt tynga på 

lungorna, därför står kor hellre vända 

uppåt än nedåt i sluttningar så att matsmältningsorganens 

tyngd avlastas ner 

mot svansen, bort från lungorna och 

andningen blir lättare. Återigen – kon 

lever starkt förbunden med tyngdlagen. 

Kanske är det också på grund av den 

svaga relationen till luften som kor är så 

känsliga för luftens kvalitet. Om luften 

blir för dammig i ladugården, för fuktig, 

för varm blir korna mycket snabbt 

sjuka. De får lätt lunginflammation om 

de får vatten i luftstrupen. De kan egentligen 

inte hosta och allmän stress märks 

snabbt på andningen. De är också känsliga 

för blåst. 

Kornas syn är inte heller så utvecklad, 

men det intrycket förstärks med luktande, 

eller till och med slickande, på objektet. 

Djupseendet är minimalt. Ibland 

kan en ko vägra gå under en stängseltråd 

som man håller upp, eller vägra gå över 

stängseltråd som ligger på marken. För 

dem är staketet som ett lodrätt plan; så 

snart det är helt borta går hon obehindrat 

igenom. 

Ett synintryck som ändras över natt kan 

påverka korna starkt. En gång såg jag 

hur en hel hjord vände runt, med ledarkon 

i spetsen, då hon såg att grannen 

hade lagt ut en duk på ett bord, som tidigare 

varit utan i veckor. Samma granne 

hängde ut tvätt en dag efter att korna 

gått ut. På väg in tvärstannade en del kor 

och jag fick ta ner tvätten för att få dem 

att gå förbio och in i ladugården. Allt 

mörkt, särskilt svart får dem att tveka 

att gå förbi. Det faktum att det tar sådan 

tid för korna att vänja sig vid något nytt 

ger än en gång association till tyngd och 

tunghet. Genom att arbeta med kor lärde 

jag mig verkligen att gå ner i varv, det 

går helt enkelt inte att försöka skynda på 

dem eller tvinga dem. 

Kon och gräset 

Kor har ett annat, mer indirekt men 

viktigt förhållande till luft och ljus: jag 

tänker på deras relation till gräsen. Den 

följande beskrivningen av gräsen gör 

dem inte rättvisa, men kan åtminstone 

ge en aning om det förhållande till luft 

och ljus jag kan uppfatta. 

Gräs har långa, smala, bladliknande löv 

som aldrig egentligen vecklar ut sig helt. 

När man ser på dem märker man att åtminstone 

halva lövet stannar kvar runt 

stjälken. Gräs visar en otrolig styrka i 

att hålla sin stjälk upprätt. Blomman utvecklar 

sig ur stammen. Man kan finna 

dem fullt utvecklade tidigt, om man 

försiktigt skär upp stjälken på våren. 

Blommorna är små, oansenliga och där 

finns inte mycket färg. Hela gräsplantan 

verkar enbart handla om stjälk. 

Gräs växer sällan ensamma, de formar 

starka samhällen och täcker stora delar 

mark. Med sitt sätt att växa tillåter de andra 

växter att finnas intill dem: de skapar 

inte mycket skugga och hjälper rankare 

växter att få stöd. Vackra blomsterängar 

bildas. Gräs växer rakt upp mot solen 

och blommar ofta runt midsommar när 

dagarna är som längst och ljuset som 

starkast. Pollineringen sker med vinden, 

i motsatts till många andra som pollineras 

med insekters hjälp. För mig lever på 

detta sätt gräs i luft och ljus och när kon 

äter gräs, tar hon in luften och ljuset så 

som det uttrycks i gräset. Om man ser 

det på detta sätt, tar kon in luft och ljus 

via tungans aktivitet, på liknande sätt 

som hon tar in jordkvaliteten (matens 

fysiska näringsämnen) och vattnet. 

Slutsatser 

Jag tror aldrig jag kommer att se på en 

ko på samma sätt som före denna övning. 

Vi bönder ägnar oss framför allt åt 

kons bakre delar– troligen går åttio procent 

av arbetstiden åt till mjölkning av 

juvret och till utgödsling. Vi matar dem, 

men det är inte alltid som korna är i ladugården 

när vi gör det, eftersom de ju 

betar. Vi känner ofta deras juver bättre 

än deras ansikten. När jag ser på korna 

nu, fullt medveten om vikten av mjölken 

och gödseln, ser jag också ”tungan” 

– den andra änden på kon – som den del 

där kon intensivast möter världen. 

1/2008 

Text och teckningar Judith Madey 

Översättning, nedkortning 

och foton Vera Billing 

Tillstånd av författaren och 

tidskriften Biodynamics. 

Tidigare publicerad i Biodynamics’ 

vinternummer 2007.

Hemma hos hasseln i april 

2 april 

Gråtunga moln dras mot jorden. 

Därunder flyger måsar 

tysta. 

Snöregnet nyss 

hänger kvar som en friskhet. 

Trädens bark 

mörk av väta. 

Droppar släpper taget, 

faller i egen takt. 

Sugs upp av jorden, 

sugs upp av hasseln. 

10 april 

Stammar 

lodrätt vitlinjerade 

av östersnö. 

Paus för knoppars 

spirande grönska. 

Ändernas fotspår 

bildar spetsmönster 

på dammarnas 

gråmoddiga is. 

Mina kängor 

knarrar 

i ankeldjup blötsnö. 

Bakom hasseln 

har komposten vuxit 

av vårrensningsmaterial. 

styv bris 

Det blåser friskt 

styv bris 

det böljar 

på havet 

de simmar 

som en andflock 

i vågorna 

huvudena dyker 

i det gula vågfraset 

rödbruna och vita 

kor på maskrosvall 

sjökor på maskros-svall. 

VB 

1/2008 

22 april 

Endast flygplansstrecken 

lyser vita 

på himlen. 

Himmel som speglas 

av markens scilla. 

Sol i zenit 

värme. 

Hasselns knoppar 

en nyans grönare 

håller inne 

väntar på regn. 

En gråsugga 

på rygg 

får hjälp. 

Fåglar bjuder 

öronfyllnad. 

Vänddags 

för komposten. 

Blomman och nöten – motsatta årstider 

men samma formspråk 

Longest walk 2008 

Dikter och teckningar 

Gunilla Areskoug 

Nordamerikanska indianer inledde den 11 februari en 5 månaders lång vandring 

från västkust till östkust, målet är Washington DC 11 juli. För trettio år 

sedan gjorde indianer samma vandring, som då ledde till historiska förändringar 

för deras villkor – de fick rätt till fri religionsutövning, vilket alla andra 

självfallet redan hade. Årets vandring är egentligen två – en nordlig och 

en sydlig. Man plockar skräp efter hela vägen för att städa Moder Jord och 

besöker på vägen heliga platser. En lång fredlig vandring och manifestation 

av gräsrötter för en renare jord och respekt för dess befolkning. Talesmannen 

Jimbo Simmons säger: 

”Our environment and our 

cultural survival are directly 

correlated, this is why we 

have to walk again.” 

www.longestwalk.org.

Att behöva bevisa att mat, som 

producerats utan att med jämna 

mellanrum höljas i giftmoln och 

utan att ha gödslats med kemiska 

industriprodukter, är mer hälsosam, 

är egentligen absurt. Men 

vanligt bondförnuft har ju mycket 

lägre status än vetenskapliga rapporter. 

Kanske bidrar det också, 

att bondförnuftet inte omsätter en 

massa pengar? 

Det är dock så att många vill 

ha argument, så här kommer lite 

färsk forskning om kvalitetsskillnader 

i mjölk från konventionella 

gårdar, ekologiska och biodynamiska. 

Inte från Sverige, men 

från Tyskland-Nederländerna- 

Schweiz-England. 

En undersökning handlar om hur 

djurens hälsostatus avspeglar sig i 

mjölkens kvalitet. När djur (och människor) 

utsätts för stress kommer den 

ständigt dynamiska balansen mellan 

det sympatiska och det parasympatiska 

nervsystemen i olag. I hjärtats rytm 

erfar vi den levande balansen mellan 

dessa två. När det sympatiska systemet 

härskar ökar rytmen, såsom vid stress, 

för att sedan bli lugnare och stadigare 

när stressen försvinner. Vi borde därför 

snarare tala mer om hjärtrytm istället 

för hjärtslag. All förlängd stress ger 

obalans eller att balanspunkten helt förloras. 

Dagsrytmer och veckorytmer och 

även skillnader över året har inverkan 

på denna dynamiska balans. All rubbning 

av balansen märks inte direkt och 

ger inte oreparerbar skada hos djuren 

i vår vård. Stress hos våra husdjur har 

många olika orsaker. 

10 

Vi mÅr brA 

AV Kor 

som mÅr brA 

Färsk forskning om 

mjölkkvalitet och hälsa 

Felaktig vård 

Den mesta stressen orsakas av en skötsel 

som inte följer djurens naturliga behov 

och kommer ofta ur okunskap om vilka 

djurens egentliga natur är. Husdjuren är 

extremt rytmiska i sitt sätt att leva, de 

går som klockor, helt styrda av sina magar 

faktiskt. Därför får de lätt störningar 

i matsmältningen vid vård som inte följer 

dem, utan följer människans önskningar 

och behov. När man ska skjutsa 

barn, får gäster, vill ha frukost, prata i 

telefonen… Det pratas en hel del om hur 

val av foder påverkar kvaliteten på mjölken 

och köttet, men ännu inte så mycket 

om vikten av att följa djurens rytmer. 

Som om det anses vara lite pjoskigt och 

romantiserande att göra det. När de får 

mat vid oregelbundna tider hänger deras 

matsmältningssystem inte med, de kan 

inte ta upp näringen i maten på bästa 

sätt. En konsekvens blir för dem som för 

oss, sämre hälsa. Och sämre hälsa hos 

korna ger sämre kvalitet på mjölk och 

gödsel, känns logiskt. 

Hos mjölkkor orsakas stress av: 

- felaktig utfodring, såsom otillräckligt 

med omega-3-fetter, alltför mycket 

koncentrat, alltför ensidigt strukturerad 

diet, för lite protein, brist på naturligt 

bete. 

- bristande omvårdnad som ger stress på 

grund av att hjorden behandlas felaktigt, 

liksom mjölkningsförfarandet, brist på 

skugga och skydd för vind. 

- dålig skötsel av hjorden som flock, 

som att ta kalvarna för tidigt från mammorna, 

att inte ta hänsyn till åldersfördelningen 

i flocken, Det är viktigt att 

se hjorden som en helhet, en organism, 

att se på hjordens storlek. Om tjuren går 

med i flocken eller inte har också inverkan. 

- felaktigt förhållande mellan djurskötaren 

och kreaturen, såsom otillräcklig 

fysisk kontakt (ryktning och tvättning), 

brist på dominans från djurskötaren 

över flocken, hotfullt beteende, oförståelse 

för de huvudsakliga behoven hos 

flocken. 

- felaktig avlingsteknik, där genuppsättning 

och omgivning inte synkroniseras, 

så att djurets kropp blir obalanserat 

utformad. Hit hör även att tvinga fram 

ökad mjölkproduktion genom att göra 

djuren beroende av höga intag av koncentrerat 

foder. Sådana förutsättningar 

leder till sjukdom på sikt och förkortar 

djurens liv. 

För att undersöka om djuren är i obalans 

eller ej kan man mäta hjärtfrekvensen 

över ett dygn efter en pålagd stress, eller 

undersöka immunförsvarets svar på 

stressen i blodet. Man kan också mäta 

halterna av fettsyror i blodet eller i mjölken. 

Konventionell eller ekologisk? 

Flera undersökningar har de senaste 

åren gjorts i Europa om mjölkkvalitet 

från olika produktionssystem. En del 

undersökningar har även gällt inverkan

på människas utveckling av allergier, 

mjölkens homogenisering, djurens foderstater 

och effekterna av avhorning. 

Smaktester visar ingen signifikant 

skillnad mellan konventionell (K) och 

ekologisk/biodynamisk (EB), snarare 

hade ekologiska mjölken en tendens till 

mer individuell smak, då olika foderval 

märks direkt i mjölkens smak. EB-mjölk 

har i test dock upplevts lite krämigare, 

gräddigare. Halterna omega-3-fetter har 

visats vara dubbelt så höga i EB-mjölk, 

där kor som äter rödklöver gav mjölk 

med de högsta halterna. Danska studier 

har visat att EB-mjölk innehåller mer 

antioxidanter, liksom 50 % mer E-vitamin 

och 70 % mer beta-karoten. En 

schweizisk undersökning har visat att 

pastörisering och homogenisering skapar 

mjölk med åldrad kvalitet, jämfört 

med obehandlad. Immunförsvaret hos 

EB-kor var bättre, troligen för att det 

stimulerats naturligt, jämfört med kor i 

konventionell produktion, som ofta får 

antibiotika i förebyggande syfte i fodret 

och därför aldrig kan bygga upp ett eget 

starkt immunförsvar. 

Har horn betydelse? 

En schweizisk undersökning visar att 

kornas horn faktiskt har betydelse för 

mjölkkvaliteten, något som en lekman/ 

kvinna och konventionell forskning måhända 

småler åt. Men vad vet vi och de 

om varför korna har horn? Inte mycket 

alls! Denna forskning på hur hornen inverkar 

ända in i mjölkens kvalitet tycker 

jag är mycket intressant, för forskning 

är ju egentligen bara intressant när den 

väcker något nytt, leder in i nya tankebanor. 

Forskning som går ut på att bevisa 

det redan konstaterade har jag svårt 

att se meningen med. 

Hur mäter man då kvaliteten? 

Detta är begrepp är ju så undflyende… 

Det finns väl utvecklade biodynamiska 

forskningsmetoder för detta, jag tänker 

framför allt på stigbildsmetoden 

och kopparkloridkristallisation. De har 

kritiserats för att bedömningen av proverna 

blir för subjektiv, då den sker i 

ett samspel mellan forskarens slipade 

observationsförmåga och förmåga att 

inte ha låsta tankemönster och fasta 

värderingar (egentligen det man mest 

borde lita på enligt min mening). Det är 

alltså människor som läser av de olika 

bilderna och inte maskiner. Men nu har 

tekniken förfinats, så att bilderna läses 

1/2008 

av även via datorer, som ger statistiskt 

helt jämförbara resultat, förutom den 

ovärderliga mänskliga bedömningen. 

Man kan alltså sammanfattningsvis 

hävda, att signifikanta skillnader 

visats mellan konventionellt 

producerad mjölk och mjölk från 

ekologiska/biodynamiska gårdar. 

Långt från ko till mjölkglas 

Mjölkkvaliteten påverkas också av alla 

övriga behandlingsmetoder för lagring, 

pumpning, kylning, upphettning, homogenisering. 

Bland annat slår mjölkens 

pumpning under hanteringens olika faser 

sönder proteinmolekylerna. Ny teknik 

håller på att utvecklas som istället för 

att pumpa, suger mjölken genom transportkanalerna,, 

vilket verkar vara mycket 

skonsammare för proteinerna. Det är 

så oerhört mycket som sker i våra matråvaror 

på vägen till våra köksbord… som 

vi inte har en aning om. Homogeniseringen 

till exempel, som man tyckte var 

revolutionerande inom mjölkindustrin, 

för fettet slutade flyta upp på ytan. Vi 

fick en jämn, vit härlig mjölk utan klumpar. 

Forskning har visat att fettmolekylerna, 

när de slagits sönder till så små att 

de inte flyter upp utan fördelar sig jämnt 

och trevligt i mjölken, tyvärr blir så små 

att de också kryper jämnt och otrevligt 

rakt igenom tarmluddet och in i vårat 

blod. Inte hälsosamt. Ändå är all mjölk 

utom den Arlas Gammaldags fortfarande 

homogeniserad. 

Mjölkkvaliteten är som allra högst när 

den kommer direkt från spenen. Alla 

steg därefter försämrar kvaliteten och 

det gäller att forska på detta, undersöka 

och utveckla, släppa fram ny teknik. Det 

är också bra för mjölkens kvalitet att ha 

några behornade, äldre kor, med bättre 

utvecklat immunförsvar i flocken. Det 

är viktigt att lagringstiderna förkortas 

så mycket som möjligt från ko till färdig 

förpackning (!). En större, längre forskning 

på detta pågår nu i Tyskland och 

avslutas 2010. Att färsk mat är bättre 

och godare än gammal… 

En holländsk studie (kallas KOALAstudien, 

en förkortning och inget om grå 

nallar i eukalyptusträd) har gjorts för att 

se hur ekologisk matkonsumtion påverkar 

utvecklingen av allergier hos barn. 

Den har redovisats i en seriös engelsk 

tidskrift för forskning i näringsfrågor 

och jag fick en rapport via ett nyhetsbrev 

i november från FQH, ett institut 

i England för forskning om ekologisk 

matkvalitet och hälsa. Studien visade 

inga signifikanta kopplingar vad gäller 

kött, säd, nötter m.m., men just konsumtion 

av ekologisk mjölk istället för 

konventionell, hos både de gravida och 

sedan deras småbarn visade sig minska 

risken för utveckling av eksem med mer 

än 30 %! 

Medvetna val 

Nå, hur många gånger ska det behöva 

bevisas att solen värmer innan vi tror 

det? Men fler steg behövs, nämligen det 

svåra i att ändra inköpsvanor och se på 

ett nytt, hållbart sätt på vad maten ska 

få kosta oss. Det kanske är ohållbart och 

inte alls ett tecken på livskvalitet och 

hög standard, att kunna köpa dyraste 

skinnsoffan och flyga till andra sidan 

jordklotet på semester. Det kanske är 

hög levnadsstandard att ha råd att köpa 

riktigt bra mat? Att anse sig ha råd att 

ha små lokala mejerier? Att ha råd att 

få tag i lokalt producerad mjölk? Efterfrågan 

på den ekologiska mjölken 

har ökat snabbt, men den transporteras 

långa sträckor i vårt land, ofta längre än 

den vanliga, då inte alla stormejerier vill 

göra sig omaket att ta hand om den. Jag 

tycker också det är lite märkligt, att det 

gick så snabbt att få upp produktionen 

av ekomjölk, när efterfrågan förra sommaren 

exploderade. Det tar ju flera år 

för omläggning till ekojordbruk? 


11

Den gyLLne 

sTrAnDen... 

”Förr var här ingen osämja. Alla 

planterade löken tillsammans. Vi 

spelade trummor och dansade 

tillsammans. Nu gör vi inte det. Ju 

mer pengar desto mer osämja.” 

Sa de, människorna i den lilla byn 

vid den gyllene stranden. Jag såg en 

ovanligt bra dokumentärfilm av Hasse 

Wester, om denna bys öde i Indien. På 

ett mycket nära sätt skildrade han ett 

händelseförlopp över en tjugoårstid i en 

harmonisk by vid en ren strand, i balans 

med varandra och naturen. Hur platsen 

blev översköljd av allt högre vågor av 

västerländsk livsstil, som helt förstörde 

den egna strukturen. Hela filmen andades! 

Befrielse från sentimentalitet. Frihet 

för åskådaren att göra egna omdömen. 

Närbilder på dessa leende, vänliga, 

kloka människor. Berättelsen är berättelsen 

om oss själva, som en spegel. Vad 

pengarna gör med oss människor blev 

här helt naket och kristallklart. 

”Förr var här lugnt, jag hade ro i sinnet. 

Livet var som mjölk – det var smakrikt 

och närande! Med pengarna har livet 

blivit smakfattigt och mer som sprit än 

mjölk… Det tär och var och en tänker 

bara på sig och sitt och på att tjäna mer 

pengar. Avundsjuka. Man vill inte jobba 

tillsammans längre.” 

Turisterna kom vandrande dit, de ”befriade” 

västerländska alternativarna, 

med långt hår, ryggsäck och fria tankar. 

Ville ha kaffe och te, plastflaskevatten 

och läsk. Man startade små kaféer vid 

stranden. Man slutade odla sin mark, 

man byggde istället hyddor och hyrde 

ut till turister. Man ”slapp” det hårda 

arbetet med jorden, förr arbetade man 

jämt, inte nu, nu tjänade man pengar på 

att låta andra bo i hyddorna. Utom en 

man, som älskade att odla grönsaker och 

gjorde det med kärlek och glädje. Han 

skrattade tandlöst när de andra sa: sluta 

slit på dina fält, gör som vi, bygg hyddor 

och hyr ut! Men han slet ju inte? För han 

älskade det han gjorde. Han bar krukor 

med vatten och öste över bönorna. Han 

föste med varsam hand ner jord ur en 

korg, ner i diket där han planterat sina 

små chiliplantor. De stod där så skira, 

glada och gröna, tillitsfulla och mannens 

händer var varsamma, kärleksfullt 

närvarande, mjuka i rörelserna. Händer 

i arbete. En kropp i arbete. 

Det blev skräp. Massor av skräp. De 

radikala, alternativa turisterna slängde 

plastflaskor och papper bakom sig, precis 

som alla andra turister. En bybo, som 

inte längre kunde odla fast han ville, för 

han klarade det inte själv, började istället 

att som arbete samla ihop skräpet och 

elda upp det på stranden. Något måste 

man ju göra, menade han. Såg sorgsen 

och eftertänksam ut. Men inte arg. 

Foto Dick Nord 

Man ville inte ha en väg dit ner till byn, 

för då var man rädd att det skulle bli 

ännu mer problem. Där visade de som 

intervjuades en tydlig åsikt, man ville 

inte! Rädd också för våld och kriminalitet. 

Men det blev naturligtvis en väg. 

Och med den kunde lastbilar med tegel 

och sten och annat komma fram, så nu 

byggdes det mer och större och lyxigare 

hus. 

Man började sälja av sitt land, odlingsmarken, 

som tidigare gett dem försörjning, 

allt de behövde faktiskt, inklusive 

arbetsgemenskap och glädje och fest, till 

turister och andra rikare indier. Jorden 

hade tidigare tillhört de rika kasterna, 

brahminerna, men genom domslut beslutats 

övergå till dem själva, i en kast 

1 1/2008 

långt ner på samhällsvärdeskalan. Nu, 

av penninghunger och fysisk arbetsovilja, 

valde många att sälja marken 

igen – tillbaka till brahminerna. 

Det blev så tydligt. Pengarna som värdegrund 

väcker inte människans goda 

sidor. Man blir bekväm, man vill inte 

längre anstränga sig fysiskt, man tänker 

mer på sig själv, var och en sköter sitt, 

avundsjuka väcks. Samarbetsbehov och 

anledningar till fest försvinner. Man blir 

som förblindad för de värden man hade. 

Vaknar man sedan upp och vill ångra 

sig är det för sent. Någon i byn tog livet 

av sig. Och de enstaka som inte vill det 

nya, penninggrundade vinsttänket har 

svaga chanser. 

Och där står vi nu, på andra sidan planeten, 

och börjar inse, sakta, att vi måste 

återskapa något av de värden som de just 

bytt bort, för att kunna bygga ett hållbart 

samhälle igen. Jag läste i dagspressen, 

att filmen Den gyllne stranden kritiserades 

för att gå på den gamla bilden av den 

lycklige, naive vilden, som kontrast till 

vår utveckling. Den kritiken kan i sin 

tur kritiseras. Den förmedlar en annan 

blind fläck, nämligen att detta argument 

används för att fortsätta rättfärdiga en 

ohållbar, rövarlivsstil: vårt moderna 

”utvecklade” samhälle. Där man sitter 

kvar i gamla fattigdoms- och dumhetsattityder 

kring ett enkelt och harmoniskt 

levnadssätt. Vi har kastat ut barnet med 

barnvattnet, var det så vältänkt? 

Text Vera Billing 

Foto nedan av okänd fotograf

Människan har odlat i samklang 

med naturen och sitt eget välbefinnande 

långt innan ekologin 

uppfanns… De nordamerikanska 

indianerna odlade squash, majs 

och bönor tillsammans på ett genialt 

och vackert sätt och kallade 

dem ’De tre systrarna’. Förutom 

den harmoniska samodlingen utgör 

dessa tre grönsaker tillsammans 

en perfekt måltid ur näringssynpunkt! 

Den lagringsdugliga vintersquashen 

odlades av indianerna på Nordamerikas 

östkust när européerna kom 

dit. Ordet ’squash’ har kommit till oss 

så som dessa invandrare (ockupanter…) 

fångade upp det ur indianernas språk. 

Hos Narragansett-indianerna hette den 

’askutasquash’, hos Irokeerna ’isquoutersquash’ 

och hos algonkuinerna ’askoot’. 

Orden är beskrivande och lär betyda 

ungefär ’någonting att äta okokt’. 

Squashen togs över till Europa, men 

gjorde ingen kulinarisk succé, särskilt 

inte de märkliga olikformade, nästan 

groteska vintersquasharna, med sina 

mycket hårda skal. Här var redan kalebassen 

känd, men användes mest som 

prydnad och dekoration, inte som mat. 

Man kan ana att ett visst imperialistiskt 

förakt för infödingarnas matvanor 

bidrog. Ringa visste man om det 

näringsmässigt fantastiska hos ’De tre 

systrarna’... Italienarna, detta kulinariskt 

nyfikna och mat-estetiska folk 

tog däremot squashen till sig och kom 

tidigt att odla fram egna sorter, därav 

det Italienklingande namnet zucchini på 

många sorter. 

Att odla vintersquash 

Vintersquash är en grönsak vi borde 

odla mycket mer här i Norden, då den är 

så lagringsduglig och dessutom läcker 

och mångsidigt användbar! Den är släkt 

1/2008 

De Tre sysTrArnA 

- harmonisk samodling på indianers vis 

och om vintersquashens många fördelar 

med gurka, pumpa och melon och odlas 

på likartat sätt. Precis som de behöver 

den lång frostfri tid för att hinna utvecklas, 

därför är det bra att förså plantor 

och sätta ut när jorden blivit varm 

på senvåren. För vintersquashen är det 

extra viktigt, då ju frukterna skördas 

endast som fullmogna för lagring och 

inte plockas mjälla för att ätas färska, 

som zucchini och sommarsquash. Om 

man toppar plantorna, så att varje bara 

bär fram tre-fyra frukter, har de större 

chans att hinna mogna fram. 

Låt frukterna sitta kvar så länge som 

möjligt på plantan, men de får inte nypas 

till av frost. Första frosten är ingen 

fara, för då skyddar de stora bladen, men 

sen skärs squasharna av med fem centimeter 

långt skaft, torkas av och tas in i 

ett riktigt varmt rum för att torka. Låt 

dem ligga luftigt i ett par veckor, sedan 

kan de lagras, lika luftigt, men svalare 

upp till ett helt år! Men enklast är för 

husbehovsodlaren att lägga dem på en 

kökshylla och äta upp dem allteftersom. 

De är dessutom fina prydnader, oerhört 

vackra och dekorativa, med stor variation 

i form, storlek och färg. 

Varför inte samarbeta, odlarvänner som 

bor nära, kanske odlingslottare – välj 

varsin sort av vintersquash, bönor och 

majs, och dela sedan skörden mellan er, 

så får alla stor variation. Samodlingen 

av ’de tre systrarna’ vore kanske också 

värd att odla i lite större skala i långa 

bäddar? Om någon läsande odlare provar 

– berätta gärna hur det gick! 

De tre systrarnas harmoni 

Den harmoniska samodlingen på indianers 

visa vis går till så här: 

Majs, bönor och squash, sommar- 

eller vintersort sås eller planteras 

ut tillsammans på en flack, lucker och 

välgödslad kulle. Majsens starka, höga 

stjälk ger stöd till de vekare bönplantorna 

och majsens blad skuggar marken 

tills squashens bladmassa tar över och 

bevarar markfukten åt dem alla tre. 

Dessa tre grönsakers systerskap ger en 

harmonisk helhet även ur en annan aspekt. 

Bönorna strävar med andens lätthet 

uppåt i ljus och luft. Squashen står 

för det jordiska, med sin tyngd, densitet 

och marktäckande förmåga. Majsen förmedlar 

mellan dessa båda och förbinder 

dem, som kvaliteten hos det själsliga. 

Inte undra på att majs i indiankulturerna 

stått och står för fruktsamhet och 

kvinnlighet med sitt upprätta växande 

och sina utsträckta blad, den står stadigt 

upprest i jorden och omfamnar skyddande 

andra grödor, samt skänker av 

sina näringsrika frukter, som kan malas 

och förädlas vidare till bröd. 

Text Vera Billing 

Foto Johnny Andreasson 

Att äta vintersquash 

Vintersquash är delikat och smakrik 

och kan användas på massor 

av sätt – ugnsbakad i halvor, stekt, 

gratinerad, stuvad, i soppor, pajer, 

grytor och såser, till och med 

i bakverk och efterrätter! 

Runåbergs Fröer har ett häfte med 

recept på mat med sommar- ochvintersquash 

samt pumpa! 

www.runabergsfroer.se 

1

Tre tunt spunna entrådiga garner bredvid varandra, finullskorsning, ca 50 ggr förstoring. 

uLLens HemLigHeTer - 

Alan Waller delar med sig 

”Omnia mirare etiam tritissima” 

är latin och betyder ”Förundras 

över allting, även det mest vardagliga”! 

Linnés ord och även Alan 

Wallers, och utgångspunkt för ett 

fascinerande föredrag om ullen 

som textilfiber i värmländska Kil 

nyligen. Fåret är ett fantastiskt 

husdjur – de mår fint på magra 

beten och kräver inga mängder 

kraftfoder, de ger hälsosamt kött, 

ull till kläder och andra textilier 

och skinn till kläder och annat. 

Somliga raser ger även mjölk till 

mejeriprodukter som yoghurt och 

ost. 

Fårskötsel är på frammarsch 

i Sverige igen, men ullen, ullen… 

är ett lite sorgligt kapitel. Den inhemska 

ullhantering vi en gång 

hade, är nästan helt nedlagd och 

det är svårt att få igång den igen. 

Den mesta ull slängs! Faktiskt ett 

stort problem, har jag hört, för ull 

förmultnar så sakta. Egentligen 

mycket näringsrik och borde gå 

tillbaka till jorden på gården. 

Alan Waller kom till Sverige som 

engelsk student för fyrtio år sedan. 

Skulle bara ha ett sabbatsår och 

kom till Leksands folkhögskola. Under 

en praktikperiod var han på Wålstedts 

Ullspinneri i Dala-Floda och där, säger 

han, fastnade han i kardmaskinen… han 

blev helt fascinerad av ullfibern. Så kvar 

i Sverige blev han och startade småningom 

ett eget spinneri i bohuslänska Hunnebostrand 

tillsammans med Anna Karin 

Waller. För att inte konkurrera med 

Wålstedts, som framför allt var kända 

för sina vackra garnfärgningar, tog de 

endast fram garner av naturfärgad ull, 

vilket han kom att bli ännu mer begeistrad 

över, för nu hade han bara själva fibern 

att utgå ifrån. Med sin nyfikna och 

tekniska läggning och det latinska talesättet 

från Linné som ledstjärna har han 

med åren blivit en av de mest kunniga 

om ullfiberns natur. Att vara extremt vaken 

och uppmärksam med en inställning 

som hos det förundrade barnet! 

Varför har vi och djuren hår? 

När livet tog klivet ur vattnet och upp 

i luften blev det tvunget att skydda sig, 

mot just densamma, och solljuset. Liv 

finns ju endast i vatten. Livet i dess oli- 

1 1/2008 

ka skepnader skapade sig ett skyddande 

hölje. Hud. Allteftersom nya hudceller 

byggs på inifrån, stöts tidigare celler ut 

mot ytan, mot luften, de blir allt ”torrare”, 

hårdnar, proteinerna blir allt segare. 

Tillslut dör cellerna och så småningom 

faller de loss. Hudcellerna offrar sig, 

kan man säga, för livet innanför. Hud 

som blir alltför tjock blir stel, därför 

har djuren olika sätt att göra sina höljen 

mot luften och ljuset bra utan att förlora 

i rörelseförmåga. Att ”bygga ut” sin hud 

med ett lager hår är ett knep som många 

djur använder, så även vi människor. Vi 

har för lite, men vi kan ju göra oss extra 

kläder själva. Djuren har kappan på, den 

växer ur huden. Med ett lager hår, kan 

huden få vara tunn, mjuk och smidig, så 

att rörelseförmågan inte hämmas. När 

fårets ullfiber kommer ut ur huden är 

den infettad och saltad. När vatten/regn/ 

fukt kommer till bildar salterna lut, som 

förvandlar fettet till ett slags naturlig 

såpa, som gör att fårens päls håller sig 

ren av sig själv! 

Fjälliga ytor 

Hårfibrerna är fjälliga på ytan, som en 

konsekvens av hur de uppstår i huden. 

Livsprocesserna etsar fram fibern ur huden, 

vilket luckrar upp och flisar ytan. 

Olika fårraser ger olika typer av fjällning, 

vilket har betydelse för vad ullen 

passar till – att spinna garn av eller att 

tova med. Våra svenska lantraser har 

silkiga, ganska glatta ullfibrer, eftersom 

fjällen ligger liksom kakelplattor intill 

varandra. De engelska fåren, som Shetland, 

Dorset, Shropshire m.fl., har fibrer 

som mer liknar fjälliga kottar. Dessa 

häftar starkare ihop med varandra och 

gör att spinnteknik och tovning blir en 

annan än för mer silkig, långfibrig ull. 

Nu, när den svenska ullindustrin i princip 

lagts ned (spinnerier finns endast 

kvar för handstickningsgarner) är det 

svårt att få svenskullen spunnen i andra 

länder, då deras maskiner är anpassade 

för den andra sortens ull. Dessutom är 

det, som Alan säger ”löjligt billigt att 

frakta saker i världen nuförtiden!” Därför 

kan stora ullpartier transporteras till 

billiga jättetvätterier i andra länder. Som 

då får ta medföljande miljöproblem… 

När det fortfarande fanns industrihantering 

av svensk ull kostade det bara 1,50 

kronor per kilo att frakta ullen till England 

för tvättning – tur och retur! På så

vis utkonkurrerades snabbt svenska leverantörer 

som kunde tvätta småpartier. 

”Gohair”? 

Ullen från de svenska lantraserna liknar 

i kvalitet snarare mohair, än den vanligaste 

ulltextilfibern från merinofåret. 

(Det finns dock inga ”mohairfår”, utan 

den ullen kommer från angorageten. 

Och angoragarn kommer från angorakaniner 

och inte från dessa getter… Angoragetterna 

och -kaninerna kallas så för 

att de ursprungligen kom från trakten av 

Ankara i Turkiet.) Det finns ett växande 

intresse för att marknadsföra den svenska 

grå, silkiga ullen från gotlandsfår 

som mohairliknande, men det är svårt 

att veta vad man ska kalla det garnet. 

”Gohair” är mitt förslag! 

Ull krymper när den tvättas i varmt vatten 

och mekanisk bearbetning. Fjälligheten 

gör att fibrerna trasslar in sig mer 

och mer i varandra. För att vi ska kunna 

tvätta ullplagg i maskin, så som vi tvättar 

allt annat, har Superwash-tekniken 

utvecklats. 

Superwash… 

gör att ullplagg kan behandlas som vilka 

kläder som helst. Men de är de ju inte… 

de är många gånger bättre! Tekniken 

innebär att ullen doppas i polyamid, ett 

syntetiskt nylonmaterial, som fyller ut 

mellan fjällen, så fibrerna blir släta och 

inte drar i varandra vid tvättningen. 

Denna behandling är en miljöbov, 

även om man jobbar på att finna bättre 

sätt. Inte nog med nylondoppandet 

– innan det doppas ullen i klor… Glöm 

förtroendet för ullkringlan med texten 

Ren Ny Ull, som vi matats med i decennier. 

Alan Waller, som vill veta hur 

superwash-tekniken påverkar fiberns 

1/2008 

T.v. ullfibrer från lamm av spelsau-ras 

500 ggr förstoring 

T.h. tallstammar utanför 

minsta pizzerian 

i centrala Gnesta! 

Obekant förminskning. 

egenskaper och därmed ullplaggens, har 

i tjugofem år försökt få ta del av forskningsresultaten, 

men får inget veta. 

Vilket han tolkar som att det sker något 

man vill dölja, annars skulle han ju få 

veta! Antikrympbehandlingen sker i våt 

miljö, så det går åt mycket vatten. Sedan 

ska ullen/plaggen torkas, vilket är 

energikrävande. Färgning av ull kräver 

samma procedur, med vatten och torkning, 

så ofta kombineras de. 

Ull sticks? 

tycker många och vägrar bära ullkläder. 

Superwash-tekniken och mjukmedel gör 

fibrerna släta, men det inverkar inte så 

mycket på känslan av stickighet, för den 

kommer an på fibrernas tjocklek. Ullfibrerna 

fungerar precis som kvistar, grenar 

och stam på ett träd: ju grövre desto 

mer styvhet. Smala kvistar låter sig lätt 

böjas, medan stammarna böjer sig bara 

med kraft av Gudruns och Pers kaliber. 

Dessutom är vår hud av olika elasticitet. 

När en fiber är för tjock för att böjas av 

mot hudens motstånd upplever vi att 

det sticks. Styvheten i fibrer ökar inte i 

jämn takt med dess diameter, utan exponentiellt, 

så att små ökningar i diameter 

raskt ökar styvheten. (En rent mekanisk 

lagbundenhet, som man också använder 

sig av när man konstruerar golv- och 

takbjälkar. Därför kan en förvånansvärt 

smal bjälke bära stor tyngd utan att böjas!) 

Det finns en gräns vid 25 tusendels 

millimeter (µm), när alla upplever fibrer 

som stickiga mot huden. Ullfibrer finns 

både nedanför och ovanför denna gräns. 

Bomullsfiberns tjocklek ligger på 12 

µm, vilket innebär att den är 16 gånger 

mer böjlig än ullens. Sisalhampans ligger 

på 100 µm, dvs. den är 256 gånger 

mer retlig mot vår hud… 

Allergi mot ull? 

Alan berättar att den mesta överkänsligheten 

mot ullplagg handlar om allergisk 

reaktion mot alla kemikalierester 

och inte mot ullfibern som sådan. 

(Som glutenproblemet, tänker jag.) Det 

används många starka kemikalier vid 

framställning av ulltextil! Det är så 

synd att många väljer syntet istället för 

ull, när man har känslig hud, eftersom 

ullen egentligen är så extremt hudvänlig. 

Prova med så ”rena” ullplagg som 

möjligt: ekologisk ull, naturfärgad, inte 

superwash-behandlad. Eko-kläder har 

ju fått en jätteboom, så det är inte vara 

svårt att få tag i längre. 

Överlägsen när man svettas! 

Ullen är oslagbar som textilfiber när det 

gäller värmereglering. Vid svettning 

gör kroppen sig av med överskottsvärme 

genom att öppna hudens porer 

och låta kroppsfukt tränga ut på ytan 

för att dunsta av. Det går åt 5-6 gånger 

mer energi för att få vatten att dunsta 

(tänk på hur mycket längre tid det tar att 

koka bort en liter vatten, än att få den 

att komma till kokpunkten) och det är 

den energiförlusten som kyler ner oss 

inuti. Att fukten finns på ytan och kan 

Tovad filt av ull från gutefår 

500 ggr förstoring 

1

Fäll av vuxet får har tjockare läder och passar på golvet. Har aldrig behövt tvättas... 

dunsta bort i lagom takt är svettens mening. 

När vi har bomull eller syntet nära 

kroppen suger de materialen snabbt upp 

kroppsfukten, som alltså inte hinner 

”göra sitt jobb”. Man fortsätter svettas. 

Och fukten stannar kvar i de tygerna, 

då deras fibrer fungerar på ett sådant 

vis: syntetfibrer är släta, då de görs av 

en massa som pressas genom små hål, 

eller fint räfflade på längden på grund 

av ojämnheter i hålens kanter, och leder 

därför vatten mycket snabbt. Där fibrer 

korsas bildas lätt droppar, som blir genvägar 

över till andra fibrer, så hela plagget 

snabbt blir blött. Rondelleffekten… 

värmetrafiken flyter lättare och jämnare! 

Och vi fryser! Syntet och bomull 

suger alltså upp fukten och behåller den 

sedan i sig. Bomull tappar dessutom sin 

luftighet då den blir våt och mister sin 

värmeisolerande förmåga 

Ullen däremot är ovillig att transportera 

fukt. De fjälliga, ojämna och feta 

fibrerna fungerar dåligt som vätskeledare. 

Svetten som trängt upp på hudytan 

dunstar istället bort till luften genom 

ullplagget och ut. Man slutar svettas fortare 

och man blir inte lika kall efteråt, 

då ullen inte blivit blöt och hoppackad. 

Djurfibrer – ull, dun, silke tycks fungera 

på likartade sätt och passar oss som ”extrahud”. 

Växtfibrer är till för att skydda 

växters frön, inte djur och människors 

hud som svettas och fungerar därför inte 

lika optimalt. 

Men själva ullfibrerna älskar vatten 

– inuti sig! De blir mjuka och spänstiga, 

som savspända kvistar. Därför blir ull- 

plagg, plädar och fällar så mjuka och 

fluffiga av att vädras i friska luften. Vi 

tvättar våra kläder för mycket i största 

allmänhet och ullplagg i synnerhet. Det 

räcker långt och länge att hänga ut dem 

på vädring. Samma sak med fårskinnen, 

som folk vill ha tvättbara, men som sällan 

verkligen behöver tvätt! 

Man hade sina knep förr, för att få bra 

kläder av naturmaterial. Fiskarhustrur 

stickade till exempel makarnas vantar 

tio procent för stora och valkade ihop 

dem. För att göra dem ännu mer slitstarka 

brukade de dessutom spinna in av sitt 

eget hår i garnet. De vantarna värmde 

två gånger, sa fiskaren. Hans hustrus 

kärleksomsorg värmde! 

Ull- eller köttfår? 

Alan redde ut en ordförvirring – om 

ull- och köttraser. Vi kallar de engelska, 

tyska osv. för köttraser, då deras ull inte 

är bekant för oss att handskas med. En 

engelsk bonde skulle om han fick en 

grå ulltott från gotlandsfår i sin hand 

säga: måste vara ett köttfår! För sådan 

ull är han inte van vid… All ull går att 

använda och allt fårkött går naturligtvis 

att äta. Här har vi allsidiga lantraser, anpassade 

till vårt klimat och våra betesmarker. 

Vi bör återvinna kunskapen och 

användningen av dem! 

Text samt foton denna sida Vera Billing 

Foton föreg. sidor Alan Waller 

Fotnot: I FJ nr 3/06 tema Textil, finns 

mer om ullhantering. 

16 1/2008 

Årets Flory gatestipendiater 

– 

grATTis! 

150 000 kr har i år fördelats 

till följande ekologiskt jordbrukande 

kvinnor: 

Veronica Svensson i Laholm, som 

ska vidga gårdens mångfald med 

mer bärbuskar och ett växthus. 

Harg-odlarna, IngMarie och 

Ann-Sofie Johansson, Kisa, som 

ska bygga gårdsbutik för deras ägg, 

bär- och speltprodukter och för deras 

öppna verksamhet. 

Karin Sjöstedt, Aspö Hornudden, 

Strängnäs, som fortsätter sin forskning 

på ekologiska tomater. 

Carina Dalunde, Mölnbo, som ska 

bygga vackert växthus för gårdens 

visningträdgård. 

Ingela Löfquist, Kristianstad, 

som ska resa till Irland för att lära 

mer om deras ekologiska köttproduktion. 

Ebba-Maria Olson, Veberöd, som 

ska bygga biogasanläggning på gården. 

Mer information, se annons!

ATT AnVänDA De räTTA orDen - 

reflexioner från läsning av en och annan hemsida 

Monsanto är världens ledande 

företag i genren utsäde, besprutningsmedel 

och genteknologi 

inom jordbruk. Ett oerhört ansvar, 

som man på sin hemsida 

verkligen vill visa att man tar. För 

att detta ska förstås av alla, talar 

man ”till bönder på bönders vis”: 

’Monsanto är på många sätt som 

de jordbrukare vi tjänar. Vi har 

liksom de fokus inställt på gården, 

och liksom de fokus inställt 

på framtiden.’ 

Tror detta företag att bönder är mindre 

intelligenta? Man kan ta en annan 

liknelse, på samma nivå: bladlöss 

och ogräs har också fokus inställt på 

gården och på framtiden. Betyder de att 

de har samma mål? Monsanto är ute efter 

att tjäna pengar på snart hela världens 

bekostnad, liksom gräshoppssvärmars 

mål är att äta allt som finns inom räckhåll. 

Jordbrukares mål är att framställa 

mat till andra. Jag ser inte vad Monsanto 

avser när de talar om Focus on the Farmer. 

Eller jo det gör jag ju, men de talar 

förförföriskt i ett stort lantligt lösskägg. 

Begrepp och ordval är tagna från industrin. 

Sätten för att nå ut med alla deras 

produkter till alla världens jordbrukare 

heter ’pipelines’. De ’använder verktyg 

för att utveckla en fullständig pipeline 

av produkter för att göra jordbrukarna 

mer effektiva’. Det känns så klumpigt 

när man översätter texterna till svenska, 

eller kanske blir de då ärliga, står fram i 

sannare sken. På engelska låter det förföriskt 

enkelt och självklart och rätt… 

Mångfald och hållbarhet 

Man talar också om ’mångfald’. Det är 

ju ett populärt ord, som används flitigt 

av dem som arbetar för det motsatta 

som de själva gör. Mångfald har blivit 

nästan synonymt med biologisk mångfald 

och har blivit ett moraliskt riktigt 

ord att använd, det har hamnat på den 

ofelbart goda sidan. Med ordet ’mångfald’ 

i din mun är du en god människa. 

På sidan där det står om mångfalden 

finns en bild från en film man kan ladda 

1/2008 

ner. Fem armar med olika hudfärger 

sträcker sig uppåt och de mångfärgade 

händerna håller i ett skimrande jordklot, 

mot universum-svart bakgrund. Effektfullt. 

Texten lyder: ’Föreställ dig/växa 

tillsammans/Du och Monsanto’. Texten 

därefter säger: ’Mångfalden är central i 

vår framgång’. Hållbar (ett annat populärt 

ord, lånat från den hållbara sidan) 

utveckling och tillväxt för företaget i 

alla världsdelar är vad man strävar efter, 

och för att det skall uppnås krävs ’mångfaldiga 

företagsperspektiv (vad kan det 

innebära?) och en flexibilitet att kunna 

arbeta med alla olika människor som 

finns där man bedriver sin business.’ 

I hederskodexen heter det att detta 

ska uppnås genom a) dialog och b) respekt. 

Låter värdigt och fint. Populära 

ord. Men dialogen innebär inte att man 

går tillmötes och gör tillsammans, utan 

att man ska lyssna noga på motparten, 

för att bättre kunna förstå och avhjälpa 

de behov den har. Kallas manipulationsstrategi, 

inte samarbete och inte egentlig 

dialog. Angående respekten står det att 

man förbinder sig att respektera de religiösa, 

kulturella och etiska förhållandena 

hos människorna över hela världen. 

Ett stort ansvar att förhålla sig till… 

Oäktheten i påståendet är uppenbar, det 

är inget någon människa kan ta på sig, 

eller företagsledning. Inte ens president 

Bush skulle nog vara så yvig. 

I praktiken 

Hur dialogen och respekten i praktiken 

går till har vi fått otaliga exempel på, 

ett enastående är det uppmärksammade 

”fallet Schmeisner”, som jag nämnde 

i julnumret. Andra är de tiotusentals 

indiska bomullsodlare som begår 

självmord varje år, som konsekvens av 

denna ’respekt’, se notis här intill. Men 

mångfalden då, vad menar man? Jo, sen 

kommer det: man avser framför allt den 

interna personalpolitiken. Man bygger 

förbindelsegrupper och team, som svetsar 

personalen samman, skapar samhörighet 

och lojalitet inåt, för att kunna 

vara viss om att alla står för samma sak 

utåt. Som de lärt sig. Så gör man i sekter. 

Jag ser att man skrivit om sidorna 

rejält sedan jag lusläste dem och skrev 

i Fri Jord för ett och ett halvt år sedan. 

Men egentligen är texterna utlagda på 

samma förföriska sätt. Ännu luddigare, 

tycks det mig. Jag blir misstänksam när 

man tar stora vackra ord i munnen och 

brer ut dem till att omfamna hela världen. 

Det är omöjligt i praktiken och 

därmed ohederligt. Även om det kallas 

hederskodex. 

Allergier och självmord 

Från en annan hemsida som skickar mig 

regelbundna nyhetsbrev (www.i-sis.org. 

uk) får jag just ett brev med rubriken: 

’BT (Biotechnology) Allergy in North 

India Crying Out for Attention’. Genmanipulerad 

bomull har i år orsakat 

ovanligt mycket hudallergier i Indien. 

Problemen ökar för varje år. Denna rapport 

kommer från delstaten Haryana. 

Varje dag kommer människor med kliande 

hudutslag till sjukhus, liksom djur 

– vattenbufflar, fast de kommer till veterinären. 

Besvären kommer så snart odlingssäsongen 

för bomullen börjar igen. 

Även de som arbetar i tygfabrikerna 

drabbas. Tusentals får har dött efter att 

ha betat bomullsfälten. Indiska regeringen 

gör fortfarande ingenting, inte 

ens nationell eller lokal media är intresserade. 

Och västvärlden fortsätter köpa 

billiga kläder, egen kommentar. 

Jag får ett färskt tidningsurklipp 

faxat av en FJ-läsare. I The Hindu, en av 

Indiens ledande dagstidningar, har man 

summerat självmordsstatistiken inom 

jordbruket under de senaste 10 åren. 

Den ökar. Sedan 2002 har i snitt en bonde 

tagit livet av sig var trettionde minut! 

Ofta genom att dricka de gifter de köpt 

för att spruta på grödorna. Cyniskt? 

Det kommer ett till klipp från samma 

tidning, samma FJ-läsare: Barn och 

änkor till döda jordbrukare tvingas ta 

över lånen, räntorna fortsätter att läggas 

på... de kan inte hjälpa varandra, för alla 

är i samma situation, Cyniskt? 

Detta kanske inte är en ’religiös, kulturell 

eller etisk’ fråga och därför inte 

företagets angelägenhet, säljaren av 

BT-bomullen och medföljande gifter 

att spruta på den? Tänk om det stått 

på Monsantos hemsida, att vi lovar att 

ta hand om och bekosta alla skador på 

människor och djur, som våra produkter 

eventuellt kan orsaka. Det hade varit en 

hederscodex att anamma. 

Vera Billing 

1

Vad kan man egentligen göra för 

en värld som verkar dömd, där 

vår bästa vän oljan börjar sina 

och effekten av denna vänskap, 

klimatförändringen, hotar vår 

själva existens? Massor! 

Låt oss först ta en titt på läget. Plogen 

och den mot fiender skyddande 

muren uppträder strax efter varandra i 

historien. Riken skapades och för den 

eller de som styrde dessa kom makt och 

möjligheten att genom utövande av denna 

makt utöka sina åkrar. Orsaken till 

de flesta krig genom historien har varit 

att utvidga sin energibas; eller för att 

formulera det lite lättare: krig har nästan 

alltid handlat om mat! Européernas 

expansion över klotet handlade om mat. 

Conquistadorerna kom visserligen hem 

med guld men det de lämnade efter sig i 

de nya landen var plantager. Senare kom 

den industriella revolutionen och vår 

förmåga att bekämpa ogräs och parasiter 

nådde nya höjder som fick tidigare 

generationers hackor och såpvatten att 

likna stenåldern. Redan befintlig mark 

kunde utnyttjas mer effektivt (på kort 

sikt). Mellan 1950 och 1984 ökade världens 

sädesproduktion med 250 procent 

– en helt enorm ökning – och som ni 

säkert redan förstått möjliggjordes detta 

stora kliv av underjordens lagrade fotosyntes: 

olja och gas. 

Men det är inte bara det att traktorn 

drivs framåt av diesel och dess starka 

armar uppåt av hydralolja, även bekämpningsmedlen 

och konstgödseln kommer 

härifrån. Alla (syntetiska) pesticider 

är framställda av olja och alla (syntetiska) 

konstgödningar av naturgas. Att 

framställa dessa ämnen tar dessutom 

betydande energimängder i anspråk: 

en liter konstkväve motsvarar mellan 

1,4 och 1,8 liter diesel i framställning. 

Bara i USA användes mellan juni 2001 

och samma datum nästa år 12 009 300 

ton konstkväve. Omräknat i diesel blir 

det (låt oss använda den låga siffran; 1,4 

gÅ Den 

smALA Vägen 

liter) 96,2 miljoner fat diesel bara för 

att framställa ett enda gödningsämne 

i ett enda land. Jag skulle kunna radda 

exempel på exempel och underbygga 

med statistik i det oändliga; min artikel 

skulle bli astråkig och ni skulle sluta 

läsa nu. De flesta fattar nog vartåt texten 

lutar vid det här laget. Tyvärr är detta ett 

ämne som handlar just om omfattning, 

så snälla stå ut några rader till. Desto 

mer noggrant och sanningsenligt man 

framställer det här ämnet desto mer absurt 

blir det. 

96,2 miljoner fat diesel motsvarar alltså 

USA’s kväveframställning under ett 

år, men kväve är inte det enda gödningsämnet, 

det finns många. Sen har 

vi allt maskinellt arbete som görs med 

en åker redan innan fröet sätts. Det är 

gödsling, plöjning och harvningar. Sen 

är det gödsling igen och sådd. Därefter 

besprutning, gödsling, besprutning flera 

gånger, ibland bevattning, skörd och 

iväg sen iväg till sädestorken. Ja redan 

nu har vi för länge sen passerat nollsummepunkten 

och har gjort åt långt 

mer energi än vad vi i slutänden får ut. 

Men det tar inte stopp här. Nej, nu kommer 

hela kedjan av transport till kvarn, 

raffinering, transport, bageriet, paketering, 

transport, grossist, transport, affären, 

transport, frukost. Lägg därtill alla 

kringaktiviteter som alla dessa olika 

instanser skapar. I runda siffror skulle 

man kunna säga att om en människa 

behöver ungefär 2500 kcal per dag för 

att fungera så behövs det cirka 35 000 

utomkroppsliga kcal per person och dag 

för att framställa denna energi med vårt 

moderna system. Vi äter, indirekt, fossila 

bränslen! 

Vissa studier visar idag på att vi befinner 

oss inte bara i olje- utan även i skördegrafens 

nedförsbacke; vi tillför mer 

och mer energi i produktionskedjan men 

skördarna fortsätter minska från år till 

år över hela världen – vilket inte är det 

minsta överraskande med tanke på den 

misshandel av Jorden modernt jordbruk 

innebär. 

1 1/2008 

De goda nyheterna är att det aldrig förr 

har varit så lätt att göra en insats! Minsta 

lilla mängd egenodlad mat, ja om det 

så bara är tre stånd potatis eller några 

kryddkrukor på balkongen, spelar roll. 

Att odla själv är absolut ingen piss i havet; 

varenda planta som du egenhändigt 

dragit upp från frö utgör en tydlig och 

mätbar minskning i energiförbrukning. 

Att odla själv är framtiden. 

Vi måste kraftigt minska – varför inte 

helt avsluta – vårt köttätande och vi 

måste bli mer självförsörjande. Om du 

redan bor på landsbygden kanske du kan 

gå samman med dina grannar och arbeta 

kooperativt. En familj med kor kan 

med lite hjälp försörja både sig själva 

och några till med mjölk, smör och ost. 

En bonde kan bli andelsodlare för hela 

grannskapet. Ni kan tillsammans köpa 

en kvarn, elektrisk eller handvevad och 

få eget mjöl. Den häst- och oxdragna 

jordbrukstekniken från förra sekelskiftet 

med slåtterbalkar och radsåmaskiner 

fick bara 70 år på nacken innan 

bränslemotorn kom och den lades ner. 

Massor med förbättringar och förenklingar 

skulle säkert kunna genomföras 

här. Uppslagen här är tack och lov lika 

många som katastrofstatistikens tidigare. 

Glöm inte heller bort att fattigdomen 

förr inte enbart berodde på ett hårt klimat 

och mager jord. Vi hade ett minst 

lika hårt samhällsklimat som byggde på 

statare, torpare, jordägare och kyrka och 

som – oavsett om det var avsiktligt eller 

ej – höll den fattige fattig och den rike 

rik. 

Så behöver vi inte bygga vår framtida 

värld. Man kan faktiskt strunta i vilodagen 

och påta i Jorden även på en söndag. 

Kyrkans tio procent kan vi behålla 

själva och vi kan hjälpa varandra så att 

alla får det lättare, inte bara godsägaren. 

Nu kanske jag låter mig svepas iväg in i 

en framtid som inte riktigt är här ännu, 

men samtidigt tror jag att det ”nya samhällets” 

grundstenar måste vara välplacerade 

från början om inte bygget ska 

börja skeva ganska snart igen.

HejA sVerige! 

I Storbritannien vet man att Sverige 

är fantastiskt. För i Sverige 

vet man hur man isolerar hus och 

sätter in treglasfönster. I Sverige 

kör man tåg på biogas. I Sverige 

återvinner man, cyklar man, har 

man allemansrätt och nollvisioner. 

Man tar hand om natur och 

människor. (”Fantastic, isn’t it?”) 

Och det allra bästa: I Sverige 

planerar man att vara oljefritt år 

2030, utan nysatsningar på kärnkraft. 

(The Guardian, feb 2006) 

Ett land att ta efter, inte tu tal om 

den saken. 

Men nu är det som om en epidemi 

håller på att sprida sig i norra Europa. 

Ja, precis när som oroade människor 

världen över börjat andas ut, börjat 

hoppas på att hållbarhetsbudskapet med 

hjälp av Nobelpris, internet och Katrina 

har gått in, och ansvaret, förståndet och 

Kyoto äntligen segrat, kliver dumheten 

in på arenan igen likt en envis clown 

som vill få visa ett sista nummer. Han 

ler och vänder ut och in på sina fickor. 

Ur den ena trillar uran och plutonium. 

Ur den andra en dunk biodiesel. Och 

alla ropar hurra. Hurra... 

”Det är inte för skojs skull, nej vi har 

inget val“ sägs det nu på vissa håll. ”Vi 

måste... för framtidens skull“. ”Vi måste 

Forts. föreg. sida 

Tala med varandra och odla, odla, odla. 

Men det tar inte stopp där, inte när det 

gäller oss som redan befinner oss i den 

växande folkrörelsen av självförsörjare. 

Nej, vi måste låta resten av världen se 

våra val. Vi måste plaska ordentligt, för 

ringarna på vattnet måste gå runt hela 

sjön. Alla måste se att vi väljer ett relokaliserat, 

decentraliserat och energisnålt 

liv. Samtidigt måste vi ständigt påminna 

oss om att politiseringens tid är förbi 

och hålla all god vilja vi kan uppamma 

inför ögonen. Vi har inte tid med höger 

1/2008 

utveckla kärnkraften, annars kan vi inte 

få bukt på klimathotet”. 

Och vad kan finnas att invända mot 

en sådan retorik, som åberopar förståndet, 

som säger sig stå för realpolitik och 

ansvar för framtiden? 

Man kan, och måste, invända att retoriken 

är just retorik och att den inte 

motsvarar verkligheten. I verkligheten 

är en nysatsning på kärnkraften inte den 

enda vägen att gå. Och den är inte ett beslut 

man fattar till förmån för framtiden 

eller sina barnbarn. Det är ett beslut man 

fattar för sig och sin egen bekvämlighets 

skull. Kärnkraften erbjuder en lösning 

som vi vet hur den ser ut. Vi fortsätter på 

inkörda spår: centraliserad elförsörjning 

och storskalighet. Inga förändringar för 

gemene bekväme man och kvinna. Inga 

allt för stora intellektuella steg att ta. 

Cirkusen kan fortsätta. Hurra... Se på 

barnen hur lyckliga de är! 

Barnen? Vilka barn? 

Låt mig få ställa frågan: Hur definierar 

man framtid? Är den närmaste framtiden 

mera framtid än den senare framtiden? 

Är den viktigare? Våra barn kommer att 

få tampas med klimatförändringarna, 

därför att deras förfäder valde kortsiktigheten 

framför hållbarheten. Men hur 

ser deras barn och barnbarns framtid 

ut? 

Vi säger att vi vill arbeta för en hållbar 

utveckling. Vad betyder det? 

En hållbar utveckling är en utveckling 

som tillgodoser våra behov idag 

utan att äventyra kommande generationers 

möjligheter att tillgodose sina. 

(Brundtlandkommisionen) 

– vänster, grön eller blå längre. Vi har 

inte tid med moraliska fördömanden eller 

att förakta någon bara för att den är 

moderat eller kpmlr:are. Välj en annan 

stig än den breda som resten av världen 

trampar idag och låt världen se att du 

gör det! Om inte Du kan, kan ingen! 

Text Johannes Söderqvist 

rocksångare och artist 

Foto Katrin Moström 

www.gillsteneskogen.blogspot. 

com 

Vad sägs om 

a) terrorhotet, 

b) risk för radioaktivitetsläckage och 

ökad cancerrisk, 

c) den minskande tillgången på högkvalitativt 

bränsle i världen 

d) låsta utvecklingar (pga investeringar 

i en dyr teknik = lite pengar över till 

andra lösningar) 

e) missade chanser (dvs ogenomförda 

energibesparingsåtgärder) 

och sist men definivt inte minst: 

f) den olösta frågan om säker slutförvaring 

av avfallet? 

Äventyr nog? 

Ovanstående lista kommer från en rapport 

skriven av den kommitté som den 

brittiska regeringen tillsatte för att utreda 

frågan om kärnkraften borde utvecklas 

vidare i Storbritannien eller inte. 

Kommittén gav svaret nej till fortsatt 

kärnkraft. Man ansåg att det fanns 

bättre, billigare och hållbarare vägar att 

gå. Vilket inte hindrade den brittiska regeringen 

från att säga: Atomkraft? Yes 

please. 

Är Sverige på väg åt samma håll? 

Om så är fallet var 1980 års folkomröstning 

inget annat än en fars, ett trick för 

att få svenskarna att tro att de hade något 

att säga till om i sitt land - och ett 

strålande bevis på grov svekfullhet och 

ansvarslöshet gentemot såväl gångna 

som kommande generationer. 

Text Jenny Elster 

York, England 

Källor: 

Efter Oljetoppen (statens rapport av 

Hillevi Helmfrid och Andrew Haden i 

samarbete med SLU, KSLA, CUL) 

En strategi för överlevnad (Bengt Söderberg) 

Gunnarlindgren.com 

Olja (Gunnar Lindstedt) 

Eating Fossil Fuels (Dale Allen 

Pfeiffer) 

A.P.P.L.E. (Alliance for a Post Petroleum 

Local Economy) 

Relocalize.net 

Fotnot: Katten heter Franz 

1

Det hade precis varit Pongal när 

jag kom till Indien i år. Det första 

riset hade skördats och kvinnorna 

hade gjort rismjöl för att 

dekorera det nysopade golvet 

med vackra snirklande mönster 

framför ingången till sina hus. 

Alla oxarna hade fått utsmyckade 

horn. Några hade målat sina med 

guldfärg, andra i de färgerna som 

symboliserar de politiska partier 

de sympatiserar med. De vackraste 

var klarblå och röda med 

små mässingsbjällror i toppen. 

Men jag var där för att förbereda 

för höstens 2 praktikanter som ska 

få komma till en av södra Indiens 

delstater Tamil Nadu, för att arbeta 

med ekologisk odling. 

bLi 

VATTen- 

VoLonTär 

i inDien! 

Indien håller tora områden på att bli 

I ”manmade desert”. Den ”Gröna revolutionen” 

har pågått i mer än 40 år med 

Rockefeller foundation, Världsbanken 

och de stora multinationella Agroföretagen 

i spetsen, som förespråkar ett intensivt 

jordbruk med dyra hybridfröer, 

konstgödsel och mycket bekämpningsmedel. 

Den ökande befolkningsmängden 

behöver bränsle för att kunna laga 

mat, skogen huggs ned och det finns ingen 

tradition av skogsbruk eller trädplantering. 

Landet har långa perioder utan 

regn och när väl de häftiga monsunregnen 

kommer sköljs det tunna jordlagret 

bort. Jorden armas ut samtidigt som 

naturlig återväxt förhindras av hårt betande 

getter. I kombination med erosion 

och en sjunkande grundvattennivå blir 

odlingsbar mark till obrukbar öken. 

Samla regnvatten 

Men det känns så fantastiskt att för en 

gångs skull få berätta om något positivt 

och inspirerande, något som faktiskt 

0 1/2008 

kan leda till förändring. Något som är 

konkret uppenbart och synligt för blotta 

ögat. Det kallas Watershed management 

och handlar helt enkelt om att ta tillvara 

på regnvattnet när det väl kommer. Man 

bygger vallar och fördämningar samt 

gräver diken och dammar, för att vattnet 

ska stoppas och sedan snabbt infiltreras 

i jorden och på så sätt höja grundvattennivån. 

Det handlar alltså inte om att 

bygga stora dammar för att lagra vattnet 

eftersom man då förlorar stora mängder 

genom avdunstning. I områden där 

man genomfört dessa åtgärder har man 

kunnat se en enorm förändring. Brunnnar 

som tidigare varit torrlagda har åter 

vatten och de som tvingats migrera till 

städerna har kunnat återvända och återuppta 

sin odling. 

Ekologisk odling är på frammarsch i Indien 

och flera nätverk och organisationer 

hjälper till att utbilda jordbrukarna och 

hitta avsättning för de ekologiskt odlade 

grödorna. Svårigheten tycks vara att det 

saknas marknad för ekologiska produkter 

och det mesta säljs på den allmänna 

marknaden till samma pris som de konventionellt 

odlade varorna. 

Tänk dig att bo... 

på ett ställe där påfåglarna lever vilda 

i skogen, där mangon som serveras har 

vuxit i trädgården och riset är kokat på 

en solparabolspis... 

Inba Seva Sangam är en Gandhi-inspirerad 

verksamhet som funnits i 40 

år. Den startades av en belgisk kvinna 

Mother Lea, som levde där och lyckades 

få mark av stora jordägare. Hon gav den 

sedan till kastlösa i området och byn 

Sevapur bildades. Senare lyckades hon 

även skaffa jord för återvändande tamilska 

flyktingar från Sri Lanka och det 

blev byn Vinobajipuram. Inom projektet 

finns en botanisk trädgård, skola, förskola, 

sömnadsutbildning och barnhem 

för både pojkar och flickor. Man arbetar

även aktivt med landsbygdsutveckling 

i form av kvinnogrupper, ekoklubbar, 

småskalig svampodling och solfångarspisar. 

Men mycket av marken är så 

dålig att man behöver göra just Watershed 

åtgärder, vilket är kostsamt och kräver 

ett samlat grepp på ett större sammanhängande 

område för att verkligen 

lyckas. Målsättningen är att starta med 

ett par hundra hektar redan nästa år med 

ekonomiskt stöd från Sverige 

Praktikant! 

Det är här två svenska praktikanter 

kommer att ha sin huvudsakliga bas. 

De kommer även att besöka flera andra 

ekologiska odlingar där man lär ut ekologisk/biodynamisk 

odling och watershed-tekniker. 

Om du är intresserad av att åka som 

praktikant eller veta mer om Watershedprojektet 

hör gärna av dig till oss! 

Text och foto Carolin Fransson 

office@foreningensofia.org 

www.foreningensofia.org 

Fotnot: Föreningen SOFIA är den antroposofiska 

rörelsens paraplyorganisation 

för olika biståndsprojekt. SOFIA 

har sedan flera år fått SIDA-stöd för att 

kunna skicka praktikanter (volontärer) 

till Dominikanska republiken samt Bolivia. 

I år har vi även fått stöd för att 

kunna skicka 2 praktikanter till Tamil 

Nadu. Där tillbringar de 4 månader för 

att arbeta med landsbygdsutveckling. I 

området har även Framtidsjorden och 

Svalorna Indien/Bangladesh praktikanter 

och vi samarbetar med varandra 

både i Indien och Sverige. 

I oktober förra året reste en grupp 

på tolv svenskar till Kina för att 

fortsätta det redan påbörjade 

samarbetet där kring biodynamisk 

odling och waldorfskolor. Med 

var kvinnor, män och även ett par 

barn, från olika delar av Sverige. 

De tunga resväskorna innehöll 

material och gåvor: Nigel Wells 

hade en vattentrappa med sig (se 

Fri Jord nr 4/07), massor av fina 

träleksaker, böcker och bildmaterial 

låg i stora väskor och Staffan 

Myrberg från Örebro hade med 

sig penslar och färgpigment för 

att kunna lasyrmåla skolsalar. 

Målet var den biodynamiska modellfarm 

som man redan varit 

med om att bygga upp tillsammans med 

eldsjälen Jakes från från Kurinji Farm i 

Indien. Han och andra var redan där för 

att hålla odlingskurs, där några deltagare 

även var från Nordkorea. 

Väl framkomna till Mittens Rike och den 

biodynamiska modellfarmen kom Staffan 

snabbt igång med lasyrmålning av 

waldorflekskolan där, med hjälp av två 

intresserade kvinnor på farmen, Sunny 

och Snow. Barnen Josephine och Morgan 

Sohl fick resa till Kinesiska Muren 

på utflykt, medan pappa Erik och andra 

ägnade sig åt målning och odlingarna. 

Nigel och Hugo Johansson reste in till 

Pekings Akademi för Jordbruk och Vattenskydd 

för att föreläsa om vattenvård. 

I odlingarna tittade man fascinerat på 

ljusroten, en märklig, mycket näringsrik 

grönsak, som troligen kommer att bli 

viktig som föda för människor i fram- 

en resA 

TiLL 

miTTens riKe 

Morgan Sohl beundrar ljusrot i en kärra 

dragen av en mulåsna i staden. 

tiden. De svenska besökarna skördade 

med iver och funderade på lämplig förpackning 

och transportsätt till Sverige. 

På kvällen denna första dag höll Bert 

Vetterfalk föredrag om bland annat 

komposter och klöverns betydelse och 

Kerstin Fredlund berättade om den nya 

barnmaten. Målningen av lekskolans 

rum hann också bli klar! Dr. Ailing, 

modellfarmens föreståndare, hoppade 

av glädje över Staffans lysande väggar, 

den största prydd med solstrålar, fåglar 

och blommor. 

Gruppen gjorde också en kort tur 

längre söderut till Henan-provinsen för 

att hålla föreläsningar och workshops på 

en konferens där. 

Man hann inte besöka, men fick information 

om ett storskaligt biodynamiskt 

projekt i området He Bei Tun, mellan 

storstäderna Peking och Tianjin. Området 

är 47 kvadratkilometer, med 31 

byar och totalt över 30 000 människor 

fördelat på drygt 8500 hushåll. Området 

är redan en viktig leverantör för grönsaker 

med bördig bra jord och mer än 2000 

växthus. Intresset för biodynamisk odling 

där är nu stort, man håller kurser 

och ska göra en demonstrationsodling 

på 200 hektar mark. Hela resan för den 

svenska gruppen var oerhört intensiv, 

arbetsam, glädjefylld och givande och 

gav många eftertankar. 

Text och foto Erik Sohl. 

Bearbetning och nedkortning 

av Vera Billing 

Mer information kan fås av 

Erik Sohl tel 08-551 70653. 

Se även www.amu.cn 

och www.lichtwurzel.de. 

1

Uttrycket ”bevara gamla sorter” 

ger en lite museal dammig känsla 

av krav på att förvalta ett kulturarv. 

Blir lite dött. Förvaltning är 

inget ord med gnista i, men skapa 

nytt och skapa själv och vara fri 

är något helt annat! 

Det roliga med detta med frön är 

ju att man bevarar just genom att 

inte bevara dem… utan genom 

att förbruka dem, alltså så, vårda 

och få nytt. Och plantorna ger ju 

ofta generöst, så vi hinner få god 

mat på vägen också. 

Varför odla eget frö? Det är helt enkelt 

roligt och tillfredsställande! 

Den som vill odla lite eget frö får på 

vägen en hel del fascinerande insikt i 

växternas liv, deras rytmer, i botanik 

och genetik. Att odla frö blir ett slags 

fördjupningskurs i odlandets konst, som 

ger ett osynligt litet mästerbrev i handen 

på den som lyckats. Det är extra härligt 

att skörda sin egen mat helt ifrån eget 

frö, som man uppmärksamt odlat fram 

året dessförinnan! Och det blir ofta 

mycket frön, så man kan dela med sig 

åt odlingsintresserade middagsgäster på 

skördefesten om hösten. För det har man 

väl? 

Att odla eget frö kan med skicklighet och 

tur med vädret faktiskt ge bättre utsäde 

än det som kan köpas för pengar. Kanske 

rentav ge fröer som inte längre går ens 

att köpa för pengar, för alltfler gamla, 

lokala och till vårt klimat välanpassade 

sorter av grönsaker och blommor försvinner 

ur fröfirmornas sortiment. Och 

det går fort! Detta är en annan viktig anledning 

till att själv börja ta tillvara frön 

från den egna odlingen. Risken är att vi 

förr än vi anar hamnar i samma prekära 

situation som utvecklingsländerna, med 

sina slavliknande kontrakt till de stora 

fröindustrijättarna. Som manipulerar 

med livet i fröna. Men vi kanske får 

lite mer civiliserade kontrakt efter EUregler, 

än sojabönsodlarna i Brasilien. 

oDLA Frön! 

Borlotti-böna 

Ringblomma 

Regel- och certifieringsverken vandrar 

på monokulturens och industriproduktionens 

väg. Det kostar nämligen en 

ansenlig summa att certifiera varje sort, 

oavsett om den är liten i efterfrågan eller 

stor. Detta innebär förstås att bara de 

sorter med stor åtgång kostas på certifiering. 

Så det blir de sorter som de som 

stora odlarna föredrar som blir kvar. 

Den utsorteringen tar ingen hänsyn till 

produkternas kvalitet – smak, näringsinnehåll, 

anpassning till klimat och jordar, 

utan handlar om jämn storlek och 

ett utseende som är lätt att hantera maskinellt 

och som tål hårdhänt hantering. 

Barbro och Johnny på Runåbergs Fröer, 

på 25-e året med ekologiska fröer, säger 

i sin nya katalog: standardsorterna, de 

normalt pollinerade eller frökonstanta 

som de också kallas…. är alldeles för 

bra för att få försvinna för alltid. 

Det finns en rad optimala förutsättningar 

för fröodling, såsom många solskensdagar, 

lång varm sommar, rätta vindarna, 

varm och torr höst…Fröodling i Sverige, 

med korta somrar och fuktiga höstar 

är en utmaning och ser man på detta kan 

man ju lätt tänka, att det inte är någon 

idé. Men man ska akta sig för att göra 

livet till något som endast finns under 

abstrakt perfekta förhållanden! (Se bara 

på det märkliga faktum att vi människor 

lever och fortplantar oss, trots de 

mest livsfientliga förhållanden.) Livet 

är faktiskt, som tur är, ganska följsamt, 

lekande och anpassningsbart. Vi skulle 

aldrig ha några kulturväxter alls om 

våra förfäder hade vetat det vi ”vet”. Vi 

hade fortsatt leva av de vilda bär, blad, 

rötter och nötter som finns i vår nordliga 

natur. Just på grund av det långa arbetet 

i hundratals år har ju sorter utvecklats 

som klarar av att gå i frö här, annars 

skulle de ju inte blivit till och inte funnits 

kvar! Det är just dessa sorter det är 

så viktigt att hjälpas åt att få ha kvar, så 

vi slipper beroende av sorter som är så 

känsliga att de behöver behandlas med 

gifter för att stå emot sjukdomar medan 

de växer, men som sedan tål hantering 

som om de var av dött material. 

Om du ändå odlar lite egna grönsaker, 

eller odlar även för avsalu – börja 

ta eget frö av somligt! Håll dig till det 

enkla och ett fåtal sorter, kanske bara 

en enda, din favorit. Lär dig grundtankarna. 

Börja med ettåriga grödor och 

självbefruktande sådana – bönor, ärter, 

sallat, tomat, gurka, pumpa och squash 

hör dit. De påverkas inte av vädret, av 

insekter som redan hälsat på hos andra, 

eller av andra växter som står och blommar 

i närheten. De kanske redan vet hur 

bra de är… Det är också mycket viktigt 

att den sort du ska spara frö från inte är 

en hybrid, att det inte står F1 på påsen, 

för då får du inte samma sort när du sår 

ut dina frön nästa år. Men det förekommer 

ofta siffror vid namnen numera, på 

grund av EU:s certifieringssystem, och 

alla är inte hybrider... 

Gör jorden lucker och fin och välj ett bra 

läge, där det inte är för blåsigt och kallt 

och inte för fuktigt och mörkt. Och förså 

gärna. Allt detta för att få försprång in 

i vår lite korta sommar. Men det gäller 

ju odlingen för att få mat också! Ju mer 

du förkultiverar och ju bättre din jord är 

förberedd och fin, desto fortare får du ju 

god, egen, färsk mat under sommaren. 

Sen månar du extra om de plantor som 

ser extra starka och friska ut, de som du 

helst vill äta upp kanske, men endast det 

bästa kan ge kvaliteten vidare. Särskilt 

med sallat gäller det att inte spara frö 

från de plantor som snabbt lämnar bladrosettformen, 

skjuter upp en stängel och 

börjar blomma, utan spara för blomning 

och frö de som står sig längst i bladskick. 

Därför är det så viktigt att förså 

och börja tidigt, så de bästa hinner med 

hela vägen. 

Själv har jag mina favoritbönor sen 

många år, just nu glad att ha sparat egna 

frön, för nu är sorterna svåra att finna. 

Brytbönan Maxi och den slanka supergoda 

haricots vertsen Ferrari. Den första 

har bruna bönor, den senare smala 

vita som ser ut som stora myrägg. Bär 

otroligt tidigt! Och mycket! Båda är 

buskplantor och behöver inga störar. Jag 

1/2008

ukar spara några fina plantor längst 

ut i raderna, där jag låter baljorna bli 

kvar så länge höstvädret tillåter. Börjar 

det bli för fuktigt tar jag in dem på tork. 

Men fröet måste ha mognat fram rätt bra 

först på växten, i sitt hemlighetsfulla 

förbund med jorden! Den vilda, tvåfärgade 

ljuvliga luktärten Matucana sätter 

rikligt med frö, som är jättelätt att spara 

och har hög grobarhet. Friskhetstecknet 

hos det naturliga. Att så sitta en sen 

höstkväll och pilla ur bönor och bruna 

luktärtskulor ur de torra gula baljorna är 

ett avkopplande nöje. För den lilla odlaren 

förstås. Om luktärtsbaljorna ligger 

varmt kommer snart ett skarpt skott och 

en skur av runda frön far ut, som små 

kanonkulor. De uppspruckna baljorna 

vrider sig i perfekta spiraler, åt varsitt 

håll, som ett slags antilophorn! Naturens 

under. 


Fotnot: 

Vill du börja odla eget frö, läs mer i 

web-boken www.froodling.se av Anders 

Skarlind, Johnny Andreasson m.fl., 

samt se www.runabergsfroer.se! 

Gurka 

Lök 

1/2008 

Svart stockros 

Ricin 

Foton tagna hos Runåbergs fröer 

- tack för hjälpen! 

Morot 

Rabarber 

Pumpa

Recension/bokanmälan: 

Lisens Örtspa 

Av Lisen Sundgren, 

foto Charlotte Gawell. 

Prisma 2008 

ISBN 978-91-518-4834-1. 

Finns det någon som sprudlar av livsglädje 

och skönhet på ett naturligt 

sätt så är det väl Lisen Sundgren och 

det gäller naturligtvis även hennes första 

bok. Många har mött Lisen på kurser, 

föredrag och i andra sammanhang, 

till exempel här i FJ som skribent och 

med härliga recept på fotbad och annat. 

Hon har en oerhört gedigen kunskap 

och erfarenhet om det hon skriver om, 

bakom det enkla konceptet finns en som 

kan och en som lever som hon lär. Den 

här boken är härlig redan att se och ta 

på och inuti är den fylld med den mest 

färgsprakande, sinnliga, naturliga, miljövänliga, 

och ENKLA hudvård du kan 

tänka dig. Som du kan göra själv. Och 

för nästan inga pengar alls. Ogräs och 

löv är ju än så länge gratis. 

Skönhetsfixeringen och ytglaseringen 

bland både kvinnor och män tycks hejdlöst 

eskalera. Lisen Sundgren är här en 

stark joker – hon framhåller, utvecklar 

och inspirerar på ett hejdlöst livsglatt 

sätt till kroppsvård och vackerhet på ett 

hållbart sätt, helt ofarligt för både människor, 

djur och natur. Inga djurtester 

här inte… och inga dieseldofter som 

osynligt sveper in de tjusiga kartongför- 

Det sköna är det enkla, helt enkelt! 

Foton ur boken: 

Charlotte Gawell 

packningarna. Lisen tar dig med på en 

vandring genom natur och trädgård hela 

året och visar dig allt vad din kropp och 

hud egentligen behöver. Du plockar, rör 

ihop och blandar med vanligt vatten och 

ingredienser du vanligen har i ditt skafferi. 

Inga floskler, inga stora åtbörder 

och svulstiga ord om skönhet. Recepten 

är enkla. Det sköna är det enkla, helt enkelt! 

Och roliga! 

Det här är en bok för alla! Jag tänker 

särskilt på barnfamiljer, vilket härligt 

sätt att umgås med barnen på: att plocka 

blommor och blad och göra härliga bad 

och smörja in sig efteråt med en olja eller 

salva, som man gjort själv och som 

doftar av blommorna man själv plockat. 

Något för dagis och skola, för åldringsvården! 

Ut och plocka maskrosor med 

gamlingarna, ni som vårdar dem! En 

bok för tonåringarna… Lite synd att bokens 

framtoning troligen mest kommer 

att attrahera kvinnor som bara vill skapa 

guldkant på tillvaron genom mysiga 

spa’n. Andra kommer inte att hitta den 

så lätt och upptäcka dess guld. Med den 

här boken hemma kan alla nämligen i 

princip sluta köpa de hudvårdsprodukter 

butikshyllorna är proppfulla av. De som 

är gjorda i stora fabriker, som testats i 

ett eller annat eller de flesta led på djur 

i bur, som transporterats långväga, av 

restprodukter från oljan nere i planetens 

djupare skikt, av material från jordbruk 

som vi helst inte vill veta hur det skötts 

och inte har en susning om hur människorna 

som gjorde jobbet hade det. 

Jag tänker också parentetiskt på, att om 

vi inte ständigt tvättade bort våra naturliga 

och egna kroppsvårdande medel, 

nämligen vårt eget hudfett, med alltför 

starka kemiska produkter och hett vatten 

fast vi inte är smutsiga, skulle vi inte 

behöva köpa så mycket krämer för att 

göra huden mjuk och smidig igen. Det 

skulle spara miljö på alla möjliga plan, 

det skulle spara energi, det skulle spara 

vår egen hud. Alla skulle må bra, utom 

somliga få, som skulle få färre pengar 

att simma i. Men penningspa är nog inte 

så skönhetsbringande… 

Att sträva efter en hållbar livsstil blir 

lätt fyllt av krav, dåligt samvete, känslan 

av att behöva avstå från något… Här 

föreligger endast ett stort tankefel och 

inget annat! Det vi gör är att vi byter 

fabriksindustrins enfald mot glädje och 

mångfald och styrkan i att kunna styra 

vår egen konsumtion! Lisen Sundgrens 

bok hjälper oss rejält, på hudvårdssidan. 

(Jag saknar bara, men desto mer: 

egengjorda schampoon). Det pratas så 

mycket om det ohållbara i vår livsstil, 

men mest om bilåkande, val av bränsle 

och maten. Hudvårdsprodukterna är en 

stor miljöbov för alla och för vår egen 

närmiljö huden, som det talas mindre 

om. Lisen borde få årets största miljöpris! 

Vem nominerar henne? Jag vet inte 

vilka priser som finns – men kanske någon 

annan vet? Och gör? 

Vera Billing 

www.lisenorganics.com 

1/2008

äVenTyreT meD ATT LeVA 

i sin egen matkedja 

Recension/bokanmälan: 

Animal, vegetable, miracle. Our year of seasonable eating. 

Av Barbara Kingsolver med Steven Hopp och Camille Kingsolver. 

ISBN 978-0-571-23356-4. Tryckt 2007 i USA och England. 

Familjen Kingsolver-Hopp bor på 

en helt liten gård i bergen i staten 

Virginia, USA, med klimat nästan som 

vårt. Familjen bodde i Arizona, med helt 

annat klimat. Så bestämde de sig – vi 

flyttar till Stevens gamla gård, dit där vi 

kan odla och vara mer nära maten. Först 

blev det några år av husrenovering och 

komma i ordning på platsen och sedan 

började Året, som de nu dokumenterat 

i denna bok. 365 dagar med mat endast 

från den egna gården och dess närområde 

och därmed också med ändrade 

matvanor, med veckomenyer helt efter 

säsong. Det som började som ett stort 

experiment, har nu förändrat dem och 

deras liv. Erfarenheter och tankar vill 

de föra vidare och de har också förändringskraft! 

Detta är inga grönavågare, utan en modern, 

välutbildad medelklassfamilj. De 

är inte ett dugg intresserade av att leva 

nybyggarliv! Han är forskare och lärare 

i miljöfrågor, hon är författare och 

skribent som arbetar hemifrån, de två 

döttrarna är i ingången och utgången av 

tonårstiden, då boken skrivs. Familjen 

är inga ”alternativare”, inte vegetarianer, 

inga hälsofreaks, men lägger konsekvent 

om sina ätvanor och matinköp 

för att satsa på det egenproducerade och 

på den lokala maten. Och självfallet ekologiskt. 

Och odlar gamla, lokala sorter 

och skaffar konsekvent gamla lantraser 

av höns och kalkoner. Boken är en läsebok 

– inga bilder och på ca 350 sidor. 

Barbara Kingsolver är huvudförfattare 

och skriver på ett härligt flödande språk 

kryddat med humor och kärlek, där familjeanekdoter, 

konkreta egna praktiska 

erfarenheter och känslor blandas med 

insiktsfulla och vassa samhällskritiska 

inslag. Steven L. Hopp bidrar i nästan 

varje kapitel med korta faktabaserade 

avsnitt med nyktert uppväckande reso- 

1/2008 

nemang om eko- kontra konventionellt 

jordbruk, om globaliseringen, om matpriserna, 

om folkhälsan m.m. Äldsta 

dottern Camille avslutar varje kapitel 

med recept och egna friska, franka ugndomstankar. 

Den yngsta i familjen, Lily, 

var för ung för att få skriva kontrakt 

med förlaget, men är med via mors berättelser 

om hönsäggsproduktionen och 

annat. Lily är familjens stora djurvän 

och även mesta entreprenör. 

Hela boken följer givetvis årstidernas 

växlingar mycket tätt och kapitlens rubriker 

skvallrar om de utmaningar som 

de mötte: I väntan på sparrisen (det var i 

början), Maj i tacksamhet, Att äta grannarnas 

mat, Du kan inte smita på skördedagen! 

Vad äter man i januari? I slutet 

av boken finns en gedigen litteraturlista 

med massor av nyligen utgivna böcker 

om mat, kvalitet och odling, lista över 

organisationer m.m. 

I slutet av Animal, Vegetable, Miracle 

summerar familjen Kingsolver-Hopp 

året och konstaterar att de själva har förändrats 

mer än de kunnat ana. De har 

lärt sig att älska och njuta den mat som 

säsongen erbjuder dem och slutat sakna 

det som inte finns just nu. De lärde sig 

uppskatta matens kvalitet – smaken! 

Så de få nödvändiga matinköpen på 

stormarknaden gick allt snabbare.... De 

märkte att de tjänade pengar på denna 

nya livsstil, för det blev faktiskt betydligt 

billigare De märkte att det var en himla 

massa jobb, men som småningom inte 

alls kändes som jobb, utan blev en del av 

en livsstil med kvalitet och gemenskap. 

De vet nu vad de kan odla mindre av och 

vad grannar och grannskapet erbjuder. 

Över denna bok vilar inte alls mycket 

präktighet eller hurra vad vi är bra! 

Klart att de är stolta, med all rätt, men 

helt seriöst vill de visa att vägen till ett 

mer hållbart samhälle, som ger hälsa 

och livskvalitet åt både människor, djur 

och natur. 

Även om boken har en klar amerikansk 

smak, förstås, så är den mycket inspirerande 

för oss här i norra Europa. Temat 

är lika viktigt här som där. Den visar 

med all tydlighet att det går att ändra 

matvanor, att det går att ändra inköpsvanor, 

att det är värt det tusenfalt att satsa 

på egen och lokal produktion av vår mat. 

Det går att byta till en hållbarare livsstil 

utan att behöva lämna all modern komfort. 

Författarna predikar inte heller på 

något sätt att man måste göra själv, men 

vill verkligen inspirera till hushållning 

med planetens resurser genom att äta det 

som finns för årstiden på den breddgrad 

man bor och inspirera till lokal produktion 

och medvetna köpvanor. 

Vera Billing 

www.animalvegetablemiracle. 

com 

Fotnot: Jag tänkte, kanske skulle 

den här boken översättas? Men efter 

en stunds läsning – det vore bättre och 

mycket roligare med en svensk bok på 

samma tema! En bok där flera familjer 

och hushåll kan delta, från norr till söder. 

Är du intresserad eller har erfarenheter 

att dela med dig av? Hör av dig! 

V.B.

Trädvårdskurs 

22 – 28 juni 2008 

i seminarieträdgården vid 

Rudolf Steinerseminariet i 

Ytterjärna 

Vård med helhetssyn av framför allt 

fruktträd och häckar, men även som 

helande verksamhet för människan. 

Kursen vänder sig till arbetsterapeuter, läkepedagoger, 

waldorflärare men också till Dig som har egen trädgård. 

Samling söndag 22/6 kl 20, 

avslutning med lunch lördagen den 28/6. 

Klädsel anpassad för praktiskt arbete. 

Medverkande: Vera Billing, Maria Birnbaum, Mats Broquist, 

Walter Druml, Agne Fredricson, Joja Geijer, m. fl. 

För mer information kontakta: Mats Broquist 08-51 748 46, 

mats.broquist@kulturforum.se eller J-C Lassen 070-799 22 20, 

j.c.lassen@d.lrf.se 

Trädvårds- & brunnskurs 13 – 19 juli 2008 

i seminarieträdgården vid 

Rudolf Steinerseminariet i Ytterjärna 

Kurs under ledning av Ekkehard Wroblowski. 

Kursen hålls på tyska som översätts. 

Trädet som en länk i vattnets kretslopp – 

vården av träden ur ett djupare perspektiv. 

För mer information kontakta: 

J-C Lassen 070-799 22 20, j.c.lassen@d.lrf.se 

Vårdar du dig om modernäringen? 

Flory gate-stiFtelsen 

’Fred med jorden’ 

ger årligen stipendier till kvinnor som ”vårdar 

sig om modernäringen” genom yrkesodling 

eller forskning med ekologisk/biodynamisk 

metod och förhållningssätt. gärna i skåne, 

enligt stadgarna. 

i nära 25 år har medel delats ut till fler än 

130 kvinnor över hela landet och även till 

några i danmark. 

odlar du själv? 

Känner du någon passande stipendiat? 

mer information och anmälningsblankett 

finns på hemsidan nedan! 

www.fredmedjorden.se 

En dröm slår rot! 

Platsen är Hällmarken, en sagolikt vacker gård 

vid sjön Hällungen, granne med Hällungens kursgård, 

2 km från Alternativbyn, 45 min från Göteborg. 

Marken på ca 40 ha inkluderar skog, ängar, strandtomt, 

bäckravin, mangårdsbyggnad och stor lada med 

sjöutsikt. För oss som tagit initiativet är detta en livsdröm 

som går i uppfyllelse! 

Tänk att få vara med och skapa en plats på jorden, där vi kan 

utvecklas och bo tillsammans – med tid för kreativitet, lek och 

möten i nuet. Där andlighet och ekologi förenas i vördnad till 

Moder Jord, hon som bär oss. Där alternativa boendeformer 

kan få växa fram, där vi kan skapa jobb och möjligheter till 

försörjning genom eko-odlingar, naturligvänligt skogsbruk, 

hantverk och ekoturism. 

Vi som tagit initiativet är en kärngrupp på fem personer, uppbackade 

av en större cirkel med den gemensamma visionen 

att bygga ett hållbart minisamhälle, där många människor kan 

verka på olika sätt. 

Cirkeln växer stadigt fram - en ’tribe’ av frihetsälskande eldsjälar 

som kan mötas här. 

Kanske är du en av dem? 

ANNONSSIDA! 

LERkLining av TimmERHuS 

Fantastiskt som isolering och för husets andning. 

Lär dig om materialet, egenskaperna och prova på 

att både blanda och putsa! 

KURS 7-8 juni 

Lärare: Johannes Riesterer genom Lerbyggeföreningen i Sverige. 

Arrangör och plats: Björnhyttan i Dalarna. 

Pris 1700 kr inkl. lunch, fika och arbetsmaterial. 

www.bjornhyttan.se/kurser.asp 0240-310 02 

Lerbyggeföreningen arrangerar även en kurs för arkitekter, 

byggkonsulter m.fl. på hantverksskolan Da Capo i Mariestad 

vecka 32-33! Kontakt 0501-75 57 80, info@dacapo.mariestad.se 

www.naturligt-byggeri.org 

Lägenhet 69 m2 i Alternativbyn uthyres från 1 maj! 

Månadskostnad 4500:-/mån inkl värme o ström 

Kontakta Bi-Ma Andèn 0705283653 

För mer information kontakta mig: 

tel 0303 775344, 

keniaytterman@yahoo.se 

6 1/2008 

Kenia Ytterman

sKÅPmAT 

- recept från här och där, 

från förr och nu för våren 

jenny’s rårakor 

med honungsglaserade 

rödbetor och getost. 

En enkel, men festlig smårätt av 

vinterns överblivna rotsaker. 

Beräkna en medelstor potatis, en liten 

eller en halv 

medelstor rödbeta, 50 g getost per portion, 

lite vispgrädde och honung. 

Ta fram getosten i tid så den blir rumsvarm. 

Koka rödbetorna mjuka och skala 

dem medan de fortfarande är varma. 

Skala den råa potatisen och riv den 

grovt. Krama ur vätskan genom att pressa 

massan i handen eller knyta in den i 

en duk och sedan pressa. Lägg potatismassan 

i en skål, salta och peppra. Tillsätt 

ca 1 tesked vispgrädde per portion 

och rör om. 

Skär getosten i skivor. Smält rikligt med 

smör, ca en matsked smör per råraka, i 

en stekpanna. 

Förbered rödbetorna medan smöret 

smälts: lägg dem i en kastrull och häll 

i lite vatten, värm dem på svag värme 

och med locket på medan du steker rårakorna. 

Stek rårakorna så här: Ta en handfull av 

den rivna potatisen och lägg i stekpannan. 

Tryck ut med handen eller gaffel, 

så att rårakan blir platt och tunn. Stek 

på medelstark värme. Vänd efter ett par 

minuter. När rårakan är färdig ska den 

vara gyllenbrun och krispig. Lägg upp 

på tallrik och lägg på getost på varje. 

Glasera rödbetorna snabbt genom att 

röra ner en knapp matsked honung per 

portion. Lägg upp rödbeta bredvid rårakan 

(inte på, då blir alltihop rosa). Garnera 

med persilja, Lite svartpeppar över 

alltsammans och servera genast! 

Ha det gott! Jenny E. 

mrs. johnstone’s 

svartvinbärsbladskräm 

Jag fann en vältummad kokbok från 

efterkrigstidens och ransoneringarnas 

England. Full med roliga, 

kreativa ta tillvara- och trolleritrix 

för att koka soppa på en spik, inskickade 

av alla möjliga människor, 

underförstått kvinnor. Därur detta 

vårrecept. 

”Svartvinbärsblad har utsökt god arom 

på våren och då kan man använda dem 

för att smaksätta sötsaker och alla sorters 

puddingar och krämer. Detta är mitt 

eget specialrecept: 

Koka 1 pund vitt socker med ½ pint vatten 

och en kopp full med unga svartvinbärsblad. 

Koka utan omrörning 15 minuter, 

sila av och häll den heta sockerlagen 

mycket försiktigt och sakta över 2 hårt 

vispade äggvitor. Vispa hela tiden tills 

blandningen börjar tjockna. Rör i saften 

av en citron och en ”gilt” vispad grädde. 

Servera i separata glas, det är den mest 

delikata efterrätt. 

Mrs. R. Johnstone, 

Kirkcudbright, Scotland” 

Omvandlingar: 

1 pund = ½ kg 

½ pint = ½ liter 

1 gilt = betyder guldkant, bladguld, 

jag antar att hon menar en klick vispad 

grädde för att lyxa till det! 

Kuriosa: 

Längst bak i boken fanns reklam för allehanda 

moderna grejer som underlättar 

hushållsarbetet, bland annat en charmig 

annons för de svenska kylskåpen: 

Electrolux – Silent as the stars… Unlike 

other refrigerators they have no machinery, 

no moving parts. 

Percivals Annas 

apelsinmandeltårta 

Från Stockens handelsbod från förr. 

Inget mjöl, ingen mjölk! 

2 dl socker och 4 ägg vispas väl. 

1 hg mandel eller nötter eller blandat 

males och rörs ner i smeten, liksom rivet 

skal av en apelsin. 

Grädda i 175 grader i 30 minuter. 

Låt kallna. 

Pressa apelsinen och sprid saften över 

kakan. Garnera med vispad grädde och 

flisad choklad eller frukt. 

Enklare kan det väl inte bli... 

glödhoppor! 

Blanda vatten, rågmjöl och lite salt till 

en deg, ganska tung och stabbig. Ta 

upp den på ett mjölat bord och gör med 

mjölad kavel halvcentimetertjocka kakor. 

Hur stora? Tja, drygt CD-storlek... 

Grädda dem i het, torr, lite mjölad stekpanna. 

Inget fett! Grädda båda sidor. Är 

du ute i markerna kan du göra hopporna 

direkt på en flat sten i glöden efter brasan! 

Linda annars in dina hoppor i fuktiga 

handdukar hemma om du vill ha dem 

mjuka som matsäck, eller bara i en påse. 

Ät med sylt, gärna lingon, lite getost 

till smakar fantastiskt! Man kan också 

blanda i bär direkt i degen, eller russin, 

så slipper man syltklet ute i bushen. 

Gammaldags, rejäl matsäck som man 

står sig på hela dagen ute. Kolarnas och 

skogsarbetarnas mat förr, innan matlådor 

och mikrougnar hittade till skogarnas 

stugor. Hälsar Claus M-H.

STOPPA GENMANIPULATIONEN! 

Beställ informationsblad om GMO 

Tidningen Småbrukaren 

ingår i medlemsavgiften 

som är 200 kr. 

Beställ gärna 

gratis provex av 

Småbrukaren! 

Ring 022-39 16 74 

eller 0521-25 70 48 

lanestrand@telia.com 

www.smabrukaren.se 

Praktikant i Bolivia, Indien 

eller Dominikanska Republiken? 

Under hösten 2008 har Föreningen SOFIA 10 praktikplatser i Bolivia, Indien 

och Dominikanska Republiken. Du ska vara mellan 18-35 år och helst ha erfarenhet 

från någon antroposofisk verksamhet samt grundläggande kunskaper i spanska resp engelska. 

Som praktikant är du ute 4-8 månader med början under sommar/höst 2008. 

Föreningen SOFIA står för samtliga resekostnader, försäkring, kost och logi, men du betalar 

en avgift på 5.000 och ska vara medlem i Föreningen SOFIA. 

I Bolivia arbetar du med ekologi, hälsa och interkulturell pedagogik. Praktiken äger rum i tre olika regioner där 

befolkningen talar dels spanska och dels indianska språk. 

I Indien arbetar du med ekologisk/biodynamisk odling, vattenhushållning och landsbygdsutveckling eller med socialt och 

pedagogiskt arbete på lekskolor, skolor och barnhem i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. 

I Dominikanska Republiken arbetar du på en skola, lekskola eller inom restaurang- och uthyrningsverksamhet i den lilla 

bergsbyn Rio Limpio eller på en lekskola i huvudstaden Santo Domingo. 

Vill du veta mer eller ansöka om att bli praktikant? 

Ladda ner ansökningblanketter och mer information på vår hemsida: 

www.foreningensofia.org 

Sista ansökningsdatum: 15 april 2008 

1/2008 

Bli medlem i 

Förbundet 

Sveriges 

Småbrukare 

och stöd vår kamp 

för småbruken och 

en småskalig 

livsmedelsproduktion 

i hela landet

Direktimporterade trädgårdsredskap 

Ogrässtickare av hög kvalitet, 

för den som vill ta bort sina maskrosor... 

Kontakt: J-C Lassen, Veckelnsberg, 642 93 Flen 

j.c.lassen@d.lrf.se 

tel 0157-92220 

fax 0157-92230 

www.wwoof.se 

1/2008 

NU 

packas 

vårens 

nyheter 

upp! 

minni har allt i ekologiska kläder 

för hela familjen, från tå till huvud, 

från underkläder till ytterplagg och skor. 

Sveagatan 3 i Göteborg. 

Öppet torsdagar och fredagar kl 12-18, 

lördagar kl 11-15. 

minni postorder! Ring 0303-92 690. 

minni webshop! www.minni.se

MAJAS VÄRKTABLETTER! 

Majas värktablett är tyg med fastsydd, kardad, otvättad 

speciellt framtagen ull, särskilt rik på ullfett. Den ger smärtlindring 

och ökar blodcirkulationen. Olika storlekar! 

ULL & MULL 

EK. FÖRENING 

VEKHYTTAN, 716 93 FJUGESTA 

TEL 0585-24125 

0 1/2008

- Pengar - ett miljöproblem 

- Varför ränta? 

- Medborgarlön 

- Skatter - idéer till 

förändring NY! 

Författare och red. 

Göran Hjort 

Kontakt: 

goranhjort@hotmail.com 

TANKEVÄCKARE! 

Klartänkta och lättlästa 

böcker för den 

som vill få inblick i 

hur vårt ekonomiska 

system fungerar, 

vilka konsekvenser 

det får för framtiden 

samt tänkbara och 

beprövade alternativ. 

1/2008 

In i livet! 

- människan i trädgården - 

En bok som ger grön terapi för 

stress ett helhetsperspektiv. 

Av Vera Billing 

Capris 250 kr plus porto 

Beställning: forlag@igenom.se 

Kommer i januari! 

1

... ett av Maria Westerbergs Väsen i trä 

www.ingur.com/vildhjarta 

B 

Returadress: 

Box 2 

474 21 Ellös 

Statens Kulturråd ger årligen stöd till kulturtidskrifter som 

inte klarar att bära sina egna produktionskostnader. 

FRI JORD fick avslag trots att alla krav var väl fyllda. 

Från bibliotekshåll är det ett tydligt ointresse. Hmmm... 

Hur ska man förstå sådana signaler? 

Är det viktigt med jorden, maten och människorna eller inte? 

Ska vi bara ägna oss åt att diskutera bilar och koldioxidens 

köp- och säljbusiness via vår mainstreammedia? 

När ska samhället börja ta hänsyn till livet? 

Hjälp till genom att enträget be ditt bibliotek 

att prenumerera på FRI JORD!

TemA: VÅrLiV! - Igenom

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?