Suicidnära patienter - Stockholms läns landsting

Regionalt vårdprogram – Suicidnära patienter
Flera riskfaktorer har identifierats, främst tidigare allvarligt suicidförsök. Svårare depressioner
medför högre risk än lättare. Framträdande symtom som vanföreställningar om skuld
och skam eller om att självmordet skulle innebära en befrielse för anhöriga är starka riskfaktorer,
liksom uttalad hopplöshet, stark dödsönskan, svår ångest, svår sömnstörning
[13,14].
Konfusion, hallucinationer, särskilt imperativa, har erfarenhetsmässigt setts som starka varningstecken
men detta har inte kunnat visas tydligt i studier [15–17]. Om en patient uppger
konkreta planer på suicid måste det tas på största allvar. Komorbiditet, särskilt alkohol- och
drogmissbruk, är också en riskfaktor.
Personlighetsdrag som impulsivitet och aggressivitet ökar risken för att en deprimerad
patient genomför planerat suicid. Dessa personlighetsdrag har korrelerats till låga halter av
serotoninmetaboliten 5-HIAA i cerebrospinalvätskan, vilket i tillägg till patologiskt dexametasonsuppressiontest
(DST) kan predicera suicid [13,18,19]. Det vanligaste sättet att undersöka
kortisolomsättning i psykiatriska sammanhang är DST. Ett patologiskt DST har
förknippats med ökad suicidrisk [20], speciellt hos patienter som gjort ett självmordsförsök
[21]. Dessa riskfaktorer är sannolikt medfödda varför suicid bland släktingar alltid ska efterfrågas.
Suicid hos föräldrar kan också utgöra en förebild och därmed sänka tröskeln för
att verkställa suicidplaner [22]. Manligt kön mer än fördubblar risken för suicid vid depression
[17]. Suicid i samband med depression eller psykos är den främsta dödsorsaken bland
kvinnor postpartum [23, 24].
Behandling av depression med avsikt förhindra suicid
Flera studier har visat att personer som begått suicid, i mycket liten utsträckning hade behandlats
för depression [25–27], till och med om depressionen varit diagnostiserad och det
fanns tidigare suicidförsök [28]. Studier från Sverige och många andra länder har visat att
den ökade användningen av antidepressiva läkemedel har åtföljts av kraftigt sjunkande
suicidtal [29,30]. En nyligen publicerad svensk individbaserad studie visar att nedgången i
suicid skett bland individer som behandlats med antidepressiva [31].
Deprimerade patienter, där måttlig suicidrisk bedömts föreligga, kan behandlas med antidepressiva
läkemedel i öppenvård. Sjukskrivning, samtal med anhöriga samt adekvat behandling
av ångest och sömnstörning kan göra livssituationen mindre outhärdlig för patienten.
Möjligheten av tillfälligt ökad suicidrisk i början av läkemedelsbehandlingen måste beaktas,
och patienten måste om möjligt ha återbesök till läkaren varje vecka för kontroll av terapiföljsamhet,
biverkningar och suicidrisk. Då sannolikt bara en minoritet patienter kan erbjudas
omedelbar kognitiv beteendeterapi, måste läkaren och övrig vårdpersonal också ta
ansvar för att inge hopp och diskutera konstruktiva handlingsalternativ. Först då suicidrisken
minskat kan återbesöken glesas ut. I regel är detta först då patienten upplevt att behandlingen
hjälper och symtomen lindrats, men även då måste suicidrisken beaktas. Om suicidrisken
inte visar tendens att minska, måste patienten bedömas av psykiater och
behandlingen vid behov tas över av denne.
Medicinskt programarbete, Stockholms läns landsting
– 21 –